Fyra år av blod och krokodiltårar.

Publicerat 19 mar 2015 av Benny Åsman

I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.

Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.

I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.

Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.

Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.

När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.

Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.

Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.

I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.

Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.

Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.

USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.

Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.

När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.

Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.

Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.

Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.

John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.

John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.

Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.

Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.

Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.

När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.

Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.

Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.

Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Assad, Revolution, Bagdad, Damaskus, Aleppo, FSA, ISIS, Nusra, Kontrarevolution

Röster från Yarmouk: Syrien och Palestina – samma kamp.

Publicerat 27 nov 2014 av Benny Åsman

Svara

En intervju med tre palestinier med bakgrund i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Oktober 2014

Intervjuare: Joseph Daher redaktör för SyriaFreedomForever och medlem i Revolutionära Vänsterströmningen i Syrien.

Inledning.
Flyktinglägret Yarmouk ligger åtta kilometer söder om Damaskus centrum och klassas som ”inofficiellt” av FN:s hjälporganisation UNRWA. (1)
Lägret skapades 1954 av de syriska myndigheterna som sedan dess stått för administrationen. Med tiden har lägret kraftigt urbaniserats och blivit ett attraktivt och dynamiskt kvarter. Befolkningen i lägret har förändrats i takt med olika regionala konflikter och invandring från den syriska landsbygden. Från 70-talets början skapas folkliga kvarter runt Yarmouk som kopplar ihop lägret med huvudstadens struktur. I dag täcker Yarmouk två kvadratkilometer med tre- och fyravåningsbyggnader. Av en total befolkning på 250 000 personer var innan 2011 cirka 150 000 palestinska flyktingar med ytterligare syriska flyktingar och irakiska flyktingar som anlände efter 2003.
Med tiden blev Yarmouk ett ekonomiskt aktivt centrum med en folkligt boende och en mindre medelklass av butiksägare, lärare och andra med begränsade inkomster. I lägret speglas också de skilda politiska strömningar som finns i det palestinska politiska landskapet.
Flyktinglägret Yarmouk upplever i dag en humanitär katastrof på grund av den påtvingade belägringen sedan sommaren 2013, med cirkulationsförbud för människor och livsmedel i Damaskus södra förorter i uppror. En belägring som upprätthålls av regimen tillsammans lojala palestinska organisationer, i synnerhet PFLP(GC) under Ahmad Jibrils befäl. (2)
I dag finns det bara femton till tjugo tusen personer i kvar Yarmouk.

Deltagare:
1) Salim Salamah, palestinsk-syrisk aktivist och bloggare, kommer från Yarmouk och är i exil i Sverige för närvarande.
2) Tareq Ibrahim, palestinsk aktivist från Syrien, med sitt ursprung i flyktinglägret Yarmouk, för närvarande i exil.
3) Raed Abou Zeed, palestinsk aktivist i Syrien, ursprungligen från flyktinglägret Yarmouk, numera i exil.

Joseph Daher (J.D) : Låt oss börja med ert deltagande i den syriska revolutionen. Varför deltog ni och vilken roll hade ni?

S.S. Jag tror att jag och många andra i min ålder tillhör en generation som växt upp under en epok av förhoppningarnas kris, i form av en negativ stabilitet, i en rutin med begränsade möjligheter på många områden med början i det dagliga livet fram till studierna och ens framtid. Jag började mina juridiska studier vid Damaskus universitet i september 2007.
Redan då kände jag av en längtan efter djupa förändringar hos många studenter, en längtan som sällan uttrycktes offentligt. Det var en längtan som överskred den religiösa tillhörigheten och klantillhörigheten, provinsiellt och nationellt.
Från och med de första demonstrationerna i Tunisien startade revolutionen för mig och många andra i min generation. Jag deltog i den folkliga rörelsen från och med Ben Alis flykt från Tunisien. Det var för mig ett historiskt ögonblick.
Jag minns de första historiska parollerna för den syriska revolutionen: ”Ben Ali har flytt”, och ”Det syriska folket viker sig inte” var grundpelarna i mitt eget engagemang i rörelsen.
Det kan framstå som en romantisk förklaring, men det rättfärdigandet har alltid styrt alla mina val sedan den 15 mars 2011, starten för den syriska revolutionen. Så, varför deltog jag? Jag deltog från första dagen därför att jag ville återfinna en del av mig i Syrien, en del av mig som ville uttrycka mina åsikter och min rätt att inte dö på ett anonymt sätt.
Vad gäller min roll deltog jag som många i möten och demonstrationer från första början 2011. Sedan utvecklades vi som individer och grupper mot organisatoriska etapper av bredare folkliga rörelser som omfattade Damaskus universitet och hela huvudstaden.

T.I. Jag beslöt att ansluta mig till de civila organisationer som gav hjälp till syriska flyktingar i flyktinglägret Yarmouk och i flera kvarter i närheten av lägret som utsattes för regimens bombningar.

R-A.Z. Jag deltog från den syriska revolutionens första dagar efter den folkliga rörelsen i Deraa och anklagelserna mot palestinierna att vara ansvarig för ”terroristerna” av Bouthaina Shaaban, diktatorn Assads rådgivare, som då talade i den syriska regimens namn.
Jag tror starkt på och stödjer folkens rätt till självbestämmande, speciellt efter år av förtryck och orättvisor som de arabiska folken, särskilt det syriska, upplevt. Som palestinier är det dessutom vår övertygelse att de arabiska folkens befrielse är vägen till befrielse av Palestina och återupprättande av våra usurperade rättigheter.
Det var då vi började ta kontakt med flera vänner i flyktinglägret från Deraa och när den folkliga mobiliseringen nådde Damaskus och dess förorter beslutade vi att delta i mötena och demonstrationerna som individer i flera kvarter i Damaskus som Midan, Hajar al-Asswad, och al-Qadam som ligger nära Yarmouk.

J.D: När startade mobiliseringen i Yarmouk i solidaritet med den syriska revolutionen? Hur organiserade sig de unga palestinierna för revolutionen inne i lägret? Hur togs de första kontakterna med de syriska demonstranterna?

S.S. Jag var inte bland de aktiva inne i Yarmouk. De flesta av mina kontakter och mina aktiviteter var utanför lägret på grund av kommunikations- och säkerhetsproblem och av ren slump. Men jag kan bekräfta att lägret följde varje etapp av utvecklingen i landet som helhet. Yarmouk är en geografisk och befolkningsmässig förlängning av Damaskus och är en integrerad del av staden.
Jag tror att den folkliga mobiliseringen i lägret till stöd för den syriska resningen började kring två viktiga händelser.
För det första i maj 2011 då regimen och dess allierade palestinska organisationer utnyttjade den palestinska folkliga och massiva mobiliseringen för en ”marsch för rätten att återvända” till åminnelse av Nakba. De fyllde bussar med unga palestinier och körde dem till gränsen mot Israel. Den dagen upplevde vi en gruvlig massaker med många ungdomar från Yarmouk som dödades. Det var då det skapades ett folkligt medvetande med en helt ny framtidssyn. Jag kan inte säga hur djup förändringen var men det ursinne som massakern orsakade var mycket stort.
För det andra var det ankomsten av de första syrierna som drivits bort från kvarteren i Midan som bestämde hållningen till revolutionen i lägret. Det var dagen före Assadregimens brutala attack under Ramadan 2012 mot ett kvarter på bara två minuters gångavstånd från lägret.

T.I. Det var en grupp unga palestinier som i början av revolutionen deltog i demonstrationerna utanför Yarmouk, som i Midan, Kfarsoushe, Douma och Harasta. Det var innan den folkliga samordningskommittéen skapades i Yarmouk. Efter kommittéens bildande började demonstrationerna inne i lägret samtidigt som den syriska säkerhetstjänsten och de palestinska grupperna allierade med regimen, med PFLP(GC) i täten, började sitt förtryck och stärkte sitt grepp över lägret. Det var min första kontakt med den syriska revolutionen, i samordningen av aktiviteterna med de unga i kommittéen.

