Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Regimkris eller teater?

Publicerat av
Svara

Recep Tayyip Erdogan kallar de protesterande för ”ett fåtal plundrare”, ”terrorister” med stöd i utlandet och ”oppositionella” som ”förleder landets” medborgare. Allt detta medan han reser runt i Nordafrika och tar emot hedersmedalj av kungen i Marocko.

I Ankara säger vice premiärministern Bulent Arinc att regeringen ber om ursäkt för det ”överdrivna våld” som användes mot de miljökämpar som i början av förra veckan ville rädda några träd i Geziparken. Träden är glömda för länge sedan och de tiotusentals som nu protesterar dag och natt kräver att trädet Erdogan ska fällas.

Är de skilda budskapen från regimens män ett tecken på strider inom regeringspartiet AKP och kanske de första synliga uttrycken för en regimkris?

Den första idén är att det handlar mer om ett försök till avledande manövrer och splittring av de protesterande. Ett försök att ställa de ”snälla miljöaktivisterna” mot de ”våldsamma” som bygger barrikader och inte viker ner sig inför kravallpolisens absurda våldsamhet.

Men det hörs kanske för många motsägelsefulla röster på regimsidan för att det bara ska handla om manipulation av befolkningen. Uppenbarligen har inte AKP lyckats cementera sina anhängare till ett solitt block bakom den egna politiken och våldet mot oppositionen.

Två tecken går inte att ta miste på. Först gäller det den officiella tv-kanalen NTV, som i början av protesterna totalt ignorerade vad som skedde i Geziparken och intilliggande Taksimtorget och i stället visade matlagningsprogram (där också) och underhållning. Det blev för mycket för en del av kanalens journalister som avgick i protest mot black-outen. Det tvingade i sin tur NTV:s VD Cem Aydin att erkänna att kritiken mot kanalen ”var helt berättigad” och att ”våra tittare känner sig lurade”. NTV:s tystnad hindrade inte folk från att följa händelserna. I vår tid av medial pluralism blev Twitter och Facebook än en gång instrument för information och mobilisering. Den arabiska våren och nu Turkiet visar att det inte längre finns möjligheter för makten att släcka ned alla flöden av information.

Ett andra tecken på kris för regimens stabilitet är aktiebörsens reaktion. I måndags störtdök den 10,47 % för att sedan hämta sig något i går tisdag. Kopplingen till regimens faraoniska byggplaner är uppenbar. Inte mindre än 60 % av kapitalet på den turkiska börsen är utländskt. Det är kapital som nästan uteslutande investerats i Erdogans planer för Taksimtorget, köpcentra, broar och flygplatser. Börjar dessa kapitalägare att tvivla på regimens kapacitet att bevara det ”stabila investeringsklimatet” då kan kapitalflykten bli snabb och förödande för regimen.

Det är nog en aning för tidigt att tala om regimkris, men tecknen finns där och det handlar definitivt inte längre om ett folkligt missnöje mot konkreta enskilda regeringsprojekt. Nu samlas folk, från fackliga förbund, vänsterorganisationer, och sekulära nationalister tillsammans med den stora majoriteten av politiskt oorganiserade demonstranter för att kräva Erdogans avgång.

Även lokala tecken på konflikter mellan myndigheter dyker upp. I Anatalya vägrade de kommunala myndigheterna polisen att använda brandkårens vattenbehållare för att fylla på vattenkanonerna. I landets östra delar växer missnöjet bland landets 12-13 miljoner alevis, en speciell gren av shiamuslimer som ser sig själva som moderata muslimer med en egen kultur. Bland annat har församlingen inga moskéer utan möts i samlingssalar typ ”folkets hus”. De är och har alltid varit diskriminerade av AKP och i de pågående protesterna kan alevis känna sig som en del av folkets resning.

I dag onsdag ansluter ytterligare ett fackförbund, Disk, till den pågående storstrejken och trycket på regeringen ökar. Ingenting tyder just nu på att demonstrationerna snabbt ska avmattas. Vilken effekt Erdogans återkomst från Nordafrika ska få återstår att se. Då blir det kanske möjligt att bedöma om Bulent Arincs och presidenten Guls försök att stryka demonstranterna medhårs bara är demagogi eller om det verkligen är kris på gång i AKP:s ledning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Gamla träd och tårgas.

Publicerat av
Svara

Så hände det igen. En liten gnista tände en präriebrand. Det till synes lugna och politiskt passiva Turkiet exploderar i folkliga protester. Några träd skymde den folkliga ilskan över regeringen Erdogans konservativa politik. Plötsligt ser det ut som att stora skikt av befolkningen i landets större städer gör gemensam sak med den arabiska våren och Sydeuropas indignados.

Taksimtorget , Tahirtorget och Puerta del Sol – samma kamp.

