Spirande fackföreningsrörelse i Libyen

I måndags var det två år sedan invånarna i Tripolis arbetarförort Tajoura reste sig mot Muammar Khaddafi familjediktatur genom att våga sig ut i en demonstration utmed Aradah Road i Suq al-Jumadistriktet. Säkerhetsstyrkor sattes omedelbart in med order om att krossa protesten. Tjugofem demonstranter sköts ihjäl och nu vid tvåårsminnet av denna massaker hedrade människorna deras minne genom att i tusental marschera in från Tajoura till Martyrernas torg. ”Vi kommer aldrig att glömma dem som dog för vår frihet”, sjöng demonstrationsdeltagarna.

.

.

Invånarna i Tajoura hedrar dem som föll offer för Khaddafis terror

.

Den förkalkade vänsterrörelse i Väst som är likgiltig inför arabvärldens krav på de demokratiska fri- och rättigheter som den själv i största välmåga lever med skriver mycket skräp om dagens Libyen. Den berättar inte om att den ockupation av imperialismen som skulle komma – aldrig blev av. Den skriver inte heller något om att den amerikanska nordafrikanska militärbas som skulle få fäste i landet – inte existerar. All vital infrastruktur fungerar och i  dessa dagar förhandlar  Libyen med Kina och Ryssland  om att dessa länder ska återuppta sina stora bygg- och tågprojekt i landet. Ett scenario som var otänkbart för dem som såg de libyska revolutionärerna som ”reaktionärer”. Ekonomin är snart i takt med pulsen före revolutionen. För första gången i sina liv  har människor haft en möjlighet att diskutera politik. En borgerligt demokratisk revolution har börjat sätta sig med  ett valt parlament, en ny konstitution och valda regeringar.

Självklart finns det och kommer det att finnas mängder med efterskalv  från det politiska jordskred som revolutionen utlöst. På samma sätt som vi sett vid  alla andra borgerligt demokratiska revolutioner. Kvarvarande stammotsättningar, svaga regeringsbildningar, ny korruption, en aristokratisk ofta rasistisk syn på immigrantarbetare, extrem salafism mm. Kvinnoorganisationer kämpar för att ta större plats i detta konservativa land fyllt med motsättningar mellan gammal beduinkultur och moderniteten i de städer där den stora majoriteten bor. Nya böcker och tidningar blomstrar, liksom kulturen. En väldig  musikkultur och sprakande graffiti finns i överdåd. Internet är tillgängligt för alla och universiteten har öppnats för fria diskussioner.

Inte minst ser vi faktiskt en första spirande facklig rörelse. I ”Fria tidningen”  från i går finns en inspirerande intervju med en libysk facklig pionjär som låter oss ana de möjligheter som revolutionen har skapat.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tuareger -ett folk i blått.

Med den franska militära interventionen i Mali och de islamistiska extremisternas agerande i norra delen av landet har nomadfolket tuaregerna kommit i fokus. Myter och verklighet blandas. Här vill jag ge er en längre analys av tuaregernas historia, kamp för sin livsstil och det dagliga brödet i ett utmärglat ökenlandskap.
Texten är skriven av Sarah Knopp, en amerikansk socialist som arbetar som lärare på en offentlig högskola i Los Angeles. Jag har låtit Google göra grovjobbet. Sedan har jag bara korrigerat de grövsta felaktigheterna i översättningen till svenska. Det är inte ett förfarande att rekommendera i allmänhet men i brist på tid får det duga även om språket är lite krystat i vissa passager. I slutet av artikeln finns en länk till originalet på engelska för dig som föredrar det.

För kosmopolitiska musikälskare, bröt tuaregfolket in på scenen år 2001 när deras mest framträdande musikgrupp, Tinariwen, sparkade loss under en internationellt uppmärksammad musikfestival i Timbuktu i Malis öken. Tio år senare, efter att ha spelat över 700 föreställningar i USA och Europa, vann Tinariwen en Grammy för «Bästa utländska album. »

Musikgruppen Tinariwen för fram tuaregernas kulturarv.

Men Tinariwen har en viktig historia som går tillbaka före 2001. Dess medlemmar deltog i tuaregernas motståndskamp mot den maliska regimen fram till 1990-talet. De flesta av dem växte upp i flyktingläger efter att ”ishumargenerationen” (utstötta arbetslösa) tvingades överge tuaregernas traditionella livsstil på grund av statligt tvång.

De var kritiska till sina förfäders strikta sociala hierarkier. Men när Tinariwen blev en internationell sensation, visade gruppen upp sig i traditionella tuaregkläder och hjälpte till att återskapa en romantiserad bild av gångna tider.

