Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

I dag den 8 mars hedrar världen kvinnans kamp för jämlikhet och befrielse från det patriarkala samhällets förtryck. I dag den 8 mars vanhedrar Bachar al-Assad många kvinnor i Syrien. Men inte bara i dag, utan alla dagar. Regimens trupper och kriminella miliser torterar och våldtar många kvinnor varje dag. Det är en strategi som syftar till att slita sönder hela samhällsstrukturen och stimulera extremism.
I reportaget här under som publicerats i den alltid utmärkta borgerliga dagstidningen Le Monde visar journalisten Annick Cojean hur regimen satt våldtäkt av kvinnor i system i räder mot byar och stadsdelar och i Assads fängelsehålor.

I reportaget sägs att omkring 50 000 kvinnor torterats och våldtagits sedan revolutionens början i mars 2011. I andra reportage och böcker som återger olika personers erfarenheter bekräftas samma bild av grov, vidrig tortyr och sexuellt våld mot kvinnor och också män.
Omvärlden höjer ögonbrynet och rycker på axlarna. När regimen gasade ihjäl omkring 1 500 personer i östra Ghouta röt en mus. Det var allt. När över 50 000 foton av torterade, utmärglade och mördade personer i Assads fängelsehålor publicerades i världens media var det knappt att den diplomatiska världen bevärdigade fotona ett ögonkast för att i stället koncentrera sig på cocktailborden i Genève. Presidenter och premiärministrar uttryckte sin avsky och…..sedan ingenting.

Syriens folk står ensamma, utlämnade av omvärlden till en despot i Damaskus som inte drar sig för något krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Om han lyckas i sin strävan att krossa resningen mot regimen kommer omvärlden att ha hundratusentals syriers död på sitt samvete. Än är det inte för sent att solidarisera sig med revolten mot regimen och hjälpa det syriska folket uppnå vad det kämpat för i tre år –frihet, rättvisa och värdighet.

 

Våldtäkt, ett massförstörelsevapen i Syrien. Vittnesmål.

Av Annick Cojean

”Världen bekymrar sig över kemiska vapen, men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”

Det är ett brott som krossar kvinnan, raserar familjen och bryter upp gemenskapen. Ett brott som de massor som flyr från Syrien till omgivande länder pekar ut som den främsta orsaken till deras flykt. Något som FN och frivilligorganisationer  har  svårt att dokumentera eftersom ämnet är så smärtsamt. Ett brott som inte fanns med i diskussionerna i Genève medan syrierna är besatta av det och det är tiotusentals överlevandes mardröm.  Våldtäkt?  Bachar Al-Assads hemliga krig.

Hon är 27 år och vi kan kalla henne Alma. Hon ligger utmärglad på en sjukhussäng i centrum av Amman. Hon kommer aldrig mer att kunna gå. Hennes ryggrad knäcktes av slag med en gevärskolv utdelade av en av regimens milismän. Från revolutionens första dagar engagerade sig denna kvinna, mor till fyra barn och med diplom i management, på rebellernas sida. Till att börja med levererade hon mat och mediciner sedan transporterade hon ammunition i paket på magen för att framstå som gravid.

« Du vill ha frihet ? Här har du den ! »

En dag arresterades hon i en vägspärr i en av Damaskus förorter och hölls trettioåtta dagar i ett förhörscentral hos flygvapnets underrättelsetjänst tillsammans med ett hundratal andra kvinnor.

« Abouh Ghraib var nog ett paradis i jämförelse”, säger hon med ett trött leende då hon syftar på det amerikanska fängelset i Irak. ”Jag utsattes för allt. Slag, piskad med stålkablar, cigaretter fimpade på halsen, skuren med rakblad på kroppen, elstötar i vaginan. Jag blev våldtagen, med bindel för ögonen, varje dag av flera män som stank av alkohol och som lydde sina chefer som alltid närvarade. De skrek: ’Du ville ha frihet? Här har du den! »

Vid sidan av kvinnornas lidande tror de att deras familjer kommer att döda dem om de får kännedom om deras öde.  Almas beslutsamhet att engagera sig i Fria Syriska Armén bara förstärktes av hennes upplevelse. Efter att hon frigivits blev hon en av de få kvinnor med grad av bataljonschef med ett tjugotal män under sig. Det var innan hon skadades allvarligt och evakuerades till Jordanien.

