Ner med diktaturen Assad!

.

.

Vi brukar inte publicera dokument eller artiklar på engelska på vår blogg. Men med ont om tid för översättning gör vi ett undantag. Det viktiga uttalandet nedan är från hemsidan ”Syria freedom for ever” vilken är ”tillägnad det syriska folket i dess uppror mot Assads auktoritära regim och en vilja att skapa ett demokratiskt, sekulärt, socialistiskt, antiimperialistiskt Syrien”. Vill  du läsa artikeln direkt från källan eller besöka någon av alla dess länkar med dokumentation hittar du hemsidan här:

Syria Freedom For Ever.

.

These words were written on a placard by a young Syrian revolutionary in the besieged city of Homs and translates very well the determination of the Syrian people. More than two years after the beginning of the revolution, the Syrian people have actually not ceased to struggle for freedom and dignity despite the continuous and terrible repression of the regime. The Syrian revolution is still on going despite the massacres against the civilians and destructions.

 

The regime continues its war against the people

 

The Syrian dictatorship has continued its criminal policy and large-scale massacres against the Syrian people. The last example of this barbarism was on August 21, 2013 when the Syrian regime attacked with chemical weapons and toxic gas the region of Eastern Ghouta, a suburb of Damascus, killing more than a thousand people including a large number of women and children. Medecins Sans Frontieres issued a statement saying that hospitals it supports in Syria treated about 3,600 patients with “neurotoxic symptoms”, of whom 355 have died. It said the patients had arrived in three hospitals in the Damascus governorate on 21 August – when opposition activists say chemical attacks were launched against rebels. This statement provided more evidence of chemical weapons use.

 

This new massacre, preceded by many others, occurred in the framework of a general offensive against one of the bastions of the revolution. At the beginning of the month of August, a previous massacre was actually committed by Assad’s forces, killing 100 people and wounding more than 1000, in the same region.

 

Many popular demonstrations took place after the massacre across the country to condemn this new crime and denounce the inaction of the international community and it so called red lines, always violated by the regime. Strikes were called across the country the day after the massacre. The Friday 23 August, usual day of mass of popular demonstration in Syria, was called ‘The Terrorist Bashar kills Civilians with Chemical Weapons as the World watches’. Sarcastic messages and placards were numerous throughout the demonstrations, mocking the inaction of the international community (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/24/رسائلتنسيقياتاللجانالىالعالم-coordination-committees-m/). Revolutionaries wrote on a wall for example in the street of besieged Homs “The next red line: the use of nuclear power“.

 

The statement of the Revolutionary Left Current in Syria (http://syriafreedomforever.wordpress.com/2013/08/21/statement-of-the-revolutionary-left-current-in-syria-on-the-massacre-in-the-region-of-east-ghouta-resulting-use-of-chemical-weapons-by-the-assad-regime/) condemning the massacre resumed very well the feeling of many among the popular movement, notably saying that “Our revolution has no sincere ally, except the popular revolutions of the region and of the world and of all the militants struggling against regimes of ignorance and servitude and exploitation“.

 

The regime committed this new massacre in the framework of the events of the region and especially the counter-revolution reaction in Egypt led by the army and supported by Saudi Arabia, the center of the counter-revolution.

 

This new massacre strengthens the determination of the Syrian popular movement firstly to continue the revolution for freedom and dignity and secondly that the worst solution would be that the structure of the system is maintained in a “political solution” to implemented a “peaceful transition” as proposed repeatedly by the so called allies of Syrian revolution, the United States and the European Union and accepted without any surprise by the allies of the regime (Russia and Iran). The victory of the revolution in Syria and its spread to the region would actually be a threat to all the regimes, especially the Gulf monarchies and Iran, and therefore both the USA and Russia.

 

This massacre has also to be understood following the declarations of the dictator Bachar al Assad few weeks before, in which he declared that “No solution can be reached with terror except by striking it with an iron fist”. In the other words, the regime will continue its attempts to crush military and through deadly destructions and repression the Syrian popular revolution. Assad added that the army, untrained for guerrilla warfare, “has achieved the impossible.”  Yes indeed it has been successful in destroying entire neighborhoods, villages and even city, while pushing half of the population to become refugees inside or outside the country and killing more than 100 000 persons. Mid of August, this declaration was already translated in practice by bombing the neighborhood of Bustan al-Qqassr in Aleppo, killing at least 40 people and dozens wounded with mass destruction for the buildings.

 

In the same time Homs continues to suffer from the siege imposed by the regime forces, which have imposed even more restrictions on movement and transportation of the people in the embattled city of Homs. Activists reported many abuses against women by ‘Al-Mazra’a’ checkpoint, one of the most humiliating blockades in Homs, which considered as the main gate to inter Al-Waer neighbourhood (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=998). In additon, the besieged neighborhood of the city is suffering from lack of food and medicine‫. because the regime as blocked access to the old city of Homs.

