Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Publicerat 12 sep 2015 av Göte Kildén

Håkan Blomqvist sammanfattar på ett utmärkt sätt i sin artikel, Paragrafrytteri eller politik? Vänstern behöver tendensfrihet, hur den socialdemokratiska respektive stalinistiska traditionen inom arbetarrörelsen på sina olika sätt levt med vad jag vill kalla för ”centralistisk demokrati” i sina olika partibildningar under historiens gång. I dagarna en fråga aktualiserad av uteslutningshoten mot de lojala vänsterpartister som utöver vanligt energiskt partiarbete dristar sig att sälja tidningen ”Revolution”.

Det historiska priset för denna ständigt nedärvda brist på åsiktsfrihet har varit förödande. ”Apparatjik” har regerat och den levande, kritiska, ständigt uppdaterade marxismen har gått i stå. I Sverige har denna tradition under historiens gång fortplantats ut i de folkliga organisationerna samt till den en gång så rika partipressen. Inte minst i fackföreningsrörelsen har den svept in all verksamhet i en tung, betonggrå sossefilt. Där har det inte räckt med lojalitet till det egna fackförbundet. På många små som stora arbetsplatser har förutsättningen för ett viktigare fackligt förtroendeuppdrag inte i första hand varit medlemmarnas uppskattning av det egna arbetet utan innehavet av rätt partibok. ”Arbetarrörelsen har många grenar”, har det hetat genom åren. Alltifrån fackföreningsrörelsen till begravningsföreningen Fonus. Men stammen, alltså de byråkratiska apparaterna i alla sammanslutningar, skulle alltid bestå av en tät massa av socialdemokrater, lojala inte inför medlemmarna, utan inför partiets Verkställande utskott. Under mina många år av aktivt fackligt arbete inom Volvo verkstadsklubb ville aldrig styrelsen egentligen diskutera vilka stora sakfrågor vi skulle driva, den försökte alltid i stället leda in debatterna i stängda partifållor. Detta är ett av skälen till att ”rörelsen” mer eller mindre har slutat att röra sig.

Bortsett från de viktiga annonsvolymerna har denna partiapparaternas kontroll över spalterna, ja till och med över notiserna, dessutom varit det viktigaste skälet till att ”rörelsen” inte klarat av att få läsare till sina tidningar. Vem vill läsa det som är förutsägbart? I Sverige har denna tradition av centralistisk demokrati också smittat av sig till hur vi arbetare och andra utsatta människor uppträder på det som borde vara vår egen, gemensamma högtidsdag, I maj. Här exercerar hårt kontrollerade partidemonstrationer. Inte en enhet i en glädjefull och kreativ fest av mångfald utan sterila partienheter i enfald.

Själv har jag upplevt, på håll sett konturerna till en helt annan praktik, ifrån Vänsterpartiet i Malmö. Där tycks den lokala ledningen för (v) vara besjälad av en verklig vilja att bryta med vad jag valt att kalla den centralistiska demokratin. Ett sätt att arbeta som av allt att döma också inneburit stora framgångar både parlamentariskt samt i många sociala rörelser. I helgen arrangeras ”Vänsterdagarna 2015” i Malmö, (v):s största nationella evenemang under året. Vid sidan av allt viktigt som planerats hoppas jag och säkert många med mig att partiets medlemmar också diskuterar kraven på större åsiktsfrihet inom de egna leden och då ifrågasätter partistyrelsens beslut när det gäller förbudet mot att som partimedlem sälja tidningen ”Revolution”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vänsterpartiet, Vänsterdagarna, Revolution, Håkan Blomqvist

Hur ska socialister hantera regeringsmakten? Svar till Johan Ehrenberg i debatten om Syriza.

Publicerat 28 aug 2015 av Göte Kildén

I Grekland korsas svärden och hårda hugg utdelas i debatten mellan olika strategiska uppfattningar om hur socialister ska hantera regeringsmakten. I många av Europas vänsterrörelser som Podemos, Bloco de Esquerda, NPA, Die Linke och Enhedslisten sprider sig frågorna och svaren på vad som kan göras likt ringar på vattnet.

Men i Sverige är det tunnsått, egentligen ofattbart glest med inlägg om hur vår övergång till ett annat samhälle skulle se ut. Här är vattenytan nästan spegelblank och som Göran Greider konstaterar i Expressen har det i Sverige dessutom blivit ”tabubelagt att kalla sig socialist”. Många vänsterdebattörer verkar vara besatta av narcissistisk identitetspolitik eller att bara om och om igen uttala sin avsky över Sverigedemokraterna samtidigt som de har en beröringsskräck när det gäller frågan om vad vi socialister vill göra när det gäller klassförtryck, borgerlig statsbildningar och regeringsmakten. Detta trots att Syrizas försök – och sedan misslyckande – med att i regeringsställning konfrontera Bryssels nyliberalism – är strategiska och taktiska erfarenheter som har vittgående konsekvenser för oss alla. Vänsterpartiet verkar mest att försöka komma undan det hela genom att ta ett djupt andetag och sedan hålla sig helt still under den stormiga vattenytan.

Tidningen ETC är ett undantag, där har reproducerats mycket material om krisens Grekland. En hel del motinformation till den borgerliga desinformationen samt olika vinklingar och tolkningar av hur grekiska socialister diskuterar regeringsmakten. För mitt gamla husorgan, tidningen Internationalen, där jag under åren har medverkat på olika sätt, gäller samma sak. En del material där har jag själv stått för och i en längre artikel om Grekland och ”Den orealistiska realismen” hävdade jag att ETC:s ansvarige utgivare och profil utåt, Johan Ehrenberg, i och med Syrizas kapitulation i Bryssel hamnat i ett svårt dilemma med sin EU-positiva utgångspunkt. Ehrenberg ilsknade till och menade i ett genmäle att jag i gammal sekterism rotade i gamla frågeställningar i ett försök att missleda ungdomen.

I dag fredag, finns mitt svar i Internationalen. För att göra det enkelt för de läsare av vår blogg som inte läst de tidigare inläggen återger jag nedan, i omvänd ordning, alla de tre artiklar som Internationalen har publicerat. Mitt svar i dag ligger alltså först. Min tidigare artikel från Internationalen i bloggens något längre utgåva.

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men Ehrenberg kan inte låta bli att själv pilla i sårskorporna. I debatten om ett svenskt medlemskap i EMU ansåg han att Sverige kunde föra en mer radikal politik med euron som valuta än med vår gamla krona. Sveriges budgetpolitik sägs sedan vara beviset för att han har rätt. Men det enda Reinfeldts regeringar bevisat, liksom för övrigt Camerons åtstramningar i Storbritannien, är helt enkelt att de EU-motståndare har fel som lever i tron att en nationell valuta i sig skulle vara ett hinder för en nyliberal, reaktionär politik.

Sanningen är att både medlemsstaterna i EMU, liksom de utanför valutaunionen, kan föra en hur reaktionär politik som helst, de enda spärrarna mot detta är nu som tidigare ett folkligt motstånd. Inom EMU:s ramar är det däremot inte möjligt att föra en egentlig radikal politik! Inte med de styrkeförhållanden som i dag gäller mellan klasserna.

Valutaunionen är ett övernationellt beslut, en del av projektet att på sikt skapa en enda europeisk borgerlig statsbildning. EMU är inte en naturlig slutpunkt, en konsekvens av en ekonomisk utveckling där de olika staterna går i samma takt. Resultatet är att den tyska D-marken devalverats samtidigt som många nationella valutor i framförallt Sydeuropa och i de gamla öststaterna fått en kraftig helt orimlig revalvering, trots den mycket lägre produktiviteten i dessa länder. Dessa staters felaktiga ”växelkurser” och därmed deras tidigare för låga räntor har EU sedan tagit itu med genom att kräva en ”inre social devalvering”.

Det som gäller är helt enkelt att man får föra en hur reaktionär politik som helst inom ramarna för EMU (Litauen) men däremot inte ens ta de första stegen i ett program för en radikal vänsterpolitik (Grekland).

”Inga uppoffringar för euron”, hette det i Syrizas segrande valprogram i vintras. En klok inställning där man inte framför sig skjuter krav på en nationell valuta som villkor för en radikal politik. Partiet utgick i stället från människors sociala behov.

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

I strid mot partiprogrammet, tidigare vallöften och mot partidemokratin utlyste han ett brådstörtat nyval där folket egentligen uppmanas att rösta om hans eget vara eller inte vara. Tsipras ska tack vare sin personliga popularitet ha skapat sig ”ett eget parti” med väljare till höger om sin egen rörelse. Ett renoverat socialdemokratiskt PASOK. Han agerar som en parlamentarisk ”caudillo” innan den beslutade åtstramningen känns av i människors hud och det blir nu väljarna som hastigt får fälla utslag när det gäller hans förda politik, inte Syrizas medlemmar.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

En vändning som tvingat vänsteroppositionen i Syriza att brådstörtat bilda ett eget nytt parti, Folklig Enhet. Ett parti som på några veckor ska försöka börja återskapa en politisk rörelse med utgångspunkt från Syrizas program. På samma sätt som jag tyckte att det var rätt av mig och andra socialister att ha en positiv inställning till Syriza, utan att omfamna allt partiets stod för, i synnerhet inte då dess förlamande ”förhandlingsstrategi” det senaste halvåret, menar jag att vi i dag måste ge ett kritiskt stöd till den nya partibildningen.

Jag skrev i mitt första inlägg att nederlaget i Bryssel innebar att Ehrenberg med sin EU-positiva utgångspunkt (en konsekvent strategi sedan EMU-valet 2003) om att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, nu hamnat i ett dilemma. I och med den partisplittring som äger rum tvingas han förr eller senare att ta ställning mellan de stridande partiprojekten. Han nöjer sig säkert inte med rollen av att bara vara en kommenterande tidningsman.

Som ”en åldrande man” hälsar jag själv med stor glädje nyheterna om att det främst är medlemmarna i Syrizas ungdomsförbund som nu lämnar sitt gamla parti och vänder sig till Folklig Enhet. Som den tyske revolutionären Karl Liebknecht en gång sa ”Ungdomen är revolutionens stormsvala”.

