Kategoriarkiv: Debatt

Internationell vänster stöder den syriska revolutionen.

Publicerat av
8

Dokumentet här under antogs av 23 anti-kapitalistiska organisationer under det nyss avslutade Sociala forumet i Tunisien. Det tar en klar ställning för den syriska revolutionen, tar avstånd från imperialismens försök att leda den in i ofarliga banor, tar avstånd från de som i ”anti-imperialismens” namn vänder revolutionen ryggen och uppmanar alla till att visa sin solidaritet med de som kämpar för frihet, värdighet och demokrati i Syrien.

*********

Deklaration till stöd för den syriska revolutionen av deltagare vid det sociala forumet i Tunis 26-30 mars 2013.

Omvärlden visar intresse för revolutionerna i de arabiska länderna med start i Tunisien. Efter att revolutionen nådde Syrien har bilden blivit mer oklar. En stor oförståelse har uppdagats grundad i den gamla doktrinen från kalla kriget och uppdelningen av världen i två ”läger. Av den anledningen hävdar vi undertecknade förljande:

1/. Det som sker i Syrien är en revolution i begreppets fulla mening. Den är ett resultat av det ekonomiska sönderfallet i Syrien under det senaste decenniet, orsakad av den strukturella krisen som drivit stora delar av befolkningen in i fattigdom och svårigheter medan rikedomar samlas i händerna på en minoritet av maffiafamiljer stöttade av diktaturen.

Revolutionens mål är därför att främja frihet och demokrati, att skapa ett ekonomiskt system i de undertryckta klassernas intresse och bygga en demokratisk sekulär stat som behandlar alla syrier likvärdigt, inklusive kurder och alla andra minoriteter.

2/. Därför uttalar vi vårt stöd till revolutionen. Vi anser att den ska stödjas så att dess seger kan öppna perspektiv på avgörande politiska och sociala förändringar, så att revolutionen kan sprida sig till andra länder –från Maghreb till Saudiarabien – i en situation där den globala krisen för kapitalismen annonserar breda rörelser i många länder världen över.

3/. Vi tar avstånd från alla krav på utländsk militär intervention, amerikansk-europeisk, och tar samtidigt avstånd från Rysslands, Irans och Kinas inblandning. Vi tar också avstånd från en konfessionell logik eller försök att tvinga på revolutionen en religiös karaktär. Det är en folkets revolution och det är inte och kommer inte att bli ett samfunds eller en religions uppror. Vi fördömer den politik av oppositionen som reducerar revolutionen till de egna liberala kraven, den politik som inte griper sig an befolkningens problem utan bara de individer som strävar efter makt.

4/. Vi hävdar att makten i Syrien utvecklats på en nyliberal maffiabas och inte i konflikt med imperialismen. Den har alltid underkastat sig den sionistiska staten genom att föra krig mot revolutionen och det palestinska folket. Under lång tid har den garanterat lugn vid gränsen till Israel genom att inte försöka ta tillbaka Golanhöjden.

5/. Vi måste fördöma diktaturens brutala repression av folket, en repression som nått en nivå av brott mot mänskligheten. Vi fördömer också Saudiarabiens, Qatars och andra Gulfstaters försök att avleda revolutionen, i Saudiarabiens fall leda den till nederlag, i Qatars fall till att Muslimska brödraskapet ska ta överhanden. Vi fördömer också exporten av ”jihadister” till Syrien som en del i en kontrarevolutionär process.

6/. Vi måste stödja den syriska vänstern som deltar i revolutionen med politiska, mediala och alla andra medel som står oss till buds. Stödet är en del i en politik som syftar till att samordna alla vänsterkrafters aktivitet för ett deltagande i revolutionerna, för att utveckla dem och omforma dem till segerrika folkliga revolutioner.

7/. Vi måste samordna vår mediala aktivitet för att bryta Gulfimperialismens mediala hegemoni som deformerar revolutionen med en falsk bild. Det kan vi uppnå genom utbyte av information och genom att publicera den syriska vänsterns analys av revolutionen.

8/. Vi måste tydliggöra den syriska revolutionens natur för varje vänsteraktivist världen över. Vi måste försöka ändra hållningen hos den vänster som med anti-imperialism som förevändning stöder den brottsliga och maffiaartade makten. Vänstern måste anta ett verkligt revolutionärt stöd till den syriska revolutionen. Den ska ses som en integrerad del i de arabiska revolutionerna, som en källa till stimulans av klasskampen i världen och en gnista som kan tända revolutioner i Europa och Asien och möjligtvis i resten av världen som en påskyndare av och en effekt av imperialismens kris.

Som en konsekvens av ovan ska vi arbeta för att bygga en stödkampanj med den syriska revolutionen. Vi måste förtydliga dess villkor, dess svårigheter och dess i grunden revolutionära karaktär, mot kapitalismen för dess överskridande, och mot maffiaregimen.

Vi kan börja med en dag av solidaritet den första veckan i maj till stöd för revolutionen, organiserad av krafter till vänster i våra hemländer.

En kommitté tillsatt av den internationella vänstern förbereder en kongress i Tunisien, troligen i juni 2013, till stöd för revolutionen i Syrien. En stående kommitté tillsatt av kongressen ska arbeta för ett fortsatt stöd till revolutionen och den syriska vänstern, för att öka förståelsen för revolutionen bland vänstern i hela världen.
Tunisien den 31 mars 2013

Översättning: Benny Åsman

 

Lista över organisationer som undertecknat uppropet: (franskan i originalet får stå kvar eftersom det saknas vedertagna svenska namn på de flesta som skrivit under).