-Det här handlar inte om några träd, det handlar ideologi, sa en upprörd Erdogan och prickade väl ganska rätt. Det handlar inte om några träd. Men inte heller om bara ideologi utan också om maktens alltmer kvävande politik och människornas frihet.

Det började kring några träd i Gezi Park i centrala Istanbul. Träden stod i vägen för ännu ett av regeringens byggprojekt. Ett nytt köpcentra och en replik av en gammal ottomansk kasern skulle ersätta den lilla gröna parken, en av de få i Istanbuls centrala delar. Några hundra miljöaktivister slog upp tältläger i bästa occupy-stil, något som inte passade den auktoritäre Erdogan som vant sig vid att kunna fatta enväldiga beslut tack vare en komfortabel majoritet i parlamentet.

Men när kravallpolis med brutala metoder och mycket tårgas, bröt upp och brände ner tältlägret hände något makten inte tänkt sig. Tusentals och åter tusentals människor i omgivningen anslöt sig i solidaritet med demonstranterna. Inte för att försvara några träd utan för att säga, nu räcker det, till en regim som upplevs som allt mer repressiv och vars islamska moralkonservatism griper in i folks frihet och privatliv.

På lördag natt byggdes barrikader vid alla infarter till Taksimtorget.

Den turkiska kravallpolisen visade som vanligt upp ett ansikte som saknar varje antydan till leende. Det har fackliga organisationer och partier till vänster fått känna på i decennier. Senast Första Maj i år då demonstrerande arbetare och yttersta vänstern angreps hårt av kravallpolisen. Men för den stora majoriteten av de som deltog i veckoslutets sammandrabbning med våldets representanter var det nytt.

De tiotusentals som demonstrerade lördag 1 juni tillhörde inte etablerade organisationer till vänster. Det var vad en del media kallat den ”urbana medelklassen”. Det vill säga främst unga relativt välutbildade människor, studenter, lärare, läkare, med mera, som fått nog av Erdogans visserligen mjuka men ändå islamisering av det offentliga rummet. Alla som protesterat är säkerligen inte sekulära, men alla, även de religiösa, säger nej till att regeringspartiet AKP:s islamska agenda blir offentlig politik.

Det som imponerade på alla observatörer i lördags var den entusiastiska solidaritet som utvecklades mellan demonstranterna och befolkningen i de kvarter som berördes. Polisens intensiva användning av tårgas och pepparsprej drabbade många som togs om hand på plats i privata lägenheter och i hotell. Restauranger delade ut mat gratis. Butiksägare applåderade demonstranterna. Folk hängde ut genom fönstren och tog i med öronbedövande konserter på kastruller och pannor. Hotell och kaféer upplät sin wi-fi åt de som fått sina mobiler blockerade av polisen. Långt in på natten markerade boende sin solidaritet genom att släcka och tända ljuset oavbrutet, Bilar tutade i kör.

Den arroganta makten utmanas med mod och hån.

Under lördagen blev trycket på regeringen för stort och Erdogan beordrade polisen att dra sig tillbaka från Taksimtorget. Ännu 48 timmar senare är kravallpolisen borta från torget och de närliggande kvarteren. Bland demonstranterna gick innebörden av beslutet ingen förbi –en seger hade uppnåtts. Den karska självgoda makten hade tvingats till reträtt, om än tillfälligt. Känslan av att tillsammans i gemensam kamp kan man flytta berg ger självförtroende och hopp.

Men varför i Turkiet och just nu? Till det yttre är bilden av Erdogans period vid makten glansig. Sedan hans parti AKP kom till makten 2003 har den turkiska ekonomin växt i rekordfart och det officiella måttet på rikedom, BNP per person, dubblerats. Men likt alla andra islamska partier saknar AKP en ”islamsk” ekonomisk politik. Det är den nyliberala modellen som gäller, med ökade inkomstklyftor och en stor arbetslöshet parallellt med framväxten av en mycket rik grupp av konservativa muslimska borgare. De senare, tillsammans med traditionella konservativa skikt på landsbygden, är den verkliga basen för AKP.

Ännu mera specifikt kan man säga att AKP är de rika muslimska byggherrarnas parti. Erdogan själv var som borgmästare i Istanbul aktivt inblandad i en rad byggprojekt av faraoniska format. Nu ligger en rad nya projekt på ritbordet. Första byggstenarna har redan placerats för en ny, tredje bro över Bosporen. Ett gigantiskt nytt flygfält ska byggas intill Istanbul för att Erdogans planer på Istanbul som en världsmetropol ska bli verklighet. Och där ungdomar i dag symboliskt försvarar den lilla grönska som finns ska en ny moské resas.

Det är storstädernas unga som utmanar makten.

