De grekiska ny-nazisterna hjälps fram av välvilliga politiker och media. I den här artikeln av två journalister på plats beskrivs bland annat hur media spelar med i en mytbildning kring Gyllene Gryning som de fattigas försvarare.
**************
Av Amélie Poinssot och Dimitris Psarras
Scenen utspelas framför en liten avantgardeteater i Aten. Det är en ovanlig folksamling; män i svart, grova armar och rakade skallar, tillsammans med några gamla damer med det ortodoxa korset runt halsen. De förstnämnda är medlemmar i det nynazistiska Chryssi Avgui (Gyllene Gryning), damerna är troende från ”Gamla-Kalendern” en fundamentalistisk gren i den grekisk-ortodoxa kyrkan med ursprung i en schism 1924. Till synes har de båda inget gemensamt. Gyllene Gryning är inte ett religiöst parti, det flörtade till och med med satanism i sin början. Men denna 11 oktober fördömer den brokiga skaran tillsammans en ”blasfemisk” teaterpjäs.
Pjäsen som skrivits av amerikanen Terrence McNally handlar om Kristus och apostlarna som homosexuella. Regissören är en grek-alban. För de som predikar intolerans är det mer än vad de kan stå ut med. Protesterna övergår i handgemäng och ordningsmakten visar sig oförmögen att skydda publiken och skådespelarna, skällsorden haglar.
« Skitbögar, ni ska bort, är det förstått? Det är slut för bögarna. Far åt helvete rövknullare…Skådisar är skithögar. Se på mig hora, din timme är snart slagen. Ja, ja, filma mig, men din timme ska slå… det albanska arslet ska knullas » De vackra orden är en parlamentarikers. Det handlar om Ilias Panayotaros, invald i parlamentet i juni tillsammans med sjutton andra medlemmar av Gyllene Gryning. Han skriker ut vidrigheter till chockade artister och journalister.
Dagen efter upprepas i stort samma scener. Föreställningen inställs ännu en gång… och ensemblen beslutar att helt lägga ner pjäsen, regissören har fått dödshot hemsänt till sig.
Kulturen var det enda område som Gyllene Gryning inte ännu lagt sig i efter inmarschen i parlamentet. I somras såg vi deras medlemmar framför allt angripa utlänningar. I september ledde parlamentariker två straffexpeditioner som slutade med förstörelse av marknadsstånd med illegal arbetskraft, enligt parlamentarikerna.
Gyllene Grynings parlamentariker ”hälsar” parlamentet
Rasistiska utfall och hatfulla ord i parlamentet håller ingen längre räkningen på, där Gyllene Gryning inte längre bryr sig om att bevara respektabiliteten. Fredagen den 19 oktober i år sa en av deras parlamentariker att invandrare ”är under-människor som invanderar vårt fosterland, med alla sjukdomar de bär på”. Det kan verka otroligt, men personen i fråga, som är ingen annan än partichefens maka, utsågs i början av månaden att representera det grekiska parlamentet i Europarådets kommitté mot diskriminering.
”Gyllene Grynings främsta styrka i dag är att partiet uttrycker hatet”, analyserar Yorgos Siakantaris, vetenskaplig direktör för Istame- socialistpartiet Pasoks tankesmedja och fortsätter.
”Partiet när sig av det faktum att en del av befolkningen är desperat, beredd till revolt mot lagarna, och vänder sig ifrån det politiska systemet i hat. Gyllene Gryning har den enorma fördelen att inte ha varit en del av systemet”.
I denna nya ordning, född av krisen och åtstramningskurerna utan motstycke som råder i Grekland sedan snart tre år, i ett ödelagt politiskt landskap som kontrasterar skarpt mot de 35 år av stabilitet som följde på diktaturens fall 1974 och ställd inför en trepartikoalition vid makten (Ny Demokrati, Demokratisk Vänster och PASOK) som håller fast vid åtstramningspolitiken, ”har den som slår först rätt” säger Siakantaris.
All likhet med originalet är ingen tillfällighet
Mycket riktigt, Gyllene Grynings våldsmetoder verkar snarare konsolidera partiets stöd än stöta bort dess nya väljare. Det är som om den auktoritära hållningen ger trygghet i en period av djup frånvaro av riktlinjer. I valen i maj och juni fick partiet nästan 7 procent, i dag får det 10-15 procent i opinionsundersökningar. Innan partiets plötsliga inhopp på den politiska arenan, hade det aldrig fått mer än 0,29 procent i ett val.
Men till skillnad från andra populistiska och högerextrema partier i Europa förklaras Gyllene Grynings succé inte enbart av dess anti-systemposition utan också av dess image som ett ”socialt” parti, ett parti som gror i den sociala servicens sammanfall och den tilltagande utslagningen –en fjärdedel av den aktiva befolkningen är nu utan arbete.
I själva verket har partiets image noggrant iscensatts och förmedlats av grekiska media. Journalisten Dimitris Psarras visar i sin bok ”Svartbok om Gyllene Gryning. Dokument om en nazistisk grupps historia och aktioner” hur partiets image byggts på myten att partiet ger äldre personer skydd och hjälp.
Storyn som ständigt återges av grekiska media och också vissa utländska media visar sig vara en bluff. Samma sak gäller partiets omtalade utdelning av mat till ”riktiga” grekiska medborgare, som media gottade sig åt under valkampanjen. Det har inget att göra med ett dagligt basarbete. Vissa episodiska matutdelningar har visserligen ägt rum. Men media var grundligt insatta på förhand och mer än välkomna för att visa upp partiets sociala roll. Med kamerorna långt borta existerar denna aktivitet inte.