Göte Kildén

Det är bra att Internationalen börjar diskutera konsekvenserna av Eurogruppens utpressning mot Greklands regering och det är utmärkt att man rapporterar från Syrizas olika tendenser så att alla kan lära sig av de grekiska diskussionerna. Själv tycker jag det är väldigt spännande att läsa Varoufakis, Lapavistas, med fleras, olika snabba reflektioner kring det brutala avslöjande som skett av eurogruppens odemokratiska makt. Liksom den tyska ledningens avsikt att använda kontrollen över ECB och euron i försöken att stoppa alla försök till en utmaning av den nyliberala politiken.

Men det vore hälsosamt om man kunde föra en öppen diskussion utan att som Göte Kildén medvetet missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Jag har självklart aldrig sagt att EMU automatiskt innebär en möjlighet till mer radikal politik, jag skrev 2003 att SVERIGE (det var det vi diskuterade) inom EMU kunde föra en betydligt radikalare ekonomisk politik än vad svenska regeringar gjorde.

Och det har ju visat sig rätt.

Sverige har haft värre åtstramning och utveckling utanför EMU. Den svenska nyliberalismen är betydligt extremare än den tyska eller franska när vi pratar budgetpolitik. (Har någon glömt var världens största skattesänkningar har genomförts och under vilken valutaregim?)

Att då ta en sån debatt och föra över till dagens situation, efter världskapitalismens finansiella sammanbrott 2008 och den efterföljande nyliberala angreppspolitiken på löntagare (genom bland annat överföring av alla privata bankskulder i EU till statliga skulder) är att göra en seriös diskussion omöjlig.

Och att citera en text som handlar om att de som kallade utvecklingen under de mest kritiska dagarna för en ”kapitulation” när det betydde att man aldrig (från svensk regering till exempel) erkände utpressningen från ECB och Eurogruppen blir också fel. Det var desinformation man sysslade med eftersom man inte berättade hela sanningen. (DN var värsta exemplet). Att Dagens ETC med andra lyckats sprida fakta och berättelser som visar spelet bakom utpressningen gör att vi idag inte har samma desinformationsmur när man talar brett och offentligt om krisen i Grekland.

Att Tsipras däremot nu gett upp är väl inget att diskutera. Vem har missat det? Kildén citerar en mening men missar den viktiga fortsättningen: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron. Problemet för alla oss socialister är att INGET land och ingen regering kunnat driva en vänsterpolitik sen 1990 talets början.”

Den gamla vänstern står inför en jättekris i Europa. Socialdemokratin en kanske ännu större.

Det kommer säkert födas en ny vänsterpolitik som bygger på diskussioner där man försöker utgå ifrån att man ska förstå den man debatterar med, inte försöka missförstå.
Många äldre vänsterdebattörer kommer att automatiskt och självmant utesluta sig från sådana diskussioner. Snälla, gör inte det. Sekterismens fördummande tid är över.

Johan Ehrenberg

En tidig januarimorgon år 49 f.Kr. valde Julius Caesar att gå över floden Rubicon söder om Ravenna med sin stridserfarna Legion X Equestris (Tionde beridna legionen) för att sedan marschera mot det republikanska Rom och bara ryktet om trupprörelsen fick motståndarna att ge upp eller fly, det strategiska målet, den politiska och militära makten i Rom erövrades och republiken inledde en övergång till kejsardöme. En politisk revolution som förändrade romarrikets styre.

Rubicon, floden med namn efter sitt röda sediment, var ett landmärke i gammal romersk lagstiftning. De underordnade fältherrar eller guvernörer som styrde utanför imperiets hjärta, dess nära landområden, fick inte korsa floden utan att upplösa och avväpna sina trupper. Tog man sig över med soldater till Rubicons södra flodbädd utan att göra detta var det samma sak som uppror mot Rom. En strategi utan återvändo, där ett misslyckande var samma sak som avrättning, både av befälhavaren och av varje enskild soldat i hans trupp.

Den 20 februari i år korsade Tsipras och Syrizas ledning med honom om inte Rubicon så åtminstone dess biflöden genom att acceptera en förlängning av det Andra åtstramningspaketet från trojkan i Bryssel. Trots att det sågs och beskrevs som en taktisk reträtt, en kompromiss, ett försök att hämta andan från trojkans strypgrepp, innebar det att Syriza här gav upp det antikapitalistiska program, som antogs i Thessaloniki 13 september 2014 och av Alex Tsipras i valkampanjen före segern 25 januari i år lyftes fram ”som icke förhandlingsbart”. Det var med denna första kapitulation en ny ”realistisk strategi” myntades i hopp om att med äran i behåll kunna förhandla fram en hedervärd kompromiss.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Oavsett vilka tankebanor som tidigare kan ha korsats i huvudena hos Tsipras och hans kamrater var regeringens beslut att ta ansvar av det från högern och socialdemokratin ärvda Andra åtstramningspaketet definitivt ett medvetet skifte av strategi. Från antikapitalism till ett försök att i förhandlingar, och med hopp om solidaritet från Europa socialdemokrati, få Europas stater att mildra åtstramning och tysk budgetdisciplin till förmån för en mer expansiv keynesiansk finans- och budgetpolitik.

Anspråken på att åtminstone börja förändra också sociala egendomsförhållanden dumpades. Syrizas legendariske ikon från det grekiska motståndet under Andra världskriget, Manolis Glezos, i dag en av partiets parlamentsledamöter i Bryssel sammanfattade vändningen i mycket raka, men i sak helt korrekta ordalag:

”Det faktum att trojkan har döpts om till ”institutionerna” och åtstramningspaketet nu kallas ”överenskommelsen” samt att långivarna får heta ”partners” – ungefär som att kalla kött för fisk – förändrar inte det som gällde tidigare”.

”Överenskommelsen” från den 20 februari löpte fram till och med den 20 juni och under denna tid flyttade Syrizas ledning mycket av sin fokus bort från mobilisering av sin sociala bas till de medialt hela tiden mycket uppskruvade förhandlingarna med Eurogruppen. Partiets väljare, arbetande och arbetslösa, ungdomen samt andra utsatta grupper hänvisades till att passivt följa och diskutera dramaturgin på gatans caféer, i arbetsplatsernas fikarum eller i hemmen framför TV-skärmarna. Konflikterna på arbetsmarknaden klingade av och det blev färre politiska massmöten på torgen. De nästan rituella generalstrejkerna ställdes in. Referenserna till nationellt ansvar blev fler, samtidigt som de till arbetarrörelsens målsättningar blev färre.

Många av Syrizas`anhängare både i Grekland och i Europa hoppades nog ändå i det längsta innerst inne att Tsipras och Varoufakis med sina löften om eftergifter och möjliga kompromisser aldrig själva trodde på en ”hedervärdig uppgörelse” utan endast såg det som en taktik för att vid det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna kunna lägga skulden på trojkan.

Nu släpar människors politiska ideologier och retorik ofta långt, långt efter den krassa verkligheten och så sent som den 25 maj kunde därför partistyrelsen ändå i ett uttalande med fet stil hävda att:

”Under fyra månader, dag efter dag, har vi hänvisat till de röda linjer vilka folket själv drog upp den 25 januari (valsegern). Regeringen kommer aldrig att skriva under ett nytt åtstramningspaket”.

Det var denna markering som gjorde att Tsipras – trots löften om motsatsen – aldrig kallade in ett nytt möte med partiets högsta beslutande organ innan han i Bryssel natten till den 13 juli kapitulerade för Wolfgang Schäubles drakoniska ultimatum. Han och det Verkställande utskottet valde i stället att denna natt korsa Rubicons huvudström.

Caesar intog Rom och segrade med hjälp av sina mest disciplinerade och stridserfarna soldater. Tsipras kom avväpnad och hjälplös till Bryssel, förnedrades av dess makthavare och sattes sedan att styra Aten i än värre banor än tidigare. Han blev ”ståthållare” åt den tyska övermakten, tvingades att sätta sig över Syrizas interna partidemokrati och överge sina mandat från tidigare kongresser, liksom manifestet i Thessaloniki samt alla viktiga budskap till väljarna under vinterns valkampanj.

Hur han och kretsen kring honom ska hantera medlemmarna i det egna partiet och striden om partiets inre själ vet de nog inte ens själva. En majoritet av sittande partistyrelse har i ett öppet brev tagit avstånd från regeringens kapitulation. Liksom de stora partidistrikten i Aten och Thessaloniki och partiets ungdomsförbund. De försöker också att vinna stöd utanför de egna strikta partileden för sitt alternativ.

Den oundvikliga sammandrabbning som närmar sig kommer därför att handla om det nya strategiska paradigmskifte som partiledningen vill ha accept för, vilket är en lika naturlig som logisk konsekvens av kapitulationen 20 februari. Den vill nu gå från startpunkten om att Syrizas regeringsinnehav, med stöd av Europas vänster, i praktiken skulle kunna bryta upp Lissabonfördragets grundlag med sina marknadsliberala traktat, en politik för skuldavskrivningar och investeringar i stället för privatiseringar och rigorös tysk budgetdisciplin, till att själv ta regeringsansvar för sociala försämringar, höjd pensionsålder, en sönderfrätt arbetsrätt samt omfattande utförsäljningar av gemensam statlig egendom.

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

I en minst sagt förskönande omskrivning säger Tispras själv att en extra partikongress måste ”omfokusera målen” och enligt journalister på plats väntar sedan nyval i november.

Strategidiskussionen i Grekland om ”vänstern och regeringsmakten” berör i högsta grad alla socialister i Europa och självklart då också för oss i Sverige. Så här mitt i mångas semestertider har debatten ännu inte satt fart. Men Johan Ehrenberg, ägare och ansvarig utgivare för ETC, har kommit med en del reflektioner. Men med sin egen EU-positiva utgångspunkt, att det går att reorganisera unionen till ett vänsterprojekt, har han hamnat i en svår dilemma. I den svenska folkomröstningen om euron 2003 hävdade han bestämt att ”möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU”. I nutid har han hela vägen från Syrizas valseger fram uppgörelsen 13 juli därför ganska självklart haft förståelse för regeringens strategi och blev därför med rätta upprörd över att exempelvis Magdalena Andersson bara ville tala om Greklands skuld utan att med ett ord berätta om Bryssels utpressning. Men menade samtidigt att det var ”fantastisk desinformation” att tala om en kapitulation från Syrizas sida. Varför det? Ehrenberg slår ändå själv fast att han egentligen hade fel, då 2003, genom att i dag konstatera att: ”Syrizas försök har visat att en alternativ politik inte accepteras inom euron”.