R-A.Z. Flyktinglägret Yarmouk är den palestinska diasporans huvudstad och den palestinska revolutionens energikälla sedan lägret skapades. I lägret fanns också de viktigaste palestinska falangernas huvudkvarter, speciellt de lojala som understöddes av Baathregimen i Syrien. De hade tidigare splittrats från Fatah med stöd från Hafez al-Assad som försökte att skapa en alternativ befrielseorganisation till PLO i syfte att konfiskera palestiniernas autonomi över beslut i palestinska frågor. Till att börja med mobiliserade vi i lägrets granndistrikt och vi var i kontakt med de folkliga samordningskommittéerna där.
Senare svarade vi på uppmaningar till mobilisering från folkliga palestinska organisationer i hela regionen, efter diktatorn Mubaraks fall i Egypten och den syriska revolutionens start, genom att organisera demonstrationer 15 maj 2011 vid gränsen mot Palestina för minnesdagen av Nakban.
Demonstrationer ägde rum i Egypten, Jordainen, Syrien, Libanon och på de ockuperade palestinska territorierna. Vi fruktade starkt regimens exploatering av en så omfattande rörelse, särskilt sedan vissa samordningskommittéer vägrade att klargöra sin hållning till den palestinska frågan. Vi försökte arbeta för organiseringen av demonstrationerna i samarbete med oppositionen och vi förklarade att det var nödvändigt att rikta revolutionens kompassnål mot Palestina. Vi visade på den revolutionära rörelsens band med befrielsen av ockuperade palestinska och syriska territorier.
Vi förvånades över att delar av den syriska oppositionen, speciellt liberaler och Muslimska Brödraskapet, (som i dag sitter i Nationella syriska rådet och Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor), vägrade ta upp frågan med ursäkten att det var nödvändigt att vinna världsopinionen och att inte blanda samman målen för att inte stöta sig med USA.
Under demonstrationen på Nakbadagen vid gränsen till de av Israel ockuperade Golanhöjderna dog tre unga män från Yarmouk som martyrer medan fler är 350 palestinier från skilda flyktingläger i Syrien skadades av den israeliska arméns skottlossning.
Under den andra dagen av de unga martyrernas begravning upplevde vi den största ceremonin i Yarmouk sedan begravningen av Khalil al-Wazir och Abou Jihad som Israel mördade i Tunisien 1988.
Som vi väntat oss exploaterade regimen händelsen. Syriens rikaste man och tillika Bachar al-Assads kusin, Rami Makhlouf, deklarerade att Israels säkerhet är beroende av att Assad förblir vid makten.

J.D. Hur har situationen utvecklats i Yarmouk sedan revolutionens början? Hur reagerade Assadregimen inför den folkliga mobiliseringen i området? Vilken är relationen mellan de olika palestinska grupperna med de syriska revolutionärerna, med FSA och med de islamistiska styrkorna? Vilken roll spelade de olika palestinska partierna inne i lägret?

S.S. Som jag sa innan så utgör lägret en integrerad del av Damaskus urbana struktur. Det har gjorts många försök av palestinska skribenter att övertyga det palestinska flyktinglägret att stå neutralt. Många beskyllningar har utbytts mellan olika palestinska krafter över lägrets deltagande i rörelsen och speciellt i ljuset av den humanitära katastrofen som uppstått, liksom i många andra regioner, efter 450 dagars blockad.
Enligt min mening var det inte möjligt för lägret att hålla sig utanför konflikten eftersom beslutet att delta i huvudsak var en konsekvens av regimen Assad som irriterat och provocerat folks känslor i den palestinska miljön i och med misslyckandet med dagen till minnet av Nakban i maj 2011 och alla som dog den dagen, för att inte tala om de dussintals artillerigranater som slumpmässigt föll i lägrets utkanter från resningens allra första månad.
Vad gäller Assadregimens behandling av den folkliga rörelsen i lägret var den inte annorlunda än säkerhetsstyrkornas repression på andra platser i landet. Jag tar inte upp relationerna mellan de palestinska organisationerna och de syriska revolutionärerna därför att jag i dag befinner mig i en svår ställning i exil.
Däremot kan jag tala utifrån en god kännedom och med stor säkerhet om de palestinska organisationernas destruktiva roll vilka har erbjudit noll och intet åt det palestinska folket i Syrien. Tvärtom, Ahmad Jibrils PFLP(GC) står än i dag, 13 oktober 2014, sida vid sida med den syriska armén för att svälta ut lägret som är utan vatten sedan 34 dagar.
De övriga palestinska organisationerna har inte spelat någon större roll för situationen i Syrien. Hamas har vänt ryggen till alla och visat än en gång de islamistiska krafternas pragmatism medan det inte går att räkna med den palestinska ledningen under Mahmoud Abbas och PLO som förhandlar med ockupationsmakten Israel.
Det har varit mycket diskussioner, speciellt sedan april i år, om PLO:s stilleståndsförslag och dussintals delegationer sponsrade av PLO och dussintals delegationer bestående av medlemmar i olika palestinska fraktioner som besökt Damaskus ett flertal gånger.
Jag har redan skrivit på Carnegieinstitutets hemsida för konsolidering av freden att varje fredsprocess, stillestånd eller eldupphör, oavsett vilket namn man ger det, inte kan komma tillstånd om man inte kommer överens om proceduren.
Vad menas med ett eldupphör om man låter regimens soldater bryta överenskommelsen tusen gånger om dagen? Vad menas med ett stillestånd om man inte låter barnen få vitala livsmedel?
På så vis står vi palestinier under ständigt dödshot liksom resten av befolkningen med enda skillnaden att vi har mindre tur än de vad gäller det juridiska internationella skyddet givet faktum att vi inte täcks av ett visst antal internationella konventioner om skyddet av flyktingar.

T .I. Den syriska säkerhetstjänstens och PFLP(GC):s ökade grepp över lägret ledde till en alltmer upprörd stämning i lägret med främst två massiva demonstrationer. Den ena efter demonstrationen i maj 2011 vid Golanhöjden för ”rätten att återvända”. Den andra efter den första mördade martyren inne i lägret, en viss Iyas Farhat.
De palestinska organisationerna har inte spelat en stor roll i den syriska revolutionen, bortsett från Ahmad Jibrils PFLP(GC) som stöder regimen och fungerar som förtryckare inne i lägret.

