Kategoriarkiv: Arbetarrörelsen

Rädda Göteborgs sista varvskranar i innerhamnen!

Publicerat av
2

Två av Göteborgs sista varvskranar kan ha räddats till eftervärlden under den likvidation eller ”closing-out sale” som i dagarna skett av Götaverkens sista verksamhet, vilken drivits i form av ett reparationsvarv. Med reservation för att det eventuellt blir en ny auktion eftersom säljarnas reservationspris inte har uppnåtts.

De kranar, i hamnar och varv, som varit stadssilhuett, med bockade stålskelett svävande i älvens dimmor och dieselrök – under många år av mitt och hundratusentals andra göteborgares liv – anses inte av kommunen ha ett affektionsvärde som ens överskrider den betalning man får ut om de skulle malas ner till metallskrot i stället för att bevaras som kulturminnen. Politikerna vill hellre att Göteborg ska ”sättas på kartan” som den moderna ”evenemangsstaden” med öltält, piss i alla gatuhörn och allt annat som hör till nutida kommers.

Utsikt över Packhusplatsen. I bakgrunden Götaverkens flytdockor, Lundbyvassen och Rambergets väldiga knöl av Göteborgsgnejs. Målad av Sven Moell, bildkonstnär från Göteborg och hänger faktiskt hemma i vår hall.

Men andra göteborgare har i stället blivit ”krankramare” och hamn-, varvs- och sjöfartsnostalgin har erövrat en plats i tidningspalter och i sociala nätverk.

Även från mina fördolda gömmor i hjärnbarken bubblar det upp en rad minnen. I en rar liten blogg skriver Göteborgspostens Kristian Wedel om hur varvsepoken plötsligt försvann i ett japanskt slukhål när 1970-talet gick mot sitt slut. En insikt ”som hade varit ofattbar för en göteborgare på 1960-talet”, understryker han. ”Faktum är att man fortfarande träffar lokalpatrioter som knappt har insett det än.”…

http://blogg.gp.se/wedel/2015/02/26/spretiga-gnissliga-bullrande-vackra-kranar/

Nåväl, jag har trots allt accepterat att det väldiga industrilandskapet kring Göta älvs utlopp är borta. Efter en tid på Knippla/Nordöarna utanför Göteborg bor jag också sedan många år norr om Göteborg i Alefjäll och ser här mer av jord- och skogsbruk än av industriell produktion. Men alla minnen finns kvar. Både från ungdomen och alla åren som metallare i Volvo Lastvagnars stora anläggningar strax väster om Rambergets väldiga knöl. Under fem år jobbade jag också extra i hamnen som ”blixt”.

Där jag växte upp, nära Lundbyverken, Ramberget, innerhamnarna och Götaverken, arbetade var och varannan ”gubbe” på varven, andra var till sjöss, slet i hamnen eller jagades av ”spillkråkorna” (de som mätte upp arbetstiden ända ner till hundradels sekunder) vid Volvos löpande band. Från varven dånade ständigt nithamrarna, från hamnen kom ”farsorna” hem med apelsiner och många stolta storebröder skröt om alla sina resor till sjöss och alla hamnar där de levt rullan. Vid varje stor sjösättning av ett nytt fartyg drog vi i gäng ner till älven och begapade evenemanget.

Bilden från Kristian Wedels blogg.

Visst, godsverksamheten lever mer än någonsin ute i sina ytterhamnar, med containerhanteringen och Skarviks stora oljeimport. Snart nog 800 000 väldiga containers, så kallade tjugo-fots-enheter, omsätts varje år. Roll on/roll off-trafiken, med sina terminaltraktorer eller tugmasters drar av och ombord 574 000 enheter från de väldiga klossarna till containerfartyg. Världens största gigant i den klassen, M/V Mærsk Mc-Kinney Møller, som nu anlöper Göteborg, är stor som fyra gånger Friends Arena i Stockholm och bär med sig 88 000 containers…

Men fartyget är inte byggt på vare sig Götaverkens, Lindholmens, Eriksbergs eller Arendals varv utan i Sydkorea. Sjömännen är få, bemanningen på Mærsks nya monsterfartyg är bara 19 man, och ingen av dem lär komma från mina gamla hemmagator. Hamnarbetarkåren slimmas också varje dag. I ”Göteborgsandans” trivsel mellan stadens borgerlighet och socialdemokratins lokala hövdingar har verksamheten privatiserats. Gripsen och styckegodshanteringen i innerhamnarna är borta. Frihamnens löpande band vid sidan av Hisingsbron som tog emot Nordens hela bananimport har stannat utan politiskt gnissel. Fordonsindustrin lever. Men långt från innerstan och det moderna Göteborg. Volvo Lastvagnar ute i Tuve, Volvo Personvagnar i Torslanda.

