Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

Utflykter i Vallonien

”Belgien, inte mycket mer än en pommes frites-kiosk på vägen till Frankrike”, så brukar min svåger i Haag berätta att många holländare skojar om sitt södra grannland.

För de flesta svenskar är det EU-elitens glaspalats i Bryssel som hamnar först på näthinnan när vi associerar till Belgien. Åtminstone var det så före de vidriga bombdåden för några veckor sedan…

Vid en hastig historisk tillbakablick är det i stället alla slagfält som finns i våra minnen. Waterloo söder om Bryssel eller Första världskrigets Flandern med sina utdragna skyttegravskrig.

I förra veckan träffade jag Benny i detta Belgien vilket varit hans andra hemland sedan snart fyrtio år. Benny Åsman har varit vän och samtidigt socialistisk färdkamrat  sedan ungdomsåren i Socialistiska Partiet/Fjärde Internationalen i början av 1970-talet.  Om än i dag hanterad på en mycket begränsad sparlåga har vi också delat en blogg under de senaste åtta åren.  Med faktiskt summa summarum 2 247 mer eller mindre långa inlägg sedan starten! Inte så pjåkigt.

Vi har setts tidigare i Bryssel i samband en inbjudan från Jonas Sjöstedt till aktivister i SP under dennes tid som EU-parlamentariker. Själv har jag på egen hand varit i flamländska Gent två gånger, men då i rollen som fackligt förtroendevald i samband med besök i Volvo Lastvagnars belgiska monteringsverkstäder.

Som pensionärer med en öppen dagordning valde vi nu bort Bryssel för att i stället göra en rad vårutflykter i de vallonska Ardennerna. Alltså ett utrikes ”G2-möte” som vi skämtsamt kallat alla tidigare sammankomster hemma hos mig i vårt Alefjäll.

Vår bas i veckan var den gamla byn Houyet, ett samhälle vilket likt många andra i regionen blivit rejält tilltufsad av den strukturella kris som under lång tid har plågat Valloniens gamla stål- och kolindustrier.  Här nära floden La Lesse som skär igenom Ardennernas bergmassiv har Benny och hans fru kvar svärföräldrarnas lilla lägenhet i det åldrande hus som när det begav sig var ett välbesökt järnvägshotell.

Dalgångarna där floderna La Lesse och La Meuse vindlar sig fram var som transportleder grobäddar för den första gryende kapitalismen när järn- och stålhantering blev manufaktur och sedan industriellt organiserad produktion med ägandet hanterat med en aktiebörs som mellanhand.  Den flamländska delen av landet låg samtidigt i bakvattnet med en gammaldags jordbruksekonomi. I dag är det helt omkastade förhållanden när det är Flandern i nordvästra Belgien som ”drar landets ekonomi”, vilket får ett reaktionärt högerparti som Vlaams Belang att inte bara klaga över muslimerna utan också över ”bidragstagarna i Vallonien”.

Vallonien har blivit något av en glesbygd. Gamla turistnäringar för överklassens stålbaroner som hälsobaden i Spa utanför Liège eller kasinot i Dinant har sett sina bästa dagar.

Men det är en vacker bygd där jag från ”glesbygdens” Alefjäll känner mig hemma. Väldiga vidder med beteslandskap, bergmassiv med ekskog och branta dalgångar med strömmande vatten. Någon gång funderar jag över från vilken trakt det kan ha varit varifrån min farmors vallonska familj härstammar.

Terrordåden i Bryssel gjorde att mitt flyg omdestinerats till den flamska hamnstaden Antwerpen.  Därifrån lyckades Benny sedan att lotsa oss förbi en vild åkare- och chaufförsstrejk som blockerade de stora vägarna. Där var ilskan riktad mot en höjd kilometerskatt på tunga fordon. I bakgrunden finns samma konkurrens där som i Sverige med östeuropeiska åkerier som dumpar löner, arbetsvillkor i stort och säkerheten på vägarna.

Vår första dagsutflykt blev till närliggande franska Givet där vi som seden bjuder avnjöt en riktig cappuccino. Benny passade på att ivrigt studera hur klassamhället avspeglar sig i den lokala tidningen L`Ardennais.

På vägen hem i Vallonien passerades den lilla byn Celles som fick sin berömmelse när amerikanska trupper under Andra världskriget här stoppade Hitlers sista desperata Ardenneroffensiv genom att spränga Von Rundstedts pansar. Vid brasseriet Le Tank har en förstörd tysk stridsvagn, ”Panzerkampfwagen V Panther” , fått sin sista vila på ett monument av den gråa stenen från stenbrotten i trakten.

En annan mer vindlande utflykt fick vi i utkanten av den lilla staden Han-sur-Lesse genom en två kilometer lång vandring genom ett grottsystem, med sidogallerier omfattande hela 14 kilometers sträckning.  Ett spektakulärt grottsystem skapat av att vatten tagit sig igenom ett bergmassiv på hundra meters höjd genom att slipa och borra bort mjukare bergarter och kalkskikt.  I vissa delar av grottan har man 60 meters berg som bastant tak. Överallt finns utplacerat fondbelysning som visar scenerier med stalagmiter och stalaktiter. Den största stalaktiten (som kommer nerifrån om du minns från skolan), kallad Le Minaret, har formats av droppar med kalkvatten under 150 000 år.

Här tar sig Benny fram i en av grottorna. De största har fått fantasifulla namn som Kupolen eller Vapenhallen.

Även en annan dagsutflykt tar oss rakt igenom ett berg. Det är porten till fästningsstaden Dinant där själva borgen vakar över strategiska La Meuse någon kilometer efter att hon förenats med La Lesse. Här har genom årtusenden olika folkgrupper och ofta arméer tågat fram och tillbaka. Ibland som erövrare. Ibland som förlorare. Det första befästningsverket byggdes 1015 av prinsdömet Liège. Inte så långt härifrån, i en annan befästningsstad Namur, var före oss den svenske kungen Magnus Eriksson på besök 1334 och hämtade hem sin drottning Blanka, då även grevinna av just Namur. Hon tog sedan ofta säte i iskalla Bohus fästning eller på Lindholmens slott hemma i våra trakter.

På plats från den punkt där artilleri under ett årtusende har försökt att försvara staden. Här blickar jag in i Bennys kamera i stället för att se ut över den vackra floddalen. Tillsammans med ett fast grepp i järnräcket ett bra sätt att undvika svindel.

Under Första världskriget blev civilbefolkningen i Dinant utsatt för ett av den tidens värsta krigsbrott. Nära sjuhundra av stadens innevånare avrättades och alla hus förstördes, plundrades och brändes ner. Massakern ska ha varit en besinningslös hämnd på vad man trodde var franskvänliga snipers.

Belgien hade en neutral status men Tysklands invasionsarmé bröt denna genom att marschera igenom landet för att nå fram till Frankrike. Den belgiska armén var eftersatt. Här ses en av dess kolonner med kulsprutor – dragna av hundar.

Inne i fästningsverket har verklighetstrogen scenografi återskapat gamla mer krigiska tider. Här rätar Benny på ryggen inför mötet med en belgisk artilleriofficer i vax som sitter och planerar hur hans kanoner ska ställas in för att få maximal effekt på tyskarnas anfall mot kastellet.

Här är vi inne i ett annat värn där soldaterna spanar in vilket öde som väntar på försvararna av fästningen.

Men Dinant är inte bara en berättelse om krig och massakrer. En berömd instrumentmakare, Adolphe Sax (född 1814), utvecklade i sin verkstad klarinetten till en saxofon. Hans hem är i dag museum och staden har anammat saxofonen som sin symbol. Bland andra Bill Clinton hedrade honom genom att resa hit och spela en sväng. Här är jag ute på Pont Charles De Gaulle som smyckats med en rad saxofoner.

Bron Charles De Gaulle har fått sitt namn efter den unge löjtnant som här sårades i benet av en granat när han under Första världskriget deltog i den franska styrka som sattes in för att undsätta de belgiska styrkor som försvarade kastellet mot tyskarna.

Som vid alla tidigare G2-möten var måltiderna en höjdpunkt för våra politiska diskussioner om samtiden. Här i lägenheten i Houyet har Benny lockat fram de mest förfinade smakerna i det vallonska köket. Ankfilé som brässerats i vittvin, sötsura körsbär och bruna champinjoner. Skyn har sedan piggats upp med några droppar svartvinbärslikör och det hela serverades tillsammans med hasselbackspotatis. Belgiens berömda pommes frites, per person äter man mest i världen, fanns däremot aldrig på våra menyer.

Vägen hem gick sedan över Bryssel. Ett första kärt möte fick jag med nya familjemedlemmen, labradortiken Nina.

