Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 reaktion på “Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

  1. Ännu en spännande artikel. Förhållandet mellan Assad och Iran kunde utredas ordentligare, men det var ju förra artikeln förstås. Det är intressant att de vänder sig till väst och kräver någon slags förhållningssätt därifrån, utan att fundera på om USA och Frankrike alls har samma infallsvinkel. Bedyrandet om att Assad inte kunde göra någonting alls utan USA´s godkännande känns som en sista suck av den gamla föreställningen att USA bestämmer; det gör de inte alls, de har ingen fot inne i Syrien, landet med hållhake är Ryssland sen femtio år. EU och USA saknar allierade, de finns ingen olja, det fanns en historisk maktdelning som Assad själv skjutit i sank, och vare sig EU eller USA vet vad de ska göra. ”Väst” önskar sig en kontrollerad övergång till någon som har tillräckligt folkligt stöd, inte producerar miljoner flyktingar eller äventyrar oljeleveranserna. Alla är nöjda om Iran förlorar inflytande, utom Iran, Iraks shiaregering och Ryssland. Det är ingen i väst som vet vad de ska göra, utom en sak; inga målsökande robotar på export som hamnar hos salafister. Nu finns ändå risken att dessa får tag i allt möjligt rysktillverkat inom ett år.

    Det är svårt att se vad väst skulle göra rent handgripligt, om man inte vill öka vapenspridningen. Det känns som om väst i praktiken har en sovjetanpassad ”antiimperialistisk” utrikespolitik, som skulle gjort Kosygin glad. EN nofly-zon genomförd av Nato skulle konfronteras med moderna ryska luftvärnsrobotar, innebära en eskalering, och i praktiken resultera i att västs egna intressen av minimerade flyktingströmmar och stabila oljeleveranser riskerades. Det är lätt att se orsaken till våndan. Hur man än gör kan det gå åt pipan, det kostar pengar, saknas brohuvud och långsiktigt krigsmål. Bättre att göra ingenting.

    Försäkringarna om islamisternas begränsade inflytande är inget värda, vilket författarna själva medger. Om väst ingrep, hamnade den syriskortodoxa minoriteten i Quisling-ställning, det skulle ses som ett korståg. Det finns goda skäl att ligga lågt om man inte tänker köra racet ut, särskilt om man inte ens vet vad man vill, utan bara vad man inte vill. Det är revolution i Syrien, imperialismen intervenerar, i form av Ryssland, Iran och Saudi. Tre skurkar kommer med gåvor, inte till någon fredsfurste i krubban, utan till mera krig. Krig utan ände.

  2. hej Benny,

    jag tror ditt svar hamnade under musfällan, men jag skriver här ändå. Tack för översättningarna, de är intressant läsning, själv kan jag tre ord franska och lika många arabiska, så enda sättet att läsa detta är din översättning. Tack!

    Vårt kulturella filter, och arabernas, gör varje tolkning lite vag i kanten, tror jag. Man får hoppas på det bästa, det har redan gått så illa. Det senaste ryska utspelet innebär kanske att de insett att det inte finns någon väg tillbaka, att Assad antingen inte kan segra, eller bara segra till priset av rent folkmord.

Kommentera