Politik och moral. Råd till unga i dag.

Jag hade privilegiet att under fyra års tid dagligen arbeta med Ernest Mandel i Fjärde Internationalens  ledning mellan 1974-78. Det var en hektisk period. Det mesta jag lärt mig om revolutionär moral och marxistisk metod i analys av vad som sker har jag honom att tacka för. Han var inte en lättsam person att arbeta med. Han lät ingen undgå att veta vad han tyckte och tänkte. Det var en rättfram revolutionär med bara ett mål i livet: bidra till mänsklighetens frigörelse från förtryck och utsugning.
Texten härunder var Ernests svar till vad unga människor bör veta. Inget som skolan lär ut. Men något man kan lära i livets skola.

**********

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.
Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

I Mandels arbetsrum staplades böcker och protokoll i varje hörn. Arbetsbordet var överbelamrat med papper, det fanns knappt plats för skrivmaskinen på ett hörn. Det rådde ”vetenskaplig oreda” sa min vän Charles-André.

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.
Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

”Tvivla på allt” i Marx’s anda

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”
Ernest Mandel.
Översättning Per-Erik Wentus

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rika skattesmitare här som där.

Två pågående skatteaffärer visar hur den extremt rika eliten i världen för sitt liv inte vill betala skatt på sina extrema inkomster.

Obama och republikanen Boehner i faller tillsammans i ett ”chicken race”

I USA är den republikanska majoriteten i Kongressen beredd att skapa ett enormt budgetkaos och eventuellt en finanskris bara för att stoppa Obama från att höja skatten för de som tjänar mer än 1 miljon dollar om året. Om ingen överenskommelse blir till mellan demokraterna och republikanerna upphör det paket av skattelättnader som Georg W. Bush införde under sitt första presidentmandat. Republikanerna spelar poker eftersom inget avtal innebär att skatterna höjs för nästan alla skattebetalare på den övre halvan av inkomstskalan.

Gerard Depardieu snuvar staten på skattepengar.

I Frankrike har Konstitutionsdomstolen med flummiga argument stoppat (tillfälligt om inte Hollande viker sig) en 75-procentig marginalskatt för de som tjänar mer än 1 miljon euro om året, vilket berör 1 500 personer i landet. Reaktionära egoister som skådisen Gerard Depardieu har gjort stora rubriker genom att flytta till Belgien där han kommer undan skatten och dessutom kan räkna på en lägre skatt på kapitalinkomster. Den belgiska staten är i realiteten en sorts skatteparadis. Inte för belgare men väl för rika utlänningar och företag.

I båda fallen är det ”demokratiska” institutioner som med näbbar och klor försvarar 1% av befolkningen. Det är kanske dags att börja avsätta denna extremt lilla minoritets hantlangare i parlament och domstolar och konfiskera 1%:s rikedomar till förmån för 99%.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mitt vita Fagervik

Här växte jag upp. Den lilla byn Fagervik var från början ett brukssamhälle som skapades samtidigt med sågverket vid  Klingerfjärdens strand. Det var här författaren Elias Sehlstedt 1879 myntade ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg” då han med båt färdades genom Alnösundet. Ett par år senare stod Fagerviks ångsågverk färdigt. Min morfar hade just fyllt två år. Hans yrkesliv blev ett med sågen och senare massafabriken fram till 70-årsdagen. Han levde 26 år till.

Fagervik sett med Googles objektiv

Fram till 1975 var det ett aktivt brukssamhälle. Då stängde sulfitfabriken som togs i bruk 1912 och då med titeln Europas största pappersmassafabrik. Därefter omvandlades Fagervik till vad det är i dag –en trevlig by där man bor och låter ungarna leka fritt men där alla arbetar på annan ort. Med fabrikens nedläggning försvann allt i snabb takt, -kiosken, posten, speceributikerna, ja det fanns två, bagerierna som ett tag var tre till antalet, radio- och cykelaffären, och Stenhammaren där jag som liten stångades med andra barn om att stå först i kön till biomatinén.