Att Erdogans parti AKP, betyder Utvecklings och rättvisepartiet, låter i dag som ett dåligt skämt. Vare sig en harmonisk utveckling av ekonomin eller den sociala rättvisan står ut som honnörstecken för AKP. En stor del av befolkningen är fortfarande sysselsatta inom jordbruket. I de tillbakadragna delarna av landet råder djup fattigdom. Medan jordbruket sysselsätter 22 % av befolkningen är det bara 19 % i industrin och 6 % i byggnads. Andelen kvinnor i aktiv ålder som är sysselsatta i avlönade jobb är bara 29,6 % jämfört med 70,5 % av männen i aktiv ålder.

Den snabba utveckling som ekonomin genomgått det senaste decenniet har ökat de stora skillnaderna mellan den utbildade urbana ungdomen och personer i medelåldern jämfört med de fattigare skikten i städer och på landsbygden. Att upproret inte gäller träd är klart, men det handlar inte heller om direkta ekonomiska problem för de som hittills deltagit i protesterna, eftersom de som deltar inte i första hand är missnöjda med den ekonomiska välfärden.

Det gör att händelserna mer liknar Tahir i Kairo än Puerta del Sol i Madrid. Det handlar om protester mot maktens begränsningar av och inkräktande på de individuella friheterna av ett AKP och Erdogan som i flera år sakta men säkert drivit på en moralkonservativ islamsk agenda. Allt ifrån angrepp på aborträtten till uppmaningar till unga att inte kyssas offentligt. Senast har parlamentet antagit en lag som drastiskt inskränker kaféers och restaurangers rätt att servera alkoholhaltiga drycker.

Landets unga kvinnor intar en framträdande plats i protesterna. AKP:s moralpolitik berör.

-Den som dricker alkohol är en alkoholist, förklarade Erdogan och motiverade lagen med att det ska bättra på folkhälsan. Nu är redan konsumtionen av alkohol per person i Turkiet den lägsta i Europa och motivet för förbudet är mer att säkra väljarbasen bland den konservativa muslimska majoriteten av AKPs väljare. Regeringen gör sig till och med löjlig i mångas ögon som då den förbjöd vissa färger på läppstift för flygvärdinnor på Turkish Airlines.

De första dödoffren för repressionen är nu ett faktum. Med sin parlamentariska majoritet i ryggen verkar Erdogan tro att allt är möjligt, att protesterna kan viftas bort som ett verk av en handfull agitatorer som förleder folket.

-Det är inte en handfull plundrare som ska diktera mitt agernade, säger han och minimerar omfattningen av protesterna. Det är inte första gången i historien som en regering fällt sig själv genom att brutalt avfärda protester som verk av obetydliga grupper. I går gick han så långts som till att antyda att det ligger ”utländska krafter” bakom de ungas revolt.

Protester i Ankara 3 juni.

Det är dock inte troligt att de pågående protesterna mot AKP:s och Erdogans styre kommer att segra på kort sikt och lyckas fälla regeringen. För det har AKP ett för starkt stöd bland landets konservativa krafter. Men inget kommer heller att förbli vid det gamla. Försöket att smyga på samhället en islamsk agenda som skulle undergräva den turkiska statens sekulära karaktär har mött ett motstånd som AKP inte väntat sig. Nu tvekar makten inför hur grovt våld som kan användas utan att det slår tillbaka mot användaren. Det amerikanska utrikesdepartementet har redan motsagt Erdogans beskrivning av demonstrationerna genom att kalla dem stora, huvudsakligen fredliga protester som måste bemötas med förståelse. Vita Huset är rädd för att regeringen i Nato-landet Turkiet tappar sin demokratiska legitimitet.

I morgon den 5 juni går det offentligt anställda ut i en tvådagars strejk som redan var planerad av det stora fackförbundet KESK innan protesterna startade. Nu kommer strejken som på beställning för att undvika en isolering av de som aktivt protesterar på gator och torg. Om de stora fackliga organisationerna permanent ansluter sig till protesterna kan hela situationen ändra karaktär.

     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friskolan – ägare fria från ansvar… och var ska sleven vara om inte i grytan?

Publicerat av
7

I går kväll återsåg vi i Aktuellt en av Miljöpartiets mest välkända profiler, Mikaela Valterson. Hon har varit partiets ekonomiska-politiska talesperson och under sina många år i riksdagen dessutom genom sin plats i Utbildningsutskottet ansvarig och drivande för de grönas skolpolitik.

Nu dök hon upp i rutan som ordförande för näringslivsorganisationen Friskolornas riksförbund och försökte där gjuta olja på alla de stormar som blåst in över branschen. Den senaste en riktig tsunami i sammanhanget när de danska riskkapitalisterna, Axcel, hastigt och olustigt för elever och lärare nu förklarat att de lägger ner det största gymnasiet i Sverige, JB Gymnasiet med dess 10 500 elever, eftersom vinsterna snörpts åt av vikande elevunderlag. Friskolan har fått en ny betydelse – ägare fria från ansvar.

