Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 reaktion på “Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

  1. När du kopplar ihop den arabiska revolutionen med de franska och ryska revolutionerna via deras slagord, ser jag att du utelämnar en detalj; frihet. Den kan man nog inte hoppa över. Frihet kan betyda olika saker, för en del konservativ religiösa består kanske frihet i att slippa se de yngre generationerna göra personliga val man ogillar, men för de yngre är nog möjligheten att välja själv oberoende av de äldres åsikter frihetens grundval. Den första detaljen som saknas i det arabiska samhället är frihet, däri grundar sig revolten. Att inte ens få sälja frukt på torget, efter att ha skaffat sig en examen på universitetet, det är basal brist på frihet. Möjligen finns inget underlag i den egyptiska civilisationen religiösa grunddrag för individuell frihet, men de tittar på vår tv, och vet att man inte måste ha det som hemma. Det kan ta mycket lång tid för de islamiska länderna att nå dit. Men något är på gång, och religionen som grund för att rå på samhällets maffiastruktur kan inte lösa något enda av de problem de har.

  2. Pingback: Egyptisk vänster: Ner med militärregimen | Svensson

Kommentera