Alla vi i vänstern är överens om att Eurogruppen bär huvudansvaret för den förnedring vi tvingats att vara åskådare till. Ehrenberg har också haft helt rätt när han radat upp alla de svårigheter som finns med en nationell dracma som en del av en reorganiserad grekisk kapitalism. Men nog kapitulerade Tsipras? Han var inte tvingad att offra sig, att böja sig för torterarna och då ska vi inte låsa oss fast vid dramats sorgliga upplösning där Syrizas helt värnlösa förhandlare gått över Rubicon och kom till Bryssel bara för att be om nåd. En annan politik, en annan strategi var möjlig, men då givetvis under den första tiden efter valsegern den 25 januari.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Regeringen skulle för det första ha mobiliserat i stället för att demobilisera det folkliga Grekland. Den entusiasm och de förväntningar som fanns då, liksom vid folkomröstningen den 5 juli och som enligt den konservativa tidningen Kathimerini ”delade landet efter klasslinjer” och detta med en intensitet och eufori som var på gränsen till ”barbari”, dessa skulle man ha förstärkt genom att omedelbart genomföra de bärande delarna av sina vallöften. Eurogruppen skulle ha kontrats med löntagar- och regeringskontroll över bankernas kreditflöden, en egen skuldavskrivning, mått och steg för att införa en parallell valuta, kraftigt höjd beskattning av det rika Grekland, förberedelser för en Grexit från NATO samt inte minst en ständigt återkommande begäran till Europas löntagare och sociala rörelser om deras solidaritet.

Men, svarar säkert Ehrenberg och många ”realister” med honom. Det fanns och finns ingen majoritet i Grekland för denna socialistiska övergångsstrategi. Om vi bortser ifrån att politik ibland är att vilja och att det kan finnas en väldig dynamik, en verklig klassrörelse, om ett vänsterparti på allvar utmanar makten. Om vi trots denna möjlighet accepterar invändningarna som troliga. Ja, då återstod – och återstår – självklart plan B, nämligen att i ett nyval begära förtroende för detta program, samt att vid en förlust acceptera en återgång till rollen som ett trovärdigt oppositionsparti. Varför i expressfart göra om de misstag som i dag fått Europas socialdemokrati att krypa på sina knän? Bättre att låta de rikas partier ta ansvar för svältprogrammen och själv stärka alla folklig självorganisering i väntan på att tidvattnet vänder.

Göte Kildén

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syriza, Alexis Tsioras, Folklig Enhet, Johan Ehrenberg

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

Publicerat 15 sep 2014 av Göte Kildén

I borgerlig, eller statskontrollerad svensk media, sprids och har journalisterna ständigt spritt Sveavägens och Stefan Löfvens budskap om att, han, han den gamle metallbasen, från början en ”arbetarkille”, minsann ”kan det här med jobben”, inte minst är han ”en skicklig förhandlare”.

Budskapet har haft två mottagare. Väljarna ska fås att tro att han personligen, i förhandlingar, kan göra skillnad och göra det bättre för oss.

Kapitalägare, bolagsstyrelser och konservativa väljare förstår i stället budskapet på ett rakt motsatt sätt. Som byråkraternas byråkrat i IF Metall har han alltid förhandlat bort avgörande krav och intressen för oss medlemmar. Han har inte ens varit en av arbetsgivarna överkörd, utan faktiskt en ”hederlig, rättfram representant”, vilken alltid har delat arbetsgivarnas åsikter. En älskare av ”svensk vapenindustri”, men inte av oss metallarbetare. En hållning, om än inte med samma ordval, som bekräftades i SVT:s Agenda-Extra, där Löfvéns motpart i förhandlingarna, ”Teknikföretagen”, läs Wallenbergs viktiga uppdragsgivare, berömde vad som för oss metallare precis har varit en historisk undfallenhet, men som med deras språkbruk kallades för ”hederlig, ärlig, och öppen”. Jag ska inte surra om mina egna erfarenheter, men jag har också förhandlat, på alla nivåer i Volvo,under tjugo år, och vet faktiskt hur det ser på bägge sidor av dessa förhandlingsbord. Bara maktspråk. Artigt, belevat, men framförallt makt, och oftast då övermakt!

Att Löfvén redan vid lunchtid dagen efter valet förhandlade med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet genom att inte förhandla, utan bara gav kalla handen, raka nobben, åt alla flirtiga blinkningar från Sjöstedt, visar samma sak. Den gamle metallbasen har aldrig förhandlat. Vad han lärt sig, det är industriägarnas maktspråk.

Sjöstedt, verkade vara uppriktigt besviken. ”Dom pratar inte ens med oss”. Alla eftergifter tycks vara förgäves. Det borde han inte vara. Den svenska socialdemokratin, i meningen dess ledarskap, har ingenting till övers för (v):s politik. Inte i någon viktig fråga. Stefan Löfvén och hans kotteri på Sveavägen använder nu ”Sverigedemokraterna”, the bad guys, som ett skäl för att söka kompromisser med olika borgerliga partier, från Miljöpartiet till Moderaterna. Reinfeldt skyllde på ”flyktingkrisen” för att säga nej till goda reformer. Löfvén kommer att skylla på Jimmy Åkesson för att göra samma sak: ”Vi måste ha ett visst stöd från borgerligt håll för att få gehör för vår budget. Därför sågar vi Vänsterpartiet”.

Olle Svenning, ett åldrande vänstersocialdemokratiskt orakel, som försörjer sig genom att då och då – med klarsyn – piffa upp Aftonbladets ledarsidor, sa i gårdagskvällens SVT-debatt en viktig klokskap: Nämligen att till Vänsterpartiet närstående partier i Norge och Danmark ”pulvriserats” genom att dela regeringsansvar med dessa länders socialdemokrati”.

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

I själva verket ska partiet vara tacksamt för att Löfvén så bryskt och ogenerat har gett partiet nobben.

Då slipper partiet att vara den som nobbar, kanske skapar både ras i förtroende och dessutom regeringskris framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jonas SJöstedt, Vänsterpartiuet, Stefan Löfvén,

”Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.”

Publicerat 11 sep 2014 av Göte Kildén

Svara

I valrörelsens sista nervösa dagar ropar på Jan Björklund på att skolan ”måste förstatligas”. Kommunerna klarar inte sitt ansvar. Göran Hägglund makar in sig bredvid majoren och talar varmt om att ”vården måste förstatligas”. Landstingen har blivit obsoleta, gammaldag och otympliga. Hade vi haft akut bankkris då hade Anders Borg också berättat att det är dags för staten ”att rädda bankerna från konkurs”. I den viktiga partiledardebatten nu på fredag kanske det blir dags för alliansen att krypa till korset i ett sista utspel och kräva av sig själva att Sveriges järnvägar åter ska bli statliga…

Hade jag varit en mörkblå flanör i det politiska nattlandskapet hade jag beklagat mig över DDR-fasoner. Men det överlåter jag åt heta hjärnor i MUF.

I stället handlar det om omvändelser ”under galgen”. Alliansens egna politiska misslyckanden. Ett system anfrätt av en kris. Ojämlikheten har blivit för tydlig, för uppenbar.

Björklund och Borg ropar efter hjälp från ”staten” när alla deras ”privata initiativ”, deras ”kreativa entreprenörer” misslyckats. Från en demokratisk socialistisk utgångpunkt är det bara att välsigna den nya politiska dagordning som är på väg. Fast vi måste överskrida den med en diskussion, en rörelse, en kamp för ett verkligt systemskifte. ”En annan värld är möjlig”. Både för sjukvården, skolan och järnvägarna. Liksom för våra energisystem, våra transporter, vår produktion, vårt jordbruk och våra sätt att leva. En ”värld”, eller snarare ett samhälle där arbetande människor och inte banker och lystna rikskapitalister sätter ramarna för vad som är möjligt. En värld där vi kan fatta egna förnuftiga beslut utan att snegla på hur börsen eller bankens räntor ska reagera. En värld av solidaritet där imperialism och diktaturer av alla de slag är historia.

Det är självklart bra att övergripande strukturer, som skola, sjukvård och järnvägar har en samhällelig demokratisk kontroll. Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.

Frågor som inte finns med i årets valrörelse, vilken oavsett procentsatser hit eller dit, inte kommer att avgöra särskilt mycket. De måste i stället hamna i fokus för den diskussion och rörelse som måste komma efter valet. Under de år som kommer. Det är hög tid för en renässans för en stridbar, kämpande och demokratiskt socialistisk kämpande arbetarrörelse.

I vänta på den härliga striden får vi rösta mot regeringen Reinfeldt. Vi röstar i riksdagsvalet med Vänsterpartiet. I kommunalvalet för Göteborg och Hässleholm röster vi för det som måste komma dagarna och åren efter valen. Där röstar vi med Socialistiska Partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Valspurten, klassamhället, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet,

1 Maj 2014 – Kyrkklockorna varnade för nazismen – socialisterna för nationalismen

Publicerat 2 maj 2014 av Göte Kildén

Kyrkklockornas dova klang i Jönköping, när de i går för första gången sedan 1939 ringde för att varna för fara, blev en stämningsfull bakgrund när Jönköpingsborna i tusental visade vad de tyckte om nazisterna i Svenskarnas parti när de försökte att invadera både stadens gator och arbetarrörelsens I maj.

Allt väl så långt. Men för mig stockade sig besvikelsen långt in i hjärtat och det var inte bara bokstavligt iskalla vindar som pinade Göteborgs gator när den traditionella arbetarrörelsen ställde upp sig för att demonstrera på denna arbetarklassens internationella högtidsdag. Jag hade tänkt mig att demonstrera i Vänsterpartiets tåg under de socialistiska hamnarbetarnas banderoll ”Kamp för trygga anställningar – Mot dumpning av arbetsvillkoren” och inventerade hela tåget vid uppställningen på Andra Långgatan. Men hur jag än letade fann jag inte en enda internationell banderoll i leden. Varför? Jo, självklart för att inte störa bilden av ett regeringsfähigt vänsterparti. Bilden av ett parti som klarar av att regera med nyliberalismens Stefan Löfvén och borgarna i Miljöpartiet utan bråk. Bättre då att vika ner sig i alla frågor som kan störa en rödgrön borgfred.

Under någon skälvande sekund stod det still i min skalle. Vad hade jag här att göra? Demonstrera på en nationell plattform – denna internationella kampdag? Hjärtat blev till en isklump och helt plötsligt, utan varsel, vände jag tvärt och gick ner till hamnen och bilparkeringen. Åkte i stället på besök hos en mycket gammal och sjuk kvinna i ett av de östra stadsdelarnas äldreboenden. Tillbringade sedan en varm stund med henne och åkte hem.

