Etikettarkiv: Terrorism

Vad döljer sig bakom Malis sanddyner?

Publicerat av
3

François Hollande kom, sågs och segrade –kanske. Det råder ingen tvekan om att Frankrikes president togs emot med jubel av befolkningen i Timbuktu efter att franska trupper drivit de islamistiska miliserna på flykten.

Hollandes ”folkbad” på centrala torget i Timbuktu

Glädjen i Timbuktu och andra städer i norra Mali är fullt förståelig, men kan ändå bli kortvarig. Efter detaljerade rapporter om islamisternas religiösa terror mot den svarta befolkningen är mottagandet av Hollande inget att undra över. Det är inte nödvändigt att gå in i detaljer om det barbari som de utsattes för. Det är redan väldokumenterat.

Däremot finns det anledning att höja blicken utöver de oändliga sanddyner som sträcker ut sig över en yta dubbelt så stor som Hollandes hemland. Redan nu står det klart att de väpnade islamisterna i de tre grupper det främst handlar om har dragit sig tillbaka till områden som de känner utan och innan. Problemen för den franska militären är inte militära utan politiska. Hur ska dessa enorma områden och enstaka städer kunna kontrolleras efter att de franska trupperna dragits tillbaka? Regeringen i Bamako är oduglig och den maliska armén i det närmaste i upplösning och utan kommandostruktur sedan kuppen i mars 2012.

Men innan andra frågor och problem dryftas är det nödvändigt att fråga sig vad François Hollande har för syfte med sin militära insats, vilka intressen som han i första hand värnar om. Utan att bli vulgärmaterialist räcker det med att uttala ordet uran så går ekvationen ihop. Södra Mali är också rikt på guld, bauxit och andra råvaror. Men uran är nyckeln. Frankrike har flest kärnkraftverk i Europa och får råvaran uran från det franska bolaget Arevas brytningar i Malis grannland Niger. När de islamistiska trupperna bröt igenom den maliska arméns ”motstånd” låg vägen öppen till huvudstaden Bamako. Det var ett direkt hot mot Frankrikes materiella intressen i landet, mot de fem tusen franska medborgarna i landet och uranbrytningen i Niger.

Hollande försvarar den franska imperialismens intressen i Mali

Rent formellt svarade Hollande på en direkt begäran om hjälp från den tillförordade presidenten Traoré vilket gjorde att Frankrike kunde räkna med FN:s godkännande. Men i praktiken innebar det att ingripandet räddade en regim som var på fallrepet. De lägre officerarna i Bamakos regementen lydde inte under generalerna och stora grupper ungdomar i Bamako var beredda att börja demonstrationer mot presidenten i samma ögonblick som Hollande satte in sitt flyg. På en natt ändrades situationen. Den franska insatsen togs emot med jubel och president Traoré räddades, (tillfälligt?) kvar vid makten, utan att bejublas vid ett framträdande i Bamako tillsammans med François Hollande.

Det var inte så länge sedan som Mali hölls upp som ett demokratiskt föredöme i de diplomatiska salongerna. I maj 2002 vann den före detta generalen Amadou Toumani Touré, kallad ATT, presidentvalet och det verkliga förfallet började. I den processen spelar de islamistiska grupperna i norr en avgörande roll, men inte den man kanske kan tänka sig. För det handlar om en härva av mutor till presidenten med omgivning, i utbyte mot fria händer för islamisternas smuggling av narkotika, cigaretter och gisslantagande.

ATT tillsammans med Sarkozy som underhöll intima band med mutkolven

I början av 2003 ombildas en av de algeriska islamistgrupperna som drivits på flykten av den algeriska armén. I Mali bytte den namn till Al Qaida i Islamska Maghreb, AQIM, och startade en karriär inom branschen för gisslantagande. På några år lyckades de få ihop mer än 200 miljoner dollar i utbyte mot 50 personer av vilka de flesta kidnappats i Niger och förts till Mali för kohandel med regimen i Bamako. De håller fortfarande sju franska medborgare som gisslan och har krävt 130 miljoner euro i lösen. I Mali använde AQIM en del av lösenpengarna till att köpa presidentens och höga militärers ”goda vilja”. Pengar i utbyte mot total rörelsefrihet i norra Mali. För eliten i Bamako var det ett fint arrangemang eftersom de islamistiska grupperna gick emot tuaregernas flera decennier långa kamp för självstyre.

Tuaregerna utgöra bara fyra procent av Malis befolkning på närmare sjutton miljoner personer. Även i norra Mali är tuaregerna en minoritet men på grund av deras speciella plats i samhället som ”ökenfolk” har det alltid rått en konflikt mellan det svarta södra Mali och den ”ljusare” norra delen. Landet har inget sammanhållande kitt eftersom det är resultatet av pennstreck på en karta under konferensen i Berlin 1885 mellan Europas kolonialmakter.

I Berlin 1885 gjorde Europas furstar och kungar upp om Afrikas kolonier.

