Författararkiv: Göte Kildén

Mellan skurar och ösregn

Publicerat av
Svara

 

Mellan skurar och ösregn finns det mycket som skimrar.  I våra tider när upplevelseindustrier och långväga charterresor framställs som livets mening kan det kännas futtigt att följa en bäck till dess källa eller snarare till det område där den rinner upp.

.

.

Vi började med att gå över den ås med sten som kantar gärdet nedanför vår lillstuga. När indelningsverket upphörde och vårt gamla båtmanstorp blev ett eget hemman röjdes här mark. Kärr, morän och skog blev åker efter decennier av slit med sågar, spett och dragdjur. Det är inget bronsåldersröse uppfört över döda. Men väl monument över de som byggde vårt land.

.

.

Bäcken var ”Plommonån” när barnen som små lekte ”Lilla huset på prärien”. Vattnet har en lång färd kvar till Göta älv men väl där kommer den att bidra till Nordens största vattendrag med dess maxflöde på 1 000 kubikmeter i sekunden. ”Gautrelf” som den hette på fornvästnordiska. Gautr var ett av Odens alla namn och älven med dess väldiga flöde var säkert en viktig del av människors dåtida gudsdyrkan.

.

.

Så här såg vår åkerteg ut innan den röjdes – och dränerades. I nästa sekel kanske vi exporterar vatten till ökenområden – och får tillbaka solenergi. Här inne finns allt från trollsländor till vildsvin, hjort och älg.  

.

.

Vill man ha ro är det bara att sätta sig ner på en stubbe. Stilla och tyst. Endast vattenporlet får prata.

.

.

Här i björnmossan rinner en del av bäcken upp. I fantasin är det lätt att förstå hur svårt det förr var för människor att ta sig fram på landbacken. Det var vattendrag, sjöar och kuster som gällde när man skulle ”ut och resa”.

.

.

I de mörka granskogarna frodas trattkantarellen. Den växer drösvis i grupper och älskar allt regn som kommit.

.

.

Visst kan kärleken blomma om hösten. Väl hemma får vi ögonfröjd och värme av vår kärleksört.

.

.

Vår labradortik Freja tycker om att mumsa på bär och frukter. Hon kan spåra en vildapel på en kilometers håll. Här spanar hon in några amerikanska blåbär.

.

.

…och repar åt sig.

.

.

Blåbär, hallon, björnbär – även våra nypon stryker med. Labradorer är kända för att vara matvrak och vår Freja är inget undantag. 

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media:

 

I Grekland begravs ”välfärdsstaten” – och det gryr för fascisterna

Publicerat av
Svara

.

Grekland har varit i en djup ekonomisk kris sedan december 2009. För många, oftast de svagaste, har realinkomsten sjunkit med 50 procent. Andra kvartalet 2012 var arbetslösheten bland landets unga, 15-24 år, 53.9 procent. För unga kvinnor, de värsta drabbade, var siffran ofattbara höga 62.1 procent. Otaliga strejker, demonstrationer och kokande protestmöten har avlöst varandra. Den sociala misären har fortsatt att breda ut sig. De två valen i våras, sommarhettan samt utdragna förhandlingar mellan den bräckliga regeringskoalition som bildades och ”trojkan” har inneburit en avmattning av någorlunda samordnade fackliga och politiska protester. Många ben har tröttnat, motstånd har blivit till uppgivenhet och emigration.

.

.

Symbolisk begravning av den grekiska ”välfärdsstaten”.

.

Men i går, samtidigt som sommarens infernaliska hetta börjar vika, såg det ut som om Grekland åter kommer att få en het höst. Den breda uppslutningen bakom generalstrejken innebar att det sociala motståndet åter kom på fötter vilket fick industrin, hamnar, flygfält, tåg, tunnelbana och offentliga verk att samtidigt stanna.

”Det är hög tid att säga ifrån”, sa Syriza`s ledare Alexis Tsipras när han vände sig till den stora demonstrationen i Aten. ”Regeringen är oförmögen att försvara ens våra mest grundläggande sociala behov. Den inhemska regeringstrojkan tillsammans med den utländska använder barbariska metoder som innebär en förintelse för det civila samhället. Grekland kan inte förvandlas till en oändlig social kyrkogård”.

Den ”inhemska trojka” som Tsipras brännmärkte består av det traditionella högerpartiet Ny Demokrati, socialdemokraterna i PASOK samt vänsterpartiet Demokratisk vänster. Dess förhandlingar med den ”utländska trojkan”, EU, ECB och IMF, om nya nerskärningar med 12 miljarder euro är inne i ett slutskede och slutresultatet väntas komma upp i parlamentet nästa vecka. Det finns en del skillnader mellan de olika parterna. I regeringen vill Demokratisk vänster rädda sig eget skinn genom att spara mer på militären och i den utländska trion finns det motsättningar mellan EU och IMF. Tysklands järnlady Angela Merkel tycks ha fått lite rost och menar pikant nog att IMF:s Christine Lagarde är för okänslig och hård och inte visar tillräcklig politisk känslighet. Merkel vill ge Greklands svaga regering – och sig själv – lite mer tid och rådrum. Men oavsett utgången kommer Greklands ekonomi att fortsätta sitt ras.

.

.