Framtiden – inte längre säkert ljus för den största friskolans elever

En del tittare blev kanske förvånade över Valtersons nya roll? Men de borde de inte ha blivit, för var ska sleven vara om inte i grytan? Genom ett oväntat samarbete med de andra borgerliga partierna spelade Miljöpartiet en avgörande roll på 1990-talet när lagen absurt nog ändrades så att det blev tillåtet att driva friskolor med vinst i aktiebolagsform på samma sätt som man driver en bil- eller korvfabrik.

För två år sedan kandiderade Valterson till Miljöpartiets val av språkrör men förlorade stort, med bara 20 procent av rösterna i förhållande till huvudkonkurrenten Åsa Romson. Efter nederlaget valde hon att själv i stället ta plats vid den köttgryta vars kittel hon hjälpt till med att koka så full. För bara några månader efter nederlaget på kongressen blev hon vice vd för Kunskapsskolan AB. Inte precis den idylliska Bullebyskola som hon pratat om som miljöpartistisk politiker utan också den en skolkoncern med vinsten som främsta mål. Huvudägare tillsammans med Wallenbergs Investor är Moderaternas gamla ordförande för ungdomsförbundet Peje Emilsson, vilken dessutom äger den ledande PR-byrån Kreab. Uppdraget som ordförande för näringslivsorganisationen Friskolornas riksförbund ( låter lite som Riksidrottsförbundet…) blev sedan ett naturligt  komplement till jobbet hos Peje och Investor. Sleven har hamnat där den hör hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Den europeiska vänsterns kris

Publicerat av
Svara

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

 

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

 

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

 …vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller  inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och  stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

 

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA  inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett  ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

”Om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sen”

Publicerat av
Svara

Volvos gamle VD, PG Gyllenhammar sedan många år verksam i Storbritannien, har varit på visit i Sverige och intervjuas då av SvD om hur han i dag ser på de år som flytt. Det brukar heta att segraren skriver historia. Nu var det Gyllenhammar som blev förloraren, när han efter mer än två decennier tvingades bort från sin direktörsstol i ”Örnnästet” ute på Hisingens Torslanda, sålde alla sina aktier i Volvo och för gott lämnade landet. Men när tiden hastat tjugo år och de flesta av de som var med är borta från offentligheten kan man ju även som loser försöka med att rätta till historien och rista lite nya slingor på den egna runstenen.

Till tidningen säger PG att ”Lastvagndelen den är jag väldigt glad över i dag, det som är AB Volvo i dag, entreprenadmaskiner och lastvagnar, för jag var med om att storsatsa på lastvagnar”. Sedan fortsätter han:

– Jag känner inte så hemskt mycket för mitt gamla företag längre. Men det hade skett över min döda kropp att man hade sålt Volvo PV. Det är den gren som bär namnet för den stora allmänheten, och även internationellt. Personvagnar var trots allt en betydligt större rörelse.

Men om detta hade varit sant hade PG varit död för länge sedan. Först till lastvagnsdelen, där AB Volvo i dag för övrigt är världens största tillverkare av tunga dieselmotorer och blir totalt sett störst i världen på lastvagnsproduktion när upplägget med det nya kinesiska dotterbolaget Dongfeng Motor Group väl är i hamn. När den unge PG gick från chefsstolen på Skandia och ärvde direktörsstolen på Volvo 1973 efter svärfar Gunnar Engellau då var han hjärtligt ointresserad av företagets lastvagnsdel. Försäljningen av tunga fordon var just då en förlustaffär, verksamheten gick knackigt och dessutom var det mer glamour kring varumärkets stora personvagnssida. Vi som var med minns åren på 1960-talet då bilden på sportbilen P 1800 med Simon Templar, ”Helgonet”, fastnade på allas näthinnor. Som nytillträdd VD ville PG helt enkelt dumpa lastvagnsdelen. Men tack vare bland andra den erfarne gårdvaren i verksamheten Lars Malmros övertalades han efter många om och men till att göra en nysatsning, bland annat genom ett förvärv av en lastvagnsfabrik i belgiska Alsemberg.

Volvo P 1800 och ”Helgonet”, på Volvomuseet.