Det blev också tid för en rundtur i Bryssels pittoreska gamla stadsdelar. Överallt hittar man väggmålningar med motiv hämtade från kända belgiska seriealbum.

Vi avslutade våra utflykter med några tysta minuter av vördnad vid den minnesgärd av blommor som skapats på Place de la Bourse för offren från den senaste tidens högerextremistiska islamism. Vid hemresan från återöppnade Bryssels flygfält fick jag ännu mer tid för eftertanke vid de timslånga köerna i de provisoriska tält som hade ersatt den utbombade avgångshallen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

I en historiskt halsbrytande vändning valde Tsipras och kretsen kring honom i regeringen att uppfatta ett nej i folkomröstningen 5 juli med 61.3 procent som ett indirekt ja till ytterligare åtstramning – samt att bara några dagar senare i parlamentet 11 juli få denna absurda och orwellska tolkning bekräftad med hela 83 procent av dess medlemmar!

I namn av ”ett ansvar för nationens 10 miljoner greker” valde han och Syrizas ledning att till sist ge upp. Efter långa och plågsamma månader av ”mental vattentortyr” i Bryssel, utan ens några små gester av solidaritet från kontinentens nyliberala europeiska socialdemokrati, samtidigt som ECB i ett drag av finansiell terrorism bryskt klippt av livlinan med likvida medel till de grekiska bankerna, drog den hastigt slutsatsen att alla improviserade försök till motstånd varit förgäves och egentligen bara förvärrat krisen. Partiledningens nya kommandord blev därför, för att tala i militära lystringsgrader, ett rungande ”Höger om” och ”Språngmarsch framåt”. Den breda uppslutningen i parlamentet bakom Greklands tredje åtstramningspaket sedan 2010 möjliggjordes genom en de facto historisk uppgörelse och allians med de i Grekland så hatade högerpartierna Ny Demokrati, Pasok och To Potami.

I tisdags var så “trojkan” eller “institutionerna”, EU, Europeiska Centralbanken och IMF, åter på plats i Grekland för att övervaka och förhandla med regeringen om hur den nya svältkuren ska införas. Men detta innebär inte på något sätt att ”Ordning härskar i Aten”! De ministrar i Syrizas ”regeringsförband” som vägrat att lystra till Tsipras kommando om ”helt om i sluten ordning” har visserligen kastats ut från hans kabinett, men de och andra från Syrizas vänster finns kvar i parlamentet. Högerpartierna har inte heller gett regeringen ett villkorslöst stöd, i någon form av grekisk ”decemberöverenskommelse” utlovar de likt den borgerliga alliansen i Sverige opposition och långbänkar när det kommer till enskilda sakfrågor. Regeringens parlamentariska stöd vilar på en mycket skör grund vilket gjorde att Tsipras valde att lyfta bort de accepterade, men politiskt så upprivande besluten om minskat jordbruksstöd och höjd pensionsålder från dagens plenadebatt i det ”Hellenska parlamentet”, vilket residerar i de salar i det gamla kungliga palatset vilka vetter mot Syntagmatorget med all dess plats för folkligt ursinne.

En taktisk manöver i syfte att framförallt vinna tid. Tsipras och hans krets måste på något sätt få rättning i de egna leden genom att göra sig kvitt de i Syriza som vägrat att i god ordning följa de nya kommandoorden. Borgerlig media både i Grekland och i övriga Europa, liksom ”institutionerna”, har gjort klart att Tsipras måste ha ”hela regeringsmaskineriet och hela sitt parti” bakom sig för att kunna bli det politiska relä som klarar av att transformera spänningarna mellan det byte den tyska predatorn Wolfgang Schäuble kräver och det som det grekiska folket vägrat att släppa ifrån sig. Enligt uppgifter från flera kamrater aktiva i partiets vänsteropposition ska den kongressvalda, stora partistyrelsen ha kallats in nu till helgen. Enligt samma källor ska också en majoritet av Syrizas alla regionala distrikt både ha krävt detta samtidigt som de skarpt har tagit avstånd från uppgörelsen i Bryssel. I måndags berättade Sotis Martalis, medlem i partistyrelsen, att många stora distrikt som Aten A, Aten Södra, Thessaloniki, Achaea, Itaka redan hade slutit upp bakom dessa krav.

Hur utgången av en sådan konfrontation blir är givetvis oklart. Vi vet inte ens om den blir av. I det politiskt heta, febriga Aten är det ständiga scenbyten. Dagordningar förändras hela tiden. Det som var en nyhet i går dementeras nästa dag. Tsipras och hans nuvarande majoritet är för stunden uppbackad av en borgerlig enhetsfront, många i den egna väljarkåren är dessutom säkert mer oklara, kanske desillusionerade, över det som sker och intar en mer avvaktande, dröjande hållning än Syrizas aktiva medlemmar. Vid en förtroendeomröstning i partistyrelsen finns det en del osäkra medlemmar som kläms mellan sína olika lojaliteter. Striden om den inre partidemokratin och om Syrizas själ kan ta tid. Trist nog fortsätter det sekteristiska gamla kommunistpartiet i Grekland, KKE, som organiserar sina egna fackföreningar och fronter, dessutom med att bara stå vid sidan om. I stället för att ge ett kraftfullt stöd (om än kritiskt) till Syrizas vänster har man valt att bara bespotta och håna hela partiet. Positivt nog sägs däremot analyser av folkomröstningen bekräfta vad många anat. Minst tre fjärdedelar av KKE:s väljare deltog i folkomröstningen och röstade där säkert nej. En fantastisk fanflykt från KKE:s bojkottlinje.

I fortsättningen måste Angela Merkel lyssna till predatorn Wolfgang Schäuble

I sommarhettan bildas också rykten likt hägringar över torg och caféers uteserveringar, för att sedan flimra fram både i traditionell media och i sociala medier: ”Syrizas partistyrelse kommer att inkalla en kongress redan i början av september”. ”Tsipras nödgas utlysa nyval i september eller oktober”. ”Tsipras ska bilda ett nytt parti”. ”Tsipras och högerpartierna tänker kalla in en teknokratisk och så kallad opolitisk regering”. Samtidigt finns Wolfgang Schäubles skarpa vapen i bakgrunden, han har flyttat fram sina positioner i Tyskland. I en tidigare valkampanj för kristdemokraterna CDU hette det om paret att ””Inte alltid samma åsikt, men alltid en gemensam väg”. Men fortsättningsvis måste Angela Merkel  ”ta rygg” på denne tyske politiska ikon när hon ska hantera eurokrisen – om det ska bli en gemensam framfart. Det är i dag egentligen ointressant om grekerna eller vi tycker att en Grexit är en bra eller dålig sak. Varje försök till bångstyrighet eller bristande samarbetsvilja från vilken regering det än må vara i Grekland så kommer svaret från Schäuble och ”institutionerna” innebära att landet tvingas att lämna euron.

Rödluvan Tsipras. Har han hamnat i i fel ”sängalag”?

Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att den underliggande krisen för Europas kapitalistiska stater (oavsett euro eller inte) kommer att finnas kvar för en mycket lång tid. Dess ekonomier har alltsedan de generella åtstramningarna sedan 2010 inte ens lyckats att ta sig tillbaka till de genomsnittliga BNP-nivåer som gällde före krisen och kontinenten släpar efter andra stora och viktiga regioner i världen. Den politiska dramatiken i Grekland kommer – om än med olika intensitet – att leva i flera år framöver.
Under denna tid är självklart motståndet i Grekland ömsesidigt beroende av hur samma vilja till uppbrott kommer att se ut i övriga Europa. Flera stater i eurons Syd-Europa har om inte samma, så liknande, ekonomiska grundläggande problem som Grekland. Italien, Spanien och Portugal och Irland. Men till en del också Frankrike och Belgien. En rad stater i forna Öst-Europa är också hårt drabbade av denna samfällda långvariga ekonomiska nedgång. Liksom Storbritannien utanför euroområdet. Förutsättningarna till socialt och politiskt motstånd skiftar och dess former kan komma att ta sig de mest oväntade uttryck.

Europas verkliga BNP sedan finanskrisen 2008 i förhållande till förväntade prognoser om när uppgången skulle komma.

Vad vi däremot kan vara säkra på är att grekernas vägran att böja sig, och deras politiska debatter, till en del fortplantar sig i hela Europa. Frågor om makten över våra ekonomier och våra möjligheter till jobb och välfärd, alltmer segregerade klassamhällen och om hur vänsterregeringar ska kunna utmana Europas borgarklasser, tränger sig i diskussionerna alltmer fram i förgrunden.