Fascistiska aktivister från Gyllene Gryning delar ut matpaket i Aten

”Bara till greker”! Pengarna kommer bland annat från den grekiska diasporan

i New York där man organiserat samlar in pengar

.

Det innebär att Greklands politiska vänster mer än tidigare måste betona och förankra ett regeringsalternativ med ett program som innebär ett tydligt farväl till bankernas styre och en början till ett uppbrott från dess grepp över ekonomin. Inte minst gäller det också att vara tydlig med att berätta om det rasande nationella och globala motstånd en sådan väldig omvälvning skulle möta. Syriza`s framgångar i vårens två val handlade till en stor del om att tala om ett alternativ, en vänsterregering som gav människor en förväntan om en verklig förändring.

Tiden hastar. För det är inte bara mer uppgivenhet, emigration och kriminalitet som annars står för dörren. Det fascistiska partiet Gyllene gryning väntar inte och har dag för dag tagit mer plats i politiken – framförallt på gatorna. Så sent som i lördags talade två olika opinionsundersökningar om en stagnation för de båda ”huvudalternativen” Ny Demokrati och Syriza. Bägge har sjunkit tillbaka under sommaren och hamnar kring 20 procent. Samtidigt är det 8.8 procent av väljarna som i dag skulle lägga sin röst på fascisterna. Mer än socialdemokratiska PASOK som får 7.3 procent. Sekteristiska Grekiska kommunistpartiet har ett rekordlågt stöd med 3.8 procent, mindre än Demokratiska Vänsterns 4.8 procent…

.

.

Gyllene Gryning försöker utnyttja den grekiska nationalsymbolen,

spartanernas kung Leonides, till en symbol för sina stormtrupper

.

Gyllene gryning utnyttjar febrilt människors missnöje med krisen. När regeringens minister för en tid sedan, syftande på fascisternas våldsgrupper, förklarade att han minsann inte tänkte tolerera några ”stormtrupper, svarade dess ”Führer” Nikos Michaloiakos direkt. Inför en samling med trehundra egna uniformerade ordningsvakter, framför en staty föreställande landets nationalhelgon den spartanske kungen Leonides, skrek han ut: ” Vi är här. Ni är stormtrupperna. Låt dom komma hit så ska vi krossa dom!”. Han redovisade också sitt förakt för parlamentet och dess hopplösa förhandlingar. ”Det finns förrädare överallt. Vi känner oss inte särskilt bekväma i parlamentet. Om dom vill kan vi lämna i vilket ögonblick som helst. Vi kan gå ut på gatorna så kan dom få se vad det här med stormtrupper verkligen är”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Spanien – bildreportage från polisbrutaliteten

Publicerat av
Svara

.

I Spanien möts protesterna mot massarbetslöshet och brutala besparingsprogram med gummikulor och batonger.

.
Här hittar du ett bildreportage från dagens Guardian:

.

.

Kan kompletteras med en senar bildens från generalstrejkens Grekland:

–

 

–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Business as usual, allt är ett enda Geschäft…

Publicerat av
6

I två dagar har vi i våra trakter haft ”planerade strömavbrott”. ”På grund av byte av rötskadade stolpar är vi nödsakade att avbryta spänningsleveranserna”, hette det i informationen som damp ner i brevlådan.

Det är sådant som händer på landet. På kvällskvisten kan man i god tid elda på i pannan, tappa upp dricksvatten och ställa in några rågade vattenhinkar på toa. Sedan är det bara att tidig morgonstund fylla på termosarna och vara tacksamma för nätleverantörens framsynthet. Vi vill inte ha oplanerade avbrott när nästa Gudrun drar in över Alefjäll.

.

.

Klipp från ”Norran” i går

För min egen del innebar det att en stor del av min kontakt med yttervärlden bröts och i går kväll när allt åter var som vanligt stod det helt plötsligt klart – på denna korta tid när jag varit bortkopplad – hade Sveriges politiska karta till en del ritats om.

Socialdemokraternas nya fyrspann i rikspolitiken: Stefan Löfven partiordförande, Carin Jämtin partisekreterare, Mikael Damberg gruppledare i riksdagen samt Magdalena Andersson ekonomisk taleskvinna i riksdagen, hade valt att presentera partiets höstbudget som en ”Affärsplan”. Inte som ett satirprogram i PI:s ”God morgon Världen”, utan på allvar…

”Jag har levt hela mitt vuxna liv med näringslivet och vet att när man är väldigt fokuserad då kallar man detta för en affärsplan”, ska Löfven ha svarat sina kritiker.
Själv har jag under åren haft en del sporadiska möten med en del av de chefer Löfven levt med. Under mitt vuxna liv vid Volvo Lastvagnar var jag i tjugo år gruppordförande för den ”tunga monteringen” vid först Lundbyverken och sedan Tuve. I det jobbet ingick ibland förhandlingar/informationsmöten där ledningen berättade om sina visioner. På 1980-talet hette det i Volvos policy att ”människan var i centrum”. Cheferna berättade om hur de såg på sin affärsverksamhet och sina idéer för framtiden. Den tidens Metall pratade samtidigt om ”Det goda arbetet” där vi skulle få mer att säga till om. I Metallarbetarförbundets stadgar hette det fortfarande ”att produktionen skulle socialiseras”.