Som ökenfolk har de tjänat sitt levebröd ur två källor, boskap och som organisatör av karavanhandel från Afrikas västkust, genom Saharas öknar och upp till Medelhavets kuster i Nordafrika och Mellanöstern. Där ligger också en tragisk historia som sedan dess alltid förmörkat tuaregernas relation med den svarta befolkningen söder om Sahara. Tuaregerna skötte till stor del slavtransporterna genom Sahara och mycket av de rikedomar som samlades i bland annat Timbuktu kom från slavhandeln. I södra Mali har den svarta befolkningen bevarat de mörka minnena från den tiden i det kollektiva medvetandet.

Den moderna handel som nu följer de gamla slavlederna är av en annan natur men också den en källa till stora inkomster för olika grupper i norra Mali. Kokain och cigaretter är dagens melodi. Latinamerikas narkokungar skeppar kokain till hamnar på Västafrikas kust, främst Guinea-Bissau. Transporterna genom Sahara till Medelhavet sköts av lokalbefolkning som känner öknen som sin egen ficka.

För de islamistiska grupperna har smuggling av cigaretter blivit en stor inkomstkälla vid sidan av gisslantagande. Det är en hantering som jämfört med kokainhandeln anses som oförarglig i Washington och Paris men det handlar om miljardbelopp som omsätts och därmed miljoner och åter miljoner dollar till islamistgrupperna och tuaregerna för deras hjälp med transporterna. Ledaren för islamisterna som attackerade gasanläggningen i Algeriet kallades inte Mister Marlboro av en slump.

Moktar Belmoktar , alias Mister Marlboro

Cigaretterna transporteras på samma gamla leder som kokainet. Dels handlar det om falskfabrikat från Kina och Vietnam och resten består av de stora tobaksbolagens mindre kända märken. Enbart i norra Afrika beräknas folket röka 170 miljarder cigaretter om året, vilket jag inte tvivlar på efter att ha sett hur det kedjeröks i exempelvis Marocko och Tunisien. De stora tobaksjättarna, British American Tobacco och RJ Reynolds säger att de inte göder smugglingen via Sahara och skyller på de mellanhänder som de överlåter distributionen till. Men det är uppenbart att de inte har något egenintresse av att själva ta hand om distributionen fram till försäljningsställena. De tjänar stora pengar på att deras andrahandsmärken avsätts på en mindre ”kräsen” marknad i Afrika.

Tuaregernas försvar av den egna livsstilen och självstyre går långt tillbaka. Redan 1961 gjorde de uppror mot regimen i Bamako och 1992 upprepades samma scenario. Men i båda fallen slutade det med nederlag. Ingen regim i omgivningen accepterar idén att tuaregerna ska ha mer självbestämmande för att inte tala om en egen stat. Som folk finns tuaregerna i alla stater i södra Sahara och en ny stat skulle enligt dessa regimer destabilisera hela regionen. Det verkar vara svaga ursäkter för större självstyre för tuaregerna. Ett mer berättigat argument mot bildandet av en tuaregstat är i så fall att tuaregerna är en minoritet även i norra Mali. Där bor också andra etniska grupper, bland annat Songhai, Fulani och araber.

Kvinnor ur minoriteten Songhai på bröllopsfest.

Smuggling och handel har alltså en lång tradition i regionen och som inkomstkälla för tuaregerna. Men i och med president Tourés tillträde till makten 2002 blir norra Mali också en grogrund för en allt radikalare islam i form av grupperingen Ansar al-Dine som har sin sociala bas bland delar av tuaregbefolkningen. Vad som kallas AQIM är däremot en böld på den radikala islamismen i norra Mali. De har ingen social bas och innehåller rekryter från alla hörn av Afrika och även från Pakistan, Mellanöstern och enstaka nordamerikaner och européer. På grund av områdets enorma yta och en allians med Ansar al-Dine och islamistgruppen Majao i Gao-området (som s, har AQIM kunnat hitta en skyddad och lukrativ tillvaro i norra Mali. Kidnappade européer ”fritogs” av president ATT som paraderade med dem på presidentpalatsets trappa inför pressen medan AQIM fick full rörelsefrihet i utbyte mot en del av lösensummorna.

Det var Khaddafis fall som accelererade den politiska krisen. Hundratals, kanske flera tusen, tuareger som varit i Khaddafis sold återvände till Mali på stulna terrängbilar och beväpnade till tänderna. I januari 2012 började den tuaregiska fronten MNLA, stärkta av Khaddafis legoknecktar, ett uppror i nordligaste delen av landet och det visade sig snabbt att de cirka tre tusen soldater som fanns på plats saknade all vilja till strid. Efter en massaker på flera dussin soldater i garnisonen Augelhok föll regimens armé i norr totalt samman efter att bland annat utbildade ”elitförband” med tuaregiska officerare anslöt sig till MNLA. På nolltid hade MNLA tillsammans med Ansar al-Dine och AQIM (som båda anslöt sig till upproret) drivit ut den maliska armén och utropat den självständiga staten Azawad.