Coalition de la Gauche Syrienne
Organisation des Communistes en Syrie
Parti Démocratique Kurde Syrien (PYD)
Courant de la Gauche Révolutionnaire Syrienne
Ligue de Gauche Ouvrière (Tunisie)
Parti des Travailleurs (Tunisie)
Lutte Internationaliste -LI (Espagne)
Front Ouvrière (Turquie)
Unité Internationale des Travailleurs-IV Internationale (UIT-CI)
SolidaritéS (Suisse)
Mouvement Pour le Socialisme (MPS, Suisse)
Forum Socialiste (Muntada Ishtaraki), Liban
Comité pour la cause arabe (Espagne)
Nouveau Parti Anticapitaliste- NPA (France)
Marea Socialista (Venezuela)
Gauche Anticapitaliste -IA (E.Espagnol)
Parti Socialisme et Liberté- PSL (Venezuela)
Gauche Socialiste-IS (Argentine),
Mouvement Socialiste des Travailleurs-MST (Chile),
La Protesta (Bolivia),
Unis dans la Lutte (Peru),
Courant Socialiste des Travailleurs-CST du PSOL (Bresil),
Proposition Socialiste (Panama

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Publicerat av
3

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Publicerat av
12

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aldrig mera! Inte bara i Grekland.

Publicerat av
2

Av Yorgos Mitralias

En sak som Europas befolkning haft gott om tid att inse är att vare sig krisen eller den sociala tragedi som följer i dess spår är något specifikt för Grekland. Tyvärr antyder allt att en annan sak som det är tid att inse är att det nynazistiska Gyllene gryning inte är begränsat till Grekland. Det påståendet möts utan tvekan med stor skepticism av många: ”Hos oss tillåter aldrig vare sig våra traditioner, vår kultur eller vårt temperament sådana fenomen”.

Symboler och flaggor är facisternas sammanhållande ”argument”.

Det är exakt vad alla greker –även de mest upplysta till vänster – sa för bara nio månader sedan då ett fåtal ”galningar” med livlig fantasi varnade för att den bruna pesten höll på att sprida sig i samhället. Egentligen inget märkligt. Det är som om mellankrigshistorien upprepade sig. För vem hade kunnat föreställa sig att italienarnas och tyskarnas ”traditioner”, ”kultur” eller ”temperament” skulle tillåta framväxten av fascismen och nazismen fram till maktövertagandet?

Låt oss för en gångs skull vara seriösa och se oss omkring överallt i ett Europa som alltmer liknar ett gigantiskt socialt slagfält. Vi ser inte bara att Gyllene gryning efterliknas överallt i centrala Europa, i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Ryssland. Vi ser också en galopperande banalisering av en allt våldsammare rasism, antisemitism, islamofobi, och en banalisering av grovt hat mot invandrare, mot de som är ”annorlunda”.

I Ungern marscher uniformsklädda facister i raka led. EU blundar och låtsas det regnar.

På rekordtid går de partier, som ännu i går innehade makten i nästan alla våra länder, in i en slutlig kris eller till och med försvinner. Krisen, arbetslösheten, osäkerheten och misären blir vardag och driver människorna till en desperat jakt på lösningar eller frälsare som de nästan alltid finner i politikens ytterligheter. Precis som på 30-talet…

Samma orsaker, samma effekter, samma medbrottslighet och samma intressen. Man kan till och med säga … samma blindhet hos makthavarna, hos våra europeiska regeringar som leker –för vilken gång ordningen, – trollkarlens lärling och när den bruna huggormen vid sitt bröst.

Vem har sagt att de i samhällets topp lärt sig förra seklets läxor? Att de för alltid har fördrivit mellankrigstidens demoner? Om man skulle lita till dem vore historien en evig pånyttfödelse. Ändå får inte denna mardrömslika historia återupprepa sig för nu handlar det om våra rättigheter, vår frihet, vår mänskliga dignitet, kor sagt våra liv.

Brun pest i Tyskland där den ännu är isolerad i sitt näste.

I Grekland är det kanske redan för sent för ormen är redan ute ur sitt näste, rör sig fritt på gatorna och terroriserar medborgarna som fortsätter att inte tro på vad de ser.

Men vad i resten av Europa? I Italien, i Frankrike och i Spanien? En sak är i alla fall klar  -vi måste agera snabbt innan det är för sent som det kanske redan är i Grekland.

Handla snabbt… och handla alla tillsammans. För inom våra nationers gränser finns ingen räddning. Ställd inför banaliseringen av barbariet och den bruna pestens pånyttfödelse kan vi inte tillåta oss att begå samma misstag som förr. Enade över nationsgränserna och över vad som skiljer oss kan vi vända trenden och rehabilitera solidariteten, broderskapet, friheten, jämlikheten och andra ”omoderna” valörer som trots allt är till mänsklighetens honnör. Utan att glömma att till sist utspelas allt på gatorna och torgen tillsammans med de svagaste och mest utsatta som vi måste skydda till varje pris.

Mottagandet nästan överallt i Europa av det Europeiska Antifascistiska Manifestetet (1) visar att perspektivet för att skapa en antifascistisk rörelse i Europa vare sig är orealistiskt eller utopiskt.

Det är realistiskt därför att det svarar mot ett behov som vår kontinents innevånare känner av allt mer. Från Aten till Madrid är det upp till oss alla att i handling visa att den här gången…NO PASARAN.

Översättning till svenska: Benny Åsman

(1) Manifestet på 16 olika europeiska språk. Välj själv här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Daniel Suhonen – segerrik rebell ?

