ArcelorMittal stänger i Liège

I går gick det hett till i Bryssel trots ovanlig vinterkyla med minus fem grader. Femhundra stålarbetare från staden Liège drabbade samman med gendarmeriets kravallstyrkor när de försökte komma nära premiärministerns byrå och parlamentsbyggnaden.

Tio tusen arbeten har försvunnit på kort tid i stålindustrin

Det handlar om den indiskägda ståljätten ArcelorMittal som med sitt beslut att stänga sju av de tolv banorna för kallvalsning som finns i stadens stålindustri chockat de anställda och de fackliga ledarna. Minst 1 300 av de 2 100 anställda kommer att förlora sina arbeten. Kvar blir en liten spillra av en industri som för bara tjugo år sedan sysselsatte 20 000 arbetare i regionen kring Liège.

-Förräderi, säger de lokala fackliga och politiska ledarna som påminner om nedläggningen av varmvalsverken för bara ett par år sedan. Enligt ägaren Lakshmi Mittal skulle det kompenseras med stora investeringar i kallvalsningen. Investeringar som aldrig blev av och i förra veckan anade arbetarna vad som var på väg att hända då företaget började tömma sina färdigvarulager.

Ilskan över ArcelorMittals agerande är stort bland arbetarna.

Arbetarnas ”besök” i Bryssel i går visar att de anser det vara politikernas och regeringens skyldighet att hitta en lösning som räddar jobben. För ensamma i Liège kan de inte uträtta så mycket eftersom en ockupation av företaget med produktionsstopp i värsta fall kan spela ägaren i händerna.

Stå i vägen för en vattenkanon i minus fem grader kräver solida banderoller.

Belgiens premiärminister, socialisten Elio Di Rupo, förklarade i går att ArcelorMittals beslut var ”oacceptabelt” och att ”vi står självfallet på arbetarnas sida”. Vad det konkret kommer att innebära för arbetarna återstår att se eftersom den gode Elio vägrade att ta ordet ”nationalisering” i sin mun. I stället ska en ”task force” upprättas. Det engelska uttrycket var nog till för att indiern Mittal skulle begripa. Om arbetarna begriper vad det innebär är mindre säkert. De ser mer till fakta. Gång på gång har de sett löften bytas ut mot nedskärningar i aktiviteten och de flesta är övertygade om att Mittals salamitaktik syftar till att lägga ned hela stålverket.

Ända fram till parlamentet nådde inte arbetarna.

Vad Elio Di Rupos ”solidaritet” med arbetarna består i kan man gissa sig till efter vad han sa till Lakshim Mittal i Davos. Just det, stället där alla finanstoppar och politiker utbyter hövligheter och skålar. Enligt belgisk press talade Di Rupo med Mittal i torsdags kväll. Efter det privata samtalet med Mittal sa Di Rupo följande:

-Det handlar inte om att utöva påtryckningar på Mittal, det är i stället en fråga om förtroende och den internationella marknadens beteende. Politikerna måsta skapa en ram inom vilka privata initiativ kan utvecklas.

Vilket översatt till klarspråk innebär att politikerna ska hjälpa till att hitta en ny privatkapitalist som vill ta över efter Mittal. Det är vad ”socialister” av dagens snitt kallar att ”stå på de arbetandes sida”.

I Båstad 1968 fick jag känna på en vattenkanon.

Men då var det sommar. I minus fem blir det liksom en annan femma.

Gendarmeriet blockerade gatorna till parlamentet

Snart kanske ljusen från stålverken i Liège slocknar helt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Man ska inte ropa varg i onödan – men nu kommer det en hel flock!

.

.

Fredagen 2.11.12 publicerade tidningen Internationalen en längre artikel av Jan-Olov Carlsson om varslen och avskeden på den svenska arbetsmarknaden. ”Varslen duggar tätt”, hette det i rubriken.