Det Europeiska rådets mäktige ordförande Donald Tusk har insett detta och berättade nyss efter förhandlingarna med Tsipras i Bryssel om den obehagliga känsla som kommer över honom när han bearbetat det han tagit in från stämningarna på många håll i Europa:

”För mig är denna atmosfär lite lik tiden efter 1968 i Europa. Jag kan känna av, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting av en vitt spridd otålighet. När otåligheten går över från en individuell historia till en social erfarenhet, är detta en introduktion för revolutioner. Jag tror att en del omständigheter liknar de som var vid handen 1968”.

Vår slutsats av samma iakttagelse är självklart att efter förmåga försöka bidra till att sammanfoga alla dessa individuella uppbrott till en enda gemensam social – och politisk erfarenhet. På det Rött Sommarforum som i dagarna samlats i Bottnaryds vackra nejder väster om Jönköping antogs i förrgår en solidaritetsappell för Greklands folk som i sina slutord ger en bra handledning till vad vi kan göra här hemma för att öka ömsesidigheten med det grekiska folkets försök till uppbrott:

”Svensk arbetarrörelse måste stödja det grekiska folkets försök till motstånd mot EU-diktaten, svenska fackföreningar knyta kontakt med sina grekiska kamrater, anordna gemensamma möten, ta del av de grekiska motbilderna och erfarenheterna, ge solidariskt ekonomiskt stöd, verka för fackliga blockader mot EU-sanktioner.
Det grekiska folket har rätt – och gör rätt i – att försvara sig med näbbar och klor mot slavavtalets följder.

Vänstern, kvinno- och ungdomsorganisationer, välfärdsrörelser och aktionsgrupper kan utveckla vänförbindelser med grekiska folkrörelser och initiativ i insikt om att vår kamp är gemensam. Det grekiska folkets och vänsterns erfarenheter ska göras till våra. Att bemöta EU-elitens myter och desinformation om Grekland är en central uppgift – även för vår egen välfärdskamp.

Sätt press på Sveriges rödgröna regering: protestera mot utpressningen av Grekland, stöd det grekiska folkets krav på skuldnedskrivning, gå aktivt emot alla EU-repressalier mot Greklands motstånd.
Det är nu det gäller: Solidaritet med det utsatta grekiska folket – inte med bankernas slavavtal!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tsipras vände sig till Greklands högerpartier…

Stathis Kouvelakis komenterar nattens uppgörelse. 38 medlemmar av Syrizas riksdagsfraktion räddade Syrizas ”ära” genom att inte rösta ja till förnedringen i Bryssel. Partiet har samtidigt förlorat sin majoritet, dvs regeringsunderlaget i riksdagen, och försöker nu genomföra alla de brutala åtgärderna i EU:s ”räddningspaket” med stöd av de så avskydda partierna Ny Demokrati och PASOK. Framöver väntar en konfrontation vid det partistyrelsemöte för Syriza som ska ha inkallats. Partistyrelsen eller centralkommittén är Syrizas beslutande och demokratiskt valda ledning. Inte riksdagsfraktionen, tack och lov. Ute i landet får vi uppgifter om att partiets lokala organisationer revolterar, framförallt bland ungdom, i arbetarklassområden och bland fackligt organiserade medlemmar. Grekland och Europa går en stormig sommar och höst till mötes!

På bilden ser vi den fackliga demonstration som samlades utanför parlamentet i går kväll. ”Nej till privatiseringar”; ”Rädda Hamnarna, Energiverket och sjukhusen”;”Säg nej till uppgörelsen, skriv av skulderna” hette det på banderollerna.Tacksamt nog för sensationspressen kunde den i stället visa bilder på en liten hop anarkister och andra som idiotiskt nog valde att slänga lite molotovcocktails omkring sig. En uppvaktning som säkert gladde Tsipras och högern. ”Här ser ni vad som händer framöver om ni inte accepterar uppgörelsen. Det blir bara mer våld och annat dårskap”…

THE VOTE IN PARLIAMENT: 38 SYRIZA MPs REJECT THE AGREEMENT!
Overall result: 229 yes, 64 no, 6 abstain/present, one absence.

Today is a tragic day for Greece and for its Left.
More than two thirds of Syriza MPs voted jointly with the pro-austerity parties (New Democracy, Pasok, Potami) and the junior coalition partner Anel the prerequisite bill for the toughest by far austerity package ever accepted by any kind of left (including social-democracy) government in Europe, the only possible comparison being the 1st Memorandum passed by Pasok in 2010.
But it’s even more serious in a way than draconian austerity in a country already devastated by five years of ’shock therapy’: it’s the total destruction of democracy, of popular sovereignty, the perpetuation and aggravation of the sharpest form of subjection.
But 38 Syriza MPs (out of a total of 149) saved the honour: 32 voted no, six voted ”present” (there was also one absence)
It appears that all Left Platform MPs, + KOE (maoists) + Zoe Kostantopoulou + former ministers Varoufakis and Nandia Valavani and a couple of others voted No while six MPs of the ”53” current (left wing of the former majority bloc) voted present.
In any case, the government has lost control of its own majority: of the 162 MPs of the Syriza-ANel coalition, only 123 supported it, far less than the required by constitutional practice parliamentary majority of 151 MPs coming from the ranks of the government. In principle Tsipras should resign, he blackmailed this afternoon the Syriza MPs saying that if he hadn’t the support of all them he would do so. But of course he won’t, he was just trying to manipulate his troops. However it seems clear that it is only a matter of time for this new de facto pro-austerity majority to translate in a proper political coalition of some sort.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Hur blev det som det blev?” och ”Hur kan vi gå vidare?”. Stathis Kouvelakis om krisens Grekland.

NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT/NYTT

En majoritet av Syrizas stora partistyrelse, 109 av 201 medlemmar har precis uttalat sig mot den överenskommelse som regeringen träffade i Brysse! De begär nu att styrelsen ska kallas in till ett sammanträde. Du hittar uttalandet nedan efter intervjun med Kouvelakis. Här en bild från ett tidigare möte:

************

I en intervju publicerad nedan diskuterar Stathis Kouvelakis, ledande medlem i Syrizas partistyrelse och representant för Vänsterplattformen, den senaste utvecklingen när det gäller krisens Grekland. Han börjar också skissa på ett första bokslut över den egna grupperingen agerande samt inleder, kortfattat, en diskussion om vänsterns framtid i Grekland – och Europa. Personligen tycker jag att detta är det mest intressanta och politiskt mest klargörande som har sagts och sedan kommit i text om utvecklingen i Grekland sedan Syrizas regeringsbildning! På vår blogg brukar vi inte publicera material på engelska eller andra främmande språk. Vi vet att vi har många läsare som helst håller sig till svenska. Men eftersom intervjun är mycket lång och att en översättning till svenska därför lär vänta på sig gör jag ett undantag. För den som verkligen vill förstå vad som händer, försök att ta dig igenom texten, den är nära nog oumbärlig för den som vill förstå vart Grekland – och Europa – är på väg och vilka politiska frågor som vi gemensamt har att tackla i framtiden!

Tsipras, who it has to be said is a kind of a gambler as a politician, thought of the referendum — an idea that was not entirely new and which was floated before by others in the government including Yanis Varoufakis — not as a break with the negotiating process but as a tactical move that could strengthen his negotiating plan.

I can be certain about this, because I was privy to detailed reports about the crucial cabinet meeting on the evening of June 26, when the referendum was announced.

Two things have to be said at this point. The first is that Tsipras and most of the people close to him thought it was going to be a walk in the park. And that was pretty much the case before the closure of the banks. The general sense was that the referendum would be won overwhelmingly, by over 70 percent.

This was quite realistic, without the banks closing down the referendum would have been easily won, but the political significance of No would have been changed, because it would have happened without the confrontational and dramatic atmosphere created by the bank closure and the reaction of the Europeans.

What happened in that cabinet meeting was that a certain number of people — the rightist wing of the government, lead by Deputy Prime Minister Giannis Dragasakis — disagreed with the move. Dragasakis is actually the person who has been monitoring the whole negotiation process on the Greek side. Everyone on the negotiating team with the exception of the new finance minister, Euclid Tsakalotos, are his people and he was the most prominent of those in the cabinet who really wanted to get rid of Varoufakis.

This wing thought that the referendum was a high-risk proposal, and they understood, in a way that Tsipras did not, that this was going to be a very confrontational move that would trigger a harsh reaction from the European side — and they were proved right.

They were also afraid about the dynamic from below that would be released by this initiative. On the other hand, the Left Platform’s leader and minister of energy and productive reconstruction, Panagiotis Lafazanis said that the referendum was the right decision, albeit one that came too late, but he also warned that this amounted to a declaration of war, that the other side would cut off the liquidity and we should expect within days to have the banks closed. Most of those present just laughed at this suggestion.