Milis ur MNLA flaggar för ett självständigt Azawad

Den omedelbara reaktionen i Bamako kom i form av en militärkupp ledd av den unge kaptenen Amadou Sanogo den 21 mars 2012. De lägre officerarna i den i upplösning stadda armén såg det som en nationell skam att de upproriska tuaregerna kunde knäcka armén på närmast nolltid. Bara ett par veckor senare tvingades den unge kaptenen lämna presidentposten efter hårda påtryckningar från Washington och Paris samt tuffa sanktioner från alla grannstater som avskyr idén om mer frihet för regionens tuareger och andra ökenfolk.

I norr tappade samtidigt MNLA hela kakan, som stals från dem av de salafistiska grupper de hade gått i allians med. Det ligger något tragiskt över den nationella tuaregiska rörelsen. Den lyckas alltid välja partners som leder till nederlag. Eller tjäna någons intressen som Khaddafis. Ansar al-Dine och AQIM hade inget intresse alls av att utropa en egen stat. AQIMs agenda är inte nationalistisk utan religiös gangsterism i ett område de kan simma fritt i som fisken. MNLA drevs snabbt bort från alla städer de erövrat i norr och den religiösa terrorn mot lokalbefolkningen, speciellt den svarta, startade och utvecklades till vad vi nu känner till via reportage från de städer som fransmännen tagit tillbaka från islamisterna.

François Hollande med Dioncounda Traoré i Bamako den 2 februari.

Efter det jublande mottagandet av François Hollande och de snabba militära framryckningarna kan det synas som att den franske presidenten snart kan dra tillbaka sina trupper, utropa ”mission accomplished” och lämna kontrollen över norra Mali i regimens hand. Men alla andra scenarion än det är mer troliga. Den korrupta och paralyserade regimen tillsammans med en armé i förfall är totalt oförmögen att kontrollera en minsta sanddyn i norr. Armén som sägs vara kapabel att mobilisera kanske 1 500 av sina 14 000 soldater saknar också utrustning. Flygvapnet har två gamla Mig-21 som står i Bamako. Plan som piloterna vägrar sätta sig i av säkerhetsskäl. Utöver det har den också tillgång till ett tre gamla ukrainska helikoptrar som skrämmer vettet ur ….piloterna.

Dessutom finns det en stor risk att maliska soldater om de släpps fria i norr kommer att begå hämndaktioner mot den tuaregiska minoriteten som de ser som ansvariga för debaclet i norr. Rapporter om övergrepp och plundringar i Diabali och Timbuktu har redan nått media och Amnesty International. Trots de franska truppernas närvaro med order att till varje pris undvika just detta. Hur ska det då inte bli om de maliska trupperna ensamma får sköta kontakten med lokalbefolkningen.

I Paris inser den högsta ledningen naturligtvis att det inte finns någon rent militär lösning på problemen i norra Mali. Det är inte ett militärt problem utan ett etniskt/politiskt problem alltsedan kolonialtidens dagar. Hollandes bombasmer om ”krig mot terrorismen” passar väldigt illa in i situationen i Mali eftersom den enda lösningen ligger i att socialt, ekonomiskt och nationellt gå den tuaregiska minoriteten (och andra) till mötes i ärliga förhandlingar. Det skulle också vara det hårdaste slaget som går att dela ut mot AQIM och de andra salafisterna som saknar en verklig social bas i regionen. Men Hollande kunde väl inte hålla sig med tanke på de rubriker om en ”beslutsam chef i krig” som hans snabbesök i Mali ledde till.

Som krigschef kan Hollande hoppas bättra på sin image i Frankrike

Så för att svara på vad som döljer sig bakom Malis sanddyner kan vi sammanfatta i några punkter:

-Hollandes beslut att ingripa militärt dikterades av Frankrikes materiella och politiska intressen i Mali och Niger som var direkt hotade av de islamistiska styrkornas ohindrade framryckning mot huvudstaden Bamako. Det är inte ett projekt för att lägga fingrarna på nya råvarukällor och politiskt inflytande i Centralafrika utan ett försvar av redan existerande inflytande och kontroll.

-Den sittande regimen i Bamako blir därmed Hollandes skyddsling, något Paris förmodligen med lättnad hade undvikit om det inte handlat om ett akutläge. I Paris är man medveten om regimens ruttenhet in i märgen.

-Nu måste i stället Paris ställa in sig på att självt och via ombud i grannstaterna garantera en långvarig militär närvaro för att hindra de islamistiska grupperna från att på nytt ta över städer i norr.

