Mitt Romney kackar i eget bo.

 

Mitt Romney är förmodligen den mest självgode presidentkandidat som stått i ett val sedan Herbert Hoover. Romney är mormon och det bryr mig inte så länge han håller sina religiösa idéer mer eller mindre för sig själv.

-Lita på mig. Jag vet hur man rundar skatteregler och andra hinder på vägen till rikedom.

Men Mitt Romney är också en mångmiljardär i dollar. Det är pengar som han tjänat genom finansiellt fiffel med skatteflykt via Kajmanöarna, utlokalisering av bolag till Kina sedan han som ”riskkapitalist” köpt upp amerikanska företag i svårigheter och andra aktiviteter som han ägnat sig åt på vägen till stor rikedom.

-Jag älskar att avskeda folk, är ett av de bevingade ord som miljardären har släppt ifrån sig.

Efter stora påtryckningar från media tvingades Romney visa upp sina inkomstdeklarationer för att bevisa att han betalar skatt. Men han visade bara upp de senaste två årens deklarationer som visade att han 2010 betalade 14 procents skatt på 21,7 miljoner dollar i deklarerad inkomst. I fjol blev han rånad av staten. Hans tvingades betala hela 15,4 procent på en inkomst också över 20 miljoner dollar.

Däremot vägrar Romney att offentliggöra sina deklarationer från tidigare år. De skulle antagligen visa en skattesats närmare noll procent eftersom det var under den period han vistades mer i skatteparadisen än i hemlandet.

Men skattesmitaren har ingen gräns för dubbelmoralen. Han senaste utspel är så magstarkt att mer sansade personer i det republikanska lägret, ja det finns sådan också om än i tvinande antal, vrider sig i ångest och ser ett stort nederlag framför sig den 6 november.

-All right, det är 47 procent som är med Obama, som är beroende av regeringen, som tror att de är offer, som tror att det är regeringens ansvar att ta hand om dem, som tror att de har rätt till hälsovård, mat, bostad och vad det nu kan vara. Det är folk som inte betalar någon inkomstskatt, sa skattesmitaren Romney vid ett informellt möte med kampanjbidragare. Det var inte meningen att hans tal skulle bli offentligt, men säg det som går att hålla hemligt i dagens värld av pads och pods.

Mitt Romneys bild av omvärlden är nog ganska typisk för det rika och bigotta USA. Men det finns en annan värld i USA – de 47 procent som Romney bespottar och många fler. De vet att Romney är en typisk representant för Wall Streets finansmaffia. För de som kammat hem tusentals miljarder i vinster på spekulation i råvaror och livsmedel, på groteska lånepyramider till bostadsbyggande utan garantier, på manipulerad bokföring och andra skumraskaffärer i lagens periferier.

De enda utgifter duon ovan vill öka på är militärens budget. De tolv miljoner jobb de lovar är kanske jobb i uniform.

Det är bara 30 år sedan som de rika i USA levde gott trots marginalskatter på 75-80 procent. Nu är marginalskatten på 35 procent. Men det är inte tillräckligt lågt enligt duon Romney/Ryan som i sitt program säger att den högsta skattesatsen ska stanna vid 28 procent. Det ska skapa jobb, säger de. Hela tolv miljoner nya jobb enligt Romney. Han som själv bidragit till ett stort antal utlokaliseringar av amerikanska bolag till framför allt Kina ska nu vända på steken. Den 6 november får vi veta om en majoritet av de röstande fallit för miljardärens lovsång till den skattefria penningen.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De som inte betalar skatt.

 -Casse-toi, riche con, ropade den franska dagstidningen Libération ut på sin förstasida i veckan. -Stick, din rika idiot, var riktat till Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man och fjärde rikaste personen i världen. Arnault äger bolaget LVMH som kontrollerar en lång rad av lyxiga varumärken, som Luis Vuiton, Hennesy, Bvlgari och ett 60-tal andra lyxprodukter. Ilskan över Bernard Arnault beror på lyxkapitalistens beslut att söka medborgarskap i Belgien för att slippa undan förmögenhetsskatt i Frankrike. Affären är naturligtvis på allas läppar eftersom hans beslut ses som en utmaning av François Hollandes intention att höja skatterna för de superrika.

