USA- en stormakt på fall?

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

7 reaktion på “USA- en stormakt på fall?

  1. Väldigt bra inlägg. Det är sånt här man kan undra över men har svårt och hitta några bra svar. Ha en bra dag! 🙂

  2. Företagen är numera multinationella, det finns ingen poäng med krig mellan utvecklade nationer. Politiker jobbar frenetiskt på att decimera nationalstatens möjligheter att hindra handel utan att deras egen födkrok ska bortrationaliseras, det kräver mycket arbete, många paragrafer, många insatser från skattebetalarna. Varför skulle USA starta krig mot Kina, kineserna tillverkar Walmart-sortimentet? Varför skulle kineserna starta krig mot USA, skulle de vinna något på att döda kunden?

  3. Absolut inte men dom har allt att vinna på och eliminera konkurrenten. Ty sådan är marknaden, att jaga föda eller att själv bli föda åt någon annan, det är kapitalismens hårda lag.

    Det är kinesernas tur nu, det är dom som jagar födan och inte bara i USA. Det sker över hela världen.

    Sen kan du ju fundera lite över hur mycket av överskottet som går till att bygga upp en militärmakt 😉

  4. Pingback: Sötsura karameller « ASPO Sverige

  5. Precis. Är summan bara tillräckligt stor så är det rätt med kommunism.

    Lite tråkigt för Kuba kanske men jag tycker man klarat sig rätt bra ändå 🙂

  6. De flesta handlare vill att kunden ska titta in varje dag med nya prasslande sedlar. Ett kinesiskt anfall på USA skulle göra hela deras finansiella tillgångssida officiellt värdelös, ett amerikanskt anfall på Kina är totalt meningslöst, det är bara att strunta i att betala skulden. Eliminera konkurrenter? Detta är ett gift par med förbjudande skilsmässokostnader.

    Det finns reella kinesiska problem; råvaror och demografi. Så länge pax americana gör oljeimport möjlig behöver inte Kina erövra oljeproducenter, man säljer dyra maskiner och köper billig olja. Kinas affärer görs under fördelaktig amerikansk militär dominans, att slippa ta kostnaden men ha fördelarna är uppskattat också i Sverige. Kina kommer att få en inhemsk marknad med konsumtion som håller igång efterfrågan. Allt stöd till kinesiska fackföreningar!

    Kina går på kol. Kina beundrar USA och har konflikter med sina grannar Japan och Ryssland. Den amerikanska omallokeringen av militärresurser till Stilla Havet och gulfen är kalkylerad.

Kommentera