Dumpas de sista kranarna i Göteborgs innerstad till skrot vrakar man också de sista symbolerna för vår industriella historia. Varför kulturminnesmärka hus, vilket i sig är en bra sak, men skövla alla minnen från de arbetsplatser som skapade Sveriges port mot Väster?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Myter om islamofobi och antisemitism i Charlie Hebdo

Publicerat av
3

Många har sagt mycket om Charlie Hebdo. Men väldigt få i den svenska debatten verkar veta vad de pratar om. Ytterst få har läst ett enda nummer av tidningen, för att inte säga flera nummer.

Ändå har epiteten haglat från många håll. Islamofobisk. Rasistisk. Antisemitisk. Vulgär. Oansvarig. Respektlös. Fick vad man kunde vänta sig.

Att tidningen allt från sin start haft en enda genomgående redaktionell linje, häckla makten, häckla imperialismen och häckla religionen, är det få som sett till när skällsorden haglat. Ja till och med bland de som stolt försvarar yttrandefriheten och Charlie Hebdos rätt att publicera vad de vill, om det inte bryter mot existerande yttrandefrihetslagar, är det förmodligen skralt med kunskaper om vad som publicerats i tidningen, vilka och vad som häcklats i karikatyrer och text.

Mohammed överspelad av fundamentalister
-Det är jobbigt att älskas av idioter.

Nu kan vi luta oss tillbaka mot en omfattande undersökning av vad som dominerat den hädiska tidningens förstasidor, det vill säga den sida som speglar tidningens ”själ”. Två franska sociologer har helt enkelt granskat varenda förstasida i Charlie Hebdo de senaste tio åren. Det blir 523 tidningar. För att nagla fast tidningen som antisemitisk och/eller islamofobisk kunde man vänta sig en dominans på ettorna av bland annat dessa två teman. Men statistiken talar ett annat, ett helt annat språk. Bara 7 förstasidor av 523 har karikatyrer som driver med islam eller profeten Mohammed.

Så här ser den totala fördelningen ut:
336 förstasidor handlar om politik och politiker i Frankrike och internationellt.
85 förstasidor visar karikatyrer om ekonomin och sociala förhållanden.
42 ettor driver med idrotten och underhållningsindustrin.
38 ettor handlar om religionen och religiösa ledare: varav 21 om kristendom, 10 driver med flera religioner samtidigt, 7 är direkta karikatyrer av islam och till sist 22 om andra religiösa ämnen.

François Hollandes äventyr utanför presidentskapet fick både en och två slängar

I en annan studie som gjorts över vad Charlie Hebdo hade som tema på ettorna under 2014 visade det sig att Mohammed fick spela huvudrollen en gång av 52.

I tio år har alltså Charlie Hebdo ägnat i stort sett alla sin kraft åt att häckla politiska och världsliga ledare. Familjen Le Pen och Nationella Fronten intar första plats, följt av Sarkozy, Hollande, och politiska partiers tidigare ledare och statschefer. Därmed skiljer sig Charlie totalt från Jyllandspostens ensidiga redaktionella linje.

Själv har jag aldrig gillat Charlies stil och grova satirer. Men det ingår i yttrandefriheten att få vara grov och provocerande. Man behöver inte gilla det. Men när Charlies politiska hemvist i den anarkistiskt/socialistiska traditionen av antirasism och antiimperialism ifrågasätts av så många som aldrig ens hållit tidningen i sin hand då kan man fråga sig hur det är ställt.

Fyra miljoner franska medborgare fattade att angreppet på Charlie Hebdo var ett angrepp på det fria ordet och anslöt sig till protesterna under banderollen ”Je suis Charlie”. De gjorde de inte för att visa sin entusiasm för Charlies karikatyrer utan för att försvara rätten att tala fritt i samhället och i solidaritet med de mördade journalisterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Solidaritet med Greklands folk

Publicerat av
2

Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.

”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.

Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.

Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”

Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bryssel säger Nein till Tsipras

Publicerat av
4

Sent i går kväll, måndag 16 februari, bröt förhandlingarna samman mellan EU och den grekiska regeringen. Med ett dramatiskt ultimatum visar ledarna i Berlin och Bryssel att deras mål är att göra det omöjligt för Syriza att hålla de löften som partiet kom till makten på.
Eurogruppens ledare, holländaren Jeroen Dijsselbloem, lät som Margaret Thatcher när han högtravande proklamerade att det finns ”bara en väg” –fortsatt nedrustning av det grekiska samhället.

Nein, non, nee, nie. På alla språk sa gruppens finansministrar nej i tyskt tonläge. Ultimatumet med nej till minsta förändring i den plan som EU, IMF och ECB körde ner i halsen på Grekland bekräftar vad grekerna vetat sedan 2010. Det är trojkan som beslutar om inrikespolitiken i Grekland, som dikterar löner, pensionsålder, nedrustningen av sjukvården och all annan offentlig verksamhet.

Syrizas stora ”misstag” är att det fått mandat att sätta stopp för åtstramningspolitiken som redan visat att den är förödande, skapar misär, kort och gott inte fungerar. Eller egentligen har den fungerat om vi inte ser till de officiella målsättningarna. Tysklands finansminister säger att Grekland har levt över sina tillgångar och att de tyska skattebetalarna inte vill betala för de ”lata” grekerna.

I själva verket har nästan vartenda öre som lånats ut till Grekland omedelbart lämnat landet för att lösa ut privata tyska och franska bankers innehav av grekiska statsobligationer. Nu har de privata bankerna nästan inga fordringar kvar på den grekiska staten. Alla skulder har tagits över av offentliga institutioner som ECB, IMF och enskilda medlemsstater. Lånen till Grekland har räddat franskt och tyskt kapital medan befolkningen i Grekland drivits till ruinens rand.

Den totalt oförsonliga tonen i Bryssel motiveras inte av oro över den ekonomiska situation, över vad en nedskrivning av den grekiska statsskulden skulle kunna föra med sig eller vad en ”grexit” skull leda till. Det handlar inte om ekonomi utan om politik.

Syriza är ett politiskt hot mot den härskande nyliberala eliten i Europa. Det är deras brott. Inte nog med att partiet visat att det går att vinna val i Europa på ett radikalt program som säger nej till nedskärningar, privatiseringar av det offentliga och avregleringar på arbetsmarknaden. Dessutom vågar de sätta sig upp mot övermakten i Bryssel.

Risken att befolkningen i andra länder ska inse att det finns alternativa vägar är för stor. Redan Podemos framväxt i Spanien bekräftar farhågorna i Bryssel. Därför ska alla möjligheter för Syriza att genomföra sitt program blockeras om det så ska leda till att landet tvingas ut ur euron och EU.

Situationen för Tsipras och hans regering är minst sagt svår. Men hittills har den visat att den inte är beredd att vika ned sig och svika sina vallöften. I en artikel i New York Times skriver den färgstarke finansministern Yanis Varoufakis att hans regering inte tänker svika sina löften:
”Trogen principen att jag inte har rätt att bluffa blir mitt svar: De linjer vi har benämnt röda kommer vi inte att korsa. De skulle i så fall inte vara riktigt röda utan bara en bluff”.

Att spå vad som kommer att ske de närmaste veckorna är inte givet. Men rent konkret går det existerande lånet till Grekland ut den 28 februari. Vad sker sedan? Om ECB står fast vid sina hot och om Syriza fortsätter att vägra förlänga den aktuella krediten, det vill säga vägrar fortsätta att skuldsätta landet, är det troligt att ECB stoppar krediterna till den grekiska riksbanken som i sin tur då kommer att tvingas stoppa krediterna till de grekiska privatbankerna med nästan säker konkurs för dem som följd.

Då kommer Tsipras regering att tvingas ta ställning till bankernas situation och konkret besluta om deras nationalisering eller inte. Utan en nationalisering och utan krediter från ECB finns det inga möjligheter att stoppa de rikas kapitalflykt till säkrare hamnar. Stora belopp finns redan undangömda i bland annat Schweiz. Bara under december månad fördes 54 miljarder euro in i Tyskland, varav en stor del sägs vara grekiskt kapital. Det har Merkel inte klagat över.