-Den lokala befolkningen i städer som Konna, Diabali, Timbuktu, Gao och Kidal är befriade från islamisternas dårskap i form av stening, stympning, förbud mot radio, teve, dans, rökning och andra ”depraverade” former av västligt inflytande. Man kan knappast anklaga dem för att därmed vara den franska imperialismens lakejer. Det vill säga anklaga dem för att ha tagit emot hjälp av imperialismen för att bli fri från terrorn och, som vissa redan sagt, att de borde ha befriat sig själva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Segra eller dö

Publicerat av
15

-Vi vill inte höra fler löften som inte hålls, för tiden är inte på vår sida och en fortsatt utdragen konflikt kan leda till katastrof för  regionen och för världen.

Orden är Riad Seïfs, vice president i den nationella syriska koalitionen. De sammanfattar det mycket delikata, kanske rent av förtvivlade läge, som den syriska revolutionen befinner sig i.

Efter bombningar i Homs 7 oktober 2012

De senaste dagarna har media rapporterat om en mer självsäker Bachar Assad, som säger att han kan krossa oppositionen inom 14 dagar om det inte vore för Turkiets stöd till oppositionen. Det är naturligtvis nonsens. Men ändå speglar det en mycket allvarlig situation som oppositionen kämpar med –de saknar adekvata vapen och till och med vanlig ammunition till handeldvapnen. Fortfarande kan Assads ryska Migplan ohotat utföra sina flygräder mot civila stadsedelar, brödköer och alla andra mål som generalerna verkar prioritera.

Allt prat om ”omfattande vapenhjälp” till de kämpande rebellerna är inget annat än just prat. Tyvärr är det ett prat som också förs vidare av en betydande del av den europeiska vänstern, eller vad som kallar sig för vänster. En vänster som med sitt stöd först till Khaddafi och nu till Assad är på väg ut i en politisk terräng där stöd till folk som gör uppror inte längre är en absolut prioritet. Var deras politiska resa kommer att sluta återstår att se. Men vi tror att det värsta är att befara.

Civila och barn kan inte stå ut med allt lidande i längden. Aleppo 21 oktober 2012

-Oppositionen har inte erhållit tillräckligt med stöd, definitivt inte i nivå med vad regimen får från sina vänner, så vi hoppas se mer komma, speciellt vad gäller avancerade vapen, sådana som kan slå ut flyget och förstöra stridsvagnar. Så länge styrkeförhållandet på marken inte ändras kommer regimen inte att vika sig, säger Louay Safi från SNC.

Ända sedan upproret tvingades att börja försvara sig med vapen, eftersom varje protest möttes med skarp eld och alltfler offer skördades, har beväpningen av miliserna haft två källor. Endera är det vapen som avhoppade soldater tagit med sig och vapen som kunnat erövras via attacker på arméns vägspärrar och lager eller vapen som rebellerna kunnat köpa av korrupta officerare i Assads armé. Det förklarar den närmast totala frånvaron av effektiva försvarsmedel mot ryska Migplan, trots att vanliga bärbara luftvärnsrobotar, typ Stinger, finns i överflöd på den internationella vapenmarknaden och i lagren hos de regimer som säger sig stödja upproret som Qatar och Saudiarabien.

”Avancerade” vapen sätts in mot Assad. Aleppo 20 oktober 2012

Men varför? Hur kommer det sig att alla ”Syriens vänner” som samlas i lyxhotellen världen över för att proklamera omfattande hjälp till att bli av med Assads regim till sist inte ens släpper fram en bråkdel av den finansiella hjälp de utlovat? För att inte tala om relevanta vapen.

Svaret är tyvärr mycket enkelt. Vare sig USA/EU eller Qatar/Saudiarabien vill att de som strider med vapen i hand ska vinna på marken och störta regimen. Det finns många bevis för att det förhåller sig så. Några citat av representanter för ”Syriens vänner” kastar ljus över situationen:

-Även om vi bortser från al-Qaidas globala jihadistiska agenda är grundproblemet det följande: Vill vi skapa en ny situation liknande den i Libyen mitt i hjärtat av Mellanöstern? Syrien ligger på en seismisk spricka –med religiösa seismiska sprickor och ideologiska sprickor- Syrien ligger på gränsen mellan en intressesfär dominerad av Iran och den sunniarabiska världen. Det är en plats där mycket står på spel och där det saknas effektiva ersättare”.

En kvinna bärs bort från sitt bombade hem i Aleppo den 13 oktober 2012

Orden kommer från Kamran Bokhari, vice-president för Middle Eastern and South Asian affairs at Stratfor, som är en amerikansk tankesmedja, specialiserad i strategiska studier och med stort inflytande i Washington.

-Det saknas effektiva ersättare , är nyckelorden i citatet ovan. För med ”effektiv” menas en politisk kraft som kan leda en ”ordnad övergång” i Damaskus, som utan att skapa en ”libysk” situation kan ta över efter Assads regim och samtidigt undvika att den syriska statsapparaten och då framför allt armén faller samman. Det innebär automatiskt att en militär seger för FSA:s miliser är något som imperialismen och oljemonarkierna vill undvika till varje pris, kanske till och med till priset av en seger för Assad.