I think this lack of awareness of what was going to happen is absolutely key to understanding the whole logic of the way the government has been operating so far. They just couldn’t believe that the Europeans would react the way that they actually reacted. In a way, as I have said, the right wing of Syriza was much more lucid about what they were up against.

This explains also what happened during the week of the referendum at that level. Tsipras was put under extreme pressure by Dragasakis and others to withdraw the referendum. He didn’t do that, of course, but he made it clear that his next moves were the ones that the right wing would agree with, and the measure was not a break with the line that had been followed up until that point, but was rather a kind of tactical move from within that framework.
And that was the meaning of the kind of backtrack on the Wednesday before the vote?

Exactly. That Wednesday some people even talked about an internal coup happening, and Athens was brewing with rumors that Tsipras was going to withdraw the referendum. During his speech he confirmed the referendum but also made it clear that the referendum was conceived as a tool for getting a better deal and that this was not the end of the negotiation but just the continuation under supposedly improved conditions. And he remained faithful to that line during that entire week.
One thing that I didn’t understand about the process even from a public relations perspective is that he called a referendum over a series of proposed measures that he then called on people to reject and yet in the run-up to the referendum, he made a move towards the creditors that seemed to be even worse in some aspects than the measures that he was calling on people to reject.
That all gave the impression of complete amateurism and chaos.

I’ve tried to reconstitute the intentions of Tsipras essentially to answer your question about whether he thought he was going to lose the referendum and to try to clarify the meaning the referendum had for him. But what is absolutely clear is that it unleashed forces that went far beyond those intentions. Tsipras and the government were clearly overtaken by the momentum that was created by the referendum.

They tried therefore by all means to put the devil back into the box. The way Tsipras dealt with pressure from Dragasakis — and why that Wednesday was so crucial — was that he accepted their line and sent that infamous letter to the Eurogroup and before that the letter asking for a new loan. This opened up the path for what was to come the week after the referendum.

But, on the other hand, in order to justify the fact that he could not without being totally ridiculed withdraw the referendum, he had to give some rationale for the initiative. He has to talk about fighting the austerity measures included in the Juncker package, about the blackmailing of the troika and the ultimatum he had been subjected to. And, of course, the dynamic that was developing from below at that moment seized that opportunity, took him at his word, and went ahead and to wage the battle against the troika.

This is a prime example of an initiative that was taken from above, as the result of internal contradictions, but ended up liberating forces that went far beyond a leader’s intentions. This is very important, because it also has to be understood that one of the biggest difficulties that Tsipras has to face now after the surrender of yesterday’s agreement is the very dubious political legitimacy of this move after the referendum.

We have to understand that it is a complete illusion to pretend that the referendum didn’t happen. It did happen, and it’s clear to both international public opinion and Greek society that Tsipras is betraying a popular mandate.
So on the big debate — is Tsipras some sort of Machiavellian super-tactical genius or some type of wild gambler overtaken by events, you’re definitely in the second camp?

Well, I’m definitely in the second camp provided that we clarify the following point: actually Tsipras and the leadership has been following very consistently the same line from the start. They thought that by combining a “realistic” approach in the negotiations and a certain rhetorical firmness, they would get concessions from the Europeans.

They were however increasingly trapped by that line, and when they realized that they were trapped, they had no alternative strategy. They consistently refused any other strategy, and they also made it practically impossible for another approach to be implemented when there was still time for that.

Now, in the interview he gave a couple of days ago to the New Statesman, Varoufakis says that a small team of people around him worked during the week leading to the referendum on an alternative plan including state control of the banks, issuing of IOUs and disconnection of the Greek central bank from the Frankfurt ECB, so on a sort of gradual exit. But that clearly came too late and was rejected by nearly all the rest of the economic team of the cabinet, by which he essentially means Dragasakis. And Tsipras, of course, validated that decision.

So we have to stress the continuity of the line of Tsipras. This is also the reason I think the word “betrayal” is inappropriate if we are to understand what is happening. Of course, objectively we can say that there has been a betrayal of the popular mandate, that people very legitimately feel they have been betrayed.

However, the notion of betrayal usually means that at some moment you make a conscious decision of reneging on your own commitments. What I think actually happened was that Tsipras honestly believed that he could get a positive outcome by putting forward an approach centered on negotiations and displaying good will, and this also why he constantly said he had no alternative plan.

He thought that by appearing as a loyal “European,” deprived of any “hidden agenda,” he would get some kind of reward. On the other side, he showed for some months a capacity to resist to the escalating pressure and made some unpredictable moves such as the referendum or travelling to Moscow.

He thought this was the right mix to approach the issue, and what happens is that when you consistently follow this line you are led to a position in which you are left only with bad choices.
And the roots of that strategy: to what extent is it ideological blindness and to what extent is it pure ignorance? What is confusing to many is that you have a government composed of a large number of intellectuals, people who spent their whole lives studying contemporary capitalist political economy, both in the abstract and the concrete, people who are political activists.
How can one explain what seems to be naïveté about their political opponents? Is it thoroughly rooted ideology or was it just a lack of experience with “high politics”?

I think we have to distinguish two elements within the government. The first is the rightist wing of the government led by two of the main economists, essentially Dragasakis but also Giorgos Stathakis. And then the core leadership, Tsipras and the people around him.

The first group had a consistent line from the outset — there was absolutely no naïveté on their part. They knew very well that the Europeans would never accept a break with the memorandum.

This is why Dragasakis from the outset did everything he could not to change the logic of the overall approach. He clearly sabotaged all the attempts for Syriza to have a proper economic program, even one within the framework that had been approved by the majority of the party. He thought that the only thing you could get was an improved version of the memorandum framework. He wanted his hands completely free to negotiate the deal with the Europeans, without himself appearing too much at the stage, he succeeded in controlling the negotiation team, especially once Varoufakis had been sidelined.

In summer 2013, he gave a very interesting interview that created a lot of buzz at the time. What he was proposing was not even a softer version of Syriza’s program, but in reality a different program that was a slight improvement of the existing agreement that New Democracy signed.

And then you have the other approach, that of Tsipras, which was indeed rooted in the ideology of left-Europeanism. I think the best illustration of that is Euclid Tsakalotos, a person who considers himself a staunch Marxist, someone who comes from the Eurocommunist tradition, we were in the same organization for years. The most typical statement from him which captures both his ideology and the outlook given to the government by the presence of all those academics is what he said in an interview to the French website Mediapart in April.

When asked what had struck him most since he was in government, he replied by saying that he was an academic, his job was to teach economics at a university, so when he went to Brussels he had prepared himself very seriously, he had prepared a whole set of arguments and was expecting exactly elaborated counter-arguments to be presented. But, instead of that, he just had to face people who were endlessly reciting rules and procedures and so on.

Tsakalotos said he was very disappointed by the low level of the discussion. In the interview to the New Statesman, Varoufakis says very similar things about his own experience, although his style is clearly more confrontational than Tsakalotos’s.

From this it is quite clear that these people were expecting the confrontation with the EU to happen along the lines of an academic conference when you go with a nice paper and you expect a kind of nice counter-paper to be presented.

I think this is telling about what the Left is about today. The Left is filled with lots of people who are well-meaning, but who are totally impotent on the field of real politics. But it’s also telling about the kind of mental devastation wrought by the almost religious belief in Europeanism. This meant that, until the very end, those people believed that they could get something from the troika, they thought that between “partners” they would find some sort of compromise, that they shared some core values like respect for the democratic mandate, or the possibility of a rational discussion based on economic arguments.

The whole approach of Varoufakis’s more confrontational stance amounted actually to the same thing, but wrapped in the language of game theory. What he was saying was that we have to play the game until the very, very, very end and then they would retreat, because supposedly the damage that they would endure had they not retreated was too great for them to accept.

But what actually happened was akin to a fight between two people, where one person risks the pain and damage of losing a toe and the other their two legs.

So it is true that there was a lack of elementary realism and that this was directly connected with the major problem that the Left has to face today — namely, our own impotence.
And this Europeanism that you describe in the center faction of the Syriza leadership, what is its ideological nature? Because these are not liberals or even Negrian federalists — these are people who think of themselves in most cases as Marxists? Is there an influence from Habermas or Étienne Balibar?

I think that, in this case, Balibar is probably more relevant than Habermas. Once again, I think we have to take Tsakalotos at his word. He gave an interview to Paul Mason just the day after European Commission President Jean-Claude Juncker’s very humiliating counter-proposals were sent.

When Mason asked him about the euro, Tsakalotos said that exit would be an absolute catastrophe and that Europe would relive the 1930s with the return of competition between national currencies and the rise of various nationalisms and fascism.

