Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.
Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…
”Man ska inte blanda äpplen med päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går Thunberg så långt att han tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare.
Ledmotivet i hans argumentation är att läsarna ska uppfatta situationen som att de stridande egentligen är lika goda kålsupare eller att det åtminstone inte går att bedöma läget på marken. Regeringen visade sig också vara ”starkare än vad många hade trott”( inte mer brutal?) och därför blir: ”en förhandlingslösning det enda möjliga. Det blodiga inbördeskriget ser ut att vara länge än /…/ Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra”, hävdar han och belägger detta med en referens till en granskning i Le Monde diplomatque.
.
En artikel som inte gör anspråk på att vara en analys av det som sker eller föreslår några lösningar. Bara att visa på hur stora delar av media manipulerar eller låter sig manipuleras av rapporterna från Syrien. I stora stycken är den bra och trots sitt begränsade synfält understryker ändå författarna till skillnad från Thunberg var huvudansvaret ligger: ”Syrien har kämpat för demokrati sedan mars 2011 i ett folkligt uppror vilket brutalt förtryckts”. I en fotnot till denna kommentar hänvisar de till rapporten från HRW, juli 2012, ”Tortyrens arkipelago: godtyckliga arresteringar, tortyr och påtvingade försvinnanden i Syriens hemliga fängelser sedan mars 2011”. När det gäller den stora debatten kring massakern i Houla, maj 2012, har författarna dessutom fel. Skribenten och debattören Tariq Ali som ofta har bra saker att säga har varit slarvig och ytlig när det gällt sina inlägg om ”den arabiska våren”. Ibland har han parkerat sig nära Thunbergs positioner och tog miste också när det gällde Houla genom att mena att den kunde vara rebellernas ansvar. Nyligen medgav han bra nog detta i en artikel för Counterpunch: ”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:
”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”
Regimens viktigaste förespråkare I utrikespolitiska frågor de senaste åren och dess främste kristna företrädare, Jihad Makdissi, var en av dem som fantiserade ihop diktaturens groteska påståenden om att rebellerna I Houla skulle ha dödat sina egna. Samtidigt som jag läser Flammans ledare och funderar över den läser jag att denne Makdissi valt att desertera eller hoppa av. Han lär i framtiden ha mycket att berätta för historieböckerna om hur lögnfabriken ser ut i Damaskus. Inte minst varför det har varit så viktigt att försöka förbjuda utländska journalister att ta sig in i landet…
.
Det är regimens stridsflyg som bombar. Inte rebellernas handeldvapen.
För den som vill och kan hämta in nyheter och analyser på främst franska/engelska har det dessutom funnits kritiska vederhäftiga nyheter. Alla journalister är inte kroniskt opålitliga. Inte minst två kollegor till författarna i Le Monde diplomatique. De bägge kvinnliga journalisterna på Le Monde, Florence Aubeais och Laure Stephan, har gett världen en lång rad breda artiklar genom att trotsa förbud och arbeta inifrån Syrien. Det finns flera andra, som exempelvis Martin Chulov från brittiska Guardian.
Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.
Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.
.
Visst förekom det ursinne och hämnd även i upproret mot Rom
.
Men Johan Thunberg tvekar, vill inte ge upproret mot diktaturen ett otvetydigt stöd och hans stycken om att media är opålitlig liksom att ”vänstern är splittrad” och att detta ”geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger” slutar i det som blir en förment neutralitet och låtsaspacifism, en ”Förhandlingslösning är det enda möjliga”.
Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet fiskar i samma vatten som Thunberg. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar Syriensolidaritet att:
”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”
Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning och valt ”militära medel” för att till varje pris stoppa fredliga krav på frihet och demokratiska reformer. ”Vi var pacifister i månader. Under dessa sju månader dödade regimen 12 000 människor”, berättar en aktivist från Damaskus. Det väpnade motståndet från rebellsidan kom först när människor inte längre stod ut med regimens massmord på sin egen befolkning. Logiken var enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.
Det är Assads ryskbyggda stridsflygplan, hans vitryska clusterbomber och hans ryskbyggda stridsvagnar och hans ryska artilleri som dödat tiotusentals civila och enligt FN drivit 480 000 i landsflykt. Det är samma vapen som demolerat bostadsområden och en stor del av landets infrastruktur. I regimens tortyrkammare sitter kanske mer än 40 000 politiska fångar. Att inte se detta måste vara att medvetet blunda för verkligheten.
När Thunberg skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har han rätt. Men samtidigt lika fel när han i nästa mening tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.
Ska den behöva vänta på att dynastin Assad i en desperat dödskamp plågar den med senapsgas?
.
Bloggare: RödaMalmö,
Det pågår en stark mytbildning om den amerikanska dollarns snara sammanbrott och att den nya världsvalutan blir den kinesiska yuanen. Det är en märklig historia som verkar hämta kraft i myten självt. För i verkliga livet finns det inget som pekar på att den kinesiska yuanen inom överskådlig framtid kommer att ta över rollen som världens dominerande valuta för att inte säga rollen som reservvaluta.
-Vi tvingades göra ett val och kommer att spara pengarna till vård av barn. Din fru är 62 år. Låt henne dö hemma. Det är inte ett citat ur en skräckroman eller science-fiction. Det är ett svar som M.I. (rädd för repressalier och därför anonym) fick från ledningen för ett sjukhus i Thessaloniki till varför hans cancersjuka fru inte längre skulle få subvention för den dyra medicin hon var i behov av.
Två mycket viktiga händelser har ägt rum de senaste dagarna. Den ena är politisk och gäller överenskommelsen mellan de främsta delarna av oppositionen i Syrien för att skapa en bred nationell koalition representativ för revolutionen, inklusive det nationella rådet SNC som valt George Sabra, känd som stående till vänster, till ny ordförande. Den nya koalitionen har till uppgift att bilda en övergångsregering och har valt sheik Maaz Khatin till ordförande och den politiske aktivisten Souheir Attasi samt den oppositionella affärsmannen Riad Seif till vice-ordföranden.
Det har varit relativt tyst om Portugal i media jämfört med rapporterna om våldsamma och massiva protester mot det nyliberala vansinnet i Grekland och Spanien. Portugal var den lydige lärjungen som utan att knysta drog åt svångremmen för att bota de gångna synderna. Den 15 september sprack bilden då plötsligt hundratusentals arbetande portugiser i den privata och framför allt den offentliga sektorn invaderade gator och torg i protest mot regeringens sparpaket. För mycket blev för mycket. Bägaren rann över.
