Kategoriarkiv: USA

-Dö av hunger eller ge upp!

Publicerat av
Svara

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Danska Enhedslistens riksdagsgrupp nominerar Edward Snowden till Nobels fredspris.

Publicerat av
1

USA:s ”kamp mot terrorismen” med hjälp av NSA gick så långt under FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 att spioncentralen till och med avlyssnade den konservativa politikern, Connie Hedegaard, som var den danska regeringens minister med ansvar för denna konferens.  Washingstons förhandlare visste alltså på förhand vilka kort som motspelarna satt med…

Avslöjandet har väckt ramaskrin från många håll. Men inte från den socialdemokratiskt ledda regeringen eller från den borgerliga oppositionen. De är naturligtvis irriterade, skamsna men vill ändå inte protestera mot övergreppet. Bägge politiska blocken ser USA som sin närmaste partner.

Det är mot denna bakgrund som danska Enhedslistens riksdagsgrupp i går nominerade Edward Snowden till Nobels fredspris. Ett bra val. Det är genom hans försorg som världen fått veta hur utbredd övervakningen är. Nedan en översättning av riksdagsgruppens nominering:

”Snowdens avslöjanden har varit med om att sätta i gång en viktig diskussion om säkerhetstjänsternas vittgående befogenheter härhemma och i andra länder världen över, och denna diskussion har han satt högre än sin egen säkerhet eftersom han förmodligen måste se sig om bakom ryggen under resten av sitt liv. Det vill vi belöna med vårt förslag.”

”Med hänvisning till de senaste avslöjanden om övervakning av EU-kommissionen och den danska regeringen under klimatmötet i Köpenhamn, kräver vi dessutom att den danska regeringen kommer ut på banan”,  säger Enhedslistens ansvarige Nikolaj Villumsen.

 ”Många onda ting kan man säga om Connie Hedegaard (hon var den ansvarige konservative ministern under Miljökonferensen), men terrorist är hon i vart fall inte”, fortsätter han. ”Att NSA ändå har använt sina långa armar till att övervaka henne på detta sätt, för att vara ett steg före i förhandlingarna, visar hur omfattande och skrupelfri övervakningen är.”

”Vi hoppas också att vår inställning kan vara med och bidra till att lägga press på den danska regeringen som fram till nu bara har stuckit huvudet i busken när det gäller NSA:s agerande” avslutar han.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Publicerat av
7

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Makaber fredskonferens i Montreux

Publicerat av
2

Genève II äger faktiskt inte rum i staden med samma namn utan på den rakt motsatta sidan av Genèvesjön, i det undersköna Montreux där den berömda filmfestivalen Guldrosen tidigare arrangerades.

Mötet äger rum under FN:s beskydd och ett trettiotal länder deltar. Namnet har den internationella överläggningen fått efter ett möte i FN-sätet Genève i juni 2012 där en rad stater enades om en kommuniké, i vilken det bestämdes om denna fredskonferens, med den tänkta uppgiften ”att bilda en övergångsregering i Syrien”.

Det kallas för en ”fredskonferens” men vad vi upplever är i stället en makaber dödsdans i stormaktsdiplomati där det syriska folket offras. Redan före mötet har regimen Assads utrikesminister Walid al- Muallem i ett brev till FN klargjort att det är ”kampen mot terrorismen” som det hela ska handla om. Ali Haidar med den pretentiösa titeln ”Syriens försoningsminister” förklarade samtidigt att det från diktaturens sida sannerligen inte kommer att handla om någon försoning utan framförallt om skoningslöst våld: ”Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i färd med att genomföras och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps.”

Den enda ”övergångslösning” som diktaturen nu som tidigare är beredd till är att verka för det egna folkets undergång. Men vare sig de vill det eller inte tvingas dess förhandlare i vart fall att konfronteras med de tiotusentals avskyvärda bilder av utmärglade, döda kroppar, anfrätta av tortyr, vilka dramatiskt nog har öppnat scenen där i luxuösa Montreux Palace.  Bilder som från början smugglats ut från Assad fängelsehålor av en avhoppad fotograf från säkerhetstjänsten, en modig syrisk Bradley Manning, och dessa har sedan granskats minutiöst av tre internationellt erkända åklagare från olika rättegångar för krigsbrott. Bilderna vittnar om dödsfabriker med en industriell verksamhet och vi anar toppen på ett isberg eftersom de flesta av de 55 000 foton som kapats kommer från en enda plats, Damaskus.