Men med mig hem hade jag Lars Henrikssons långa, men intensiva och flammande tal, från Socialistiska Partiets I majmöte på Järntorget. Ett tal där han vigt slungade ur sig det budskap som jag sedan gick för att leta efter i Vänsterpartiets tåg. Efter detta kändes det stort att sjunga den sista bortgömda versen ur Internationalen om att ”vi skjuta våra generaler”. Här nedan har jag valt att lägga ut Lasses framförande i sin helhet. De flesta politiska traditionella I majtal är som likt konfetti och girlanger, eller uppblåsta ballonger. Dagen efter är de borta, Nertrampade, ihopsjunkna. Men andra förtjänar att läsas ordentligt. De ger överblick och färdriktning. Detta är ett sådant. Varsågoda:

”Så var det Första Maj 1914. På banéren stod de vanliga kraven: 8-timmarsdag, rösträtt, socialism och så vidare. Men den överhängande frågan var freden. Krigsmolnen hade länge hopat sig i Europa och hållningen från arbetarrörelsen var entydig:

Man lovade internationell solidaritet och Internationalen sjöngs med ord om fred mellan folken och krig mot tyrannerna. Den här gången var det inte bara fromma förhoppningar. Den International man sjöng om hade vuxit till en mäktig massorganisation. En kraft med verklig förmåga att stoppa kriget. Och om det värsta ändå hände och kriget trots allt bröt ut skulle den användas till att välta det gamla systemet över ända.

Tre månader senare, 4 augusti, brakade helvetet löst. Det Andra Internationalen byggt upp under årtionden smulades sönder när dess ledare släppte allt vad de lovat och utlämnade sina medlemsmassor till krigets köttkvarn. Namn som Verdun, Somme, Marne, och Gallipoli blev symbolen inte bara för miljoner unga döda. Där dog även drömmen om en annan värld. Där lades också grunden för nästa våg av barbari, när dessa namn bara en generation senare ersattes av nya, Guernica, Auschwitz, Nanking, Hiroshima. Ja, hela det blodiga 1900-talets historia och huvuddragen av den värld vi ännu lever i, avgjordes under dessa sommarmånader för 100 år sedan.

Vi har ganska länge vant oss vid att väpnade konflikter pågår någon annanstans, som de eviga krigen i Afghanistan eller Irak där Sverige på sin höjd deltagit i USA:s expeditionsstyrkor. Eller i det vidriga inbördeskriget i Syrien, där mördarregimen i Damaskus beväpnad till tänderna för terrorkrig mot den egna befolkningen.

Hur som helst, det pågår någonstans långt, långt borta. Ett årtal är ju bara en siffra och det finns ingen magi i den men det är svårt att låta bli att tänka 100 år tillbaka och det som händer i Ukraina visar hur fort saker och ting kan ändra sig. Och även om vi väl inte går mot den okontrollerbara händelselavinen i ett Augusti 1914, har Ukraina varit ett slags diagnostiskt krisprov. Resultatet är lika deprimerande som en PISA-undersökning av Jan Björklund. Det visar till exempel hur tunn den demokratiska fernissan är hos det politiska maktskiktet i väst. Utan att blinka stödde de Ukrainas nya regering med antisemiter och öppna fascister på höga poster. Sådant går lätt att svälja så länge de lovar att agera indrivningsmän åt IMF.

Och när Putin och hans rövarbaroner å andra sidan spelar ut nationalismen och använder krisen för att öka sin makt svarar väst med militär upptrappning. USA sänder F15-plan till Baltikum och över hela Europa skramlas det med vapnen och i det fredsälskande Sverige träter regering och opposition om vem som kan rusta upp mest. I veckan beslutade regeringen att öppna svenskt luftrum för NATO:s spaningsplan i maj. Till och med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar om att det viktigt att ”nationellt… … höja försvarsförmågan” .

Ganska långt från ”Fred mellan folken – Krig mot tyrannerna”…

Spelet runt Ukraina leder inte till en världsbrand. Men med 100-årsminnet i bakhuvudet är den reflexmässiga slutsatsen att Sverige måste rusta upp obehaglig nog en påminnelse om är att krigsfaran aldrig kommer att försvinna. I ett system som bygger på hänsynslös konkurrens finns i kristider alltid risken för att denna konkurrens får en fortsättning med andra, våldsamma medel. Därför är det fortfarande arbetarrörelsens första plikt att bekämpa militarism och nationalism!

Sådant är lätt säga en sådan här dag under röda fanor och grönskande träd, omgiven av vänliga människor. Men den egna verkligheten är alltid mer kaotisk och svårare att orientera sig i än historieböckernas, inte minst det är Ukraina en påminnelse om. Där finns alltid gränskränkningar, övergrepp, påhittade eller verkliga, politiskt maktspel, tokiga ledare och ärkehertigar som blir skjutna.

Och när mörkret sluter sig kring oss och höstvindarna tar fart. När ministrar talar allvarstyngt om hotet mot nationen, slaskpressens löpsedlar skriker efter hämnd för nationella oförrätter och hatpolitiker profiterar på rädsla och osäkerhet. Då kan ingen på förhand säga vem som står emot och vem som viker undan eller till och med hittar argument för att yla med vargarna. Det gick så lätt i arbetarrörelsen hösten 1914, det var det tsaristiska mörkret som skulle bekämpas, eller den preussiska militarismen, eller den brittiska imperialismen och så vidare.

För internationalismen är inte något smittkoppsvaccin som ger immunitet hela livet, ens om man fyller på genom att sjunga Internationalen varje Första maj. Den måste inskärpas igen och igen genom argument och diskussioner men framför allt genom daglig praktik. Internationalism måste helt enkelt finnas i den politiska vardagen, lika självklart som klassperspektiv, feministisk medvetenhet och förståelse för miljöfrågorna. I ord och handling. I solidaritet och gemensam politisk verksamhet över gränserna. Och då talar jag självklart inte om överhetens EU utan om att stå med de gruvarbetare som just nu är ute i den längsta strejken i modern tid i Sydafrika. Med dem deltar i försvarskampen mot vräkningar i Detroits sönderfallande stadskärna eller i jordockupationsrörelsen i Brasilien, de som arbetar för kvinnors rättigheter i den krigshärjade Swatdalen i Pakistan eller organiserar fattigbönder i Mindanaos djungel och samlar arbetslösa ungdomar i Grekland och Spanien. Genom vår International, Fjärde internationalen, finns vi där. Inte som några självutnämnda ledare eller en byråkratisk apparat som sitter och talar om vad som borde göras utan i ett jämlikt samarbete mellan aktivister i klasskampens många olika fält med respekt för dem vi kämpar tillsammans med.

Idag ligger internationalismen på historiska lågvattennivåer och vi är på många sätt sämre rustade idag än 1914.

Lika sällsynt som det är att höra ledande företrädare för arbetarrörelsen tala om klasskamp och klassmedvetande, lika vanligt är det att de talar om ”konkurrenskraft”, att ”vi” ( där ”vi” får variera alltefter den publik man vänder sig) tillsammans med EU, eller vi i Sverige eller vi i vårt företag eller vi på vår arbetsplats, ska kämpa på marknaden mot arbetare i andra världsdelar, länder, företag eller arbetsplatser om jobben. Ljusår från klassgemenskap och internationell solidaritet.

För bara ett par månader sedan fick vi ett av de mest extrema exemplen på detta tänkande när LO:s ordförande som idag ska tala på Götaplatsen, åkte över till USA tillsammans med VD för Stockholms Handelskammare för att lobba för TTIP. Om ni missat vad den förkortningen står för behöver ni inte skämmas. (Transatlantic Trade and Investment Partnership)

Det har knappt varit någon debatt om det i Sverige. Det handlar om ett handelsavtal mellan EU och USA som bland annat innebär att företag med hjälp av gummiparagrafer kan stämma stater för politiska beslut inför ett privatiserat rättssystem, dolt och utom räckhåll för demokratin. En hjärtefråga för storföretagen som satt sätta ramarna för EU:s hållning: ”Vi har tjatat och tjatat och det har gett resultat”, berättade Svenskt Näringslivs Olof Erixon stolt .

På detta lägger alltså LO:s ordförande ner energin i sin agitation. I en gemensam debattartikel i San Francisco Chronicle sa Thorwaldsson och Handelskammarens VD att ”handelspolitik inte är ett område som vänster och höger eller företag och arbetarrörelse bör slåss om ”eftersom hållbara jobb och uthållig tillväxt bara kan bli verklighet när företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga” (when business and labor are competitive) ”När företag och arbetskraft är konkurrenskraftiga…”

I princip avsäger han sig här grunden för all facklig verksamhet. Vad är väl fackföreningarna, med sina krav på arbetsmiljö, arbetstidsregler och löner annat än något som försämrar konkurrenskraften? Och den som idag predikar konkurrenskraftens evangelium kommer att stå handfallen eller i värsta fall finnas på motståndarsidan den dag de härskande känner sig föranlåtna låta denna konkurrens fortsätta med våldsamma medel.

Även om en militär urladdning i Europa förhoppningsvis inte ligger i en nära framtid betyder det inte att det råder fred. Tvärtom, det pågår ett krig på flera fronter.

Ni har säkert hört den amerikanske mångmiljardären Warren Buffets bevingade ord som han fällde för ett par år sedan i Washington Post: ”Det har pågått ett klasskrig de senaste 20 åren och min klass har vunnit”

Nu har väl klasskriget har pågått längre men det är det ingen tvekan om att hans klass har fortsatt att vinna. Och där det finns vinnare finns det också förlorare. Förlorarna i detta krig är framför allt två: alla vi andra och vår livsmiljö.

Hur framgångsrikt deras krig mot livsmiljön är kunde vi se i vintras på. Klimatmötet i Warszawa 2013 – det 19:e sådant på 19 år – avslutades framgångsrik. Det trumpetade arrangörerna ut efteråt. Helt sant: aldrig tidigare har kapitalintressena varit så framgångsrika och fått ett sådant utrymme vid förhandlingsborden. Och trots att IPCC:s rapporter blir allt exaktare och deras varningsrop allt mer desperata är världens ledare nöjda så länge inga beslut fattas som kan störa kapitalets intressen.

