Mitt vita Fagervik

Här växte jag upp. Den lilla byn Fagervik var från början ett brukssamhälle som skapades samtidigt med sågverket vid  Klingerfjärdens strand. Det var här författaren Elias Sehlstedt 1879 myntade ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg” då han med båt färdades genom Alnösundet. Ett par år senare stod Fagerviks ångsågverk färdigt. Min morfar hade just fyllt två år. Hans yrkesliv blev ett med sågen och senare massafabriken fram till 70-årsdagen. Han levde 26 år till.

Fagervik sett med Googles objektiv

Fram till 1975 var det ett aktivt brukssamhälle. Då stängde sulfitfabriken som togs i bruk 1912 och då med titeln Europas största pappersmassafabrik. Därefter omvandlades Fagervik till vad det är i dag –en trevlig by där man bor och låter ungarna leka fritt men där alla arbetar på annan ort. Med fabrikens nedläggning försvann allt i snabb takt, -kiosken, posten, speceributikerna, ja det fanns två, bagerierna som ett tag var tre till antalet, radio- och cykelaffären, och Stenhammaren där jag som liten stångades med andra barn om att stå först i kön till biomatinén.

Här följer nu bilder tagna i går, 28 december 2012, från ett Fagervik i vitt. Snön ligger djup och dagsljuset mitt på dagen är inte fotovänligt om inte solen skiner igenom. Därför är bilderna lika dunkla som dagen själv. Men nu vänder det och mer ljus varje dag ger hopp om vår och grönska inom kort. Ja, kanske inte så kort, men ändå.

När du kommer från Timrå centrum fyra kilometer bort är det första du möter en krok på vägen med skylten FAGERVIK. Här ligger på vänster sida hus utkastade mellan berghällar och backar. I folkmun kallades det ”Kråkstan”, ett namn som används ännu av de äldre. Kanske fanns det ovanligt med kråkor i tallarna på bergknallarna.

Det första som möter är de öppna fälten på höger sida med sluttningar som inbjuder till kälkåkning ner till fjärdens strand. Här låg sågverket och senare massafabriken.

De sista ruinerna efter fabriken revs för några år sedan och nu finns fri utsikt över, vattnet, Alnön och Timrå centrum i bakgrunden till höger. Ruinerna och den förgiftade marken var en gåva från Wallenbergarna. Saneringen betalades av Timrås skattebetalare.

Här ser vi Fagerviks ”historiska centrum”. I huset till vänster låg Posten, med postmästarens bostad ovanpå, en av byns ”finfolk”. Det lilla röda huset till höger är nu bostad. Men när jag växte upp var det vår motsvarighet till ”plattan”. Då var det Leon Olssons kiosk. Här samlades byns ungar för att köpa snask och serietidningar. Gubbarna för att slänga käft med Leon, som alltid gick segrande ur ordfäktningen. En större spjuver har nog aldrig levt i byn. Han hade alltid en historia på lager eller ett munvigt skämt som fick alla att skratta. Jag talar femtiotal. Så Leons kiosk var det enda stället där byns män kunde köpa under disk dåtidens banala magasin med exponerade damer. För sedlighetens och bymoralens skull fanns de inte synliga i kiosken.

Femtio meter längre fram på ”Storgatan” hittar vi Pensionatet, en av byns största byggnader. Här serverades mat och inlogerades arbetare och tekniker med tillfälliga jobb i fabriken. Nu är det ett vanligt bostadshus. Serveringen med husmanskost stängdes för decennier sedan. Hungriga kan nu välja mellan tre pizzerior i närliggande Sörberge vid E4.