Publicerat av
3

”Jag känner mig som en vinnare”, förkunnade en stormförtjust Daniel Suhonen direkt efter uppgörelsen med partihögern i den heta frågan om ”välfärdens driftsformer”.  Aftonbladets Eva Franchell menade att rebellen Suhonen för en gångs skull hade blivit ”hela partiets hjälte”. Men var det verkligen han och socialdemokratins vänster som segrade?.

.

Den här bilden från (s)-kongressen säger mer än bra många ord. Sextio procent av Socialdemokratiska partiets medlemmar är över sextio år. Vad göra? Jo, man apar efter amerikanska valkampanjer eller TV-shower genom att sätta in ett skyltfönster bakom Stefan Löfvén med applåderande ungdomar som cheer leaders. Fick SSU:arna verkligen diskutera och  ta ställning till ”linjetalet” innan de gick med på att stå där och frenetiskt klappa händer?

Vad blir det nästa gång? Kanske något mer vågat i själva valrörelsen? Som här med The Red Cheer Leaders från hockeylaget  Tampa Bay Buccaneers.

För att besvara frågan kan det vara bra att ha en startpunkt några år tillbaka i tiden. Nyligen började jag med en försiktig vårstädning bland alla kartonger med papper, häften och böcker från mina år som fackligt och politiskt aktiv metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. En av skrifterna har jag bläddrat i med ett stort mått av nostalgi, sönderläst och tummad som den är av ett otal gamla arbetskamrater. Många sidor är veckade, där finns massvis med hundöron och en del stycken är fläckade av olja eller vanlig smuts. Det är Metallindustriarbetarförbundets ”heliga skrift” eller handbok från Överstyrelsen 1970. Den fick jag överta av min företrädare och jag skulle sedan under tjugo år som ordförande i gruppen för Lastvagnars tunga montering ansvara för att dess stadgar och riktlinjer var riktmärken för styrelsens fackliga arbete. I många debatter eller i vardagens ilskna munhuggning mellan oss socialister och socialdemokraterna på Volvo fanns det där ett stycke som vi älskade och våra motståndare helst ville vara utan.  Det var i den Andra paragrafen och grundtanken där härstammade ända från kongressen 1919. Rakt ut sas att i Metallarbetarförbundets ”uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering”.

I dag har några decennier rusat förbi. På Aftonbladets kultursida skriver Jan Scherman om hur rörelsen har gått från folkhemsbygge till att bli ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget. I dag diskuterar socialdemokratin inte längre den privata produktionens socialisering och makten över kreditmarknaden utan bara de obscena vinstuttag som görs av de riskkapitalister som i sin jakt på profiter sökt sig till den lika liberala som lukrativa skattefinansierade svenska friskolemarknaden.

”Med de här skrivningarna kan vi stå i varenda valstuga och säga det vi tycker, nämligen att vi är emot vinst och girighet, rofferi i de här jäkla bolagen som skor sig”, summerar Suhonen han och de andras uppgörelse med partiledningen. Han är nöjd fast det inte finns ett beslut om nej till vinster i välfärden. Ja, kongressen har inte ens ställt sig bakom LO:s förslag om en maxgräns för vinstuttagen. För hans del handlar det framförallt om ”en ideologisk omsvängning”.  Dessutom betonas att kommunerna ska få ”ett avgörande inflytande”.

Men är det verkligen så?  Dagens Ekos politiske senior Tomas Ramberg har granskat uppgörelsen och dessutom blickat tillbaka några kongresser. Den förra partikongressen 2009 slog fast att ”de folkvalda ska ha rätt att neka nyetableringar”. Enligt Ramberg var lördagens beslut i stora stycken en kopia av de tidigare. ”Redan 2009 ansåg socialdemokraterna att friskolor måste ingå samarbetsavtal med kommunerna för att få starta. Kom de inte överens skulle etableringen skjutas upp”. Till och med formuleringen om att kommunernas åsikt skulle vara ”avgörande” var redan då på plats. Ramberg fortsätter vidare med att: ”På en punkt gick partiet till och med längre 2009 än igår. Då krävde socialdemokraterna att också redan existerande friskolor skulle ingå ett samarbetsavtal för att få fortsätta finnas”. Ramberg har inte behövt gå tillbaka särskilt långt i tiden för att slå Suhonen på fingrarna. Daniel Suhonen är född 1979 och kan inte lastas för att han glömt debatterna på 1970- och 80-talen. Men vad som sas och skrevs 2009 borde han komma ihåg.

Vad är det då som inte fungerat? Jo, främst att Miljöpartiet då som nu vägrar att vara med i båten. Efter valet talar mycket för en minoritetsregering bildad av socialdemokrater och miljöpartister uppbackad av hoppande majoriteter i riksdagen. Partiledningens bjudning till vänstern på (s)-kongressen betyder därför ingenting. Eller som Ibrahim Baylan kommenterat uppgörelsen i sin replik till en måttfullt upprörd Jan Björklund:

”Det här är uppfattningar vi i grund och botten har haft tidigare om kommunalt inflytande. Visst, nu stärker vi de skrivningarna – inget snack om den saken. Men att använda det som ett svepskäl till att inte komma vidare i kommittén är märkligt”, säger Ibrahim Baylan. ”Det här är våra utgångspunkter. Men förhandlingar funkar ju aldrig så att man hugger i sten”.

Stridsropet från s-kongressen är inte ristat i sten…

.

I ett annat inslag från Dagens Eko menade Tomas Ramberg att (s) nu kanske fått ett ”lite annat tonfall” i frågan.