.

.

På 1990-talet blev det i stället ”Kunden i centrum” och viktiga fackliga landvinningar började samtidigt rullas tillbaka. I det nya seklet blev det till sist snabba cash som gällde , vinsten sattes i centrum. Det var nu begreppet ”Affärsplan” blev modernt och nya eleganta sådana presenterades oavbrutet i fina bilder med hjälp PowerPoint. Det goda arbetet var borta och in kom bemanningsföretagen.

I affärsplanerna fanns de riktlinjer som vi alla skulle leva med, sa man. Vare sig vi monterade en dörr, delar av en motor eller kvitterade ut chefsbonusar i miljonklassen.

Vi hade faktiskt en chef, på väg upp i karriären, som berättade för oss metallare på större möten att han hade den viktiga ”Affärsplanen” på nattduksbordet. Runt fikaborden skojade man snabbt till det hela och sa att ”han säkert läste högt ur affärsplanen för sin unga, vackra hustru innan det var dags att släcka nattlampan”…

Löfven har sett hur direktörerna har gjort och vill nu gärna visa svenska folket att han också kan. Man kan skratta åt eländet – eller gråta. Karin Pettersson på ledarsidan i Aftonbladet var kritisk. Språkbruket är ”fånigt” och ”fattigt”. ”Konsultmumbojumbo”, dessutom var planen ”helt utan nyheter”. Men hon valde ändå att ta det ganska lättsamt och vill fortfarande tro att ”socialdemokraterna inte kompromissar med det som är viktigt på riktigt”. Allt kan inte ha blivit business eller ett enda geschäft.

Själv blir jag förbannad. Valet av ordet ”Affärsplan” – samt allt tal om att öka konkurrenskraften – är ingen tillfällighet utan bekräftar att socialdemokratin vill utplåna sin egen historiska identitet som en arbetarörelse. Stefan Löfven tycks efterhand ha slutat att vara en facklig företrädare. Han har till synes slukats av motparten och det är den rollen han vill fortsätta med som partiledare. ”Företagen är inga särintressen”, ”Man kan inte göra något åt vinster i välfärden”, säger han samtidigt som socialdemokraterna i Malmö skickar sin viktiga motion till kongressen 2013 att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg”.

.

.

Det var ingen affärsrörelse som växte fram

Fackföreningsrörelsen bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetare

Här stenhuggare i Hunnebostrand på marsch

I AB Volvos senaste nummer av sin koncerntidning Global Magazine (tryckt på tolv språk) berättar Huvudförhandlaren vid lokalavdelningen UAW 2069, Rick Reeves, om sin nyvunna insikt för arbetskamraterna i andra länder:

”Vi insåg att vi spelar i samma team; ledningen, facket och de anställda. Det är konkurrenterna som är fienden”.

I Sverige skulle det alltså vara Scania som är IF Metalls fiende. Även alla metallarbetarna.  Inte den egna motparten.

Kommer man fram till en sådan slutsats upphör egentligen hela meningen med en fackförening. Vad ska den vara bra för om den ändå spelar i samma lag som företagsledningen? Varför betala ett gäng med byråkrater som inte fyller någon egen funktion? Den historiska drivkraften för alla fackliga rörelser har varit att försöka upphäva konkurrensen mellan arbetare i det egna landet och internationellt.

.

.

Klipp från gårdagens hemsida Sveriges Radio Göteborg

Facklig solidaritet handlar även i dag

om att  upphäva konkurrensen mellan oss arbetare

.

Sak samma gäller givetvis för ett arbetarparti och en bredare arbetarrörelse. Har den ingen egen roll, ingen egen plan för framtiden, ingen egen identitet. Ja, om dess företrädare till och men pyntar sig genom att pråla med borgerlighetens marknadsideologi, vad gör den då för nytta? Är det inte lika bra att skrota det som är kvar. Helt enkelt en kostnadsbesparing för den affärsplan som ska gälla?

Ser till sist att AB Volvo i går valde att välja bort ordet ”affärsplan” i gårdagens pressmeddelande om bolagets nya besparingsprogram. Nu är det ”Strategi” som gäller! Frågan är om Löfven hänger med i svängarna?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,GP3,AB1,

Katterna har blivit hermeliner

Publicerat av
12

Från så gott som alla ekonomer och politiska läger har regeringen och Anders Borg kritiserats för att den, trots att Europas är på väg att malas ner i recession, inte i tid har motverkat detta på hemmaplan genom att öka statens utgifter.

.

Med moderaterna i regeringen fortsätter vi att tappa greppet

– om de gamla och sjuka samt välfärden i stort.

När löven nu virvlar ute och höstbudgeten lagts står det klart att Borg sent omsider valt att öppna plånboken. Om än försiktigt och mest med en rejäl dusör till näringslivet i form av sänkt bolagsskatt. Detta samtidigt som pensionärerna på gamla dar får trösta sig med en ynklig napp i form av en femtiolapp i månaden…

Hur svarar då socialdemokraterna? Ja, egentligen inte alls. Som under så lång tid. ”En svensk tiger”, hette det under Andra världskrigets beredskapsår. ”En socialdemokrat tiger”, heter det med Stefan Löfvén som partiledare. Vi får i sak veta att ”det egna alternativet kommer om två veckor”. Men samtidigt kommer två utspel som ger oss en del förhandsbesked.