I dag, knappt en vecka senare ser vi att duggregnet har gått över i ösregn. Varslen står som spö i backen. Jan-Olov Carlsson är i dag klubbordförande för Volvo lastvagnars stora verkstadsklubb i Umeå. Känd av alla fackligt aktiva inom IF Metall för sin stridbarhet. Klubben är dessutom ett demokratiskt föredöme när det gäller medlemsmakt. Under mina år på företagets produktionsenheter i Göteborg uppfattade jag Jan-Olov som både varsam och djärv, insatt och klok.

Jan-Olov Carlsson vid ett protestmöte mot avsked

på Rådhustorget i Umeå 2008. Nu är det dags igen.

De frågor han diskuterar borde vara med på dagordningen i så många fackliga sammanhang som möjligt. Kopiera artikeln! Dela den! Studera den! En grannlaga uppgift inte bara i LO-leden. Varslen handlar inte bara om ”blåställ”, när lönekostnaderna ska ner hjälper det inte om man har slips. Efter ett tag kommer dessutom dominoeffekten med besparingskrav i den offentliga sektorn.

Utgångspunkten är den mycket kraftiga försvagning som under flera decennier gällt för svensk arbetarrörelse:

”Därför kommer vi för första gången att fullt ut kunna se konsekvenserna av förändringen i A-kassereglerna och nedgången i den fackliga anslutningsgraden. Arbetarklassen är allvarligt försvagad. Villkoren under en arbetslöshet kommer att vara sämre än någonsin tidigare för de generationer som nu befinner sig på arbetsmarknaden.

Ser man i ett lite längre perspektiv kan man säga att vi närmar oss en lågkonjunktur underifrån. Det skulle behövas en facklig och politisk samverkan för att vända utvecklingen, problemet är bara att det är en del av problemet. Så länge de fackliga organisationerna är och agerar osjälvständiga i förhållande till den socialdemokratiska rösttaktiken är framtidsperspektivet allt annat än ljust. Nya former för facklig kamp, inte minst i dess politiska innebörd, måste till för att nå andra krislösningar än den kapitalet erbjuder.”

Jan-Olov refererar vidare de viktiga försök som gjorts att stoppa bemanningsföretagen. Fackförbundens ledningar har varit njugga när det gällt att bjuda motstånd. Lokala bra exempel finns däremot. En annan väg att motverka uppsplittringen är i Göteborg där IF Metall varit på väg att bilda en egen verkstadsklubb för anställda från bemanningsföretagen. Ett initiativ som fick ett kraftigt mothugg i går när AB Volvo sade upp 260 arbetare (bemanningsanställda) vid anläggningen i Tuve och 90 i Umeå som bara för några månader sedan anställdes till ett kvällsskift!

.

.
Från ett fackligt protestmöte mot AB Volvos ledning  i Tuve 2009

.

Samtidigt blir spöregnet med varsel värre och värre. Bara i går meddelades, utöver AB Volvos bud, att LM Ericsson tänker avskeda 1550 anställda i Sverige. Husqvarna hängde på och sa att för deras del är det 600 människor som får gå, 300 av dessa i Sverige. Serviceföretaget Coor i Trollhättan tänker skicka 45 anställda, Trelleborg 70. Det ryktades också om ett nytt stort sparpaket för Volvo PV.

Utvecklingen lär fortsätta. Med politiska ledningar, lika blinda och döva för ekonomiska realiteter som för vanliga människor är hela Europa ekonomiskt och socialt på väg att störta ner i bråddjupet, vi ser en samtidig djup och lång recession på väg i de flesta av EU:s ekonomier. I går menade EU-kommissionen att det i praktiken inte blir någon tillväxt alls nästa år. Den skrev samtidigt ner prognoserna för kontinentens fyra stora ekonomier – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. England är på väg in i en ”trippelrecession”. Angela Merkel har sagt att hon tror att det behövs fem års andhämtning för ekonomin att komma i gång igen. Framförallt det som är den ekonomiska dragmotorn i flera länder, fordonsindustrin, har en väldig strukturell överkapacitet och en ny våg med nedläggningar av hela produktionsanläggningar har redan börjat att rulla.  Nästa år tror kommissionen att den genomsnittliga arbetslösheten når en rekordnivå på 11.8 procent.

