Censur av kinesisk press från makthavarnas sida är inget nytt. Pressen är till och med mycket friare i dag än under ”rorsman” Maos dagar. Ändå har censurens ingrepp nyligen mot en veckotidning vuxit till en nationell fråga.
Protester utanför Nanfang Weekends lokaler.
Det hela började med att redaktionen på veckotidningen Nanfang Weekend ville publicera en nyårsledare baserad på den nye partichefen Xi Jinpings tal i december då han hyllade den kinesiska konstitutionen och sa att den garanterar medborgarnas individuella rättigheter.
Ledaredaktionen tog fasta på Xi Jinpings tal och lyfte i ledaren fram behovet av att följa konstitutionen, som bland annat garanterar pressens frihet. Men se det var att misstolka partiledningens intentioner. Den regionala chefen för censuren i Guangdong i södra Kina, ingrep och stoppade redaktionens text och publicerade i stället en hyllningsartikel av Partiet.
Scenariot för en konflikt var skrivet. Redaktörerna och journalisterna publicerade den egna ledaren på tidningens websida vilken snabbt togs bort av webcensuren tillsammans med alla kommentarer som redan börjat cirkulera. Varpå andra tidningar, som Nanfang Metropolitan och Caijin, i sin tur spred ordet vidare för att sin tur censureras. I ett vipps var ingreppet mot Nanfang Weekend känt av landets urbana ”medelklass”.
Demonstranter kräver pressfrihet
Hundratals demonstranter samlades utanför tidningens lokaler i solidaritet med redaktionen med krav på press- och yttrandefrihet. Snart fanns polisen på plats och föste undan demonstranterna som ”var ett hinder för trafiken”. Med eld i baken vågade myndigheterna inte ens säga att den förtryckte demonstranternas konstitutionella rättighet. Trycket på tidningens redaktion ökade och fyra dagar senare ingicks ett avtal med redaktionen. Ingen redaktör eller journalist avskedades, inte omedelbart i alla fall och censuren förbinder sig att inte ingripa innan artiklar publicerats.
Samtidigt agerade partiledningen i Peking i vanlig ordning. Regeringsorganet Global Times skrev att allt var ”utländska krafters” fel. Assads propagandametoder sprider sig tydligen snabbt till diktaturens uppbackare. Journalisterna kallades dock inte terrorister, ännu.
Det hela kan synas vara en ”liten” story. Men till skillnad från lokala protester mot korruption och maktmissbruk är censuren en explosiv fråga. En korrupt lokal potentat kan avsättas och ersättas utan större problem. Men när det gäller pressens frihet står partiledningen inför ett dilemma den saknar svar på. Om den släpper loss pressen och avskaffar censuren kommer Kommunistpartiets enväldiga makt att omedelbart ifrågasättas. Om den upprätthåller censuren växer bara missnöjet.
Partibyråkratin i all sin splendör.
Den nya relativt välbärgade och välutbildade ”medelklassen” i landets större städer nöjer sig inte längre med underdånighet och tystnad i utbyte mot välstånd. Det har under lång tid varit en vanlig förklaring till ”stabiliteten” i landet. Allt talar för att det ”kontraktet” mellan partiet och ”medelklassen” inte längre kommer att hållas.
-Varför höll vi tyst? Därför att vi lever i en tid då någon kan ta ifrån dig jobbet med ett enkelt telefonsamtal, därför att man måste föda familjen, därför att du sätter dina journalistkollegor och tidningen i fara om du vågar säga ifrån. Vi talar ut därför att vi inte står ut längre, därför att det som drabbar en av oss drabbar oss alla, därför att det hänger ett svärd över huvudet på alla mediearbetare och för att vi vet att de som kämpar för frihet och rättvisa inte står ensamma.
Orden lades ut på Nanfang Metropolitans hemsida av tidningens vice-direktör. De visar att rädslan för övermakten börjar ge vika för ett mod som kan förflytta berg. Kommunistpartiets nye partichef Xi Jinping kanske har svåra tider framför sig.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, Censur, Southern Weekly, Revolution,