Hundratusentals syrier har samlats i Jordanien, och det är där som vi, tack vare läkare, advokater, pyskologer, kunnat samla in och korsverifiera många vittensmål samt tala direkt med många offer. Smärtsamma samtal under stor stress: ”Mitt liv ligger i era händer”.

Des centaines de milliers de Syriens ont afflué en Jordanie, et c’est là que nous avons pu, grâce à des médecins, avocates, psychologues, collecter et croiser de nombreux témoignages ainsi que rencontrer, en face-à-face, plusieurs victimes. Entretiens douloureux et sous haute pression: «Ma vie est entre vos mains.»

« Såra pappor, bröder och makar »

« Det är hög tid att skandalen fördöms offentligt!”, menar den före detta presidenten i Syriska Nationella Rådet Burhan Ghalioum som är en inflytelserik person inom oppositionen. ”Enligt mig är det våldtäkterna som tippade över vår fredliga revolution till ett krig”.

Från våren 2011 startade miliser en våg av våldtäkter inomhus hos familjer som befann sig där, säger han. Unga flickor våldtogs inför pappornas åsyn, kvinnor inför deras makar. Männen blev vansinniga och vrålade att de skulle försvara sig och hämnas deras vanheder. ”Jag ansåg att vi skulle göra allt för att undvika en militarisering, att en beväpning av revolutionen skulle multiplicera hundrafalt antalet döda. Men de organiserade våldtäkterna ändrade allt. Jag tror att det var vad Assad ville. När väl revolutionärerna hade vapen var det lätt för honom att rättfärdiga massakrer på de som han redan kallade ’terrorister’.”

En tes som det är svårt att verifiera. I vilket fall kan det slås fast att det sexuella våldet bara tilltagit i styrka och bidragit till terrorn. ”Kvinnorna tjänar som instrument för att komma åt pappor, bröder och makar, säger anklagande författarinnan Samar Yazbek som är flykting i Frankrike. ”Deras kroppar blir slagfält för tortyr och strider. Omvärldens tystnad inför tragedin synes mig bedövande”.

En rad internationella organisationer har påtalat våldtäkter begångna av regimen, Amnesty International, International Rescue Committee, Internationella kommittén för de mänskliga rättigheterna, Human Rights Watch… Alla pekar de på extrema svårigheter att få in direktvittnesmål från offer. De murar in sig i tystnad i rädsla för hedersbrott som begås mot våldtagna kvinnor och den ängslan som orsakas av den allmänna uppfattningen att en kvinna som suttit fängslad oundvikligen utsatts för våldtäkt.

I en synnerligen väldokumenterad rapport publicerad i november 2013 av Human Rights Network (för Europa –Medelhavet) bekräftas omfattningen av våldtäkterna. Rapporten framhåller det akuta behovet att undersöka dessa krigsbrott som om de visar sig vara planerade kan kvalificeras som brott mot mänskligheten.

”Regimen har gjort kvinnorna till sitt främsta mål”, fastslår via Skype Sema Nassar, huvudförfattare till rapporten och vars två systrar just arresterats. ”Kvinnorna beskjuts av prickskyttar för att de är kvinnor, speciellt om de är gravida. De används som mänskliga sköldar som i exempelvis kvarteret Ashria i Homs i februari 2012 där armén tvingade kvinnor att gå framför truppen och tvingade dem att sitta i stridvagnar under patrullerna. Kvinnor kidnappas för att kräva lösensummor och utbyte av fångar. Att systematiskt våldta kvinnor oavsett om de är nio år eller sextio år är ett sätt att för lång tid slita sönder banden i samhället.

 Kollektiv våldtäkt inför en filmkamera.

Sema Nassar har verkligen många händelser att berätta om. Konkreta fall, exakta datum. Tiofaldigt. Som berättelsen om den unga flickan i Hama som nu är flykting i USA. Hon var hos sig tillsammans med sina tre bröder när soldater trängde sig in i huset och krävde att de tre unga bröderna skulle våldta systern. Första brodern vägrade och soldaterna högg av honom huvudet. Den andre vägrade också och mötte samma öde. Den tredje lydde order och de dödade honom när han låg på sin syster och sedan våldtog de själva flickan.

Eller berättelsen om kvinnan som fördes bort från sitt hus i en av Homs förorter sommaren 2012. Tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor torterades de och våldtogs kollektivt framför en filmkamera. Filmen skickades till hennes farbror, en känd shejk, tevepredikant och medlem i oppositionen.

« Våldtäkt är mycket vanligt vid räder mot byar och systematisk i säkerhetstjänsternas förhörscentraler”, bekräftar för Le Monde Abdel Karim Rihaoui som är ordförande i den syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Han befinner sig nu i Kairo. Han uppskattar att fler än 50 000 kvinnor våldtagits i Bachar Al-Assads fängelser sedan revolutionens början.

« Elektisk stav i vaginan eller i anus »

De sunnitiska regionerna är uppenbarligen de mest drabbade och han noterar i berättelserna en stor inblandning av trupper från libanesiska Hezbollah och brigaden Abou Fadel från Irak. ”Inblandning i den mest sadistiska tortyren, som en råtta som tvingades in vaginan på en ung femtonårig flicka från Deraa. Som den offentliga kollektiva våldtäkten av fyrtio kvinnor morgonen den 5 januari 2014 i Yelda. Med hundratals hedersbrott som följd mot de som släppts ut ur fängelser i regionerna kring Hama, Idlib och Aleppo”.

Det är i flyktinglägret i Zaatari, 80 kilometer från Amman som vi träffar Salma, en tung utmattad kvinna med tom blick. Hon är född i Deraa ett femtiotal år sedan men har bott i Damaskus med sin man och deras åtta barn. Som en total överraskning för henne avstängdes 2011 hennes barn från deras skola i Damaskus som ett straff för upproret i hennes födelsestad Deraa.

”Med vilken rätt bestraffar ni mina barn? De har inget att göra med vad som skett!”, klagade hon hos skolans rektor. Hon hann knappt avsluta sin mening innan säkerhetstjänsten anlände. Med en huva över huvudet fördes hon till källaren i en förhörscentral och kastades in i en becksvart cell full med råttor. Där hölls hon isolerad utan dryck och mat i två dygn innan hon i sex månader satt i en minicell tillsammans med två andra kvinnor. ”Vi kunde inte sträcka ut oss. Vi fick inte tvätta oss, inte ens under menstruationen. Vi våldtogs varje dag under skrik om att: ’Vi alawiter ska krossa er’. Minsta protest och en elektrisk stav tvingades in i skötet eller i anus. Jag blev så slagen att ett av mina ben bröts. Benet var svart och jag opererades hafsigt innan jag fördes tillbaka till cellen. Min familj saknade helt nyheter om mig i sex månader. Jag kan inte läsa och skriva så jag satte mitt fingeravtryck på vilken bekännelse som helst.” När hon släpptes ur fängelset hade hennas man försvunnit med deras bil.

Obotliga trauman.

Fyrtiofemåriga Oum Mohamed arresterades tillsammans med sin dotter den 21 september 2012 på en gata av en tillfällighet och fördes till militärflygfältet i Mazzé. I flickans mobiltelefon fanns ett foto av motståndets flagga och ett foto av en ”martyr”. De båda kvinnorna hölls fångna i tjugo dagar, misshandlades, våldtogs, och sattes i en cell på fyra gånger fyra meter tillsammans med sjutton kvinnor och flera barn. En gravid kvinna, maka till en soldat i den Fria syriska armén som misstänktes ha deltagit i kidnappningen av 48 iranier på en bus i augusti 2012, hade sina två barn med sig, åtta och nio år gamla.

Maken till en annan kvinna var direktör för ett fängelse och hade bestraffats för att ha motsatt sig en ovanligt grym tortyr. Han hölls fången i våningen under så att han skulle höra sin frus skrik när hon våldtogs. ”Alla tillfällen till sexuellt våld togs tillvara” säger hon med tårar i ögonen, förstörd av insikten att hennes dotters framtid, som tappat 20 kilo och var i behov av psykiatrisk vård, var definitivt krossad.

Läkarna ger beskrivningar av ”härjade” sköten, blåslagna kroppar, ”obotliga” skador. Yazan , en 28-årig psykolog som installerat sig i Amman för att hjälpa ”krigets offer” berättar för oss om en patient från Homs vars revolutionära aktivitet hade förråtts av en granne vilket ledde till att hans fru och treåriga son kidnappades. Några veckor senare arresterades han och fördes till ett privat hus i vilket tortyr utfördes. ”Det är bäst att du talar! Din fru och din son är här! –Ta hit dem först!”.

Den unga kvinnan ropade: ”Ange ingen! Det du fruktar har redan skett.” Båda misshandlades svårt. Sedan de hängts upp i armarna mot en mur våldtog de hans fru inför hans åsyn. ”Tänker du tala eller vill du att vi ska fortsätta?” Då hoppade kvinnan upp, slet till sig en liten yxa som bödlarna använde och spräckte sin egen skalle. Sedan skar de av sonens hals inför hans åsyn.

Så? Handlar det om barbariska handlingar av enskilda fyllisar med fria händer eller en genomtänkt strategi beordrad av en hierarki? Presidenten för syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna har inga tvivel. ”Det är ett politiskt val för att krossa folket! Tortyrtekniker, sadismen, perversiteten, allt är organiserat i minsta detalj. Inga tillfälligheter. Berättelserna liknar varandra och våldtäktsmän har själva erkänt att de handlade på order.” Advokater som kontaktats i Syrien delar den övertygelsen trots de stora svårigheterna att samla in bevis.

Jag har foton av burkar med sexuellt stimulerande medel som milismännen använder vid räder mot byar”, bekräftar Sema Nassar. Flera vittnen berättar om injektioner som förlamar kvinnornas lår innan de våldtas.

Självmord för att inte ha kunnat göra abort

Amal, ett av offren, förklarar att i ett fångläger i Damaskus gick en läkare med öknamnet ”doktor Cetamol” rundor i cellerna för att notera varje kvinnas menstruationsdagar för att dela ut  P-piller. ”Vi levde i smuts, i blod, i avföring, utan vatten och nästan utan mat. Ändå var vi så rädda för att bli gravida att vi var mycket noga med att ta pillren. När jag en gång hade en försenad menstruation gav mig doktorn ett piller som gjorde att jag hade magsmärtor hela natten”. Ett avgörande vittnesmål för att bevisa överlagda våldtäkter under fångenskapen.

Ändå föds barn efter dessa kollektiva våldtäkter vilket provocerar dramer i massor. I Latakki tog en ung kvinna sitt liv sedan hon misslyckats göra abort. En annan kastades ut från balkongen av fadern. I Deraa har nyfödda barn hittats på bakgator.

« Hur ska vi kunna hjälpa dessa kvinnor”, säger medlemmen i Syriens nationella koalition, Alia Mansour i desperat ton. ”De är så skräckslagna när de släpps ur fångeskapen att de stänger in sig i sin olycka utan att kunna begära hjälp”.  Den syriska poeten Lina Tibi berättar för oss att i Homs lyckades en kvinna att på en vecka i all hemlighet organisera ett femtiotal operationer för att återställa mödomshinnan på unga våldtagna flickor i åldrarna tretton till sexton.

”Det var enda sättet att rädda deras liv på.” Men familjerna slits isär. Makar vänder sig bort och tar ut skilsmässa. En familj i Homs samlade ihop sin dotters ägodelar för att kunna kasta ut henne ur hemmet redan innan hennes hemkomst från fängelset. Föräldrar skyndar sig att gifta bort sina döttrar till första man som presenterar sig även om han är gammal eller redan är gift.

”Världen bekymrar sig för de kemiska vapnen. Men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”, snyftar en juridikstudentska som inte ännu vågat berätta om sitt öde för någon. Framför allt inte för maken.

(Artikel publicerad i Le Monde 6 mars 2014, översatt till svenska av Benny Åsman)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En reaktion på “Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

  1. Det är verkligen gräsligt, detta måste vara det värsta inbördeskriget på länge. En minoritetsbaserad diktator kan inte sitta kvar. Om han kväser majoritets-befolkningen totalt, ska han shoppa på Rivieran som om ingenting har hänt sen? I långa loppet kan han inte vinna. Som jag fattat det är det bara Ryssland, Iran och Saudiarabien som lägger sig i med material och soldater. Vilka skulle vi skicka material till, om vi ville/kunde? FSA? Står inte de vid Turkiets gräns, och är helt möjliga att få in material till den vägen? Finns det en insamling? Är det verkligen så att utlandet vill ha honom kvar, är det inte snarare så att utlandet inte vill ha något annat istället?

    Det var det här scenariot vi slapp i Kosovo.

Kommentera