Med krisen i norra Mali och den franska regeringens militära ingripande i den tidigare kolonin, har tuaregerna hamnat i fokus för uppmärksamheten i väst på ett nytt sätt. I både dominerande media och i FN: s resolutioner, har de felaktigt sammanblandats med islamska jihadister, medan deras legitima klagomål mot den maliska regeringen ignorerats.

En domstol i Malis huvudstad Bamako utfärdade arresteringsorder förra veckan för tuaregledare från både Mouvement National de Liberation de L’Azawad (MNLA), den mest framträdande politiska tuareggruppen och Ansar al-Dine, en islamistisk grupp som importerats till norra Mali från Sydostasien, med en särskild evangelisk och sekteristisk salafistisk historia. Dessa två grupper har helt olika mål, ursprung och strategi, men den maliska staten målar dem med samma pensel.

Tuaregerna finns utspridda över en stor del av Sahara och i fem länder.

Vilka är tuaregerna och vilka är deras krav? Kräver de en separat stat? På vänsterkanten på webbsidan Counterpunch hävdade Patrick Cockburn i januari, «Den senaste krisen har sitt ursprung i ett nationalistiskt uppror av tuaregerna 2012. »[1]

Detta är delvis rätt, men den tuaregiska nationalismens karaktär, och kraven i upproret, måste utforskas mera konkret, annars kommer tuaregernas krav på ekonomiskt stöd och ett slut på det statliga förtrycket att förbises.

FN har redan undvikit de pressande ekonomiska och politiska frågor invånarna i norra Mali står inför genom att fördöma tuaregernas rätt till självständighet. I praktiken började upproret inte krav på en egen stat. Och Frankrike kan inte tillåtas hålla fast vid att ett militärt ingripande är lösningen på «problemen» i Mali, medan Paris ignorerar de svåra ekonomiska förhållandena som är roten till missnöjet bland tuaregfolket.
Tuaregfolket talar tamasheq, en del av den berbiska språkgruppen. Majoriteten av de en och en halv miljon tuareger som är utbredda över Niger, Mali, Algeriet, Libyen och Burkina Faso är muslimer. Historiskt är tuaregerna nomader och boskapsuppfödare och de dominerade de stora ökenområdena i dessa länder.

Handelsvägarna genom öknen känner tuaregerna utan och innan. Numera också till turisters nöje.

Nu, på grund av en rad år av torka i Sahara, påtvingad fast boende, restriktiv markpolitik från statens sida och statligt förtryck, har de blivit en migrerande arbetskraft i norra Afrika. Vissa praktiserar fortfarande boskapsskötsel, men många fler är beroende av urbana arbeten, pengar från anhöriga utomlands och statliga bidrag. Innan Muammar al-Gaddafis fall i Libyen förra året, fann en del arbete i den libyska statsapparaten, inklusive dess militär och säkerhetstjänst.

Tuaregfolket har alltid haft en konstig relation med den franska kolonialismen. Under konsolideringen av franska Sudan-som blev Republiken Mali efter självständigheten, mötte kolonialisterna hårt motstånd från tuaregerna, inklusive ett stort antikolonialt uppror 1919. Även om Frankrike segrade, förblev man försiktig med tuaregerna, vars kunskap om öknen gjorde dem till formidabla fiender.

Kolonialisterna utvecklade en romantisk fascination för dessa ökenmänniskor. Som en guvernör i Gaoregionen i Mali observerade 1962:

”De koloniala fanatikerna, förälskade i exotism, ville bevara nomaderna åt antropologer, etnografer berberofiler och orientalister som i sin besvikelse över 1900-talet, sökte en ö av människor orörda av föroreningar eller framsteg för att från tid till annan kunna andas in den ljuva doften av antika tider »

Grav i Gao, byggd i slutet av 1400-talet. I den tros Askia Mohammad I, Songhaifolkets förste Kung ligga begravd.

Eftersom en militär kontroll av tuaregerna aldrig var möjlig på grund av problemen med strid i ökenterräng beviljade fransmännen tuaregfolket stor självständighet. De befriades från obligatorisk militärtjänst och baskattades inte. De koloniala härskana lät också i praktiken slaveriet fortsätta bland tuaregerna.

Av den anledningen ogillade malierna i söder den privilegierade ställning som tuaregerna hade getts av den koloniala staten. Enligt historikern Baz Lecocq, ansåg tuaregerna den franska kolonialismen som ett bättre alternativ än den centrala maliska regeringen efter självständigheten.

Tuaregfolket är den dominerande etniska gruppen i öknen och i Kidal, men är en minoritet i de två största städerna i norra Mali, Timbuktu och Gao. Även om de utgör mindre än 10 procent av den maliska befolkningen, har nomaderna haft en oproportionerlig inverkan på den maliska statens öde sedan början av 60-talet. Vid tre viktiga tidpunkter, var de avgörande för statens öde i sin helhet.

Mali hade kanske inte grundats på det sätt som det blev om tuaregerna inte hade ingått ett avtal med EU Soudanaise-partiet Samling Démocratique Africain (US-RDA), ett afrikanskt-socialistiskt parti med medlemmar mest från södra Mali.

Efter att ha säkrat en allians med tuaregerna, förhandlade US-RDA fram villkoren för det franska tillbakadragandet. Fullt upptagna i kriget mot en nationell självständighetsrörelse i Algeriet, beslutade Frankrike att följa en annan strategi i franska Sudan. De lämnade fredligt över makten till US-RDA, i hopp om att alliera sig med den nya ledningen, i stället för att bekämpa den. Och faktiskt har det rått en mycket nära relation mellan Frankrike och härskarna i Mali sedan självständigheten.

Den andra gången som tuaregerna påverkade Malis öde var under deras andra uppror i början av 90-talet. Det var delvis den kris som orsakades av tuaregernas uppror som skapade utrymme för en demokratisk rörelse i huvudstaden för att störta diktaturen Moussa Traoré, som styrde Mali från 1968 till 1991. Från den tiden och framåt, var Mali allmänt erkänd som en demokrati, om än begränsad som den var.

Moussa Traoré tillsammans med Hissène Habré, blodig diktator i Tchad 1982-90.

Den en gång populära ledaren Amadou Toumani Touré som ersatte Traoré, störtades i en militärkupp i mars 2012. Än en gång var det ett tuareguppror, som inleddes i januari samma år, som utlöste militärkuppen. Amadou Haya Sanogo, en lägre officer utbildad i USA, piskade upp hat mot tuaregerna bland andra etniska grupper för att motivera kuppen.
Söder om Sahara är förbittringen tuaregerna omfattande. De pekas ofta ut som syndabockar för problemen i norr bland människor som citerar deras historia med slaveri och förmånlig behandling under det franska kolonialväldet. Sanogo motiverade kuppen genom att hävda att regeringen i Bamako borde slå ner hårdare på rebellerna.

Inom ett par månader efter kuppen organiserades Sonaga irreguljära milisenheter organiserade i norr baserade på andra etniska grupper än toaregerna för att bekämpa «islamisterna» och Ansar al-Dine [2]. Det är troligt att dessa miliser gjorde liten skillnad mellan tuaregerna i Ansar al-Dine, som har anslutit sig till islamister som al-Qaida i islamiska Maghreb, och tuaregfolket som ser sig själva föra en icke-religiös politisk kamp mot nationellt förtryck och för ekonomiskt stöd.

Att kategorisera en grupp nomader som en «nation» kan vara eller inte vara lämpligt. Det är en särskilt komplicerad fråga i post-koloniala Afrika, där kolonial inblandning i territoriella gränser för alltid förändrat maktrelationer mellan ursprungsbefolkningar.

Trots det delar tuaregerna ett språk och en historia, och ser sig själva som en sammanhållen grupp. De är utan tvekan förtryckta av den maliska staten. Mellan 1964 och 1967 utsattes de för en våldsam kampanj av påtvingad fast bosättning, bort från sin traditionella nomadiska livsstil. I de koloniala herrarnas fotspår fortsatte den maliska staten att utse tuaregernas chefer och ledare, och upphäva demokratiska val som tuaregiska klaner gjort. Användningen av deras språk tamasheq förbjöds i skolorna.

Kläder, kultur och språk är gemensamt för Saharas tuareger

Under tuaregupproren 1962-63 och 1990-94, begick den maliska armén brutala kollektiva bestraffningar. Den anklagades för förgiftning av brunnar och massmord på både civila och boskap. Maliska staten förklarade vissa ökenområden «förbjudna zoner” och hotade att skjuta alla i dessa områden, en särskilt förödande politik för ett folk som är beroende av betande boskap.

Tuaregfolket har alltid hävdat sin rätt till självbestämmande i Azawad, ökenregionen i Mali, Niger, Algeriet, Burkina Faso och Libyen. Även om en del av denna rätt stöder sig på påståendet att de historiskt har dominerat området, så kompliceras det av frågan om slaveriet.