Välregiserad utdelning av matpaket till ”riktiga” greker.
Dessa enstaka scener har räckt för Gyllene Gryning att i hela landet framstå som partiet som står de små i samhället nära, trots att den stora delen av partiets väljare aldrig närvarat vid sådana aktiviteter, eller ens någonsin mött en partimedlem. Hur går den bluffen hem?
« När det talas om Gyllene Gryning i ett teveprogram är tittarsiffrorna garanterade”, förklarar Dimitris Psarras, som beklagar sina kollegors brist på kritisk hållning. ”För vissa grekiska media är dessutom Gyllene Grynings extrema teorier inte så extrema”, tillägger journalisten.
Han förkastar medias agerande som efter valet tenderat att banalisera partiet. ”Partiets medlemmar filmas numera som kändisar, man skriver om deras privatliv, pratar om deras ’vackra kvinnor’, utan att tala om deras ideologi”. Alltså, en humanisering och normalisering av partiet, en välkänd process för specialister i extremhögerns historia. I somras ägnade tevekanalen Star en hel timme åt Ilias Panayotaros bröllop –parlamentarikern vars glåpord återgavs ovan.
Utöver den mediala appetiten, profiterar Gyllene Gryning på rättvisans tröghet. Det främlingsfientliga våldet förökar sig ostraffat. Hittills är det bara ett fall som gått till domstol. Det handlar om en medlem och två anhängare som anklagas för att i september 2011 ha knivhuggit en afghan. Men rättegången är långt ifrån att nå ett domslut, den har redan skjutits upp sju gånger.
Det är exakt vad partiet söker, att utmana staten, etablera sin egen ordning och lag, -våldet. Vad kan vara enklare eftersom myndigheterna abdikerat? Ordningsmakten har i flera år tolererat och även sympatiserat med partiets aktioner (se artikeln i The Guardian om nazisternas infiltrering av polisen). Polisen och rättvisan ingår i den offentliga sektorn där sänkta löner och minskad personal är regel. Ingen på officiell nivå demeneterar tesen som påstår att invandrarna är ansvariga för grekernas arbetslöshet och den ökade brottsligheten.
Motståndet mot ny-nazisterna organiserar sig och växer.
En av parlamentarikerna, Panayotis Iliopoulos, som deltog i angreppet mot de papperslösa försäljarna på torghandeln säger utan omsvep : ”Vi har inte gjort något olagligt eller våldsamt eftersom det är de som är illegala. Man måste inte nödvändigvis vara polis för att kunna utföra kontroller”.
Hur kan Gyllene Gryning åtnjuta en sådan straffrihet? Enligt Tina Stavrinaki, advokat och medlem i den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, har myndigheterna låtit det pågå i så många år att ”det är svårt att ingripa nu, under en kris och där Gyllene Gryning börjat slå rot i samhället. Jag är personligen för att partiet förbjuds, samtidigt som jag vet att det kan spela dem i händerna genom att ikläda sig rollen av offer”. Frågan är kontroversiell i Grekland eftersom landet redan upplevt ett partiförbud i modern tid; förbudet mot kommunistpartiet fram till 1974. Därför anser många att ett förbud skulle bryta med demokratiska principer.
De lagliga ramarna är inte heller till hjälp. Lagen i Grekland är överseende med försvar av nazism, antisemitism och spridande av rashat. För vissa jurister utgör detta garantier för åsiktsfriheten. Under EU:s påtryckningar skulle det grekiska parlamentet i fjol anta nya lagar som gör detta olagligt, men debatten har kört fast i en parlamentarisk kommission. Den enda rättegång som hållits i Grekland i ett sådant fall gällde Costantionos Plévris verk ”Judarna, hela saningen”, vilken var en hyllning till Hitler. Mannen fälldes men friades efter resning 2009.
För att komma förbi alla dessa hinder behövs det en stark politisk gest, ett gemensamt fördömande av Gyllene Grynings agerande. Dagens politiska ledare är långt ifrån att nå upp till det, även om ett litet framsteg gjordes i veckan då en parlamentarisk majoritet upphävde immuniteten för en parlamentariker från Gyllene Gryning som deltog i angreppet på de invandrade gatuförsäljarna.
Landets invandrare utsätts dagligen för rasism och våld.
”Grekland är det enda europeiska landet med ett rasistiskt språkbruk på statlig nivå”, sa advokaten Yoanna Kurtovik härom veckan i en offentlig debatt om det nynazistiska hotet och hänvisade då bland annat till en omfattande repressiv operation som polisen riktade mot invandrare i somras. Det är svårt att se hur regeringen och oppositionen skulle kunna enas om att göra gemensam sak mot Gyllene Gryning. Regeringen underhåller tesen om de två extremerna medan de senare i grunden förblir en motpart i den åtstramningskur som tvingats på landet.
Under tiden kan Gyllene Gryning i lugn fortsätta sin frammarsch. För det första parlamentariska halvåret har närvaron i parlamentet gett partiet 3,2 miljoner euro i form av offentliga subventioner.
Publicerat av A l’Encontre 29 oktober 2012
Översättning till svenska: Benny Åsman
Media: AB,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Gyllene Gryning, Ny-nazism, Kris
Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.
