Lördagen 13 april hölls ett möte i Zurich i solidaritet med det syriska folkets kamp mot diktaturen. Det ägde rum i Volkshaus  och samlade något över 200 deltagare. Pengar samlades in till syriska barn i nöd.

Som talare deltog Gilbert Achcar som placerade den syriska revolutionen i sitt sammahang med resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen med flera. Den katolske prästen Paolo Dall’Oglio vittnade om sitt arbete i Syrien under mer än trettio år.

Här under följer en översättning av det tal som Nahed Badawia (1) höll inför mötet. Hon är socialist, skribent, feminist och syrier.

*****

Tal av Nahed Badawia (1)

Hej,

Jag ska tala med er som en oberoende oppositionell och en politiskt engagerad aktivist på plats i den syriska revolutionen. Jag har deltagit i demonstrationerna och fortsatt min verksamhet som journalist under revolutionen. Jag har också hjälpt till i stödet till familjer som drabbats av repressionen mot uppror i stadsdelar och kvarter i Damaskus och i Damaskus förorter som Douma, Barzeh, Al-Hajar Al-Aswad, Artous och Dareya.

Nahed Badawia tillsammans med Fader Paolo Dall’Oglio

Jag har varit aktiv från revolutionens första dagar, något jag drömt om sedan 1980 när jag var student och engagerad i kampen mot den diktaturregim som härskat i vårt land sedan ett förtital år. Vår generation var den sista som i unga år engagerade sig i det politiska livet, något som då var förbjudet av Assads regim.

I dag ser vi en ny generation av unga som vill en förändring. De vill inte längre leva som föräldrarna. De vill se en ”öppning”, en framtid i vårt land som varit blockerat, förstelnat. De kräver ett annat liv i ett fritt land. De vill leva i en demokratisk stat, i en rättsstat som bildar ett Syrien för alla syrier, män och kvinnor.

Det är dessa ungdomar, framför allt, som bär upp den syriska revolutionen. Men jag har ett intryck av att det nu finns en vilja i media och de ”internationella institutionerna” att låta folket försvinna ur bilden av kampen mot diktaturen. En rad frågor ställs till mig hela tiden.

Några som föll innan. Nu är det Bachar Assads tur.

-Är det en revolution?

Ja därför att efter det ”kommunistiska lägrets” fall 1989 och det så kallade kalla krigets slut, finns det ingen motsvarighet till de bördor som tynger ner det syriska folket sedan fyrtio år tillbaka, vare sig i den arabiska världen eller annorstädes, Nordkorea undantaget.

I Syrien är det en maffiafamilj som håller i makten, i alla dess aspekter, tack vare repressiva metoder vars like vi sällan sett i andra delar av världen. Det syriska folket saknar yttrandefrihet och organisationsfrihet, möjligheterna att hitta ett arbete är små, och det saknas en modern utbildning. Hennes värdighet har tagits ifrån henne. Regimen förbjuder bildandet av fackföreningar, fri press och media, civila organisationer och politiska partier.

Det politiska livet som historiskt varit omfattande har förtryckts. Oppositionella politiska partiers medlemmar har kastats i fängelse under årtionden, vilket lett till partiernas sönderfall. De partier som inte står i opposition till regeringen har också försvagats och fragmenterats och de saknar därför en folklig bas.

En politisk torrläggning av landet har genomförts på alla nivåer, socialt och politiskt. Syrien dirigeras av tio avdelningar inom säkerhetstjänsten och förtryckarapparaten (al Mukhabarat) De senaste sex åren har situationen förvärrats sedan Assad trodde sig ha vunnit envigen med USA. Sedan har han i en viss mening lagt Syrien i händerna på makten i Iran i syfte att skydda sin post som ledare.

I ett tal från 2006 sa han att säkerheten hade prioritet över modernisering och utveckling och de sista sex åren innan revolutionen är de värsta som Syrien upplevt.

Assads styrkor i farten.

-Är det ett inbördeskrig?

I revolutionens början var jag rädd för en konfessionell sekterism. Några dagar innan revolutionen bröt ut skrev jag en artikel med rubriken: ”Hur komma över 80-talet i Syrien så att de unga inte faller för sekterismen?”

Det visade sig senare att jag hade fel. Sekterismen har i själva verket främst utnyttjats av regimen och dess ”shabihas”(Assads milis som inte är främmande för det värsta barbariet).

Vår generation har tur som kan se Syriens unga vägra leva som deras föräldrar. De gör uppror för att kunna rensa horisonten och skapa en framtid. Tack vare kommunikation och information har de sett att ett annat liv är möjligt. De har intagit gatorna för att konkretisera sina drömmar. Den första parollen var: ”Ett, ett, ett, Syriens folk är ett”. De manifesterade en vilja att undvika sekterism eftersom de stod upp för frihet, värdighet och rättvisa.

Trots regimens alla försök att skapa det har det hittills inte förekommit någon betydande konfessionell sammandrabbning.

-Är du inte rädd för fundamentalisterna?