-USA:s mål är fokuserat på att stödja ett slut på Assads regim, varför vi utövar omfattande påtryckningar på regimen via sanktioner och andra medel. Samtidigt verkar vi för att stärka Syriens Oppositionsråd som vi erkänner som den legitima representanten för det syriska folket, sa nyligen Ben Rhodes, Obamas tillförordnade nationella säkerhetsrådgivare vid en presskonferens.

Medlemmar i FSA i Aleppo kopplar av med dans. 19 oktober 2012

Problemet för Obama och andra krafter som söker ett ”ordnat” maktskifte är att det syriska upproret inte erkänner SNC som sin ”legitima representant”. Tvärtom finns det många bevis för att lokala miliser och den civila oppositionen i de lokala samordningskommittéerna LCC ser med stort misstroende på sina påstått ”legitima” representanter.

Summan av dessa komplikationer är att den materiella och finansiella hjälpen till de som kämpar inne i Syrien ges i form av dropp, tillräckligt för att upproret inte ska krossas, noggrannt begränsat för att de väpnade miliserna inte ska segra.

Ett uttalande av Lady Ashton, EU:s så kallade utrikesminister, gör det nästan pinsamt klart vad det gäller halvmesyrerna i hjälpen.

-Innan 18 februari är EUs ministrar i behov av absolut klarhet över vad som är och inte är tillåtet enligt EU-reglerna och vad oppositionen verkligen vill ha.

Det kan inte vara sant, man tror sig drömma. Efter två års uppror och tiotusentals döda funderar utrikesminister Ashton över vad oppositionen vill. Groteskt. Hon frågar sig om vapenembargot mot Syrien ska hävas och vilken utrustning som verkligen ska ses som ”non-lethal”, som exempelvis hjälmar och skyddskläder. Som om hjälmar skulle skrämma piloterna i Migplanen.

Resterna av en Mig-21 nerskjuten över Idlib 21 september 2012

Vapenembargot mot Syrien är inget annat än ett fikonlöv för Washington och Bryssel. För det råder bara ett vapenembargo mot oppositionen, medan vapenleveranserna från Ryssland och Iran fortsätter i högt tempo. Närvaron av några tusental jihadister i Syrien tas till ursäkt för att sätta droppkanyler på oppositionen. Qatars och Saudiarabiens stöd till de salafistiska grupperna, som den beryktade al Nusrafronten, är inget annat än ett försök att diskreditera revolutionära uppror i hemmapublikens ögon.

-Om ni funderar på att göra uppror mot Kungen och överheten går det som i Syrien, är budskapet till de i Qatar och Saudiarabien som tänker i oppositionella banor.

Den syriska revolutionen har behov av allas vår solidaritet. Risken att despoten i Damaskus ska gå segrande ur kampen om makten verkar öka för var dag som de kämpande miliserna saknar en utrustning värdig namnet.

Hur länge till ska familjen sitta i guldstolar?

Befolkningens förmåga att strida har gränser. Lidandet under flygbomberna och stridvagnarnas granater blir en dag till slut outhärdligt. Motståndskraften är inte outtömlig. Utan avgörande segrar inom kort finns det en stor risk för att Assads välbeväpnade arméer och gangstermiliser kan vända situationen till ett nederlag för revolutionen.

Då kommer de som verkar för en ”ordnad” övergång utan seger för upproret att stå som ansvariga för att despoten lyckats klamra sig fast vid makten och det för många år framåt. Och en seger för diktaturen kommer att sluta i ett hämndens blodbad på de tiotusentals unga människor som vågat resa sig och försvara revolutionen mot diktaturen med vapen i hand. Familjen Assad har redan visat vad den är kapabel till. Tiotusentals medborgare i Hama slaktades utan pardon 1982.

Segra eller dö. Det är de enda alternativen som återstår för alla de som nu i två år stått upp emot diktaturen i en kamp för frihet och värdighet.

Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

François Hollandes afrikanska safari.

Publicerat av
9

Socialisten François Hollande är på krigsstigen. Frankrikes imperialistiska intressen i sin forna koloni i Afrika hotas av den islamistiska rörelsen i norra Mali och nu bombar franskt stridsflyg islamisternas baser. Den omedelbara ursäkten för det militära ingripandet var att den islamistiska fronten i fredags intog staden Konna som är strategiskt viktig för att skydda södra Mali och huvudstaden Bamako.

Franska Rafale

Formellt svarade Hollande på en begäran om hjälp från Malis tillförordnade president Dioncounda Traoré för att stoppa de islamistiska truppernas marsch mot huvudstaden, som enligt fransk militär kanske hade fallit inom loppet av ett par dagar utan det franska ingripandet. Konna togs tillbaka av regeringstrupperna under flygstöd av franska Rafale som sedan bombat islamisters baser i norr.