Här följer nu bilder tagna i går, 28 december 2012, från ett Fagervik i vitt. Snön ligger djup och dagsljuset mitt på dagen är inte fotovänligt om inte solen skiner igenom. Därför är bilderna lika dunkla som dagen själv. Men nu vänder det och mer ljus varje dag ger hopp om vår och grönska inom kort. Ja, kanske inte så kort, men ändå.

När du kommer från Timrå centrum fyra kilometer bort är det första du möter en krok på vägen med skylten FAGERVIK. Här ligger på vänster sida hus utkastade mellan berghällar och backar. I folkmun kallades det ”Kråkstan”, ett namn som används ännu av de äldre. Kanske fanns det ovanligt med kråkor i tallarna på bergknallarna.

Det första som möter är de öppna fälten på höger sida med sluttningar som inbjuder till kälkåkning ner till fjärdens strand. Här låg sågverket och senare massafabriken.

De sista ruinerna efter fabriken revs för några år sedan och nu finns fri utsikt över, vattnet, Alnön och Timrå centrum i bakgrunden till höger. Ruinerna och den förgiftade marken var en gåva från Wallenbergarna. Saneringen betalades av Timrås skattebetalare.

Här ser vi Fagerviks ”historiska centrum”. I huset till vänster låg Posten, med postmästarens bostad ovanpå, en av byns ”finfolk”. Det lilla röda huset till höger är nu bostad. Men när jag växte upp var det vår motsvarighet till ”plattan”. Då var det Leon Olssons kiosk. Här samlades byns ungar för att köpa snask och serietidningar. Gubbarna för att slänga käft med Leon, som alltid gick segrande ur ordfäktningen. En större spjuver har nog aldrig levt i byn. Han hade alltid en historia på lager eller ett munvigt skämt som fick alla att skratta. Jag talar femtiotal. Så Leons kiosk var det enda stället där byns män kunde köpa under disk dåtidens banala magasin med exponerade damer. För sedlighetens och bymoralens skull fanns de inte synliga i kiosken.

Femtio meter längre fram på ”Storgatan” hittar vi Pensionatet, en av byns största byggnader. Här serverades mat och inlogerades arbetare och tekniker med tillfälliga jobb i fabriken. Nu är det ett vanligt bostadshus. Serveringen med husmanskost stängdes för decennier sedan. Hungriga kan nu välja mellan tre pizzerior i närliggande Sörberge vid E4.

Ett stenkast från Pensionatet ligger den här lilla stugan. Inte vilken stuga som helst. För i den växte jag upp tillsammans med mina föräldrar. Det var nära till Konsum, som var det gula huset bakom vår stuga. Nu har vårt lilla kyffe på 50 m² likt alla andra hus i byn utrustats med altan. Fram till 1951 fans det inte ens toalett inomhus och värmen kom från en vedspis som alltid slocknade mitt i natten under iskalla vinternätter. Men det var en tid då alla trodde på en bättre framtid. Det ekonomiska ”undret” förde snabbt med sig toalett inomhus, telefon, kylskåp, elspis och senare elvärme, och så TV när masterna sakta tog sig upp efter Norrlandskusten i slutet av femtiotalet. Materiellt sett var det långt ifrån dagens standard, men ingen var arbetslös, inkomsterna ökade stadigt varje år och ungdomen levde med stora förväntningar på framtiden. Allt är relativt och svaret på den eviga frågan om det var bättre förr är det upp till var och en att svara på. Som sjuttonåring lämnade jag min trygga lyckliga tillvaro i byn. Framtiden var öppen.

I ljuset från Bottenhavet ligger Alnön och täpper till utfarten från fjärden till havet vid horisonten. Vägen ner till båthamnen var en perfekt backe för ungarna i skolan intill. Vi kopplade ihop våra sparkar till långa tåg och fick upp bra fart.

Fagerviks skola. Allt lades ner i byn. Men skolan blev kvar. Det hängde på ett hår att den skulle stängas. Men Fagerviks omvandling till ”sovstad” förde med sig inflyttning av många nya barnfamiljer och i dag ljuder stoj och skrik från skolgården var rast. Här gick jag mina första sex skolår tillsammans med ett par hundra barn från trakten. Kvaliten på undervisningen var nog sisådär med moderna pedagogiska mått mätt. Det mesta var rabblande utantill. Namn på städer och älvar. Men vi lärde oss att läsa, skriva och räkna, som det hette. Tråkigast av allt var inlärningen utantill av en psalmvers till varje lördag.

