Slaget om Frankrike.

.

Frankrike är inget undantag. Den nyliberala ”revolutionen” som startade med Thatcher och Reagan har också ägt rum i Sarkoland. Ändå finns det många skillnader som gör den franska ”revolutionen” säregen. Redan tidsschemat skiftar. När Thatcher redan var i färd med att krossa de engelska arbetarnas motstånd hade just den franska Vänsterunionen kommit till makten och François Mitterrand installerat sig som president i Elyséepalatset.

.

Mitterrands ljusröda budskap bleknade snabbt.

.

Inför presidentvalet 10 maj 1981 drev Mitterrand och Vänsterunionen en hård kampanj mot de borgerliga partiernas krav på sänkta löner, minskade sociala bidrag och åtstramning i största allmänhet.

-Vi måste bryta med kapitalismen och världsimperialismen, sa Mitterrand utan att bita sig i tungan. Hans kommande premiärminister, Lionel Jospin anklagade högern inom Socialistpartiet för att bara vilja ”plåstra om kapitalismen” i stället för att bryta upp dess strukturer.

Banker och stora industrier nationaliserades, dödsstraffet avskaffades, 39 timmars arbetsvecka med bibehållen lön infördes och pensionsåldern sänktes från 65 till 60 år.

Entusiasmen bland de arbetande var stor för den nya regeringens politik. Men glädjen skulle bli kortvarig. De franska kapitalisterna satte kniven på Mitterrands strupe, organiserade en omfattande kapitalflykt och en spekulation mot den franska francen.

Redan året efter valsegern tvingade högern i socialistpartiet, under ledning av Rocard och Delors, Mitterrand att göra helt om. De arbetande som röstat fram en ”vänsterregering”, som lovat högre löner och bättre sociala villkor, fick nu se sina löner och arbetsvillkor attackerade under förevändning att ”realismen” krävde det. ”Realismen” var naturligtvis ett svar på kapitalägarnas politiska utpressning och ekonomiska sabotage. Lionel Jospin sa 1983 att ”realismen” bara var en ”nyliberal parentes”. En parentes som dock aldrig stängdes.

.

Jospin glömde att stänga den ”liberala parentesen”

.

Den ”parentes” som däremot definitivt stängdes var Vänsterunionens korta och euforiska ”vänsterperiod”. Nyliberalernas idéer tog över under verklighetens tryck. Ett tryck som Mitterrand vare sig kunde eller riktigt ville utmana.

I de tidigare artiklarna om nyliberalismens framfart använde jag ett diagram som visar att lönernas andel av BNP minskade efter 1980-82 i alla EU-länder samtidigt som reallönerna inte längre följde produktivitetens utveckling. Tillsammans med att en allt större del av de ökade vinsterna gick till aktiägarna i form av  utdelning och därmed allt mindre till investeringar i maskiner och byggnader är det ett gemensamt drag i den nyliberala ”revolutionen”.

I diagram 1 härunder ser vi att det också gäller utvecklingen i Frankrike, med en egenhet. I Frankrike var lönernas andel 1980 större än i jämförbara länder i EU. Det måste ses som en eftersläpande effekt av Maj-68 då borgarna i skräck gav med sig ekonomiskt för att säkra den övergripande makten i samhället. Det tog dem 12 år att vinna tillbaka den terräng som förlorats.

.

Diagram 1

Reallöner, produktivitet och löneandel i % av BNP

(Löner och Produkt, skala till vänster, Löneandel till höger)

Källa:  Michel Husson, Petit arithmétique des retraites, 2010

.

Liksom i alla andra industriländer användes de ökade vinsterna i Frankrike till att fylla aktieägarnas fickor i stället för att investeras i infrastruktur och produktionskapacitet.  Diagram 2 visar tydligt vart de ökade vinsterna tog vägen.

Diagram 2

Vinster och investeringar i % av BNP

Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010

.

Frihet, Jämlikhet och Broderskap var den franska borgarklassens budskap till världen då den 1789 störtade det tredje ståndet. Det har runnit mycket vatten i floden Seine tills i dag. Det är sedan länge både si och så med hur de tre löftena till mänskligheten efterlevs.

Luis Buñuels filmklassiker ”Borgarklassens diskreta charm” prickade mitt i. Den franska borgerligheten har ett mycket kluvet uppträdande. Snobbigare och mer uppnäst än alla sina klassfränder i Europa är den ändå vulgär. Förnämheten bland de egna förbyts i vulgärt översitteri mot alla udda i samhället, invandrare från de förra kolonierna, hemlösa och borttappade ungdomar i förortsgettona. Samtidigt som den tassar fram i ullstrumporna när den ställs inför massiva protester från ”vanliga” medborgare.

.

.

Den franska revolutionen födde hopp oim en ljusare friare värld.

Samtliga regeringar i eurozonen har antagit sparpaket och kallar dem vid sitt rätta namn – åtstramningspaket. I Frankrike har ordet ”rigueur” (hårdhet, stränghet) tabuförklarats av Nicolas Sarkozy som vill fortsätta att vara presidenten som lovade att den som ”jobbar mer tjänar mer”. Men semantik kan inte skyla över verkligheten i längden. Till och med premiärministern Fillon försa sig under ett besök i Tokyo där han försäkrade värdarna över sin regerings ”åtstramningspaket”.

Begreppscensuren beror på att Sarkozy&Co mer än andra regeringar i EU måste se upp med folkliga reaktioner som ofta visat sig mycket effektiva. Redan 1995 försökte regeringen under ledning av Alain Juppé driva igenom en nyliberal motreform av pensionssystemet. Efter flera dygn av enorma protester med flera miljoner deltagare drog president Chirac undan mattan för Juppé som tvingades dra tillbaka sin ”reform”. Samma sak hände 2006 när närmare tre miljoner arbetare och studerande sa nej till regeringens försök att göra det lättare för företagen att avskeda personal under 26 år. Även den motreformen hamnade i skräpkorgen.

.

1995 var hela landet ute i strejk.

Nästa drastiska test av motståndets kapacitet att sätta stopp för en nyliberal reform av pensionssystemet kommer den 7 september då alla fackliga, sociala och politiska organisationer till vänster mobiliserar. Redan nu spekulerar Sarkozy över vad som kan göras om tre miljoner visar vad de tycker.

Trots motståndet från de arbetande har ändå det franska samhället, med vissa egenheter, följt den allmänna utvecklingen under nyliberalismen. Vi har sett att det allmänna mönstret för reallönernas utveckling jämfört med produktiviteten också gäller Frankrike likaväl som den ökade aktieutdelningen på bekostnad av investeringarna.