Hotet mot det mer tättbefolkade södra Mali är reellt. De islamistiska grupper som sedan mer än ett år kontrollerar norra Mali tillhör de mest extrema islamister som finns. I internationella media har de uppmärksammats för förstörelsen av muslimska kulturarv i Timbuktu som dessa extremister anser vanhelgar islam.

Fanatiker river ”heliga” gravar.

Men de tusentals människor som flytt undan islamisterna vet att det är inte bara moskéer och gravar som angrips. De tre islamistgrupper som i allians tagit makten utövar strikt terror mot befolkningen. Radio och tv har stängts av, musik är förbjudet, kvinnor har stenats, stympning har förekommit och barn tvingas bli soldater.

Mali har länge målats upp som en ”demokratiskt” föredöme i centrala Afrika. Men skenet har delvis bedragit. Trots existensen av en parlamentarisk demokrati har korruptionen och maktmissbruket varit utbrett och IMF:s ”strukturreformer” har undergrävt regimens legitimitet. Vändpunkten kom när Khaddafis välde föll samman. Flera tusen legoknektar i Khaddafis sold tog sig till norra Mali för att ansluta till de islamska grupper som funnits där under lång tid. De hade med sig tung beväpning och många fordon som sedan underlättat islamisternas rörlighet.

Al Qaida i Timbuktu

Situationen komplicerades dessutom av att regionens tuareger som i decennier fört en berättigad kamp för självständighet mot regimen allierade sig med de tre islamistiska grupper som agerar i norr. Mycket snabbt föll den maliska arméns enheter i norr samman och tre av fyra ”elitstyrkor” på plats hoppade av och anslöt sig till upproret. Det i sig var ett enormt fiasko för USA:s politik i landet. I fem års tid har amerikanska rådgivare utbildat Malis elittrupper. För att nu se en stor del av dem ansluta sig till regimens fiender. Vad Washington missade var att nästan alla chefer för elitstyrkorna i norr tillhörde den tuaregiska minoriteten. De anslöt sig helt enkelt till det egna folkets kamp.

Men i dag ångrar säkert ledarna för tuaregerna i MLNA (Tuaregernas befrielsefront) att de gick i allians med AQMI (al Qaida i islamska Magreb), Mujao ( Rörelsen för enhet och djihad i Västafrika) och Ansar al-din (en malisk salafistgrupp). Omedelbart efter den maliska arméns sammanbrott i norr drev de tre islamistiska grupperna bort MLNA från de erövrade städerna. MLNA som saknar religiösa förtecken passade inte in i islamisternas kalkyler.

Den regim som Hollande säger sig försvara saknar numera legitimitet i medborgarnas ögon. När armén kollapsade i norra Mali upplevde unga officerare det som handlingsförlamning från den sittande president Amadou Tourés sida och i en statskupp av yngre officerare avsattes Touré  den 22 mars 2012 av kaptenen Amadou Sanogo, som upphävde konstitutionen och upplöste de statliga institutionerna, samtidigt som kuppmakarna plundrade presidentpalatset Koulouba.

Kapten Sanogo

Sanogos styre blev inte långvarigt. Efter kraftiga protester från omgivande länder och Washington och Paris tillsattes parlamentets talman Traoré som tillfällig president då kapten Sanogo backade. Situationen i huvudstaden Bamako förblir instabil, för de unga officerarnas kupp saknar inte sympati i staden eftersom många ser islamisternas kontroll av norra Mali som en följd av korruption och handlingsförlamning inför islamisternas framfart och kontroll av kokainsmugglingen i den enorma ökenregionen.

François Hollandes beslut att ingripa militärt i Mali kan få långtgående konsekvenser. Det innebär att Paris knyter upp sig till en regim som ruttnat inifrån under lång tid på grund av just banden till den forna kolonialmakten och under IMF:s förödande ”strukturreformer”. Samtidigt finns det ingen öppen fientlighet i det tätbefolkade södra Mali mot den franska interventionen. Människorna där vet vad som väntar dem om islamisterna i norr skulle lyckas ta makten i landet.

I Paris agerar Hollande utefter den franska imperialismens intressen av att bevara en ”privilegierad” relation med de forna kolonierna. Av den orsaken deltar nu ”socialisten” Hollande i ”kriget mot terrorn” för att den korrupta eliten i Mali ska kunna fortsätta att härska över en befolkning som dignar under följderna av den internationella ekonomiska krisen och IMF:s nyliberala politik.

Hollande förklarar ”krig mot terrorn”.

Trupper från flera omkringliggande länder drar nu in över Malis gränser för att strida på Bamakos sida. Det är möjligt att detta kan bli slutet (det tillfälliga) för den islamistiska militära närvaron i Mali vilket ingen kommer att klaga över. Men grunden till det instabila läget finns kvar där. Den härskande elitens korruption och uppknytning till den franska imperialismen består och nya uppror för frihet och ett bättre liv väntar. Tyvärr också islamistiska rörelser för nattsvarta samhällen. De är i mycket den andra sidan av det nykoloniala myntet.