Ett stenkast från Pensionatet ligger den här lilla stugan. Inte vilken stuga som helst. För i den växte jag upp tillsammans med mina föräldrar. Det var nära till Konsum, som var det gula huset bakom vår stuga. Nu har vårt lilla kyffe på 50 m² likt alla andra hus i byn utrustats med altan. Fram till 1951 fans det inte ens toalett inomhus och värmen kom från en vedspis som alltid slocknade mitt i natten under iskalla vinternätter. Men det var en tid då alla trodde på en bättre framtid. Det ekonomiska ”undret” förde snabbt med sig toalett inomhus, telefon, kylskåp, elspis och senare elvärme, och så TV när masterna sakta tog sig upp efter Norrlandskusten i slutet av femtiotalet. Materiellt sett var det långt ifrån dagens standard, men ingen var arbetslös, inkomsterna ökade stadigt varje år och ungdomen levde med stora förväntningar på framtiden. Allt är relativt och svaret på den eviga frågan om det var bättre förr är det upp till var och en att svara på. Som sjuttonåring lämnade jag min trygga lyckliga tillvaro i byn. Framtiden var öppen.

I ljuset från Bottenhavet ligger Alnön och täpper till utfarten från fjärden till havet vid horisonten. Vägen ner till båthamnen var en perfekt backe för ungarna i skolan intill. Vi kopplade ihop våra sparkar till långa tåg och fick upp bra fart.

Fagerviks skola. Allt lades ner i byn. Men skolan blev kvar. Det hängde på ett hår att den skulle stängas. Men Fagerviks omvandling till ”sovstad” förde med sig inflyttning av många nya barnfamiljer och i dag ljuder stoj och skrik från skolgården var rast. Här gick jag mina första sex skolår tillsammans med ett par hundra barn från trakten. Kvaliten på undervisningen var nog sisådär med moderna pedagogiska mått mätt. Det mesta var rabblande utantill. Namn på städer och älvar. Men vi lärde oss att läsa, skriva och räkna, som det hette. Tråkigast av allt var inlärningen utantill av en psalmvers till varje lördag.

Rasterna var roligast. Då spelade pojkarna (naturligtvis) fotboll på planen på den här bilden och på vintern rusade vi ut ur klassrummet för att jaga pucken. Det gick snabbt eftersom vi kunde sitta med skrillorna på i klassrummet om vi satte på dem riktiga skenskydd. I bilden bakgrund ligger Söråker och Indalsälvens utlopp.

Fagerviks enda vägkorsning ligger strax intill skolan. Här ser vi också byns finaste exempel på snickarglädje. Vägen till höger leder till ”Glöden”. Varför det kallades så vet jag inte. Kanske för att man brände mark för nybyggen när det begav sig. Men det var långt innan min tid. Då låg här skolungarnas favoritaffär –Sveas bageri, där en disk med lockande löskarameller drog till sig alla med en femöring i fickan. I samma hus låg Harry Vikners cykel- och radioaffär. Hos Harry köpte min pappa 1956 en Dux radiogrammofon, som förresten fortfarande står hos min mor. Då var den ett under. Med kamrater satt jag hukande framför lyckomaskinen som det gick att ta in Radio Luxemburg på. Vi stampade berusade i golvet till Bill Haleys ’Rock around the clock’.  Då rådde fortfarande censur på Sveriges Radio som inte ville bidra till ungdomens ”förfall”.

Vägen upp till vänster kallas ”egnahemsbacken”. Här byggde arbetare på fabriken sina egnahem i slutet av förtitalet och början av femtitalet. De flesta husen i Fagervik fanns redan när jag växte upp. Några har försvunnit en del har kommit till och alla har de moderniserats och naturligtvis försetts med jättealtaner där man kan jaga mygg varma sommarkvällar.

Så lämnar vi Fagervik med egnahemen i ryggen. Byn är inte stor men dess utslängda hus utan ”stadsplanering” älskas nog av de flesta som bor där i dag. Det är nära till det mesta, Timrå centrum, Sundsvall eller Sörberge vid E4 där det finns både mack och Svenska spel. Där bor min mamma sedan tio år. Där kanske hon firar sin 100-årsdag nästa år. Just nu är hon insnöad i det servicehus där hon bor fint, bättre än någonsin. I stugan i Fagervik var det trevligt men ändå knapert under större delen av livet.

Nu ser man inte över snöhögarna på terrassens blomlådor. Men de smälter bort med vårsolen och en ny cykel tar vid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

13 reaktion på “Mitt vita Fagervik

  1. Tack för nostalgitripp! Jag känner igen alltsammans: vedspisen, sparktågen, egnahemmet, Radio Lux . . . Jag kan fortfarande frammana ljudet när min mor stängde ytterluckorna på kakelugnen för natten. För att inte tala om isskåpet i trappuppgången!