Med dagens digitala teknik har de gjorts tillgängliga för varenda människa som kan öppna en länk på internet och inte minst då för dessa diktaturens kreatur på plats. Tänk om världen fått se tiotusentals bilder på nätet från nazisternas förintelseläger – mitt under Andra världskriget? Försoningsministern och hans anhang, liksom dess försvarsadvokater från Ryssland och Iran, förnedras inför en hel värld. Styret runt klanen Assad och hans kompis rövarkapitalisten Rami Makhlouf är ingen ”vanlig” ovanligt råbarkad ”auktoritär regim” utan en regim som skyddar sig med pöbelmiliser, elitförband och pretorianska garden i dussintal, liksom femton (!) olika säkerhetstjänster som spionerar på var och en – liksom på varandra.

Åklagarna understryker i sin rapport att bildbanken skulle vara övertygande och fällande bevis i vilken legal rättegång som helst och Amnesty Internationals ansvarige för Mellanöstern, Philip Luther fyller i: ” Blir detta bekräftat, är det i en svindlande omfattning brott mot mänskligheten som har begåtts. Än en gång reser detta sannerligen frågan om varför Säkerhetsrådet inte har anmält situationen i Syrien till åklagaren i den Internationella brottmålsdomstolen. Genève II måste kräva att det som hänt med alla personer som tvingats bort, internerats i hemlighet eller bortförts blir fullt klarlagt”…

Detta var också ett av kraven från general Idris och Fria Syriska Armén i en kommuniké inför Genève II och som sammanfattade de viktigaste förutsättningarna för att överhuvudtaget förhandla:

”Bashar Assad och hans klick ska avlägsnas från makten och inte ha någon roll när det gäller Syriens framtid. Alla ansvariga inom militär och säkerhetstjänster för folkmord och förstörelse i Syrien ska bort. En styrande övergångsregering ges fulla mandat. Alla fångar i regimens fängelser ska släppas fria, i synnerhet kvinnor och barn. ”Humanitära korridorer” upprättas till belägrade och utsatta områden, inklusive Dareya,  Moadamiyeh, Homs och Yarmouk.”

Dessvärre är stormakterna runt förhandlingsbordet i Montreux Palace inte det minsta intresserade av dessa självklara krav. USA är uppenbart överens med Ryssland om att ropen i arabvärlden på värdighet, frihet och rättvisa ska tystas. Carl Bildt sa sig vara glad om ”det hela överlevde dagen utan något sammanbrott” och beklagade samtidigt i ett perverterat uttalande att Assads vänner från Iran inte fått någon plats vid förhandlingsbordet.

Vad som görs upp i korridorerna vet vi inte. Konferensen är tänkt att fortsätta i Genève i direkta möten mellan Assads folk och de delar av oppositionen som USA släpat dit under hot om att annars kapa de få band som finns mellan den och Washington. Det spekuleras också om en indirekt fortsättning i Davos där världens allra rikaste gycklare över veckoslutet träffas för att gemensamt vädra sin oro över att människor världen över kan bli ”upproriska” inför de rikas glupska lystenhet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Friheten offras i Genève

Publicerat av
1

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Publicerat av
Svara

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från Pulitzerpris till bottennapp

Publicerat av
Svara

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kloka ord om den syriska revolutionen

Publicerat av
20

Med sin bok The People Want har Gilbert Achcar befäst sin ställning som en av de absolut främsta experterna på Mellanöstern och Nordafrika, den så kallade arabvärlden. En bok med 500 sidor på engelska är inte lättillgänglig för alla som intresserat följer utvecklingen av de arabiska folkens resning mot diktaturer och monarkier.

Därför lägger vi här under ut en halvtimmes föresläsning av Gilbert där han sammanfattar sina teser om vad som skett och sker sedan tre år tillbaka.

Här på bloggen har ni redan kunnat följa den debatt om revolutionen som pågår inom vänstern i allmänhet och även inom vårt parti Socialistiska Partiet. Vi har nyligen fört en polemik med Tariq Ali som tvärt emot Achcar anser att vad som sker i regionen inte är en revolutionär process utan ett återkolonialiseringsprojekt av hela Mellanöstern från den amerikanska imperialismen sida, från invasionen i Irak fram till dagens händelser.

För Achcar är det däremot uppenbart att den syriska revolutionen, omkring vilken debatten koncentrerats, är en integrerad del av den arabiska resningen som han betecknar som en lång revolutionär process. Han avvisar helt idén att vad som sker i Syrien skulle vara väsensskilt från exempelvis upproren i Tunisien och Egypten.

När det sker revolutionära uppror finns också kontrarevolutionen närvarande. Ja, till och med flera kontrarevolutioner. Det är det tragiska som sker i Syrien. Det folkliga upproret som tvingats in i ett väpnat motstånd på grund av regimens totala oförmåga att möta opposition med annat än totalt militärt våld står inte bara inför regimens kontrarevolution utan också den reaktionära islamistiska kontrarevolutionen ledd av al-Nusrafronten och ISIS. Deras agenda har som främsta punkt att ta död på alla strävanden efter demokratiska fri- och rättigheter och fungerar därför i praktiken som regimens femte kolonn. Svaret på frågan om de är i direkt maskopi med Assads säkerhetstjänst eller inte kommer säkert så småningom att få ett svar.

Achcar konstaterar därför det tragiska i att den syriska revolutionen för frihet, jämlikhet och dignitet står alltmer isolerad och totalt ensam utan stöd från ens de så kallade Syriens vänner. Han pekar också på det tragiska i att viktiga delar av den traditionella vänstern i väst vänt den syriska revolutionen ryggen med hänvisning till att det inte finns något att stödja längre, att det är bara reaktionärer i alla läger som strider med varandra.

I vår partitidnings spalter har kamrater publicerat texter som menar att vänstern borde kräva omedelbart eldupphör så att den humanitära katastrof som utspelas inför en tyst osolidarisk omvärld kan lindras eller stoppas. Inför det ”fredsmöte” i Geneve som USA, Ryssland och FN vill tvinga alla ”parter” att delta i ingår ett eldupphör som en del. Achchar menar att man på inget sätt kan vara emot ett eldupphör som skulle ge lite andrum åt befolkningen som angrips både av regimen och jihadisterna. Att uppmana till fortsatt väpand kamp från bekväma fåtöljer i utländska hotell anser han vara att visa förakt inför det syriska folkets lidande. Det är de själva som ska bestämma vad som ska göras. Men sett till regimens karaktär menar Achcar också att ett eldupphör inte kommer att bli en verklighet. Lika lite som det är vänsterns uppgift att mana till fortsatt kamp är det dess uppgift att utifrån ropa på eldupphör. Vår uppgift är att visa obrottslig solidaritet med de demokratiska krafter som dagligen riskerar sina liv i kampen för revolutionens mål –rättvisa, jämlikhet och dignitet.
Här följer nu 26 minuters visdom om den syriska revolutionens plats i arabvärldens resning och vår uppgift att solidariskt stödja människornas kamp.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solidaritet med Syriens folk i ord och handling.

Publicerat av
Svara

Om några månader är det tre år sedan tortyren av några småpojkar i Deraa utlöste det syriska upproret mot Bachar al-Assads diktatur. I dag tre år senare ligger stora delar av Damaskus förorter, Aleppo, Homs, Raqqa och Idlib i ruiner. Bilderna från Syrien kunde lika gärna vara bilder från Stalingrad, Dresden eller Rotterdam.

Nej det är inte Dresden.