 

The regime has issued a legislative decree licensing private companies for protection and guarding services, in a clear attempt to “legitimize” the work of its militias like the ‘Popular National Defense Army’. The decree stipulates that the Interior Ministry will be in charge of licensing these companies, giving them permission to use firearms, and approving candidates for guard work, with these companies being responsible for training their employees and equipping them (http://zamanalwsl.net/en/readNews.php?id=1017). The decree also authorized the ‘new militias’ to arrest any individual that attempts to trespass or attack locations, individuals, items or funds under their protection, and they must report to the police as soon as they make an arrest.

 

Despite these declarations, the Syrian people continue to resist, to struggle, to demonstrate and to sing that they will not kneel. This resistance has also comprised the strike of the Pharmaceutical industry workers’ in Damascus end of July, more exactly the 29th in protest against the high cost of living and lack of security, many looting occurred. The cost of basic goods has soared by more than 300%. A family of five now has to make three times what it used to before the crisis, needing a monthly fixed salary between SYP 95,000 ($905) and SYP 126,000 ($1,200) to sustain its basic needs. 80% of Syrians do not make more than SYP 30,000 ($286). In the same context, the UN World Food Program (WFP) published a recent report, saying that 4 million Syrians are unable to secure their nutritional needs. Poverty rates have exceeded all expectations, reaching 80% of the population and unemployment rates, on the other hand, are over 55% of the workforce, according to official records.

 

For the the defender of Assad regime based on its so called anti imperialism,  read this quote of Pierre Frank, French Trotskyist : “Let us note that the greatest theoreticians of Marxism did not at all define the political nature of a bourgeois regime by the positions which the latter held in the field of foreign policy but solely and simply by the position it occupied in relation to the classes composing the nation”…

 

Islamist reactionary forces, a danger for the revolution

 

Islamists reactionary groups, despite participating in some battles against the regime on the military level,  have continued to act against revolutionary activists and some FSA battalions, the last example was in the city of Raqqa mid August in which the Islamic State of Iraq and al-Sham (ISIS) took over the bases of the Kata’ib Ahfad al-Rasool, which came after a violent attack launched by the ISIS on the other rebel faction. This offensive began with the ISIS detonating a car bomb by the Ahfad base in the Mahattat al-Qitar neighbourhood, east Raqqah city, the ISIS then launched a large-scale and violent attack on the Ahfad bases and took full control. Tens of the Ahfad al-Rasool rebels were killed, injured or taken captive. 1 rebel leader from Ahfad al-Rasool was killed during the clashes. To protest against ISIS acts, civilians took to the streets heading towards the train station after the ISIS blew up a car bomb targeting the headquarters of Ahfad Al-Rasoul brigade of FSA, leaving dead and wounded. Demonstrators demanded to allow them to rescue the wounded and to put an end to the fighting between ISIS fighters and Ahfad Al-Rasoul brigade. The following videos show panic among civilians in the vicinity of clashes http://youtu.be/_0RZYUXENig and http://youtu.be/OaL_ExmrSNY. Another footage showing demonstrators heading towards the train station: http://youtu.be/56qblqEv7tk. Protesters called in may demonstrations to jihadists “to leave” their area and chanted “Syria is free! The (Islamic) State (of Iraq and the Levant) must get out!”.

 

The ISIL also expelled FSA forces from several regions the FSA liberated and declared their will to establish Islamic emirates, while refusing to fight on the front lines in Aleppo, Homs and Khan al Asal.

 

Tensions between FSA groups and Islamist forces of Jabhat al Nusra and ISIL have expanded continuously in some regions.

 

Islamists have also arrested and kidnapped hundreds of activists, including Father Paolo, and civilians these past few weeks and even months. These acts, must be condemned as a threat to the Syrian popular revolution, just as the indiscriminate attacks on the Kurdish people and other religious minorities of Syria by these same groups.

 In the city of Tell al Abiad, the actions of extremists islamists groups have caused the forced departure of Kurdish civilians, and specifically the ones affiliated with the Democratic Union Party (known as the PYD) , which we do not support and has also been guilty of authoritarian practices against Kurdish activists.  In the midst of the escalation in fighting between Islamist reactionary forces and Kurds on more than one front, the Kurdish National Council in Syria pronounced several Kurdish cities disaster areas. This coincided with unprecedented Kurdish immigration into Iraqi Kurdistan, where it is estimated that around 30,000 refugees arrived only last week.

 

In the region of Hassaka, the growing presence of radical jihadist groups, including al-Qaeda, has also seen Christians targeted.

 

“It began as kidnapping for money, but then they started telling me I should worship Allah,” a male Christian resident of Hasakah who was kidnapped by jihadists said.

