Jesuiten i Syriens revolution.

Det ska till en jesuitisk präst för att säga ett sanningens ord om förräderiet mot den syriska revolutionen. De så kallade Syriens vänner har pratat och pratat utan att knappt två strån lagts i kors för att ens ge de kämpande en humanitär hjälp mot Assadregimens kriminella flygbombningar av civila bostadsområden, för att inte tala om hjälp med vapen som krävs för att stoppa Assads flyg och pansar.

Han heter Paolo Dall’Oglio och har de senaste trettio åren lett klostret Mar Moussa, nio mil norr om Damaskus. Paolo är italienare men känner mycket väl det sociala/religiösa/politiska lapptäcket som formats under århundraden av ottomanskt välde och västerländsk kolonialism. På grund av Paolos öppna ställningstagande för det revolutionära upproret avvisades han från landet i juni 2012. Då hade han redan hotats med döden ett flertal gånger efter att ha bland annat medlat för fredliga initiativ i Homs och Qusair.

Nu har Paolo Dall’Oglio sammanställt sina erfarenheter i Syrien i en bok med titeln: ”La rage et la Lumière, un prêtre dans la révolution syrienne (Ursinnet och ljuset, en präst i den syriska revolutionen) utgiven av Les Èdition de l’Atelier.

I boken känns omedelbart Paolos enorma engagemang för upproret mot Assads regim, den fantastiska empati som lyser igenom på varje sida. Med en ärlighet och modesti som kanske bara en djupt religiös människa kan uppbringa.

Men det hindrar inte honom från att se rakt igenom det internationella hyckleriet som han menar har sin grund i västs förutfattade meningar om muslimer och araber som omogna den demokrati väst säger är dess ideal. I det följande stycket som jag översatt till svenska kan logiken bakom vägran att ge upproret de vapen det behöver inte uttryckas klarare.

Klostret Mar Moussa

-Den 27 januari 2103 deklarerade en patriark i katolska kyrkan i Orienten att det var en kriminell handling att förse de båda lägren i Syrien med vapen. Påven Benoit XVI sa ungefär samma sak under sitt besök i Libanon. Han var i god tro, men det är uppenbart att den typen av argument enbart skyddar regimen, avväpnar det demokratiska nätverket och vidgar de extrema jihadisternas strategiska utrymme. Det är egentligen självklart att om det internationella samfundet hindrar revolutionärerna att skaffa vapen (vilket i dag är ett faktum eftersom det råder vapenembargo som skulle hävas i februari 2013 men fortfarande är i bruk) kan den syriska staten fortsätta att kräva att inga vapen ska levereras eftersom den redan har tillgång till Mellanösterns största arsenal, betalad av de syriska skattebetalarna.

Den syriska diktaturen kommer inte att avrusta och det är inte Iran, Ryssland, det shiitiska Irak eller Hezbollah som tänker följa internationella lagar. Varför skulle de göra det för Syrien eftersom de aldrig gjort det. Inte heller är det de jihadistiska extremisterna som kommer att följa det internationella samfundets råd.

Att uttala den till synes universella och moraliska principen att man inte ska ge vapen till parter inbegripna i en civil konflikt innebär att högljutt proklamera: ”Vi önskar att den demokratiska revolutionen krossas, för vi vill inte att den ska kunna försvara sig mot de väpnade styrkorna som agerar utan skrupler och kontroll”.

En förstörelse som bara flyg och artilleri kan skapa. Bara adekvata vapen kan hindra det.

Här visar Dall’Oglio att han är huvudet högre än alla i väst som vänder oppositionen ryggen eller till och med bejakar regimens legitimitet. Etablerade politiker, den intellektuella eliten i media, skribenter och krönikörer, alla faller de till korta på den avgörande punkten, att kräva vapen till rebellerna. För att inte tala om de åderförkalkade resterna av yttersta vänstern med rötter i maoismen, vilka öppet ställer sig bakom diktaturen i Damaskus. De förra har svalt regimens propagandalögner som fakta de senare sprider dem aktivt.

Paolo Dall’Oglia står dock inte ensam. Många röster höjs också till det syriska upprorets försvar och trots den senaste tidens motgångar för revolutionen i Syrien är striden långt ifrån över eller förlorad. För oss internationalister finns det bara en väg att följa. Nämligen obrottslig solidaritet med folkliga uppror mot diktatur, förtryck och maktmissbruk, vare sig det sker i Turkiet, Iran, Syrien, Brasilien, Egypten eller i andra länder. Vi tar ingen hänsyn till om den ena eller andra regimen för tillfället står i konflikt med USA och eller någon annan imperialistisk makt. Det är rätt att göra uppror mot diktatur och förtryck –alltid!

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

8 reaktion på “Jesuiten i Syriens revolution.

  1. Det är ju trevligt att ni för fram en katolik som föredöme.
    Ty när ni gjorde ner den nye Påven så lät det inte likadant.
    Läge för en liten pudel?

  2. Thomas, absolut inte. Dall’Oglio stödjer den syriska revolutionen. Påven pratar skit. Var ligger den begravda pudeln? Om en katolik gör något bra innebär det väl inte att alla katoliker är hjältar.

  3. Dall’Oglio som levt i Syrien i 30 år menar att det till stor del är en propaganda från Assad att de kristna nästan som ett block står bakom Assad. I boken ger han massor av exempel på att den kristna minoriteten är splittrad i många politiska grupperingar, pro-FSA, neutrala, regimanhängare, och mycket annat i en gråskala.
    mvh
    Benny

  4. Bland Sveriges ”Mellanösternkristna” är inställningen till den Syriska Revolutionen tydligt spretig. Majoriteten av Syrianerna (t ex) är under de Assadmedlöpande biskoparnas starka påverkan och ser ut att vara mer eller mindre rädda för tiden när Assad fallit… medan flera viktiga svenska Assyriska ledare i Södertälje, nationellt och internationellt tunga namn, står öppet på Revolutionens sida…

  5. … och beträffande romerska katoliker i Mellanöstern är dessa, vad det verkar grovt splittrade i relationen till regimen i Damaskus. Påvens troligen största kyrka i Mellanöstern, Maroniterna, som varit en tung politisk och militär kraft, finns väl beväpnade i främst norra Libanon mycket nära viktiga Shiafästen men också i Syrien… Deras biskopar stöder Assad (eller gjorde till helt nyligen) medan deras politiska majoritet (fascister/falangister och militant islamofobiska) stöder Revolutionen. I alla fall med ord… världen är komplex…

  6. Syriens kristna är inte katoliker, de är syriskt ortodoxa. Den urkristna kyrkans första stora splittring vill jag minnas var mellan de grekiskt- och de syriskt ortodoxa, trehundra år före klyftan mellan Rom och Konstantinopel, som vi känner som katoliker och ortodoxa. På den grekiskt ortodoxa sidan fanns en biskop som hette Kyrillos, det är hans alfabet som greker och ryssar använder. En katolik i Syrien har antagligen inget inflytande alls. Däremot har han lättare att göra sig förstådd västerut.

Kommentera