Ingen fråga har väl så tydligt visat på kapitalismens omänsklighet, inte som skällsord eller i moralisk mening, utan att den rent objektivt är icke-mänsklig, att den styrs av lagar som över huvud taget inte tar människors liv eller ens mänsklighetens fortlevnad med i kalkylen.

För oss som människor och socialister är det tvärtom. På en förödd planet finns ingen möjlighet för socialism. Istället för att ta steget ut i det möjligheternas rike som arbetarrörelsens och socialismens grundare hoppades på har fossilkapitalismen satt ut kursen mot barbariets yttersta mörker.

Det enda guldkornet i Warszawas kolmörker var att miljörörelsen och det internationella facket ITUC lämnade spektaklet. Under parollen ”Nu är det nog!” tågade de gemensamt ut från mötet i protest och lovade att mobilisera sina medlemsskaror för att pressa regeringarna till handling och att arbeta för att ställa om till lågutsläppsekonomier med anständiga jobb för alla. Med några få undantag har vi ännu inte sett något sådant i Sverige. De flesta fackliga ledare sitter så djupt fast i samarbetet med kapitalet och att de inte kan tänka sig något som kan skada ”konkurrenskraften”. Inte ens om det handlar om mänsklighetens överlevnad. Ett svek i klass med augusti -14.

När det gäller det klasskrig Buffet faktiskt syftade på, det ekonomiska, står sedan Sverige inte efter utvecklingen i USA.

Det ekonomiska klasskriget har här framför allt kommit till uttryck i tre saker:

– de skattesänkningar som började under ”den underbara natten” 1981 när den borgerlige budgetministern och och socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt fann varandra. Kursen lades fast och vad firma Borg&Reinfeldt gjort var framför allt att fullfölja och radikalisera politiken.

– angreppen på den gemensamma välfärden, genom nedskärningar, privatiseringar och marknadsanpassning av det som ännu är offentligt

– den kraftiga ökningen av vinsterna på lönernas bekostnad.

Allt hänger samman och allt är tänkt att hänga samman:

Med nedskärningar kan skatterna sänkas.

Med sänkta skatter sänks lönekraven och vinsterna ökar.

Med privatisering och marknadsanpassning skapas nya fält för vinstjakten och vinsterna ökar igen.

Det såldes in med den helt påhittade teorin att om vinsterna ökar så ökar jobben. Hur den andra delen, den om jobben fungerade vet vi alla: permanent massarbetslöshet.

Den första delen funkade emellertid alldeles utmärkt. Så bra att löneandelen av BNP idag är den lägsta sedan ödesåret 1914. Och med det har också ojämlikheten i samhället exploderat på ett häpnadsväckande sätt också vid internationell jämförelse: i det ojämlika USA äger den översta femtedelen drygt 80 procent medan den i Sverige äger 90 procent av tillgångarna. Förra året hade Sverige 136 miljardärer, 17 fler än året innan. Idag tjänar direktörerna i de största bolagen 46 arbetarlöner. 1981 tjänade de 8 arbetarlöner. Och så vidare. Det här var inga oförutsedda bieffekter eller olycksfall i arbetet. Det är politikens själva kärna. Dess syfte och drivkraft.

Det är idag 135 dagar kvar till riksdagsvalet. Och av allt att döma cirka 136 dagar kvar innan Fredrik Reinfeldt lämnar in sin avskedsansökan. Carl Bildt kan återgå helt och fullt i oljeindustrins tjänst och Anders Borg kan fortsätta med det han gjort hela tiden: jobba åt finanskapitalets.

Värre kan det bli för en del av de andra ministrarna, på stolarna i investeringsbanker, riskkapitalbolag, lobbyföretag och andra av borgerlighetens finrum sitter redan en lång rad bättre begagnade ministrar från socialdemokratiska regeringar. De lär i alla fall inte öka på arbetslöshetsköerna. För kan Maud Olofsson bli styrelseproffs efter att ha slarvat bort 35 miljarder utan att minnas hur det gick till så kan säkert Jan Björklund bli chef för Academedia och Göran Hägglund pryda styrelsen för någon av vårdkoncernerna.

Men hur skönt det än kommer att bli att se Bildt, Borg, Hägglund och de andra hänga med huvudet på kvällen 14 september, och kanske till och med se Annie Lööf bli ledare för en utomparlamentarisk grupp, så är det självbedrägeri att tro att det leder till någon avgörande kursändring.

Jag vet inte om ni såg TV-programmet med det till synas välfunna namnet ”Politiker utan mål” i förra veckan. Det visade med all önskvärd tydlighet hur den politiska diskussionen slutat handla om några som helst samhällsförändringar. En total brist på framtidsvisioner, tanken att framtiden skulle kunna se ut på något annat sätt en idag, lyste från Löfven och Reinfeldt. Men frågan är om programmets titel var så välfunnet. För om de inte har några förslag på hur samhället ska förändras (mer än det obligatoriska ”ökad tillväxt”) måste det väl tolkas som att de har ett mål: att bevara sakernas tillstånd som de är. Att låta utvecklingen rulla på i de spår den har rullat på i de senaste decennierna.

Det är också kärnan som är kvar när man skalar av lull-lullet i det så kallade ”framtidskontrakt” socialdemokraterna antog på sin senaste kongress. Det som kommer att ligga till grund för nästa regering och som Stefan Löfvens ledning först presenterade med det typiska namnet ”Affärsplan för Sverige”: ett oförminskat stöd till ”låg och stabil prisutveckling” (kodordet för låga löneavtal) och oberoende riksbank (central ingrediens i att fortsätta sätta inflationsbekämpning före jobben), och med en kritik av vinstdriven välfärd som redan på förhand är urvattnad till homeopatiska nivåer, ni vet det där kvacksalveriet som menar att ju mer man spär ut ett ämne desto kraftfullare blir det.

Nej, framtiden ska inte formas av politiska visioner, program eller rörelser i öppen debatt och genom demokratiska beslut. Den ska formas av marknaden.

Om första världskrigets utbrott på många sätt var den stora katastrofen för arbetarklassen höll det ändå på att sluta i förskräckelse för de härskande när ett krigstrött Europa skakades av uppror. Med undantag för Ryssland lyckades de styrande behålla makten, men det hade ett pris, det demokratiska genombrottet med allmän rösträtt och, efter nästa kris- och katastrofcykel, välfärdsstaterna. Knappast för att de styrande efter moget övervägande kom fram till att samhället borde reformeras. Ingen har någonsin frivilligt lämnat ifrån sig makt. Skälet detsamma som till att Göteborgs stad år 1849 lät bygga bygga 47 arbetarbostäder i Majorna. I den hastigt växande staden hade bostadsfrågan blivit akut och hotade med stadsfullmäktiges ord ”bli ett ont som hotar samhällets lugn och säkerhet”.

Och de hade goda skäl att frukta detta, 1849, året efter de stora folkresningarna i Europa. På samma sätt var det med rösträtt, föreningsrätt och andra demokratiska rättigheter och så småningom välfärdsstaten: vi fick det inte av välvilja utan på grund av överhetens rädsla för vad som skulle hända annars.

Idag är de inte rädda för oss. Och varför skulle de vara det, med en LO-ordförande som talar om konkurrenskraftig arbetskraft och en förlamande politisk enhet om att inte bryta deras segersvit i klasskriget?

De river idag upp bit för bit av de senaste 100 årens erövringar. Också demokratin.

De styrande har aldrig förlikat sig med att vi här nere ska ha något att säga till om när det gäller samhällets skötsel. Och idag, i frånvaro av hot håller demokratin på att tas ifrån oss. Inte formellt men i praktiken töms den på innehåll. Regeringsalternativen är till förväxling lika och med köp- och säljsystem system som ”New Public Management” har vi steg för steg förvandlats från medborgare till kunder och besluten flyttas från det politiska fältet till marknaden.

Därför kan en massiv majoritet år efter år vara mot vinstdriven välfärd samtidig som riskkapitalbolag breder ut sig i vården, därför leder inte krisrapporter om skolans fria fall, som så tydligt sammanfaller med att skolpengen förvandlat skolorna till vilka företag, till förändring lika lite som IPCC-rapporternas varningar leder till någon ändrad klimatpolitik.

Vi får säga, tycka och rösta hur vi vill. Men kursen ligger ändå fast.

Om inte fakta och argument kan ändra politiken, är det då alls värt att syssla med det. Är det inte bortkastad tid? Lika bra att gå hem och försöka lösa det för sig själv och sina närmaste? Det är precis den slutsats de hoppas vi ska dra. Och visst, om det fanns ett sådant alternativ där vi alla kunde rädda oss själva vore det inte mycket att säga om det. Men ingen av oss kan rädda vår familj undan en klimatkatastrof. Ingen av oss kan på egen hand återerövra en meningsfull demokrati eller ett samhälle som är anständigt att leva i.

Återstår då politiken.. Det är nödvändigt att bli av med högerregeringen i höst. Men för att vara riktigt tröttsam, det räcker inte att rösta. Inte ens att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval.

Det de där uppe fruktar allra mest är när vi här nere sluter oss samman och driver våra gemensamma krav. Självständiga folkliga rörelser. Protester (och där kan det faktiskt vara en bra poäng att lägga sin röst på Socialistiska Partiet i årets kommunalval) och manifestationer. Självorganisering och klasskamp. Det är vad som ska till, idag liksom för 150 år sedan, för är att överheten åter ska börja frukta att vi tillsammans ska utgöra ett ”hot mot samhällets lugn och säkerhet”. För att hindra att nästnästa kris trappas upp till ett krig. För att vrida makten ur fossilkapitalets händer. För att vända krigslyckan för Warren Buffets klass.”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, 1 maj 2014, Socialistiska partiet, nazisterna stoppades i Jönköping,

Ny våg av privatiseringar ?

Publicerat 14 jan 2014 av Benny Åsman

Svara

Det brittiska finansmagasinet The Economist har inte för vana att prata i nattmössan. Så när den i sitt senaste nummer ropar ut att statliga egendomar värda 9 tusen miljarder dollar är till salu ska det tas på högsta allvar.
Den första vågen av privatiseringar med start i 80-talets början är över och i och med finanskrisen 2007 ökade till och med alla rika länder statens egendomar genom att de tillfälligt köpte upp banker på ruinens brant.