Ökad ojämlikhet och fattigdom är ett annat gemensamt tecken för nyliberalismens epok. Trots Reinfeldts försök att fiffla med metoden för att mäta fattigdom används ännu måttet, mindre än 60 procent av medianlönen, som regel för var fattigdomsstrecket går. Sedan 2004 ökar antalet personer i Frankrike som faller under strecket. Senaste uppgiften gäller 2007 då 13,4 procent räknades som fattiga. Det kan jämföras med 10 procent i Holland och något över 11 procent i Sverige.

Men bakom statistiken finns en annan mindre synlig fattigdom. I Paris är exempelvis hyrorna så hutlösa att ett stort antal arbetande måste välja mellan att äta eller ha ett tak över huvudet. Det beräknas att inte mindre än en tredjedel av alla bostadslösa i huvudstaden har ett fast arbete.

Ännu mörkare blir bilden när vi ser hur situationen utvecklats för de yngre i fattigare familjer. Arbetslösheten bland män under 25 år utan högre utbildning har stigit till 29 procent 2009 från 15,3 procent 1982. I de getton som vissa förorter utvecklats till är ofta mer än hälften av de unga utan arbete trots att de går i någon form av skola.

.

I Paris förorter lär sig redan de minsta hur makten ser ut.

.

I andra änden av samhällstegen får möjligen de bäst lottade svindel, för Frankrike är det land i EU som ligger närmast USA vad gäller de rikas inkomster. Frankrike är visserligen en av de få länder som fortfarande har en förmögenhetsskatt. Men Sarkozy har gjort sitt bästa för att mildra dess effekt. Saken blev inte sämre av att han först införde ett högsta skattetak på 60 procent som han sedan sänkte till 50 procent. I praktiken gäller detta tak bara en handfull personer. Ty den rikaste tiondelen av hushållen betalar inte mer är 20 procent i skatt på sina samlade inkomster av arbete och kapital.

Löneutvecklingen under Chiracs och Sarkozys högerregeringar har gett jackpot till den rikaste tiondelen av hushållen. Under perioden 1996 till 2006 ökade reallönen per månad med 6 procent för nio tiondelar av alla arbetande medan den sista hundradelen kunde glädja sig åt 28 procent under samma period.

Skandalen kring arbetsminister Woerth och sminkmiljardärskan Bettancourt och det folkliga ursinnet över det franska fotbollslandslagets minst sagt mediokra insats i Sydafrika speglar stämningen i Frankrike av ”vi och de som lever på en annan planet”. Lyxmärkesfabrikanten LVHMs direktör Bernard Arnault tjänade 2009 hela 9,1 miljoner euro och fotbollsstjärnan Thierry Henry inte mindre än 18,8 miljoner euro, nästan 200 miljoner kronor för att springa efter en boll. Henrys inkomst motsvarar 999 årsinkomster för en person med minilönen Smic. När fru Bettancourt, trots sina skattefuskaffärer, helt nyligen fick 30 miljoner euro i retur av skattemyndigheten svartnade mer än en fransman av ilska och totalt oförstående.

.

Thierry Henry är en fantastisk spelare. Men 180 miljoner kronor i lön på ett år???

Argumentet från ”experter” om att det är ”marknaden” som sätter lönen sticker herr Dupont upp fingret för. På 60-talet tjänade en VD i reala pengar bara en sjundedel av vad dagens finanskungar tar hem. Är de verkligen sju gånger effektivare än sina föregångare frågar sig den som på sin höjd får ett per procent i reallöneökning. Allt fler inser att det är inte VD eller fotbollsidolen som förvandlats. Det är kapitalismen som förändrats.

Ägare av banker och storföretag jämför sina inkomster och rikedomar med förebilderna i USA och jämför sina anställdas löner med lönerna i Kina. Känslan av att leva i samma samhälle, det oskrivna samhällskontraktet, är borta med den nyliberala kulingen.

–Vi lever inte längre i samma värld och har inga gemensamma måttstockar, är en stämning som griper kring sig i den franska republiken. Är det uppmarschen till en stormning av finansens nya bastiljer eller bara den sista striden i motvind. Ska finansmannen Warren Buffets ord besannas , eller…?

-Det är ett klasskrig och det är vi som vinner.

.

Tidigare artiklar i serien: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,AB1,DN4,SVD2,

Bloggare: Motvallsbloggen,Röda Ma,lmö,Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Nyliberalism, Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Reallöner, Vinster, Investeringar, Juppé, Thierry Henry, Thatcher, Reagan,

.

Det är fyrtio år sedan det begav sig och runt Värmdön har det flutit många kubikmeter vatten från vår vackra Östersjö, sedan Mona Sahlin, bara tretton år gammal, 1970 gick med i Nacka FNL-grupp med sitt motto om att USA måste bort från Indokina.

Jag var förälskad i Olof Palme har hon berättat: ”Jag gick med Palme. Inte med partiet.”

Två år senare kunde hon lyssna till Olof Palmes jultal om bombningarna av Hanoi…

.

.

I dag välkomnar hon kriget i Afghanistan.

För nu vill hon bli statsminister. I en annan tid. Som sin kompis och andra idol ”Tony”, han ”Blair” om nu någon glömt detta socialdemokratiska stjärnskott i öriket väster om oss. Åren går och hans krig består. Om än han själv har fått gå.

Göran Persson talade med sin ”Tony” och Mona var med i idolklubben. Hon lärde sig att rösta som Persson. När Sverige gick in med egna ockupationstrupper i Afghanistan var hon – faktiskt ”demokratiminister…”

Nu har hon varit på plats i ett par dagar. Träffat den korrupta narkotikaregimen i Kabul. Hon har pratat med NATO:s militärer som tycker att hon är en ”impressive woman”. Imponerande? Ja, hon har bäddat ner sig djupt, djupt och blivit kärt ombäddad. Hon har – självklart – träffat svenska soldater, på samma sätt som drottningprinsessan och Daniel. Nästan som att krama  högvakten.

Som den barnfödda politikerdotter hon är, tramsar hon naturligtvis mest om ”öka det civila engagemanget”. Som sagt hon tryfferar sitt stöd för bombkriget, vårt moderna ”dronkrig” om den prövning av kriget som ska ske i riksdagen hösten 2011. Bra politikerdatum! Då kan hon vänta på Barack och se hur vindarna blåser. Då kan hennes och Ohlys beslut prövas mot Obamas lovade reträtt i juli 2011…

Sedan kan ju trupperna dröja sig kvar några år till.  Tryffera med lite civilt. Men så här ser sanningen ut: Den danska tidningen Politiken har i dagarna räknat ut att kriget bara för Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA har kostat 2 450 miljarder svenska kronor när det gäller militära hårdvaror. Slutsumman för de fyrtio länder som deltar i kriget ligger säkert på häpnadsväckande 3 000 miljarder eller tre biljoner koronor. Detta gäller militära hårdvaror. Slutsumman för de fyrtio länder som deltar i kriget ligger säkert på häpnadsväckande 3 000 miljarder eller tre biljoner koronor.