I PG:s minnesbild över det som varit är sedan den misslyckade fusionen med Renault 1993, den som fick honom att dra från Sverige, helt utsuddad. Han må ha haft en ”vision” om en fusion med fortsatt svenskt ägarinflytande men i själva verket, i och med att Renault ägde ”den gyllene aktien” eller det sista ordet, skulle den tilltänkta visionen ha inneburit att både PV och Lastvagnar hade sålts till Frankrike. Visa av det tidigare samarbetsavtalet med Renault visste alla vi som jobbat i verksamheten en längre tid att Renault av politiska skäl (ägt av franska staten) skulle prioritera viktig produktutveckling, huvudkontor och även montering i det egna landet. Volvo hade blivit ett dotterbolag till Renault och PG en svensk vasall till den franske Kejsaren, om än med god lön och strålglans kring hjässan…

Affären med Renault kollapsade. För till sist hade PG bara stöd av Olle Ludvigsson, socialdemokrat och ordförande i verkstadsklubben (numer parlamentsledamot i Bryssel för socialdemokraterna) och då ”alltid redo” för att försvara den bolagsledning där han själv satt. Ett bräckligt stöd eftersom Ludvigsson knappt hade med sig sin egen styrelse i sin entusiasm för ”Fusionen”. Hos medlemmarna och hos oss lokala fackliga ordföranden (själv var jag ordförande för Lastvagnars tunga montering i Tuve) fanns det inget stöd alls…

På Volvo var chefsstrukturen, som på de flesta företag, helt militärisk. Som chef säger du och gör det som högste chefen vill. Du diskuterar inte. I vart fall inte offentligt. När det gällde Renaultaffären kom det till och med en skriftlig order om att alla chefer, ända ner till verkstadsnivå, fullt ut skulle stödja PG:s planer. Det kompakta motståndet från oss anställda förenades därför med en anonym revolt bland direktörerna. Bara pensionärer som Lars Malmros vågade gå ut offentligt och såga Gyllenhammars planer.

Till sist gick det anonyma mullret över i en eruption och efter några dygn med en uppflammad offentlig diskussion störtades PG. Örnen flydde brådstörtat sitt näste på berget i Torslanda och flög över till England…

Att Personvagnar AB sedan dumpades och såldes 1999 till Ford för reapris av Wallenbergssfärens Leif Johansson. Ja, det är en helt annan saga, för en helt annan runsten än den som PG försöker rista…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kongressen knäckte språkrören

Publicerat av
4


När Gustaf Fridolin och Åsa Romson i helgen kom till Västerås var de under fredagens kongressfest lika soliga, glada och skrattande som de egna partisymbolernas maskrosor kan vara en vacker försommardag.

Hemresan var säkert inte lika upprymd och uppsluppen eftersom kongressen – efter att först ha gett sina företrädare nytt förtroende  i den politiska debatten – sedan bröt av de bägge nyvalda språkrören lika enkelt som man bryter stänglarna på just maskrosor…

Fridolin och Romson – liksom partistyrelsen – blev fullständigt utskåpade i alla stora frågor som var uppe till diskussion. Idéerna bakom hela deras upplägg med ”En ny arbetslinje” var att de gröna numer borde ses som en för systemet regeringsfähig partner. Ett uppsåt som inledningsvis lyckades väl. I fredags sammanfattade exempelvis Göteborgs-Posten deras budskap med den feta helsidesrubriken ”De har lämnat plakatpolitiken”. Ord som var hämtade från Åsa Romson själv.

Men sedan gick allt åt fanders. I den mest uppmärksammade frågan om en arbetstidsförkortning förlorade partistyrelsen med 169 röster mot 50 för det egna förslaget. Dagens Nyheter gör i dag en parafras av Carls Bildts liknelse om ”en rödgrön röra” genom att skriva om ”en helgrön röra”…

I min värld borde det vara omöjligt att åka hem med ett sådant politiskt nederlag i bagaget och samtidigt fortsätta med att vara språkrör för det man inte tror på. Avbrutna maskrosor skiner inte som solen särskilt länge.

Men uppenbart är allt möjligt i Miljöpartiet. Kongressbesluten kommer att tolkas som ”visioner”, de blir en tröst för medlemmarna och ett lockbete för väljarna medan ”politiken” sedan blir en helt annan sak.

Både Fridolin och Romson, liksom veteraner som en Peter Eriksson, suktar stort efter att ta plats i en regering. Kongressbesluten gör det säkert omöjligt att delta i ett kabinett lett av moderaterna men i ett spann lett av socialdemokraterna är inte loppet kört. Där kan de säkert hitta en plats. Trots kongressbesluten. Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson konstaterar med en stor portion humor att (s) inte kan välja bort de gröna och att ”hur man manövrerar bort krav på slopade vinster i välfärden det kan Stefan Löfven doktorera på efter s-kongressen i våras”…

Hur är det då med kongresskravet på exempelvis en radikal arbetstidsförkortning, är det plakatpolitik?

Ja, självklart, om man väljer att inte helt gå på tvärs med marknadens eller kapitalismens helt grundläggande logik. Det är därför kongressen lätt som en plätt kunde byta ut den förra kongressens beslut om 30-timmars arbetsvecka mot den nu antagna 35-timmarsveckan. Eftersom det hela inte tas på allvar utan bara är ”en vision” spelar det ingen roll vad man säger och där låter sjutimmars arbetsdag trots allt lite mer realistiskt än sextimmarsdagen…

En av Miljöpartiets ledamöter i EU-parlamentet Carl Schlyter (där han slipper bilda regering) jublade stort:

– Det är ju väldigt skönt att veta att Miljöpartiet fortfarande står för en linje som säger att alla våra effektivitetsvinster och all innovation inte ska användas till löneökningar med ständigt ökad resursförbrukning, utan att vi kan gå hem lite tidigare och ta hand om varandra, våra barn och våra kära och vår planet, säger han.

Tjo flöjt! Vad betyder detta? Jo, i vart fall säkert inte sänkt arbetstid med bevarad lön. Detta därför att ett sådant isolerat nationellt ingrepp i den globala marknadsekonomin självklart innebär att fler privatägda och vinstdrivna företag drar utomlands. Massor med jobb försvinner och skatteunderlaget för den offentliga sektor där de anställda också ska jobba mindre blir än mer anorektiskt än i dag. Det  har vi som jobbat fackligt känt ända in i ryggmärgen. Carl Schlyter kan kosta på sig en runda exempelvis till Säffle där Volvo Bussar i dag river upp ett helt samhälle genom att flytta den egna tillverkningen till Polen med dess lägre timlöner för de många man- och kvinnotimmarna…

Arbetarna vid Volvo Bussar AB i Säffle har gått hem för sista gången

Återstår sänkt lön som alternativ. Realistiskt för många med höga löner, exempelvis Schlyter själv, men knappast för den stora mängden av löntagare. Inte minst när Fridolin sammanfattade framtiden med orden om att partiet nu också skulle tänka på dem som inte får pengarna att räcka till i slutet på månaden…

Varje budskap om en radikal förkortning av arbetstiden från partier som vill bevara det nuvarande marknadssystemet skorrar falskt. Visionen är naturligtvis helt rätt. Till hundra procent. Men ska den förverkligas och inte bli mer än simpel plakatpolitik kräver den ett verkligt systemskifte, ett uppbrott från den verklighet där jakten på vinster styr politiken. Den kräver en konfrontation med ägarna till våra storföretag och banker och detta i en omfattning som kräver åtminstone en påbörjad samordning av en reorganiserad europeisk arbetarrörelse i samarbete med det bredaste spektrum av folkliga rörelser. Inte minst gröna sådana.

En tanke helt fjärran även för Carl Schlyter, han må twittra hur glatt som helst över hur stormförtjust han är över kongressens vändning. Men att gå från ord till handling finns det inte en tanke på heller i hans värld. ”Upp flyga orden, stilla tanken står” diktade Shakespeare på 1500-talet. Det kunde i dag, femhundra år senare, stå som en rätt riktad kommentar till denna eskapism i ord.

Väl detta sagt finns det ändå en bra sak med Miljöpartiets kongressbeslut. De gör det svårare för Reinfeldt att hitta ett nytt regeringsunderlag och det kan säkert få många fler att fundera över det orimliga med vårt nuvarande ekonomiska system där det bara blir plakatpolitik av det som i sak är alltigenom förnuftigt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SR1,DN1,

Ty den som har, åt honom skall varda givet…

Publicerat av
6

I en TV-debatt i veckan med Anders Lindberg blev Dagens Nyheters Hanne Kjöller uppmärksammad för att hon rakt av jämförde ”Göteborgskravallerna” i samband med George Bush`s besök och sedvanligt fotbollsvåld med bränderna i Husby. Hon ville inte diskutera något som helst samband mellan dessa och social utsatthet och förringelse.

På sitt sätt tar tidningens chefredaktör Peter Wolodarski henne i örat när han i dag analyserar skolresultaten i Stockholm som en mätare på hur det står till i huvudstadens förorter:

”I Adolf Fredrik, 97 procent av alla elever har minst godkänt i samtliga ämnen. Enskede skola, 92 procent, Fredrikshov, 100 procent, Gärdesskolan, 91 procent, Mälarhöjdens skola, 97 procent, Äppelviksskolan, 94 procent.

I innerstaden och populära villaförorter klarar de allra flesta kunskaps­målen och betygen är generellt höga, även om det finns undantag. På resultatlistan står samtliga grundskolor i Stockholms stad. Jag fortsätter att läsa:

Akallaskolan, endast 33 procent har uppnått målen, Hjulstaskolan, 29 procent, Rinkebyskolan, 38 procent, Rågsvedsskolan, 32 procent, Ärvinge­skolan i Kista, 43 procent.”

Dramatiska siffror som Kjöller borde fundera över en bra stund. Med de resultaten är det på förhand givet att ungdomarna i utsatta förortsområden från början är förlorare.