Men för The Economist är det bara en parentes i privatiseringen av de statliga egendomarna, lösa som fasta. Det mesta bör säljas ut enligt tidningen för att staterna ska kunna minska sina skulder och därför att det är mer effektivt. Det kan man tänka sig att användare av brittiska järnvägen har en del att säga om.

Vilka storleksordningar talar tidningen om? Undersökningar av OECD visar att medlemsländerna tillsammans har statliga tillgångar till ett värde av cirka 9 tusen miljarder dollar. Det handlar om statligt ägda företag, andelar i privata företag, byggnader, skogar, jord, transportsystem och annan infrastruktur.

Inom OECD finns det 2 111 statligt ägda företag med cirka sex miljoner anställda. Det samlade värdet uppgår till 2 200 miljarder dollar i framför allt telebolag, el, och transport. Till det kommer 890 miljarder dollar i delägarskap i företag med 2,9 miljoner anställda. Allt eller nästan allt bör säljas ut enligt The Economist.

I en av undersökningarna som gjorts av revisorfirman PWC nämns att i Sverige äger staten 230 miljarder dollar fördelade på 100-120 miljarder i byggnader och infrastruktur samt cirka 90 miljarder dollar i industrin.

Vad väntar? The Economist skriver inte utan anledning en så stort upplagd artikel om det inte handlar om något i görningen. Det privata kapitalet har svårt att hitta lönsamma investeringsobjekt. Att ge sig in i sjukvård, utbildning och fritid har visat sig vara lönsamt –men långt ifrån effektivt som tidningen hävdar. Men den kan ju inte alltid tala klarspråk om allt.

Efter valet i september kommer säkerligen Stefan Löfven att ta över efter Reinfeldt. Frågan är med vilket program? Här på bloggen vågar vi oss på en gissning: The Economists propagerande för en ny omfattande våg av privatiseringar kommer inte att mötas av ett dövöra.

Kommer Löfven att bryta med Reinfeldts privatiseringar av det gemensamma?

En regering med (s) vid rodret kommer att följa i samma trend som resten av OECD. För Vänsterpartiet blir det en riktig test för partiets huvudfråga –nej till vinst i välfärden.
– Med politiskt mod och lite fantasi i utformningen av transaktionerna (utförsäljningen, m.anm.) kan regeringarna lyckas lägga bakom sig den vitt accepterade idén att de djärvaste privatiseringarna redan gjorts, skriver The Economist som avslutning.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, The Economist, Statliga företag, Skulder, Privatiseringar,

Socialister stöder Syriens folk.

Publicerat 26 okt 2013 av Benny Åsman

Den syriska revolten mot diktaturen i landet är snart inne på sitt tredje år. Tack vare Rysslands, Irans och libanesiska Hezbollahs direkta stöd till regimens extrema militära våld har det folkliga upproret utsatts för ett ofattbart lidande och stora förluster i döda, skadade och fördrivna.

Men de krafter som står i vägen för ett demokratiskt och fritt Syrien är inte bara regimens trupper. De stater som utropat sig till ”Syriens vänner” har gång på gång visat att de inte är intresserade av en seger för de kämpande i Syrien. Deras mål är att behålla stabilitet i regionen. Hittills har de därför strävat efter att Assad avgår men att den syriska statsmakten består, framför allt dess säkerhetsstyrkor och elitdivisioner. Säkerhet och stabilitet först, eventuellt demokratiska friheter senare om det inte rubbar stabiliteten.

Efter gasattacken i Ghouta ser vi att ”vännerna” med USA i spetsen inte ens längre agerar för att Assad ska avgå innan förhandlingar tar vid i Geneve. Med sådana vänner behöver det folkliga upproret inga fiender. De finns bakom ryggen. USA:s cyniska maktspel nådde i veckan sin höjdpunkt då Vita Husets administration lät förstå att USA ställer in även den humanitära hjälpen till de som kämpar inne i landet. Saudiarabien har gestikulerat kraftigt de senaste dagarna och till och med anklagat USA för det svaga stödet till kampen mot Assad. Att prinsarna i Riyadh skulle vara intresserade av en seger för syriernas frihetskamp är naturligtvis önsketänkande. De är bara ute efter att stoppa Iranska mullornas inflytande i regionen. Vilket bäst visas av att USA också kritiserades av Riyadh för att inte ha hjälpt till tillräckligt i Saudiarabiens krossande av kampen i Bahrain.

Den tredje kontrarevolutionära kraften som angriper frihetskampen står de extrema jihadistmiliserna för. Deras militära angrepp på lokala miliser och inrättande av terrorvälde mot civila i de områden de konrollerar visar vilka mål dessa reaktionära extremister strävar efter. I Raqqa och andra platser som ISIS och andra extremister kontrollerar kan befolkningen konstatera att regimens flygvapen bombar skolor, sjukhus och bagerier men aldrig islamisternas militära anläggningar och läger. Oppositionellas idé att de är en femte kolonn är inte tagen ur luften. Oavsett extremisternas exakta relation med regimen fungerar de objektivt som stödtrupper åt Assad.

På våra egna breddgrader är solidariteten med kampen i Syrien minst sagt ynklig. Vänsterpartiet säger ingenting officiellt utan överlåter åt enskilda medlemmar att sprida ett budskap som sträcker sig alltifrån stöd till Assads diktatur till genuint stöd för det revolutionära upproret. Mitt i detta håller partiet tyst för att inte skapa onödiga spänningar inför valet 2014. Att den gamla maoistvänstern stöder diktaturen är inget att förvånas över. De har traditioner att falla tillbaka på. De nöjer sig med att fylla rollen av diplomatisk hejarklack till regimen i Damaskus enbart för att de inbillar sig att den är anti-imperialistisk, eller rättare sagt anti-USA. Att de dessutom inte har ett ont ord att säga om regimen i Teheran bara befäster bilden av dem som politiska grupper på snabb väg bort från allt som kan kallas vänster.

Det otroliga sveket mot den syriska revolutionen kommer att spela en stor roll för den svenska och internationella vänsterns framtid. Mitt i mörkret finns det dock ljus och äkta solidaritet. Vårt eget parti, Socialistiska Partiet, inte bara stöder upproret mot diktaturen i Damaskus utan alla folkliga resningar mot despoti och förtryck utan ”diplomatiska” och ”geostrategiska” hänsyn. Här under hittar du ett uttalande från SP:s partistyrelse som vi vill att alla ska ta del av. Det ger uttryck för äkta solidaritet och empati med det syriska folkets heroiska kamp och lidande.

PS: Den här bloggen anser att partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan.

”Allt stöd till folkupproret i Syrien

När folkupproret i Syrien är inne på sitt tredje år är det i ett övergripande sammanhang där kampen för demokratiska- och sociala rättigheter i arabvärlden fått vidkännas svåra motgångar. Den allvarligaste är militärens direkta maktövertagande i Egypten, en militär som upprättat goda förbindelser med diktaturen i Damaskus. Vi ser också ett Libyen i sönderfall och ett Jemen där den folkliga oppositionen pressas mellan radikala islamistiska krafters frammarsch och amerikanska drönarattacker. Den omfattande frihetskamp i arabvärlden som tog sin början hösten 2010 i Västsahara och Tunisien kommer att bli lång och komplicerad.

I Syrien har den humanitära katastrofen fördjupats. Sex miljoner av landets befolkning på 22 miljoner befinner sig på flykt; runt två miljoner i exil och fyra miljoner inom landet. Livsmedelsbristen blir också alltmer akut. Assadregimen – till tänderna beväpnad och understödd av Ryssland, Iran och den libanesiska Hezbollahmilisen – fortsätter att beskjuta och bomba sitt eget folk. Dessutom attackeras det demokratiska sekulära motståndet allt hårdare av radikala islamistiska krafter, understödda av Saudiarabien och olika wahabi-salafist nätverk i länderna kring Persiska viken.

Trots svårigheter och umbäranden lever kampen för ett demokratiskt Syrien, fritt från dagens diktatur under Bashar al-Assad, vidare; i de lokala motståndskommittéer som övertagit skötseln av det vardagligt nödvändiga i de områden som oppositionen kontrollerar, i de enheter av den Fria Syriska Armén som nu tvingas att föra ett tvåfrontskrig mot såväl regimens trupper som olika jihadistgrupper och bland de kvinnor, ungdomar och det civila samhälle som oförtröttligt kämpar vidare.

Socialistiska Partiet manar alla demokratiska och socialistiska krafter att inte låta den syriska revolutionen ohyggliga svårigheter få oss att tystna. Det är nu vår solidaritet med dem, som kämpar för demokrati och frihet mot alla odds, behövs mer än någonsin – mot regimens terror, mot reaktionära och religiösa sekterister, mot imperialistiska lösningar.

I efterdyningarna av regimens gasattack mot Damaskusförorten al-Ghuta hotade USA med militära aktioner mot Syrien. Israel har genomfört flera attacker. Vi socialister vänder oss mot alla imperialistiska interventioner i Syrien. USA:s och dess allierades yttersta mål är inte att stödja revolutionen utan att bana väg för stormaktsuppgörelser på bekostnad av det syriska folkliga motstånd som hämtade kraft ur den arabiska våren.

Friheten kommer inte ur imperialismens bombluckor utan ur det syriska folkets kamp. Det demokratiska motståndet behöver militärt stöd på det syriska folkets egna villkor – inte på Washingtons.

Vi socialister söker efter förmåga göra vår del för att hjälpa den hårt pressade civilbefolkningen och stärka banden till radikala demokratiska krafter såväl inom Syrien som i exil.

Leve det syriska folkets motstånd!

Krossa Assaddiktaturen!

Socialistiska Partiets partistyrelse 19 oktober”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, USA, Socialism.

Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

Publicerat 24 apr 2013 av Göte Kildén

Ibland får jag en obehaglig, krypande känsla av att det har gått så långt som att det i Sverige har blivit förbjudet att tala om en socialisering av bankerna.

Senast upplevde jag detta när jag lyssnade till ”Politik i fokus” där Mats Knutson diskuterade med Jonas Sjöstedt (SVT Play). En större del av den ovanligt blida utfrågningen handlade om Vänsterpartiets senaste förslag om att Sverige i likhet med elva tunga euroländer ska införa en skatt på finansiella transaktioner på 0.1 procent vars intäkter ska råda bot på vår rekordhöga ungdomsarbetslöshet. Förmodligen inget ont i detta, snarare en del gott. Förslaget, en så kallad Tobinskatt, hamnade hos EU-kommissionen efter ihärdiga krav från högerns Sarkozy och var för hans del ett försök att blidka fransmännens ursinne över hur finanskapitalet fritt får löpa amok i våra samhällen. Riktigt vilka konsekvenser den får är det ingen som vet. Anders Borg för sin del har sagt nej och varnar för bland annat höjda bolån.