Rasterna var roligast. Då spelade pojkarna (naturligtvis) fotboll på planen på den här bilden och på vintern rusade vi ut ur klassrummet för att jaga pucken. Det gick snabbt eftersom vi kunde sitta med skrillorna på i klassrummet om vi satte på dem riktiga skenskydd. I bilden bakgrund ligger Söråker och Indalsälvens utlopp.

Fagerviks enda vägkorsning ligger strax intill skolan. Här ser vi också byns finaste exempel på snickarglädje. Vägen till höger leder till ”Glöden”. Varför det kallades så vet jag inte. Kanske för att man brände mark för nybyggen när det begav sig. Men det var långt innan min tid. Då låg här skolungarnas favoritaffär –Sveas bageri, där en disk med lockande löskarameller drog till sig alla med en femöring i fickan. I samma hus låg Harry Vikners cykel- och radioaffär. Hos Harry köpte min pappa 1956 en Dux radiogrammofon, som förresten fortfarande står hos min mor. Då var den ett under. Med kamrater satt jag hukande framför lyckomaskinen som det gick att ta in Radio Luxemburg på. Vi stampade berusade i golvet till Bill Haleys ’Rock around the clock’.  Då rådde fortfarande censur på Sveriges Radio som inte ville bidra till ungdomens ”förfall”.

Vägen upp till vänster kallas ”egnahemsbacken”. Här byggde arbetare på fabriken sina egnahem i slutet av förtitalet och början av femtitalet. De flesta husen i Fagervik fanns redan när jag växte upp. Några har försvunnit en del har kommit till och alla har de moderniserats och naturligtvis försetts med jättealtaner där man kan jaga mygg varma sommarkvällar.

Så lämnar vi Fagervik med egnahemen i ryggen. Byn är inte stor men dess utslängda hus utan ”stadsplanering” älskas nog av de flesta som bor där i dag. Det är nära till det mesta, Timrå centrum, Sundsvall eller Sörberge vid E4 där det finns både mack och Svenska spel. Där bor min mamma sedan tio år. Där kanske hon firar sin 100-årsdag nästa år. Just nu är hon insnöad i det servicehus där hon bor fint, bättre än någonsin. I stugan i Fagervik var det trevligt men ändå knapert under större delen av livet.

Nu ser man inte över snöhögarna på terrassens blomlådor. Men de smälter bort med vårsolen och en ny cykel tar vid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Installation – arbetarrörelsen och nyliberalismen

I natt gick det vägen. En kräsen och svårlockad mus föll till sist för en liten bit vällagrad Stilton från julbordet.

Bilden kan också ses som en illustration av arbetarrörelsen och nyliberalismen. Många lockelser och läckra beten. Men sedan slår fällan igen…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Myten om den amerikanska medelklassen.

I mytologin finns det många trossatser om den amerikanska drömmen, landet av mjölk och honung, om ’the self made man’ med mera med mera. Myter är liksom kokosnötter nästan omöjliga att knäcka. Ändå finns det en uppsjö av ekonomisk forskning som visar att chansen att ”slå sig fram” är numera mindre i USA än i Europa, att den ”sociala hissen” stannat och att den materiella ojämlikheten är större än i alla andra avancerade industriländer.

Ibland kan en grafisk bild på ett bättre sätt än ord visa den brutala verkligheten. De amerikanska fackföreningarnas tankesmedja, Economic Policy Institute, är en mästare i just grafisk framställning av nyliberalismens förödande inverkan på samhället, den ekonomiska och sociala ojämlikheten och de rikas outhärdliga arrogans.

I de fina universiteten där de nyliberala dogmerna härskar oemotsagda sedan decennier tillbaka har det odlats en myt att i USA har inte lönernas andel av BNP, den samlade produktionen av värden, inte sjunkit alls eller mycket lite sedan början av 80-talet till skillnad från löneutvecklingen i Europa och andra industriländer. I själva verket handlar det om en statistisk manipulation.