Mer än tio gånger så mycket som hela världen betalat för den civila återuppbyggnaden av landet.

Ombäddad, nerbäddad, nersövd:

När trollmor har lagt sina elva små troll
och bundit dom fast i svansen,
då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner:

Ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff,
ho aj aj aj aj buff buff!
Ho aj aj aj aj buff.

Allt är en bluff. Läs Wikileaks!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Mona Sahlin, Palme, Vietnam, Ohly, USA, Barack Obama

I pressen: Expressen1,DN1,AB1,SVD1,SVD2,AB1,Expressen2,

Hemligstämplar information i 70 år.

.

Vad har Israels politiska ledare, militären och säkerhetstjänsten att dölja? Det kan man fråga sig sedan Netanyahus regering tagit ett beslut att hemligstämpla ”känsliga dokument” i 70 år i stället för 50 år som gällt hittills.

Två israeliska journalister har begärt att Högsta domstolen ska ge dem rätt att konsultera dokument i statens arkiv som berör perioden fram till 1960. Säkerhetstjänsten Shin Bet har utövat hårda påtryckningar för att dokumenten ska hållas hemliga under längre tid och lyckats.

Statens chefsarkivist Y. Freundlich säger till dagstidningen Haaretz att vissa dokument ska hemlighållas längre tid därför att ”de har implikationer över Israels respekt för internationell lag”.

.

Vad kan det innebära? Freundlich antyder troligen de rätta ledtrådarna.

-Jag kan inte skyla över faktum att grunden till hela affären är offentlighetens krav på att öppna arkiven hos Mossad, Shin Bet, Atomenergikommissionen, Biologiska forskningsinstitutet och kanske flera andra institutioner, säger Freundlich.

”Respekt för internationell lag”. Bakom den formeln finns nog de lik som Israel gömmer i garderoben. I Atomenergikommissionens arkiv finns alla dokument som visar att Israel byggt en mycket stor kärnvapenarsenal. Blir de offentliga kan inte regeringen längre hålla fast vid sin ”ambivalenta” strategi om att vare sig förneka eller bekräfta innehavet av atomvapen. Då kan inte heller Vita Huset fortsätta att slira på kravet att Israel ska skriva under icke-spridningsavtalet.

I Mossads och Shin Bets arkiv för perioden fram till 1960 finns säkerligen mer än ett dokument som bekräftar den planlagda förstörelsen av palestinska byar och illegal ockupation av jord.

Biologiska forskningsinstitutet??? Vad kan de ha haft för sig som bryter mot internationell lag? Biologiska stridsmedel? Frågan står öppen. Men svaret har nu begravts i ytterligare 20 år.

.

Media: Haaretz,SVD1,AB1,

Bloggare: Jinge,Motvallsblooggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Netanyahu, Shin Bet, Mossad, Atomvapen

.

”Den verkliga historien är att det är krig. Det är den ena jävliga händelsen efter den andra, det är det ena barnets död efter det andra. Det här är historien om kriget.  De flesta av dödsfallen är resultatet av vardagen i krigets skit, inte av de stora händelserna, berättade Julian Assange när han släppte Wikileaks alla dokument om kriget i Afghanistan.

.

”Påfallande ointressant”, sa Bildt.

Mona Sahlin var tyst. Hon hade hoppat i galen tunna. Skittunnan eller ”latrinen” som det heter i det miliära. Hon landade i Kabul samma timma som skiten skvätte nästan till den lilla nästippen på Bildt.

När de gäller nyheter från omvärlden har de stora tidningarnas utrikesredaktioner bantats rejält. Bevakningen blir allt mer fattig och sporadisk och under högsommaren ser uppenbart dess skrivbord och redaktörsstolar mest se ut som öde brandtomter. Sverige är i krig och det är uppenbart ”påfallande ointressant”…

Det som borde ha varit ”påfallande” är den nye chefen för våra soldater i Afghanistan. Detta eftersom han blir den nye länken mellan försvarsministern, Robert Gates och republikanernas militäre Messias, David Petreus. Det är James Mattis som nominerats till att överta Petraeus förra tjänst. Som innebär att Mattis blir chef för USA:s Centrala militärkommando med ett övergripande ansvar för Afghanistan, Irak och Mellanöstern i stort. Obama lär inte heller hålla något rådslag med Bildt, som han hoppats på, när det gäller denna utnämning. Trots att general Mattis blir överordnad chef för de svenska trupperna däruppe i Mazar al Sharif…

Inte heller lär Mona Sahlin fråga efter sin nya befälhavare…

Förmodligen ointressant. Men sådan herre – sådan hund och fredspristagarens Obama har nu  fullbordat sin militära republikanska treenighet. Gates. Mattis och Petreus och vi har att göra med en minst sagt färgstark general som sprider massor med så kallade one-liners omkring sig. Men om detta mumlar Bildt ”påfallande tyst”. General Mattis har feta meriter från både Mellanöstern och Central-Asien när det gällt specialuppdrag som gått ut på att döda upprorsmän. I april 2004 ledde han USA:s första anfall på staden Fallujah för att senare planera den belägring som ödelade staden. I fält har han haft flera smeknamn som ”Kaos”, ”Stridsmunken” och ”Mattis – Den galna hunden”. Mest uppmärksammad har han blivit för ett uttalande där han sagt att det är kul att döda. Hans dårprat videofilmades och har blivit en bestlooker på You Tube i hela den muslimska världen:

”Det är faktiskt kul att strida. Du vet det är ett helvetes liv och jag ska vara helt uppriktig. Jag tycker om skränet. Du går in i Afghanistan där du har killar som spöar kvinnor i fem år bara för att de inte burit slöja /…/ såna killar har hur som helst ingen manbarhet kvar. Så det är helvetes kul att skjuta dom.”

Barak Obama lever samtidigt med sitt löfte om att börja dra tillbaka trupper i juli 2011 och är nog plågsamt medveten om att krigets smått ofattbara kostnader blir allt svårare att hantera när nerskärningar i den offentliga sektorn och kontrareformer på det sociala fältet står högst upp på agendan i de flesta av de krigförande länderna. Den danska tidningen Politiken har i dagarna räknat ut att kriget bara för Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA har kostat 2 450 miljarder svenska kronor när det gäller militära hårdvaror. Slutsumman för de fyrtio länder som deltar i kriget ligger säkert på häpnadsväckande 3 000 miljarder eller tre biljoner koronor.

Mer än tio gånger så mycket som hela världen betalat för den civila återuppbyggnaden av landet.