Jabhat al Nusra and ISIS have also continued some sectarian assassination. The ISIS summarily executed 2 Muslim Shi’i young men (aged below 18) from the al-Sharbo family of the Nubbul town after they kidnapped the young men days earlier.

 

We must be clear: all groups that encourage sectarianism, kidnapping, torture and murder as a practice of power must be considered enemies of the revolution to fight.

 

The actions of the islamists groups of Islamic State in Iraq and the Levant (ISIL) and Jabhat al Nusra, especially active in the Northern region of Syria, have nevertheless not come without resistance from the local population, both Arab and Kurds.

 

In the city of Raqqa, which has seen continuous resistance and steadfast against islamists groups since the liberation of the town from regime troops in March 2013, few demonstrations in solidarity with the activists kidnapped and demanding their freedom, while condemning the actions of the ISIL:

 

Who kidnapped our youth is a traitor to the regime and a killer of the revolution

 

In the Friday demonstartion of August 2 2013, the Local Coordination Comittee in its weekly statement wrote notably that « in an unified messages from the revolution to everyone and the world, we confirme that the kidnapping of activists and essential actors in the revolution not only serves the interest of tyranny, and but these actions harm the freedom and dignity of the revolution.

 

In the neighbourhood of Bustan Qasr, in Aleppo, the local population continues to denounce the authoritarian rule and actions of the Sharia Council as we can see in this video of August 2 2013 : https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=0BsqfQTbzes

 

On August 23, the protesters of Bustan Qasr while demonstrating against the massacre committed by the regime against people of Eastern Ghouta, were also demanding the release of the famous activist Abu Maryam, once more imprisoned by the Aleppo Sharia Council.

 

These groups have shown that they constitute a threat to the revolution and that they actually are part of the counter-revolution by their reactionary ideology and sectarianism, but the reality of their material strength (political, military and economic) cannot be compared to the Syrian regime, the greatest and most dangerous enemy of the democratic and social revolution. The latest massacre committed by this latter proves it once more. The Syrian popular movement does not want to overthrow a dictatorship to see it replace by a new one.

 

The Syrian National Coalition has denounced some practices of the islamists extremists groups. The SNC hold nevertheless some responsibility in the spread of these groups or at least by their cover, by defending them groups in the beginning despite their reactionary and sectarian ideology, instead of standing firmly on the principles of the Syrian revolution ( Freedom, Dignity and no to sectarianism) and doing everything possible to develop the democratic components of the FSA and strengthening them by providing them with material and financial support. These groups just as the Syrian regime want to divide the Syrian people into sectarian and ethnic entities, while the Syrian revolution want to break the sectarian and ethnic division that the regime has tried to enforce on the people.

 

Against division between Arabs and Kurds

 

In the same time, attempts to divide Kurds and Arabs whether by the actions of the regime or the islamists groups have been resisted and combatted through popular initiatives from activists and people of the region. Initiatives have indeed increasingly appeared to demonstrate the fraternity of Kurds and Arabs in this region and to re-affirm that the Syrian popular revolution is for all and against racism and sectarianism.

 

In the neighborhood of Achrafieh, inhabited mostly by Kurds, in the city of Aleppo, a demonstration was organized and chanted slogans in favor of the fraternity between Arabs and Kurds, while also condemnations actions committed by extremists islamists groups against Kurdish population.

 

In the city of Tell al Abiad, which was submitted to intense fights between PYD and ISIL and as well as a quasi siege imposed by this latter on the Kurdish areas of this town, activists have tried to launch an initiative to cease the military conflict between the two groups, stop the force departure of the civilians, establish a popular committee to rule and manage the city on a daily basis, promote initiatives and actions gathering Arabs and Kurds, promote peaceful ways to debate and reach consensus, and preserve the historic good relations between the various local populations, especially Arabs and Kurds

 

In the city of Amouda, people gathered with Kurdish and Syrian flags with a placard saying « I love you Homs » to show their solidarity with this latter besieged by the regime’s arms.

 

The Kurdish Student Union’s branch in Qamichlo did a small internet campaign calling for freedom, peace and brotherhood, tolerance and equality for Syria’s future

 

Following the massacre committed in Eastern Ghouta by the regime, many Kurds in Syria demonstrated their solidarity with them, and condemned the crime. On August 23, a mass protest by Kurds occurred in Erbil in Iraqi Kurdistan demonstrating against Bashar al-Assad chemical crime in Eastern Ghouta 23 august 2013.

 

Conclusion:

 

There is no coming back to the era of Assad regime before the beginning of the revolution and no alternative to the continuation of the revolution. One of the main slogans in Syria chanted by the protesters is “Rather death than humiliation”. In the same time, we have to be clear that islamists reactionary groups are a threat to the revolution and for the edification of a democratic, social and non sectarian society in Syria. If they attack revolutionaries they must be condemned and challenged through different ways.