Alla direktörer och andra extremt högt ”avlönade” räknas nämligen in i den totala lönepotten i landet. När chefen för GM eller Goldman Sachs kammar hem hundratals miljoner kronor i samlad årsinkomst (lön plus olika bonusar) räknas det som inkomst av arbete. Det rätta vore att statistiskt behandla det som en del av de samlade kapitalinkomsterna (vinsterna) och då sjunker plötsligt den totala lönesumman till en nivå av BNP helt i nivå med situationen i Europa. Sedan början av 80-talet, den nyliberala revolutionens avstamp, har löneandelen i den amerikanska ekonomin minskat medan samtidigt vinsternas andel ökat i motsvarande grad.

Det finns många sätt att visa detta på. EPI ger oss en grafik som tydligt visar vad som skett med lönernas utveckling jämfört med produktivitetens utveckling.

Den gröna linjen (kanske röd eftersom jag är färgblind på rött och grönt, ett öde för en röding) visar den reella utvecklingen (inflationen borträknad) av timlönen för arbetare i den privata tillverkningsindustrin och den blå linjen visar produktivitetens utveckling, det vill säga hur mycket mer värde som produceras per timme jämfört med året innan. Här kan vi se att från 1979-80 upphör kopplingen mellan timlönens och produktivitetens utveckling.

Det ”amerikanska undret” förklaras i grafikens linjer för perioden 1948-73. Arbetarnas timlöner ökade helt enkelt i samma takt som produktiviteten. Vilket innebär att de arbetandes andel av produktionsresultatet inte minskade i förhållande till vinsterna. Varje år ökade den reella köpkraften ordentligt och den omtalade amerikanska ”medelklassen” skapades. Utvecklingen sedan dess visar att det naturligtvis inte hade skapats en ny klass, en medelklass, utan att arbetarna i tillverkningsindustrin helt enkelt fick det materiellt bättre ställt under det som senare skulle kallas kapitalismens ”guldår”.

Resten av grafiken visar däremot grunden till den oerhörda ansamling av rikedom och överflöd som samlats i samhällets absolut högsta toppar. Medan produktiviteten rusar vidare har reallönerna stått stilla för vanliga arbetare i över trettio år. Alla andra förklaringar av nyliberalismens härjningar faller platt till marken om inte lönernas sjunkande andel av det samlade produktionsvärdet tas som utgångspunkt. Allt, skuldsättningen, lyxkonsumtionen, utslagningen och den exploderande arbetslösheten, har sin botten i detta.

Men hur är det med myten om ”medelklassen”. EPI ger oss ännu en grafisk bild som säger mer än ord. Här under ser vi att republikanernas ramaskrin över en ”ruinerande” beskattning av medelklassen bara är krasst försvar av de rika.

EPI:s kommentar är glasklar. ”Familjer med inkomster över 250 000 dollar per år är inte medelklass”. De rikas stridsrop att ökad beskattning av de med inkomster över 250 000 dollar per år är ett angrepp på medelklassen och ”the American way of life” är helt enkelt struntprat. De med högre inkomster än denna ”magiska” gräns är varken medel eller mitten, de är en extremt liten minioritet, inte ens en procent av landets familjer, vilket syns tydligt i grafiken.
Samma utveckling visas av en annan grafik. Här ser vi hur de kumulativa löneökningarna fördelats mellan den tiondel som har de största inkomsterna och resten av de lönearbetande, inte 99% men 90%.