Den militära ”svallvågen” sägs ska sjunka tillbaka nästa år. Men har den då spolat bort ”talibanerna”? Knappast. Fler soldater på bägge sidor och ännu fler civila kommer att ha dött. Mer infrastruktur kommer att ha förstörts. Men ingen kommer att ha segrat i det som under ytan inte alls handlar om ”ett krig mot terrorismen” utan om ett nationellt motstånd mot en utländsk ockupation och en fortsättning på tidigare inbördeskrig. I en färsk opinionsundersökning gjord av en amerikansk tankesmedja har Bildt och de andra deltagarna i Kabulkonferensen fått budskapet att ISAF/NATO har misslyckats med att få ett förtroende i södra Afghanistan. En majoritet av befolkningen tycker att ISAF:s krig har förvärrat situationen och en stor majoritet är emot den planerade offensiven i Kandahar. Om general Mattis väljer att göra Kandahar till Afghanistans Falluja lär inte opinionen vridas över till ISAF:s fördel.

.

Talesättet  om ”att hoppa i skittunnan”  har nog aldrig mer varit på plats.

Mona Sahlin, som här 2 007, glatt prövar Jas Gripen, vill nu, snart åtta år efter att hon röstat

för krig bilda sig ”egen uppfattning om verkligheten”….

,

Sanningen är att kriget inte går att vinna. Det är missmodet och pessimismen som härskar i Kabul. ”Jag ser inte ett enda skäl till att dö för Afghanistan”, skriver tidningen Guardian dagarna innan Wikileaks för en stund berättar om krigets skitiga vardag och citerade då en europeisk toppdiplomat i Kabul för att visa på verkliga stämningen i det europeiska följe som finns kring den korrupte presidenten Karzai. Tidningen läcker också ut nyheten att USA bakom ryggen på sina utfästelser om förväntade segrar gett både Karzai liksom Pakistan och Saudiarabien större friheter när det gäller en uppgörelse, en politisk kompromiss med ”talibanerna”. Ökända krigsherrar som Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani finns med i diskussionerna.

Mycket litet talar för sådana uppgörelser. Varför skulle ”talibanerna” gå med på fred om de tror att de är i färd med att vinna? Dessutom är det politiskt möjligt att ”vinna” genom att ge exempelvis en nerblodad krigsherre som Hektamatyar en roll som makthavare. Han som USA fortfarande efterlyser som en ”global terrorist”? I bakgrunden finns dessutom hur som haver den dominante ledaren, mullah Omar, som lär ha passat på att offentliggöra en egen ”dödslista” inför Kabulkonferensen i förra veckan. En lista med namnen på alla ledande personer i Karzais regeringskabinett…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wikileaks, Carl Bildt, Mona Sahlin

I pressen: SVD1, SVD2, SVD3, DN1,AB1 AB 2, GP1, GP 2,DN2,DN3,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Det verkliga hotet mot Natos soldater.

.

Wikileak har slagit till igen. Nittioen tusen sidor med militära uppgifter om olika händelser med natosoldater inblandade cirkulerar nu i cyberrymden. De första rapporterna om innehållet visar inget märkligt. Kanske de bekräftar vad alla redan vet – att den pakistanska säkerhetstjänsten spelar under täcket med talibanerna i Afghanistan.

.

Wikileaks avslöjanden kan inte tolereras av Vita Huset.

.

Ett samarbete som i dagens Le Monde bekräftas av chefen för Afghanistans underrättelsetjänst som avskedades av Karzai sedan talibanerna lyckats granatbeskjuta det stora jirgamötet med landets alla klanchefer.

Wikileak sätter ut hakan och förtjänar bara beröm för sina avslöjanden. I Vita Huset och Natoledningen i Bryssel förbereds säkert annat än beröm. Jag sätter min gamla hatt i pant på att Wikileak inom kort kommer att tystas. Det är outhärdligt för Barack Obama och den militära ledningen att deras handlingar hängs ut till beskådning på nätet. Jag kan tänka mig att det snart reses ett åtal om ”landsförräderi” eller ”terroristfrämjande”.

Visserligen kan ett försök att tysta Wikileak skapa stora rubriker. Men jag tror att Obama och Nato är beredda till det eftersom de inte kan stå ut med fler läckor av Wikileak.

.

Väi framme i Kabul skrattade Mona nog inte lika gott åt Wikileaks timing.

Redan nu ryter alla från Washington till Stockholm om att ”soldaternas liv sätts på spel”.  Vad som verkligen hotar natosoldaternas liv vågar ingen av de som ropar högst säga. I dag avslöjades i Kabul att 52 civila, inklusive kvinnor och barn, i fredags dödades av en raket lanserad av en Natostyrka. Efter 10 års närvaro i landet och efter hundratals bombräder där civila afghaner dödats finns det bara ett hot mot Natos soldater – det allt djupare hatet mot alla utländska trupper i landet. Det finns bara ett sätt att undvika att allt fler soldater stupar i ett krig som de aldrig borde ha dragits in i. Ta hem alla soldater nu.

Det är budskap som Mona Sahlin borde haft med sig till Kabul, i stället för att ränna runt och hylla ”våra pojkars” insats för ”freden, demokratin, kvinnorna, och barnen” och andra ”heroiska insatser”.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Berget,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mona Sahlin, Obama, Nato, Afghanistan, Wikileak,

Dubbelmoral ?

.

Bin Laden hatar de otrogna och manar till heligt krig mot alla som inte är av den rätta tron, det vill säga hans egen variant av Islam.

Det finns också spegelbilder av Bin Laden bland de som han anser i första hand ska dödas av islams heliga krigare. Dagens Haaretz, israelisk dagstidning, berättar att rabbin Yitshak Shapira tagits in för förhör eftersom han i en bok om judisk lag skriver att det är lagligt enligt hans tolkning av den judiska lagen att döda icke-judar. Shapira är översterabbi för den judiska skolan i den stora kolonin Yitzhar på Västbanken. I januari i år gjorde han sig redan känd efter att ha deltagit i mordbranden i en palestinsk moské i Yasuf.

Det är vansinnets logik som styr Bin Laden och Yitshak Shapira. När en islamsk fundamentalist ger uttryck för sitt blinda hat av allt och alla som inte följer den enda och rätta vägen gottar sig ofta media i väst och pekar mot alla muslimer med hela handen. Men ingen i västmedia, vare sig New York Times eller Dagens Nyheter, kommer att peka med ens ett finger mot ortodoxa judar och kalla dem terrorister eller mördare därför att en minoritet av dem är Bin Ladens spegelbild.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,AB1,GP1,

Källa: Haaretz

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Bin Laden, Shapiro, Palestina, Islam, Terrorism, Djihad, Religion, Judisk lag

Slaget om England.