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Revolutionären Salem Khalf Assabsabi mördad av Assad

Publicerat av
Svara

De revolutionärt socialistiska krafterna i Syrien är små. Men deras deltagande i kampen är av stor betydelse som motvikt till den religiösa extremism som en minoritet av milisgrupperna står för. Tyvärr blir de också offer för diktaturens våld. Här under hyllar den Revolutionära vänstern en kamrat som mördades i en av Assads fängelshålor. För oss på bloggen känns Salems död tung och vi instämmer i hyllningen av honom.

”Vår kamrat dog i Säkerhetstjänstens källare i Damas.

Född 1960.

Avslutade sina studier vid Institutet för Kommunikation 1980.

Gift och far till fyra barn: Ashraf, Aysir, Ayhem och Aktham

Två av barnen, Ashraf och Aysir, arresterades för fyra månader sedan. Efter tre månader släpptes Ashraf medan Aysir hölls kvar. Han är fortfarande fängslad.

Vår kamrat Salem anhölls den 14 april (2012) av militärens Säkerhettjänst i stället för hans son Ayham i syfte att Ayham skulle låta sig tas till fånga. Salem överläts till enhet 215 i Damaskus. Den 19 maj förvärrades hans hälsotillstånd snabbt i en håla avsedd för 800 fångar där dagliga dödsfall väntar.
Det började med migrän, sedan paralyserades höger hand följt av en generaliserad förlamning och näsblod. Hans medfångar ropade efter fångväktare då de trodde Salem var döende. Men vad tror ni hände? Vakterna överöste honom med slag, han tappade medvetandet och dog inom en halvtimme kvällen den 19 maj 2012. Hans kropp har inte lämnats ut.

Ära i all evighet åt vår kamrat och åt Syriens alla martyrer.

Skam och vanära för mördarna.

Revolutionära vänstern (Syrien)”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

-Nej till dialog med Assad.

Publicerat av
4

Det säger inte bara det civila och väpnade motståndet under ledning av de lokala samordningskommittéerna, LCC, och den fria syriska armén, FSA, som svar på Bachar Assads krigstal häromdagen.  I ett oväntat uttalande tar också den ”lagliga oppositionen” avstånd från Assads inbjudan till ”dialog”. Det handlar om en viktig del av den opposition som finns representerad i parlamentet och som går under beteckningen samordningskommittén för nationell och demokratisk förändring, CCCND, som i ett fränt uttalande kallar Assads tal för ett ”krigstal”.

-Vi deltar inte i en nationell dialog innan våldet upphör, alla fångar släpps, en garanti ges för humanitär hjälp till alla drabbade områden och innan en offentlig kommuniké klargör vad som skett med alla försvunna, förklarade Hassan Abdel Azim, ledare för CCCND.

Han menade också att förslaget var ”orealistiskt och ogenomförbart” bland annat för att talet i praktiken innebär att Assad ”kräver av sina motståndare att de lägger ner vapnen och betraktar honom som segrare”, vilket saknar kontakt med verkligheten på marken.

I uttalandet förkastar CCCND också regimens prat om en ”utländsk komplott” och slår fast att Assads ”krigstal” visar på ”regimens försök att behålla landet i sitt grepp”.

Även CCCND tar avstånd från Assads inbjudan till dialog

Regimen isoleras allt mer. Vore det inte för Rysslands och Irans lojala stöd, och det vapenembargo som väst i praktiken upprätthåller mot FSA hade Assad redan varit störtad. Nu närmar sig det ögonblicket ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vita Huset stärker jihad i Syrien.

Publicerat av
9

-Vi säger till omvärlden att vi inte vill ha deras militära intervention utan att vi vill att de ger oss ett avancerat luftvärnsförsvar. Det syriska folket kan avsluta striderna inom några veckor om vi får ett sådant stöd, sa oppositionsledaren Riad Seif som kommentar till Vita Husets erkännande av oppositionsens nya centralråd.

Det är ett cyniskt spel som leds av Obama. Den fria syriska armén, FSA, får inte den materiella hjälp som behövs för att skydda städer och byar mot Assads MIG-plan och helikoptrar. Samtidigt stärks de mest extrema salafisterna av pengar och vapen från Qatar och Saudiarabien. På marken leder det ungdomar att av rent praktiska skäl ansluta sig till dessa jihadgrupper, inte av religiös övertygelse utan för att få bättre vapen.

Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande.

Beslutet att sätta upp milisen al-Nusra på ”terroristlistan” är lika kontraproduktivt. För det första är al-Nusra den enda salafistmilisen med sina rötter i Syrien. Det finns andra mindre miliser som däremot är direkt kopplade till AQI (al Qaida Irak) som exempelvis milisen Abdullah Azzam, en minigrupp utan verklig slagstyrka.
Al-Nusra däremot växer snabbt i regionen kring Aleppo och i öster på gränsen till Irak. Den amerikanska regeringens egen tankesmedja Institute for the Study of War, ISW, visar i en nyligt publicerad rapport att al-Nusra visserligen är en extrem salafistisk grupp men att den inte omfattar al-Qaidas globala jihad för ett krig mot alla ”otrogna” världen över.