Här ser vi än en gång att det sker ett ”systemskifte” de första åren av 80-talet, den nyliberala revolutionens avspark med Reagan och Thatchers makttillträde. Gapet mellan de olika linjerna i grafiken bara vidgas och visar att fördelningen av inkomstökningen under perioden blir alltmer ojämn till fördel för den rikaste tiondelen. Dessutom råder det inte ens jämlikhet bland de välbärgade. I diagrammet ser vi att den rikaste hundradelen (1%) inkomsttagare ökat sina inkomster snabbare än ”kollegorna” i den tionde decilen. (91-99%). De som verkligen kan räknas till de lönearbetande fick inga reella ökningar alls 1979-95, följt av en relativt snabb ökning 1995-99 (It-boomen) och sedan dess har faktiskt reallönerna minskat en aning för 90% av löntagarna, speciellt de senaste två åren. Det blev alltså 14,5 procents reallöneökningar under trettioårsperioden 1979-2011 för den arbetande befolkningen.

På den andra sidan av medaljen ser vi i hur lönerna för finansdirektörerna och storindustrins verkställande direktörer utvecklats i förhållande till en genomsnittlig arbetarlön i de industrier de styr och råder över.

Som ni ser passar även den här grafiken in i ”systemskiftet” under 80-talet. Under kapitalismens ”gyllene period” var VD-lönerna (bonus inräknat) cirka 18-20 gånger större än en vanlig arbetares. Redan det är naturligtvis alldeles för mycket. Själv kan jag inte se varför en VD ska tjäna mer än tre gånger en utbildad yrkesarbetare. Men vad som sker sedan visar varför direktörer och nyliberala tankesmedjor med näbbar och klor försvarar teser om att ’begåvningar” och ”kompetens” ska belönas. De försvarar helt enkelt sina egna köttgrytor. De två linjerna i diagrammet visar lön inklusive utlovad bonus och lön inklusive realiserad bonus.

I en svindlande fart ökade dessa girigbukar sina löner till en nivå av 400 gånger en vanlig yrkesarbetares lön. Inte illa för alla dessa ”begåvningar” som lyckades köra jätteföretag i botten, kasta miljoner i arbetslöshet, rycka på axlarna och inkassera sina feta bonusar.

Efter IT-bubblans explosion 2001 belönas inte ”kompetens” med samma extravagans. Nu får den genomsnittlige ”begåvningen” nöja sig med inkomster bara 230 gånger större än arbetarens. Även med höjd pensionsålder finns det inga utsikter för six-pack Joe att tjäna lika mycket under ett helt livs arbete. Han behöver fem yrkesliv för att ta hem samma summa. The American dream –leva i 400 år för att slå Goldman sachs VD på fingrarna.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Krig är fred” – Oslos fredspris värre än Orwells 1984

I dag tar EU emot sitt fredspris. Passande nog har en del av statscheferna landat på Gardermoens militära flygfält. För redan om fyra dagar. Den 14 december,  ska EU försöka besluta om mer samordning för att få fart på sin vapenindustri. Allt enligt Lissabonsfördraget. Där står dessutom svart på vitt att EU gradvis ska öka sin gemensamma militära kapacitet.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984. Han pekade tydligare än någon annan ut hur överklassens nyspråk ser ut.

I dag fick vi det belagt både i bild och på pränt när EU:s president, Herman Van Rompuy, en okänd dammtuss i politiken, tog emot det som alltså ska vara ”vårt fredspris”. Allt under nådiga applåder från kungahuset.

En odemokratisk institution applåderar en annan

I SVT mässar förre ÖB och numer ordföranden för EU:s militära kommitté, Håkan Syrén, att en rejäl upprustning verkligen är nödvändig. Fredspriset ser han som en inspiration för ett militärt starkare EU. Med sin bakgrund som duktig elev i US Naval War College och US Naval Postgraduate och som chef för Sveriges militära säkerhetschef är det en riktig fredsduva som Fredrika Reinfeldt matat in till denna tungviktiga post.

Det viktigaste under ceremonin i Norge skedde under lunchen. Där hade Jens Stoltenberg, Norges statsminister, bjudit in de tjugo statsministrar och EU-toppar som kommit till Oslo på lunch. Sällskapet pratade inte fred utan kris och en av Stoltenbergs ”fusklappar” för pratet under måltiden var att Europas länder inte skulle strama åt sina ekonomier för fort och för mycket. En lapp om konjunkturpolitik som han borde stoppa i Angela Merkels handväska.