Tuaregfolket praktiserar vissa former av slaveri, mycket olika, bör det noteras från slaveriet i den nya världen, fram till Malis oberoende. Nobla tuaregfamiljer höll hushållsslavar («iklan») och krävde tribut från byar under «slav»-jordbruk. Historiskt hade de också varit involverade i slavhanden över hela Nordafrika. Ett inslag som sporrade tuaregerna att göra uppror 1962 var deras önskan att kontrollera sina sociala hierarkier (och slavar) utan ingripande av regimen i Bamako -som till skillnad från den franska kolonialmakten genomförde ett allvarligt försök att stoppa tvångsarbetet.

Inne Mali är en populär förklaring till våldet i norr att tuareger hade kämpat som legosoldater den libyska regimen och kom tillbaka tungt beväpnade efter av Gaddafis fall. De nordliga rebellerna saknar ideologi, går detta argument, men är tidigare klienter åt Gaddafi som är intresserade av att skaffa inkomster nu när de är utan jobb.

Azawad är tuaregernas namn på deras ”land”.

Detta påstående har förnekats av MNLA, som skriver i en artikel på deras hemsida:

«Vi bekräftar och understryker att de stridande som återvände från Libyen kämpade mer ofta [tillsammans] med NTC (National Transitional Council) än vad de gjorde med Gaddafis styrkor. Vår högste militära befälhavare Mohammed Ag Najm, var förvisso en libysk officerare med maliskt ursprung, i tjänst hos Gaddafis regim liksom alla andra libyska officerare. Överste Mohammed Ag Najm uttryckte sin oenighet med den libyska ledaren mycket tidigt, i början av upproret i Libyen, och denna meningsskiljaktighet bekräftades av hans avgång från den libyska armén och hans anslutning till sitt eget folk i den nuvarande kampen för frigörelse av Azawad. »[3]

Utan tvekan hade vissa tuareger kämpat för Gaddafi. Medlemmarna i musikgruppen Tinariwen, till exempel, träffade varandra i militära träningsläger i Libyen i början av 80-talet. Gaddafi hyrde tuareger som legosoldater, och vid olika tidpunkter, för sina egna strategiska och politiska skäl, stödde den libyska diktatorn tuaregernas sak.

Men detta faktum gör inte tuaregernas anspråk på självbestämmande illegitimt. Eftersom de berövats sitt traditionella sätt att tjäna sitt uppehälle på av både miljöförändringar och maliska statens politik fanns få möjligheter för tuaregerna att överleva. Deras krav på autonomi är legitimt, och deras kamp fortsätter också efter Gadafis död.

Det finns åtminstone fyra stridande krafter i norra Mali.

Från och med november 2011, ägde en serie uppmärksammade kidnappningar av västerlänningar rum i norra Mali. Dessa kidnappningar antingen utförda av al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) eller av krafter anslutna till algeriska säkerhetstjänsten. (antropologen och FN-konsulten Jeremy Keenan tror det ganska troligt att algeriska styrkor deltagit i uppmärksammade kidnappningar i Sahara sedan 2003.)

I januari 2012, troligen stärkta av en ny ström av vapen till regionen efter Gaddafis fall, började tuaregmilis en serie skärmytslingar med Malis militär. Deras främsta mål var till synes att tvinga fram ekonomiska eftergifter från staten.

Saif Islam Khaddafi med sina tuaregiska livvakter

In i striden hoppade Rörelsen för Enhet och Jihad i Västafrika (MUJAO). Dessa två jihadistiska grupper har fått sällskap av Ansar al -Dine, som etniskt består av tuareger men som inte bör ”tuareggrupp” –eftersom den har sitt ursprung i Sydostasien. Efter att ha rekryterat den framträdande tuaregledaren Iyad ag Ghaly, efter nedgången av den politiska tuaregrörelsen, fick Ansar Dine stort följe bland tuaregerna. Men dess mål är inte att övervinna det historiska förtrycket av tuaregfolket, utan snarare en bredare agenda för en dominans för en salafistisk islam.

Det totala antalet soldater mellan de tre islamistiska grupperna är förmodligen ungefär 2 000 personer. MNLA, den största politiska tuareggruppen, står nu i hård opposition till dessa grupper.

Tuaregfolket, precis som alla andra «nationer», är inte en enhetlig grupp. Sedan det första upproret 1962, har det varit delat i fraktioner, en del vill föra kravet om «självbestämmande» till sin logiska slutsats av politiskt avskiljande på alla sätt, och andra vill någon typ av autonomi uppnådd genom förhandlingar med regimen i Mali.

De senare krafterna segrade. Det MNLA som dominerar idag hävdar att de mantlat Mouvement Frente Unite de l’Azawads roll, en av de viktigaste grupperna som förhandlade fred med Malis regering 1996.

