”Jag känner mig som en vinnare”, förkunnade en stormförtjust Daniel Suhonen direkt efter uppgörelsen med partihögern i den heta frågan om ”välfärdens driftsformer”.  Aftonbladets Eva Franchell menade att rebellen Suhonen för en gångs skull hade blivit ”hela partiets hjälte”. Men var det verkligen han och socialdemokratins vänster som segrade?.

.

Den här bilden från (s)-kongressen säger mer än bra många ord. Sextio procent av Socialdemokratiska partiets medlemmar är över sextio år. Vad göra? Jo, man apar efter amerikanska valkampanjer eller TV-shower genom att sätta in ett skyltfönster bakom Stefan Löfvén med applåderande ungdomar som cheer leaders. Fick SSU:arna verkligen diskutera och  ta ställning till ”linjetalet” innan de gick med på att stå där och frenetiskt klappa händer?

Vad blir det nästa gång? Kanske något mer vågat i själva valrörelsen? Som här med The Red Cheer Leaders från hockeylaget  Tampa Bay Buccaneers.

För att besvara frågan kan det vara bra att ha en startpunkt några år tillbaka i tiden. Nyligen började jag med en försiktig vårstädning bland alla kartonger med papper, häften och böcker från mina år som fackligt och politiskt aktiv metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. En av skrifterna har jag bläddrat i med ett stort mått av nostalgi, sönderläst och tummad som den är av ett otal gamla arbetskamrater. Många sidor är veckade, där finns massvis med hundöron och en del stycken är fläckade av olja eller vanlig smuts. Det är Metallindustriarbetarförbundets ”heliga skrift” eller handbok från Överstyrelsen 1970. Den fick jag överta av min företrädare och jag skulle sedan under tjugo år som ordförande i gruppen för Lastvagnars tunga montering ansvara för att dess stadgar och riktlinjer var riktmärken för styrelsens fackliga arbete. I många debatter eller i vardagens ilskna munhuggning mellan oss socialister och socialdemokraterna på Volvo fanns det där ett stycke som vi älskade och våra motståndare helst ville vara utan.  Det var i den Andra paragrafen och grundtanken där härstammade ända från kongressen 1919. Rakt ut sas att i Metallarbetarförbundets ”uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering”.

I dag har några decennier rusat förbi. På Aftonbladets kultursida skriver Jan Scherman om hur rörelsen har gått från folkhemsbygge till att bli ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget. I dag diskuterar socialdemokratin inte längre den privata produktionens socialisering och makten över kreditmarknaden utan bara de obscena vinstuttag som görs av de riskkapitalister som i sin jakt på profiter sökt sig till den lika liberala som lukrativa skattefinansierade svenska friskolemarknaden.

”Med de här skrivningarna kan vi stå i varenda valstuga och säga det vi tycker, nämligen att vi är emot vinst och girighet, rofferi i de här jäkla bolagen som skor sig”, summerar Suhonen han och de andras uppgörelse med partiledningen. Han är nöjd fast det inte finns ett beslut om nej till vinster i välfärden. Ja, kongressen har inte ens ställt sig bakom LO:s förslag om en maxgräns för vinstuttagen. För hans del handlar det framförallt om ”en ideologisk omsvängning”.  Dessutom betonas att kommunerna ska få ”ett avgörande inflytande”.

Men är det verkligen så?  Dagens Ekos politiske senior Tomas Ramberg har granskat uppgörelsen och dessutom blickat tillbaka några kongresser. Den förra partikongressen 2009 slog fast att ”de folkvalda ska ha rätt att neka nyetableringar”. Enligt Ramberg var lördagens beslut i stora stycken en kopia av de tidigare. ”Redan 2009 ansåg socialdemokraterna att friskolor måste ingå samarbetsavtal med kommunerna för att få starta. Kom de inte överens skulle etableringen skjutas upp”. Till och med formuleringen om att kommunernas åsikt skulle vara ”avgörande” var redan då på plats. Ramberg fortsätter vidare med att: ”På en punkt gick partiet till och med längre 2009 än igår. Då krävde socialdemokraterna att också redan existerande friskolor skulle ingå ett samarbetsavtal för att få fortsätta finnas”. Ramberg har inte behövt gå tillbaka särskilt långt i tiden för att slå Suhonen på fingrarna. Daniel Suhonen är född 1979 och kan inte lastas för att han glömt debatterna på 1970- och 80-talen. Men vad som sas och skrevs 2009 borde han komma ihåg.

Vad är det då som inte fungerat? Jo, främst att Miljöpartiet då som nu vägrar att vara med i båten. Efter valet talar mycket för en minoritetsregering bildad av socialdemokrater och miljöpartister uppbackad av hoppande majoriteter i riksdagen. Partiledningens bjudning till vänstern på (s)-kongressen betyder därför ingenting. Eller som Ibrahim Baylan kommenterat uppgörelsen i sin replik till en måttfullt upprörd Jan Björklund:

”Det här är uppfattningar vi i grund och botten har haft tidigare om kommunalt inflytande. Visst, nu stärker vi de skrivningarna – inget snack om den saken. Men att använda det som ett svepskäl till att inte komma vidare i kommittén är märkligt”, säger Ibrahim Baylan. ”Det här är våra utgångspunkter. Men förhandlingar funkar ju aldrig så att man hugger i sten”.

Stridsropet från s-kongressen är inte ristat i sten…

.

I ett annat inslag från Dagens Eko menade Tomas Ramberg att (s) nu kanske fått ett ”lite annat tonfall” i frågan.

Ja, helt visst när det gällde kongressdebatten. Men när den egentliga valkampanjen kommer i gång kommer tonfallet att vara betydelselöst eftersom partiledningen kommer att göra allt som står i dess makt för att inte behöva ta en endaste ton när det gäller de enskilda vinstintressen som vill sko sig på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokraternas partikongress, Daniel Suhonen, Ibrahim Baylan, Stefan Löfven, Jan Scherman

I media: SR1,AB1,AB2,DN1,GP1,DN2,DN3,SVD1,