 

This is the line of the Revolutionary Left Current in Syria, which from the very beginning, despite its modest capacities, has not once faltered in its engagement with the revolution, calling for democracy and socialism. The party has struggled alongside the people and all democratic forces for the victory of this great popular revolution, just as it struggle for the formation of a socialist workers’ party. We do not divide groups or individuals between secular and religious, but between those who want to continue the revolution and achieve its objectives and those who oppose it.

 

The building of the revolutionary party, alongside and inside the large popular movement, firm on the principles of the revolution, (democracy, social justice and no to sectarianism) is not a utopian dream or hope, it already exists, but it is mostly a political necessity to allow the continuation of the revolution and the achievement of its objectives.

 

The Syrian people will not kneel!

 

Glory to the martyrs, healing for the wounded and victory of the popular revolution!

 

All the power and wealth to the people!

-Stumheten i mitt bröst

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Använder Assads diktatur nervgas mot sitt eget folk?

Mycket talar för att den syriska diktaturens dödskamp nu är så vild att regimen inte nöjer sig med stridsflyg, tungt artilleri och libanesiska elitsoldater från Hezbollah i sina försök att krossa det folkliga uppror som har rasat i två år. Mer än fyra miljoner människor har drivits bort från sina hem i etniska rensningar.

.

Bilder och rapporter i dag berättar om hundratals människor som dödats av kemiska vapen, varav många kvinnor och barn. Attackerna ska ha skett i regionen Ghouta i Damaskus`östra stadsdelar. Bayan Baker, en sjuksköterska vid Douma Emegency Collection säger att aktivisterna berättat att raketer med kemiska tillsatser, någon form av nervgas, har träffat stadsdelarna Ain Tarma, Zamalka och Jobar.

Diktaturen skakar som vanligt av sig det hela. Enligt Assad är det ju bara ”en handfull utländska terrorister” som strider mot regimen. Oberoende journalister förbjuds som vanligt att verka i området.

De nya uppgifterna om nervgas sägs ska ha fabricerats för att störa den inspektion av en grupp från FN som leds av svensken Åke Sellström och som efter månader av fördröjning äntligen har fått regimens tillåtelse att undersöka tre andra väl avgränsade områden där det från bägge sidor finns anklagelser om att den andra sidan har använt kemiska vapen. Regimens långa förhalning av FN:s inspektion, där den till sist själv anvisat var den ska ske, har inneburit att mycket av bevismaterial har klingat av.

De nya anklagelserna är så allvarliga och omfattande att det enda sättet att motbevisa dem naturligtvis är att oberoende journalister kan komma till området samt självklart att Sällström och hans grupp får tillåtelse att också undersöka vad som skett i regionen Ghouta.

Uttalande från Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien.

Utdrag från Guardians Live Syria:

My colleague Shiv Malik has been watching some of the many videos posted online purporting to show the victims of the alleged attack. Please note that all the links below are to footage that is VERY GRAPHIC so exercise caution before opening. Shiv writes:

Having currently viewed around two dozen videos and photos including two videos purporting to have been shot live on bambuser, what is pretty clear is that those in the triage and first aid rooms believed that they were dealing with a chemical or toxic attack.

Those attending have stripped the injured down – seemingly in an effort to remove traces of any possible toxics from clothes. None of the injured or dead appear to have any visible injures. Many if not all of the injured are struggling to breathe or suffering from respiratory problems.

Some footage shows people wearing oxygen masks and others show scenes of people’s hearts and chests being massaged or being hosed and washed. In a few cases people including children are filmed foaming at the mouth whilst those attending give mouth to mouth.

In another video – most all of which are very graphic and involve shots of children – a man is seen having a fit.

Indication from social media, both from reports and the time when pictures and footage began emerging from the scene in east Damascus – suggest that the attack took place at around 4am.

Whatever the cause, the death toll from this incident looks like it is in the dozens and scores.

Viktig kommentar från vapenexperten Jean Pascal Sanders.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN,SVD1,SVD2,

Syrisk revolutionär besökte Socialistiska Partiets sommarläger

Av Per Leander. Hämtat från Internationalen.

Revolutionen fortsätter i Syrien. Det som började som en fredlig proteströrelse har utvecklats till ett fruktansvärt inbördeskrig, men det är fortfarande ett revolutionärt krig. Det förklarar den unge syriske aktivisten Salim Salamah när han föreläser om det syriska folkets kamp mot diktatorn Assad på Socialistiska Partiets sommarläger.

– Enligt västerländska media handlar konflikten om religion. Sunnimuslimer sägs kämpa mot alawiter. Man säljer inte tidningar med artiklar om det civila samhällets arbete. Det som säljer är reportage om blodtörstiga extremister, säger Salim Salamah.

