Spirande fackföreningsrörelse i Libyen

I måndags var det två år sedan invånarna i Tripolis arbetarförort Tajoura reste sig mot Muammar Khaddafi familjediktatur genom att våga sig ut i en demonstration utmed Aradah Road i Suq al-Jumadistriktet. Säkerhetsstyrkor sattes omedelbart in med order om att krossa protesten. Tjugofem demonstranter sköts ihjäl och nu vid tvåårsminnet av denna massaker hedrade människorna deras minne genom att i tusental marschera in från Tajoura till Martyrernas torg. ”Vi kommer aldrig att glömma dem som dog för vår frihet”, sjöng demonstrationsdeltagarna.

.

.

Invånarna i Tajoura hedrar dem som föll offer för Khaddafis terror

.

Den förkalkade vänsterrörelse i Väst som är likgiltig inför arabvärldens krav på de demokratiska fri- och rättigheter som den själv i största välmåga lever med skriver mycket skräp om dagens Libyen. Den berättar inte om att den ockupation av imperialismen som skulle komma – aldrig blev av. Den skriver inte heller något om att den amerikanska nordafrikanska militärbas som skulle få fäste i landet – inte existerar. All vital infrastruktur fungerar och i  dessa dagar förhandlar  Libyen med Kina och Ryssland  om att dessa länder ska återuppta sina stora bygg- och tågprojekt i landet. Ett scenario som var otänkbart för dem som såg de libyska revolutionärerna som ”reaktionärer”. Ekonomin är snart i takt med pulsen före revolutionen. För första gången i sina liv  har människor haft en möjlighet att diskutera politik. En borgerligt demokratisk revolution har börjat sätta sig med  ett valt parlament, en ny konstitution och valda regeringar.

Självklart finns det och kommer det att finnas mängder med efterskalv  från det politiska jordskred som revolutionen utlöst. På samma sätt som vi sett vid  alla andra borgerligt demokratiska revolutioner. Kvarvarande stammotsättningar, svaga regeringsbildningar, ny korruption, en aristokratisk ofta rasistisk syn på immigrantarbetare, extrem salafism mm. Kvinnoorganisationer kämpar för att ta större plats i detta konservativa land fyllt med motsättningar mellan gammal beduinkultur och moderniteten i de städer där den stora majoriteten bor. Nya böcker och tidningar blomstrar, liksom kulturen. En väldig  musikkultur och sprakande graffiti finns i överdåd. Internet är tillgängligt för alla och universiteten har öppnats för fria diskussioner.

Inte minst ser vi faktiskt en första spirande facklig rörelse. I ”Fria tidningen”  från i går finns en inspirerande intervju med en libysk facklig pionjär som låter oss ana de möjligheter som revolutionen har skapat.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lämna ett svar