R-A.Z. Efter demonstrationen för ”rätten att återvända”, planerade regimen en annan manifestation till Naksadagen (den ”lilla katastrofen” i form av arabstaternas nederlag under sexdagarskriget) till den 5 juni 2011. Den israeliska armén stod beredd vid gränserna.
Jag var en av representanterna för de unga självständiga i Yarmouk och hade möten med de palestinska fraktionerna nästan varje dag. De lokala samordningskommittéerna informerade oss om regimens planer och regimens och PFLP(GC):s avsikt att utnyttja mobiliseringen till att utöva tryck på Israel genom att framställa den som ett hot mot Israels säkerhet. Men vi kunde inte stoppa mobiliseringen. Demonstrationen slutade i en omfattande slakt med 38 martyrer dödade och 850 skadade av de israeliska ockupanterna.
Dagen efter innan begravningen av martyrerna hölls syntes tydligt den enorma ilskan i ansiktet på människorna i lägren. I flyktinglägret Yarmouk förvandlades begravningen snabbt till en demonstration med slogans som hånade den syriska armén för att den inte rört ett finger inför den israeliska armén mord på de unga palestinierna. För första gången ropades förolämpningar mot de högst uppsatta i regimen, mot Bachar al-Assad och hans bror Maher. Foton av Bachar revs för första gången sönder. Till sist riktades hånet mot de palestinska fraktionerna som deltagit i regimens vämjeliga spel, med Ahmed Jibrils PFLP(GC) i täten och som hade ett stort ansvar för massakern.
Efter martyrernas begravning fortsatte demonstrationerna framför PFLP(GC):s kontor. Innan demonstrationen nådde fram till byggnaden började Ahmed Jibrils soldater att skjuta på demonstranterna. Den dagen dog fjorton martyrer under PFLP(GC):s och den syriska säkerhetstjänstens beskjutning.
Arresteringsvågen avtog inte medan de unga palestiniernas mobilisering växte i distrikten intill Yarmouk där de upprättade lägrets samordningskommitté för den syriska revolutionen. PFLP(GC) och den syriska säkerhetstjänsten började då att beväpna miliser bestående av brottslingar som släppts ut ur fängelset av presidentens amnesti. De bildade vad som kallats ”Shabiha” eller ”ligister” eller ”regimmiliser” som erhöll attraktiva löner för att slå ned demonstrationer och systematiskt mörda demonstranter.
Regimens trupper intog samtidigt distriktet Tadamun som överlappar Yarmouk och beboddes av palestinier och syrier och började i juli 2012 att massakrera civila, liksom i andra städer där regimen redan agerat.
Den tilltagande väpnade anarkin antydde en kommande katastrof och vi kom överens med alla krafter i oppositionen, den revolutionära ledningscentralen och FSA:s militärråd i regionen, att göra Yarmouk till en neutral zon och förbli en skyddad plats för flyktingar från grannregionerna. Skolor, moskéer och bostäder tog emot flyktingar som i början var få till antalet för att sedan räknas i tiotusentals, fler än hundra tusen, som kom från alla städer och regioner i Syrien.

J.D. Tror ni att det är möjligt att bygga en tredje kraft, en progressiv, demokratisk front som garanterar den syriska revolutionens initiala mål, som är oberoende av regimen Assad och de reaktionära islamistiska krafterna?

S.S. Än en gång anser jag mig inte vara i en situation där jag kan göra några förutsägelser, speciellt som jag befinner mig i säkerhet utomlands. Men jag tillåter mig att påminna om att i slutet av varje tunnel finns det hopp. Andra folk har upplevt fruktansvärt våld men rest sig. Döden är inte permanent och ska inte vara det.

T.I. Ja, jag tror att det är möjligt att bygga en tredje kraft självständig i förhållande till den kriminella regimen och de reaktionära islamistiska krafterna. Därför att det syriska folket har rest sig för friheten och inte för regionala eller internationella krafters vinning. En sådan tredje kraft, demokratisk och progressiv, är det enda sättet att ändra revolutionens riktning och lämna den blodiga återvändsgränd som Syrien befinner sig i nu.
Vi måste skapa en demokratisk tredje kraft för att skydda revolutionen och det syriska folket som angripits av den auktoritära kriminella regimen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

R-A.Z. Alltifrån revolutionens start såg vi att stödet till den politiska oppositionen i exil var långt ifrån i höjd med det syriska folkets offer inne i landet. Det stod klart att regimen ville omforma revolutionen till ett sekteristiskt inbördeskrig, redan från dess första deklarationer till användandet av våld i dagliga massakrer.
Samtidigt utvecklades de islamistiska jihadisterna av två principiella orsaker utöver vad som nämnts ovan:
-Regimen frigav hundratals eller flera tusen islamister och jihadister från fängelse redan under revolutionens första månader samtidigt som den riktade in sig på att döda demokrater och ungdomar.
-Det direkta stödet till de islamistiska jihadisterna från monarkierna i Gulfen.
Dessa reaktionära islamister ville förvrida den revolutionära retoriken till en religiös diskurs och lanserade slogans som saknar grund i det syriska folkets kultur och band till de revolutionära kraven på frihet, värdighet och social rättvisa.
Att bygga en tredje självständig kraft från regimen och de reaktionära islamisterna är verkligen en nödvändighet och de folkliga krafterna på plats representerar i dag den folkliga syriska revolutionens krav på demokrati, social rättvisa och jämlikhet.

J.D. Assads regim framställer sig som ”motståndets” regim som stöder den palestinska saken och det är en propaganda som sprids vidare av vissa delar inom ”vänstern” och västliga organisationer för ”solidaritet med den Palestinas sak”. Vad säger ni som palestinier och syrier till dessa organisationer och regimens propaganda?

S.S. Jag tänker på att tre och ett halvt år efter revolutionens början, med fler än två tusen palestinska martyrer dödade av regimen, med fler än 150 martyrer som dött i svält på grund blockaden mot Yarmouk, allt enligt våra siffror i Palestinska förbundet för de mänskliga rättigheterna i Syrien, plus alla martyrer som vinterkylan 2013 tog… Jag tänker på att det är förnedrande för oss som palestinier i Syrien att ställas mot den totalt falska propagandan som framställer regimen som en del av motståndsfronten.
Regimen har hållit Golanfronten tyst och säker för Israel i 40 år. Jag är mycket besviken på den del av vänstern som trott på och sprider Assadregimens propaganda och som förnekar syriernas folkliga förhoppningar.

T.I. Vad gäller Assadregimens propaganda om dess påstådda motstånd (mot Israel; m.anm.) är det en enorm lögn som jag är utledd på och som andra ännu använder sig av för egna regionala intressen.
Hur kan man kalla det motstånd samtidigt som Golanfronten varit tyst i 40 år? Var är dessutom motståndet då regimen inte besvarar Israels bombräder och kränkningarna av dess luftrum?
Regimen påstår att den skyddar motståndet men propagandan om dess motstånd är bara ett sätt att uppnå förhandlingar, medan samtidigt hundratals palestinier som bor i Syrien mördats av regimen och dess allierade grupper därför att de tagit ställning för revolutionen och det revolutionära syriska folket.
Ett stort antal civila palestinier har dödats, många andra har dött av svält på grund av den mer än ett år långa blockaden av flyktinglägret Yarmouk. Blockaden övergår lidandet under den 79 dagar långa blockaden mot de palestinska ”fedayin” 1982 i Beirut.
Regimen är inte trogen sitt folk och har varit oförmögen att ta tillbaka Golanhöjderna. Hur skulle den då kunna vara trogen motståndet och Palestina när den angriper den källa för den palestinska revolutionen som Yarmouk utgör, där martyrer dör dagligen, endera av hunger eller av bomber?

R-A.Z. Baathregimens roll i försvaret av gränsen till Israel stod klart för oss sedan lång tid tillbaka, vilket kunde ses i det lugn som rått sedan 1974 på fronten vid Golanhöjderna som ockuperas av Israel. Den första gången jag arresterades i Syrien var 2002 då jag deltog i en demonstration till stöd för de palestinska Intifadan.
Den syriska regimen har fängslat hundratals palestinier och hundratals har mördats. Regimen har också sedan länge ständigt försökt splittra palestinierna under alla faser av den palestinska revolutionen och begått massakrer på vårt folk, alltifrån i flyktinglägret Tel Zaatar i Beirut 1976 till flyktinglägret Yarmouk med en blockad utan motstycke under vilken 175 personer svultit till döds.
I dag fortsätter regimen att stänga av vattnet som lägret varit utan i över en månad. Vi tror inte på regimens lögner, inte heller på vissa så kallade vänsterkrafter som sprider dess propaganda världen över. De känner inte vår sak eller palestiniernas liv i lägren och inne på de ockuperade territorierna och palestinierna som flyr från Syrien och regimen Assad för att dö på Medelhavet.
Själv bor jag nu en av Europas huvudstäder och den så kallade vänster som försvarar regimens propaganda får mig att hånskratta.