Bernard Arnaults affärer är ett exempel på det globala skattefifflet. Vilka betalar ingen skatt? I rättvisans namn borde det vara de med de lägsta inkomsterna som slipper betala skatt på de korvören de tjänar. I stället är det precis tvärtom. Det är de allra rikaste som betalar minst skatt och ofta ingen skatt alls.

Så är det ställt och det med det offentligas goda minne. Det är politikernas beslut att släppa kapitalmarknaderna totalt fria som gjort skattefifflet möjligt. Det är hundratusentals miljarder kronor som de rika i världen gömmer undan i de svarta skattehål som heter Schweiz, Luxemburg, Kajmanöarna, Jersey och Guernsey och andra platser med fler välfyllda bankkonton än medborgare.

Den seriösa organisationen Tax Justice Network visar i en rapport skriven av skattespecialisten James Henry att cirka 26 tusen miljarder euro har flytt undan beskattning genom att ägarna placerat dem i skatteparadis som de ovan nämnda.TJN gör en talande kalkyl i sin rapport. Om ägarna erhåller 3 procents realränta på de undanstoppade pengarna och om det offentliga kunde beskatta dessa ränteinkomster med 30 procent blir det inte mindre än 155 till 225 miljarder euro i inkomster till statskassorna. Nu pratar vi bara om att beskatta ränteinkomsterna. En 10-procentig förmögenhetsskatt ger 2 600 miljarder euro, det vill säga mer än alla stimulanspaket som östs över de privata bankerna. De statliga underskotten och skulderna är avskaffade i ett huj.

I stället för alla europeiska stater en ekonomisk politik som hotar att driva hela kontinenten in i en kris som inte står trettiotalets depression efter. Skatterna, de direkta och indirekta, höjs för vanliga löntagare och de sociala utgifterna skärs ner till katastrofnivå. Samtidigt anpassar sig kapitalägarna villigt till att vara de suveränt största bidragstagarna i samhället.

Bernard Arnault är inte ensam i Frankrike som skattesmitare. Enligt det franska finansdepartementet finns det 77 000 bankonton i skatteparadisen som ägs av franska medborgare. Där placerar närmare 200 000 personer med en personlig förmögenhet på mer än 10 miljoner euro sina ”besparingar”.

Enligt TJN är det cirka tio miljoner personer i världen som placerat pengar i skatteparadis. Av dem äger 92 000 personer 8 000 miljarder euro av det totala undangömda beloppet. Det är 0,001 % av jordens befolkning vi talar om, med en makt att störta hundratals miljoner i misär från en dag till nästa.

Relationen mellan fattiga ”utvecklingsländer” och skatteparadisen spelar också en stor roll för hundratals miljoner människor. Enligt TJN har rika eliter i fattiga länder samlat på sig rikedomar i skatteparadisen till ett belopp av 7 300 till 9 300 miljarder dollar sedan 1970. Det är dubbelt upp mot dessa länders samlade utlandskuld på 4 000 miljarder dollar.

Mekanismen är grotesk. De rika eliterna i fattiga länder lånar pengar från IMF, Världsbanken och enskilda stater. Ländernas befolkningar betalar via skatter och andra uppoffringar tillbaka dessa pengar. Under tiden för den rika eliten ut sina sparade och stulna pengar till privata konton i skatteparadisen i stället för att investera dem i nyttig produktion i hemlandet.

Slutsatsen är uppenbar:

–konfiskera tillgångarna i skatteparadisen och behoven av lån till utvecklingshjälp existerar inte längre.

-konfiskera de europeiska skattesmitarnas tillgångar i skatteparadisen och staternas skuldkris är ett minne blott.