– Men det är ingen religiös revolution, utan en revolution för värdighet, för demokratiska rättigheter, säger han.

Syrien är ett land rikt på många etniska folkslag och olika religioner. Situationen kompliceras av att det finns så många olika stridande grupper och även motsättningar inom oppositionen. Fria syriska armén består också av olika fraktioner, förklarar Salim Salamah.

Men fraktionerna enas i kampen mot Assad och det faktum att majoriteten av dem som strider mot regimen är Assads egna avhoppade soldater visar också att det är ett folkligt uppror.

– Före revolutionen hade syriska armén 350 000 soldater. När revolutionen bröt ut deserterade hälften av soldaterna, och många anslöt sig till Fria syriska armén, säger Salim Salamah.

Det påstås ofta att Assads regim består av alawiter och att det är en gynnad folkgrupp som sunnimuslimerna nu vill göra upp med. Alawiterna är visserligen den grupp som traditionellt har stött Assadregimen, men det är också den grupp som har lidit mest under regimen eftersom alawiterna tillhör den fattigaste delen av befolkningen.

– Men Assads regim består av både alawiter och sunnimuslimer. Det är en politisk och militär elit som härskar och förtrycker folket, inte en religiös eller etnisk folkgrupp, säger Salim Salamah.

Ytterligare ett exempel på att det inte är någon etnisk eller religiös konflikt är det faktum att många familjer är splittrade. Olika familjemedlemmar kan vara liberaler, eller socialister eller islamister.

– De religiösa islamisterna existerar, vi kan inte låtsas som att de inte gör det, men de är i minoritet och en stor del av oppositionen tar avstånd från islamisterna, säger Salim Salamah.

Syrien är ett traditionellt muslimskt land där islam är huvudreligion, men folk är i regel moderata muslimer, inga extremister.

– Men den växande religiösa extremismen är ett symptom på den svåra situationen. När man riskerar att dö varje dag blir religionen viktigare för allt fler människor. Man måste ha nått hopp att tro på.

Men islamisterna är inte ledare för oppositionen och har ingen avgörande politisk roll. Det finns en större och mera betydelsefull social rörelse i och med de hundratals civila syriska hjälporganisationerna och lokala demokratiska råden.

– Denna struktur kan vara grunden för det framtida demokratiska samhället i Syrien, säger Salim Salamah, samtidigt som han förklarar att det politiska arbetet är komplicerat och att det begås många misstag.

– Men under 40 år har vi inte haft något politiskt liv i Syrien, så det är mycket som måste läras om från grunden, säger han.

– Oppositionen jobbar med att försöka få internationellt stöd från regeringarna i Väst, men vi måste inse att vi också måste upprätta förbindelser inte bara med regeringar, utan också med oppositionella i andra länder. Framför allt med oppositionen i Ryssland och Iran, säger Salim Salamah.

Det är nämligen dessa länder som förser Assadregimen med vapen, och en folklig opinion mot detta stöd till Assad i Ryssland och Iran, skulle få stor betydelse, förklarar Salim Salamah.

USA och EU säger att de stödjer oppositionen, men i praktiken gör de inget för att hjälpa revolutionen.

– Vi har inga internationella vänner, inget utländskt stöd, säger Salim Salamah.

Han berättar om hur oppositionen bad USA om skydd från regimens bombflygplan. Ett skydd som USA lätt skulle kunna garantera med de amerikanska patriotmissilerna som finns stationerade i Turkiet. Men USA har inte velat bistå med ett sådant skydd.

– En patriotmissil är dyr. Enligt USA är deras missiler värda mer än 100 000 syriers liv, säger Salim Salamah.

Ja, över 100 000 människor har redan dött i konflikten och miljoner är på flykt. Enligt FN:s beräkningar är 10 miljoner syrier i akut behov av hjälp. Det är hälften av landets befolkning.

– Den som bär ansvaret för blodbadet är Assad. Folket är utmattat, men de vill fortfarande bli av med regimen så revolutionen fortsätter, säger Salim Salamah.

– Vi är för en politisk lösning, men så länge regimen bombar och massmördar befolkningen kan vi inte lägga ner vapnen och sätta oss och förhandla. Därför tror vi på en mix av väpnad revolutionär kamp och politiska förhandlingar.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I skuggan av ett inställt toppmöte…

I skuggan av ett inställt toppmöte träffas ändå USA:s utrikesminister John Kerry och hans ryske kollega Sergei Lavrov i Washington. Dagordningens viktigaste fråga var Syrien och behandlades mot en bakgrund av att en exalterad Bashar Assad fem dagar tidigare hänfört förklarat att ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. ”Hur ska detta gå till”, frågade han vidare. Jo, ”genom ett folkkrig där armén kämpar tillsammans med folket”…

Det är inte alltid man ska döma folk efter hur mycket de flinar.