Ja, helt visst när det gällde kongressdebatten. Men när den egentliga valkampanjen kommer i gång kommer tonfallet att vara betydelselöst eftersom partiledningen kommer att göra allt som står i dess makt för att inte behöva ta en endaste ton när det gäller de enskilda vinstintressen som vill sko sig på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SR1,AB1,AB2,DN1,GP1,DN2,DN3,SVD1,

Läckor i Skatteparadisen

Publicerat av
2

Ett gigantiskt journalistiskt hantverk har uträttats av 86 journalister från 46 länder anställda i 36 media. I går publicerade de en rapport om vilka som placerat stora pengar i skatteparadisen. Det är en oerhörd mängd data som bearbetats i ett och ett halvt år. När WikiLeak släppte sin bomb innehöll den 2 gigabyte information. Den nu aktuella läckan om vilka som gömmer sig i skatteparadisen innehåller 200 gigabyte av data.

Det är ett globalt system för skattefusk som nu avslöjas i sina detaljer. Det har redan varit känt länge att det handlar om enorma belopp. Redan i fjol publicerade Tax Justice Network en uppskattning av de belopp som undanhålls beskattning till över 20 000 miljarder dollar. Den nu aktuella rapporten bekräftar beräkningen och preciserar beloppet till 20-32 tusen miljarder dollar. Var finns finanskrisen? Ja, den finns ju eftersom länder som Grekland och Cypern tvingas ned på knä av den internationella finansen och dess hantlangare i Bryssel.
Men baksidan av finanskrisen finns på Kajmanöarna, Brittska Jungfruöarna, Sark, Guernsey och alla andra paradis för rika som inte vill betala skatt.

Låt oss göra ett litet räkneexempel för att se vad en ytterst modest beskattning av de undangömda pengarna kunde ge i skatteinkomster.

 En procents punktskatt är så löjligt lågt att inte ens superfinansminister Borg skulle kunna spela indignerad å de rikas vägnar. Inte heller 15 procents beskattning av kapitalinkomsten är ”konfiskatorisk” som det brukar kallas när man rör de rikas pengar. I många länder ligger skatten på inkomst av kapital över eller långt över den nivån.

Alltså skulle den modesta ”konfiskeringen” ge 340 miljarder dollar på ett fat. Trojkan och finansen var beredd att dräpa Cypern för tio miljarder euro. Tar man pengarna där de finns kan vi skrota allt tal om kris. Det blir ingen kris kvar. Nu när Europas regeringar visat i Cypern att det inte längre är ett tabu att ta lite pengar från de rikas bankkonton ligger ju vägen öppen att ta för sig i skatteparadisen.

Det gigantiska arbetet som de inblandade tidningarna gjort öppnar vägen för att kraftigare än någonsin resa parollen: Ta pengarna där de finns. Det är inte vanliga löntagare som ska betala krisen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Assad saknar religiös och etnisk bas. Han har medlöpare.

Publicerat av
5

Allt från den syriska revolutionens första dag har Assads regim gjort allt för att framställa upproret som ett sekteristiskt uppror av den sunnitiska folkmajoriteten. En seger för revolutionen vore en katastrof för landets minoriteter.

-Endast, jag Bachar Assad, skyddar alawiterna, de kristna, kurderna, druzerna och de andra minoriteterna i Syrien. Det är en bild som han lyckats sprida så effektivt att även delar av den internationella vänstern och radikala intellektuella tagit den till sig.

Assad håller sin ”skyddande hand” över alawiterna i en stadsdel i Hama

Ändå stämmer bilden inte alls. Liksom diktaturer i allmänhet har också regimen i Damaskus sina stödtrupper i alla folkgrupper i samhället. Men det är inte ett kollektivt stöd från någon folkgrupp utan en uppslutning kring regimen av individer med olika intressen att ta tillvara på. I grunden går klyftan i samhället mellan de fattiga och förtryckta och den härskande eliten som via tusen band är uppknuten till familjen Assads öde.

Den mest framträdande bilden av en sekteristisk splittring är den som buntar ihop hela den alawitiska minoriteten till en enda stödtrupp som lojalt, ja nästan blint sluter upp bakom Assad bara för att han själv tillhör den alawitiska sekten. Redan för sex månader sedan sprack den bilden då skarpa motsättningar bröt ut mellan prominenta familjer och familjen Assad i diktatorns hemstad al-Qardaha där brodern Mohammed al-Assad härskade över bandit- och smuggelmaffian Shabiha.
Inte heller den alawitiska officerskasten står enad bakom Assad. I slutet av februari flydde åtta högt rankade alawitiska officerare med sina familjer till guvernörskapet Mafraq i Jordanien. De hade fungerat som informatörer åt FSA innan de hoppade av. Till Turkiet anlände helt nyligen ett 20-tal alawitiska officerare som tillhört den beryktade fjärde divisionen under Mahar Assads ledning och det republikanska gardet.

Delegater vid alawiternas konferens i Kairo.

Men den verkliga dödsstöten mot Assads propaganda om alawiternas lojalitet med regimen kom i mitten av mars då oppositionella alawiter organiserade en konferens i Kairo för att deklarera sitt stöd till och deltagande i den syriska revolutionen. Konferensen antog en tolvpunkts deklaration som översatts till svenska av solidaritetsaktivisten John Swedenmark (stort tack för det) och som följer här:

1 / Den syriska revolutionen är alla folkgruppers uppror mot tyranni, despotism och korruption, ingenting annat.

2 / Den syriska regimen kännetecknas av despotism, plundring och förstörelse. Att jämställa den alawitiska folkgruppen med den nuvarande regimen är ett moraliskt misstag och en livsfarlig politik. Den syriska regimen är inte den alawitiska folkgruppens regim. Den har aldrig stått i regimens tjänst och kommer aldrig att göra det, tvärtom har regimen hållit och fortsätter att hålla den som gisslan. Den syriska revolutionens uppgift är därför att, inom ramen för återuppbyggnaden av den nationella identiteten, befria den alawitiska folkgruppen från den fångenskap i vilken den hålls av den regim som nu har makten.

3 / Modet och det historiska ansvaret ger oss idag i uppdrag att tala om för våra familjer och våra närstående att deras framtid och deras trygghet finns hos det syriska folket i dess revolution. Vi avvisar kategoriskt varje försök att bemäktiga sig folkgruppen för att driva den till konfrontation med våra bröder från andra delar av det syriska folket. Vi tillskriver regimen det fulla ansvaret för de offer som skördats i den alawitiska folkgruppen.

4 / Vi kräver inte bara regimens fall, utan även en nedmontering av den totalitära struktur som den har inrättat samt upprättandet av en stat byggd på rättvisa och medborgarskap.

5 / De brott som den syriska regimen har begått är en skam såväl för den själv som för mänskligheten och dess historia. Dessa brott ger oss i uppdrag, som människor och som syrier, att inte kräva något mindre än en historisk process där regimen ska ställas till svars för de mest föraktliga brott som mänskligheten känner till. Vi upprepar att räkningen måste göras upp med alla de som avsiktligen bidragit till att oskyldiga syrier har fått spilla blod. De medlemmar av den alawitiska folkgruppen eller andra folkgrupper som påstås ha varit inblandade i sådana handlingar bör ställas inför domstol för att dömas i enlighet med lagen och under rättvisa villkor.

6 / Den syriska regimen ljuger när den låtsas skydda minoriteter, i synnerhet alawiterna. På så vis försöker den skrämma syrierna genom att vifta med en fågelskrämma som ska föreställa en möjlig radikal islamism, som regimen försäkrar att den ser komma. Regimen försöker även få världen att tro att den bekämpar jihadistiska grupper och att den utgör den bästa försäkringen mot terrorism.

7 / På grund av egenarten i det stadium som revolutionen just nu genomgår – de religiösa spänningar och de inre splittringar som har framkallats både av regimen och av andra parter – inser deltagarna i denna kongress att det syriska folkets olika beståndsdelar upplever ett enormt behov av att få känna sig lugnade. Den allmänna princip som ska råda i den kommande syriska staten är att försäkringar och garantier inte kan utgå från någon annan än från det syriska folket självt. Folket ska vara den enda beskyddaren och den enda försvararen av hela Syrien. Varje anspråk på att ge beskydd eller utfärda garantier vilar på religiösa grundvalar som står i motsats till begreppet medborgarskap.

8 / Den syriska revolutionen reste sig för att instifta en demokratisk stat och bygga en stat byggd på medborgarskap. Alla som försöker avleda denna revolution från dess grundläggande mål genom att ge den en religiös eller sekteristisk vändning bidrar till att spilla syriers blod.

9 / Vi kallar alla som stödjer regimen, oavsett deras tillhörighet, att omedelbart upphöra med det. Den dödar nämligen deras bröder och utgör ett hot mot landets nutid och framtid. De bör rikta in sina krafter på att störta den despot som driver Syrien mot det okända. Vi uppmanar alla tysta kategorier att höja sin röst, att ta sitt historiska ansvar gentemot fosterlandet och att ansluta sig till revolutionens led.

10 / Vi uppmanar våra bröder i de syriska arméstyrkorna, och särskilt vår folkgrupps söner, att inte resa vapen mot dem som tillhör samma folk som oss, och att inte ansluta sig till leden i en armé som regimen driver att döda andra syrier. Vi fordrar också av revolutionens styrkor att de tar sitt ansvar och ger dem den hjälp de behöver för att kunna lösgöra sig från regimen.

11 / Vi blundar inte för de fel som begåtts i revolutionens namn, oavsett om de härrör från de beväpnade styrkorna eller radikala jihadistgrupper. Vi iakttar ingen medskyldig tystnad om sådant som förändrar revolutionens ansikte. Men vi anser att regimen är anstiftare till dessa förvanskningar, direkt eller indirekt, oavsett om de uppstått i stunden eller under regimens långa tid vid makten.

12 / Varje försök att dela Syrien, oavsett om de härrör från yttre eller inre parter, är ett förräderi mot fosterlandet, mot historien och mot kommande generationer. Som syrier bör vi alla bekämpa denna avdrift och säga nej till varje form av delning. Syrien ska alltid förbli en enda stat för alla sina barn.

När vi idag tar till orda efter mötet i Kairo förklarar vi därför att vi som syrier tillhör ett av jordens äldsta folk. Detta folk har gett sig in i revolutionen för frihetens, den mänskliga värdighetens och rättvisans skull. Det har som mål att upprätta en modern, civil och demokratisk stat som är dess egen, ett fosterland öppet för alla utan uppdelning eller åtskillnad som kopplas till religion, härkomst eller kön. I dessa övertygelser rotar sig kongressens slagord: ”Vi är alla syrier. Tillsammans på väg mot ett fosterland för alla.”

 Kairo 22-23 mars 2013.

Så här ser det ur där Assads ”skyddande hand” slagit till.

Ett starkt dokument som klart tar ställning för upproret mot diktaturen. Ska man lyfta fram någon kritisk punkt så är det nog deklarationens oklara skrivningar kring de nationella minoriteternas rättigheter till självständighet, framför allt gäller det kurderna i landet.

De kristna sägs också sluta upp bakom Assad, om än passivt. Mest av rädsla för pogromer och förföljelse efter en seger för uppororet, sägs det. Det har förekommit enskilda sekteristiska handlingar mot kristna från islamistiska grupper i upprorets led. Det har också förekommit groteska lögner som spritts av regimen och dess anhängare, tyvärr också av vissa vänstergrupper, att hela städer med kristna drivits på flykten av blodtörstiga terrorister. Dessa vandringssägner föll platt till marken då biskopen i Aleppo förklarade att de kristna också flydde från regimens bomber och granater likt alla andra medborgare. Vissa stöder regimen, andra revolutionen och resten försöker överleva, enligt biskopen.

Syriens kristna är splittrade mellan anhängare av och motståndare till regimen.

Inte heller är det sant att den sunnitiska majoriteten står som en man bakom upproret. Flera av Assads närmaste personer är sunniter och många av landets rika handelsmän står och faller med regimen, därför står de också bakom Assad. Inte ens de religiösa sunnitiska ledarna står enade bakom det ena eller det andra lägret. Bästa beviset är att sunniten shejk Mohammad Said Ramadan Al Buti var en hängiven anhängare av familjen Assad. Vem eller vilka som mördade honom i moskén i Damaskus är oklart. Regimen har inte producerat några bevis för ansvaret och oppositionen har tagit avstånd från bombdådet.

Shejk Mohammed Said Ramadan Al Buti. En hängiven anhängare av diktaturen.

Kurderna har hittills inte aktivt deltagit i det väpnade upproret mot regimen. I den kurdiska regionen av Syrien har regimen lämnat fältet öppet för PYD, systerorganisation till det turkiska PKK, och PYD:s väpnade milis YPG. Andra kurdiska partier och organisationer i det Kurdiska nationella rådet har däremot klart uttalat sitt stöd till revolutionen och kräver Assads avgång. De anklagar också PYD/YPG för att spela under täcket med Assad. Hur mycket sanning som ligger bakom det finns det ingen klarhet om än. Klart är dock att den kurdiska minoriteten inte står på regimens sida.

Alltså är det helt klart att ingen religiös eller etnisk grupp står lojal och enad bakom regimen och dess desperata försök att med flygvapen, missiler, artilleri och stridsvagnar klamra sig fast vid makten till varje pris. Inget pris verkar vara för högt. Tiotusen och åter tiotusen har fängslats, torterats och mördats av regimen. Hela byar och stadsdelar raserats jämnt med marken utan hänsyn till civila, kvinnor och barn. Den som sätter in sitt lands stridsflyg mot den egna befolkningen har bara ett öde som väntar. Det som många despoter gått till mötes.

Här under hittar du tre mycket intressanta artiklar på engelska om grunderna i den syriska revolutionen och varför delar av den internationella vänstern vänder revolutionen ryggen.

Länkar:  Om vänstersveket mot revolutionens,

Syriens revolution startade på landsbygden,

Revolution eller inbördeskrig?,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Förutfattade meningar om islamsk fundamentalism i Syrien.

Publicerat av
17

Av Benny & Göte

Det är med en viss tvekan som vi publicerar den här bloggtexten eftersom det är ett svar på en text publicerad på webbsajten Marxistarkivet som vår partikamrat Martin Fahlgren står för. Vi har tidigare skrivit att Marxistarkivet är en ovärderlig källa för den som söker marxistiska klassiker och andra historiska dokument från arbetarrörelsens historia.

Men sedan ett tag tillbaka använder också Martin Fahlgren sitt arkiv till att delta i den offentliga debatten som pågår om revolutionen i Syrien. I dagarna har han därför lagt ut en samling av artiklar med en ny introduktion som i huvudsak är en polemik med vår bloggs politiska hållning till det syriska upproret. Därför har vi beslutat att lägga ut ett kortare svar. Länkar till artiklar som berör diskussionen hittar du längst ner. Gillar du inte polemik inom vänstern är det bara att hoppa över den här texten.

Kontentan av MF:s kritik är att vi har ett ”tunnelseende” i konflikten där vi bara ser vad vi vill se och att vi grovt underskattar den islamistiska faran i Syrien. Resten av kritiken som att vi har ett ”sektbeteende”, är ”okamratliga”, inte vill debattera och andra punkter lämnar vi därhän. Upp till var och en att skapa sig en egen uppfattning om det.

I texten skriver MF att vi inte bemöter hans politiska analyser av situationen utan bara polemiserar med tidningen Offensiv där Arne Johansson skrev en artikel i vilken han betecknade situationen i Syrien som ”ett reaktionärt krig” i vilket revolutionära socialister inte kan ta ställning mellan regimen och FSA.

Anledningen till att vi drog upp polemiken med Arne Johanssons position var mycket enkel. Martin Fahlgren hade nämligen aldrig själv öppet redovisat någon politisk analys, bara plockat ihop en bukett med andras blomster. Med tillägget att han själv stod närmast just Arne Johanssons position.

Men tillbaka till ”tunnelseendet”. Ett tungt bevis för vår blindhet inför den islamistiska faran hittar MF i en bild som vi publicerade i vårt första svar till honom. Bilden ifråga är den här under som tagits under en demonstration i staden Idlib och publicerats av den lokala samordningskommittén, LCC. Men tyvärr för MF är den inte ett bevis på vår underskattning av den islamistiska fundamentalismen utan tvärtom ett bevis på att MF skjuter sig själv i foten genom att tolka in sina egna förutfattade meningar i bilden.