Det är klart att de radikala islamistiska grupperna skrämmer mig. Jag är lika rädd för dem som för alla fundamentalister, alla extremister, oavsett om de är sunniter eller shi’iter, eller för den delen konfessionslösa eller nationalister, eller kristna eller judar. Idag råder det ingen tvekan om att de islamistiska grupperna har vunnit mark. Men det har att göra med att vi befinner oss i väpnat krig. Deras legitimitet är stark på grund av att de bekämpar regimen och därmed skyddar delar av befolkningen mot det fruktansvärda statliga våldet. Men så snart det gränslösa våldet från statens sida upphör (efter att regimen störtats), kommer allt som gör dem trovärdiga eller ursäktar deras ”radikalism” också att upphöra.
Jag tror absolut inte att deras några tusen medlemmar kan ta kontroll över landet, inte med vapen, och inte heller i allmänna val! Vår uppgift är alltså att bekämpa dem, men det kommer att bli en politisk strid. Och det jag känner till om syriernas religionsutövning gör mig övertygad om att de inte har någon som helst möjlighet att segra.

Varje fredag hålls fredliga demonstrationer över hela landet. Det är det civila stödet för det väpnade försvaret mot regimen som är revolutionens ryggrad.

-Vad väntar ni er av det internationella samfundet?

Först av allt begär vi av det internationella samfundet att det ska börja betrakta oss som ett normalt folk som längtar efter frihet. Det vill säga att förstå och acceptera vårt folks vilja att leva i en demokrati…

Men också att erkänna revolutionens civila ansikte, ett ansikte som aldrig syns i media. Som exempelvis alla de fredliga demonstrationer som hålls i alla Syriens regioner, i de som befriats likväl som i de som ligger under regimens kontroll. Varje fredag hålls ett par hundra demonstrationer trots prickskyttar, artilleri och bomber.

Det är absolut nödvändigt att utföra en omfattande undersökning och avge officiella fördömanden vad gäller alla fängslade. Just nu hålls cirka 160 000 i de syriska fängelserna. Glöm inte de fruktansvärda förhållandena i fångenskapen och det outhärdliga lidande de utsätts för. Fler än en har dött under tortyr. De senaste månaderna har för övrigt antalet fångar som dött under tortyr ökat väsentligt. Ofta lämnas inte kropparna ut till familjen.

Majoriteten av de fängslade är unga fredliga aktivister, ofta läkare, demonstranter, intellektuella eller personer engagerade i humanitär hjälpverksamhet. För att ge er ett exempel. I celler byggda för tio fångar fyller regimens hantlangare på med hundra fångar. De saknar allt, syre, mat, toaletter, och läkarvård. Men tortyren besparas de inte.

Vi måste göra klart för oss omfattningen av de unga revolutionärernas aktiviteter i dag.

Dussintals fria tidningar, i olika former, publiceras och distribueras som motvikt till regimens tre officiella tidningar. Det finns lokala råd som styr de befriade regionerna. Det pågår en träning i att garantera skyddet av offentliga byggnader i syfte att undvika ett okontrollerbart kaos utifall regimen faller.

Vi önskar att det civila ansiktet träder fram i media världen över, ett ansikte som funnits sedan flera tusen år i Syrien. Det är en realitet som måste ta sin fulla plats i stället för en revolutionens ansikte som reduceras till ”porträtt av skägg”, av beväpnade män, utan att ens nämna den islamofobi som karaktäriserar mer än en kommentar.

När den verkligheten är känd för alla blir det lättare att bredda solidariteten med det syriska folkets kamp och bidra med alla nödvändiga medel för att ro revolutionen i hamn och minska lidandet.

Tills sist vill jag också proklamera att Syrien berör inte bara syrierna. Hela världen måste beröras, för landet, denna region representerar mänsklighetens minne. Vi ska komma ihåg att Assads regim inte skyddar Syriens arkeologiska arv. Historiska platser och städer har förstörts och plundrats. Det är platser som integrerar historiska minnen för judar, kristna, muselmaner, ottomaner, romare, greker, araber och de antika civilisationerna. Glöm inte att det första alfabetet föddes i Syrien.

Här vill jag citera arkeologen André Parrot, som ledde utgrävningar i Libanon, Irak och Syrien och som var direktör för Louvren 1968-1972:

”Varje människa har två fosterland –sitt eget och Syrien”.

Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens!

____

[1] Nahed Badawia, föddes 1958. Hon tog civilingenjörsexamen vid universitetet i Damaskus. Som medlem av Kommunistiska arbetarpartiet, förbjudet av regimen, satt hon fängslad i fyra år, 1987-91. Som i de flesta fall utan förundersökning och utan rättegång. När hon släpptes engagerade hon sig som vänsteraktivist i kampen för demokrati. Hon är känd för sin kamp för den syriska kvinnans emancipation. Hon skriver på arabiska på olika webbsidor. Hon fängslades på nytt 2005 vid slutet av det som kallades ”våren i Damaskus”. Hon deltog i organisationskommittén för Jamal Atassi Forum för en ”demokratisk dialog”. Hon fängslades ännu en gång av polisen under en demonstration den 16 mars 2011 framför justitiepalatset i Damaskus. Hon var en av tio kvinnor som arresterades den dagen. Efter två veckors hungerstrejk befriades hon. Nu lever hon utanför Syrien och vittnar som socialistisk aktivist om den revolutionära processen i hennes hemland.

Översättning : Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Assad, Syrien, Damaskus, Revolution