Solidaritet med Syriens folk i ord och handling.

Om några månader är det tre år sedan tortyren av några småpojkar i Deraa utlöste det syriska upproret mot Bachar al-Assads diktatur. I dag tre år senare ligger stora delar av Damaskus förorter, Aleppo, Homs, Raqqa och Idlib i ruiner. Bilderna från Syrien kunde lika gärna vara bilder från Stalingrad, Dresden eller Rotterdam.

Nej det är inte Dresden.

Från upprorets första dag visade regimen att den inte tvekade en sekund att använda alla tillgängliga metoder för att slå ned protesterna som blixtsnabbt spred sig över landet. Tusentals demonstranter arresterades och kastades i fängelsehålor där tortyr är vardagen. Hundratals sköts ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor, från protesternas första dag.

I dag tre år senare har fler än hundra tusen förlorat sina liv under regimens bombregn, artilleri och missiler. Det som började som ett spontant uppror med krav på frihet, rättvisa och dignitet är nu svårt sargat, indraget i en desperat militär kraftmätning med en överlägset utrustad militär, förrått av omvärldens statsmakter som enbart kalkylerar i geostrategiska termer. Ordet solidaritet syns inte ens vid horisonten.

Inte nog med att det folkliga motståndet aldrig fick tillgång till de vapen som hade behövts för att effektivt stoppa regimens bombflyg och helikoptrar. Inte ens det humanitära bistånd som behövs för att undsätta de som flyr undan regimens terrorbombningar har mobiliserats. Förenta Nationernas hjälporganisationer tassar omkring i diplomatiska ringar och ber hövligt regimen i Damaskus om lov att bistå nödställda. Säkerhetsrådet är inte ens förmöget att ta ett uttalande mot terrorbombningar av civila bostadsområden i städer som regimen tappat kontrollen över. Sveket mot ett folk som inte begärde något annat än rätten att befria sig från en diktatur är avgrundsdjupt och totalt.

Det är ett svek som hade kunnat uppvägas av en omfattande solidaritetsrörelse ledd och stimulerad av alla som talar i socialismens namn. I stället tvingas vi lyssna till socialister som tar alla sorters ursäkter i sin mun för att stå tysta och neutrala utan ett ord av solidaritet. För att inte tala om de som öppet och utan skam förklarar sin solidaritet med diktaturen. När ledare som kallar sig socialister, likt Hugo Chavez och Fidel Castro, kallar en bödel som Khaddafi för ”en stor revolutionär” och hyllar Bachar Assad då står vi inför en katastrofal politisk bankrutt i stora delar av den internationella, speciellt den västerländska, vänstern.

Att den del av vänstern som har sina rötter i maoismen sluter upp bakom diktatoriska regimer under förevändning att de ”bekämpar imperialismen” är inte något märkligt. Dessa grupper har en lång historia av svek mot folkliga uppror då det stått i motsättning till den kinesiska partibyråkratins diplomatiska intressen. Det räcker med att påminna om de maoistiska organisationernas stöd till den pakistanska militärdiktaturens försök att krossa den folkliga resningen i Bangladesh 1971.

I december 1971 utropade Bangladesh sin självständighet.

Men det finns också en vänster med sina rötter i den ”trotskistiska” traditionen som förstelnat till dogmatiska sekter med krav på ”ideologisk renhet” som leder dem till att ställa sig vid sidan av upproret i Syrien (och innan dess i Libyen) utan att delta i den minsta handling av solidaritet med de som kämpar. De största och främsta organisationerna med denna ”linje” hittar vi i Storbritannien, där SWP trots sina stolta traditioner av mobilisering mot all form av förtryck inte har ett positivt ord till övers för upproret mot Assads diktatur. Detsamma gäller CWI, vars svenska sektion är Rättvisepartiet Socialisterna. Inte en enda aktion till stöd för upproren har dessa organisationer deltagit i. Inte en enda krona har de samlat in till humanitär hjälp.

I dag går Socialistiskt Forum i Stockholm av stapeln. Där organiserar Föreningen Syrien Sverige ett seminarium under rubriken ”Vänstern och de folkliga upproren”. Socialistiska Partiet deltar aktivt i arrangemanget med bland annat talare och driver som parti kampanj för insamling av pengar till de civila offren i Syrien. Solidaritet i ord och handling med människors revolt mot förtryck och orättvisor har alltid varit revolutionära socialisters kännemärke. I alla tider. I dag bryts den traditionen av många i den internationella vänstern. De historiska följderna av detta svek mot folkliga uppror i arabvärlden går inte ännu att utvärdera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentera