Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera