Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.
”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.
Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.
Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”
Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Bryssel, Solidaritet, Syriza
Jo, Europa behöver expansiv finanspolitik, som USA. Men vad händer egentligen om Europa börjar föra en expansiv penningpolitik? Stiger inte bara räntorna då? Har vi inte ändan bak hur vi än gör, och är det inte det som är problemet?
Nu har vi låga räntor. Om inte regeringarna vore så skuldsatta, redan lånat till konsumtion, skulle de kunna låna billigt och konsumera. Är inte räntorna så låga pga åtstramningspolitiken? Sätter man på spenderbyxorna så stiger räntorna, och alla skulle klaga på att de inte kan spendera för att räntorna är för höga. Då skulle dessutom investeringarna avta, därför att de minst lönsamma projekten inte kan räknas hem. Hönan eller ägget först, brukar man fråga sig, jag tror att investeringar och konsumtion har exakt samma inbördes förhållande. Om räntorna går upp avtar investeringarna, och lite senare finns det mindre att konsumera för.
Egentligen vet jag redan ert svar; man nationaliserar bankväsendet, avskriver skulderna, och så är problemet ur världen. Sen trycker den statliga banken pengar, ger lagom mycket till alla, de konsumerar och hjulen rullar.
Finns det inte en liten, liten hake? Med den frågan menar jag inte ”kommer inte finanskapitalisterna drar in likviditet vid politiska motgångar”? Jag menar att även om finansiering, investeringar, produktion och konsumtion fördelades av staten, så skulle problemet kvarstå, med en försvårande omständighet, nämligen en ickekonvertibel och värdelös valuta. Staten skulle inte veta vilka beslut den skulle fatta, därför att utbud och efterfrågan skulle mätas i en värdelös valuta? Räntan skulle kunna sättas till vilken artificiell promille som helst, men i andra ändan skulle de som fick betalt i denna valuta upptäcka att den var värdelös när det gick till affären. De som säljer vill inte byta nyttigheter mot leksakspengar.
Är inte detta den korrekta beskrivningen av greklands problem? Antingen har man värdefulla pengar, dem snålar man med, eller så har man värdelösa pengar, de verkar billigare att spendera. En liten hög bra pengar är ekvivalent med en stor hög dåliga pengar. Grekerna vill behandla de bra pengarna som om de vore dåliga, men allt som händer då är att de bra pengarna blir dåliga. Mätt i konsumtion kommer inget att öka. När man vänder sig om för att hitta sin ända, flyttar den med, den är fortfarande bakåt. Hur man än gör.
Nationalisering, planekonomi, gör det något från eller till?
Enkelt sagt :Problemet är väl att de grekiska politikerna gick med på att flytta över de dåliga pengarna till grekiska banker (dvs. i sista hand grekiska staten och därmed de grekiska medborgarna) från tyska banker genom genomruttna överenskommelser med de tre stora banditerna.Nu har de målat in sig i ett hörn eftersom alltför stora eftergifter från Tysklands regering skulle medföra sura uppstötningar i Irland, Portugal, Spanien och Baltikum – Varför dom och inte vi? Och Merkel kan inte svara. ( En dagisfröken i Litauen får ut 2500 kr i månaden i lön – samma kostnadsläge som i Sverige med skillnaden att det mesta som betalas offentligt i Sverige måste tas ur egen ficka – exempelvis alla skolböcker från första dagen måste föräldrarna betala ).
Den grekiska regeringen manöverutrymme är extremt begränsat – att t.ex. ta till diverse tvångsåtgärder för att kontrollera valutaströmmar är knappast att rekommendera – en titt på Venezuela som är på väg mot undergången trots enorma oljetillgångar (gratispengar) räcker. Kubanska åtgärder är nog inte heller så bra. Under slavekonomin så trälade slavarna sex dar i veckan på sockerfälten – på den sjunde försörjde sig själva med mat. Nu kan Kuba inte försörja sig självt trots en enorm utveckling inom jordbruket. Och stänga till helt är inte heller någon bra ide – se Nordkorea.
Så vad återstår – En miljonmarsch genom Europa från Athen till Berlin när våren kommit igång skulle nog vara effektivt för att få Merkel att tänka om. Av två onda ting föredrar de flesta det mindre onda. Var och en kunde få ta med sig en liten symbolisk järnbit från någon sönderskjuten tysk stridsvagn från den tyska ockupationen för att lämna tillbaks utanför riksdagshuset i Berlin. ( Det räcker säker med tiotusen som marscherar – för varje grek skulle tänka på de kända tiotusens återtåg genom perserriket för 2400 år sedan).