Mamma, är min skola lönsam?

I söndags kväll stack Rapport mitt sinne i brand när nyhetsredaktionen i ett inslag berättade om hur Skolinspektionen menar att dagens småbarnsföräldrar ska förbereda den där första, fantastiska skoldagen. Den där dagen när dörrarna till en helt ny värld ska öppnas för barnen. Nu är det inte bara pigga och rena barn, ny jacka, nya skor och skolväska som gäller:

”Vi uppmanar föräldrar att granska barnens skola”, hette det. ”Läs på ordentligt – och begär gärna ut bokslut också.”  

I går började skolan för tre av mina barnbarn. För två av dem var det den där första fantastiska skoldagen i livet´när man lämnar dagis och nästan blir ”stor”…

Det statliga verket hävdar, inte utan logik, att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrarna bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat, menar Ann-Marie Begler som är generaldirektör på Skolinspektionen.

När Rapport frågar om varför inte Skolinspektionen själv kan göra detta kom ett i sammanhanget helt absurt svar från Begler:

”Det har bildats nya bolagsformer och företagsstrukturer, skolor har gått samman, och det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera”.

I klartext: Det en statlig myndighet inte klarar och för den delen inte heller finansvärldens alla analytiker, det ska dagens föräldrar ta itu med…

Hade inslaget sänts Första April hade jag inte blivit upprörd utan bara skrattat gott. Men nu lever vi mitt i rötmånaden och här var det allvar. Det var helt enkelt rötan i de senaste decenniernas skolreformer som blommade ut. Det hela började med den kommunalisering av den svenska skolan som skolminister Göran Persson – med stöd från Vänsterpartiet – genomförde 1991. Det var som att fälla en fura. Förslaget kom egentligen från Finansdepartementet och var ett sätt att spara rejält när det gällde skolan. Lärarnas status skulle sänkas, snåla kommunalpolitiker dra ner på allt. Fortsättningen vet vi alla. Med privatiseringen eller ”friskolorna” har ”furan” kapats och stockarna sorterats efter samma marknadsprinciper som gäller när man exempelvis ska avverka en skog.

Rapports inslag var uppenbart eldfängt. Det var inte bara mitt sinne som brast. För utan att kanske veta om det berättade Ann-Marie Begler egentligen den nakna sanningen för folk. Skolornas utbud har blivit varor. Barnen och deras föräldrar konsumenter. Marknadskrafterna har släppts lös och det innebär oundvikligen konkurrens mellan olika utbud. En del överlever, andra slås ut. Det som på en vanlig marknad är ojämn kvalité på varan, kokt skinka på hel muskel eller skinka pressad på bitar, blir i skolans värld lagbundet en helt ojämlik utbildning. Klasskillnader och annan segregering ökar dramatiskt. Systemet leder självklart också till betygsinflation. Inte minst eftersom elevernas nationella prov tillåts att rättas lokalt.

Bild från Praktiska i Göteborg. I regionen konkurrerar 42 friskolegymnasier om eleverna: Framtidsgymnasiet Göteborg, Flora dekor Alingsås, Munkeröds utbildningscenter, Åby Travgymnasium, Asperö Idrottsgymnasium, Drottning Blanka Kungsbacka, Handelsakademin Göteborg, Praktiska Göteborg, Praktiska Kungsbacka. I dagsläget berättar Västnytt att samtliga dessa har en ”fyllnadsgrad” på mindre än 50 procent. En bättre illustration av skoleländet finns nog inte.

Enligt Skolinspektionen kommer konkurserna dessutom självklart att öka som en följd av det svenska skolsystemet – fri etableringsrätt, skolpeng, fritt skolval, fria vinstuttag och minimal reglering – och krympande elevkullar.