.

På Facebook dansar denna underbara teckning av Jan-Erik Ander

runt på massvis med sidor. Under stort jubel.

Häpnadsväckande nog valde partiets ekonomiska taleskvinna, Magdalena Andersson, att i SVT Aktuellt attackera Borg för att han med sin budget ”äventyrar ordning och reda i statens finanser”. Hon slängde i väg ett riktigt bomskott genom att främst sikta in sig på att ”statens överskottsmål på en procent riskerar att bli något mindre nästa år”. Borg, som så länge kritiserats för sin återhållsamhet, kunde elegant kommentera missen genom att säga att så ska konjunkturpolitiken se ut. ”Lite över målet i goda tider, lite under när ekonomin blir sämre”…

Visst, Andersson fick också in ett höftskott mot den sänkta bolagsskatten, ”Man ska inte låna till en vidlyftig sänkning av denna”. Men samtidigt sköt hon också därmed sin egen partiledare i foten. Han har redan sagt sig vara för en sänkning. ”Om än kanske inte lika stor”. När partiets eget budgetförslag blir klart kommer skillnaderna mellan regeringens förslag och de egna alternativen tragiskt nog att som vanligt bara kunna räknas i promille av statsbudgeten.

”Katterna har blivit hermeliner. Det politiska ointresset och likgiltigheten inför regeringsalternativen kan fortsätta att breda ut sig.”

En gång i tiden, i det sekel som var, utkämpades i det socialdemokratiska regeringskansliet en livad strid mellan ”de röda och de vita rosorna”. De ”vita” vann med sin banérförare Kjell Olof Feldt och denne kunde sedan se till att bereda vägen för alla de avregleringar och privatiseringar som vi fått utstå, oavsett färgen på regering. I dag har den vita rosen slokat. Likt oss andra som grånat är den före detta finansministern vissnad och lite skrynklig. Men en del kraft finns kvar och så här på gamla dar varnar han därför i Expressen för den utveckling han själv var barnmorska till. ”S och regeringen är mer lika än någonsin”, hävdar han. ”Stick ut! Säg att utan högre skatter kommer välfärdsstaten inte bevaras”. Trogen sin vita färg från den gamla partifejden föreslår han sedan som lösning ”höjd moms på mat”. Tanken på att beskatta de rika finns inte i den egna vokabulären. Bara ordet ”kapitalbeskattning” skulle nog få de även de vissna blombladen att tappa de rester av svagt vitt som ännu kan skönjas.

.

”Politik är att vara viljelös”

Frågan om hur man ska öka skatten för de rika är lika frånvarande hos socialdemokraternas enmansutredare i skattefrågan. Det är Leif Padgrotsky som samtidigt med regeringens budget visar upp de riktlinjer han vill rita upp för framtiden.  Allt ska egentligen förbli vid vad det är. Palmes motto om att ”Politik är att vilja” har förvandlats till dagens : ”Politik är att vara viljelös”. Visst, han mumlar också något i sitt granna skägg ”om stora skattesänkningar för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa”. Men sedan rutinmässigt med tillägget ”På sikt”….

”Socialdemokraterna jobbar för att förstärka den agenda som redan finns”. säger partiets dåliga samvete Göran Greider.

Katterna har blivit hermeliner. Det politiska ointresset och likgiltigheten inför regeringsalternativen kan fortsätta att breda ut sig.

För Vänsterpartiet borde det som sker också betyda ett uppbrott från den så länge omhuldade tanken på en ”rödgrön regering med (s), (mp) och (v). Inte så att man slutar att argumentera för ett regeringsskifte. Vi måste naturligtvis göra oss kvitt borgarna. Men politiken för en tänkt ny regering måste alltid hamna i centrum. Jonas Sjöstedt måste ta av sig kavajen, lätta upp slipsknuten och strunta i att alltid vara så välkammad när han diskuterar regeringsfrågan. En regering för Sveriges många löntagare kräver ett uppbrott från dagens underkastelse inför marknadsekonomin. Propagandan för ”Välfärd utan vinst” är en bra början. Men inte mer.

.

Från Sergels torg i måndags. Upptakten till demonstrationen för

Välfärd utan vinst. Foto: Socialistiska läkare.

I kampanjen för ”Välfärd utan vinst” blottläggs dessutom Miljöpartiets borgerliga grundsyn i ekonomiska och sociala frågor.

”Maria Wetterstrand har hävdat att Miljöpartiet ”är ett hem också för liberaler”. I dag är det tydligt att man delar både hus och säng även med moderaterna.”