-stäng skatteparadisen. De är enbart ett verktyg i de rikas skattefiffel.

Varje försök att skapa ett rättvist skattesystem är dömt att totalt misslyckas så länge politikerna inte inför lagar som upphäver de som infördes under 90-talet och som gjorde skatteparadisen till det största svarta hålet i världsekonomin.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

It’s the economy -stupid

Det amerikanska presidentvalet närmar sig. Obama eller Romney? Det får vi svar på den 6 november. Men redan nu kan vi säga att Bill Clintons bevingade ord -it’s the economy, stupid – gäller mer än någonsin.

De amerikanska lönearbetarna är mer klämda än aldrig förr. Det kan vi se i Economic Policy Institutes årliga rapport The state of Working America.  Här under hittar du några diagram som visar att vinsterna av den ökade produktiviteten i ekonomin inte förbättrat de arbetandes situation. I stället har de gått rakt ned i fickorna på den rikaste tiondelen av USAs hushåll.

I första diagrammet ser vi hur den legala minimitimlönen utvecklats i reell köpkraft sedan 1960. Utvecklats är kanske fel ord eftersom den minskat ända sedan slutet av 70-talet. Andelen av de arbetande som ligger på eller under minimilönen har inte ändrats för männen sedan 1979. Det handlar om cirka 5 procent av den manliga arbetskraften. För kvinnorna skedde en klar förbättring fram till 1989. Sedan dess har andelen kvinnor som tjänar minimilönen eller mindre legat still kring 5 procent.

 

 

Om reallönerna för de arbetande stagnerat de senaste trettio åren beror det inte på att produktiviteten i USA också stagnerat. Tvärtom. I diagrammet här under ser vi att medan lönerna ökat mellan 6 och 12 procent under perioden 1995-2011 har produktiviteten ökat med 37,6 procent under samma period. Vinsternas fördelning mellan arbete och kapital har alltså kraftigt förskjutits till kapitalets fördel.

 

 

En av orsakerna till att Kapitalet i allt större utsträckning tar hand om vinsterna i produktionen är att lönearbetarnas organisering drivits tillbaka till en nivå som kraftigt försvårar utsikterna för den fackliga kampen. Som vi ser i diagrammet har den fackliga organiseringen halverats sedan 1973.

 

 

Oavsett hur det går i presidentvalet är det en mycket lång och stenig väg som väntar de amerikanska arbetare som insett att facklig organisering och bygge av ett självständigt arbetarparti är det enda sättet att bryta demokraternas och republikanernas dominans.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

A-kassan i fokus – Varför hålla sig till borgarnas dagordning?

I dag tror sig Per Gudmundson ha fått till det riktigt ordentligt i sin ledare för norskägda Svenska Dagbladet. Som vanligt är det A-kassan som är i fokus. Det har den varit alltsedan dess grund började rivas i början på 1990-talet.

.

.

 ”Hela Trollhättan skulle släckas ner” om vi höjer taket i A-kassan menar han. Enligt finansdepartementets beräkningar skulle nämligen 30 000 jobb försvinna vid en tänkt höjning och detta bara för en höjning av taket för de tre första månaderna. En siffra som omsatt i verkligheten skulle kunna motsvara alla som förvärvsarbetar i exempel just Trollhättan.

Gudmundsons demagogi är ren ideologi. Det finns ingen vetenskaplig grund bakom påståendet. Detta trots att han låtsas det genom att hänvisa till den borgerliga ekonomen Lars Calmfors. Vi skulle lika gärna rakt ut i luften kunna påstå att den borgerliga regeringen har ansvar för att hela Stockholms stad släckts ner eftersom Arbetsförmedlingen redan i dag redovisar 378 000 människor som vill ha jobb. Alltså i runda slängar lika många som förvärvsarbetar i huvudstaden…

.

.

Här en slående graf från ett utmärkt inlägg av Göran Zettergren på bloggen utredarna.nu (TCO). Den röda linjen redovisar hur arbetslösheten sett ut sedan 1965. Den blå anger samma sak för ersättningen/efter skatt när man förlorat jobbet.

Här finns inga belägg för att en värdig A-kassa skulle lämna efter sig en dystopi av utslocknade, döda städer.

I slutet på 1980-talet när A-kassan gav som högst ersättning hade vi samtidigt som lägst arbetslöshet! Att graferna tillfälligt följde varandra under 1990-talet bekräftar bara att regeringarna Bildt/Carlsson/Persson och deras respektive stödpartier utnyttjade lågkonjunkturen i den inhemska bankkrisens spår som en förevändning för att attackera vår trygghet.

När den borgerliga alliansen däremot sänkte taket än en gång 2006 rakade arbetslösheten i stället i väg upp mot nya höjder.  Trollhättan och flera andra städer fick släcka ner…

*******

Nej, Gudmundson arbetar målmedvetet efter samma dagordning som regeringen och dess uppdragsgivare i näringslivet. Sänkt A-kassa och en ”hyfsat stor arbetslöshet” innebär att lägstalönerna kan pressas ner. Vilket om något är vetenskapligt belagt. Med lägre tak där så många som möjlig får huka sig, en del krypa, är det helt klart att det blir ”incitament” till att söka fler jobb, menar finansminister Anders Borg. I radions lördagsintervju tog han bladet från munnen och sa faktiskt att det är bra med en arbetslöshet på en nivå som han i oppositionsställning själv kallade för ”massarbetslöshet”:

– A-kassan kan höjas när vi ser att, för det första: vi ser att vi också kan göra andra saker som stimulerar arbetsutbudet, till exempel jobbskatteavdrag. Och för det andra: när vi börjar se att den här nedgången av a-kassan som vi sett verkligen biter. Så att vi ser att arbetslösheten går ner till de nivåer där den ska vara, kanske då fem eller sex procent.

Folkpartiets utspel om att sänka ungdomslönerna med 25 procent har samma logik. Liksom de borgerligas strävan efter att få ner socialbidragen:

– Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsstöd gör att drivkrafterna för unga och invandrare att ta steget in på arbetsmarknaden är för svaga. Det är den svenska modellens akilleshäl som vi måste göra något åt, sa Borg i våras.

Lyckas de med att pressa ner lägstalönerna minskar också kraven på bättre ersättning från arbetsmarknadens stora grupper av löntagare. Folkpartiet som alltid vill vara värsting i sådana här sammanhang skyltar i och för sig med att man visst kan tänka sig att höja taket i A-kassan en bra bit – men bara om LAS och turordningsreglerna kvaddas helt och hållet. Dess talesman i arbetsmarknadsfrågor, Johan Pehrson, väntar förhoppningsfullt på att den ”jobbpakt” som ”parterna” smusslar med i skymundan ska kunna lösa upp hela frågan i en kompromiss mellan alla partier…

.

.

För den gamla utlevade arbetarörelsen är grundproblemet att hela debatten strikt går efter nyliberalismens dagordning. Med ett språk hämtat från tidningarnas kultursidor skulle man kunna säga att det är kapitalägare och näringslivet i stort samt deras politiska avläggare som ”formulerar problemställningarna, både vad som diskuteras och hur det diskuteras”.

Visst finns det många aspekter att ta ställning till när det gäller A-kassan. Men för arbetarrörelsen har den bärande idén historiskt varit att så gott det går upphäva konkurrensen mellan arbetande människor. Genom en bra A-kassa minskar konkurrensen om de jobb som finns och därmed har man bättre möjligheter att kämpa sig till en bra reallön. Sak samma gäller för de flesta bidragssystem.

Sätter vi denna fråga i fokus i argumentationen breddar vi också intresset och stödet för A-kassan. Även de med jobb och hyfsad lön ser att ersättningsnivån har stor betydelse för deras egen framtida reallöneutveckling. Dagordningen kommer helt enkelt att beröra alla arbetande människor.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,