    Men ”mitt” sågverk låg längre söderut, i Skutskär. I första klass fick vi en ny klasskamrat, en flicka som bott i Timrå. Det vilade alltid något magiskt över den orten, hon fick den att låta så speciell . . . hon var tjänstemannabarn och blev aldrig riktigt en av oss arbetarbarn.

    Om tid och lust finns: http://pyttiminpanna.wordpress.com/2012/10/21/varlden-ar-sa-stor-sa-stor/

    eller min berättelse om min far – brädgårdsindianen:

    http://pyttiminpanna.wordpress.com/2012/01/02/min-far-en-bradgardsindian/

  2. Hej Anita,
    Ja, Skutskär och Fagervik liknade nog varandra på den tiden. SOm sagt, nostalgitripp i vintermörkret.

    mvh
    Benny

  3. Väldigt intressant, Benny, att få läsa såna här personliga tillbakablickar från stöttepelare som man läst så många intressanta artiklar av, men då oftast om internationella ämnen och förhållanden.
    Göte skrev ju också en väldigt intressant artikel i Internationalen för något år sen om sin uppväxt på Hisingen och relationen till Volvokoncernen.
    Jag är ju själv storstadsbarn, men känner ändå igen mig i mycket av din beskrivningen av det dåtida Sverige. Det är naturligtvis nostalgi, och vissa saker saknar man verkligen, medans andra får en att inse framstegen i samhället sedan dess.
    Dagens nyliberala politik får en stor del av Sveriges befolkning att driva tillbaka mot ”Gammelsveriges” sämsta sidor.
    Fina bilder också. Ytterligare en röd stjärna i betygsboken!

  4. Janne, tack för det. Skoj när ett arbete uppskattas.
    mvh
    Benny

  5. Tack för fina bilder och fin text, det berörde mig verkligen!!
    är väldigt glad över att jag har fått vuxit upp i Fagervik…..tack Benny!!!
    Kram

  6. Hej Britt-Marie,
    Tak själv för uppskattningen. Ja,det var en fin plats att växa upp på.
    Ha det bra

    Benny

  7. Fin genomåkning av din barndoms boplats. Efter ett antal år i Umeå och många kontakter med människor från norr om Dalälven ända sedan 70-talet, känner även jag igen mig. Trots rötter i Göteborgs finare kvarter. Nostalgi är även djup kunskap om flydda förhållanden.

  8. Hej Benny.
    Tack för fina Fagerviksvyer. För mig är detta en åtetripp till barndommen då jag växte upp där på 80-talet, men han uppleva den stora nedmonteringen. När vi flyttade in fanns post, kiosk och konsum. En kommentar angående Kråkstan. Enligt vad jag hört är det så att Ångermanlänningar kallades för kråkor (Kramfors =Kråkornas stad) och att de bosatte sig i ”södra” Fagervik medans folk längre norrifrån samlade ihop sig i ”Lappstan” uppe vid det som senare blev Egnahemsvägen. Kanske sant :-). Vänlig hälsning Pär Östling, författare uppväxt i Bladhs hus, Bergtoppsgatan 20

  9. Hej Per, vad trevligt att höra från en fagervikare. Vi har väl aldrig mötts men jag vet var du bodde. Kurt Bladh var också författare så i det huset fanns det bildning i. Jag har också hört förklaringen om Kråkstan men vet inte om den stämmer.
    Var bor du nu?
    mvh
    Benny

  10. Hej gamla Fagervikare!
    Nja, Curt bodde faktiskt i Egnahemmen (Box 289 var vår postadress). Jag är hans storebror. Per bodde nog i vår farbror Ivars hus. Kråkteorin är nog alldeles riktig, men Lappstan (Torpet mer officiellt) har kanske fått sitt namn av familjen Thomsson som var samer, ”Tomssa” var vårt namn på mamman.
    Leif Bladh – alltid Fagervikare trots Daladiaspora.

Kommentera