.

Efter hennes besparingar
måste vi hämta andan i fem år

,

Man ska inte ropa på varg i onödan. Men det vi skönjer tycks vara att en hel flock är på väg…

Inför dessa faror, med en redan försvagad och utarmad fackföreningsrörelse är det inte lätt att hitta gripbara offensiva delmål. Krav som kan gripa tag i människor och som kan betyda något om man segrar. För näringslivets sida bultar man redan på dörrarna till landets fackexpeditioner och vill ha nya ”krisavtal”. Jan-Olov berättar om den fackliga diskussionen:

”Från IF Metalls sida, det förbund som vid den förra krisen tecknade ett krisavtal, är hållningen idag ett blankt nej till ett sådant nytt avtal. Det finns en insikt om att ett avtal är inget avtal, medan två avtal innebär att en sådan krislösning accepteras och permanentas.

Strategin är att tvinga statsmakten att bidra med åtgärder som finns i många andra europeiska industriländer, alltså någon form av permitteringsstöd. Att teckna om ett nytt krisavtal skulle underminera varje sådant försök. Regeringen skulle kunna ignorera kraven med hänvisning till att arbetsmarknadens parter har ”löst” problemet. Men att regeringen skulle vara intresserad av att ändra sin politiska inriktning just nu förefaller inte troligt.”

Så långt artikeln. Men min bestämda uppfattning är att den fackliga rörelse som trots allt lever – om än på sparlåga – den kan ändå göra detta möjligt. Den kan tvinga fram en sådan kursändring från regeringens sida. Avtal om permitteringsstöd eller andra former av subventioner från staten (hjälp med pensioner) finns i många av EU:s länder och med regeringens och EU:s ideologi i övrigt om att konkurrenssituationen ska vara lika för alla företag borde det redan finnas i Sverige. När Volvo Lastvagnar avskedar människor i Sverige kan personal behållas i företagets belgiska anläggningar, tack vare landets statliga permitteringsstöd.

.

.

Arbetarna vid Systembolagets lager i Lagena kämpade för anställningstrygghet

.

Ända fram till ett ändrat riksdagsbeslut 1985 fanns det en liknande lag i Sverige. I början av 1980-talet var jag själv och alla andra arbetare vid Volvo Lundbyverken permitterade under två veckor. Nackdelen var givetvis att lönen var något mindre och att företaget i praktiken fick en subvention från staten via våra egna skattepengar. Fördelen var att sammanhållningen mellan oss anställda kunde behållas. Det senare var givetvis ur facklig synpunkt en väldig tillgång. När möjligheterna till finansiering avskaffades 1995 avskaffades i praktiken denna möjlighet. I dag kan vi konstatera att detta var ett stort fackligt nederlag. Jag har själv som facklig företrädare varit med när arbetskamrater ska sållas bort. Osäkerheten och rädslan ökar. Vem ska gå? Man skaver i kanten på turordningsreglerna och osämjan ökar. En del kryper för cheferna, allt för att få vara kvar. Andra kan gå till arbetsledaren och baktala ”grabben i klädskåpet bredvid”. För många är denna, i och för sig inte så konstiga händelseutveckling, värre än själva avskedet. Möjligheterna till facklig enhet minskar dramatiskt.

Självklart är detta ett defensivt krav. Men med det oerhörda försvagning som gäller i dag menar jag att det kan vara ett bra sätt att börja. Fackmöten, fikamöten, namnlistor, motioner till klubbar och förbund. Uppvaktningar, twitterflöden, Facebookgrupper. Regeringen kan pressas. På samma sätt som socialdemokratin kan pressas. Stefan Löfven, ”som kan det här med jobben”, kan tvingas till ett vallöfte om att återinföra ett statligt permitteringsstöd. Det räcker inte med framtida ”innovationsråd”. Inte när vargflocken är på väg.

