USA- en stormakt på fall?

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Solidaritet med Syriens folk i ord och handling.

Om några månader är det tre år sedan tortyren av några småpojkar i Deraa utlöste det syriska upproret mot Bachar al-Assads diktatur. I dag tre år senare ligger stora delar av Damaskus förorter, Aleppo, Homs, Raqqa och Idlib i ruiner. Bilderna från Syrien kunde lika gärna vara bilder från Stalingrad, Dresden eller Rotterdam.

Nej det är inte Dresden.

Från upprorets första dag visade regimen att den inte tvekade en sekund att använda alla tillgängliga metoder för att slå ned protesterna som blixtsnabbt spred sig över landet. Tusentals demonstranter arresterades och kastades i fängelsehålor där tortyr är vardagen. Hundratals sköts ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor, från protesternas första dag.

I dag tre år senare har fler än hundra tusen förlorat sina liv under regimens bombregn, artilleri och missiler. Det som började som ett spontant uppror med krav på frihet, rättvisa och dignitet är nu svårt sargat, indraget i en desperat militär kraftmätning med en överlägset utrustad militär, förrått av omvärldens statsmakter som enbart kalkylerar i geostrategiska termer. Ordet solidaritet syns inte ens vid horisonten.

Inte nog med att det folkliga motståndet aldrig fick tillgång till de vapen som hade behövts för att effektivt stoppa regimens bombflyg och helikoptrar. Inte ens det humanitära bistånd som behövs för att undsätta de som flyr undan regimens terrorbombningar har mobiliserats. Förenta Nationernas hjälporganisationer tassar omkring i diplomatiska ringar och ber hövligt regimen i Damaskus om lov att bistå nödställda. Säkerhetsrådet är inte ens förmöget att ta ett uttalande mot terrorbombningar av civila bostadsområden i städer som regimen tappat kontrollen över. Sveket mot ett folk som inte begärde något annat än rätten att befria sig från en diktatur är avgrundsdjupt och totalt.

Det är ett svek som hade kunnat uppvägas av en omfattande solidaritetsrörelse ledd och stimulerad av alla som talar i socialismens namn. I stället tvingas vi lyssna till socialister som tar alla sorters ursäkter i sin mun för att stå tysta och neutrala utan ett ord av solidaritet. För att inte tala om de som öppet och utan skam förklarar sin solidaritet med diktaturen. När ledare som kallar sig socialister, likt Hugo Chavez och Fidel Castro, kallar en bödel som Khaddafi för ”en stor revolutionär” och hyllar Bachar Assad då står vi inför en katastrofal politisk bankrutt i stora delar av den internationella, speciellt den västerländska, vänstern.

Att den del av vänstern som har sina rötter i maoismen sluter upp bakom diktatoriska regimer under förevändning att de ”bekämpar imperialismen” är inte något märkligt. Dessa grupper har en lång historia av svek mot folkliga uppror då det stått i motsättning till den kinesiska partibyråkratins diplomatiska intressen. Det räcker med att påminna om de maoistiska organisationernas stöd till den pakistanska militärdiktaturens försök att krossa den folkliga resningen i Bangladesh 1971.

I december 1971 utropade Bangladesh sin självständighet.

Men det finns också en vänster med sina rötter i den ”trotskistiska” traditionen som förstelnat till dogmatiska sekter med krav på ”ideologisk renhet” som leder dem till att ställa sig vid sidan av upproret i Syrien (och innan dess i Libyen) utan att delta i den minsta handling av solidaritet med de som kämpar. De största och främsta organisationerna med denna ”linje” hittar vi i Storbritannien, där SWP trots sina stolta traditioner av mobilisering mot all form av förtryck inte har ett positivt ord till övers för upproret mot Assads diktatur. Detsamma gäller CWI, vars svenska sektion är Rättvisepartiet Socialisterna. Inte en enda aktion till stöd för upproren har dessa organisationer deltagit i. Inte en enda krona har de samlat in till humanitär hjälp.

I dag går Socialistiskt Forum i Stockholm av stapeln. Där organiserar Föreningen Syrien Sverige ett seminarium under rubriken ”Vänstern och de folkliga upproren”. Socialistiska Partiet deltar aktivt i arrangemanget med bland annat talare och driver som parti kampanj för insamling av pengar till de civila offren i Syrien. Solidaritet i ord och handling med människors revolt mot förtryck och orättvisor har alltid varit revolutionära socialisters kännemärke. I alla tider. I dag bryts den traditionen av många i den internationella vänstern. De historiska följderna av detta svek mot folkliga uppror i arabvärlden går inte ännu att utvärdera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

-Stumheten i mitt bröst

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kinesisk imperialism i Afrika?

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,