J.D. Tror ni att det finns ett samband mellan det palestinska folkets mobilisering i Syrien för den syriska revolutionen och den palestinska saken? Och i allmänhet med befrielsen av Palestina?

S.S. Befrielsen av Jerusalem börjar med befrielsen av Damaskus. Det säger jag som en palestinier som vuxit upp i Syrien och som är till hälften syrier på min mors sida.

T.I. Ja, de arabiska folkens befrielse, i synnerhet i Syrien och Egypten, är vägen till Palestinas befrielse.

R-A. Z. Nu följer vi utvecklingen som pågår i hela regionen. Friheten för oss palestinier är odelbar med de revolutioner som förr eller senare siktar in sig på Palestinas befrielse.
Jag är trots allt lite pessimistisk över det sätt som den syriska oppositionen i exil, liberaler associerade med Muslimska Brödraskapet, till skillnad från det revolutionära syriska folket, behandlar oss som palestinier och sköter sina band med Väst och mot personer i oppositionen som förespråkar en falsk fred mellan folken i regionen och Israel.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Noter:
(1). De « officiella lägren » skapades av FN till följd av flyktingströmmen 1948 och lyder under en speciell status och en delad administration.
(2). En organisation som skapades 1968 efter en splittring av PFLP organiserad av Ahmad Jibril en före detta syrisk militär. PFLP(GC) är en historisk allierad till den syriska regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Yarmouk, Assad, Nakba, Palestina

Frige Nasser Saber Bondek

Publicerat 24 aug 2014 av Benny Åsman

Svara

Den 17 februari försvann Nasser Saber Bondek i Bachar Assads tortyrhålor. Ingen information om hans situation finns tillgänglig sedan dess. Som vanligt medger regimen inte ens att någon sitter fängslad. När anhöriga till fångar kontaktas av säkerhetstjänsten är det oftast för att delges ett dödsbud.
-Er make/maka har dött i en hjärtattack, brukar det officiella dödsbudet lyda.

I våras hade jag tillfälle att träffa Nassers maka och två barn. Farizah och barnen befann sig då i staden Revin i Meusedalen i norra Frankrike. Via Libanon och Egypten hade de flytt till Frankrike. Farizha var aktiv i proteserna mot Assads diktatur och vågade för barnens skull inte stanna kvar längre i Syrien. Jag träffade dem i ett ruffigt flyktingboende som franska staten står för.

-Det är säkrast att inte publicera något om min fängslade man, sa Farizah till mig när jag frågade om en intervju. Det var bara två månader efter att Nasser fängslats. Det fanns en risk att internationell uppmärksamhet skulle reta upp säkerhetstjänsten och förvärra hans situation.

Nu fem månader senare utan den minsta information om Nassers öde är det bara internationell solidaritet och krav på hans frigivande som kan rädda honom undan det öde som tyvärr väntar de flesta fångar i Assads förvar –tortyr till döds. Med åtföljande dödsattest om hjärtinfarkt underskriven av regimens prostituerade fängelseläkare.

Farizahs beslut att gå ut offentligt har uppmärksammats av Amnesty International som i en kommuniké där man kräver ett omedelbart frigivande av Nasser Saber Bondek. Amnesty understryker att Nasser inte har någon handling att förebrå sig eller anklagas för av regimen. Han arbetade i statens informationsministeriet och i det privata skrev han poesi och dikt. Det är oklart varför han arresterades. Det kan ha att göra med hans engagemang för att hjälpa människor som flytt undan terrorn till Damaskus. Två andra personer i det kvarter där Nasser bodde arresterades samma dag anklagade för att ha hjälpt flyktingar.
Familjen Bondek är druzer. Att regimen Assad säger sig vara minoriteternas beskyddare verkar inte ha haft någon betydelse.

Farizah och barnen oroar sig fruktansvärt för pappans öde. En av de som arresterades tillsammans med Nasser lämnades över till familjen tre veckor efter arresteringen –död.

-Han kan ha sagt fel saker om regimen på jobbet, minns jag att Farizah sa till mig under vårt möte i mitten av april. Det räcker mer än väl för att försvinna i en håla i någon av säkerhetstjänsternas kaserner. En frigiven medfånge säger sig ha sett Nasser i militära säkerhetstjänstens avdelning 227 i Damaskus.

-Nasser, efter att du togs tillfånga lever vi i smärta och vånda varje minut av dygnet. All glädje är borta. Skräcken är vår följeslagare, skräcken för vad som sker med dig. Vi längtar efter din närvaro och ljudet av din röst. Barnens rädsla över ditt öde tar barndomen ifrån dem. Det finns inga ord för att beskriva vår smärta och rädsla över din långa frånvaro utan att veta vad som händer dig, säger Farizah till Amnesty International, kanske i hopp att orden ska nå fram till maken.

Nasser, Farizah och deras barn behöver vår solidaritet och hjälp. Mer information finns att hämta på Amnesty Internationals hemsida:
www.amnesty.org/library/info/MDE24/022/2014/en

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Tortyr, Diktatur

Och för mer info: www.free-syrian-voices.org/nasser-saber-bondek/

Trotyl i diktatorns tjänst

Publicerat 3 maj 2014 av Benny Åsman

Le Monde är den tidning i Europa som gjort mest för att sprida kunskap om vad som verkligen sker i Syrien. En av de som dagligen följt utvecklingen är Ignace Leverrier, före detta diplomat i Mellanöstern, som nu redigerar en blogg i tidningens spalter.
Här under analyserar Leverrier orsakerna till den alltmer intensiva användningen av trotylbomber. Vad är det? Jo, helt enkelt tomma oljefat eller andra slag av tunnor som fylls med flera hundra kilo trotyl, brännolja, spik och annat järnskrot. Det är en primitiv bomb som helt enkelt kastas ut från helikoptrar. De saknar naturligtvis styrsystem. Men det behövs inte eftersom syftet med bomberna är att terrorisera de som bor i områden som inte längre står under regimens kontroll. De ramlar ner på måfå och skapar enorm förstörelse. Hela byggnader och kvarter rasar samman av explosionen och de bränder som orsakas. Människorna ska tvingas fly från sina stadsdelar och ansluta sig till flyktingströmmen. Att till varje pris behålla makten är regimens enda ”strategiska” målsättning och då är trotylbomberna ett billigt och effektivt vapen.

*********

Trotylbomber mot civila –inget segervapen.

-Hur många har du räknat till?
-Menar du sedan början av helgen? Omkring 70… sedan slutade jag räkna.

Så bytte två innevånare i Damaskus åsikter om det öde som i februari drabbade förorten Madamiyhe när trotylbomber vräkte ned över staden i syfte knäcka motståndet och tvinga den att ansluta sig till lägret av ”fredliga städer”.

Av olika anledningar användes inte dessa primitiva bomber under ett tag. Men nu har de plötsligt blivit regimens principiella vapen. Bruket av dem har ökat brutalt. Aleppo är symbolen för alla städer som lider under bombangreppen. Att det kommer till medias kännedom beror på att Aleppo till stor del är befriat och därför kan visa omvärlden bilder på omfattningen av vad staden tvingas stå ut med. Men i själva verket utsätts alla städer och statsdelar som utmanat Assads makt för samma behandling.

I första fasen av trotylbombernas användning var dessa primitiva vapen få till antalet, en eller två per vecka eller månad. Bomberna var komplement till andra metoder för att terrorisera befolkningen. Men under hösten 2013 börja trotylbomberna att systematiskt användas mot befriade områden. Hur kan det förklaras?

Användningen av trotylbomber bekräftar att den principiella strategin för regimens styrkor är att ”överleva till varje pris”. Slagordet ”Assad, eller vi bränner landet” är mer än någonsin handlingslinjen för repressionens aktörer.