Hur blir det då med de bemanningsföretag som på kort tid har lyckats att befolka två procent av arbetsmarknaden   och som självklart vill ockupera mer mark, sätta upp nya bosättningar. Även inom offentlig sektor. Jo, med permitteringsstöd skulle de säkert få en betydligt mindre betydelse eftersom de anställda har kvar sina jobb och det därför inte finns någonting att bemanna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,

Europa – från recession till depression

Ännu ett toppmöte pågår i Bryssel. Unionens regeringschefer meddelade i går att de enats om tillsättandet av en Bankförening för hela eurozonen med uppgift att övervaka sex tusen bankers aktivitet. Beslutet kommer att förbli döda bokstäver på ett papper. Det finns redan bankföreningar i varje land och de har redan visat ur tandlösa de var under finanskrisen. Merkel &Co. säger att de ser ljus i tunneln.

 

”Socialisten” François Hollande garanterar att det ”värsta är över”. Han lovade mycket innan presidentvalet. Efter valet lät det annorlunda.

Men det är dags att inse vad som håller på att ske i Europa. För första gången sedan krisen på trettiotalet drivs stora grupper människor in i en misär som inte är tillfällig och som skapats av kontinentens politiska ledare.

Sänkta löner, nedrustning av pensionssystemen, kraftigt försämrade socialförsäkringar och angrepp på allt annat som vi förknippar med välfärd är den enda vägen ut ur krisen säger de politiska ledarna. De låter som Råttfångaren i Hameln när de driver samhället mot en social katastrof.

I delar av södra Europa är katastrofen redan ett faktum. Grekland upplever inte en kortvarig recession. I snart fem år har landets produktion sjunkit, med sänkta löner, ökad arbetslöshet och en desperat avsaknad av framtid för landets unga. Det råder depression och den kan jämföras med trettiotalets. För stora skaror arbetande är situationen lika illa i Spanien där enormt spekulationsbygge av bostäder och kontorskomplex sänkte ekonomin. I dag kräver borgerligheten att landets arbetare ska betala de privata bankernas skuldberg.

 

Spanska spökstäder är bevis för den vansinniga spekulation som banker och byggherrar bedrev. Nu står tiotusentals bostäder tomma och förfaller medan ungdomen tvingas bo hos föräldrarna långt upp i åren.

De som inbillade sig att det skulle gå att sätta strypsnara på Medelhavsländerna utan att det skulle få drastiska följder i norra Europa borde nu inse att de grundligt lurat sig själva. Hela Europa närmar sig en generaliserad recession där inga tyska lok kan dra hela släpet med sig. Att Kina och resten av BRIC-länderna, Brasilien, Ryssland och Indien, också stagnerar medför att inte ens exporten till omvärlden kan hjälpa den gamla damen Europa.

Den samlade efterfrågan i eurozonen (EU 17) ligger still sedan andra kvartalet 2009, eller lika med 4 procent under nivån första kvartalet 2008. Med ”samlad efterfrågan” menas summan av hushållens konsumtion plus den offentliga konsumtionen plus offentliga och privata investeringar. Av dessa ekonomiska variabler ligger hushållens konsumtion ett par procent under nivån i början av 2008. Den offentliga konsumtionen ökade med cirka 4 procent mellan januari 2008 och juli 2009 men har sedan dess legat still. Vad gäller investeringarna störtdök de 17 procent under samma period och har sedan dess legat kvar på samma nivå.

Lägger vi ihop variablerna får vi den ”samlade efterfrågans” utveckling som nu är cirka 4 procent under 2008 års nivå med en märkbar ny nedgång sedan början av 2011. När alla sektorer i Europas ekonomier samtidigt ska spara sig ur krisen då blir effekten den motsatta –krisen förvärras. Den galna idén att åtstramning och sparande ska skapa tillväxt och sanering av statsskulderna och budgetunderskotten är inte ett uns mer realistiskt än den borgerliga vansinnespolitik 1929-33.

 

Misären i USA 1929-33 var värre än i dag. Produktionen av varor och tjänster sjönk med 40% mellan 1929-33. Med fortsatt svångremspolitik är vi snart där.