När Malmös socialdemokrater i veckan röstat för ett förslag om att skicka en motion till kommande partikongress om att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg” firade det egna kommunalrådet Andreas Schönström detta glatt genom att säga adjö till riskkapitalisterna: ”Nu räcker det. Festen är slut. Dags för er att dra”. Ett utrop som ledde till ett ilsket utbrott från Miljöpartiets kommunalråd Nils Karlsson. I hårda ordalag fördömde han tillsammans med moderaternas Anja Sonesson Malmö Arbetarekommuns vilja att bli av med de profitörer som skor sig på välfärden. Maria Wetterstrand har hävdat att Miljöpartiet ”är ett hem också för liberaler”. I dag är det tydligt att man delar både hus och säng även med moderaterna. I en regering som vill bryta med rikskapitalister och marknadsdiktatur där kan det definitivt inte finnas några miljöpartister…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SD,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,SVD4,AB1,DN3,

Det är inte alltid vi arbetare är en underklass…

Publicerat av
1

I dag är det hela åttio år sedan detta berömda foto togs. Bilden är autentisk och visar byggnadsarbetare i New York som 1932  intar sin lunch på en balk högt upp på ett nybygge. När skyskrapan väl blev färdig blev den en del av Rockefeller Center.

Det kan alltså hända att även vi arbetare får ett överläge…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I media: Svd1,

Bengt Ohlsons bok ”Margot” – porträttmåleri eller personkult?

Publicerat av
10

.

”Historien kommer att vara välvillig mot mig, eftersom jag tänker skriva den”, hävdade en gång den  mycket sturske Winston Churchill.

.

.

Han infriade sedan vad han föresatt sig, med övermått. Inte minst hans sex digra volymer om Andra världskriget var ett bra sätt att förse efterkrigstidens historieböcker med ett skimrande lyster kring den egna personligheten. För säkerhets skull hade Churchill lagt beslag på den brittiska regeringens alla protokoll, korrespondenser mm under krigsåren. Allt av intresse hamnade i hans privata arkiv, vilket gav honom en viktig fördel i förhållande till andra historieskrivare…  

Dessa böcker tillsammans med hans bländade retorik i sina radiotal till det brittiska folket tilldelade honom Nobelpriset i litteratur 1953.

Churchill var naturligtvis inte ensam om denna ambition. Denna strävan, att på förhand bestämma hur eftervärlden en gång kommer att uppfatta och värdera den egna livsbanan gäller nog oss alla.  När Leon Trotskij två decennier tidigare skrev sin bländande trilogi om Den ryska revolutionens historia valde även han säkert att gestalta ett sammanhang där han själv fick en så betydande roll som möjligt.

.

.

Som en parentes hade Churchill stor tilltro till Stalin, men kokade däremot över av ilska när han skrev om denna revolutionär, den enda man som på så många sätt överträffade honom i internationell lyskraft:

”Trotskij är en inkräktare, en tyrann, en cancerbacill med en hud av illvilja som spolats upp på Mexikos stränder”. Denne revolutionäre bolsjevik, i sin sista exil i Coyoacán, innan Stalin lät mörda honom, ägde enligt Churchill  ”Carnots förmåga till organisatoriskt ledarskap (Lazare Carnot var den franska revolutionens militäre organisatör), Machiavellis kyliga oberoende intelligens, Kleons oratoriska skicklighet när det gällde att tala till en mobb (en framstående antik grekisk talare och militärstrateg), Jack the Rippers grymhet samt uthålligheten hos  Titus Oates (brittisk konspiratör från 1600-talet sedd som en skam för sitt land, fängslad under lång tid och sedan frigiven). Churchill glömde inte heller att påminna sina läsare om rivalens ”judiskhet”.

I alla kulturer hittar vi både beställt porträttmåleri, egna självporträtt, betalda krönikor eller dikter (Den poetiska Eddan). Kungar lät skriva krönikor över sina egna dygder och hjältedåd. I Sverige var Erikskrönikan först ut. Det finns tidiga skulpturer och även målningar  från såväl det gamla Egypten som de stora peruanska kulturerna.  I vår fattigare kultur handlade det i dåtiden mest om mer knaggliga runstenar.

.

.

Byst av egyptisk drottning från ca 1300 f.Kr. Ofta  kallad Nefertite (den sköna).

När det gäller denna typ av kulturarv är kanske det holländska porträttmåleriet från 1600-talet det mest kända. Rika och välmående köpmän anlitade konstnärer och betalade dessa bra för oljemålningar där de själva porträtterades i så god dager som möjligt. De målare som anlitades skulle med sin färgsättning se till att trolla bort fysiska skavanker som fetma och rynkor. De skulle med penslarna klara av ansiktslyftningar, bättra på hållning och längd samt se till att kroppshållning, ögon och ansiktsuttryck stämde med uppdragsgivarnas syn på sig själva. Seklet såg i runda tal 1 000 000  sådana produktioner. Den unge Rembrandt tjänade bra på dessa beställningsverk men ledsnade snart på att låna ut sin talang och trötta den med att förhöja storheten hos landets rika borgare.

.

.

Vid sidan av Rembrandt var Frans Hals sin tids stora porträttmålare.

Här har uppdragsgivaren fått en ovanligt levande framställning.

Genren har reproducerats till alla möjliga konstarter. De stora oljemålningarna tid, med gyllene ramar är förbi. I modern tid är det fotografikonsten/filmen som ger oss hur många miljoner idealiserande porträtt som helst. I den privata sfären är detta nöje självklart oförargligt. Vem har inte bättrat på sitt eget utseende eller hållning när kameran/mobilen kommer fram?  Men många monarkier och diktaturer har också på ett organiserat sätt använt och använder sig av regisserade/retuscherade foton/filmer för att lyfta fram personkulten kring sina furstar eller sin ”Ledare”. I dikaturens Syrien är det i dag exempelvis Bashar al-Assad som överallt blickar ner på sitt folk.