Men i övrigt var denne ”röda” statsminister inte särskilt röd. Självklart var han oroad över att så många ungdomar i Europa är arbetslösa och likt EU:s ledare undrade han också över om inte bankerna borde ha mer regler…

.

Stoltenberg kan visa upp en norsk arbetsmarknad som ser bättre ut än EU-ländernas. Tja, det är trist att säga det, men den rödgröna regeringen lever naturligtvis med att dygnet runt, oavbrutet, pumpa upp oljemiljard efter oljemiljard från Nordsjön. Industrin i sig, krediterna  och avkastningen från oljefonderna finansierar naturligtvis det ”norska undret”.

 Ps. Hur många i Sverige vet egentligen att Håkan Syrén leder EU:s militära kommitté? Eller att Van Rompuy är deras president? Ds.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: AB1,GP1,GP2,GP3,

Generalstrejk i Tunisien

En ny fas i den tunisiska revolutionen har öppnats. Det var den 17 december 2010 som en ung man brände sig till döds i den fattiga staden Sidi Bouzid. På en knapp månad störtades diktatorn Ben Ali och ett hopp om ett rättvisare mer jämlikt samhälle föddes.

I dag två år senare rasar en allt intensivare ekonomisk, politisk och social strid utefter klasslinjer i samhället. Nu på torsdag, 13 december, kallar landets största fackförening, UGTT, till en dygnslång generalstrejk i protest mot regeringens nyliberala politik och regeringspartiet Ennahadas försök att lägga sina islamska vantar på hela samhället.

Beväpnade anhängare till partiet har den senaste tiden angripit UGTT:s lokaler på flera orter och i städer som Kasserine, Gafza och Sfax utbröt i torsdag 6 december lokala strejker i protest mot regeringens politik och dess anhängares våld mot arbetarrörelsen. I staden Siliana i närheten av Tunis, angrep regeringens beväpnade anhängare fredliga demonstrationer och fackliga lokaler. Inte mindre än tre hundra personer skadades och ett stort antal arresterades av polisen som tidigare låtit den organiserade dräggen angripa människorna som protesterade mot regeringens totala avsaknad av ett program för kamp mot fattigdom och orättvisor.

Strax efter diktaturens fall hade det islamska Ennahada stor prestige. Liksom i Egypten var de mest kända bland befolkningen, de som i decennier förföljts av diktaturen och det var helt normalt att Ennahada och Muslimska broderskapet i Egypten vann stora segrar i valen till de konstituerande församlingarna. Då räckte det med parollen ”islam är lösningen”. Redan då skrev vi här på bloggen att islam inte kommer att skapa jobb och fylla borden med mat och att de snart skulle stå klart för många att dessa muslimska partier i själva verket är genomborgerliga partier med en nyliberal ekonomisk agenda. Många i ledningen för dem är rika affärsmän som nu förhandlar med IMF om vilka ”reformer” som ska anpassa ekonomierna till de nyliberala recepten. De fanns på samma sida i upproret mot Ben Ali och Mubarak men inte med ett program för frihet, värdighet och ett slut på korruptionen som de unga massorna kämpade för.

Den tilltagande klasskampen, och sammanstötningar mellan unga som kräver en fortsättning på revolutionen och de muslimska partiernas försvarare av social och moralisk konservatism öppnar en ny fas i revolutionen. Det är ingen tillfällighet att Ennahada riktar in sina angrepp på i första hand de fackliga organisationerna. Generalstrejken den 13 december är unik. UGTT har under hela sin existens organiserat två storstrejker, den på torsdag blir den tredje. Med sina 750 000 medlemmar är UGTT den största organiserade kraften i samhället. Tyvärr är den delvis handikappad av sin historia av kollaboration med diktatorn Bourguiba och senare även Ben Ali. Men den skamfläcken kan tvättas bort i en hård kamp till revolutionens försvar. Utan UGTT:s fulla deltagande får Ennahada överhanden.

Den direkta orsaken till torsdagens generalstrejk är att Ennahadas ”privatmilis” som kallar sig ”Förbundet för revolutionens beskydd”, den 4 december angrep UGTT:s huvudlokaler i Tunis medan medlemmarna förberedde en årlig ceremoni till minne av mordet 4 december 1952 på Farad Hached, UGTT:s grundare.