Obamas beslut att ”stämpla” al-Nusra kommer bara att spela dem i händerna och stärka dess roll.

Läs ISW:s detaljerade rapport ”Jihad in Syria”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det fria Douma – syrisk demokrati.

Publicerat av
14

Det här dokumentet är inte helt färskt. Jag har inte heller tillräcklig information för att garantera att staden Doumas skötsel fortfarande fungerar enligt den rådsmodell som beskrivs i dokumentet här under. Det viktiga med dokumentet är dock att det konkret visar hur befolkningen självt tar över den sammanfallande statsapparatens funktioner. Det folkliga självstyret har alltid varit ryggraden i demokratiska och sociala revolutioner. Syrien är inget undantag. När väl diktaturen faller kommer vi att kunna se mer konkret hur baskommittéer och råd varit avgörande för att hålla det revolutionära upproret i gång så långt tid och under så svåra omständigheter.

Här under följer en beskrivning av situationen av den Revolutionära Vänstern och detaljer i staden Doumas deklaration om självstyre.

*************

 Det fria Douma – folkliga rådskommittéer och basdemokrati.

Trots de intensiva dagliga bombningarna av bostadskvarter och infrastruktur i i staden Douma har revolutionärerna befriat staden från den statliga administrationens dominans, från privatmilisen Shabiha och arméns vägspärrar.

Det stadsråd som valts av stadens befolkning publicerade en kommuniké som hyllar vår heroiska befolkning som rensat staden från repressiva organisationer som säkerhetstjänsten, armén och Shabiha samt vägspärrarna.

FN:s observatörer på besök i Douma, som ligger 10 km nordost om Damaskus.

Rådet uppmanar befolkningen att ta sitt ansvar för stadens skötsel, i skyddet av offentlig och privat egendom, i bekämpningen av stölder, vandalism, bränder och andra ärenden. Rådet uppmanar också alla att ge all dokumentation gällande den typen av tjänster till den kommission som rådet utsett till att sköta sådana ärenden. Allas samarbete med rådet är önskvärt för att göra vår stad till en bättre plats än den varit.

Kom ihåg att Douma förstörts till stora delar och att Doumas stadsråd ses som ett demokratiskt exempel för det syriska folket och som efterföljts i flera befriade zoner. Douma med mer än en halv miljon medborgare har delats upp i regions- och kvarterskommittéer. Här följer detaljer:

  1. Staden har delats upp i tolv geografiska enheter. I varje zon väljs kvarterskommittéer bestående av fem medlemmar och en ordförande väljs av varje kommitté.

  2. Tolv olika specifika kommittéer tillsätts gällande: sjukvården, kvarterets försvar, skydd av offentlig och privat egendom, tekniskt underhåll, finansen, juridiska ärenden, reparationer och nybyggnad, det fredliga motståndet och demonstrationer, offentliga relationer, informationsbyrå, kultur och utbildning, dokumentation och sekretariat.

  3. De lokala råden är sammansatta på följande vis:

12 ordföranden för kvarterskommittéer

12 ordföranden för de specifika kommittéerna

Och en rådsordförande.

  1. Det verkställande utskottet med elva medlemmar väljer en ordförande.

  2. Två gånger i veckan hålls ett öppet stormöte i Douma, onsdag och söndag, där alla problem i staden kan dryftas.

  3. En informationsbyrå för staden förmedlar all viktig information. Via den kan ni förmedla alla kommentarer och klagomål.

Kommentar : Medlemmarna i kommittéerna, råden och den exekutiva byrån har enats om följande förhållningsregler:

  1. Medlemmarna ska dela målet att störta den korrupta diktatoriska regimen och upprättandet av en demokratisk civil stat baserad på återkallbara mandat och arbeta för att detta realiseras.

  2. Varje medlem måste vara aktivist eller ge stöd till revolutionen, i vilken form det vara må.

  3. Varje medlem ska vara öppen, inte fanatiker, oavsett dennes partitillhörighet, religion, trosbekännelse eller plats i revolutionen.

  4. Varje medlem ska åtnjuta förtroende och vara uppmärksammad för sitt goda uppträdande och rättfärdighet.

  5. En medlems plats i en kommitté eller råd ska vara offentligt

  6. Kommittéernas och rådens uppgift är att sköta livet i staden på bästa sätt och med institutionella metoder.

 * Källa. « Frontlinjen » n°10 , publikation utgiven av Revolutionära Vänstern okt-nov 2012

* Översättning från arabiska till franska : L. Toscane.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Alla döda var klädda i pyjamas

Publicerat av
6

 

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

 

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh  av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,