Trotylbomberna fyller perfekt det målet: de raserar byggnader, de krossar eller bränner kroppar, de traumatiserar människorna med ljudet från explosionerna. Framför allt påminns syrierna vad regimen kräver: en total underkastelse om du inte mot din vilja ska drabbas av detta infernaliska system.

Trotylbomberna är inte enda vapnet. Ett annat vapen används av Assads styrkor som komplement i de zoner där strider pågår. Befolkningen tvingas till svält. Dessa två metoder som används parallellt visar på en subtil förändring av våldsmetoderna vilket i sin tur visar på en mutation av målen, stödet och maktens logik som ligger bakom.

Regimen är oförmögen att föra ett krig enligt vanliga normer på grund av uttröttningen av dess militära medel och politiska resurser. I sin kamp för att överleva använder den terrorism för att stoppa alla lösningar vid förhandlingsbordet. Det är en iscensatt strategi som inte bryr sig att bevara de minsta sociala band med de boende på de platser som angrips. De ska krossas och tvingas be om nåd från den som håller fast vid att vara deras härskare.

Det är en logik som i praktiken leder till tre avgörande förändringar.

Under tre dagar faller mer än sjuttio trotylbomber över en stad som Madamiyeh medan de flesta stadsdelarna i Aleppo, Hama och Homs drabbas av allt fler bomber som hindrar varje form av normalt liv.

Trotylbomberna har definitivt ersatt scud-missilerna. De tillåter att vidga terrorns omfattning till ett lägre pris. Det innebär att regimen inte längre strävar efter att återställa ordningen och statens auktoritet. Den bara syftar till att hindra en annan normalitet att uppstå. Det hindrar att lokala självständiga myndigheter byggs upp och det hindrar varje öppning i vilken befolkningen kan engagera sig i de demokratiska och kollegiala institutioner som skapades under ”befrielsen”. Den enda paradoxala utvägen för befolkningen att slippa undan terrorn verkar vara att underkasta sig de mest extrema och intoleranta islamisternas kontroll, ett val som regimen underhåller medvetet.

En annan taktik är satt i bruk i de områden där regimens överlevnad kräver det. Det gäller främst vissa kvarter i huvudstaden och i Homs där revolten och motståndet visat på vissa svagheter i systemets centrala delar. En total blockad av områdena utlämnar befolkningen till hungersnöd. Omkring 3 500 desertörer finns i palestinska lägret Yarmouk. De föredrar att dö av svält än att utstå den tortyr och förnedring om väntar dem om de lämnar lägret.

En tredje taktik ingår i uttröttningen och de extrema förhållandena för befolkningen, nämligen vapenstillestånd. I utbyte mot uppgivande av tunga vapen stoppar trupperna som belägrar ett område sina angrepp och tillåter boende att lämna stadsdelen. De har naturligtvis ingen garanti vad som sker med dem efter den första vägspärren. Samma trupper hindrar i allmänhet fordons rörelsefrihet och tillförseln av förnödenheter i nödvändig omfattning till de belägrade områdena.

Dessa tre praktiker låter oss stryka under nya drag i repressionen.

Till att börja med verkar det som att regimens trupper som ingriper lokalt agerar utan en övergripande samordning. Ett angrepp med trotylbomber i huvudstaden undviker Assads trupper medan det inte bryr sig om de som strider för regimen på andra platser. Uppenbarligen samordnar olika styrkor sig inte.

För det andra så låter makten, som enbart tänker på sin egen överlevnad, situationen förvärras alltmer. Vägspärrarna sköter sig själva. Regimen verkar inte längre förmögen att samordna mer omfattande aktioner, därför att dess fanatiker förvandlats till lokala småchefer.

Assad nöjer sig med att till varje pris behålla kontrollen över en huvudstad utmattad av prishöjningar och tidsödande transporter. Utan kapacitet att kunna krossa befolkningen, inte ens med svält, erbjuder han vapenstillestånd. Därför kunde Bachar al-Assad utropa en seger efter att ha tömt staden Rankous på dess befolkning och för ett tag vunnit tillbaka en stad med 60 000 medborgare, samtidigt som han från sitt palats inte kan se mot söder utan att se områden i uppror eller befriade.

Som en mästare i kommunikation använder han sina språkrör i väst för att sprida budskapet om seger. Ändå visar Hilal al- Assads bekräftade död och och Ali al-Assads påstådda död på ett internt sönderfall i familjen vid makten som antyder uppkomsten av en koalition av krigsherrar inom regimens ramar. Slutet för familjeklanen eller en chock i dess hemregion skulle kunna provocera småchefernas självständighet och en uppdelning av den syriska nationen som ett sätt för dem att överleva. Fokus på ett enda mål –hålla sig kvar vid makten oavsett priset – medför varje dag alltfler sprickor i den syriska nationen, vissa geografiska andra konfessionella.

Slutligen kan inte den ökade användningen av trotylbomber förstås isolerat utanför det internationella sammanhanget.

Eftersom ”Syriens vänner” har i stort visat att vare sig ett gasangrepp i stor skala eller en rapport om 11 000 medvetna brott mot de mänskliga rättigheterna kan få dem att ändra sin ovilja att agera förstod Assads regim att den kunde tänja på gränserna för terrorväldet.

Om det internationella samfundet inte reagerade kraftigt på ett gasangrepp varför skulle det bry sig om vanliga tunnor med sprängmedel som sliter kroppar i stycken och skördar tusentals syriers liv?

Frånvaron av handling när den ”röda linjen” överskreds den 21 augusti 2013 gav klartecken att en ny och billigare terrortaktik kunde lanseras. De ryska och iranska allierades och libanesiska Hezbollahs underförstådda accepterande av trotylbombningarna visar två förändringar i deras syn på utvecklingen i Syrien. De tror inte längre på en seger för regimen, eftersom en seger är omöjlig med dessa medel, trots att de gjorde allt för stoppa en syriska arméns sammanbrott under första halvåret 2013.

De kan med ett mindre engagemang eller via proxy –Hezbollah rekryterar nu män i Irak för att undvika egna förluster och för att minska protesterna som växer i dess libanesiska bastioner – fortsätta kampen vid sidan av Assad vars ”konfessionalism” representerar shiternas hopp.

Men den nivå på våldet som regimen utvecklar blir för dess utländska allierade meningslöst. De vet att Assad är oförmögen att nå segrar med detta utbredda våld, men kan ändå inte sätta honom under press. Ingen begär det klart av dem heller. De nöjer sig med att hålla tyst och samtycka till en terrorstrategi utan framtid…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Obama, Le Monde

Tre år av revolt i Syrien … en väg till frihet.

Publicerat 5 apr 2014 av Benny Åsman

Den nyligen dödade kanadensiske fotojournalisten och den New Socialist redaktionellt närstående Ali Mustafa, som drabbades av en syrisk militär bomb, gav oss en bister påminnelse om det brutala krig som pågår i Syrien. I den här artikeln analyserar Joseph Daher de många reaktionära krafterna inom Syrien, och hyllar tre år av modig kamp för demokrati och social förändring.

Det har nu gått tre år sedan den syriska revolutionen började. Under de senaste månaderna har regeringar och mainstream media, både i väst och i Mellanöstern, ständigt porträtterat den syriska revolutionen som död. De hävdar antingen att det har blivit ett sekteristiskt krig mellan den sunnimuslimska majoriteten och de religiösa och etniska minoriteterna, eller att det har lett till en förnyelse av den gamla motsättningen mellan jihadister (islamiska fundamentalistiska militanta) och Assadregimen.