.

.

De självbiografiska litterära verken är en annan ådra. Författarna har naturligt nog alltid själva fattat pennan. Men även många politiker. Vi har exempelvis Tage Erlanders självbiografi, som i sin form av en lång dagboksserie är unik och ger samtidshistorikerna helt nya inblickar i det förra seklets svenska efterkrigspolitik. Andra politiker och berömdheter (som Zlatan) har anlitat spökskrivare. Inte så märkvärdigt. De har – eller tror sig ha – mycket att berätta samtidigt som deras bästa färdigheter och styrkor inte har varit att skriva. Spökskrivarna har kort och gott anlitats för att omformulera det sagda ordet till bra svenska. Inte för att göra en ansiktslyftning av beställarens personlighet.

Med Bengt Ohlsons bok ”Margot” kan vi däremot ha fått ett trendbrott. Denna är ingen självbiografi skriven av Wallström. Inte heller en självbiografi där hon anlitat Ohlson som spökskrivare. I boken finns lika många ’jag’ (Ohlson) som där finns  ’hon’ (Wallström) och det som bjuds är ett litterärt porträttmåleri i samma stil och syfte, om än i en annan form, som det den svenska konstnären Alexander Roslin verkade i under sena 1700-talet.

.

.

Här har Roslin gjort ett grupporträtt av Gustav III

tillsammans med sina två bröder Karl och Fredrik Adolf

Wallström har helt enkelt gett Ohlson uppdraget för att dennes språkliga talang passar bra för att stärka hennes personliga varumärke. Hans ointresse för politik men samtidigt stora lyhördhet för detaljer och känslosamma mänskliga ackord är en perfekt kombination. MarieLouise Samulesson sammanfattar i Uppsala Nya Tidning vad utgivningen i mycket handlar om:

”ett litterärt exempel på att politikern som person blivit mer intressant än politiken. Också i själva biografigenren är Margot en tidsenlig produkt, den förebådar eller befäster att spökskrivarens tid är förbi. I stället för att enbart förlita sig på biografiföremålets säljpotential kan förlaget maximera med att anlita en känd författare…

… Boken blir en lång, intim porträttintervju. Få sidor och märkbart förstrött intresse ägnas själva politiken, vad Margot Wallström har åstadkommit. Vad hennes nu avslutade FN-uppdrag egentligen resulterade i framgår exempelvis inte.

Den som är intresserad av politik vet att det finns så mycket mer att berätta om en framgångsrik och erfaren politiker, som innehaft tre ministerposter och varit EU-kommissionär i tio år. Men ämnen som EU-politik och Europafrågor får ytterst blygsamt utrymme jämfört med barndomsminnen, gamla pojkvänner och personliga kriser.”

Vore det exempelvis inte på plats om Wallström berättat för Ohlson om hur hon i dag ser på sitt under åren så starka engagemang för EU och euron? I Sverige har vi sett den märkliga anomalin eller motsägelsen att många, kanske de flesta av de socialdemokrater som drömde om att ”Margot skulle komma hem” samtidigt röstade nej både till EU och EMU. Besvikna över socialdemokratins politiska kris samt alla intriger och all smutskastning i den egna partiledningen drömde de om att hon skulle komma tillbaka till Sverige. Vacker, fräsch, rolig och trevlig skulle hon ”gå rakt igenom TV-rutorna” och frälsa partiet med ökat väljarstöd. Att hon sedan egentligen stod för allt det i politiken som de var emot var underordnat. Det var personligheten de ville ha hem. Under åren 2004-2010 var Wallström den Europeiska kommissionens förste vice president när det gällde institutionella relationer och kommunikationsstrategi. Hon kvitterade ut sin fabulösa lön (och pension), åt skaldjur i Bryssel och startade som förste kommissionär en blogg. Samtidigt bröt kommissionens relation med EU:s alla medborgare samman. Sedan hjälpte det inte att Wallström upprepade ordet transparent hur många gånger som helst, både på engelska och sjungande västerbottniska. År 2009 tilldelade den välkända brittiska tidskriften Economist Wallström priset som ”EU:s mest misslyckade kommissionär”.

.

.

I Helsingborgs Dagblad är Gunnar Bergdahl så elak

att han skriver om ”Margit Il Sung” 

och låter David Guttenfelder illustrera med detta fotomontage

.

I genren chick-lit eller feel-good litteratur kan ”Margot” däremot säkert bärga något pris. Produktionen har fått plats i både nya och nerslitna TV-soffor och kommer att älskas av Svensk Damtidning på samma sätt som tidningen älskar drottning Silvia (de säkrar upplagan och vinsten). Men som politisk biografi är den ointressant. I Aftonbladet sågar Ann- Charlott Altstadt boken mitt itu. Bland annat menar hon att den tack vare ”Ohlssons genuina ointresse för politik och samhällsfrågor ibland tippar över i cynism” och demonstrerar vad hon menar med en scen där Margot och Bengt är på lunch i FN-skrapan samtidigt som Dag Hammarskjöldfonden ska dela ut pris:

”De äter fint, pastejer, skaldjur och choklad och däst försöker Bengt koncentrera sig på Mia Farrow som mässar på om världssvälten i evigheter. Ohlsson hör något om någon som i hungerdesperation ätit på sitt eget bälte. Men Ohlsson låter Margots enda kommentar till denna sjuka situation vara – att det var så många som ville prata med henne att hon hade svårt att få matro”.