-I dag mer än någonsin är det inte bara UGTT utan också vårt land som behöver stöd. Revolutionen är i fara och ett internationellt stöd är oerhört viktigt för att överkomma denna kritiska fas där Ennahada förbereder inrättandet av en ny diktatur, säger Sami Tahri, UGTT;s vice ordförande i en intervju med TEAN Hebdo dagen efter attacken mot fackets lokaler.    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

När flamman slocknar…

Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.

Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…

”Man ska inte blanda äpplen med päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går Thunberg så långt att han tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare.

Ledmotivet i hans argumentation är att läsarna ska uppfatta situationen som att de stridande egentligen är lika goda kålsupare eller att det åtminstone inte går att bedöma läget på marken. Regeringen visade sig också vara ”starkare än vad många hade trott”( inte mer brutal?) och därför blir: ”en förhandlingslösning det enda möjliga. Det blodiga inbördeskriget ser ut att vara länge än /…/ Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra”, hävdar han och belägger detta med en referens till en granskning i Le Monde diplomatque.

Enligt regimens lögnfabrik skulle rebellerna ha dödat sina egna…
.

En artikel som inte gör anspråk på att vara en analys av det som sker eller föreslår några lösningar. Bara att visa på hur stora delar av media manipulerar eller låter sig manipuleras av rapporterna från Syrien. I stora stycken är den bra och trots sitt begränsade synfält understryker ändå författarna till skillnad från Thunberg var huvudansvaret ligger: ”Syrien har kämpat för demokrati sedan mars 2011 i ett folkligt uppror vilket brutalt förtryckts”. I en fotnot till denna kommentar hänvisar de till rapporten från HRW, juli 2012, ”Tortyrens arkipelago: godtyckliga arresteringar, tortyr och påtvingade försvinnanden i Syriens hemliga fängelser sedan mars 2011”. När det gäller den stora debatten kring massakern i Houla, maj 2012, har författarna dessutom fel. Skribenten och debattören Tariq Ali som ofta har bra saker att säga har varit slarvig och ytlig när det gällt sina inlägg om ”den arabiska våren”. Ibland har han parkerat sig nära Thunbergs positioner och tog miste också när det gällde Houla genom att mena att den kunde vara rebellernas ansvar. Nyligen medgav han bra nog detta i en artikel för Counterpunch: ”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:

”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”

Regimens viktigaste förespråkare I utrikespolitiska frågor de senaste åren och dess främste kristna företrädare, Jihad Makdissi, var en av dem som fantiserade ihop diktaturens groteska påståenden om att rebellerna I Houla skulle ha dödat sina egna. Samtidigt som jag läser Flammans ledare och funderar över den läser jag att denne Makdissi valt att desertera eller hoppa av. Han lär i framtiden ha mycket att berätta för historieböckerna om hur lögnfabriken ser ut i Damaskus. Inte minst varför det har varit så viktigt att försöka förbjuda utländska journalister att ta sig in i landet…

.

Det är regimens stridsflyg som bombar. Inte rebellernas handeldvapen.

För den som vill och kan hämta in nyheter och analyser på främst franska/engelska har det dessutom funnits kritiska vederhäftiga nyheter. Alla journalister är inte kroniskt opålitliga. Inte minst två kollegor till författarna i Le Monde diplomatique. De bägge kvinnliga journalisterna på Le Monde, Florence Aubeais och Laure Stephan, har gett världen en lång rad breda artiklar genom att trotsa förbud och arbeta inifrån Syrien. Det finns flera andra, som exempelvis Martin Chulov från brittiska Guardian.

Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.

Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.

.

Visst förekom det ursinne och hämnd även i upproret mot Rom

.

Men Johan Thunberg tvekar, vill inte ge upproret mot diktaturen ett otvetydigt stöd och hans stycken om att media är opålitlig liksom att ”vänstern är splittrad” och att detta ”geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger” slutar i det som blir en förment neutralitet och låtsaspacifism, en ”Förhandlingslösning är det enda möjliga”.

Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet fiskar i samma vatten som Thunberg. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar Syriensolidaritet att:

”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”

Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning och valt ”militära medel” för att till varje pris stoppa fredliga krav på frihet och demokratiska reformer. ”Vi var pacifister i månader. Under dessa sju månader dödade regimen 12 000 människor”, berättar en aktivist från Damaskus. Det väpnade motståndet från rebellsidan kom först när människor inte längre stod ut med regimens massmord på sin egen befolkning. Logiken var enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.

Det är Assads ryskbyggda stridsflygplan, hans vitryska clusterbomber och hans ryskbyggda stridsvagnar och hans ryska artilleri som dödat tiotusentals civila och enligt FN drivit 480 000 i landsflykt. Det är samma vapen som demolerat bostadsområden och en stor del av landets infrastruktur. I regimens tortyrkammare sitter kanske mer än 40 000 politiska fångar. Att inte se detta måste vara att medvetet blunda för verkligheten.

När Thunberg skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har han rätt. Men samtidigt lika fel när han i nästa mening tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.

Ska den behöva vänta på att dynastin Assad i en desperat dödskamp plågar den med senapsgas?

.

Bloggare: RödaMalmö,

De dog i Fästning Europas vallgravar.

 De är allt fler som går under vid foten till Fästning Europa. Siffran är smått ofattbar. Från 1993 fram till juni 2012 dog 16 264 personer som försökte ta sig till Europa. Ett Europa som bygger allt högre murar kring sig för att i själva verket stoppa en extremt liten del av de 1,3 miljoner människor som varje år invandrar till Europa, illegalt eller legalt.

Det är organisationen United for Intercultural Action i Amsterdam som ställer samman varje års ”skörd” av döda i vallgravarna, de drunknade, de som kvävts till döds i containers, som dött av hunger och kyla, eller som begått självmord efter att ha utvisats. De är säkert många fler. Det är bara hittade kroppar som räknas. Hur många som försvinner i havet vet ingen.

På länken här under hittar du alla detaljer över de döda som Europas invandringspolitik skördar. I takt med att allt striktare lagar och förordningar införts har antalet dödsoffer stigit brant. Det är inte bara EU:s regler som ligger bakom. Länder som Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen har under EU:s påtryckningar också skärpt kontrollen över migrationen via deras territorier. Vilket leder migranterna och de som organiserar trafiken att ta allt större risker.

Sifforna talar sitt tydliga språk:

1992-1995 dog 400, 1996-1999 dog 1 750, 2000-2003 var de 3 230, 2004-2007 inte mindre än 5 700 och 2008-2011 dog 6 000.

I de rasistiska förklaringarna till den ökade illegala invandringen målas offren ut som äventyrare på jakt efter smulor från våra välfärdssystem. Men en mer seriös syn på migrationsströmmar i dag och historiskt visar att in- och utvandring handlar om krav på arbetsmarknaderna. I ekonomisk teori talar man om en situation av ”push” eller ”drag”. Alltså om det är trycket på arbetsmarknaden i utvandrarlandet eller suget efter arbetskraft i invandrarlandet som styr migrationen. Historiskt råder det ingen tvekan om att det är suget efter arbetskraft som driver utvandringen. Folk försöker helt enkelt inte att ta sig till länder där de vet att det inte finns några utkomstmöjligheter.

I Europa finns dessa möjligheter. Tiotals miljoner människor har invandrat till Europa och funnit en plats på arbetsmarknaden, oftast i arbeten som inga ”äkta” innevånare velat syssla med. Kasta ut dem alla och Europa stannar omedelbart. Det vet de som nu med alla medel söker sig till Europas gränser. Kommer de bara in finns det en stor chans att de efter ett tag hittar ett arbete, kanske uselt betalt men mycket bättre än misären i hemlandet.

Det vet också de företagare som profiterar på systemet och anställer arbetskraft svart, ofta personer som befinner sig illegalt i landet, de papperslösa. Det är de som behöver vår solidaritet.

 Lista över alla döda som identifierats.

Media: DN1,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,