Båda påståendena är långt ifrån sanningen. Det syriska folket påminde världen om detta med att fira den tredje årsdagen av den syriska revolutionen fredagen den 14 mars med slogan ”Det är en folklig revolution, inte ett inbördeskrig”. Trots massmord och förstörelse provocerad av Assadregimen å ena sidan och de hot som de islamistiska reaktionära krafterna utgör mot den revolutionära processen å andra sidan, så kämpar de syriska revolutionära massorna fortfarande för revolutionens mål: demokrati, social rättvisa och ett slut på sekterismen.

Men innan vi analyserar de olika krafterna i denna kamp, låt oss först beakta den nuvarande ekonomiska, sociala och humanitära situationen i Syrien.

Socioekonomisk katastrof

Sedan början av upproret, har mer än 140 000 människor dödats, mer än 500.000 skadades och hälften av befolkningen har blivit internflyktingar eller flyktingar utanför landet. Enligt den syrisk-amerikanska Medical Society, har 200000 människor dött av kroniska sjukdomar på grund av bristande tillgång till medicinsk behandling. Sjukdomar som mässling och hjärnhinneinflammation är vanliga, och polio, som utrotades under 1995, drabbar nu upp till 80000 barn.

Arbetslöshetsnivån har nått 50% och hälften av befolkningen lever nu under fattigdomsgränsen, inklusive 4,4 miljoner i extrem fattigdom. Den syriska BNP har nått 34 miljarder dollar år 2014, långt från 60 miljarder dollar 2010.

Oljeproduktionen har rasat från 385 000 fat per dag till 14000. För att klara av sina beräknade 150000 fat per dag av inhemsk konsumtion, måste Syrien nu importera iransk olja, till ett värde av 400 miljoner dollar per månad.

Kontrasten mellan områden under regimens dominans och ”befriade” bör också noteras. I de flesta av de områden som kontrolleras av den syriska regimens styrkor, Damaskus i synnerhet, vid kusten och i Sweida (eller As-Suwayda) i södra delen av landet, fungerar många offentliga tjänster, såsom vatten och elektricitet, skolor och hälsovård mer eller mindre normalt. Råvaror som bröd, frukt och grönsaker, bensin och olja, dessutom också en del importerade livsmedel som socker och ris finns alltid till befolkningen.

Samtidigt, i de områden som kontrolleras av oppositionen, som utgör mellan 30 % och 40 % av landets totala yta, är situationen helt annorlunda. De statliga tjänsterna fungerar inte, formell ekonomisk aktivitet är nästan helt stoppad, el är bara tillgängligt några timmar per dag, telefonkommunikation är nästan helt stoppad, många råvaror, speciellt mediciner, är inte tillgänglig, de flesta av barnen är inte i skolan och ofta inte vaccinerade, och fattigdom och svält är utbredd. Enligt ESCWA, en organisation knuten till FN:s huvudkontor i Beirut, var cirka 29 % av den syriska befolkningen utan tillgång till rent dricksvatten i slutet av 2013.

I dessa områden, som från början var bland de fattigaste i landet – särskilt landsbygden i norr kring städerna Aleppo, Raqqa och Idlib – är konsumtionen av elementära produkter och tjänster begränsad. Enligt de senaste rapporterna, äts inte längre frukt och grönsaker, för att inte tala om kött.

Kontrarevolutionens många ansikten

Den syriska revolutionen är fortfarande i högsta grad levande, men står inför många hot och kontrarevolutionära krafter verkar mot den.

Den viktigaste delen av kontrarevolutionen utgörs av Assad-regimen och dess allierade. Assads regim har kunnat återta ledningen på det militära området, som vi kan se med erövringen av Yabroud denna månad. Regimens militära överlägsenhet är framför allt ett resultat av hjälp från dess allierade. Iran och Ryssland har levererat ett enormt stort militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till Assadregimen.

Till exempel, i juli 2013 öppnade Iran en kredit på 3,6 miljarder euro för Assadregeringen. I december 2013 undertecknade ryska olje- och gasbolaget Soyuzneftegas en 90 miljoner dollarsaffär med Syriens oljeministerium för oljeprospektering och produktion i ett 2190 kvadratkilometer block av Medelhavet utanför den syriska kusten mellan Tartous och Banias. I januari 2014 intensifierade Ryssland leveranser av militär utrustning till den syriska regimen, däribland pansarfordon, drönare och guidade bomber.

Vi ska heller inte glömma ökat deltagande på det militära området av Hizbollah i synnerhet, och av irakiska och utländska sekteristiska Shiagrupper på regimens sida. Antalet utländska shiasoldater som kämpar för Assadregimen uppskattades till 40000 i början av året.

Hizbollahs engagemang har ökat kontinuerligt, med start med insatser främst koncentrerade vid den libanesisk-syriska gränsen för att ”skydda”, enligt Hizbollah, libanesiskt befolkade byar i västra Homs guvernörskap i början av 2012, både i en rådgivande och utbildningsroll och som en aktiv militär kraft. Från och med maj 2013 agerade Hizbollah spjutspets för en offensiv i Qusayr och Homs. Slutligen, blev de den ledande kraften i ockupationen av staden Yabroud, medan den syriska regimens trupper assisterade Hizbollah.

Iraks sekteristiska shiamilis började dyka upp i Damaskus södra Sayyida Zeinab förort och så småningom på andra ställen längre norrut. Regimen välkomnade också, på ett mycket litet underlag, grekiska nynazister, som kallar sig ”Black Lilly”, och som slåss tillsammans Assad trupper. Denna militära överlägsenhet och utländska hjälp har möjliggjort för regimens armé att återfå ett antal regioner och territorier från den väpnade oppositionen.

Assadregimen och dess allierade förblir den viktigaste kontrarevolutionär kraft. Men inflytandet från de islamistiska och jihadistiska reaktionära krafter som motsatte sig målen för revolutionen och vill bygga en ny diktatur har också ökat, särskilt på det militära området. De är massivt finansierade av privata och statliga sponsorer från de reaktionära Gulfstaterna.

Samtidigt har den oppositionella Fria syriska armén (FSA) saknat ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt stöd, vilket har lett till dess försvagning och splittring. FSA har också varit mål för jihadister och vissa islamiska extremistgrupper som mördade några av dess officerare och attackerade några av dess brigader.

De reaktionära islamistiska krafterna är ändå inte ett enat läger. Skillnader och även opposition existerar, särskilt sedan början av året efter att folkliga och militära revolter utbröt mot jihadistgruppen Islamiska staten i Irak och Sham (ISIS), som till största delen utgörs av utländska jihadister.

I detta kontrarevolutionära läger är de viktigaste aktörerna Den islamiska fronten, Jabhat al Nusra (Al Qaida-ansluten) och ISIS. Islamiska fronten bildades i november 2013 efter en process som inleddes i september, då flera av dessa grupper gemensamt tog avstånd från National Coalition, exiloppositionen och dess exilregering. Den islamiska fronten är en av de mest kraftfullt beväpnade oppositionsaktörerna på fältet i dag.

Islamiska fronten har förklarat att de inte kommer att motsätta sig FSA, men de fördömer det syriska nationella rådet (en koalition av syriska oppositionsgrupper baserade i Istanbul, Turkiet) och kräver ett islamiskt politiskt system i Syrien. Den islamiska fronten har ekonomiskt och politiskt stöd från reaktionära monarkier i Gulfen. Finansiering från dessa grupper har lockat många oppositionskämpar, inte bara på en religiös grund, utan snarare för att de är bättre rustade och kan ge bättre löner jämfört med FSA:s brigader som saknar allt. Det är därför vi inte bör anta att de stridande i Den islamiska fronten delar samma ideologi som deras ledare.