Mellan rubrikerna till de olika artiklar som letar efter en orsak till förortsbråken publicerade DN en feel good läsning om vad som kan bli ”vårt nästa heta resmål”.  När du har ”bott i Boston, badat i Barcelona och mumsat i Marrakech” vad ska du då hitta för ”coolt” ställe som inte är ”über, inte europeiskt trendfnattigt eller förstört av hybris”, frågar man.

Ja, så planerar man nästa semester på ”Solsidan”, I Täby, på Lidingön eller på Mälarhöjden, samtidigt som man mumlar tyst om att bli av med vårt fossilberoende…

Men knappast i Husby eller Rinkeby. Utan att ha läst Bibelns Matteus 13:12 har man där av praktisk erfarenhet fått lära sig vad som gäller i vårt klassamhälle:

 ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”.

Sensmoralen blir enkel. Va fan, har man nu inte råd med överklassens ”heta resmål” får man väl tända på något som ligger närmare till hands…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,SVD1,

När TV:s Solsidan är slut…

Publicerat av
4

.

.

När TV:s Solsidan är slut…

Ja, då brinner det bilar på Skuggsidan. Internationalens Emma Lundström berättar mer om det Husby hon känner:

Det har brunnit i Husby. Det är ungdomar som har tänt på bilar. Krossat rutor.

Plötsligt är det fullt mediapåslag. Expressen, DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet vet med ens inte till sig av intresse för ett område som de, så sent som för bara några dagar sedan, knappt ägnade en tanke.

Kravaller! Upplopp! Övervåld! Stormedierna gottar sig, rullar sig i orden. Går på ungdomsorganisationen Megafonens presskonferens. Frågar om och om och om igen: ”tar ni avstånd från bilbränderna?”, påpekar om och om igen att organisationen nog har förlorat förtroendet nu. Visar med både fråga och kommentar, med största möjliga tydlighet, att de inte har brytt sig om att förstå någonting överhuvudtaget.

För var var de när vårdcentralen privatiserades och krymptes? Posten lades ner? Fritidsgården lades ner? Skolan lades ner?

Var var de när Megafonen och Nätverket Järvas Framtid anordnade Vredens dag, våren 2011? En dag ägnad åt att uttrycka ilska och politisk frustration över Alliansens så kallade ”Järvalyft”, som i princip enbart kommit att handla om nedläggning av det offentliga, och om gentrifiering – att genom upprustning och chockhöjda hyror tvinga bort människor från deras hem, deras områden.

Var var de när pensionärer och ungdomar tillsammans kämpade för sin samlingsplats Husby Träff i början av 2012? När Megafonen höll förortskonferens med organisationer från andra delar av landet?

Och var har de varit alla gånger Megafonen, tillsammans med Röda korset, anordnat kulturcaféer med föreläsningar om till exempel vad som sker när förorten militariseras?

De var i alla fall inte där.

Hade de varit där hade de inte behövt tråka Megafonens talesperson med frågor om ifall han tar avstånd från våldet eller inte. Då hade de vetat att Megafonen inte behöver ta avstånd från våldet eftersom de hela, hela tiden arbetat för andra lösningar. Hela, hela tiden arbetat för social rättvisa, genom socialt arbete, genom att ställa politiska krav. Arbetat för samverkan, för förändring underifrån, för att få ungdomarna att känna framtidshopp. Genom att till exempel få ungdomar att engagera sig i Hyresgästföreningen. Genom läxhjälp. Genom att finnas på plats, i orten.

De har lyft frågorna. Lyft frågorna. Lyft frågorna. De har försökt få politikerna att lyssna. Att se konsekvenserna av den nedskärnings- och privatiseringspolitik som förs. Att förstå vad ilskan och frustrationen kan leda till om ingen hörsammar de fredliga protesterna.

Megafonen har sagt: ”Lyssna!” Men ingen har lyssnat. Inte på allvar. Varken politiker eller stormedia. Och så sköt polisen ihjäl en 69-årig man – enbart beväpnad med kniv – i Husby, och ljög om hur det hela hade gått till. Det blev droppen, enligt Megafonen.

Droppen som fick bägaren att rinna över.

Paris. London. Det händer och händer igen.

Men droppen i Husby var kanske ändå inte själva dödsskjutningen i sig, utan att ingen lyssnade när Megafonen några dagar efteråt anordnade en manifestation, återigen med politiska krav, tydliga nog: en oberoende utredning av dödsskjutningen och en offentlig ursäkt från polisen.

Om media och politiker hade valt att lyssna hade de kanske hört ljudet av den sista droppen.

Då hade ungdomarna kanske sluppit den allomslutande känslan av att inte kunna påverka någonting, känslan av att inte räknas, av att inte leva i en verklig demokrati utan i en som bara finns på papper.