Från upprorets första dag visade regimen att den inte tvekade en sekund att använda alla tillgängliga metoder för att slå ned protesterna som blixtsnabbt spred sig över landet. Tusentals demonstranter arresterades och kastades i fängelsehålor där tortyr är vardagen. Hundratals sköts ihjäl av regimens säkerhetsstyrkor, från protesternas första dag.

I dag tre år senare har fler än hundra tusen förlorat sina liv under regimens bombregn, artilleri och missiler. Det som började som ett spontant uppror med krav på frihet, rättvisa och dignitet är nu svårt sargat, indraget i en desperat militär kraftmätning med en överlägset utrustad militär, förrått av omvärldens statsmakter som enbart kalkylerar i geostrategiska termer. Ordet solidaritet syns inte ens vid horisonten.

Inte nog med att det folkliga motståndet aldrig fick tillgång till de vapen som hade behövts för att effektivt stoppa regimens bombflyg och helikoptrar. Inte ens det humanitära bistånd som behövs för att undsätta de som flyr undan regimens terrorbombningar har mobiliserats. Förenta Nationernas hjälporganisationer tassar omkring i diplomatiska ringar och ber hövligt regimen i Damaskus om lov att bistå nödställda. Säkerhetsrådet är inte ens förmöget att ta ett uttalande mot terrorbombningar av civila bostadsområden i städer som regimen tappat kontrollen över. Sveket mot ett folk som inte begärde något annat än rätten att befria sig från en diktatur är avgrundsdjupt och totalt.

Det är ett svek som hade kunnat uppvägas av en omfattande solidaritetsrörelse ledd och stimulerad av alla som talar i socialismens namn. I stället tvingas vi lyssna till socialister som tar alla sorters ursäkter i sin mun för att stå tysta och neutrala utan ett ord av solidaritet. För att inte tala om de som öppet och utan skam förklarar sin solidaritet med diktaturen. När ledare som kallar sig socialister, likt Hugo Chavez och Fidel Castro, kallar en bödel som Khaddafi för ”en stor revolutionär” och hyllar Bachar Assad då står vi inför en katastrofal politisk bankrutt i stora delar av den internationella, speciellt den västerländska, vänstern.

Att den del av vänstern som har sina rötter i maoismen sluter upp bakom diktatoriska regimer under förevändning att de ”bekämpar imperialismen” är inte något märkligt. Dessa grupper har en lång historia av svek mot folkliga uppror då det stått i motsättning till den kinesiska partibyråkratins diplomatiska intressen. Det räcker med att påminna om de maoistiska organisationernas stöd till den pakistanska militärdiktaturens försök att krossa den folkliga resningen i Bangladesh 1971.

I december 1971 utropade Bangladesh sin självständighet.

Men det finns också en vänster med sina rötter i den ”trotskistiska” traditionen som förstelnat till dogmatiska sekter med krav på ”ideologisk renhet” som leder dem till att ställa sig vid sidan av upproret i Syrien (och innan dess i Libyen) utan att delta i den minsta handling av solidaritet med de som kämpar. De största och främsta organisationerna med denna ”linje” hittar vi i Storbritannien, där SWP trots sina stolta traditioner av mobilisering mot all form av förtryck inte har ett positivt ord till övers för upproret mot Assads diktatur. Detsamma gäller CWI, vars svenska sektion är Rättvisepartiet Socialisterna. Inte en enda aktion till stöd för upproren har dessa organisationer deltagit i. Inte en enda krona har de samlat in till humanitär hjälp.

I dag går Socialistiskt Forum i Stockholm av stapeln. Där organiserar Föreningen Syrien Sverige ett seminarium under rubriken ”Vänstern och de folkliga upproren”. Socialistiska Partiet deltar aktivt i arrangemanget med bland annat talare och driver som parti kampanj för insamling av pengar till de civila offren i Syrien. Solidaritet i ord och handling med människors revolt mot förtryck och orättvisor har alltid varit revolutionära socialisters kännemärke. I alla tider. I dag bryts den traditionen av många i den internationella vänstern. De historiska följderna av detta svek mot folkliga uppror i arabvärlden går inte ännu att utvärdera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,