.

Uttala orden och alla tänker på Storbritannien. Nyliberalism – Margaret Thatcher. Tandemet som krossade de brittiska fackföreningarnas motstånd och drev landet in i massarbetslöshet och kraftigt ökade klyftor i samhället. Året var 1979, Thatcher vann parlamentsvalet och förklarade omedelbart den arbetande befolkningen krig. Den nyliberala ”revolutionen” rivstartade med att peka ut staten, den offentliga sektorn, som ansvarig för den katastrofala ekonomiska situationen i landet.

-Vi ska flytta tillbaka statens gränser, utropade järnladyn.

Thatchers program kan sammanfattas i tre huvudpunkter:

-krossa de fackliga organisationernas motstånd på arbetsplatserna, i första hand genom att minska de direktvalda fackliga delegaternas, shop stewards, inflytande.

-privatisera banker, gruvor och andra statliga industrier som låg i statens händer sedan slutet av andra världskriget

-favorisera det brittiska finanskapitalet på bekostnad av industriproduktionen och göra City, Londons finanskvarter, till Wall Streets tuffaste konkurrent.

Effekterna av Thatchers frontalangrepp på den arbetande befolkningen lät inte vänta på sig. I Diagram 1 ser vi hur samhällets sociala struktur bryts sönder genom en snabb och mycket kraftig ökning av hushållens inkomstskillnader.

.

Ojämlikheten 1968-2007 i Storbritannien mätt i Gini*.

Ginikoefficient: 0=alla hushåll har lika inkomst. 1= ett hushåll har alla inkomster

Källa; Alternatives Economiques n°291 maj 2010

.

Från valsegern och fram till hennes snöpliga fall 1990 ökade ojämlikheten i samhället drastiskt. Efterföljande regeringar, Tories som Labour, gjorde aldrig några försök att vrida utvecklingen tillbaka.

Vad den tuffa damen menade med att flytta tillbaka statens gränser stod det också snabbt klart om. Utgifterna för sjukvården sjönk snabbt och i slutet av hennes tid vid makten utgjorde de bara 5,2 procent av BNP, en siffra flera procentenheter under andra större EU-länder. Samma sak gällde för undervisningen och transportsystemet som sjönk till 4,5 procent respektive 0,8 procent av BNP. ”Flytta tillbaka gränserna” betydde helt enkelt ”rasera gränserna”, öppna fälten för den ”frihetssträvande” finansen.

Inkomstklyftorna vidgades snabbt. Kvoten mellan den bäst avlönade tiondelen och den sämst avlönade tiondelen ökade från 2,3 år 1977 till 3,2 år 2008. En procent av löntagarna tog 2008 hem 13 procent av alla löneinkomster vilket är mer än dubbelt upp mot i exempelvis Frankrike.

.

Londons finanscentra var Blairs ögonsten.

.

Vid sin påtvingade avgång 1990 lämnade Thatcher efter sig ett samhälle i ruiner. Gränserna hade flyttats tillbaka. John Majors tid vid makten fram till 1997 lämnar inte många minnen efter sig. Han blev ”gränsvakt” kanske man kan säga.

Tony Blairs tid vid makten måste betecknas som en kontinuitet i den nyliberala andan. Det fanns ingen annan kärna i Labours ”tredje väg”; mellan konservatism och klassisk sossepolitik. Visserligen flyttade Blair fram statens ”gränser” igen. Men det var en tvingande nödvändighet efter alla år av nästan nollinvesteringar i den offentliga sektorn. Landets infrastruktur var i ett så katastrofalt läge att en fortsatt ”gränskontroll” inte var möjlig. Skolor, sjukvården och transporterna var i behov av investeringar, offentliga eller privata. I Blairs optik var det privata kapitalets investeringar att föredra och ”outsourcingen” av offentliga tjänster förblev därför ledmotiv.

Därmed blev Thatchers ögonsten även Labours. Tony Blair fortsatte att lägga ut den röda mattan för Citys finansgubbar. Förmånlig beskattning av icke bofasta valutahandlare och andra spekulanter bäddade för Citys extrema expansion som internationellt finanscentrum. I samma takt som City expanderade blåstes det upp en fastighetsbubbla och exploderade den privata skuldsättningen. Den andra sidan av myntet är att under tiden blir Storbritannien nettoimportör av industrivaror och livsmedel. I inget annat land gav den nyliberala revolutionen finansen en så avgörande tyngd i ekonomin.

Resultatet av ”allt till finansen” syns i sysselsättningen. För 30 år sedan arbetade 24 procent av den totala arbetsstyrkan i tillverkningsindustrin. Nu arbetar där 8 procent. Trenden har visserligen varit densamma i alla industriländer, men inte lika stark vilket tabellen här under visar tydligt.

.

Andelen sysselsatta i % av hela arbetsstyrkan 1980-2009

Källa. Financial Times 22 juli 2010

.

I de tidigare artiklarna i den här serien, Det trettioåriga kriget, Slaget om Sverige och Slaget om Tyskland, kunde vi se att lönernas andel av BNP minskade i samtliga EU-länder, USA och Japan sedan början av 80-talet. Existerande statistik för Storbritannien visar att landet tillsammans med Danmark är ett undantag. Lönerna stiger i samma takt som produktiviteten under hela perioden 1980-2009 och deras andel av BNP  minskar bara något under perioden. Är det fel på statistiken? Nej, den är nog rätt så tillförlitlig. Det finns inga givna förklaringar i facklitteraturen. Men jag gissar att orsakerna hänger samman med finansens roll i ekonomin. De extremt höga lönerna i City och antalet personer som arbetar där driver upp genomsnittet i hela landet och ger intryck av parallellitet mellan lönerna och produktiviteten. I USA har det gjorts beräkningar av hur stor lönernas andel av BNP blir om man bortser från de fem procenten ”löntagare” med de högsta lönerna. Då blir bilden av utvecklingen i USA lika den i Europa. I Storbritannien är det troligt att resultatet skulle bli detsamma. Dessutom är det berättigat att bortse från dessa fem procent för egentligen är det inkomster mer att se som en del av kapitalet än av ”lönekakan”. Tiotals miljoner dollar i bonusar och andra klumpsummor, liksom idrottsstjärnornas hundramiljonerskontrakt kan inte packas in i samma statistik som den vanlige arbetarens årslöner.

Ser vi däremot till vad som hänt med vinsterna och investeringarna under nyliberalismens korståg mot de arbetande då är bilden densamma som i eurozonen. Diagram 2 visar att medan vinsternas andel av BNP stiger sjunker investeringarnas andel. Skillnaden går direkt ned i fickorna på de som lever på inkomst av kapital.

.

Källa: Ameco 2010

Därför är det mest troligt att den ”konstiga” statistiken skapas av finanssektorns enorma tyngd i landet. Vid sidan av de högsta ”lönernas” effekt blir också statistiken över produktiviteten tveksam. Hur mäter man produktivitet i finanssfären? Den vanliga metoden att mäta värdeökning per arbetad timme är omöjlig att applicera.

Blairs första tid vid makten gav intryck av stora framgångar. Arbetslösheten minskade och de genomsnittliga realinkomsterna ökade. Men mycket bestod av luft. Priset på fastigheter ökade i rasande fart och hushållen kunde likt i USA låna pengar till konsumtion med värdestegringen på egnahemmen som garanti. Vad som skulle hända om huspriserna började sjunka var det ingen som bekymrade sig över. I eurzonen ökade fastighetspriserna med 66 procent under perioden 1999-2008 och i USA med 133 procent mellan 1999-2007. I Storbritannien ökade de med 158 procent under samma period. Parallellt med de ökade huspriserna skuldsatte sig hushållen allt mer. År 2008 var hushållen i genomsnitt skyldiga 153 procent av den disponibla årsinkomsten medan sparandet var negativt, eller – 4,4 procent av inkomsten. Båda siffrorna ligger i toppen respektive i botten vid jämförelse med andra EU-länder.

Tony Blairs stora visioner för den brittiska finansens plats i världen slutade i ett fiasko där staten fick rycka in för att nationalisera Northern Rock och ge syrgas åt Royal Bank of Scotland. ”Den tredje vägen” slutade i en återvändsgränd. George Brown blev aldrig något annat än grindvakt fram till det nyval alla visste var slutet på Labours 13 år vid makten och i finanskapitalets tjänst.

David Cameron försöker sig nu på en ”reinfeldtare”. Inte som det ”nya labourpartiet”. Nej, han ska göra ”revolution” att jämställa med 1848 och 1979. ”Big Society” har bluffen döpts till. Cameron säger att i den nya revolutionen ska makten flyttas så långt ner i samhället som det är möjligt. I engelsk version blir det ”yes you can”. Kärnan i Big Society är att individen och kvarteret/bostadsområdet ska ta hand om mycket av de tjänster som det offentliga står för idag. Varför kalla det bluff? Helt enkelt därför att Big Society ska skyla över det frontalangrepp på det offentligas tjänster som Camerons regering redan dragit igång.
.

Parhästarna Cameron och Osborne- slickade figurer från Eton.

.

Med frivilliga insatser ska allmänheten bidra till att upprätthålla exempelvis muséers och biblioteks öppettider medan den fasta personalen minskas. Korts sagt: -Vill ni ha en fungerande offentlig service sköt den själv, men utan betalning, är kärnan i Big Society. Så ser den uppvärmda thatchersim ut som David Cameron bjuder ut som en ”revolution”.

Det är de redan sämst ställda i samhället som kommer att få smaka på Camerons nyliberala ”surge”. Målet är en ny ”viktoriansk epok” där de sociala bidragen inte längre har till uppgift att överbrygga de värsta ojämlikheterna utan bara med nöd och näppe ska hålla de fattigastes näsa ovan vatten. Big Society är bara ett nytt uttryck för Thatchers attack på ”statens gränser”.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,DN3,SVD4,

Bloggare: Motvallsbloggen,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thatcher, Blair, Cameron, Osborne, Big Society, City, Finans, Fattiga, Rika, Nyliberalism,

.

”Djävligt kul att skjuta dom”

.

Under fyra vidrigt långa år rasade det Första världskriget.

Under minst lika många smärtsamma år ska kriget i Afghanistan fortsätta. Det krig som också blivit vårt och som redan plågat landet i snart tio år…

Mer precist hoppas våra krigsherrar att man i slutet av år 2014 ska kunna lämna över säkerhetsansvaret till ”afghanska styrkor”. Hur de utländska truppreträtterna kommer att se ut är sedan en helt annan sak, som Carl Bildt mycket irriterat och skyndsamt påpekat till den media som trott något annat..

.

.

Nya amerikanska soldater på väg till Helmands upproriska provins

.

.

I sak är naturligtvis denna lösa utfästelse om 2014 bara ett sätt att försöka lugna alla krigströtta människor i de länder som strider under NATO:s flagg.

I verkligheten pågår en upptrappning av kriget. Barak Obamas berömda ”surge” eller ”svallvåg” av nya soldater slår just nu med full kraft in över Afghanistan. Lämnar vi nyspråket bakom oss är det beslutade truppförstärkningar som håller på att fullföljas.  Även Sverige, med stöd i riksdagen av socialdemokraterna och Miljöpartiet, har varit med om att bida till denna större truppinsats.

Fredspristagaren Barak Obama har samtidigt tvingats att ändra i sin militära kommandokedja. Trots att han var Carl Bildts och Fogh Rasmussens favorit som ansvarig för NATO/ISAF i Afghanistan, tvångspensionerades nyss general McChrystal utan vidare spisning efter en intervju där han och hans stab ifrågasatt Vita husets politiska auktoritet (patetiskt nog hade Bildt yrat något om att Obama vid chefsbytet borde rådslå med länder som Sverige). Som McChrystals efterträdare valde Obama general David Petraeus, republikanernas militäre Messias. George Bush`s militäre hök, den förre CIA-bossen Robert Gates, fortsätter samtidigt som Obamas försvarsminister. Ny länk mellan Gates och Petreaus blir däremot generalen för marinkåren James Mattis som nominerats till att överta Petraeus förra tjänst. Mattis blir alltså chef för USA:s Centrala militärkommando med ett övergripande ansvar för Afghanistan, Irak och Mellanöstern i stort. Obama lär inte heller hålla något rådslag med Bildt när det gäller denna utnämning. Trots att general Mattis blir överordnad chef för de svenska trupperna däruppe i Mazar al Sharif. Obamas militära treenighet fullbordas Bildt förutan.

.

.

Fredspristagaren Obama väljer sin väg…

.

.

När de gäller nyheter från omvärlden tycks de stora tidningarnas utrikesredaktioner ha bantats rejält. Bevakningen blir allt mer fattig och sporadisk och under högsommaren måste uppenbart redaktionslokalerna mest se ut som öde brandtomter och inte många rader har heller ägnats åt den nye chefen för våra soldater i Afghanistan. Det är mer än märkligt eftersom vi nu har att göra med en färgstark general som sprider massor med så kallade one-liners omkring sig. Mattis har feta meriter från både Mellanöstern och Central-Asien när det gällt specialuppdrag som gått ut på att döda upprorsmän. I april 2004 ledde han USA:s första anfall på staden Fallujah för att senare planera den belägring som ödelade staden. I fält har han haft flera smeknamn som ”Kaos”, ”Stridsmunken” och ”Mattis – Den galna hunden”. Mest uppmärksammad har han blivit för ett uttalande där han sagt att det är kul att döda. Hans dårprat videofilmades och har blivit en bestlooker på You Tube i hela den muslimska världen:

”Det är faktiskt kul att strida. Du vet det är ett helvetes liv och jag ska vara helt uppriktig. Jag tycker om skränet. Du går in i Afghanistan där du har killar som spöar kvinnor i fem år bara för att de inte burit slöja /…/ såna killar har hur som helst ingen manbarhet kvar. Så det är helvetes kul att skjuta dom.”

Obama har utsett en militär treenighet av republikanska hökar till att leda sin offensiv i Afghanistan, men lever samtidigt med sitt löfte om att börja dra tillbaka trupper i juli 2011 och är nog plågsamt medveten om att krigets smått ofattbara kostnader blir allt svårare att hantera när nerskärningar i den offentliga sektorn och kontrareformer på det sociala fältet står högst upp på agendan i de flesta av de krigförande länderna. Den danska tidningen Politiken har i dagarna räknat ut att kriget bara för Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA har kostat 2 450 miljarder svenska kronor när det gäller militära hårdvaror. Slutsumman för de fyrtio länder som deltar i kriget ligger säkert på häpnadsväckande 3 000 miljarder eller tre biljoner koronor.

Mer än tio gånger så mycket som hela världen betalat för den civila återuppbyggnaden av landet.

.

.

Vad händer  när ”svallvågen” sjunker tillbaka?

Här plågas amerikanska soldater av en sandstorm.

.

.

Den militära ”svallvågen” sägs ska sjunka tillbaka nästa år. Men har den då spolat bort ”talibanerna”? Knappast. Fler soldater på bägge sidor och ännu fler civila kommer att ha dött. Mer infrastruktur kommer att ha förstörts. Men ingen kommer att ha segrat i det som under ytan inte alls handlar om ”ett krig mot terrorismen” utan om ett nationellt motstånd mot en utländsk ockupation och en fortsättning på tidigare inbördeskrig. I en färsk opinionsundersökning gjord av en amerikansk tankesmedja har Bildt och de andra deltagarna i Kabulkonferensen fått budskapet att ISAF/NATO har misslyckats med att få ett förtroende i södra Afghanistan. En majoritet av befolkningen tycker att ISAF:s krig har förvärrat situationen och en stor majoritet är emot den planerade offensiven i Kandahar. Om general Mattis väljer att göra Kandahar till Afghanistans Falluja lär inte opinionen vridas över till ISAF:s fördel.

Sanningen är att kriget inte går att vinna. Det är missmodet och pessimismen som härskar i Kabul. ”Jag ser inte ett enda skäl till att dö för Afghanistan”, hette det i gårdagens brittiska tidning Guardian som citerade en europeisk toppdiplomat i Kabul för att visa på verkliga stämningen i det europeiska följe som finns kring den korrupte presidenten Karzai. Tidningen läcker också ut nyheten att USA bakom ryggen på sina utfästelser om förväntade segrar gett både Karzai liksom Pakistan och Saudiarabien större friheter när det gäller en uppgörelse, en politisk kompromiss med ”talibanerna”. Ökända krigsherrar som Gulbuddin Hekmatyar och Jalaluddin Haqqani finns med i diskussionerna.

Mycket litet talar för sådana uppgörelser. Varför skulle ”talibanerna” gå med på fred om de tror att de är i färd med att vinna? Dessutom är det politiskt möjligt att ”vinna” genom att ge exempelvis en nerblodad krigsherre som Hektamatyar en roll som makthavare. Han som USA fortfarande efterlyser som en ”global terrorist”? I bakgrunden finns dessutom hur som haver den dominante ledaren, mullah Omar, som lär ha passat på att offentliggöra en egen ”dödslista” inför Kabulkonferensen. En lista med namnen på alla ledande personer i Karzais regeringskabinett…

.

.

Bildt lär komma med några karska uttalandet efter givarträffen. Framförallt som han säkert känner sig lite ärrad  och stolt efter raketbeskjutningen av Kabuls flygfält. Han kan nödlanda på en amerikansk  bas men verkligheten kan han aldrig flyga ifrån…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Carl Bildt, Kabul,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,GP1,DN3,SVD5,DN4,AB2,AB3,

Bloggare: JonasSjöstedt,Jinge,RödaMalmö,

.

.

Snart kommer nya israeliska medborgare att avkrävas en ed till en ”judisk och demokratisk stat”. Ett beslut som Netanyahus regering förväntas fatta i morgon. Medborgarskapet får en både ideologisk och rasmässig grund.

”Det här är ännu ett steg på vägen när det gäller att få bort araberna från Israel”, säger Ari Uvnery. Tidigare parlamentsledamot och grundare av fredsrörelsen Gush Shalom. ”Parlamentet har blivit en lynchmobb”, konstaterar han.

.

Uri Avnery

.

Den nya medborgareden är en seger för högerextremisten Avigdor Lieberman, Israels utrikesminister. En politik som ”begär av alla icke-judar att de ska identifiera sig med sionism och ålägger alla en politisk ideologi och en lojalitet enligt judaismens och sionismens principer”, säger Adalah, en framstående arabisk grupp av advokater i Israel.

”Det sker en stadig försämring av Israels demokrati och en stadig ökning av högerideologier i Knesset”, säger Uvnery. ”Parlamentet vänds till en fara för israelisk demokrati”.

Vill du läsa mer om saken: Haaretz1,Haaretz2,Jonathan Cook,

.

Media: DN1,SVD1,GP1,SSD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jerusalem, Uri Avnery, Knesset, sionism, judaism

I pressen:

Bloggare: Jinge,

Slaget om Tyskland.

.

Det tyska parlamentet började den 7 juli att diskutera Angela Merkels ”sparpaket” som fram till 2014 ska minska statens utgifter med 80 miljarder euro och minska budgetunderskottet till 5.1 procent 2011 från dagens 5.7 procent. Målet verkar minimalt och det är svårt att förstå varför Tyskland som har ”sunda” statsfinanser ska kapa i de sociala utgifterna och hålla lönerna nere för att uppfylla kraven i Maastrichtavtalet, ett avtal som ingen längre ägnar en tanke, förutom Angela Merkel. Vi ska se längre fram att det inte bara beror på finansiell ortodoxi.

.

Bråka inte. Så här mycket får ni. Toppen va?

Angela Merkels formella motivering av sparpaketet är att Tyskland inte kan kritisera Grekland och andra ”Slösastater” om det inte självt uppfyller kraven som EU ställer. Sedan den grekiska skuldkrisen började skaka om EU har de tyska ledarna ihärdigt anklagat ”lata sydlänningar” för att hota EUs framtid.

Egentligen borde Merkel och resten av den tyska borgerligheten hålla tyst eftersom landets stora exportframgångar det senaste decenniet helt beror på det stora exportöverskottet till resten av eurozonen. Det vill säga att Tyskland först exporterat sina problem till länder som i allt större utsträckning köper tyska varor för att sedan anklaga dem för att leva över sina tillgångar.

Men hur uppkom dagens situation? Fakta är att Tyskland har en lika stor export som Kina räknat i hårdvaluta. Ändå är landets befolkning sexton gånger mindre än Kinas. Vi talar alltså om en extrem inriktning på varuexport. ”Made in Germany” är lika välkänt som ”Made in China” men med skillnaden att den tyska produkten anses borga för toppkvalitet.

.

Diagram 1.

Källa: Datastream – Natixis

.

Tyskland vann sin topposition som exportland på den arbetande befolkningens bekostnad. Det var socialdemokraten Gerhard Schröder som drev igenom det första sparpaketet som gick under namnet Agenda 2010. De fackliga organisationerna gick mer eller mindre villigt med på ett program för stagnerande eller sänkta reallöner och kraftigt försämrade socialförsäkringar i utbyte mot färre avsked.

Resultatet av Agenda 2010 lät inte vänta på sig. Under perioden 1995 till 2006 ökade Tysklands export med 74 procent medan reallönerna och tillväxten stagnerade jämfört med resten av de större EU-länderna. För perioden 1996-2009 ökade Tysklands BNP med i snitt 1,1 procent medan snittet i euozonen var 1,7 procent. Inte bara BNP kröp fram i Tyskland. Även industriproduktionen släpade sig fram. Hur kan det hänga ihop? En stabbig industriproduktion parat med en stor exportframgång? Var ligger hemligheten?

Svaret är enkelt och tudelat. Först har tysk industri lagt ut en stor del av sin komponentproduktion till de forna öststaterna och till Kina. Sedan importerar samma industri många komponenter från utlandet. Flaggskeppet Porche Cayenne, så tysk och gedigen, innehåller 35 procent utlandsproducerade delar. För femton år sedan bestod den tyska exporten av 35 procent importvaror. 2006 var siffran redan 45 procent. Sedan dess publiceras ingen officiell statistik i ämnet. Det sticker kanske EU-partnerna för mycket i ögonen.

.

Cayenne under falsk tysk flagg?

.

Resultatet av detta är att Tyskland har ett stort exportöverskott mot resten av eurozonen och samtidigt ett underskott med länder som Tjeckien, Ungern och Kina. Nu kan vi också förstå varför den tyska regeringen år så mån om att ha en stark euro. Helt enkelt därför att importen av industrikomponenter och produktionen i öst blir billig medan exporten till resten av eurozonen inte påverkas av eurons kurs. Till synes inte mycket till ”europeisk solidaritet”. Vilket bara visar att för tillfället är det de ”nationella” krafterna inom EU som dominerar över de ”federala”. Var och en för sig är de europeiska borgarnas stridsrop. Det enda de är överens om är att det är de arbetande och fattiga i samhället som ska betala krisen.

.

Diagram 2: Nominell löneutveckling i Tyskland och övriga Eurozonen 1996-2008

Källa: Datastream – Natixis  (1996 = 100)

.

Merkels sparpaket på 80 miljarder är ett praktexempel på vad  de borgerliga och tyvärr de socialdemokratiska regeringarna i EU vill tvinga på den europeiska arbetarklassen. I tio år har den tyska arbetarrörelsen accepterat eller tvingats att acceptera relativt stagnerande löneutveckling och nu kommer Merkel med ett nytt sparpaket som riktar hela sin udd mot den arbetande befolkningen. Diagram 2 visar vad som skett med de nominella lönernas utveckling i Tyskland jämfört med resten av eurozonen. Visserligen låg tyska industrilöner över det europeiska genomsnittet 1996 men den svaga utvecklingen sedan dess har kraftigt stärkt den tyska industrin tack vare sänkta lönekostnader per arbetad timme.

Angreppen på den arbetande befolkningens levnadsstandard har varit mer omfattande och brutalare än i något annat euroland. Gerhard Schröder var övertygad om att gammal socialdemokratisk reformpolitik inte kunde tjäna den tyska industrins intressen, att lönekostnaderna var för höga jämfört med utlandet och att det sociala skyddsnätet var för finmaskigt.

Det är dags för tysk arbetarrörelse att fråga sig vad femton år av återhållsamhet gett i utbyte. Att det skapat en gräddfil för den tyska exportindustrin råder det ingen tvekan om. Men det är nog allt.

Den arbetande befolkningens andel av de producerade rikedomarna har minskat och följt samma utveckling som i andra OECD-länder. I Diagram 3 ser vi hur hushållens konsumtion plus investeringar i bostäder totalt sladdar efter resten av eurozonen.

.

Diagram 3: Hushållens konsumtion i volym + bostadsinvesteringar 1996-2008

Källa: Datastream- Natixis

.

Tydligare än så kan inte effekterna av Gerhard Schröders Agenda 2010 bli. I tio år har hushållens konsumtionsvolym och bostadsinvesteringarna stått stilla. Schröders politik skapade massor av ”småjobb” med en timlön under 5 euro och med lagen Hartz IV sänktes a-kassan från 36 månader till max 12 månader.

Från att ha varit ett av de mest jämlika länderna inom EU har de sociala klyftorna exploderat. Den rikaste femtedelen av hushållen tjänade 3,5 gånger mer än den fattigaste femtedelen år 2000. Sju år senare tjänade de 5 gånger mer, vilket är långt över EU-snittet och inte många decimaler efter situationen i Storbritannien.

Inte undra på att tyska ekonomer säger att landets ”medelklass” försvunnit. Vad de menar är naturligtvis att klyftorna i samhället ökat och att de som förr stod med en fot i vart läger numera tappar mark i förhållande till samhällets toppskikt. För den välbeställda femtedelen på toppen råder det däremot ingen nöd och inte kommer de att behöva förarga sig på Angela Merkel eftersom hennes sparplan på 80 miljarder euro inte innehåller några skatteökningar för de rikaste i samhället. I stället ska huvuddelen av de 80 miljarderna hämtas i den sociala omsorgen och stödet till de sämst ställda. Det kallas klasskrig.

Den här artikeln ingår i en serie om nyliberalismens angrepp på de arbetande människornas liv. Se huvudartikeln Det trettioåriga kriget och den första bilagan Slaget om Sverige.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, Nyliberalism, Merkel, Schröder, Produktivitet, Löner, Arbetskostnader,