Altstadt avslutar naturligt nog sin anmälan av ”Margot” med ett utrop:

”Mitt stora obehag kommer av att Margot är ytterligare ett exempel på världen efter ideologierna, på postpolitikens triumf då innehåll är inget och yta allt. Och jag vill inte ­leva i den världen.”

Med sin politiska roll under Andra världskriget tillsammans med sitt stora litterära verk om denna tid lyckades Churchill med att vinna samtidshistorikernas välvilja.

När Svensk Damtidning har förvandlats till returpapper då kommer däremot Wallström att vara glömd. Både av väljare och historiker.

Men Bengt Ohlson, hur ska det gå för honom? Kanske borde han göra som Rembrandt. Varför slösa bort sin talang på  politiskt porträttmåleri när man inte är det minsta intresserad av politik?

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: UNT,AB1,HD1,DN1,

Ge borgarregeringen vad den förtjänar!

Publicerat av
4

I dag, måndag, är det dags för alla i Mälarregionen som kan gå och stå att delta i uppmarschen för Välfärd utan vinst. Har du möjlighet försök att delta! Låt budkaveln gå till alla vänner! Kvinnor, män och barn ur huse!

.

.

Nu lagstiftar vi mot vinstuttag ur välfärden! På måndag 17 sept antas Lex Carema.
– arr. av manifestationen och folkets gaturiksdag är Nätverket välfärd utan vinst i samarbete med Teater Tribunalen

Åtta av tio svenskar vänder sig mot vinstuttag ur den offentligt finansierade vården – men i Sveriges riksdag stöds riskkapitalbolagens vinstjakt av en majoritet. Därför samlas vi till en folkets gaturiksdag på måndag 17 september vid Mynttorget och lagstiftar mot vinstuttag från de skattefinansierade välfärdssystemen. Vård, skola, omsorg och övrig offentlig välfärd ska inte dräneras på sina knappa medel för att bli till vinster hos det privata näringslivet.

En gång i tiden, 1984, antog regeringen Palme en ”Lex Pysslingen” mot vinstdriven barnomsorg. Den välfärdslagen revs upp av Carl Bildts högerregering som 1991 öppnade slussarna för privatiseringar och vinstjakt på alltfler välfärdsområden. Idag ser vi resultaten i form av Caremaskandaler, segregerade skolor och alltmer pressad personal.

Men nu är det dags att sätta stopp. I våras beslutade LO-kongressen att säga nej till vinster i välfärden. En gräsrotskampanj löper över landet med budkavle, opinionsyttringar och press på politikerna.

Nu på måndag tar vi saken i egna händer, river upp tillstånden för vinstdriven välfärd och lagstiftar mot riskapitalisternas härjningar!

Vi samlas på Sergels torg kl 17 där Göran Greider, Johan Ehrenberg, Ann-Margarethe Livh med flera talar, för avmarsch kl 18 med blåsorkester till folkriksdagens högtidliga öppnande och förhandling på Mynttorget.

På folkets gaturiksdag framlägger välfärdsutskottet förslag till en Lex Carema mot vinstdriven offentlig välfärd för beslut av de hundratals församlade gatuledamöterna.

I Lex Carema slås entydigt fast att organiseringen av den offentligt finansierade välfärden, som skola, barnomsorg och äldrevård, liksom central infrastruktur inom post och kollektivtrafik, är en gemensam angelägenhet under demokratisk kontroll. Inga statliga eller kommunala bidrag kan tillfalla affärsdrivande företag vars vinster går till företag, koncerner, riskkapitalbolag eller enskilda spekulanter.

Lagen träder omedelbart ikraft varvid landets kommuner, landsting och icke vinstdrivande sammanslutningar, under personalens och brukarnas medverkan, i vederbörlig ordning övertar ansvar och drift för skattefinansierad välfärd.

Manifestationen och budkavlen mot vinster i välfärden arrangeras av Nätverket Välfärd utan vinst med stöd av bland andra de fackliga organisationerna SEKO Stockholm, Kommunals sektioner Gullmarsplan och Centrala länet, SEKO klubb 111, SEKO Postklubb Södra Stockholm mfl.

Folkets gaturiksdag arrangeras med stöd av Teater Tribunalen.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media:

”Enorm marin slagstyrka utanför Israels kust – Ska förhindra att Netanyahu startar krig”

Publicerat av
6
.
.
.

Dessvärre är min rubrik om en marin maktdemonstration mot Israel inte sann. Trots att krigsivraren Benjamin Netanyahu nu är uppe i en skrikig falsett med sina hot om att anfalla Iran och därmed starta ett förödande regionalt krig. Det enda hotet mot den israeliska kolonialmakten är faktiskt bara den lilla modiga, helt fredliga segelskonaren Estelle, Ship to Gaza, som nu nått fram till Medelhavet i sitt försök att bryta Israels blockad av den utsatta landremsans hamnar…

–

.