So for these people the choice is between two things: either being “European” and accepting the existing framework, which somehow objectively represents a step forward compared the old reality of nation-states, or being “anti-European” which is equated with a falling back into nationalism, a reactionary, regressive move.

This is a weak way in which the European Union is legitimated — it might not be ideal but it’s better than anything else on the table.

I think that in this case we can clearly see what the ideology at work here is. Although you don’t positively sign up to the project and you have serious doubts about the neoliberal orientation and top-down structure of European institutions, nevertheless you move within its coordinates and can’t imagine anything better outside of its framework.

This is the meaning of the kind of denunciations of Grexit as a kind of return to the 1930s or Grexit as a kind of apocalypse. This is the symptom of the leadership’s own entrapment in the ideology of left-Europeanism.
It’s easier to imagine the end of capitalism than the end of the European Union or even of the euro?

Exactly, I wrote as much a few years ago.
And yet this kind of softness on the European Union is inconsistent with Nicos Poulantzas’s own view, despite some intellectuals using Poulantzas to defend the leadership position.

Yes, Poulantzas talked about the European integration in the first part of his book on social classes in contemporary capitalism, in which he analyzes the processes of internationalization of capital and he clearly considered the European Economic Community an example of an imperialist form of internationalization of European capital within the framework of what he considered the new postwar structural hegemony of the United States.
Let’s talk about the referendum itself again. The referendum happened in a context of liquidity crisis, banks closing, hysterical media backlash, and other parties pushing for the “yes” vote. But then something happened to trigger a counter-reaction of enormous scale from ordinary Greeks.
Were they driven by national pride, was it mainly a class issue, or did, as Paul Mason and others speculate, memories of the Civil War play a role? What are the key sources of the “no” vote?

Of all the factors that you mentioned, the least relevant is the one that relates to the Civil War. We have to see that No dominated in even very traditional right-wing areas of the country like Laconia, near Sparta, Messinia, or other areas in central Greece where the Right dominates like Evrytania. The “no” vote was a majority in all the counties of Greece.

The class dimension was definitely the most important out of the three you mention, which I’ll go through in order of importance. Even relatively mainstream commentators recognized that this was the most class-divided election in Greek history. In working-class districts you had 70 percent and above for “no,” in upper-class districts you had 70 percent and above for “yes.”

The hysterical backlash of dominant forces and the dramatic concrete situation created by the closure of banks and the cap on cash withdrawals and so on, created within the popular classes a very easy identification that the Yes camp was everything they hated. The fact that the Yes camp mobilized all these hated politicians, pundits, business leaders, and media celebrities for their campaign only helped to inflame this class reaction.

The second thing that is equally impressive is the radicalization of the youth. This is the first moment since the crisis that the youth in its mass actually made a unified statement. Eighty-five percent of those from eighteen to twenty-four voted “no,” which shows that this generation, which has been completely sacrificed by the memorandum, is very aware of the future ahead of it and has a clear attitude with regards to Europe.

The French daily Le Monde had this article asking how come these young people, who had grown up with the euro, Erasmus programs, and European Union are turning against it, and the response from all those interviewed was simple: we have seen what Europe is about, and Europe is about austerity, Europe is about blackmailing democratic governments, Europe is about destroying our future.

This also explains the massive and combative rallies of that week, especially culminating with the Friday, July 3 rallies in Athens and other major cities in Greece.

And the third dimension is certainly that of national pride. This explains why outside the big urban centers, where the class lines are more blurred, in the Greece of the countryside and small cities, even there the “no” vote won a majority. It was a “no” to the troika, it was a “no” to Juncker. It was perceived that even for those who are skeptical of the government and don’t identify with Syriza or Tsipras saw that this was clearly an attempt to humiliate an elected government and maintain the country under the rule of the troika.
You went around several workplaces to campaign for No. Can you talk a little bit about that and what reception you faced?

It was of course a very unique experience. There was a disparity of situations — the atmosphere was tough within the railways, a company that has already been largely dismantled and whose remainder will be privatized, and the workers knew that the Syriza government had already accepted the privatization of the railways. It was included even in the first list of reforms announced by Varoufakis after the February 20 agreement.

But despite the varying contexts, in all these places, the discussion was around two different issues: why has the government done so little so far, why has it been so timid? And also what are you going to do after the No victory?

It was totally clear for these people that No would win, because the Yes campaign was invisible in workplaces and among the working class generally, so there was no doubt about what the result would be. But there was a massive amount of anxiety about what would happen after the victory.

So the questions were: what are your plans? What are you going to do? Why do you still talk about negotiations when for five and a half months we have seen this approach clearly fail?

I was in a very embarrassing situation, because, in my role as a Syriza spokesperson and central committee member, I couldn’t give convincing answers to all this.
No, of course, won massively. Were you surprised by the scale of the victory?

Yes, I was not expecting the No to reach the threshold of 60 percent. It has to be said that among the top Syriza cadres, only Lafazanis had predicted that and very few even among the Left Platform agreed with him. Most expected something like 55 percent.
The first immediate impact of this massive victory of the “no” vote was to increase the disintegration of the opposition parties.

On the very evening of the result, these people were completely defeated — this was by far the hardest defeat of the pro-austerity camp since the start of the crisis. It was much clearer and more profound than the January elections, because they had regrouped and mobilized all their forces but still suffered a devastating defeat. They didn’t win a single county in Greece.

New Democracy leader and former Prime Minister Antonis Samaras resigned almost immediately. And then, only hours later, this entire camp was resuscitated and legitimized by Tsipras himself when he called for the “council of political leaders” under the chair of the president of the republic, an open Yes supporter, who had been appointed by the Syriza majority in parliament in February.

At that meeting you saw an extraordinary thing happen — the head of the victorious camp accepted the conditions of the defeated camp. This, it has to be said, is something that’s unique in political history. I don’t we’ve ever seen this before.
The government was perhaps surprised by the strength of the “no” vote, and the class nature it must have understood as well, but its interpretation was simply that it confirmed the initial plans? There was no registering that something deeper was at work?

I can’t really speak for the way they have interpreted the referendum, because everybody has been absorbed by the so-called negotiations, which are just a joke of course. I think the best expression for those negotiations was reported by the Guardian correspondent in Brussels, Ian Traynor, who wrote that an EU official called them an “exercise in mental waterboarding.”

What is clear, however, is that the government immediately took those initiatives to deactivate the dynamic that was emerging with the referendum. And this is why hours after the announcement of the final resort, this meeting of all the political leaders was called, which fixed somehow an agenda entirely different from that expressed by the “no” vote.

The content of this new agenda was that whatever happens — that was of course already there in moves inspired by Dragasakis made the week before — Greece had to stay in the eurozone. And the most emphatic point of the joint statement signed by all the political leaders — with the exception of the Greek Communist Party (KKE), who refused to sign, and the Nazis, who were not invited to the meeting — was that this referendum was not a mandate for a break but a mandate for a better negotiation. So from that moment onwards the mess had been set.
Is there any evidence that people’s positions on the question of the eurozone were shifting during the time of the referendum?

Of course they were shifting. The argument that was constantly repeated by the media, by the political leaders of the Yes camp, but also by all the European leaders who clearly interfered in the referendum in the most blatant way during that week, was that voting for No was voting against the euro. So it’s completely irrational to say that the people voting for No were not in the very least taking the risk of a possible exit from the euro if that was the condition for saying “no” to further austerity measures.

It’s also worth saying that what was happening during that week was a process of radicalization in public opinion. You could feel and hear that in the streets, workplaces, all kinds of public spaces. Everywhere, people were just talking about the referendum, so it was quite easy to perceive the popular mood.

I’m not suggesting it was homogenous. People made the argument that voting “no” would actually just give the government another card for the negotiations. I’m not saying that this is not true. But we also must understand that the massive character of the “no” vote in the country means that the people, more particularly in the working class, in the youth and in the impoverished middle strata, had the feeling that they had nothing to lose anymore, and they were willing to take risks and to give a battle.

The combative spirit of the Friday rallies was another indication of that. It was quite impressive. Personally, I have seen nothing like that in Greece since the 1970s.
Let’s talk about the July 11 vote in parliament on the proposals sent by the Greek government to the Eurogroup. It became clear at that moment that the government had accepted the perspective of a new austerity plan.
Those proposals were finally approved by 251 MPs out of 300, with the pro-austerity parties massively backing them.

One of the conditions posed by the lenders was that the proposals of the Greek government had to be approved by the parliament, knowing that this did not make sense. It’s not even strictly speaking constitutional, because the parliament can only vote for bills or international / inter-state agreements, they cannot vote on a simple document that is the basis for negotiation and can be changed during the negotiation at any time.