Ett bisarrt uttalande av en president som har ansvaret för att 100 000 syrier dödats och snart fem miljoner är på flykt. Samtidigt som han tvingas att sätta sina ryska vapen i händerna på libanesiska Hezbollahs reaktionära religiösa krigare. Folkkrig? Ska det få en ny betydelse? Fördrivning av ett folk…

Men både Kerry och Lavrov (som alltid berättar att de egentligen gillar varandra) väljer att helt bortse vad som sker i verkligheten. De poserar i stället i största gemyt och Kerry väljer klädsamt nog att inte längre resa krav om att förutsättningen för en politisk lösning är att Assad (och hans regim) måste bort:

”En sak som jag måste understryka är att, samtidigt som Sergei och jag inte alltid är överens om ansvaret för blodutgjutelsen eller om hur några av vägarna framåt ser ut, är vi bägge överens om att det tvingande svaret på hur vi undviker en institutionell kollaps och att oron går över i kaos, är en förhandlad politisk lösning och ett Genève/2.”

Tacksam för att Kerry inte pratar om vapen till upproret eller om att störta Assads diktatur replikerar Sergei:

”För min del skulle det viktigaste med ett Genève/2 vara att hedra det åtagande som G8-ledarna gjorde i Loch Erne (Irland) när de krävde av regeringen och oppositionen att bekämpa terrorister ”.

”Folkkrig”? Bashar Assad har gett ordet en ny innebörd.

Man fördriver helt enkelt sitt eget folk…

Att Assads regering sätter likhetstecken mellan ett folkligt uppror och ”internationella terrorister” vilken ”ska krossas med järnhand” bekymrade inte en lätt förtjust Lavrov. Självklart. Rysslands vapenfabrik står till förfogande för diktaturen. USA med partners skickar första förband, telefoner och skyddsvästar. ”Demokratin” i arbete.

Så ser det ut när två kålsupare träffas. Människor bombas och dödas. Människor flyr sina hem. Men ingen av kålsuparna bryr sig…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads fejkade «terrorister ».


Ännu en gång har regimen i Damaskus bevisats stå bakom ett fejkat attentat som tillskrivits ”terroristerna”.

Den 27 juni ägde en explosion rum vid Romanska bågen på Högra gatan i Damaskus. En butik förstördes och fyra personer dog.

Den skadade butiken som visades upp i regimens media

Regimens media förklarade omedelbart att det handlade om en självmordsbombare. Nyheten spreds omedelbart utan någon verifikation av internationella media inklusive av det bekanta Syriska Observatoriet för mänskliga rättigheter baserat i London.

Det skulle snart visa sig att det hela var ett av regimen iscensatt attentat, ett i raden av många. Oturligt nog för Assads propagandamaskin publicerade man ett foto av ”självmordsbombaren”. Iranska media, som alltid lägger på ett lager, påstod att ”terroristen” hade en kompis med sig som överlevde och som satt hos säkerhetspolisen i förhör. Tur för kompisen att han inte existerar. Tortyr hos säkerhetspolisen är inget att stå efter.

Här syns granaten bakom ”terroristens” rygg ögonblicket innan den exploderar

Att kompisen inte finns beror helt enkelt på att ”självmordsbombaren” visade sig vara en kristen person anställd på Syriens Television och som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För han dog nämligen av en granat som exploderade strax bakom honom. Det kunde lokala aktivister bevisa genom att visa upp film som tagits av en lokal övervakningskamera utplacerad på välgörenhetsorganisation Al-Ishans lokaler. På bilden ser man granaten i siluett mot ryggen på ”terroristen” ögonblicket innan den exploderar mot gatan och dödar mannen.

Den döde ”terroristen” hette Housam Choukri Sarhan och var av grekisk-ortodox konfession. När sanningen blev känd tvingades den statliga teven att ta bort bilden på ”terroristen”. För mycket är för mycket. Men historien, utan foto, fick ligga kvar. Inga utländska media har valt att ta tillbaka sina rapporter om ett attentat av en ”självmordsbombare” den 27 juni på Högra gatan i Damaskus.

Den döde ”terroristen” var av grekisk-ortodox tro och anställd på Syriens TV.

Kanske granaten var ett misstag från arméns sida. Men med tanke på att förbanden inne i Damaskus sägs tillhöra arméns elit är det inte troligt. Däremot är det mycket troligt att regimens specialenheter inom säkerhetstjänsten ligger bakom. Den har redan visat vad den duger till. Att organisera attentat som sedan tillskrivs motståndaren är inget nytt från dess sida. Redan under den syriska militärens närvaro i Libanon gav säkerhetstjänsten prov på sina färdigheter.
De senaste två åren har den ena efter den andra massakern avslöjats vara ett led i regimens försök att driva på motsättningarna mellan olika religiösa grupper. Det är bedrövligt att internationella media inte ställer sig mer tvekande till innehållet i de depescher de sprider.


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jesuiten i Syriens revolution.

Det ska till en jesuitisk präst för att säga ett sanningens ord om förräderiet mot den syriska revolutionen. De så kallade Syriens vänner har pratat och pratat utan att knappt två strån lagts i kors för att ens ge de kämpande en humanitär hjälp mot Assadregimens kriminella flygbombningar av civila bostadsområden, för att inte tala om hjälp med vapen som krävs för att stoppa Assads flyg och pansar.

Han heter Paolo Dall’Oglio och har de senaste trettio åren lett klostret Mar Moussa, nio mil norr om Damaskus. Paolo är italienare men känner mycket väl det sociala/religiösa/politiska lapptäcket som formats under århundraden av ottomanskt välde och västerländsk kolonialism. På grund av Paolos öppna ställningstagande för det revolutionära upproret avvisades han från landet i juni 2012. Då hade han redan hotats med döden ett flertal gånger efter att ha bland annat medlat för fredliga initiativ i Homs och Qusair.

Nu har Paolo Dall’Oglio sammanställt sina erfarenheter i Syrien i en bok med titeln: ”La rage et la Lumière, un prêtre dans la révolution syrienne (Ursinnet och ljuset, en präst i den syriska revolutionen) utgiven av Les Èdition de l’Atelier.

I boken känns omedelbart Paolos enorma engagemang för upproret mot Assads regim, den fantastiska empati som lyser igenom på varje sida. Med en ärlighet och modesti som kanske bara en djupt religiös människa kan uppbringa.

Men det hindrar inte honom från att se rakt igenom det internationella hyckleriet som han menar har sin grund i västs förutfattade meningar om muslimer och araber som omogna den demokrati väst säger är dess ideal. I det följande stycket som jag översatt till svenska kan logiken bakom vägran att ge upproret de vapen det behöver inte uttryckas klarare.

Klostret Mar Moussa

-Den 27 januari 2103 deklarerade en patriark i katolska kyrkan i Orienten att det var en kriminell handling att förse de båda lägren i Syrien med vapen. Påven Benoit XVI sa ungefär samma sak under sitt besök i Libanon. Han var i god tro, men det är uppenbart att den typen av argument enbart skyddar regimen, avväpnar det demokratiska nätverket och vidgar de extrema jihadisternas strategiska utrymme. Det är egentligen självklart att om det internationella samfundet hindrar revolutionärerna att skaffa vapen (vilket i dag är ett faktum eftersom det råder vapenembargo som skulle hävas i februari 2013 men fortfarande är i bruk) kan den syriska staten fortsätta att kräva att inga vapen ska levereras eftersom den redan har tillgång till Mellanösterns största arsenal, betalad av de syriska skattebetalarna.

Den syriska diktaturen kommer inte att avrusta och det är inte Iran, Ryssland, det shiitiska Irak eller Hezbollah som tänker följa internationella lagar. Varför skulle de göra det för Syrien eftersom de aldrig gjort det. Inte heller är det de jihadistiska extremisterna som kommer att följa det internationella samfundets råd.

Att uttala den till synes universella och moraliska principen att man inte ska ge vapen till parter inbegripna i en civil konflikt innebär att högljutt proklamera: ”Vi önskar att den demokratiska revolutionen krossas, för vi vill inte att den ska kunna försvara sig mot de väpnade styrkorna som agerar utan skrupler och kontroll”.

En förstörelse som bara flyg och artilleri kan skapa. Bara adekvata vapen kan hindra det.

Här visar Dall’Oglio att han är huvudet högre än alla i väst som vänder oppositionen ryggen eller till och med bejakar regimens legitimitet. Etablerade politiker, den intellektuella eliten i media, skribenter och krönikörer, alla faller de till korta på den avgörande punkten, att kräva vapen till rebellerna. För att inte tala om de åderförkalkade resterna av yttersta vänstern med rötter i maoismen, vilka öppet ställer sig bakom diktaturen i Damaskus. De förra har svalt regimens propagandalögner som fakta de senare sprider dem aktivt.

Paolo Dall’Oglia står dock inte ensam. Många röster höjs också till det syriska upprorets försvar och trots den senaste tidens motgångar för revolutionen i Syrien är striden långt ifrån över eller förlorad. För oss internationalister finns det bara en väg att följa. Nämligen obrottslig solidaritet med folkliga uppror mot diktatur, förtryck och maktmissbruk, vare sig det sker i Turkiet, Iran, Syrien, Brasilien, Egypten eller i andra länder. Vi tar ingen hänsyn till om den ena eller andra regimen för tillfället står i konflikt med USA och eller någon annan imperialistisk makt. Det är rätt att göra uppror mot diktatur och förtryck –alltid!