Den lilla, helt fredliga segelskonaren Estelle  – enda ”hotet” mot Israel

.

Den rubrik som gäller är den ovan från brittiska Daily Telegraph. Israel förbereder krig samtidigt som den största marina militära manöver någonsin i regionen kommer att ske i Persiska vikens vatten. Startar Israel ett krig – då kommer de 25 stater som deltar i uppladdningen – att använda de militära muskler som nu visas upp till att bryta ner Irans försvarsförmåga.

Uppbådet i farvattnen, bara några mil från Irans långa kustremsa, leds av tre enheter grupperade under US Nimitz, världens största hangarfartyg bestyckat med massor av kärnvapenrobotar.

.
.

Tillsammans förfogar bara denna eskader över fler stridsplan än de som finns i hela Irans flygförsvar. Denna styrka har sedan understöd av tolv amerikanska fregatter, jagare och snabba attackfartyg. Britterna har samlat ihop fyra minsvepare, den helt nya luftförsvarsjagaren (10 miljarder) HMS Diamond samt ledningsfartyget Cardigan Bay för logistik och kommunikation.

Samtidigt finns det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious och dess franska dito Charles de Gaulle som reserver i östra Medelhavet.

Utgångspunkten för denna väldiga manöver är att Iran försöker försvara sig mot Israels angreppskrig bland annat genom att försöka blockera det 3.5 mil smala Hormuzsundet, där en viktig del av världens oljeleveranser passerar. En blockad som skulle strypa de ekonomier i Väst som redan lider av svår andnöd. Obamas armada i Persiska viken ska i detta tänkta scenario hjälpa Israel genom att med sin furiösa eldkraft fullständigt förgöra Irans militära förmåga.

.

.

Hormuzsundet i Persiska viken är bara 3.5 mil bred

Daily Telegraph har övergått till att skriva ”Arabiska viken”…

.

Ett anfallskrig mot Iran vore lika destruktivt som kontraproduktivt om man som jag vill störta den borgerligt klerikala diktaturen i Iran. Iran är ingen lilleputt. Med en yta mer än tre gånger så stort som Sveriges, en befolkning på 80 miljoner människor och en försvarsmakt som under en tid åtminstone svårt kan skada sina motståndare. Ett nationellt försvarskrig mot den yttre fienden skulle stärka mullornas makt och göra att den iranska borgarklassen än mer underordnar sig den blodiga teokratin…

Den amerikanske kännaren av Mellanöstern Juan Cole har på sin hemsida återgett den ”timeline” som Scott Peterson från Christian Science Monitor har sammanställt för den israeliska/amerikanska uppviglingen mot Iran:

1992 menade Beejamin Netanyahu, då parlamentsledamot, att Iran var tre till fem år ifrån att ha egna kärnvapen.

1992 påstod Israels utrikesminister Shimon Peres i fransk TV att Iran skulle ha kärnvapenstridsspetsar 1999.

1995 citerar New York Times officiella källor i Israel och USA som hävdade att Iran skulle ha sin bomb färdig år 2 000.

1998, under eran George Bush, berättade utrikesminister Donald Rumsfeldt för den amerikanska kongressen att Iran skulle ha interkontinentala ballistiska missiler som kunde nå USA redan år 2003…

Än i dag finns det inte några faktiska belägg för att landet ens har ett kärnvapenprogram. Iran har heller aldrig i modern tid angripit något annat land. Exempelvis teokratins vidriga och nu förnyade fatwa mot Salman Rushdie är avskyvärd men har ändå ingenting med krigshot att göra. Israel förfogar däremot över mängder med kärnvapenmissiler. Låt säg att Iran ändå som en biprodukt från sitt kärnenergiprogram fått fram ”the atomic bomb”. Ett primitivt anfall från Iran mot Israel är otänkbart. En absurd idé. Dess politiska ledning och delar av landets ekonomiska elit – liksom delar av landet – skulle omedelbart utplånas i ett förödande ”andraslag” från USA och Israel. Varför självmant ta livet av sig?

Risken för ett regionalt storkrig är liten. De egna förluster som Israel/USA måste kalkylera med är för stora. Men självklart ökar den stora marina manövern i sig denna risk betydligt. I det oljigt febriga Mellanöstern är det lätt att hela krutdurken exploderar. Oviljan i Väst att ge rebellerna i Syrien egna luftvärnsrobotar så att de kan avgöra upproret till sin fördel handlar säkert om att man vill se landet så försvagat som möjligt. 

För Sverige del vore det mer än passande om Carl Bildt och regeringen protesterade mot Israel/USA:s krigshot. På samma sätt som det vore på plats med skarpa protester från socialdemokratin och vänsterpartiet.

.

.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hotar ständigt med att anfalla Iran

.

Det vi måste kräva, som svar på Israels hot och en eventuell kärnvapenupprustning från Iran, är givetvis att hela Mellanöstern blir till en kärnvapenfri zon. En förvandling som måste börja med att den enda kärnvapenmakten Israel skrotar sina missiler och schaktar bort ramperna. Netanyahu kan själv börja med att avlösa de utlösningsmekanismer för kärnexplosioner som han sägs, enligt många goda källor, har varit med om att smuggla ut från USA till den egna kolonialmakten….

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,DN2,

Bloggare: RödaMalmö,