Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.
Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.
Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.
Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.
Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..
Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.
Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet. Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.
En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.
Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.
Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.
En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.
Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.
Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.
I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.
Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.
Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.
Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.
Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.
I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.
In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.
För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.
Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.
Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.
Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.
I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.
Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.
En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.
För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.
Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.
Benny & Göte
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Qusair,
.