Den enda faktor som motverkat krisen sedan mitten av 2009 är eurozonens export till omvärlden. Efter att ha sjunkit med 17 procent från januari 2008 till maj 2009 har den ökat med 21 procent fram till första kvartalet 2012 och ligger nu strax över nivån i slutet av 2007. Enda orsaken till de ”snygga” siffrorna är värdesänkningen av euron jämfört med dollarn och den japanska yenen. Men exportens relativa framgång kan långt ifrån motverka åtstramningspolitikens negativa inverkan på den samlade efterfrågan inom eurozonen, vilket jag visade ovan.

Det uttalade målet med åtstramningspolitiken är att sanera de offentliga skulderna genom att minska statens utgifter och stimulera tillväxten med sänkta utgifter för företagen. Men se det fungerar inte. Alla varningslampor blinkar, speciellt i de länder som anses vara ansvariga för eländet, där de ”lata slösaktiga” sydlänningarna lever livets goda dagar. När IMF:s chef Christine Lagarde ovänta sa att utan tillväxt finns det ingen chans att minska de statliga skulderna, trampar Merkel och resten av EU:s ledare vidare på ”den enda vägens politik” –åtstramningens.

Strax efter andra världskriget befann sig USA i en skuldhärva som får dagens underskott i eurozonen att blekna. I sin senaste bok frågar sig Nobelpristagaren Paul Krugman hur USA bar sig åt för att så snabbt betala av sina skulder.                                    -Vi betalade dem inte, är hans förbluffande svar. Vad han menar är att med den starka tillväxten under efterkrigstiden försvann problemet av sig självt. Eftersom skulden alltid räknas i procent av BNP minskar den naturligtvis automatiskt när BNP växer snabbt. Det innebar att USAs federala statsskuld smälte ihop från 120 procent av BNP 1946 till 60 procent femton år senare. Inga sparprogram och ingen åtstramning fanns på dagordningen. USA finansierade räntekostnaderna och amorteringarna med nya lån som samtidigt tack vare tillväxten efterhand minskade till ett obefintligt problem.

Så är det med dagens statsskuld i de värst krisdrabbade länderna som Grekland med flera. De kommer aldrig att kunna sanera statsskulden med en svångremspolitik som bara leder till mindre inkomster i samhället, mindre skatteinkomster för staten och nedskärningar i de offentliga utgifterna för att kompensera skattebortfallen. Det är en oframkomlig väg. Det vet de politiska ledarna och det förklarar Christine Lagardes oväntade utspel.

För var dag som går skapar krisen allt större social skada. Massarbetslösheten är en plåga som inte bara hindrar de fackliga organisationerna från att ställa krav på högre löner. Det sociala nät som binder människor samman rivs också sönder och djungelns lag börjar gälla. Det är den verkliga grogrunden för nynazister som Gyllene Gryning i Grekland.

Arbetslösheten är skoningslös. De senaste siffrorna för den officiella arbetslösheten i eurozonen har redan passerat 18 miljoner. Det finns ingen framtid för dessa människor så länge politikerna driver trettiotalspolitik enbart med syftet att kapitalägare i Europa ska ersättas till sista öret. I tabellen här under ser vi hur arbetslösheten, från januari 2008 till juni 2012, exploderat i ”krisländerna” och i resten av eurozonen, om än i mindre omfattning. Tyskland är som synes undantaget. Men bara till synes eftersom miljoner jobb med mindre än fem euro i timmen har skapats. Alltså är det jobb med lön på socialbidragsnivå som skyler över arbetslösheten.

Arbetslösheten i olika åldersgrupper i EU17 mellan 2007-2012

Det är främst de unga i samhället som drabbas av krisen vilket tabellen ovan visar. Visserligen angrips pensionerna i hela Europa och i Grekland befinner sig redan många pensionärer i en förtvivlad situation. Men för de unga är det hela framtiden som löses upp i hopplöshet. Flera tendenser bekräftar att de unga i allt större utsträckning stöts ut ur arbetslivet och det sociala livet. När barnen tvingas bo hemma hos föräldrarna därför att inkomsterna inte räcker till både mat och husrum då hjälper det inte ens att ha ett jobb. För de unga arbetslösa i de värst dabbade krisländerna som Grekland, Spanien, Irland och Portugal återstår inget annat än utvandring. Vilket många kan förverkliga eftersom de har utbildning och språkkunskaper. I tabellen nedan syns utvecklingen av de ungas andel av befolkningen mellan 2007 och 2011.

 

Förändring i andelen av befolkning 2007-2011 för gruppen 20-29 år, i % 

För krisländerna överst i tabellen med en utflyttning av unga handlar det i huvudsak om en flykt bort från arbetslösheten. Till vilka länder flykten sker har jag inga detaljer om. För Sverige i botten av tabellen, alltså med en ökad andel ungdomar i befolkningen handlar det mest om utomeuropeisk invandring. Spanska ungdomar söker inte jobb i ett Sverige där redan en stor del av de unga är arbetslösa. För länder som Irland och Spanien kommer denna massflykt av unga att ha konsekvenser i flera decennier. Om tio år kommer befolkningspyramiden att sakna aktiva i gruppen 30-40 år, det vill säga män och kvinnor i den mest produktiva åldern.

För de som inte kan fly krisen i det egna landet är det i stället familjen som blir en borg. Unga har inte inkomster som tillåter dem att skapa sig ett eget liv med egen bostad och självständighet. I vissa länder är det över hälften i åldersgrupperna 18-34 år som bor hos sina föräldrar. Låga eller inga inkomster parat med skyhöga bostadspriser och hyror tvingar de unga att bli kvar i familjemiljön. Skillnaderna inom Europa är stora. I Portugal och Italien är det strax över 60 procent i åldersgruppen 18-34 som bor hos föräldrarna. I Grekland och Spanien är det mellan 55-60 procent medan det i Danmark är 17,7 procent som bor hemma och i Sverige 24,3 procent. Skillnaderna mellan norra och södra Europa beror delvis på traditioner men krisen har ökat på andelen hemmaboende i nästan samtliga länder i EU.

Svångremspolitiken i allmänhet och strypgreppet på krisländerna i ”syd”, inklusive Irland, kan inte lösa problemet med statsskulder och budgetunderskott. Det krävs tillväxt och lånevillkor för de i ”syd” som inte bara ytterligare drar åt snaran. Att den förda krispolitiken också slår ut industriproduktion visar Eurostats statistik tydligt. Från 2005 fram till början av 2007 ökade industriproduktionen i hela eurozonen. Med början i finanskrisen 2007 sjönk eurozonens industriproduktion snabbt fram till första kvartalet 2009. Sedan skedde en viss återhämtning tillbaka upp till 2005 års nivå. Men där sätter sedan svångremspolitiken stopp för konsumtionen och investeringarna och industriproduktionen sjunker sedan dess i alla euroländer, inklusive Tyskland.

 

 Industriproduktionen 2005 – juni 2012. (Bas 100 = 2005)

I Grekland och Spanien och i viss mån Italien är det en depression vi ser. Med 20-25 procents fall i industriproduktionen över en femårsperiod talar vi trettiotal. I ”mirakelekonomin” Tyskland handlar det bara om 10 procents ökning av industriproduktionen sedan 2005. Om det är ett mirakel då blir det svårt att finna adjektiv för en ökning à la sextiotalet.

Vi har sett att den förda politiken saknar alla förutsättningar att nå de uttalade målen att sanera skulder och underskott. Metoden som används är att tvinga den arbetande befolkningen till reträtt på alla områden, med sänkta löner och drastiskt försämrade sociala försäkringar. Medan de rika som äger statsskulderna i form av obligationer ska gå skadelösa. Metoden och målet kan bara leda till ekonomisk och social katastrof. Det är ett öppet klasskrig. För den arbetande befolkningen finns bara en utväg –ta upp den kastade handsken och sätta hårt mot hårt.

-Vi tänker inte betala krisen. Vi har inte skapat den.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,