Så här kommenterar MF bilden ovan:

”Uppenbarligen så får de (K&Å) inga ’vibbar’ av bilden. Kvinnor ja. Inget fel med det. Men hur är de klädda? Jo, alla täcker inte bara håret utan även ansiktet, utom flickan i högra hörnen och kvinnan till vänster (som har svarta glasögon). För mig är detta en bild som oroar. Jämför med de bilder som vi fick under upproren i Egypten och Tunisien, där de flesta var klädda ungefär som oss, dvs många av kvinnorna täckte inte ens håret och en minoritet täckte ansiktet. Således: Om bilden ovan är representativ, då säger den oss att islamistisk fundamentalism har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten. Men uppenbarligen kom K&Å inte ens på den tanken, utan såg att här fanns en fin bild. Detta tolkar jag som ett uttryck för att de har förutfattade meningar, ser det de vill se”

I ett mejl till MF frågade vi: ”Och du själv Martin, har du inte ens tänkt tanken att de kanske döljer sina ansikten för att inte råka ut för problem? De kanske tvingas dagligen ta sig igenom regeringskontrollerade check-points. Innan du börjar tala om förutfattade meningar kan det vara nyttigt att kontrollera dina egna.”

Till vilket vi fick följande svar:

”Inser du inte själv att du kommer med ett krystat argument?
Bilden är tagen i ett befriat område, där LCC har stort inflytande. Kvinnorna borde således ha mindre anledning att dölja sina ansikten än de som demonstrerade i t ex Kairo, när säkerhetspolisen fortfarande var i farten… Och jag har sett massor med fotografier och videosnuttar med demonstrationer i olika delar av Syrien där vuxna män och ungdomar deltagit – de täckte inte sina ansikten. Du har säkert också sett sådana.

Att sunnimuslimska krafter, främst i skepnad av Muslimska brödraskapet, har ett stort inflytande i anti-Assadkampen i Syrien känner också du till. Det hänger samman med Assad-regimens historia och dess förtryck mot sunnimuslimerna som är i största gruppen i detta land. Det Muslimska brödraskapet i Syrien tillhör de mer reaktionära i sin familj (enligt bl a Achcar). I Syrien har de också en lång historia av hård kamp mot regimen (även med användning av terroristiska metoder) bakom sig och har utsatts för mycket hårt förtryck från regimen (massakern 1982 är väl mest känd).

Att det Muslimska brödraskapet vill utforma samhället i enlighet med egna ideal borde vara självklart. Och därmed skulle det också vara mycket märkligt om inte deras syn på kvinnornas plats i samhället och deras klädsel inte tog sig uttryck i praktiken. Detta är den rimliga tolkningen av fotografiet. Din tolkning är däremot inte särskilt sannolik.”

I vår blogg använde vi bilden ovan bara som en illustration utan någon speciell tanke bakom. Men eftersom MF ”tolkade” in en hel analys av hur dessa kvinnors klädsel visar att den islamistiska fundamentalismen ”har betydligt större inflytande i upproret i Syrien än det hade i t ex Egypten” beslutade vi att skaffa mer information om bilden i stället för att själva ”tolka” vad den visar.

Vi frågade den syriska socialisten Nadia Driai-Bayrakdar, poet och aktivist i Föreningen  Syrien Sverige, vad hon kunde säga om kvinnorna på bilden.

Hon svarade att bilden med all säkerhet visar kvinnor som vill dölja sin identitet för att slippa problem med säkerhetspolisen. Bilden är enligt Nadja från de första månaderna av revolutionen då staden Idlib fortfarande hölls i ett järngrepp av regimen. Beviset för det är att kvinnan främst i bilden har den syriska flaggan med två stjärnor som symbol på fingrarna. Det var först flera månader senare som oppositionen antog den gamla syriska flaggan med tre stjärnor som symbol för motståndet.

Kläderna och parollen ”freedom” (på plakatet och på arabiska i handflatan) visar att det INTE handlar om islamistiska fundamentalister på bilden. Den illröda sjalen är inte en kvinnlig fundamentalists attribut och den svarta ansiktsduken är inte av tunt tyg utan ser ut som en rätt så grov halsduk som dragits upp över näsan. Islamska fundamentalister reser inte heller parollen ”freedom” utan höjer svarta plakat med citat ur koranen i vitt.

Nadia kontaktade också en socialistisk vän i Idlib som säger att han aldrig har sett kvinnor i staden i den utstyrsel som kvinnorna på bilden bär. Han menar att det är uppenbart att det handlar om ”revolutionärer” som skyddar sin identitet.

Så mycket var det med det ”tunnelseendet” och våra uteblivna ”vibbar”. I stället för att vara den ”rimliga tolkningen” av bilden, som MF anser, så avslöjar kommentarerna bara hans egna förutfattade meningar om hur den islamistiska fundamentalismen yttrar sig.

Vi kan inte heller låta bli att undra vad MF menar med att i Egypten och Tunisien var ”de flesta klädda ungefär som oss”? Är det bara ett oskyldigt konstaterande utan någon verklig mening med jämförelsen? Eller skulle det vara något slags måttstock på normalitet att vara ”klädda som oss”,  att unga kvinnor i H&M-uniform är bevis för frigörelse och radikalism? Vi står frågande…

Det här ger oss ”vibbar” om förtryckta kvinnor som kanske inte frivilligt valt sina kläder.