År 1996 avslutade Bourempakten det andra tuaregupproret. Den maliska staten, med stöd av det internationella samfundet, både stater och icke-statliga organisationer, ägnade cirka 9 miljoner US$ för ett DDR-program (Avväpna,Demobilisera,Återanpassa) som gav kontanter i utbyte mot vapen, krediter för små företag och ökad finansiering av infrastruktur . Skolor och vårdcentraler byggdes, och ytterligare 150 miljoner dollar öronmärktes för återuppbyggnad. Staden Kidal fick elektricitet för första gången 1996.

Marknad i huvudstaden Bamako

I utbyte mot sitt löftet att lägga ned vapnen, fick tuaregiska ledare större  självstyre. Utöver DDR-programmet och investeringar i infrastruktur, valde flera tusen tuaregsoldater att integreras i Malis armé. I utbyte mot att ge upp det väpnade motståndet, tog Malis armé in dem som soldater och betalade dem en regelbunden lön.

Med denna historia utan tvekan i åtanke, kämpar MNLA i dag  i praktiken för mer ekonomiskt stöd och ett slut på statligt förtryck. I en obskyr del på MNLA:s webbsida och på franska, finns det krav på «suveränitet» och «självbestämmande”. Men i ett dokument som kallas« Förnyelsen av den väpnade kampen i Azawad» som är avsedd för en internationell publik, betonar MNLA mer pragmatiska och praktiska krav: dialog med maliska staten, ett stopp på militärens dödande och  ingripande av det «internationella samfundet».

Det är denna «pragmatism» som har lett MNLA till att acceptera den franska militära intervention i norra Mali. Enligt den kanadensiske socialisten Roger Annis [4] startade MNLA «samtal med Malis regering i december om autonomi i den norra regionen. I ett uttalande på sin webbsida den 13 januari ger MNLA sitt medgivande till den franska interventionen, men säger att maliska armén inte får passera förbi demarkationslinjen som deklarerades i april förra året.»

Tuaregfrågan är internationell. Mer tuareger bor i grannlandet Niger än i Mali, och även där har de organiserat en rörelse mot statligt förtryck, deras senaste uppror upphörde 2009.

Nigers president Mahamadou Issoufou sade att «hoten i Mali utgör ett inhemskt säkerhetsproblem för Niger»-och skickade 500 soldater till den internationella fredsbevarande styrkan i Mali [5] och bad den internationella styrkan att avväpna MNLA. Den nigeriska regeringen undertecknade ett avtal med USA om en bas för övervakningsdrönare [6].

François Hollandes smekmånad med opinionen i Mali kommer inte att bli lång.

Niger, liksom Mali under perioden före den senaste krisen, hade antagit en strategi för att försöka assimilera tuaregerna, integrera dem i staten (2011 utsågs en Tuareg till premiärminister) och bevilja dem begränsade ekonomiska eftergifter. Stora urangruvor i Niger representerar stora potentiella vinster för franska företag, samt geopolitisk makt. Således vill både Frankrikes och Nigers styrande elit ha stabilitet.

Trots enorma mineralrikedomar är Nigers bruttonationalprodukt per capita runt $ 374, enligt Världsbanken. Malis är runt $ 669, trots enorma guldreserver.

Så även om det är rätt på sätt och vis att tala om ett ”nationalistiskt uppror,» det är viktigt att notera att tuaregernas fattigdom är, mer än något annat, den drivande impulsen för ett folk som har lärt sig att väpnad kamp fungerar för att uppnå ekonomiska eftergifter från staten.

Detta är viktigt att erkänna eftersom västerländska regeringar och FN har tillbringat mycket tid till att «avvisa» tuaregfolkets rätt till självbestämmande. I juli 2012, säger FN: s resolution 2056, att det «upprepar sitt kategoriska avvisande av uttalanden från Nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA) om ett så kallat ”oberoende” i norra Mali och upprepar vidare att det (FN) anser sådana proklamationer av noll värde».

Genom att låtsas att tuaregerna bara fokuserar på att skapa en separat stat, kan västerländska regeringar ignorera tuaregernas mer omedelbara krav. De kan ignorera den verkliga krisen, -att 400 000  malier i norr har fördrivits från sina hem.

Sarah Knopp

Länk till original; Who are the Tuareg?

Noter

[1] See on ESSF (article 27766), The Tuareg Insurgency and the Mali Trap.

[2] http://www.nytimes.com/2012/08/06/w…

[3] http://mnlamov.net/english/101-they…

[4] See on ESSF (article 27606), France launches bombing of northern Mali, with Canadian support.

[5] http://www.menafn.com/menafn/109360…

[6] http://www.guardian.co.uk/world/201…

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,