But it was a symbolic move that gave carte blanche to the government to negotiate on a dramatically scaled down basis. The proposals of the government were only a slightly scaled down version of the Juncker plank that was rejected in the referendum. So actually what the government was asking for was approval for its U-turn during that week.
But the picture inside Syriza’s parliamentary group looks more complex. So let’s talk all about the differentiation within Syriza’s ranks and the position that the Left Platform took.

The position of the Left Platform was significantly debated internally, specifically inside the major component of the platform, which is the Left Current led by Panagiotis Lafazanis. The majority opinion was that we should go for a differentiated vote at that stage, which meant some people had to vote “present” in the vote itself — which practically amounts to the same as a “no” vote, though perhaps with a lesser symbolic meaning—
Why is it the same as a “no” vote?

Because it doesn’t change the fact of the requisite majority that a proposal needs in order to pass. In any case you need 151 votes to get it passed.

There is another part of the group who’d vote in favor of those proposals while at the same time issuing a statement, saying two things. First that were in a position of political solidarity with those who rejected it — with those who voted “present” in this case, who don’t accept this agreement — and that they would not vote for an agreement containing austerity measures.

And perhaps the second point is even more important than the first (we’ll come back to that in a moment certainly). The reasoning is that Greek constitutional practice is the following: on every bill the government has to show that it has a majority coming from its own ranks, from the party itself or from the coalition, which is the case here if we take ANEL, the party of the Independent Greeks, into account. And, in fact, actually the government lost control of its own majority.

Although it is not legally binding, it is the case that, in Greek constitutional history, when a government loses control of its majority, the famous dedilomeni as it is called (“declared majority”), it has to go for new elections. This is why immediately the discussion of new elections started. The new elections have already been announced — now it’s just a question of when they are going to happen.

So we can see that this line — with which I personally disagreed, I am among those who favored a homogenous “no” vote or “present” vote — failed because actually with the seven Left Platform MPs who voted present plus some Syriza MPs who also voted present (most significantly Zoe Konstantopoulou, the president of the parliament, and Rachel Makri, a former ANEL MP who is now very close to her) the government had already lost its own majority.

However, there is a bottom line now: all the MPs of the Left Platform will reject the new memorandum in the next vote, this has already been announced. To this I have to add that the two MPs of the Left Platform who are not members of the Left Current but close to the Red Network (and DEA and others), the Trotskyist component of the platform, voted “no,” and they were the only two Syriza MPs to vote “no” to the new agreement.
So what you’re saying is that the Left Platform took this complicated position, at least complicated outside the meeting rooms of the National Assembly, because it had miscalculated how unpopular the Tsipras proposal would be? It had underestimated the degree to which people outside the ranks of the Left Platform would step forward and oppose it?
They imagined that they were kind of the “last of the Mohicans.” They thought if they voted “no,” they would bring the downfall of the government and trigger new elections — whereas in fact there was a broader crisis going on that involved, for example, the leader of the parliament, and they didn’t factor that into their calculations? That they were carried by a sense of legitimism?

I would say it was essentially legitimism, it was to show that their intention was not to somehow overthrow the government, but to express their disagreement with its actions, to issue a warning that it was about to cross the final red line. So it was to express the illegitimacy of Tsipras’s move without, at that stage, opting for a clear-cut break with it.

I have to add that the two most important ministers and figures of the Left Platform, Lafazanis himself and the deputy minister of social affairs, Dimitris Stratoulis voted “no” in order to make it clear. Lafazanis also issued a statement saying that while that was the political position of the Platform, they were not trying to overthrow the government.
But do you think that the newly radicalized layers of the Greek working class who had just won a referendum understood what was going on?

Well they understood that the government had lost control of its own majority. The media did the job for us, focusing on Lafazanis, covering who voted “no,” “present,” and “absent,” etc. I also have to add that among those who were absent were the four MPs of the Maoist current (KOE) and Yanis Varoufakis himself, who supposedly had “family obligations.” So the media had done the work for us, and everyone became aware that there was a split within Syriza’s parliamentary group.

Immediately, the most rightist elements of Syriza demanded that those who had disagreed one way or another resign immediately from their positions, including their parliamentary seats. So it was quite clear that Syriza was fractured, though of course the tactics were unclear.

The most symbolic and crucial vote will happen now. Last week’s vote was a vote on the proposals for the negotiation. The next vote, which will determine the future of Syriza and the country, will be the vote on the agreement signed on Sunday. And I think the information I have so far is that the vote will be absolutely clear, and in the popular memory will be the real parallel with the famous May 2010 and February 2012 votes, when everybody was looking at each individual, each individual MP, to see how they would vote in this occasion.
What do you think of the argument of people like Alex Callinicos, who you debated a few days ago, which is that this was a moment in which the Left Platform had the legitimacy of the referendum and somehow fumbled that opportunity?

I think it is too early to say if we lost it or not. Things are not decided on a single moment — not on that moment at least. It is a process unfolding now, and I think the real shock in the broader society is coming with the new signed agreement.

At this stage, what I can say is that the decision of the Left Platform is to reclaim the party and demand a party congress. I think it’s quite clear that this U-turn of Syriza has only minority support within the party.

Of course, we all know that bureaucratic manipulations of party procedures are endless and display infinite capacity to innovate. However, it is very hard for me to see how the majority of Syriza members could approve of what has been done. Essentially the leadership will ferociously resist the call for a congress. We’ll see what happens, because the statutes allow us to call for a central committee meeting and so on.

But objectively, the process leading to the disintegration of Syriza has already started. Syriza as we knew it is over and splits are absolutely inevitable. The only issue now is how they will happen and what form they will take.

However what is also likely to happen is a drastic reshaping of a governmental majority, towards some form of “national unity” or “great coalition” cabinet. The whole logic of the situation points to that direction.

The four ministers of the Left Platform will leave the cabinet this week and tomorrow’s vote in parliament on the agreement will validate the existence of a new pro-austerity majority, regrouping most of the Syriza’s MPs and all other parties, with the exception of the KKE and the Nazis. It is expected that as many as forty Syriza MPs will reject the agreement and they might be followed by some from the Independent Greeks. Already the leader of To Potami behaves like a minister in waiting and the Right discusses quite openly the possibility of joining the government, although no such decision has been taken yet.
But what you are describing is the Left Platform acting as a disciplined bloc. So you suggest that it is not internally fissured, that the vote was not a manifestation of such a thing but a tactical maneuver?

We had some individual losses, but they were quite limited, and we have succeeded in preserving the coherence of the Left Platform. Clearly, I think it was a mistake not to have presented our alternative plan before, but a document has been submitted in the plenary meeting of the parliamentary group, and that was put forward as a common statement of the Left Platform, involving the two components of the Left Current and the Red Network. It’s absolutely crucial to maintain the coherence between those two components. But it’s even more crucial, actually, for the Syriza left to operate in a cohesive way.

There are all kinds of initiatives from beyond the ranks of Left Platform to react to what is happening. Already we know that the tendency of the so-called Fifty-Three (the left wing of the majority) has disintegrated, and there will be major realignments on that side. The key thing is for us to act as the legitimate representation of the No camp, the anti-austerity camp, which is the majority in Greek society and which has been objectively betrayed by what is happening.
And, constitutionally, is the leadership in a position to purge the party?

It is certainly in a position to purge the government, and this is a good thing. Of course, it means that the Left Platform ministers will soon be expelled from the cabinet. About the party, we’ll see.
But there are mechanisms they could use?

It’s very difficult to expel someone from the party, but we’ll see how they manipulate the procedures at the central committee level.
And you can force people to resign their seats, or not?

No, you can’t. It’s totally impossible. There has been a kind of charter adopted by all Syriza candidates elected MPs, saying they should resign from their seat if they disagree with the decision-making of the majority. But the decisions of the government haven’t been approved by any party instance. The central committee of the party, which is the only elected body by the party congress, hasn’t been convened for months. So the legitimacy of those decisions inside the party, and of course inside Greek society, is simply nonexistent.
But, if there are new elections, the party leadership can exclude people?

That’s clearly their plan. There was even talk of that happening before the referendum, during the last phase of the negotiation process when the deadlock was becoming more and more apparent — people were saying Tsipras should call for new elections and in between the elections purge all the candidates of Syriza’s left. And I think this is the type of plan they certainly have in mind. So it will be a race between the functioning and legitimacy of the party and the way to manipulate the political agenda and timetable, more particularly calling for new elections.
What is your assessment of the agreement signed last weekend between the Greek government and the Eurogroup?

The agreement is at all levels the total continuation of the shock therapy applied consistently to Greece over the last five years. It goes even further than everything that has been voted on so far. It includes the austerity package that was being consistently put forward by the troika for months, with high primary surpluses targets, increasing the revenue through VAT and all the exceptional taxes that have been created these last years, further cuts to pensions, and in public sector wages actually because the reform of the salary scale will certainly entail cuts in wages.

There also important institutional changes, with the inland revenue becoming fully autonomous from domestic political control, actually it becomes a tool in the hands of the troika, and the creation of another “independent” board, monitoring fiscal policy, and habilitated to introduce automatically horizontal cuts if the targets in terms of primary surpluses are not met.

Now what has been added, and gives a particularly ferocious flavor to this agreement, are the following: first it emphatically confirmed that the IMF is there to stay. Second, the troika institutions will be permanently present in Athens. Third, Syriza is prevented from implementing two of its major commitments like reestablishing labor legislation — there were some vague references to European best practice, but it was explicit that the government could not return to past legislation — and of course this is also true for increasing the minimum wage.

The privatization program is scaled up to an incredible level — we’re talking about €50 billion of privatization — so absolutely all public assets will be sold. Not only that, but they will be transferred to an institution, all of them, completely independent from Greece. There was talk of it being in Luxembourg — actually it will be based in Athens — but it will be completely removed from any form of political control. This is typically the kind of Treuhand process that privatized all the assets of the East Germany.

And the strongest of all these measures is that with the exception of the bill on humanitarian measures — which is very reduced of what Syriza’s program, essentially a symbolic gesture — on all the rest of the few bills passed by the government on economic and social policy, the government will have to repeal them.
And what about all these issues all the liberals and social democrats use to give politically correct arguments for austerity, namely the defense budget and the Orthodox church?

There is nothing about the church. There is a slashing of the defense budget indeed put forward, and there was a vague discussion about making the repayment of the debt more viable, while explicitly rejecting any writing off or cancellation of the debt, properly speaking.

This will change almost nothing because already the interest rate of the Greek debt is quite low, and the annual repayments are extremely stretched out over time, so there is very little you can do to alleviate the burden of the debt in that way. And we should not forget that the agreement is just a preliminary for the memorandum that will accompany a new 86 billion loan, that will of course lead to a further rise of the debt.

So the vague clause about a future reconsideration of the the terms of debt repayment an essentially rhetorical move that just allows Tsipras to say that they have now recognized the necessity of dealing with the issue of the debt. It is pure rhetoric, empty words.
Do you think it was a mistake of the government and the Left not to have done something more about the Orthodox church, the army, and the defense budget, and therefore give arguments to the other side?

This is, honestly, not the priority. The Greek debt is essentially due to the broader economic situation in the country of unsustainable growth fueled by borrowing all those previous years, and is due to the fact that the Greek state has not been properly taxing capital or the middle and upper classes. This is the core of the problem. Not the myth about the church.

It’s difficult: taxing the church is not something that can be done overnight, because the assets owned by the church are extremely diverse. Most of them take the form of companies, or revenue that comes from land, or real estate. So there is a myth about this, when actually if you tax this type of revenue and wealth properly, you also tax the church itself.
So there’s not some idea that the government was afraid of the political cost, either vis-à-vis ANEL, or more generally in the country, of taking a tough line with the church?

Look, there are many things we can criticize this government for, but honestly them trying somehow to shift the burden of responsibility to ANEL is the least relevant one.

I would even say the most shocking moves in the realm of defense or foreign policy — for instance, continuing the military agreement with Israel, carrying out joint exercises in the Mediterranean with the Israelis — all these are decisions made by key Syriza people, like Dragasakis. It’s quite telling that he was representing the Greek government in the reception given by the Israeli embassy to celebrate twenty-five years of normal diplomatic relations between Greece and Israel.
And what about the other spin people are trying to put on this: that Tsipras has reintroduced politics into these technical discussions, he’s exposed the other side for what they really are, now in public opinion Merkel and the others are shown for the monsters they really are, and so on . . ?

Inadvertently, I think this is the case. A comrade sent me a message saying it is true the Syriza government has succeeded in making the EU much more hated by the Greek people than anything Antarsya or KKE has been able to accomplish in twenty years of anti-EU rhetoric in that field!
Let’s talk about what is to come now. There is a vote on the new austerity package this week, which you’re confident the Left Platform will vote against, an emergency congress of the party to try and regain the majority with potentially splits or expulsions. What then? A reconstruction of the Left with elements of Antarsya?

It’s early to discuss such future prospects.
But relations between the Left Platform and Antarsya have improved?

I think what was important is the fact that most sectors of Antarsya really fought with a high spirit the battle of the referendum, and in many places there were local committees involving all the forces of No, which means essentially Syriza and those sectors of Antarsya. So I think there is a political possibility that needs to be explored.

However, I’m not that optimistic about Antarsya as such because I think the glue that holds this whole coalition together is still traditional ultra-leftism. We can already see that what they say of this defeat is that they have been vindicated, this is the failure of all left reformisms, and what we need is a properly revolutionary party, and of course that they are the vanguard that constitutes the core of that party and they will continue down that road. So I think there will be some recomposition, but I expect that to be on a limited scale.
And, potentially, some social movement activity today, talk of a general strike in the public sector?

This is the most decisive factor still unknown. What is the bigger picture now? We have a new memorandum, and we have a reconfiguration of the parliamentary majority that is behind this new memorandum. This will be symbolically validated by the forthcoming vote, where we will see most of Syriza MPs voting together once again with pro-austerity parties for a new memorandum, and once again we have a gap between the political representation of this country and the people. So this contradiction needs to be resolved.

Clearly this field is now open for the Nazis. They will certainly try to make the best use of it. They have already voted against the Greek proposal, they will certainly vote against the new memorandum, they will certainly call it a new betrayal. The big question is what will be the level of social mobilization against the tsunami of measures that will fall now on the shoulders of the working people and of course the absolute urgency of reconstituting a fighting, anti-austerity left. That’s the main challenge of course.

We know we have some elements to reconstruct the Left, we know the heavy responsibility lies on the shoulders of Syriza’s left, in the broad sense of the term. In the narrowest sense of the term an even heavier responsibility lies on the shoulders of the Left Platform because it is the most structured, coherent, and politically lucid part of that spectrum of forces. So that will be the test of the coming months.
Let’s step back a bit and look at the process as a whole, and the first interview you gave to Jacobin: first on the broad strategic question of the Left Platform working within the government and within social movements simultaneously, what is your balance sheet on that?

First of all let’s start with the broader picture. What I had said in the interview is that there are only two possibilities for the Greek situation, confrontation or capitulation. So we had capitulation, but we also had confrontational moments that were very poorly led on the side of the government. That was the real test.

Obviously the strategy of the “good euro” and “left-Europeanism” collapsed, and many people realize that now. The process of the referendum made that very clear, and the test went up to its extreme limits. This was a tough lesson, but a necessary one.

The second hypothesis I formulated at the time was you need political successes, including at the electoral level, to trigger new cycles of mobilization. I think this also proved to be true, in two crucial moments.

The first was the first three weeks after the election, when the mood was very combative, confrontational, and the spirits were very high. This ended with the agreement of February 20. And, from that moment on, it was a relapse to the mood of passivity, anxiety, and uncertainty about what was going on. The second moment was the referendum, of course. Then we saw how a political initiative that opens up a confrontational sequence liberates forces and acts as a catalyst for processes of radicalization in broader society. This is a lesson we also need to take from this.

On the relation of social movements and the Left Platform now. Well, given how poor the record of the government has been, what we can say is that there have been no specific government initiatives that could open up concrete spaces for popular mobilization. Those measures were actually never taken. So this hypothesis, at that level at least, has not been tested. And what is ahead of us is something much more familiar, that is mobilizing against the policies of a government converted to extreme austerity.

More generally, Syriza implemented almost nothing of its electoral program. The best Left Platform ministers have been able to do is block a certain number of processes, particularly privatization in the energy sector that had been previously initiated. They won a bit of time, but that was all. What we also clearly saw in that period is that the government, the leadership, became totally autonomous of the party. That process had already started — we talked about it in our last conversation — but now it has reached a kind of climactic level.

It was also increased by the fact that this whole negotiation process by itself triggered passivity and anxiety among the people and the most combative sectors of society, leading them to exhaustion. Before the referendum the mood was clearly, “We can’t stand this kind of waterboarding process anymore, at some point it has to end.”

This is something personally I hadn’t foreseen. I thought the pace would be quicker. I hadn’t foreseen that this process of being increasingly trapped in this absolute deadlock lasting for so long, limiting enormously our own room for initiative.

This is the moment of course of inevitable self-criticism, which is only just starting. Clearly, the Left Platform could have done more in that period in terms of putting forward alternative proposals. The mistake is even clear because the alternative document itself was there, there was just internal hesitation about the appropriate moment to release it.

We had been neutralized and overtaken by the endless sequence of negotiations and dramatic moments and so on, and it was only when it was already too late, in that plenary meeting of the parliamentary group, that a reduced version of that proposal was finally made public and started circulating. This is clearly something we should have done before.
And what do you make of the attacks on Costas Lapavitsas’s statements about Greece not being ready for Grexit and therefore, in a sense, there being no way out? One of the problems with that formulation is that, although it’s empirically true there were no preparations for Grexit, it’s kind of a self-reinforcing statement, because the people who want Grexit would never be in the position to make the preparations.

I think that Costas’s statement has been misinterpreted. First of all Costas is one of the five people who signed the document offered by the Left Platform which makes it clear that an alternative is possible even now, immediately.

What Costas wanted to emphasize in the declaration he made, behind closed doors in the parliamentary group, is the following: that Grexit needs to be prepared for practically and that there was a political decision to not prepare anything and therefore cutting off any possibility, materially speaking, of alternative choices at the most critical moment.

It was that bridge-burning type of strategy that was very systematically put forward by the government. And I think this was the obsession more particularly of Giannis Dragasakis — he made it impossible to make any moves towards public control of the banks. He is the man of trust actually of the bankers and sectors of big business in Greece and has made sure that the core of the system would remain unchanged since Syriza took power.
And you confirm there were initial preparations for Grexit put on the table and rejected?

Very vaguely. In restricted cabinet meetings, the so-called government council, where only the ten main ministers take part, Varoufakis had mentioned the necessity in the spring to consider Grexit as a possible action and prepare for that. I think there were some elaborations about parallel currency, but all this remained quite vague and poorly prepared.

Now, as I said before, in his New Statesman interview, Varoufakis presents a narrative according to which he prepared an alternative plan during the lineup to the referendum. But this is also a confession on how belated all this came.
What would you say now — apart from the issue of pace and demoralization — you failed to understand, or understood only incompletely at the beginning of this process, that you understand better now?

I have rewound the film in my head innumerable times all these years trying to understand the moments of bifurcation. And, for me, the decisive moment of bifurcation in the Greek situation was the period immediately after the peak of the popular mobilizations in the fall of 2011 and before the electoral sequence of spring 2012.

As you might know, I was very involved with Costas Lapavitsas and other comrades including the leadership of the Left Platform at that stage, in initiatives to constitute a common project of all the anti-Europeanist left.

The discussions were quite advanced, actually, because there was even a document drafted by Panagiotis Lafazanis, and then amended by other people participating in those discussions. The idea was to open up a space of common discussions and actions between the Left Platform of Syriza, certain sectors of Antarsya, and some campaigns and social movements.

This initiative never came to fruition because it was categorically rejected, at the final stage, by the leadership of the main component of Antarsya, NAR (the New Left Current), which showed how unable they were to understand the dynamic of the situation and the need to change somehow the configuration of forces and the mode of intervention on the Left.

Once this possibility was closed off, the only remaining one was what was eventually realized. The existing forces of the radical left were put to the test, and somehow only Syriza was able to seize the momentum and give political expression to the need for an alternative.

We could say, in hindsight, that some sections of the Greek left that were less tied to party politics could have taken a Podemos type of initiative, or perhaps more realistically, a Catalan CUP-type of initiative with sectors perhaps of the far left but of the more movementist tenor.

But, once again, there were no such sectors ready to do that. Everyone was much too linked to the limitations of the existing structures, and the only attempt to redistribute the cards failed to materialize, in this case because the weight of traditional ultra-leftism proved too strong.
Is there anything you want to add?

Yes, I want to add a more general reflection about what is the meaning of being vindicated or defeated in a political struggle. I think what, for a Marxist, is necessary is a kind of historicized understanding of these terms. You can say, on the one hand, that what you’ve been saying is vindicated because it’s proved true.

It’s the usual I-told-you-so strategy. But, if you’re unable to give a concrete power to that position, politically you are defeated. Because, if you are powerless and you have proved unable actually to transform your position into mass practice, then obviously politically you haven’t been vindicated. That’s one thing.

The second thing is not everyone has been defeated in the same way and to the same extent. I want to stress that. I think it was absolutely crucial for the internal battle inside Syriza to have been waged.

Let me be clear about this. What was the other option? Having passed the test of that decisive period, both KKE and Antarsya have proved, in very different ways of course, how irrelevant they are. For us, the only alternative choice would have been to break with the Syriza leadership sooner. However, given the dynamic of the situation after this crucial bifurcation of the late 2011 to early 2012 moment, that would have immediately marginalized us.

The only concrete result I can see would be to add a couple more groups to the already ten or twelve groups constituting Antarsya, and Antarsya instead of having 0.7% being at 1%. That would mean Syriza would have been offered entirely on a platter to Tsipras and the majority, or at least to those forces outside the Left Platform.

Now in Greek society, it’s clear that the only visible opposition to what the government is doing from the left is KKE. You can’t deny that, but they are totally irrelevant politically. We haven’t talked about the role of the KKE during the referendum, but it was an absolute caricature of their own irrelevance. They called actually for a spoiled vote, they asked the voters to use the ballot papers they’ve made themselves, with a “double no” written on them (to the EU and to the government). These papers were of course not valid the whole operation ended up in a fiasco. The KKE leaders weren’t followed by their own voters, about 1% of the voters overall, perhaps even less, used those invalid ballot papers.

And, aside from them, there is the Left Platform. Greek people know, and the media constantly repeat that, that for Tsipras, the main thorn is Lafazanis and the Left Platform. We can add Zoe Kostantopoulou to this. I think that’s what we’ve gained from that situation. We have a basis from which to start a new cycle, a force that has been at the forefront of that political battle and carries this unprecedented experience.

Everyone understands that if we fail to be up to the challenge, it will indeed be a landscape of ruins for the Left after this.

From that perspective, which is the perspective of the reconstruction of the anticapitalist left, without pretending that we are the only force that will play a role, we recognize how major the stakes are, which puts a very high responsibility on what we will be doing in the here and now.

Thanks to Nantina Vgontzas for question suggestions

*****************

THE MAJORITY OF THE MEMBERS OF SYRIZA’S CENTRAL COMMITTEE REJECT THE AGREEMENT!

STATEMENT by the 109 (out of 201) members of Syriza’s Central Committee

The 12th of July in Brussels, a coup took place in Brussels which demonstrated that the goal of the European leaders was to inflict an exemplary punishment on a people which had envisioned another path, different from the neoliberal model of extreme austerity. It is a coup directed against any notion of democracy and popular sovereignty.
The agreement signed with the “Institutions” was the outcome of threats of immediate economic strangulation and represents a new Memorandum imposing odious and humiliating conditions of tutelage that are destructive for our country and our people.
We are aware of the asphyxiating pressures that were exercised on the Greek side, we consider nevertheless that the proud NO of working people in the referendum does not allow the government to give up in the face the pressures of the creditors.
This agreement is not compatible with the ideas and the principles of the Left, but, above anything else, is not compatible with the needs of the working classes. This proposal cannot be accepted by the members and the cadres of Syriza.
We ask the Central Committee to convene immediately and we call on the members, the cadres and the MPs of Syriza to preserve the unity of the party on the basis of our conference decisions and of our programmatic commitments.
Athens, July 15 2015

 **********

Uttalande från 109 (av 201) medlemmar i Syrizas centralkommitté

Den 12 juli i Bryssel ägde en kupp rum i Bryssel som visade att målet med de europeiska ledarna var att statuera ett exempel på bestraffning av ett folk som hade tänkt en annan väg, som skiljer sig från den nyliberala modellen av extrema åtstramningar. Det är en kupp riktad mot varje föreställning om demokrati och folksuveränitet.
Avtalet, som undertecknades med ”institutionerna” var resultatet av hot om omedelbar ekonomisk strypning och representerar ett nytt Memorandum av motbjudande och förödmjukande villkor för förmyndarskap som är destruktiva för vårt land och vårt folk.
Vi är medvetna om det kvävande tryck som utövades mot den grekiska sidan, men vi anser ändå att det stolta NEJ från arbetande människor i folkomröstningen inte tillåter regeringen att ge upp inför trycket från fordringsägarna.
Detta avtal är inte kompatibelt med vänsterns idéer och principer, men framför allt annat, det är inte förenligt med behoven hos de arbetande klasserna. Detta förslag kan inte godtas av medlemmarna och kadrerna i Syriza.
Vi ber centralkommittén att sammankalla till möte omedelbart och vi uppmanar medlemmarna, kadrerna och parlamentsledamöter från Syriza att bevara enigheten i partiet på grundval besluten från vår konferens och våra programmatiska åtaganden.

Aten, 15 juli, 2015

Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Solidaritet med Greklands folk

Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.

”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.

Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.

Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”

Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,