Hur som helst handlar transaktionsskatten om en liten plåsterlapps vara eller inte vara och inte om den kirurgi som är nödvändig. Vilket Sjöstedt inte heller påstår: ”Ingen patentlösning, men en del av en lösning på att hitta någon sorts kontroll här”. Vidare hoppas han att ”dom här summorna som nu snurrar runt i finansiell spekulation kan gå in i verkliga investeringar”.

Visst kan man hoppas. Även om det finns lite fog för dessa förhoppningar. Men varför inte sätta yxan till roten? Varför inte föreslå att vi själva ska frånta finansen deras makt över våra bankers och andra institutioners stora kreditflöden?

Jag har inget i sig emot Sjösteds lågmälda stil och att han försöker hitta ett språkbruk som känns hemvant för många människor. Men varför anpassa politiken till de mest blygsamma, oansenliga nästan självutplånande kraven? Varför alltid följa motståndarnas dagordning? Varför inte se till vad verkligheten kräver? Kravet på en socialisering av bankerna, under en genomlyst och fullständigt demokratisk kontroll, är i dag ingen hägring, ingen ”råkommunism”. Vad jag kan läsa mig till är detta krav, trots min rädsla för att ha missförstått vad som gäller, fortfarande inte förbjudet att framföra…

Det är bara att se till vad Andreas Cervenka skriver samtidigt med Vänsterpartiets förslag. Cervenka är en frisk gamäng, en språklig och politisk rabulist som härjar i Svenska Dagbladets spalter, och han hamnar ofta rätt i analys om än inte i slutsats. I sin senaste krönika konstaterar han slagfärdigt ”att lösa eurokrisen har visat sig lika lätt som att spika upp vinbärsgelé på väggen”. Han utvecklar sitt påstående:

”… Samma sak gäller för ekonomin. De tusen och åter tusen miljarder som gått upp i rök i finanskrisen är resultatet av förväntningar om framtida tillväxt som inte infriats. Skillnaden mellan förhoppningar och verklighet skapar ett gigantiskt slukhål som drar med sig hela länder.

Detta är särskilt uppenbart i Europa. Den bistra sanningen är att tillväxttakten befann sig på ett sluttande plan långt före krisen. De senaste fem åren har problemet blivit akut…

Ekonomin i Europa, mätt som real BNP, befinner sig fortfarande långt under 2008 års nivå. Det enda undantaget är Tyskland. Euroområdets BNP krympte under 2012 och kommer göra det igen 2013 enligt Internationella Valutafonden IMF:s senaste gissning i veckan…

… Här börjar tråkigheterna för Europa. En annan färsk rapport från IMF visar att små- och medelstora företag lidit mest när europeiska banker skruvat åt kranarna efter krisen. Värst är läget i länder som Spanien och Italien, där pengarna behövs som mest. De som får låna gör det till ockerliknande räntor. Det är tyvärr ingen slump. En förklaring är att kapital blivit en bristvara för banker efter finanskrisen. Och eftersom reglerna kräver betydligt större buffert vid lån till riskfyllda småbolag framstår det som smartare för bankerna att istället parkera pengarna i påstått riskfria statspapper i halvbankrutta länder. Bristen på krediter blir som ett strypgrepp på ekonomin. När den får syrebrist blir det ännu mer riskfyllt att låna ut och dessutom försämras lönsamheten i bankerna, vilket skapar desto större anledning att hålla inne med pengarna. Som så ofta i finansvärlden blir det som ser rationellt ut på kort sikt ganska irrationellt i det långa loppet. För detta har Europas beslutsfattare sig själva att skylla…

… Europas mörka och illa dolda hemlighet är att bankerna fortfarande är i uselt skick. Så mycket som en fjärdedel av banksystemet beräknas vara beroende av olika former av statsstöd och ECB-hjälp för sin överlevnad. Denna assistans har ironiskt nog förvärrat problemet eftersom det förskönar läget och minskar trycket på politikerna att agera. ”

Det är verkligen svårt att spika upp svart vinbärsgelé.

Jag gjorde själv en ”faktakoll” och försökte…

Självklart undrar människor varför dessa bedragare år efter år får fortsätta med att ha makten över Europas stora kreditflöden? Vallöften har kommit och gått, i land efter land, om att minska bonusar, aktieutdelningar, spekulation och skatteflykt – samtidigt som finansens råttbon bara blir fler och fler. För tio år sedan tvingades till och med det svenska majestätet att kritisera försäkringsbolagens girighet i sitt nyårstal till folket. Ändå nöjer sig Vänsterpartiet med att bara ”försöka hitta någon form av kontroll”. Går det inte att spika upp Cervenkas vinbärsgelé med spik hjälper det inte stort med att försöka nubba dit den med ett möbelstift.

Jag ser framförallt två skäl till att Sjöstedt ryggar för att diskutera det som egentligen är en självklarhet:

För det första vill han inte bli trängd med en massa frågor om de misslyckade, byråkratiskt styrda planekonomier som vi fått plågas med, stalinismen och dess ätteläggar, ”den reella socialismen”. Han vill inte associeras med de ”socialistiska partidiktaturer” som vi känner från historien. Det berömda ”systemskiftet” omformas därför till något så litet att det knappt märks. Med det är en taktik och strategi som är dömd att misslyckas. I denna fråga är partiet av historiska skäl redan i brygga och då vinner man ingenting på att lägga sig på rygg. Sjöstedt har som partiledare alla möjligheter att i stället resa sig upp, lämna den egna ringhörnan och gå på offensiven mot motståndarnas hyckleri och skrymteri i demokratifrågan. Själv har han inga ”lik i garderoben” och det är decennier sedan Lars Werner och den gamla ledarstammen i övrigt reste i österled. Bankernas diktatur över politiken är alla väl medvetna om. Det gäller att tala för en politik där valet inte bara står mellan denna och en byråkratisk planekonomi där ett korrupt parti, med dess militär och säkerhetstjänst, fattar alla beslut. Inget vore mer eldfängt än att visa på att visionen om en demokratiskt styrd planhushållning är väl så realistisk. Den kräver helt visst den djärva samordningen av en återfödd arbetarrörelse i flera av Europas viktigaste stater – och det kan ta sin tid om än med det rasande tempo och den dynamik som är möjlig i vårt nya sekel. Dessutom är det en vision som har betydligt mer lyftkraft än den högerstyrda EU- kommissionens Tobinskatt.

EU-kommissionens förslag om Tobinskatt kommer från Sarkozy och Merkel

Ett försöka att blidka misstron mot bankerna. Men ingen lösning.

För det andra är denna taktik avhängig den egna strategin om en tänkt rödgrön regering. Detta var uppenbart i den andra delen av ”Politik i fokus” där Sjöstedt sammanfattningsvis menade att en rödgrön regering var det önskvärda eftersom denna var den enda tänkbara. Naturligtvis till priset av kompromisser. Han ville inte ge några ultimatum, inte ens när det gäller det viktiga kravet om ett ”Nej till vinst i välfärden”, vilket givetvis kan vara en bra idé om man är beredd att stryka flagg i frågan och i den snart sekelgamla ministersocialismens namn acceptera några politiska trollformler om större kvalitetskrav och begränsade vinstuttag i våra skattefinansierade verksamheter i välfärden.

Sjöstedt har samma mål som tidigare Ohly om att bli en del av en regeringsbildning tillsammans med socialdemokraterna och Miljöpartiet och detta trots att dessa bägge partier har fortsatt att rusa högerut. I samtalet med Knutson undvek han dessutom nogsamt att karakterisera Miljöpartiet som ett borgerligt parti utan betonade i stället den stora samhörigheten mellan vänsterpartister och miljöpartister. Det var i stället Mats Knutson som fick betona skillnaderna dem emellan, inte minst när det gäller arbetsrätten och friskolorna…

I priset för ”att få vara med” ingår också en nedtonad och sval behandling av sociala och politiska krav som drivs utanför riksdag och kommunhus. För socialdemokratin är det uteslutet att komma överens i regeringsfrågan om Vänsterpartiet alltför tydligt associeras med människor som inte väntar på valen 2014 innan de kräver förändringar. I synnerhet ska man inte kopplas samman med fackliga vänsteraktivister för då sätter gamle metallbasen Stefan Löfvén definitivt stopp till ett regeringssamarbete. Facklig och politisk samverkan kan bara ske med ett parti, nämligen det egna. Punkt slut.

Är det verkligen dags igen?

Förmodligen har Sjöstedt stort stöd för sin linje i partistyrelsen och hos majoriteten av de egna representanterna i landets kommuner. Men ute bland medlemmarna är bilden säkert mer splittrad. Flammans chefredaktör Johan Norberg tolkade förmodligen dessa stämningar väl när han nyligen i en ledare underströk att:

”Men en sak är säker. På en allmänborgerlig plattform utan tillstymmelse till socialdemokratisk politik kan inget vänsterparti delta utan att tappa sig själv fullständigt. Se till exempel på hur vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark nu vrider sig i konvulsioner, både internt och i opinionsmätningarna, på grund av sitt regeringsdeltagande i en ”centervänster”-regering, på en i allt väsentligt borgerlig ekonomisk plattform. Se på hur Rifondazione Comunista i Italien störtdök efter att dåvarande populäre ledaren Fausto Bertinotti sålde ut partiets motstånd mot den nyliberala ekonomiska politiken för en talmansposition i parlamentet. Nu för tiden är partiet närmast utraderat ur Italiens politik.”