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

François Hollande, handelsresande i vapen.

Socialisten François Hollande avslutade i helgen ett besök i Qatar. Där axlade han glatt rollen som springpojke för den franska imperialismen och landets omfattande vapenindustri.

-Jag har lagt fram nya förslag vad gäller luft-, mark-, och det maritima försvaret. Jag är övertygad om att vi ska göra framsteg på alla områdena, sa den franske presidenten till den samlade pressen i Doha.

-Jag har allt ni vill. Stridsflyg, kanonbåtar, artilleri. Era önskningar är min lag.

Mera konkret handlar det om att sälja det franska stridsflygplanet Rafale till emiren Hamad Ben Khalifa Al-Thanis groteskt överdimensionerade försvarsmakt. Sitter man på en av världens största källor av naturgas finns det pengar att spendera. Gaspengarna lockar så det är förståeligt att Hollande reste tillsammans med 40 chefer för större franska bolag. Liksom sina ”socialistiska” kollegor i Europa värnar Hollande om kapitalets intressen. Skit detsamma om det handlar om sälja kanonbåtar och stridsflyg.

Relationen mellan Qatars gasmiljardärer och den franska finansen har inte alltid varit friktionsfri men det har inte hindrat Frankrikes vapenindustri att bli den främste vapenleverantören till Qatar. De senaste fem åren har Qatar å sin sida investerat kring 12 miljarder euro i Frankrike framför allt i köp av lyxbyggnader i Paris samt vissa investeringar i fransk industri som Total och Veolia. Här hemma tänker vi dock först på emirens köp av PSG och Zlatan.

Sarkozy har ett mycket intimt förhållande till emirens familj som han gästat ett otal gånger , senast fem dagar innan Hollandes statsbesök. Det är inte omöjligt att Doha stöttar Sarkozys planer på en come-back.

Den franska byggjätten Bouygues leder å sin sida det gigantiska bygget i Doha av nio skyskrapor i en båge. Enorma kapital är i rörelse och krisen sätter ramarna för de diplomatiska relationerna.

-Vi befinner oss inte i en situation där vi kan säga nej till utländska investeringar, säger en talesperson för  Hollande. Nej sitter man i knäna på finansen och har till uppgift att tjäna marknaden då är vägen utstakad.

Självfallet spelar den folkliga resningen i Syrien en roll i Hollandes resa till Doha. Det gemensamma målet för Paris och Doha är dubbelt. Dels se till att Assad faller men utan att revolutionen segrar på sina egna villkor. Hollande vill diktera vapenhjälpen till miliserna. Emiren vill säkra två målsättningar: att det Muslimska brödraskapet intar en framskjuten plats i efter-Assad och samtidigt avleda upproren i arabvärlden in i religiöst sekteristiska banor där shia ställs mot sunni, i stället för att fattiga och förtryckta står mot diktatur och despoti.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Assads linslus

Diktaturer och auktoritära regimer saknar ofta både finess, fantasi och god smak. Assads styre är inget undantag. Klumpig propaganda som ingen kan ta på allvar är lego. Men i videoklippet här under avslöjar Syrian4all ett ovanligt töntigt propagandanummer.

En ”hygglig prick” som bombar sin egen befolkning och raserar hela städer.

Mannen på gatan, folkets röst, är en betald bluff. Han heter Souhayb Chouaib och har hittills dykt upp i syriska statliga tevens reportage arton gånger. Att propagandamakarna trodde det skulle passera obemärkt säger mer om deras fantasi än något annat. Han dyker upp som mannen på gatan där det hänt ett attentat och talar i folkets namn.

Han dök upp i ett reportage från Banyas då representanter för en välmenande internationell delegation besökte orten. Souhayb syns nickande och leende på skärmen. Han dyker upp som upprörd medborgare i moskén där den gamle sunnitiske imamen dog i ett underligt bombattentat den 21 mars 2013.

Han fanns med i ett teveprogram om bostadsbristen i rollen som medborgare med sunda åsikter. Nästa gång deltar han i en spontan demonstration utanför en moské. Han har intervjuats av BBC:s arabiska kanal och andra internationella media som trott sig funnit en vanlig medborgare som vågar tala ut.

Nu är hans roll som mannen på gatan över. Men Assad har fler ”vittnen” på lager. Syrian4all har redan upptäckt en ny linslus som redan funnits med sju gånger i statliga tevens ”direktreportage”.

När man inte är säker på vad den ”vanlige” mannen på gatan kan tänkas säga är det säkrast att anställa en linslus som vet vad som ska sägas.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,