När Begler väl sagt sanningen i söndags kom alla de ansvariga politiker som kört den svenska skolan i botten i går till Rapports studio och ropade med en mun att ”Så här ska det inte vara! Absolut inte! Det här är inte rimligt”. Alla var de upprörda. Ibrahim Baylan som varit misslyckad skolminister försökte skyla över. Liksom Gustav Fridolin, en av de politiker som ivrat mest för att privatisera skolan. Självklart också dagens misslyckade skolminister, Jan Björklund som menade att:

”Både friskolekommittén och Skolinspektionen säger att det här behöver göras på ett mer ambitiöst sätt än tidigare. Då kommer det behövas mer resurser och jag tycker att det är rimligt att vi går mot den utvecklingen. Det är inte föräldrarna som ska behöva granska ekonomin på en skola.”

Sådant trams! Vi sägs ”ska gå mot den utvecklingen”. Ett påstående som naturligtvis inte betyder ett skvatt. Vad Björklund vet och Begler kanske inte förstått är att Skolinspektionen naturligtvis inte på något sätt ska blanda in skolornas ekonomi i sin granskning av deras kvalité. En lönsam skola, där ägarna tjänar pengar, kommer kanske att vara kvar på marknaden (skolåret ut), men har ingen som helst enkel koppling till kvalitén på undervisningen. Mindre lärartimmar med mindre kompetenta lärare, ingen skolgård, ingen gymnastiksal. Allt besparingar som kan leda till god lönsamhet men säkerligen inte till att eleverna blir bättre rustade för framtiden.

Tidigt 1970-tal blev konstnären Peter Tillberg mycket uppmärksammad när han målade ett ”klassrum” och frågade: ”Är du lönsam, lilla vän?” Då handlade debatten om att barnen skulle lära för livet. Inte bara för att bli en användbar kugge i ett företag. En fråga som definitivt inte är avklarad. Men en ny har alltså tillkommit. I dag måste barnen fråga sina föräldrar om deras egen skola verkligen är lönsam?

******

Läsvärt av Torsten Kälvenmark om Miljöpartiet och skolindustrin

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Daniel Suhonen – segerrik rebell ?

”Jag känner mig som en vinnare”, förkunnade en stormförtjust Daniel Suhonen direkt efter uppgörelsen med partihögern i den heta frågan om ”välfärdens driftsformer”.  Aftonbladets Eva Franchell menade att rebellen Suhonen för en gångs skull hade blivit ”hela partiets hjälte”. Men var det verkligen han och socialdemokratins vänster som segrade?.

.

Den här bilden från (s)-kongressen säger mer än bra många ord. Sextio procent av Socialdemokratiska partiets medlemmar är över sextio år. Vad göra? Jo, man apar efter amerikanska valkampanjer eller TV-shower genom att sätta in ett skyltfönster bakom Stefan Löfvén med applåderande ungdomar som cheer leaders. Fick SSU:arna verkligen diskutera och  ta ställning till ”linjetalet” innan de gick med på att stå där och frenetiskt klappa händer?

Vad blir det nästa gång? Kanske något mer vågat i själva valrörelsen? Som här med The Red Cheer Leaders från hockeylaget  Tampa Bay Buccaneers.

För att besvara frågan kan det vara bra att ha en startpunkt några år tillbaka i tiden. Nyligen började jag med en försiktig vårstädning bland alla kartonger med papper, häften och böcker från mina år som fackligt och politiskt aktiv metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. En av skrifterna har jag bläddrat i med ett stort mått av nostalgi, sönderläst och tummad som den är av ett otal gamla arbetskamrater. Många sidor är veckade, där finns massvis med hundöron och en del stycken är fläckade av olja eller vanlig smuts. Det är Metallindustriarbetarförbundets ”heliga skrift” eller handbok från Överstyrelsen 1970. Den fick jag överta av min företrädare och jag skulle sedan under tjugo år som ordförande i gruppen för Lastvagnars tunga montering ansvara för att dess stadgar och riktlinjer var riktmärken för styrelsens fackliga arbete. I många debatter eller i vardagens ilskna munhuggning mellan oss socialister och socialdemokraterna på Volvo fanns det där ett stycke som vi älskade och våra motståndare helst ville vara utan.  Det var i den Andra paragrafen och grundtanken där härstammade ända från kongressen 1919. Rakt ut sas att i Metallarbetarförbundets ”uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering”.

