I går gick det hett till i Bryssel trots ovanlig vinterkyla med minus fem grader. Femhundra stålarbetare från staden Liège drabbade samman med gendarmeriets kravallstyrkor när de försökte komma nära premiärministerns byrå och parlamentsbyggnaden.
Tio tusen arbeten har försvunnit på kort tid i stålindustrin
Det handlar om den indiskägda ståljätten ArcelorMittal som med sitt beslut att stänga sju av de tolv banorna för kallvalsning som finns i stadens stålindustri chockat de anställda och de fackliga ledarna. Minst 1 300 av de 2 100 anställda kommer att förlora sina arbeten. Kvar blir en liten spillra av en industri som för bara tjugo år sedan sysselsatte 20 000 arbetare i regionen kring Liège.
-Förräderi, säger de lokala fackliga och politiska ledarna som påminner om nedläggningen av varmvalsverken för bara ett par år sedan. Enligt ägaren Lakshmi Mittal skulle det kompenseras med stora investeringar i kallvalsningen. Investeringar som aldrig blev av och i förra veckan anade arbetarna vad som var på väg att hända då företaget började tömma sina färdigvarulager.
Ilskan över ArcelorMittals agerande är stort bland arbetarna.
Arbetarnas ”besök” i Bryssel i går visar att de anser det vara politikernas och regeringens skyldighet att hitta en lösning som räddar jobben. För ensamma i Liège kan de inte uträtta så mycket eftersom en ockupation av företaget med produktionsstopp i värsta fall kan spela ägaren i händerna.
Stå i vägen för en vattenkanon i minus fem grader kräver solida banderoller.
Belgiens premiärminister, socialisten Elio Di Rupo, förklarade i går att ArcelorMittals beslut var ”oacceptabelt” och att ”vi står självfallet på arbetarnas sida”. Vad det konkret kommer att innebära för arbetarna återstår att se eftersom den gode Elio vägrade att ta ordet ”nationalisering” i sin mun. I stället ska en ”task force” upprättas. Det engelska uttrycket var nog till för att indiern Mittal skulle begripa. Om arbetarna begriper vad det innebär är mindre säkert. De ser mer till fakta. Gång på gång har de sett löften bytas ut mot nedskärningar i aktiviteten och de flesta är övertygade om att Mittals salamitaktik syftar till att lägga ned hela stålverket.
Ända fram till parlamentet nådde inte arbetarna.
Vad Elio Di Rupos ”solidaritet” med arbetarna består i kan man gissa sig till efter vad han sa till Lakshim Mittal i Davos. Just det, stället där alla finanstoppar och politiker utbyter hövligheter och skålar. Enligt belgisk press talade Di Rupo med Mittal i torsdags kväll. Efter det privata samtalet med Mittal sa Di Rupo följande:
-Det handlar inte om att utöva påtryckningar på Mittal, det är i stället en fråga om förtroende och den internationella marknadens beteende. Politikerna måsta skapa en ram inom vilka privata initiativ kan utvecklas.
Vilket översatt till klarspråk innebär att politikerna ska hjälpa till att hitta en ny privatkapitalist som vill ta över efter Mittal. Det är vad ”socialister” av dagens snitt kallar att ”stå på de arbetandes sida”.
I Båstad 1968 fick jag känna på en vattenkanon.
Men då var det sommar. I minus fem blir det liksom en annan femma.
Gendarmeriet blockerade gatorna till parlamentet
Snart kanske ljusen från stålverken i Liège slocknar helt.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ArcelorMittal, Stålverk, Arbetare,