Det här börjar redan bli för långt och debatten om utvecklingen i Syrien är långt ifrån slut. Det är en demokratisk revolution som hotas att krossas av en brutal diktatur och som hotas att ätas upp inifrån av odemokratiska fundamentalistiska krafter med en egen agenda. Det verkliga problemet för socialister är därför att utveckla stödarbetet med de demokratiska krafterna i kampen.  Som vår Marx sa en gång, det gäller inte att bara förklara världen utan också att förändra den. En revolution är aldrig vacker och ren. Att de som strider mot Assad inte gjort sig av med sin religiositet innan de demonstrerar och tar till vapen för att försvara sig är en del av en verklighet som vi har att ta ställning till.  Att tveka i stödet till revolutionen mot en diktatur därför att en liten del av de som strider kanske en dag kan kidnappa revolutionen är att vända kampen ryggen. Genom uteblivet hängivet stöd i dag blir vi medansvariga till en eventuell seger i morgon för mörka krafter som surfat på den folkliga resningen.

Länkar: Artikelsamling av Martin Fahlgren,Svar av K&Å,Ny artikelsamling av MF,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kinesisk imperialism i Afrika?

Publicerat av
13

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Cypern en rysk-tysk kraftmätning

Publicerat av
8

I sista sekunden roddes stödlånet på 10 miljarder euro i land. Cypern har räddats från statsbankrutt, bankerna struktureras om och nu ska allt lösa sig. Det är i alla fall den bild som IMF, Kommissionen och ECB vill ska synas.

Men vad vi verkligen varit vittne till är en kraftmätning mellan olika kapitalgruppers intressen internationellt och inom EU. Ryska kapitalgrupper hamnade i frontalkrock med framför allt tyska intressen. Ryska kapitalgrupper har på kort tid gjort Cypern till en plattform för finansiell aktivitet riktad tillbaka mot Ryssland och inom EU.

Putin och Merkel står inte på god fot efter gårdagens uppgörelse

Ryskt kapital har placerat stora summor på Cypern i syfte att profitera på både de låga skatterna på kapitalinkomster och de höga insättningsräntorna. Av de 68 miljarder som finns insatta i öns bankkonton sägs 20-25 miljarder ägas av ryska kapitalister. Det skulle innebära att Cyperns 250 000 hushåll skulle inneha cirka 40 miljarder i insatta medel. Det verkar inte troligt. En del av dessa miljarder tillhör också de ryska kapitalister därför att många ryska företag är registrerade i landet under oklara former, bakom inhemska bulvaner och falska fasader. Bara det faktum att Cypern är den störste utländske investeraren i Ryssland visar att ryskt kapital är den direkta orsaken till att banksystemet är groteskt stort i förhållande till landets ekonomi.

Uppgörelsen i natt innebär att Cyperns roll som ”bankparadis” är slut för överskådlig framtid. De ryska kapitalägarna som inte redan flyttat sina tillgångar kommer att lida stora förluster, upp till 30-40 % av sina bankinnehav enligt brittisk finanspress. Det är ännu oklart hur Moskva kommer att reagera och vart de ryska kapitalägarna kommer att ta vägen när bankerna på Cypern öppnar sina portar.

Många kommer att förlora sina arbeten i den recession som kommer.

Det finns en aspekt av uppgörelsen mellan Trojkan och Cyperns regering som är rent av subversiv gentemot decennier av nyliberalt prat. Radikala krafter har allt sedan finanskrisens början 2007 sagt att pengarna ska tas där de finns. Det är inte de arbetande som är ansvarig för krisen och de ska inte heller betala räkningen för den –ta pengarna från de som har mest.

Borgerliga politiker och ”ekonomiexperter” har ständigt mött detta med att de rika visserligen är rika men att de är så få att det inte ger något om man ökar skatterna för dem och dessutom använder de sina pengar till investeringar som skapar jobb. Att det senare är en ren lögn det vet vi och det är inte ämnet för den här korta kommentaren.

Men däremot är det mycket intressant och ”revolutionerande” att Trojkan beslutat att ”ta pengarna där de finns”. Att det ingår i en kraftmätning mellan ryskt och framför allt tyskt kapital förminskar inte den principiella aspekten. När nästa ”räddningspaket” ska antas för att lösa ut en italiensk, spansk eller kanske en portugisisk bank kan vi resa kravet att ”ta pengarna där de finns” utan att det behöver framstå som orealistisk plakatpolitik.

Anställda i Laiki Bank protesterar mot uppgörelsen

Uppgörelsen innebär också att president Anastasiadis plan på att tvinga småsparare bidra med 6,7 % av sina kontoinnehav skrotades. Det kan man också applådera som en seger för de arbetandes protester. Det är inte de arbetande som ska betala krisen, speciellt inte en kris som uppstått därför att landets banksystem är groteskt överdimensionerat. Ändå finns det grupper som kommer att hamna i en riktig klämma. Det gäller i första hand de anställda i Laiki Bank. Enligt nattens avtal ska Laiki läggas ned och de över tusen anställda avskedas. De kommer aldrig mer att hitta ett arbete inom finanssektorn på ön. Det största hotet mot de anställda är att deras sparade pengar i bankens pensionsfond helt kan gå upp i rök. I gårdagens demonstration i Nicosia deltog många förtvivlade bland de anställda i Laiki Bank.

Cyperns roll som plattform för ryskt kapitals internationella verksamhet är över. Banksektorn på ön kommer att drastiskt bantas. Rent konkret vad som kommer att ske de närmaste veckorna är en öppen fråga. Ett är dock säkert. En djup recession väntar.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,