I dag har några decennier rusat förbi. På Aftonbladets kultursida skriver Jan Scherman om hur rörelsen har gått från folkhemsbygge till att bli ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget. I dag diskuterar socialdemokratin inte längre den privata produktionens socialisering och makten över kreditmarknaden utan bara de obscena vinstuttag som görs av de riskkapitalister som i sin jakt på profiter sökt sig till den lika liberala som lukrativa skattefinansierade svenska friskolemarknaden.

”Med de här skrivningarna kan vi stå i varenda valstuga och säga det vi tycker, nämligen att vi är emot vinst och girighet, rofferi i de här jäkla bolagen som skor sig”, summerar Suhonen han och de andras uppgörelse med partiledningen. Han är nöjd fast det inte finns ett beslut om nej till vinster i välfärden. Ja, kongressen har inte ens ställt sig bakom LO:s förslag om en maxgräns för vinstuttagen. För hans del handlar det framförallt om ”en ideologisk omsvängning”.  Dessutom betonas att kommunerna ska få ”ett avgörande inflytande”.

Men är det verkligen så?  Dagens Ekos politiske senior Tomas Ramberg har granskat uppgörelsen och dessutom blickat tillbaka några kongresser. Den förra partikongressen 2009 slog fast att ”de folkvalda ska ha rätt att neka nyetableringar”. Enligt Ramberg var lördagens beslut i stora stycken en kopia av de tidigare. ”Redan 2009 ansåg socialdemokraterna att friskolor måste ingå samarbetsavtal med kommunerna för att få starta. Kom de inte överens skulle etableringen skjutas upp”. Till och med formuleringen om att kommunernas åsikt skulle vara ”avgörande” var redan då på plats. Ramberg fortsätter vidare med att: ”På en punkt gick partiet till och med längre 2009 än igår. Då krävde socialdemokraterna att också redan existerande friskolor skulle ingå ett samarbetsavtal för att få fortsätta finnas”. Ramberg har inte behövt gå tillbaka särskilt långt i tiden för att slå Suhonen på fingrarna. Daniel Suhonen är född 1979 och kan inte lastas för att han glömt debatterna på 1970- och 80-talen. Men vad som sas och skrevs 2009 borde han komma ihåg.

Vad är det då som inte fungerat? Jo, främst att Miljöpartiet då som nu vägrar att vara med i båten. Efter valet talar mycket för en minoritetsregering bildad av socialdemokrater och miljöpartister uppbackad av hoppande majoriteter i riksdagen. Partiledningens bjudning till vänstern på (s)-kongressen betyder därför ingenting. Eller som Ibrahim Baylan kommenterat uppgörelsen i sin replik till en måttfullt upprörd Jan Björklund:

”Det här är uppfattningar vi i grund och botten har haft tidigare om kommunalt inflytande. Visst, nu stärker vi de skrivningarna – inget snack om den saken. Men att använda det som ett svepskäl till att inte komma vidare i kommittén är märkligt”, säger Ibrahim Baylan. ”Det här är våra utgångspunkter. Men förhandlingar funkar ju aldrig så att man hugger i sten”.

Stridsropet från s-kongressen är inte ristat i sten…

.

I ett annat inslag från Dagens Eko menade Tomas Ramberg att (s) nu kanske fått ett ”lite annat tonfall” i frågan.

Ja, helt visst när det gällde kongressdebatten. Men när den egentliga valkampanjen kommer i gång kommer tonfallet att vara betydelselöst eftersom partiledningen kommer att göra allt som står i dess makt för att inte behöva ta en endaste ton när det gäller de enskilda vinstintressen som vill sko sig på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SR1,AB1,AB2,DN1,GP1,DN2,DN3,SVD1,