Det är en gigantisk kraftmätning som väntar. Å ena sidan det europeiska etablissemangets marknadsfundamentalister. Å andra sidan en radikal regering med ett starkt folkligt stöd för en ny politik, en politik som ser till människornas behov inte till bankirernas profiter.

I den senaste gallupen fick Syriza inte mindre än 45,4 % medan alla andra partier backar. Så många som 79,9% säger att partiets program är bra. Stödet för en radikal politik finns där. Enbart om regeringen behåller sin förankring i den folkliga mobiliseringen finns det en möjlighet att stoppa den nyliberala politiken som redan lett till en social katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vänstern ”krossade civilsamhället med statssocialism”? Vad menar Ardalan Shekarabi ?

Publicerat av
3

Ardalan Shekarabi, blev under sin tid som ordförande för SSU måltavla för SSU:s manipulerade och helt skruvade medlemssiffror. Senare känd som portalfigur för SAP:s EU-vänliga flygel.

I dag nybliven civilminister. Ståtar med röd fluga när han porträtteras som statsråd men driver en nyliberal, lätt ljusblå agenda.

I en intervju med Dagens Nyheter gör han nu ett slag rätt in i borgerliga farvatten när det gäller den omstridda frågan om vinster i välfärden. Om drygt ett år, när regeringens utredning om ”vinster i välfärden” är klar och det ska bli politik av det hela vill Shekarabi att denna ska formas tillsammans med den borgerliga alliansen.

För att visa allvaret med sitt frieri, med att det egna partiet verkligen vill hitta en trygg hamn hos de borgerliga, drar han en säck över de historiska reformåren på 1950-, 60- och 70-talen och rullar sedan runt den i aska:

” På 50-, 60- och 70-talen var det vänstern som krossade civilsamhället med en statssocialistisk hållning. Sen kunde borgarna med marknads­liberal ingång skada den offentliga sektorn på 80- och 90-talen. Så båda sidor har ett ansvar för att vi i praktiken har varit ett extremt land.

Vår självbild är kanske att vi är duktiga på att hitta de här mellanmjölkslösningarna. Just här verkar det inte vara fallet, fortsätter han.”

Krossat civilsamhälle? Mellanmjölk? För den stora majoriteten av oss löntagare var dessa reformår i stället grädden på moset. Sjukkassan byggdes ut. A-kassan förstärktes. Pensionerna var ännu inte förstörda av fondindustrin. Semesterlagen gav oss bättre villkor och fler lediga dagar. Kvinnors möjlighet till större självständighet och därmed frihet ökade i flera språng med hjälp av utökad föräldraförsäkring, bidragsförskott vid skilsmässor, en väldig utbyggnad av våra daghem och rätten till fri abort. Det blev dessutom förbjudet att aga barn. Skolorna var ännu inte förstörda genom kommunaliseringen och det blev möjligt att gå i gymnasium och skaffa sig en universitetsutbildning utan att ha rika föräldrar.

Många av oss ville också gå vidare och socialisera det statliga och kommunala ägandet i meningen att de anställda skulle få verklig makt genom en djupgående decentralisering och demokratisering. När det gällde den välmående privata sektorn ville vi, med olika namn, vare sig det kallades för ”ekonomisk demokrati”, ”arbetarmakt” eller ”löntagarfonder” få till stånd ett verkligt maktskifte, vilket vi socialister, och vi var många, ansåg bara vara möjligt genom ett gemensamt, offentligt ägande – i olika former – av alla stora kreditflöden. Helt enkelt en socialisering av banksektorn.

Medbestämmandelagarna naggade arbetsgivarnas rätt att själva välja, vraka och ensidigt bestämma över oss. Visserligen ”skummjölk” i sammanhanget, men ändå viktiga steg framåt.

Likt en gång kejsaren tvår nu Ardalan Shekarabi sina händer över alla dessa ”rekordår” (när han själv inte ens var född) och utropar likt despoten i detta ordspråk ”Det var inte jag som befallde att detta skulle ske”…

”Det var den tidens vänster som krossade civilsamhället och införde statssocialism, inte jag”. Det socialdemokratiska partiet vänder helt enkelt ryggen åt sin egen historia.

”Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare”

Den politiska striden om vinster i välfärden kommer att vara i många år. När väl regeringens utredning i frågan är klar vill regeringen uppenbart kasta Vänsterpartiet överbord. Lättmatrosen på nedre däck ses som en obehaglig fripassagerare. Utredningen, med en del radikala direktiv, vara bara ett sätt att få vänsterpartisterna ombord på regeringsskutan, om än långt nere i kölsvinet och utan egna ministerposter. Vad Shekarabi i dag säger är helt enkelt att fripassageraren ses som en barlast, vilken inte behövs nu när man vill gå inomskärs och stäva framåt tillsammans med de borgerliga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

Publicerat av
5

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Svämmas Europa över av syriska flyktingar?

Publicerat av
2

En flodvåg av flyktingar dränker Europa och hotar vår kulturella trygghet. Det är den bild som sprids av våra främlingsfientliga propagandister i media och på rasistiska nätsidor. Av känd anledning är det flyktingarna från Syrien som stått i centrum den senaste tiden.
Men hur ser egentligen strömmen av asylsökande till Europa ut? I de tabeller jag sammanställt här under handlar det enbart om asylsökande flyktingar. Den ekonomiska invandringen är en annan sak, som för övrigt starkt begränsas i Fästning Europa under den ekonomiska krisens och den växande främlingsfientlighetens tecken.

Enligt internationella konventioner är alla stater skyldiga att ta emot asylsökande flyktingar och bevilja asyl om flyktingens begäran är rimlig. Den statistik som finns visar att de flesta stater i EU anser att de flesta asylsökandes begäran om asyl saknar grund och avslår deras begäran. Att det handlar om människor som flyr för sina liv tas inte som ett tillräckligt skäl i många fall.
I tabellen här under ser vi hur många som sökte asyl i EU och i enskilda länder under perioden 2009-2013. Som vi ser är det bara ett par länder som beviljar asyl för mer än 50 % av de asylsökande. Frankrike utmärker sig genom att acceptera dryga 10 %. Medan Sverige, Italien, Storbritannien och Holland i alla fall ger asyl till närmare 60% av de sökande.

Men hur ser det ut med den syriska ”tsunamin”? Den nådde aldrig längre än till Libanon, Turkiet och Jordanien. Libanon ensamt har tagit emot fler syriska flyktingar än alla länder i EU tillsammans. Så var det med den flodvågen av syrier som dränker våra stränder, om vi nu inte ska tala om de som drunknar i havet utanför våra stränder.

Källa: FN:s flyktingkommission

Skalan är så grov att antalet som funnit sin tillflykt i Europa knappt syns i diagrammet. Men så här fördelades de 2013: Tyskland 21 253; Sverige 17 984; USA 3 802; Holland 3 404; Storbritannien 3 169; Belgien 1 987; Norge 1 311 och Ryssland 1 163.
Så kan vi se att flodvågen, den rasande tsunamin i själva verket är en skamlig rännil som även den rör upp skribenters och främlingshatares känslor. Vår kontinent med sina 507,4 miljoner innevånare är inte förmögen att ge en fristad till de syrier som flyr undan regimens terrorbombningar. Lilla Libanon och lilla Jordanien tar var för sig emot fler än hela EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bryt alla förbindelser med NATO! Social upprustning – militär nedrustning!

Publicerat av
5

Så avslutades Folk och Försvars årliga samkväm på Sälens högfjällshotell med Överbefälhavarens rituella vädjan om mer miljarder till vapenindustrin och militären.

Allt annat vore naturligtvis tjänstefel för en person i den ställningen.

Lyssnade i måndags till Thomas Nordegren i PI som var på plats och konstaterade att det här mötet mellan medlemmar i den kungliga familjen, militär, säkerhetstjänster, toppar i svenskt näringsliv, politiska partier och våra stora intresseorganisationer måste ses som en avläggare till den historiska Saltsjöbadsandan. Här minglar alla med alla, i skidspåren eller över en drink.