Den senaste opinionsmätningen från Danmark, 23 april, förskräcker än mer. Där är Helle Thornings regerande socialdemokrater nere för räkning med ett stöd på bara 14.4 procent. Det är den lägsta siffran sedan 1898 när det då unga arbetarpartiet lyckades komma upp till 14.2 procent av rösterna. Thornings samarbetspartner i regeringen och Vänsterpartiets gamla broderparti, Socialistisk Folkeparti har följt med ner i graven och håller på att jordfästas. Enhedslisten, där Socialistiska Partiets kamrater i Fjärde Internationalen verkar tillsammans med många andra idéströmningar vägrade att ställa sig på regeringens allmänborgerliga plattform och är, åtminstone i opinionsmätningarna, bara två procent från att passera socialdemokraterna och bli Danmarks tredje största parti…

Det är bara ett år kvar. I maj 2014 brakar nästa svenska valrörelse i gång för fullt. Det är alltså hög tid för Vänsterpartiet att sätta sig ner och fundera över om det inte är dags för en omprövning av sin egen valtaktik. Det blir allt fler hålgropar i det underlag där man försöker ta sig fram och eftersom det fortfarande inte är förbjudet att tala om socialism i Sverige finns det definitivt en helt annan färdväg.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Enhedslisten, Jonas Sjöstedt, Mats Knutson, Politik i Fokus,

Syrien – bortsuddat från Vänsterpartiets utrikespolitiska karta

Publicerat 15 feb 2013 av Göte Kildén

Det folkliga upproret i Syrien har rasat i två år. 70 000 människor har dött. Enligt FN:s UNHCR har 828 000 registrerade syrier tvingat att fly utomlands . Flera miljoner andra har lämnat sina hem och är på flykt inne i sitt eget hemland. Tusentals eller mer troligt tiotusentals oppositionella finns i den syriska säkerhetstjänstens fängelsehålor och utsätts för vidrig tortyr. Bashar Assads militärdiktatur har malt sönder stora bostadsområden till grus med flygbomber och tungt artilleri och på samma sätt slagit ut vital infrastruktur.

Med sin närhet till Europa, en stor flyktingström till Sverige samtidigt som landet är en krutdurk i Mellanöstern och Främre Asien, är kriget tveklöst för svensk del en av de mest brännande, kanske den mest brännande utrikespolitiska frågan i dag. Dess utgång kommer dessutom att ha en mycket stor betydelse för den arabiska revolutionen i stort.

”I Riksdagens utrikespolitiska debatt behandlades

Syrien som vilken dammråtta som helst”

När jag i går kväll fick tid för att läsa protokollet från Riksdagens utrikespolitiska debatt i förrgår blev jag därför oerhört besviken över att den Syriska revolutionen behandlades som vilken dammråtta som helst. ”In med den under soffan så att vi slipper se den”. Mest besviken blev jag naturligtvis över att Hans Linde från Vänsterpartiet var mol tyst om upproret mot Assads diktatur. Inte ett ord, vare sig i sitt inledande anförande eller i olika repliker.

Varför? Det troliga svaret är svåra motsättningar i partiet när det gäller hur man ska se på dagens Syrien. ”Det land som trots allt var Sovjets mest trogna allierade i hela Mellanöstern”. Många partimedlemmar tycks också ha köpt Assads illusionsnummer om att landet skulle vara ”antiimperialistiskt” och ”antisionistiskt”. Detta trots att den syriska regimen förrådde palestinierna i det libanesiska inbördeskriget och aldrig har avlossat ett skott mot Israel sedan 1973 när Golanhöjderna förlorades…

Hans Linde intervjuas på Vänsterpartiets hemsida

Vare sig frågor eller svar om Syrien

Linde väljer hellre en molande tystnad än att trampa osäkra eller Assadvänliga partimedlemmar på tårna. Ett val som också bekräftas om man synar partiet pressmeddelanden och den egna hemsidans artiklar. Där finns bra, och mindre bra, uttalanden om allt mellan himmel och jord: EU; kvinnohat; solenergi; Väst-Sahara; Pridefestivalen, Syriza, Gaza, Välfärd utan vinst mm. Men alltså ingenting, inte ens en humanitär vädjan av något slag, när det gäller den diktatur som så öppet tillåts att döda eller fördriva sitt eget folk. Syrien fanns inte heller med i partiets manifestation vid förra årets Almedalsvecka. Ett praktiskt solidaritetsarbete ens i den enklaste humanitära form eller som ett praktiskt stöd till revolutionens sekulära och demokratiska krafter, har vi heller inte sett röken av.

Vart har internationalismen tagit vägen? Kommer det verkligen att kännas rätt i magen att vid årets I maj sjunga Internationalen? Framförallt de där stroferna om att ”Störtas skall det gamla ner i gruset/Slav stig upp för att slå dig fri”?

Motsättningar är till för att lösas och detta går bara genom debatt. En bra början vore naturligtvis om partistyrelsen drog i gång denna med en egen majoritetsresolution om den syriska revolutionen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Riksdagens utrikespolitiska debatt, Hans Linde, Vänsterpartiet

Dags för LKAB att ta över i Pajala

Publicerat 5 feb 2013 av Göte Kildén

Trots att gruvexploatören Northland Resources tillgångar finns i de svenska och finska urbergen gungar nu marken under ägarna och en konkurs och en rekonstruktion, alternativt en försäljning verkar inte omöjlig.

”Facket” sägs ha fortsatt förtroende för sin arbetsgivare. Men borde tänka om. Aktien störtdök i slutet av förra månaden med 90 procent på ett par dagar och när nu försöket med en nyemission misslyckats har dess värde utplånats. Aktiemäklaren Oskar Rönnerman uttrycker i DN besvikelsen hos alla dem som hoppats på snabba klipp:

”Företaget har hamnat i en förtroendekris. Marknaden är inte beredd att satsa mer, Northland har inte bevisat att man klarar av att genomföra hela projektet enligt budget, säger han. Han råder sina hårt prövade aktieägare att inte köpa fler aktier även om priset faller – inga klipp finns i sikte. Bäst vore om man hittade nya ägare till företaget med tillgång till pengar och kunskap om hur man driver gruvor.”

Det är bara att hålla med. Profitörer av alla de slag ska inte bara bort från ”Välfärden” utan också från en av dess fasta grunder, nämligen våra mineraltillgångar i urberget. Stefan Löfven besökte gruvområdet Navettamaa i Pajala i januari, skrattade och tog lekfullt upp en näve jord från marken, sniffade på den och sa att ”här luktar pengar”. ”Det är roligt att få ta del av en framgångssaga, och att få se fortsättningen”, menade han vidare. Löfvens luktsinne var det säkert inget fel på. Däremot hans undfallenhet inför privata exploatörers försök till plundring av våra gemensamma tillgångar.

Även Gustav Vasa ”kände lukten av pengar”

Men han var betydligt radikalare än Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

När det gällde våra naturtillgångar var Gustav Vasa radikalare än dagens arbetarledare. I en urkund från 1542 förklarade han rakt av att ”de ägor som obygde ligga och fjärran från bygdelagen hör Gud, oss och Sveriges krona till”. En lagstiftning som förfallit under seklens gång. 1994, i nådens år när Göran Persson och de rödgröna styrde landet, sålde statliga Sveaskog den ”ägo” på 170 hektar som det handlar om till en bygginspektör i Pajala. Senare, i nådens år 2004 under samma politiska styre av vårt land stiftades en ny lag om villkoren för ersättning när det ska öppnas gruvschakt. I det här fallet skulle ägaren, bygginspektören få 1.5 promille av produktionsvärdet. Staten (den ursprungliga ägaren) skulle samtidigt bara få futtiga 0.5 promille. Inte ens Göran Perssons historiske namne, Erik XIV:s grymme rådgivare Jöran Persson slarvade så med kronans förläningar…

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt ligger också långt efter Gustav Vasa när det gäller radikalismen, men ändå några fjät före Stefan Löfven. På samma sätt som när det gäller bankernas envälde över våra liv, agerar man när det gäller gruvnäringen och föreslår en konstruktion, där man inte alls berör själva ägandet – och ansvaret. Sjöstedt har i debatter framhållit att:

”Det råder gruvboom i Sverige. Nya gruvor öppnas och malmvagnarna börjar rulla på nytt från gruvor som har varit nedlagda. Många får jobb och den viktiga exportindustrin växer. I det finns mycket positivt för hårt prövade avfolkningsbygder.”

Han har vidare konstaterat att de privata ägarna inte bryr sig om bostäder, skolor och större infrastruktur i de bygder där de drar fram och därför föreslagit en höjd statlig mineralersättning till nio procent av produktionsvärdet.

Varför denna blygsamhet? Kunde Gustav Vasa så borde Sjöstedt också kunna bjuda till ordentligt! Varför smyga omkring i filttofflor? Gruvbrytningen i Pajala och investeringar i välfärden behöver ett långsiktigt stabilt statligt ägande, oberoende av riskkapitalister och konjunkturer, kontrollerat och ständigt synat av de anställda och alla oss andra.

Kollapsen för Northstar är ett utmärkt tillfälle till ”reformation” när det gäller ägande och drift i Pajala. Staten måste omedelbart ta över ägandet. Aktieägarna kan kompenseras med ”avlatsbrevens” ursprungsvärde! Låt koncernen LKAB få ett systerföretag i Pajala!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Northstar, Gustav Vasa, Pajala

I media: DN1,

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Etikettarkiv: Vänsterpartiet

Uteslutningshot mot lojala vänsterpartister. Enhet i en glädjefull, skapande mångfald eller människor som fösts in i en partifålla av steril enfald?

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

”Men vi måste också komma åt det kapitalistiska, ojämlika klassamhällets verkliga hjärtmuskler: kontrollen över stora kreditflöden och makten över vad vi ska producera.”

1 Maj 2014 – Kyrkklockorna varnade för nazismen – socialisterna för nationalismen

Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

Syrien – bortsuddat från Vänsterpartiets utrikespolitiska karta

Dags för LKAB att ta över i Pajala

Share this:

I sin kritik av min artikel ”Den orealistiska realismen” målar Johan Ehrenberg upp en bild av mig som en vresig, bitter gubbe som försöker ”missleda unga läsare utifrån nån gammal sekteristisk ilska från en gammal debatt”.

Han tecknar en bild av en åldrande man som förför ungdomen genom att riva i gamla sår…

Men nu offrade Tsipras i stället allt för euron.

Alexis Tsipras och Panagiotis Lafazanis.

I går vapenbröder. I dag ledare för olika partier.

Johan Ehrenberg i talarstolen. När det gäller Syrizas tudelning nöjer han sig säkert inte med att bara var en kommenterande tidningsman.

Greklands BNP har sjunkit mer än 25 procent sedan 2007

Vilken väg för Europas nya vänsterpartier. Här Tsipras och Podemos ledare

Pablo Iglesias på ett grekiskt valmöte med Syriza i vintras.

Offentligt opinionsmöte i går, måndag, med Vänsterplattformen i Aten.

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: