.

Den libyska statstelevisionen visar inte längre några bilder på en exalterad Muammar Khaddafi där denne uppjagat förklarar befolkningens uppror mot den egna familjediktaturen med att en del ungdomar drogats av Al Quaida. Libyerna slipper också se sonen Zaif berätta om hur han ska krossa upprorsmännen som kackerlackor eller ökenråttor.

Revolutionens seger för två veckor sedan i den viktiga hamnstaden Misrata blev en vändpunkt och kommer av historiker att ses som diktatorns Stalingrad. Stadens episka motstånd mot hans stridsvagnar, GRAD-raketer och krypskyttar går på samma sätt till annalerna  som början till slutet på 42 år av förtryck.

.

.

Ryssland hade länge hoppats

att kunna behålla sina feta vapenkontrakt...

.

Efter Misrata har först Turkiets premiärminister Erdogan hoppat av. Khaddafi har valt ”blod,tårar,förtryck och attacker på sitt eget folk” i stället för fred, konstaterade han bittert. På tur var sedan Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, som tänkt sig att att kunna behålla landets feta vapenkontrakt med Khaddafi. Men i veckan, under G8-mötet i Franrike, meddelade han att det enda som Ryssland nu kunde göra, var att hjälpa diktatorn och hans familj att hitta en exil. ”Inte i Ryssland, men väl i något annat land”.

Khaddafis gamle kompanjon, Sydafrikas president Jacob Zuma gör för sin  del den  sista vändan till Tripoli i dag. Om han också pekar med hela handen och förklarar för den åldrande översten att han och hans familj har blivit politisk paria, det återstår att se. Men det som betyder mer är att viktiga delar av den mäktiga libyska klanen Warfalla i helgen avslutade ett möte i Turkiet tillsamman med den Nationella övegångsregeringen där man gemensamt uppmanade ”bröderna i Zletin, Tarhuna,Khums,Msellata och Sirte att ansluta sig till revolutionen för att få ett snabbt slut på tyranniet”.

.

.

Från helgens möte i Turkiet

.

Hur mycket det gamla klansystemet i Libyen påverkar landets politik är omdiskuterat – och ofta överdrivet. Den snabba urbaniseringen sedan 1960-talet har inneburit nya sociala mönster. Men självklart spelar det fortfarande en viktig roll och mötet i Turkiet – där mer än hundra delegater från regionen  Bani Walid slöt upp – var därför ännu ett svårt bakslag för Khaddafi.

Libyen har ett klan- eller stamsystem med mer än 140 olika grupperingar. Men Warfalla, som bebor området sydväst om Misrata, har en helt unik ställning med en miljon medlemmar. Alltså en sjättedel av landets befolkning.

Därför har Khaddafi under alla sina år försökt att vinna klanens lojalitet. Med mutor – eller med hot och fängelse.

När det stod klart för regimen att mötet i Istanbul ändå stod för dörren valde man i veckan gå in med brutalt våld i regionens centra som också heter Bani Walid. Elva klanmedlemmar sägs ha dödats, bland andra en bror till en av de delegater som träffades i helgen…

.

.

Här väntar Libyens rika elit på att Khaddafi ska störtas…

.

New York Times rapporterar samtidigt att den rika libyska eliten flytt Tripoli och kört sin flotta bilar över gränsen till den lyxiga tunisiska turistön Djerba.

De fetaste skeppråttorna lämnar skutan – uppenbart  i väntan på en ny besättning…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Warfalla, Sergej Lavrov, Libyen, Tripoli,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,SVD4,SVD5,DN2,GP1,DN3,

.

.

.

På New York Times hemsida ser jag på bilder från förstörelsen efter tornadon “Joplin twister”. En väldig naturkatastrof som i sin breda vindtunnel rymde två eller flera cykloner. Minst 116 människor har omkommit.

Samtidigt lägger tidningen ut en interaktiv resa på Tripoli Street i Misrata. Här handlar det inte om en naturkatastrof utan om Muammar Khaddafis militära tornado under Misratas tio veckors långa belägring. Libyen är det första land under den arabiska våren där befolkningen tvingats till väpnad resning mot sin diktatur och Misrata är den stad där de hårdaste striderna har rasat. I en tidigare blogg har jag skrivit om stadens hjältemodiga motstånd och seger.

Genom de interaktiva bilderna från fotografen Faraj Al Kewedeir, som dokumenterat striderna, får vi nu en påträngande dokumentation om de strider som ägt rum. Läser du inte engelska är det bara att klicka på fotot längst till vänster i bildsviten och sedan ”dra” åt höger. Här är länken:

.

Interaktiv bildresa på Tripoli Street

.

************************

.

Vi fick in ett fint lästips från signaturen “zenothel”.  Det är ett längre reportage från Benghazi  av Anjali Kamat, en oberoende journalist som skriver för Democracy now. Bland annat berättar han om människors syn på FN/NATO-interventionen:

”Vi vill inte bli bestulna på vår revolution”

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Tripoli Street, Joplin twister,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,DN2,GP2,

När intigheten talar

I Socialistiska partiet, där både Benny och jag har varit medlemmar alltsedan grundandet för fyrtio år sedan, stödjer en knapp majoritet i partistyrelsen den revolutionära kampen för att störta Khaddafis diktatur – samtidigt som den irrationellt nog vänder sig ”mot de imperialistiska makternas militära intervention”.

De av våra läsare som ofta klickar in på vår blogg vet att vi har en rakt motsatt uppfattning.

Hur partiets medlemmar ser på frågan vet vi inte än. Frågans stora vikt och de meningsmotsättningar som finns har gjort att partistyrelsen i helgen beslöt om en gemensam diskussion bland alla medlemmar inför ett i praktiken beslutande partiråd i augusti. Den här bloggposten är en del av denna diskussion och skiljer sig därmed från vår vanliga meny. Uppskattar du inte detta är läsrådet enkelt: Vänta till nästa sittning då kommer nya rätter…
Har du inte läst Bennys text i förra veckan är den här:

Libyen – revolution eller ockupation?

******
Ett politiskt fossil som Kommunistiska Partiet, med sina insprängda förkalkningar från stalinismens värsta år, fräser i sin press spott och spe över att vårt parti överhuvudtaget har olika åsikter och dessutom diskuterar dessa. För oss är det en självklarhet. Vi – och många utanför vår krets – diskuterar frågan i en demokratisk tradition som vi är mycket stolta över. Öppet, rättframt och intensivt. Ibland eldfängt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Den arabiska revolutionen har aktiverat en social och politisk vulkan i en region och i ett språkområde – med 300 miljoner människor – som inte precis ligger i den terräng där vi brukar orientera oss.

I Libyen ser vi dessutom den första väpnade folkliga resningen mot en av arabvärldens diktaturer. Revolution mot kontrarevolution. Seger eller död.

Hänvisningen inledningsvis till att ” vi var med när det begav sig”, då för fyrtio år sedan, är inte ett försök att leka politisk ålderman eller att göra anspråk på någon sorts historisk legitimitet. Skälet är att jag – när jag försökt förstå hur majoriteten kommit fram till sina slutsatser i frågan om Libyen – uppfattat det som att den när det gäller FN/NATO-interventionen har återfallit till det som på den tiden var den teoretiska angreppspunkten för vår kritik av ”den gamla arbetarrörelsen” och dess sätt att se på världen.

Med fina ord kallade vi då detta för historisk empirism eller empiriodogmatism. I stället för en konkret analys av konkreta förhållanden överför man tidigare (i och för sig viktiga) historiska erfarenheter till att också gälla för alla skeenden som vi lever med i nutid. Man litar till gamla erfarenheter och tidigare beprövade slutsatser och efterhand sätter sig dessa djupt och blir till en orubblig dogm. Det som anses som en absolut regel behöver inte längre verifieras.

,

Liksom i Irak kommer NATO:s intervention i Libyen

att växa över i en ockupation…

.

Reaktionen på beslutet om militära FN/NATO-insatser blir därför förutsägbar:

”USA och NATO vill inte skydda civilbefolkningen i Libyen. Angreppskriget är bara till för att skapa en lydregim och komma åt landets olja. Se bara till Irak och Afghanistan hur många som har dött. USA:s invasioner i Tredje världen har alltid börjat med interventioner, som lett till blodiga inbördeskrig, ockupationer eller brutala marionettregimer. Vita Huset försvarar regimen i Bahrein. Varför skulle man då göra något bra för det libyska folket.”

Den ryggmärgsreflexen är givetvis sund, en naturlig politisk försvarsmekanism hos en vänstermänniska och har mycket fog för sig. Men den måste sedan kalibreras mot det som faktiskt sker.

Nu gör den vänster som både i Sverige och internationellt lägger sin energi på att propagera mot FN/NATO-interventionen inte detta. Den är i stället minst sagt sparsam med analyser av den libyska revolutionen ”on the ground” och diskuterar därför nästan aldrig faktiska skeenden. Sällan eller aldrig berättar den om striderna i städer som Az-Zawyah, Tripoli, Benghazi, Misrata, Zlitan, Nazin eller Nalut. Vi får inte ens glimtar av upprorens hjältar.

.

”Vi får inte ens glimtar av upprorets hjältar”

.

Mer ofta försöker den vänstern krympa och nedvärdera de tillfälliga politiska strukturer som skapats i kampen. Framförallt Libyens Nationella övergångsråd. Det är naturligtvis viktigt att varna för gamla samarbetsmän från tidigare libyska regeringar. Men samtidigt både poänglöst och kontraproduktivt att kritisera och förringa en borgerligt demokratisk revolution bara för att den leds av borgare. Framförallt som det inte finns någon arbetarrörelse som den kan förleda och förråda. Den idén finns bara här i väst som en tänkbar framtida möjlighet eller en önskan om en sådan. Varför då i centrum föra fram tidlösa paroller om vad socialister i allmänhet bör göra? När det kanske inte finns ens en endaste sådan. Varje grönsak har sin årstid, brukar man säga och så även för politik som i sanning är en färskvara. I stället borde vänstern driva en kampanj för att fler regeringar ska erkänna Övergångsrådet som den enda legitima förespråkaren för det libyska folket.

.

”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva från Khaddafi”

.

Samt det självklara kravet på att rebellerna under sitt nu antagna namn Free Libya Force ska få de egna vapen som behövs i kampen. ”Ge oss bara vapen så ska vi befria oss själva” säger denna upprorsrörelse vilken vill avväpna Khaddafi de tunga vapen som han fått köpa från Västmakterna och Ryssland. Diktaturen i Tripoli har till och med fått köpa NATO:s modernaste stridsvagnar, med automatisk raketeld (tillverkade i Italien). Varför skulle då inte Sverige kunna leverera modernt artilleri från Bofors till demokratirörelsen? Skälet till att främst USA-imperialismen motsatt sig tanken på att bistå revolutionen med egna vapen är givetvis att detta skulle ge den större självständighet, ett större självförtroende och därmed mer fria tyglar när det gäller framtiden. För oss är det naturligtvis motsatsen som måste gälla!

Samtidigt med att denna vänster gärna nedvärderar det libyska folkets väpnade revolt mot Khaddafi försöker den, om än i olika ordalag, uppvärdera den folkliga uppslutningen bakom diktaturen i västra Libyen – fast det är i denna landsända som några av de hårdaste striderna har rasat. Uppenbart har dessutom den berbiska minoriteten i det bergiga nordvästra Libyen förenats som ett folk i total motsättning till Khaddafis styre.

Skälen till att man inte bryr sig eller skyggar för verkligheten är säkert många. Men det viktigaste är nog att det till sist blir logiskt ohållbart, till och med absurt, att vara emot all NATO-intervention, om man väl tar in vad som skett ”on the ground” sedan den 17 februari när upproret utlöstes. De erfarenheter av tidigare NATO-insatser som vi sett går helt enkelt inte att inordna i tidigare mönster och eftersom inte dogmen går att bekräfta mot verkligheten stegrar man sig för den senare och vänder ryggen till. Ett inte helt ovanligt mänskligt beteende.

Men är det ändå inte väl djärvt, till och med ohyfsat, att påstå detta?

Knappast. Jag ska illustrera med ett lika viktigt som övertydligt exempel. Från den vänster – vilken motsätter sig all FN/NATO-intervention – har jag, vare sig i Sverige eller i så gott som alla andra länder (på de språk jag kan hantera), sett en enda artikel eller ens ett enda ord om Khaddafis tio veckor (!) långa försök till militär våldtäkt på halvmiljonersstaden Misrata. Befolkningens episka motstånd och seger mot stridsvagnar, GRAD-raketer, klusterbomber, krypskyttar och försåtsmineringar kommer att tillhöra modern revolutionshistoria – men ändå har de som säger sig ”försvara den revolutionära kampen i Libyen” varit mol tysta om den självorganisering på alla livets områden som nu verkar ha resulterat i en avgörande seger. Vare sig det gällt den oerhörda omflyttningen av människor från stadsdel till stadsdel; distributionen av mat och vatten; sjukvård; barnafödande och barnomsorg; kommunikation och information; vapenproduktion och militär organisation.

.

”Befolkningens episka motstånd kommer

att tillhöra den moderna revolutionshistorien”

.

På rebellsidan har över tusen människor dödats i striderna. Många andra har sårats. Lasarettsfartyg har evakuerat flera tusen svårt skadade.

I Libyen tillät aldrig diktaturen att människor på ett fredligt sätt skulle erövra sin frihet. För på samma sätt som kungafamiljen Khalafi i Bahrein och familjen Assad i Syrien besvarade familjen Khaddafi där befolkningens krav på demokrati med ursinnigt våld och inhyrda bärsärkar. Libyerna kunde inte skapa sig sitt eget Tahrirtorg (Även om den centrala mötesplatsen i Benghazi nu fått detta namn) . I Libyen är det i stället Tripoli Street som vi kommer att minnas. Det var där Khaddafis långa kolonn med stridsvagnar garnerad med infanteri och hundratals krypskyttar rullade in med sitt dieselvrål och försökte lamslå upproret med terror. Det var också på denna centrala aveny, vilken skär genom hela City, som Khaddafi fick sitt ”Stalingrad”. Det var här hans Bataljon Hamza slogs ut och kriget vände. Inte minst skar rebellerna av det militära underhållet mellan Tripoli samt städerna Sirte och Brega.

.

”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata

.

Om detta heroiska motstånd och denna kanske avgörande militära seger är det mol tyst från den vänster som sagt nej till all intervention från NATO. För mig är detta en öronbedövande tystnad och denna talande intighet är naturligtvis kopplad till att frihetens Misrata vare sig överlevt eller segrat utan flyginsatser och marint stöd från NATO. ”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata och utan den seger som nu kommit närmare hade döden för länge sedan kommit i kapp upproret. Tusentals människor hade avrättats på fläcken eller torterats för att kastas ner i Khaddafis fängelsehålor.

Stadens innevånare har varit beredda att offra allt. Rebellerna har okuvligt gått in i närstrider. Stadens mekaniker har byggt om pickupfordon till pansarbilar. I andra verkstäder har man haft egna vapenfabriker. Lokalradion som organiserats av revolutionen har dag som natt hjälpt till med att vägleda all logistik. Men utan NATO-insatsen hade man ändå givetvis inte klarat sig undan de tunga vapen, de stridsvagnar och de raketramper som oavbrutet försökt förvandla människorna och deras stad till en enda stor grusad begravningsplats. Under två långa månader har dessutom den enda humanitära hjälpen under belägringen kommit in sjövägen, Vare sig det gällt mat, mediciner eller evakuering av svårt sårade. Tusentals utsatta immigrantfamiljer som flytt till hamnstaden har dessutom räddats till livet genom flyktingtransporter vattenvägen till Benghazi. Regimens Bataljon Hamza har hela tiden försökt hindra denna livsviktiga nödhjälp med hjälp av raketanfall och mineringar.

Utan NATO:s intervention med flygangrepp, ständiga marina eskorter och minröjning hade det episka dramat Misrata handlat om revolutionens sammanbrott i stället för dess seger.

Även i Socialistiska Partiet och i dess debatt är majoriteten fåordig när det gäller att skildra det som skett och sker i Libyen. I Bennys och mitt vanliga husorgan, partiets veckotidning nr 18 fredag 6 maj, försökte redaktionen få mer kött på benen genom att i intervjuform fråga fem socialistiska aktivister om hur de motiverar att de säger nej till NATO:s interventioner. Den redaktionella idén var uppenbart att de var och en för sig och tillsammans skulle ge tidningens läsare bättre insyn i hur partiets majoritet resonerar.

Stämmer man av svaren mot det jag hävdat ovan ser resultatet ut så här:

Margaretha Svensson avviker inledningsvis mot partilinjen genom en förståelse för att beslutet om en flygförbudszon ”var en nödvändig akutåtgärd eftersom döda revolutionärer aldrig kan nå målet: att störta förtryckarna.” Rimligtvis syftar hon främst på den franska flyginsatsen mot stridsvagnskolonnen utanför Benghazi den 19 mars och så långt är vi också mer än överens. Men sedan går hon direkt över till nutid och hävdar då utan att berätta om varför akutåtgärderna kan avbrytas att ”nu väntar man bara på att regimen ska falla… och det är en process som måste få ta tid och växa fram. Då är det dags att höja rösten och ropa: Nato och Sverige ut ur Libyen!”. Varför FN/Nato insatserna vid exempelvis Misrata, Ajdyabia eller Zintan inte längre ses som nödvändiga får vi aldrig veta…

Peter Widén lägger tonvikten vid att ”Det är dags för vapenvila”. Han menar vidare att ”När Benghazi hotades och begärde hjälp genom flygförbudszon, så var det ingenting vi kunde moralisera över”. Självklart inte, Peter. Vem vill moralisera över att människor ropar på hjälp när döden är nära? Men borde vi inte gjort deras krav till vårt?

.

Begravningsfältet i Misrata för Khaddafis stupade soldater

Revolutionen försöker behandla offren med respekt

,

I dag anser Peter att situationen är en helt annan: ”Oppositionen kan inte vinna militärt och ber NATO göra jobbet”, menar han. För det första är uttrycket ”göra jobbet” ett onödigt nedsättande omdöme när det gäller de rebeller som samtidigt kämpar och dör i närstrider med Khaddafis elitsoldater. För det andra vill FLF gärna göra hela jobbet. Bara Övergångsrådets militära gren får tillgång till de vapen man ber om. Varför inte stödja det kravet?

Nej, Peter satsar i nutid i stället på parollen om vapenvila genom att stödja fredsplanen från Turkiets premiärminister Erdogan. När det gäller själva vapenvilan säger rebellrörelsen givetvis inte nej. Som Peter skriver skulle en sådan innebära” en gynnsammare situation för att bygga upp arbetarnas och de fattigas politiska kraft i Libyen”. Visst är det så. Men bara som ett teoretiskt antagande. För när Peter sedan gör politik av detta fungerar det inte. Han formulerar sin linje med parollerna: ”Skrota alla JAS-plan; Imperialismen ut ur Libyen; Stöd Turkiets förslag till vapenvila”. Tidningen kom ut den 6: maj och Peter svarade då på intervjun några dagar tidigare. I samma veva, den 3:e maj, drog Erdogan tillbaka sin fredsplan! Med dunder och brak och under stor diplomatisk uppmärksamhet stängde han dessutom landets ambassad i Tripoli med följande ord:

”Muammar Khaddafi, tar inte våra förslag på allvar, han avstår inte från blodsutgjutelse och söker inte efter vägar för att bevara Libyens territoriella integritet, i stället väljer han blod, tårar, förtryck och attacker på sitt eget folk.”

Utgången var given på förhand. Det var förutsägbart att Khaddafi aldrig skulle acceptera vapenvilans förutsättning om att bland annat demokratiska rättigheter skulle garanteras i hela landet. I fredsplanen ingick dessutom ett försök från Erdogan att lotsa fram en sorts ”konstitutionell diktatur” för Khaddafi själv. Vi ska också komma ihåg att Erdogans fredsplan bara var en i raden av dessa fåfänga försök att reformera diktaturen i stället för att störta den. Först ut var Chavez från Venezuela, sedan kom Khaddafis kompisar i Afrikanska unionen och under några veckor i maj alltså den gamle vännen Erdogan, vilken själv för övrigt personligen mottagit Al-Khaddafis Internationella pris för mänskliga rättigheter (Vi ska heller inte glömma att Turkiet exporterar varor för 14 miljarder kronor till Libyen och att 30 000 turkiska arbetare exporterats till Libyen i byggprojekt som för de egna kapitalisterna värderats till 10 miljarder). Ett kanske sista diplomatiskt utspel har i dagarna kommit från Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov. Kanske med hopp om att rädda Rysslands väldiga vapenkontrakt med Libyen försöker han att värma upp den gamla soppan från Afrikanska unionen…

.

Ryssland vill inte gärna mista sina feta vapenkontrakt med Khaddafi

.

Göran Kärrman är starkt negativ till ”de välkända mördare” från Khaddafis regim som nu sällat sig till oppositionen och som är länk mellan den och imperialismen. Om än förenklat är det säkert en bra beskrivning av vad som skett. I Egypten eller Tunisien valde liknande gäng att avsätta Ben Ali respektive Hosni Mubarak. En möjlighet som inte stått till buds i Libyen eftersom diktaturen och kärnan i den repressiva statsapparaten är sak samma som familjen Khaddafi. Men det innebär inte att vare sig den pågående revolutionen eller dess ledning är identisk med dessa fanflyktingar. När Khaddafi störtats och stora delar av den gamla statsapparaten krossats, till skillnad från vad som ännu så länge inte skett i Egypten och Tunisien, kommer dessa fribytare dessutom troligtvis ha mindre möjligheter än sina kollegor i grannländerna att stoppa eller bromsa kraven på demokratiska rättigheter. De hundratusentals människor i Libyen vars kamrater samt nära och kära har dött i striderna om makten över sina liv kommer säkert att vilja vara med när framtiden ska diskuteras.

.

.

Även de berbiska rebellerna i det bergiga nordvästra Libyen

vill säkert vara med och diskutera landets framtid

.

Men för Göran räcker ändå dessa avhopp som enda argument för att det i dag inte går att stödja revolutionen: ”Vänstern i Libyen är krossad, vi vet inte ens vem vi skulle skicka pengar till”, menar han. Det enda vi kan göra är att bekämpa Jas- och Nato-interventionen. Dels har det knappast funnits någon ”vänster” att krossa. Det som Khaddafis regim har krossat under sina 42 år vid makten är krav på humanism och demokrati. Varför Göran tror att vänstern i Europa eller vi socialister, med denna inställning i dag, helt plötsligt i morgon skulle kunna få förtroendet att överhuvudtaget komma på talefot med de krafter som kämpat för dessa värden och då kunna visa på vår vision om hur man kan bygga upp en arbetarrörelse för att kunna gå vidare, det är för mig fullständigt obegripligt.

Intervjun med Kjell Östberg har en spännande öppning. Revolutionens återkomst i vår tid ”tillför helt nya erfarenheter som bryter mönster och gör att vi måste revidera det socialistiska programmet. Programmet är ju bara våra samlade erfarenheter. Det här är inte som ryska revolutionen eller de koloniala revolutioner som efter Andra världskriget kunde få stöd av Sovjetunionen”, säger han.

Dessvärre fortsätter inte Kjell med att diskutera de nya förutsättningarna i förhållande till den konkreta revolution som utspelas i just Libyen. I vårt nya århundrade, med de olika imperiernas maktkamp över råvaror och marknader, med dess nya geopolitiska förutsättningar, kommer det då fler situationer som den libyska där för socialister progressiva rörelser tvingas till och kan utnyttja dessa motsättningar till sin fördel? Med alla de kompromisser och eftergifter detta kan komma att innebära? Vi ska ha i minnet att det militära stöd som olika befrielserörelser fick från Sovjet, tog ett oerhört högt pris. I Kubas fall importerade man exempelvis till en del en redan deformerad ideologi och en urlakad marxistisk teori från stalinismens Moskva.

I intervjun tar Kjell i stället ett kliv direkt från sina intressanta frågeställningar till ett slentrianmässigt konstaterande att vi måste pressa på ”vår egen imperialism” till att inte bli till en del av den imperialistiska uppmarschen. Dessutom ska vi försöka ge nödhjälp och ett konkret ekonomiskt stöd. Det senare är det bara att hålla med. Men då ska vi vara medvetna om att i synnerhet den nödhjälpen bara är möjlig tack vare Nato:s intervention.

.

Sjuhundratusen människor har tvingats fly från Libyen.

,

Nils Eckerbom anser till sist att det finns en fara med att den folkliga revolten mer och mer utvecklas till ett inbördeskrig och menar att ett Nato-ingripande för att störta Khaddafi därför kan bli kontraproduktivt. Det är bara att hålla med och vi är också emot varje försök till en regelrätt invasion av marktrupper från Nato därför att rebellerna då oundvikligen mister också den politiska kontrollen över utvecklingen. Men det betyder inte att vi är emot att Nato med flyginsatser slår ut Khaddafis tunga vapen. Vi är inte heller emot att Nato röjer minor utanför Misrata eller eskorterar hjälpfartyg som destinerats dit.

.

.

Jag förstår att snabba kortintervjuer inte kan ge en heltäckande och därmed helt rättvis bild av hur man uppfattar en viktig och komplicerad fråga. Men helt uppenbart är den minsta gemensamma nämnaren för dessa kamrater att de väljer bort att analysera vad som skett i Libyen under de senaste två månaderna. Den långa belägringen av Misrata och det revolutionära motstånd som där utvecklats berörs exempelvis inte med ett ord. Detta fast intervjuerna görs mitt under belägringens kanske svåraste tid.

Min slutsats är att vi måste få en debatt om det som sker i dag. Det är dags att partiets majoritet ger sig in i en närkamp med verkligheten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Khaddafi, Nato, Misrata, Socialistiska Partiet,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,DN3,SVD6,SVD7,SVD8,DN4,DN5,SVD9,

.

Rebellerna i Misrata jublar och dansar på flygfältet sydöst om stadens kärnområden.

De mest glädjande nyheterna sedan i början på mars – när upproret i Libyen tvingades till reträtt västerut – kommer nu från Libyens tredje största stad som varit under belägring i tio veckor. Efter två dagars strider har diktaturens terrorband besegrats i sin bastion vid stadens flygfält.

.

.

I förrgår bröt rebellerna eller Free Libya Forces (FLF) igenom belägringen tre mil västerut i riktning mot Tripoli. Tillsammans med enheter som slagit sig ut österut (mot Brega och Misrata) säger man sig nu har drivit bort Khaddafis soldater från det viktiga flygfältet. Även flygbasen som ligger sida vid sida med den civila trafiken har intagit. ”Det här en betydelsefull seger”, säger en av de stridande, Abdel Salam, till nyhetsbyrån AP. Under förmiddagens strider dödades 5 rebeller, 105 skadades, berättar han vidare.

.

.

Ovan rebeller vid flygplatsens infart. Nedan kontrolleras en avkrok.

Där har Khaddafis soldater slängt sina uniformer.

.

.

Sammantaget kan de senaste dagarnas nyheter komma att innebära att familjediktaturen Khaddafi nu tappar sitt strupgrepp om den belägrade staden.

De ”satans mördarna” drivs på flykten och en nav för flygtransporter kan bli verklighet.

Vår blogg jublar med det libyska upproret. Seger åt FLF!

Sverige måste erkänna Libyens Nationella övergångsråd!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Misrata,

I Media: SVD1,GP1,DN1,DN2,DN3,

Bloggare: Svensson,

.