Att tända eld på bilar och krossa fönsterrutor är missriktat och destruktivt. Det är inte på något sätt konstruktivt. Leder inte till positiv samhällsförändring. Men det är ett oerhört tydligt tecken på att ett samhälle håller på att gå käpprätt åt helvete. Att ungdomar förstör sitt eget område, ett område som många av dem egentligen vill värna om, det är inte något som uppstår ur ett vakuum. Megafonen har formulerat det så väl:

”Vi vet att upploppen idag växt fram ur den frustration som finns där människor ständigt blir ignorerade, känner sig förminskade och blir tystade i alla sammanhang. Reaktionerna ikväll är ett resultat av polisens brutalitet i vårt område.

Vi i Megafonen förstår vårt områdes reaktioner, och vi förklarar kvällens upplopp som ett svar på polisens brutalitet mot medborgare, våra grannar. Megafonen är den konstruktiva kraften och vår lösning är sociala satsningar i våra områden. Händelser som denna kan endast förebyggas med lika förutsättningar för alla – oavsett bostadsort.

Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtid.

Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar. De säger ”Gå hem”. Det här ÄR vårt hem. Och vi försvarar det. Så länge våra gator fylls av adrenalinfyllda poliser med laddade vapen, går vi ingenstans. Vi står upp för vår ort.”

Det är egentligen väldigt enkelt. Politikerna som sitter med makten i sina händer måste inse att deras beslut får konsekvenser som de inte kan avhjälpa bara genom att skicka fler poliser. Att göra förorterna till ständigt patrullerade ghetton utan något gemensamt kvar för människorna att värna om, det är att bädda för katastrof.

Integrationsminister Erik Ullenhag verkar tro att han har gjort sitt genom att han förlade sin tjänst till Rinkeby under en kortare period 2012. Men så tillhör han också den Allians som inte har några som helst planer på att ändra utvecklingen, vars enda lösning nu och i framtiden förmodligen kommer att vara att skicka ständigt fler poliser.

Eftersom klyftorna och segregationen är meningen.

Och de ofrånkomliga konsekvenserna bara något att försöka skyffla under mattan, med våld om så krävs.

Men människor accepterar inte att bli överkörda, inte hur länge som helst. Det som händer i Husby nu är den förda politikens haveri. Och det kommer att fortsätta hända tills människornas krav och vilja tas på allvar

Text och foto Emma Lundström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Har klimatskeptikerna vunnit?

Publicerat av
15

På den frågan svarar Financial Times chefsekonom, Martin Wolf, ja i en analys publicerad i dag 22 maj.

-Sett till att inget görs i världen har klimatskeptikerna vunnit, skriver Wolf och bygger under med statistik och diagram som visar vad vi alla känner till –att utsläppen av koldioxid i atmosfären bara fortsätter att stiga i en takt som är ohållbar.

De ytterst tandlösa klimattoppmötena bara finns där som en bekräftelse på att den ekonomiska krisen sedan 2008 skjutit alla ansträngningar i sank. Inget görs längre, som Wolf tragiskt konstaterar.

-Våra försök att lägga om våra val bort från de som nu driver på ständigt ökade utsläpp har misslyckats. Orsakerna till misslyckandet ligger djupt. Bara hotet om mer näraliggande katastrofer kan kanske ändra på det och då kan det redan vara för sent. Det är en deprimerande sanning. Det kanske också är bevis för ett förödande misslyckande, avslutar Wolf sin krönika.

Så har då klimatskeptikerna rätt? Bevisbördan för det ligger dock på dem själva och inte på den absoluta majoritet av klimatforskare som säger att temperaturökningen och klimatförändringen är ”man-made”, det vill säga orsakad av människans industriella verksamhet.

I en undersökning som gjorts av IOP Science har ett stort antal vetenskapliga texter, 11 944 skrivna av 29 083 forskare, klassats och gett följande resultat: bland de som explicit uttalar sig om effekterna av människans inverkan tar 98,4 % av forskarna ställning för tesen om ”man–made” förändring medan 1,2 % avfärdar den och 0,4 % är osäkra.

Kan den enorma majoriteten ha fel? Ja, det kan den, det har hänt förut, skriver Martin Wolf. Eller är det som vissa säger att alla dessa forskare är köpta och spelar med i en världsomspännande konspiration? Skulle de riskera sin karriär och sitt rykte för några kronor extra i fickan? Är det inte enklare att anta att för de 1,2 % som avfärdar den dominerande forskningen finns det agendor som styrs av bolag som Exxon och med betydligt större belopp att inkassera för ”forskningsresultat” som går Exxons ärenden?

Har därför kampen mot klimatförändringen redan lidit ett avgörande nederlag? Har klimatförnekarna segrat trots att deras argument förkastas av en överväldigande majoritet av världens klimatforskare? Sett till politikernas agerande under klimatmötena har nog Martin Wolf rätt.

  
 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skatteracet i Europa

Publicerat av
1

I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.

Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.

Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.

I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.

Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.

Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.

Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.

En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.

Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.

För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.

-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.

Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.

Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.

Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.

Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.

I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,