Vare sig du kommer från Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Kooperativa Förbundet, eller Moderata Studentförbundet kan du hitta en plats i vimlet. Folk från Kungliga Krigsvetenskapsakademin kan småprata med Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Bilkåren, Landsorganisationen i Sverige eller varför inte från Livsmedelshandlarna eller Rädda Barnen. Alla är där! Vare sig du är s-kvinna, prins, medlem i Stöldskyddsföreningen eller har officers rang…

I fjol trotsade kungen kylan i Sälen och tog sig en tur i skidspåren. Enligt Nordegren stod skidliftarna still i år. Deltagarna fick inte mycket motion under sitt ”sportlov”…

Det nya i år, som slog Nordegren, var militärens uppenbara glädje över att socialdemokraternas Peter Hultqvist tagit över rodret som försvarsminister från moderaternas Karin Enström. Trots hennes bakgrund som kapten i Amfibiekåren har hon inte i deras ögon ”levererat” de nya pengar som de alltid hoppas på. Hultqvist däremot, han har redan varslat om nya tider. Svenska folket har också via media, fått sin dagliga dos av rysskräck. Enligt Nordegren rådde därför en uppsluppen stämning både bland militärer och alla dem som i bakgrunden kränger vapen- och säkerhetssystem.

Nytt för i år är också att allianspartierna vill att Decemberöverenskommelsen ska kompletteras med en gemensam utredning om svensk Nato-anslutning. Redan tidigare tecknade regeringen Reinfeldt det så kallade värdlandsstödavtalet med denna kärnvapenbestyckade militära gigant. Ett avtal som ger Nato möjligheter att placera ut trupper och upprätta högkvarter under såväl freds- som krigstid i Sverige. Ett avtal som måste bekräftas i riksdagen senare i år och som redan har fått klartecken från socialdemokraterna…

För alla oss som ser detta som ett hot mot vår välfärd och vår egen säkerhet gäller raka motsatsen. Sverige måste i stället bryta alla förbindelser med Nato, stoppa vår vapenexport och i stället stödja de krafter som verkar mot upprustning och krig i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyårsklockorna ringde inte in en bättre värld…

Publicerat av
4

Ny grå vintermorgon. Själv gråkulen i sinnet. Gryningen motar bort mörkret över trädtopparna och i väntan på ännu en storm från Västerhavet flyger lite förmildrande snövitt över landskapet.


Jag lyssnar och tittar samtidigt retroaktivt på Aktuellts extra utsändning från i går kväll där redaktionen lät svenska journalisten Lena Lutaud, på den högerkonservativa tidningen Le Figaro, stå för en sammanfattning av hur fransmännen ser på de vidriga dödsskjutningarna i Paris:

”Hur tror du att folk ser på det som har hänt, hur det ska bli i framtiden?” ”Folk vet att vi har utkämpat en strid”, svarade hon på frågan från SVT-redaktionen, ”vi har inte vunnit ännu, ögonen har öppnats och man är inte naiv längre och man har förstått att det faktiskt är ett religionskrig som är på gång, och att man måste vara väldigt försiktig…”

Avslutningsvis konstaterade sedan detta högerspöke, som varit Aktuellt nyhetsankare dessa vådliga dagar, att det krävs mer polis och mer specialstyrkor för att klara av alla de fanatiker som varje dag återvänder till Frankrike från strider i Mellanöstern eller släpps ut från republikens fängelser. Man kan ana sig till hur snacket går när Le Figaros journalister tillsammans intar sina långa franska luncher…

Svenska folket, via vårt Public Service, fick alltså gå och lägga sig och fundera över världens elände med hjälp av denna billiga analys, faktiskt nära nog en reproduktion av Anders Breiviks apokalyptiska världsbild. Är det då ett nytt korståg, ett ”religionskrig” i Mellanöstern som Västvärldens ledare ska samlas till i Paris nu på söndag, i denna ”union sacré” som planeras? Ska Francois Hollande tiodubbla sina kravallstyrkor för att lösa massarbetslösheten bland landets unga muslimer? Hela fyrtio procent av dem lever utan jobb och utan framtid. ? Är det mer vapenexport till Saudiarabien och Gulfstaterna som är lösningen?

Francois Hollande i diskussion med Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdulaziz al-Saud om nya vapenaffärer…

Riktigt så illa är det nog inte. Inte helt och hållet. Inte än. Men analyser och värderingar flyttas snabbt högerut. Religiösa vanföreställningar och religiös extremism gödslas och frodas i ett samspel mellan social utarmning och socialt utanförskap för hundratals miljoner människor, genom en växelverkan mellan nykoloniala imperialistiska krig, vidriga politiska diktaturer i Mellanöstern samt de härskande eliternas lystna, giriga och hänsynslösa nyliberalism.

Årets nyårsklockor tycks inte ha ringt in en bättre värld. Nödvändigheten av att återskapa levande folkrörelser och en kämpande internationell arbetarrörelse är större än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

Publicerat av
1

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,