Än är vi inte framme vid ett sammanbrott för Khaddafis  militära maskineri. Men de senaste dagarna har det positivt nog kommit flera nyheter om viktiga genombrott och framgångar för rebellerna. Både i västra och östra Libyen.

De libyska revolutionärernas militära delar har samordnats, omorganiserats och disciplinerats under snart tre veckor. De strider nu under det gemensamma namnet Free Libya Forces (FLF) och  – tack vare att NATO:s flyginsatser slagit ut en del av Khaddafis artilleri samtidigt med att många stridsvagnar förstörts – kan rebellerna nu börja att bryta ett de facto stillestånd på marken och gå in i närstrider med diktaturen fotfolk.

.

Misratas rebeller tar ställning vid Qaryat az Zurayaq

.

I Libyens tredje stad Misrata, som varit belägrat under tio veckor, har FLF för första gången lyckats bryta sig igenom en av Khaddafis ställningar. Rebellerna har tidigare drivit ut de stridsvagnsgrupper som ockuperat stadens huvudstråk, Tripoli Street, nu har de för första gången lyckats med att återta ett område tre mil västerut (Mot Tripoli). Flera hundra kämpar från FLF har gått i ställning vid Qaryat az Zurayaq  och förbereder sig för att attackera posteringar som Khaddafis soldater håller i  Ad Dafniyah.

I snart två dygn har den viktiga hamnen dessutom undgått raketbeskjutning. NATO har röjt den minering som lagts ut vid inloppet och mat, vatten och mediciner kan åter nå fram. I går kunde ett fartyg lägga till med medicinsk utrustning, spädbarnsmat och reservdelar till stadens el- och vattenanläggningar. Samtidigt fortsätter rebellerna arbetet med att återta Misratas flygfält i det som ser ut att vara en kniptångsmanöver. Man avancerar försiktigt för att inte få för stora egna förluster.

.

Flera oljecisterner i Misrata bombades i helgen

med hjälp av mindre flygplan som undgått flygförbudet

.

I västra Libyen har FLF för första gången sedan reträtten för snart två  månader sedan lyckats med en större militär offensiv. Flera av diktaturens fästen erövrades. Uppgifter finns om att ett femtiotal av Khaddafis soldater dödats.

Städerna Zintan, Yafran och Nalut i Libyens bergiga områden sydväst om Tripoli utsätts samtidigt för ständiga regeringsangrepp i det som blivit ett försök till etnisk rensning av regionens alla berber. Äldre människor, kvinnor och barn har i tiotusental flytt över till Tunisien – där de välkomnas på ett fantastiskt sätt – och hårda gränsstrider rasar dag efter dag kring den gränspostering vid Wazin som kontrolleras av rebellerna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Misrata, FLF,

I media: SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVT2,SVD2,GP2,DN2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

.

Läkare och sjuksköterskor i Bahrein, som behandlat och vårdat skadade människor efter familjediktaturen Al-Khalifah`s våldsamma övergrepp på de demonstranter som krävt parlamentarism och en konstitutionell monarki, kommer att åtalas och ställas inför en militärdomstol.

”23 läkare och 24 sjuksköterskor ska åtalas inför en militärdomstol. De har deltagit i illegala demonstrationer som försökt störta monarkin”, säger landets justitieminister Khaled bin Al-Khalifah.

Naturligtvis är ministern själv en medlem i den kungasläkt, eller den monarki, som iscensatt en blodig kontrarevolution mot massrörelsen för demokrati i det lilla öriket.

.

Saudiska pansarvagnar invaderar Bahrein

.

Den gamla kalifatfamiljen dödar och fängslar sina medborgare med hjälp av inhyrda pakistanska legoknektar och saudiarabiska pansarvagnar. USA:s Femte flotta har dessutom hemmahamn en bit utanför huvudstaden Manama men har inte ens rullat ut en landgång för att kunna se vad som händer på landbacken.

Den medicinska personal som nu åtalas har upprepade gånger hävdat att det var deras plikt att också försöka hjälpa skadade demonstranter – oavsett deras eventuella politiska tillhörigheter.

Frågan är hur länge vår utrikesminister ska tiga? Liksom de journalister som struntar i att konfrontera Bildt med frågan om varför han tiger?

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mellanöstern, Bharein, Manama, Al-Khalifah, Riyad, Carl Bildt,

I media: DN1,

Bloggare:

.

”De har nått målet”, berättade CIA:s chef Leon Panetta  andlöst för Barak Obama och hans stab som nervöst följde tillslaget på en videoskärm med direktlänk till dennes högkvarter.

”Vi ser Geronimo”, fortsatte han. För att några minuter senare meddela ”Geronimo EKIA”…

.

Geronimo fotograferad 1887 av Ben Witttick

.

”Vi fick honom”, utropade presidenten väl medveten om den militära jargong där förkortningen EKIA betyder Enemy Killed In Action. Alltså: Fienden dödad i strid.

Nu var Pannatas terminologi lögnaktig. Det var mer en avrättning än en strid. Bin Laden var dessutom obeväpnad! Det enda alternativet till kommandoräden sägs ha varit flygbombning. Först efter dödandet tog man sig för att kontrollera den skjutnes identitet och uppenbart fanns inte någon gång ens en tanke på att gripa Bin Laden och ställa honom inför rätta, i denna kioskvältare för kvällspressen som Hollywood säkert kommer att regissera om till en ny storfilm. Att låta Bin Laden i en rättegång berätta inför en hel värld om de amerikanska och saudiska händer som födde honom och hans extrema religiösa wahhabism under de första åren med Mujahedin i Afghanistan, det hade blivit mer än genant…

Om än inte i Pakistan. Men i Arabvärlden, där dog den politiska ikonen Bin Laden redan i januari. Han dödades och begravdes på Tahrirtorget i Kairo. Människors krav på bröd, frihet och rättvisa har inte en endaste vers i salafisternas böner och därför fick inte heller Al Quaidas budskap om ett återupprättat feodalt kalifat någon plats i de packade leden hos det nya seklets första revolutionsrörelser.

.

Oljemålning av den åldrade krigaren

.

Det som verkligen upprör mig i detta sammanhang är att CIA hade valt Geronimo som kodord för Bin Laden. Sitt ”name in war”, Geronimo, fick apachen Chiricahua därför att många mexikanska soldater, med hans fruktade kniv mot sina strupar, tvingade att be till katolikernas läkekunniga skyddshelgon Saint Jerome om hjälp (”Jeronimo!”). Sitt världsberömda rykte vann denne krigarhövding som en av de främsta kämparna mot Mexicos och USA:s etniska utrotning av indianbefolkningen. Han ville inte att den amerikanska Västern skulle ockuperas av vita. ”Han var den värste av dem alla”, menade nybyggarna om den man som under åren 1858 -1885, bekämpade och gäckade tiotusentals förföljande soldater. Men för apacherna var han naturligtvis den bäste!

Kanske fick Bin Laden kodnamnet Geronimo av CIA därför att han 2003 lyckades fly från USA:s attack mot sina gömslen i Tora Boras grottor uppe i nordöstra Afghanistan. Mer än hundra år tidigare förföljde amerikanska soldater Geronimo och ”hans band” till en grottöppning i Robledos bergmassiv ( New Mexico i dag). Militären väntade och väntade. Men apachekrigarna kom aldrig ut. Senare fick soldaterna ändå det förbluffande beskedet om att de efterspanade observerats på en helt annan plats i närheten. Ända fram till våra dagar har ändå ingen lyckats hitta en andra grottöppning i det som nu heter Geronimos Cave.

.

.

Geronimo slutade som politisk krigsfånge i amerikanska militärläger.

Här en bild från 1909, det år han gick bort.

.

Att ge en religiös extremist, en mördare också av andra muslimer, ett kodnamn efter den legendariska apachekrigaren Geronimo, det är en skymf och demonstrerar ett förakt inte bara mot denne och hans ättlingar utan också mot Amerikas ursprungsbefolkning överhuvudtaget.

.

**************

”Pakistan kände hela tiden till hans gömställe”, skriver Robert Fisk i sin analys för tidningen Independent. Väl värt att läsa.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Al Quaida, Bin Laden, CIA, Geronimo, apache, EKIA,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5.DN6,GP1,GP2,GP3,GP4,AB1,SVT1,SVT2,

DN7,SVD6,DN8,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,DN9,SVD11,SVD12,DN10,DN11,GP5,SVT3,SVD13,DN12,DN13,

SVD14,SVD15,DN14,DN15,GP6,SVT3,AB2,DN16.SVD16,SVD17,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

.

Märgen i I:a Maj är arbetarklassens internationalism.

För mig som gammal anställd vid Volvo Lastvagnar, om än i Göteborg och inte i Umeå, är därför denna hälsning från Verkstadsklubben i Umeå till det Oberoende fackförbundets I:a Majfirande  i Kairo, som saven i de björkar som just nu slår ut…

Hälsningen har översatts till arabiska och kommer i dag att läsas upp vid demonstrationen på Tahrirtorget samt tryckas i flera egyptiska tidningar.

.

.

Förbrödring och glädje mellan demonstranter

och värnpliktiga soldater på Tahrirtorget.

Generalerna kunde inte använda stridsvagnarna mot folket.

–

”Vänner och kamrater i den fackliga kampen

Nyheterna når oss om bildandet av en ny oberoende och självständig fackföreningsrörelse i Egypten. Vi får veta att Oberoende fackförbundet kallar till demonstration på Tahirtorget 1 maj. Ingenting kan vara mer glädjande än detta, även för vår lokala fackförening vid Volvo Lastvagnar, högt uppe i det nordligaste av Sverige.

Oberoende, kämpande och demokratiska fackföreningar är den enda vägen för att förbättra arbetarklassen villkor. Vi måste kombinera facklig kamp med förmågan att knyta allianser och samarbete, utan att för en sekund glömma vår obrottsliga lojalitet med medlemmarna och arbetarklassen.

Nu när västliga media inte längre blickar lika intresserat på vad som händer i Egypten och på Tahirtorget börjar den verkliga revolutionen. Under ytan pågår stora och viktiga förändringar. Bildandet och manifesterande av en oberoende nationell facklig organisation är den största av dessa.

Vår lokala fackförening med 2000 medlemmar på fabriken förstår vikten av internationell facklig kamp och solidaritet. Det internationella kapitalet kan bara besegras av den internationella fackföreningsrörelsen.

Kamrater, vi förenas i kampen för arbetarklassen sak.

Låt vinden ta tag i de tusentals röda fanorna. Aldrig mer ska vi kuvas eller förtryckas!

Leve den nya oberoende fackföreningsrörelsen i Egypten!

Kamratliga kamphälsningar på 1 maj.

Jan-Olov Carlsson
Ordförande för Metallarbetarna vid Volvo Lastvagnar, Umeå, Sverige”

.

Detta får också bli Bennys och min hälsning till bloggens alla läsare. Denna dag när vinden redan börjat ta tag i tusentals röda fanor världen över. De  folkliga upproren i arabvärlden är bara i sin begynnelse. Bashar al-Assads massaker i Daraa och Muammar Khaddafis desperata försök att med alla till buds stående militära medel krossa upproret i Misrata är bara två exempel som visar på hur viktigt det är att i dag demonstrera vår solidaritet med den demokratiska revolutionen i arabvärlden.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, I:a Maj, Tahrirtorget, Kairo,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,AB2,SVD5,DN5,DN6,DN7,DN8,SVT1,

SVD6,SVD7,SVD8,DN9,DN10,DN11,AB3,GP2,GP3,GP4,GP5,SVT2,GP6,GP7,GP8,

Bloggare: RödaMalmö,JonasSjöstedt,Svensson,

.

Redan så tidigt som 1649 halshöggs den despotiske Kung Charles I efter beslut av parlamenten i England och Skottland.

Huvud under hals försvann därmed den absoluta monarkin. I restaurerad form, som en konstitutionell monarki, återupprättades den  1660 när sonen Carles II fick tillträde till tronen.

Därför har det brittiska Drottningshusets beslut att till dagens bröllop ha bjudit in kollegorna från Bahrein och Saudiarabien ifrågasatts. Regenter från hårdföra absoluta monarkier, med färskt blod från sina oppositionella medborgare på händerna, har hälsats välkomna till drottningens taffel. Framförallt har kritiken varit hård mot att Bahreins kronprins Salman bin Hamad Al-Khalifah, som en gammal vän till familjen, var tänkt att få sitta med vid bordet.

.

.

Prins Charles,  Camilla Parker Bowles i sällskap med Hamad Al-Khalifah

.

Detta därför att han och pappa kungen Isa Al-Khalifah i detta nu är i färd med sin vendetta mot alla i det lilla öriket som krävt demokrati – och en konstitutionell monarki underordnad parlamentet. Med hjälp av saudiska stridsvagnar dödades mer än trettio demonstranter under proteströrelsen i mars månad. Femhundra medborgare är sedan dess ”försvunna”. I går dömde en militärdomstol fyra demonstranter till dödsstraff.  Tre andra till livstid. Fackligt aktiva har överlag avskedats. Tusentals shiiter i offentlig tjänst har sagts upp av ”disciplinära skäl”. Över ett femtiotal shiitiska helgade platser har förstörts.

.

.

Humanitära organisationer i Bahrein har därför frågat varför inte Storbritannien hjälper den egna demokratirörelsen på samma sätt som man hjälper frihetskämparna i Libyen? I stället för att straffa honom som görs med Khaddafi har man belönat Hamad Al-Khalifah med en inbjudan till bröllopet…

Den amputerade brittiska monarkin är en seglevad historia. Den kapitalistklass som segrat lånar de ideologiskt så pråliga fjädrarna från en svunnen tid. Den tusenåriga institutionen ska ge stabilitet åt det egna klassherraväldet. Men Charles I regerade med ”Guds nåde”. Att ifrågasätta hans makt var som att ifrågasätta Gud själv. I dag kan vem som helst ifrågasätta vad man gör och säger i Buckingham Palace. Bara hälften av Storbritanniens befolkning är – trots medias hysteri – överhuvudtaget intresserade av bröllopet. Trots att det är allmän helgdag säger bara en tredjedel av befolkningen att man ska se på TV:s upphaussade direktsändning. Antalet kommunala arrangemang (i praktiken ölfyllor) har minskat kraftigt sedan Charles och Diana bytte ringar. Den brittiska monarkins modernisering med ingifte i lägre klasser och decennier av uppslitande skilsmässor har självklart gjort den mer ”folklig”. Men samtidigt mer ointressant. Kanske inte ens lika spännande som TV-såpan ”Eastenders. Om man inte längre är Guds utsände och blodet inte är blått. Varför ska man då leva i ett nästan ofattbart överdåd på skattebetalarnas bekostnad?

.

.

Tvingas att tacka nej…

.

I sista stund har Bahreins kronprins försökt att sträcka ut en hjälpande hand till sitt värdfolk.

Han säger sig nu tvingad att tacka nej därför att den instabila situationen i sitt land gör det svårt för honom att resa. I sak är han för upptagen med att döda sitt eget folk för att ha tid över till spektaklet i London…

Vi får hoppas att det är ett uttryck för tidens tand när det konservativa, men ofta cyniskt klarsynta, brittiska magasinet, The Economist, publicerar en framskjuten artikel där det sägs att den bästa bröllopspresenten både till landet och till de unga tu, borde vara att pensionera monarkin!

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, London, prins Wilhelm, Bahrein, Charles I,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,SVT1,SVD5,AB1,GP2,SVT2,SVD5,GP3,AB2,DN3,AB3,DN4,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,

.

.

Från Misrata nås vi genom bloggen En Route, ”På Väg”, av det ledsamma beskedet att en av de radikala journalister som rapporterat från helvetet inne i den belägrade staden har blivit svårt skottskadad av en kula från en av Khaddafis prickskyttar. Han träffades i halsen och tillståndet är mycket allvarligt. ”Baptiste” som han kallas av säkerhetsskäl och av omtanke till familjen är en av de författare som först lyckades bryta den mediala tystnad som länge fanns om den utsatta befolkningens fruktansvärda situation. Benny och jag gjorde flera fria översättningar av dessa unika rapporter:

I Misrata deltar alla i revolutionen

Dagar med motståndet i Misrata

”Baptiste” och hans kamrat valde att dela farorna med de kämpar som bestämt sig för att leva som fria människor eller dö. Nu är deras viktiga journalistiska arbete tillfälligt avbrutet samtidigt som stora insatser görs för att försöka flyga ut Baptiste med en ambulanshelikopter från den av artillerield hårt ansatta staden. Han tillstånd är så kritiskt att det kräver specialistvård.

Självklart hoppas vi att allt ska gå bra. Vi kommer att följa upp vad som händer.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Misrata, Khaddafi, Tripoli,

I pressen: SVD1,DN1,SVT1,