Man bör komma ihåg att de flesta av dessa islamistiska och salafistiska (sekt inom sunniislam) ledare faktiskt frisläpptes av regimen under första amnestin som gavs av Assadregimen i juni 2011, samtidigt som demokrater och andra civila aktivister blev måltavlor, fängslades och mördades av säkerhetsstyrkorna.

På andra sidan har vi jihadistgrupper uppdelade mellan ISIS och Jabhat al Nusra, som är anknutet till al-Qaida. ISIS har gradvis blivit den största gruppen att välkomna jihadist-utlänningar i stället för Jabhat al Nusra. Båda grupperna delar ändå en reaktionär och sekteristisk ideologi.

I detta avseende var ISIS långt värre än Jabhat al Nusra i att införa burka för alla kvinnor, förbud mot rökning på gatorna, jyzia (islamisk skatt) på kristna, etc. De har arresterat, kidnappat, torterat och mördat civila aktivister, FSA-soldater och kurdiska individer, samtidigt som de utfärdat en fatwa mot kurder, vilken möjliggör deras dödande och kallar Kurdistan ”Kafiristan”, de otrognas land.

Många demonstrationer har ägt rum mot Jabhat al Nusra och särskilt mot ISIS på grund av deras auktoritära metoder och reaktionära tolkning av islam. I ögonen på folket i de befriade områden, som lever under ISIS dominans, maktfullkomlighet och reaktionära ideologi utgör de bara ett annat ansikte av Assads regim.

Den folkliga ilskan mot ISIS har vuxit under månader. I slutet av 2013 och början av 2014 exploderade den folkliga frustrationen och ilskan efter nya våldsdåd från ISIS. En banderoll visades vid en demonstration den 27 december i Maraat al-Numan i Idlib som uttryckte de folkliga känslorna: ”De flesta av oss har blivit efterlysta av två stater (Assad regimen och ISIS).”

Den 3 januari 2014 skedde demonstrationer på olika platser där ISIS var närvarande för att kräva deras avgång och störtande. De taktfasta ropen ”Assad och ISIS är ett” eller ”ISIS -ut!” hördes överallt – dessa sånger har använts i stor utsträckning i de befriade områdena i Syrien ett tag nu.

Militära medlemmar i ISIS greps i vissa byar, medan andra ISIS-bataljoner sparkades ut efter folkliga protester och militära sammandrabbningar. ISIS var tvungna att lämna många områden, ofta efter att ha dödat människor, inklusive aktivister, kvinnor och barn, som hölls i deras fängelser.

Trycket från folkmassorna har drivit militära bataljoner att agera mot ISIS, särskilt den islamiska fronten, som från början var ovillig att vidta militära åtgärder mot ISIS. Folkliga protester och militära attacker mot ISIS av FSA och islamiska frontens bataljoner äger fortfarande rum just nu.

Skillnaderna mellan den islamiska fronten och jihadistgrupper bör inte förleda oss att betrakta den islamiska fronten som en demokratisk grupp som försöker att nå målen för revolutionen: demokrati, social rättvisa och en sekulär stat som behandlar alla lika, oavsett religion, kön eller etnicitet. Tvärtom strävar den islamiska fronten efter en islamisk stat och har inte tvekat att angripa vissa demokratiska grupper och individer.

Islamiska Frontens militära chef Zahran Alloush har riktat hot mot Doumas civila råd, liksom mot sektioner av FSA. De delar också med jihadisterna en sekteristisk diskurs mot muslimska minoriteter, särskilt mot shiamuslimer och alawiter. Grupper av Islamiska Fronten har nyligen deklarerat sitt ansvar för kidnappningen av 94 alawitiska kvinnor och barn under sommaren 2013 för att byta ut dem mot 2000 fångar.

Nyligen sa en jihadist som företrädare för soldater från Jabhat al Nusra och grupper från Islamiska Fronten att en person eller grupp som kämpar för demokrati och en sekulär stat är deras fiender och att de kommer att bekämpa dem. I samma video upprätthöll de en sekteristisk diskurs och uppmanade till bildandet av en islamisk stat.

En klar förståelse av Islamiska Frontens politik innebär inte att de ska ignoreras. Det kan vara enhet i handling med FSA på det militära området mot regimen och jihadister, men det bör inte finnas någon illusion om att de uppnår några mål för revolutionen.

De syriska revolutionära massorna förkastar varje form av förtryck, vare sig det kommer från regimen eller de islamistiska reaktionära krafterna, precis som de säger nej till försök att splittra det syriska folket med sekterism eller nationell chauvinism. Vi måste politiskt motsätta oss båda dessa kontrarevolutionära krafter och fortsätta att kämpa för revolutionens ursprungliga mål: ”Demokrati, social rättvisa och nej till sekterism”.

Imperialistisk rivalitet

Regionala och internationella imperialistiska aktörer, trots olikheter och rivalitet, är beredda att komma överens och dela en gemensam ståndpunkt om den syriska revolutionen.

Konferensen Genève II har visat än en gång viljan i USA, väst och Gulfstaterna å ena sidan, och Ryssland och Iran å andra sidan, att nå en jemenitisk lösning och sätta stopp för den syriska revolutionen för att upprätthålla Assadregimens struktur, oavsett om Assad kvar vid makten.

De olika imperialistiska och regionala krafterna har, trots deras inbördes rivalitet, ett gemensamt intresse av att besegra de folkliga revolutionerna i regionen, bland annat i Syrien, och att upprätthålla status quo. Rivalitet och skillnader mellan USA och Ryssland eller Iran har fått många att beskriva de två sistnämnda länderna som anti-imperialistiska makter. Detta är helt fel på många plan.

Kina och Ryssland kan ha olika taktiska syften eller välja att stödja andra aktörer än USA. Men de är alla borgerliga krafter som är och alltid kommer att vara fiender till den folkliga revolutionen, enbart intresserade av att bibehålla status quo.

Ingen regional och internationell statsmakt kan vara vän av den syriska revolutionen, utan bara de folken i kamp i regionen och på andra håll.

Trots allt, den folkliga rörelsen lever fortfarande.

Den 14 mars hölls många demonstrationer över hela landet för att fira den tredje årsdagen av revolutionen och diverse kampanjer har organiserats i olika befriade områden.

Aktivister i Aleppo distribuerade flygblad i områden som kontrolleras av regimen och som uppgav att revolutionen fortsätter tills segern, till dess regimen störtats. Detta var en del av kampanjen ”vi står emot trots regimens våld”. Aktivisterna i den här kampanjen uppgav också att fredliga medel för motståndet fortsätter att vara ett verktyg i denna revolution.

Ett antal händelser och åtgärder ägde rum i det befriade territoriet i Aleppo. En utställning av bilder och teckningar av barn i minnet av revolutionens martyrer organiserades, förutom en teaterföreställning om revolutionens historia. Andra åtgärder som ingår täcker en kvadrat med bilder av martyrerna i revolutionen, och en kampanj, ”väggen berättar historien om revolutionen”, där ritningar gjordes på väggarna i olika stadsdelar.

I regionen Idlib, har en kampanj lanserats av olika grupper av aktivister för att fira det tredje året av revolutionen. I kampanjen ingår en mängd olika evenemang, bland annat en demonstration med sångerna från början av revolutionen, målande av väggar i städer och byar med revolutionens paroller och orsakerna till att revolutionen startade, och en teaterföreställning.

Unionen av Fria syriska studenter (UFSS) har lanserat en ny kampanj som heter: ”Smärta och hopp: Revolutionen fortsätter”. För att bevara minnet av tio års kurdisk intifada den 12 mars 2014, förekom många demonstrationer i olika städer, däribland Amouda , Efrin och Qamichlo. Den 8 mars lanserade gruppen ”Syriska kvinnors initiativ” en kampanj som uppmanar till en demokratisk och pluralistisk stat där kvinnors rättigheter garanteras.

Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien har, trots sin blygsamma kapacitet, inte en enda gång vacklat i sitt engagemang för revolutionen, uppmanar till demokrati och socialism, har annonserat inrättandet av ”Folkets befrielsefraktion” för den tredje årsdagen av revolutionen. Denna fraktion betonade att ”dess uppdrag är att försvara sig själv och de folkliga massorna och den frihet man betalat mycket för och för rätten att frigöra sig från allt tyranni och all exploatering, ställd inför alla kontrarevolutionens krafter, särskilt den auktoritära härskande regimen”.

En väg till frihet

En banderoll rest i staden Kafranbel i december 2013 sammanfattade mycket väl situationen för den syriska revolutionen: ”Fienderna är många … revolutionen är en … och fortsätter.”

Trots svårigheterna, de många farorna och hoten, mördandet och förstörelse, fortsätter det syriska folket sin väg mot frihet och värdighet. Som en banderoll uttryckte det den 14 mars: ”Tre år av hunger och lidande, men tre år av stolthet och värdighet”. De senaste tre åren har öppnat en ny era för det syriska folket.

Vi måste motsätta oss de båda kontrarevolutionära krafterna, och bygga en tredje radikal rörelse som kämpar för demokrati och social rättvisa, och mot sekterism. Ingen lösning kan uppnås om de demokratiska och sociala frågorna inte behandlas tillsammans. Sociala krav kan inte skiljas från eller underordnas demokratiska krav. De går i hand i hand.

Den syriska revolutionen fortsätter, trots alla hot som den möter.

Artikeln är en översättning från International Viewpoint. Översättare: Ronny Åkerberg

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Revolution

Upprop för ett demokratiskt Syrien

Publicerat 10 mar 2014 av Benny Åsman

Svara

Det är tre år sedan det syriska folkets resning mot Bachar al-Assads diktatur startade. Den 15 mars 2011 kunde ingen längre hindra ett antal modiga personer att kräva demokratiska förändringar, inte rädslan och inte regimens beväpnade säkerhetsstyrkor. Snabbt skulle det stå klart att regimen var fast besluten att använda alla militära medel för att behålla makten.

Tre år senare är den demokratiska syriska oppositionen mer än någonsin i behov av solidaritet och hjälp i alla former. Inte nog med att de terroriseras av regimens trupper och privatmiliser, Hezbollah och irakiska shiamiliser. De demokratiska krafterna angrips också av islamska extremister med anknytning till al-Qaida. De har samma mål som Assad. Han vill behålla makten. De vill införa en ny diktatur av religiös karaktär.

Vi kan bidra till de demokratiska krafternas seger. Solidaritet och engagemang är våra vapen. I det upprop som vi publicerar här under har ett stort antal engagerade personer i Frankrike tagit initiativ till solidaritet med syriernas kamp. De riktar sig till världens politiker och kräver handling. Oavsett de enskilda kraven som går att diskutera är det ett initiativ som vi stöder. Allt stöd behövs. Skriv under du också.

15 mars 2011 – 15 mars 2014

Tre år av kamp för ett fritt Syrien mot statens terror.

Efter tre år av dagliga fasor, lämnade ensamma,av feghet, är det hög tid att mana till var och ens ansvar att välja sida och kräva handling för att skydda det syriska folket mot regimen Bachar al-Assads och fundamentalisternas terror.

Tre år av massakrer av befolkningen med tunga vapen, kemiska vapen, Scud-missiler, och tunnor med trotyl. Fler än 140 000 döda varav minst 10 000 barn, tiotusentals försvunna och hundratusentals skadade.

Tre år av massiv systematisk tortyr, som bekräftas i rapporten av tre åklagare i internationella domstolar där de identifierar 11 000 dödade under tortyr i regimens fängelsehålor.

Tre år av systematisk raserande av bostäder, hela stadsdelar raderade från kartan, arkeologiska platser förstörda och plundrade.

Tre år, ställda mot omvärlden, oavbrutna försändelser av tunga vapen och ammunition från Ryssland och Iran till Bachar al-Assads armé, utländska shiamiliser från Libanon, Irak och Iran som regimen engagerat för att terrorisera befolkningen.

Tre år av vägran att hjälpa den demokratiska oppositionen och Fria Syriska Armén med adekvata försvarsmedel, med som följd en gradvis framväxt av radikala islamister, en gudagåva för regimen, ofta manipulerade av säkerhetstjänster. Grupper vars agenda står i motsats den syriska revolutionens strävanden.

Tre år som en terroriserad befolkning tvingats till en massiv flykt under omänskliga förhållanden.

Tre år av systematisk blockering av FN:s Säkerhetsråd från Rysslands och Kinas sida som gjort det omöjligt att anta en tvingande resolution under Kapitel 7 som tillåter skydd av befolkningen, införsel av humanitär hjälp och aktivering av Internationella Domstolen i Den Haag för att döma de ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Tre år av likgiltighet och tystnad i Frankrike bland förtroendevalda, intellektuella, artister, politiska och fackliga organisationer.

Vi kan inte nöja oss med det utan uppmanar dem att bidra med stöd för ett fritt Syrien som den syriska revolutionen verkar för sedan 2011.

Efter tre år är det hög tid att välja sida, endera sluta upp aktivt i solidariteten med syriernas kamp för ett alternativ till diktaturen eller acceptera dess fortsatta barbariska grepp i Syrien.

Efter tre år är det hög tid att det syriska folkets tragedi tar slut. Genève 2 visade på regimens absoluta nej till all politisk övergång. Det internationella samfundet och stormakterna måste ta på sig ansvaret att skydda och respektera de mänskliga internationella rättigheterna. I vetskap om att regimen vägrar underordna sig måste de stora nationerna ta initiativet till inrättandet av en no fly-zoon, skapandet av humanitära korridorer för att skydda den civila befolkningen och insättande av en buffertstyrka som garanterar införande av åtgärder för att skydda den syriska befolkningen.

Efter 3 år måste de stora nationerna, utöver verbala fördömanden av regimen och de fundamentalistiska grupperna, ge massiv hjälp till den demokratiska oppositionen och den Fria syriska armén och främja bygget av en rättstat som garanterar pluralismen och friheten.

Efter tre år, om valet av framtid ska tillhöra syrierna och endast dem, måste de ges medlen för att denna önskan ska bli verklighet.

Efter tre år måste den internationella solidariteten gå från tal till handling som äntligen sätter stopp för den syriska tragedin och att diktaturen viker ner sig och ger plats för ett Fritt Syrien.

Första signatuerna :

Sophie Cluzan, arkeolog ; Jacques Gaillot, Biskop emeritus i Partenia ; Gérard Lauton, student, Appel Solidarité Syrie ; Isabelle Hausser, författare ; Michel Morzière, Collectif urgence Solidarité Syrie ; René Natowicz, forskare och professor ; Wladimir Glasman, f.d. diplomat ; Ziad Majed, universitetsprofessor.

För att skriva under: Upprop till stöd för Syrien

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Revolution, Frankrike, Solidaritet,

-Dö av hunger eller ge upp!

Publicerat 28 feb 2014 av Benny Åsman

Svara

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Krig, Svält, Hitler, Stalin, Assad

”Ingen vår för Syrien”

Publicerat 10 feb 2014 av Benny Åsman

Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.

I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.

Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.

Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.

******

François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.

« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.

Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”.

Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Syrien, Revolution, Damaskus, Douma

Friheten offras i Genève

Publicerat 17 jan 2014 av Benny Åsman

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Geneve II, USA, Assad, Ryssland, Putin, Obama

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Publicerat 23 dec 2013 av Benny Åsman

Svara

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, USA, Assad, Obama, Terror, Aleppo

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Etikettarkiv: Damaskus

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this: