I dag ska Republiken Irlands väljare säga ja eller nej till eurozonens finanspakt

Ändå är inte nervositeten särskilt uppskruvad hos Angela Merkel i Berlins Bundskansleramt. Det räcker med att bara 12 av de 17 euroländerna godkänner avtalet för att det ska bli giltigt. Generöst nog har irländarna därför denna gång också blivit lovade att ett eventuellt nej inte ska leda till ännu en omröstning…

Ja-sidan använder sig dessutom av en mycket effektiv skräckpropaganda. ”Om vi röstar nej kommer all ekonomisk aktivitet i landet att lamslås”, säger finansministern Michael Noonan.  ”Med ett nej får vi inte möjlighet att låna pengar genom ESM, med stabilitetspaktens lägre räntor”, fortsätter han. ”2013 löper avtalstiden för våra lån ut och då får vi vända oss till den gängse finansmarknaden och där ligger räntorna för tioåriga irländska statspapper på över sju procent”. Irland blir ett nytt Grekland. Fast värre. Ett nej målas upp som mer fasanasfullt än den Gorta Mór  ( Stora Hungern) som under mitten av 1800-talet skördade en miljon dödsoffer och fick ännu en miljon irländare att emigrera till USA. ”Irland röstar. Men har inget val”, som Dagens Nyheter rakt på sak uttrycker det hela.

.

Det stora nationella borgerliga vänsterpartiet Sin Fein och dess ledare Gerry Adams, mer populär än premiärministern Enda Kenny, säger visserligen nej till finanspakten men har inte lätt att svara på hur man ska kunna slita sig ur detta strypkoppel av straffräntor som sägs ska dras runt halsen på alla irländare. Vill man inte demokratisera kreditflödet genom att socialisera bankväsendet och knyta samman sitt motstånd mot finanspakten i en antikapitalistisk europeisk motkraft är det inte lätt att svara på skräckpropagandan. ”Gå på magkänslan. Rösta efter instinkt”, säger Adams. Men det är inte alltid lätt om inte hjärnan hänger med…

Det finns andra röster. Bland andra det Irländska Socialist party (systerparti till Rättvisepartiet), med Joe Higgins invald i Europaparlamentet som mest kända röst, som också finns med i Nej-kampanjen och argumenterar för en antikapitalistisk plattform.

En stor majoritet av Irlands och Europas befolkning är dessutom emot finanspakten. Men då är det så fiffigt ordnat att inga andra än irländarna får folkomrösta.

”Lonely on a bloody little island, maybe that`s not the best outcome”, sa en vemodig och tveksam röst som jag hörde via BBC.

(Ensamma på en jävla liten ö, det är kanske inte det bästa resultatet)

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU:s finanspakt, Irland, Dublin, Berlin,

I media: DN1,DN2,DN3,GP1,DN4,DN5,DN6,SVD1,DN7,DN8,DN8,GP1,

En del politiker lyckas med att skjuta sig själva i foten fast de siktat på något helt annat.

För IMF:s chef Christine Lagarde blev det ännu värre. I en intervju med den brittiska tidningen Guardian lyckades hon med konststycket att skjuta sig själv i huvudet fast hon med stram och rak arm riktat sin slaktpistol mot greker i största allmänhet. Först gick hon ut storstilat med en infantil jämförelse och sa att hon hade större sympatier för fattiga afrikanska barn söder om Sahara och utan utbildning än för arbetslösa greker som klagar över åtstramningen i det egna landet. ”När det gäller Aten tänker jag hela tiden på alla dessa människor som försöker undkomma att betala skatt”, fortsatte hon sedan. ”Grekerna kan hjälpa sig själva genom att börja betala skatt. Det är payback time för vanliga greker”.

.

Guardian kunde snabbt med bitter brittisk sarkasm konstatera att Niger hade klarat sig bättre utan de påstådda sympatierna från IMF. I ett reportage berättar man hur inte minst landets barn alltsedan 1982 har offrats i IMF- program. Vanliga greker blev naturligtvis ursinniga. Alexis Tsipras, ledare för den radikala vänsterkoalitionen Syriza förklarade att ”det sista som Grekland behövde var hennes sympati”. När det gäller skattesmitare kan hon vända sig till Ny Demokrati och Pasok (grekiska högern samt socialdemokraterna) och fråga varför de inte rört dem med stora tillgångar utan i stället jagat vanliga arbetare i två år”.

Lagarde som själv är en fransk högerpolitiker, i flera år finansminister under Sarkozy, kunde vant nonchalera kritiken. Men när Guardian nu berättar för en i högsta grad nyfiken omvärld att hon själv är en skattesmitare av högsta rang – om än laglig – då ser det ut som om hon med sitt utspel faktiskt har lyckats med att få in ett skott på sig själv.

Hon har högre lön än exempelvis Barak Obama. I runda slängar 3.5 miljoner kronor om året. Men till skillnad från denne betalar hon som IMF-anställd ingen skatt alls.

Här kastas skit på egen rumpa så att det står härliga till.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IMF, Aten, PASOK, Christine Lagarde,

I media: DN1,SVD1,DN2,

.

.

I vanmakt över världens tillstånd?

Då gäller det att hålla ihop. Det värmer och skyddar oss mot övermakten.

Hur fint det kan vara visar oss här José Luis Rodriguez, fotograf från Spanien, som i går vann fototävlingen Online, ”Vilda underverk i Europa”. Det är europeiska biätare som bildar denna mur av fjädrar.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, wild nature in Europe,

I media:

Vare sig du är på en kurs med LO eller SAP får du lära dig att ”fackföreningsrörelsen och partiet är två grenar på samma träd”. Ibland varierar man bildspråket genom att formulera det hela som att ”arbetarrörelsen står på två ben, LO och SAP”.

.

Därför var det naturligtvis en politisk sensation när Mona Sahlin lät sig nomineras av moderatregeringen som motkandidat till LO:s och TCO:s kandidat, Brian Ryder, när det gällde jobbet som generaldirektör för ILO, FN:s organ för arbetslivsfrågor.

Det ena benet försökte i allas åsyn lägga krokben för det andra.  

Mona Sahlin är partiets ex i jobbet som ordförande och betalas för detta med rundhänta 800 000 om året. Ända sedan hon som flicka satt i Ingvar Carlssons trygga knä har hon len i munnen pratat om att ”här gäller det oss i arbetarrörelsen”. Trots detta lät hon sig nu villigt nomineras av Fredrik Reinfeldt och hans minister för arbetsmarknadsfrågor, Hillevi Engström, och har vimlat jorden runt i en valkampanj bekostad av regeringen. Carl Bildt har lobbat för henne i sin mörkblå värld och under ledning av ambassadör Annika Söder (70 000/mån) har regeringskansliet bekostad hennes kandidatur med fem heltidstjänster. Resor, hotell och trycksaker har samtidigt åderlåtit statskassan med 950 000 kronor.

Sahlin var ändå chanslös mot fackets kandidat, Brian Ryder, en brittisk toppbyråkrat från den internationella fackföreningsrörelsen. Jag vare sig gråter över Sahlins fall eller jublar över valet av Ryder. Det handlar om en politisk adel som delar ut förläningar åt varandra.

Märkligt nog tycker Göteborgs-Posten i dag ”att det är något märkligt att när en av den svenska arbetarrörelsens främsta representanter kandiderar, då får hon inte ens stöd av de svenska LO-facken”.

Men Jösses i helvetet! Det märkliga är väl att hon ställt upp som de borgerligas motkandidat till LO-facken.

Kan en socialdemokratisk finansminister som Pär Nuder sluta som bankrånare kan naturligtvis Mona Sahlin sluta som budbärare för Carl Bildt. Socialdemokraternas ledare byter åsikter lika lätt som dagens fotbollsspelare byter klubbtröjor.

Som en magnifik avrundning på denna klassamarbetets Höga visa sommaren 2012 i Sverige kom ett inslag i gårdagskvällens SVT-Aktuellt:

Reportern konstaterade först att Sahlin fått nobben av facken och vände sig sedan till minister Engström (m) med frågan:

”Har ni något annat jobb att erbjuda Sahlin, nu då?”

”Det får regeringen återkomma till”, svarar Engström.

Alla tidigare så tydliga klassgränser har utplånats. Inte ens dammet av ett kritstreck finns kvar…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, ILO, Brian Ryder,

I media: GP1,Arbetet,AB1,

Alexis Tsipras är ordförande för det grekiska partiet Synaspismos samt talesman i parlamentet för den bredare Koalitionen radikala vänstern, Syriza.  En roll som han hade också i den inflammerade valrörelsen och uppenbart var det då rätt man som hamnat på rätt plats, i rätt tid. I hård konfrontation formulerade han mycket skickligt många grekers avsky över de stora partiernas lögnaktighet, tygellösa korruption och trogna tjänande åt Greklands rika överklass. Han och Syriza vägrar också att godta dessa partiers budgetuppgörelser med trojkan EU,ECB och IMF. Det budgetavtal, vilket exempelvis Svenska Dagbladet prisar som ”Greklands finansiella livlina”, vill Syriza i stället kapa eftersom det är en strypsnara för landets ekonomi och sociala välfärd.

Under valrörelsen och under de stormiga nio dagarna efter Syrizas framgång den 6 maj har valkoalitionen vägrat att rucka på sin inställning i denna centrala fråga utan har fortsatt att benhårt försvara sitt fempunktsprogram för en grekisk vänsterregering. Vilket självfallet ger energi åt den politiska kampen i det nyval som kommer i juni. Det gör också solidariteten med Syriza till en viktig fråga för oss socialister!

Denna grundläggande inställning präglar Tsipras svar också i den uppmärksammade intervju som CNN:s populära programledare Cristiane Amanpour gjort med honom och som vi här lägger ut oavkortad. I Grekland har en del översittare från den gamla dekadenta politiska eliten försökt utnyttja denna till att håna Tsipras för att denne inte snabbt nog kunde formulera sig på en helt klanderfri engelska. Ett raljerande som bara visar att de själva inte med en enda stavelse ens på grekiska bryr sig om att många greker helt i onödan tvingas att leva i fattigdom. På vår blogg delar vi Tsipras och Syrizas grundinställning när det gäller landets skulder: ”En offentlig revision av alla avtal – Ogiltigförklarande av alla illegitima anspråk”. Men vi menar att det samtidigt på ett helt annat sätt än i intervjun är nödvändigt att klargöra för alla väljare att en framgång för de egna kraven också innebär ett öppet krig med det europeiska finanskapitalet. Den vänsterregering som ogiltigförklarar avtalen om åtstramning måste också vinna ett brett stöd för att genom demokratiska beslut stoppa kapitalflykt, ta kontrollen över landets banker och viktig utrikeshandel.

.

CHRISTIANE AMANPOUR: Mr Tsipras, thank you for joining me from Athens. Mrs Merkel has said you either do the reform and the austerity or you are out of the euro.

Do you think that the German chancellor is bluffing?

ALEXIS TSIPRAS: I don’t know what Mrs – Madam Merkel wants to do. But I know what we want to do. We don’t want Greece outside – outside Europe. We don’t want Greece outside – outside the euro. We don’t want Greece outside the Eurozone. We want Greece inside euro and inside eurozone.

But I – we feel that Madam Merkel puts euro and Eurozone in a big danger by keeping we – in these austerity measures. The austerity measures put Europe and the eurozone in a big danger.

So we want to change the austerity measures, also in Greece and also in Europe. That’s what we want to do and we want to do this with – in cooperation with the other forces and the – the – the people of – of Europe, the people who want a big change, because everybody now, at this time that, with this policy, we are going directly to the hell. And we want to change this – this way.

AMANPOUR: You know, you talk about going directly to hell. And a lot of people are concerned, because, obviously, this would be unprecedented, if Greece leaves the euro and goes back to the drachma. Nobody knows what that would mean.

If that happens, what do you think it would mean for Greece and for Europe?

TSIPRAS: We believe that if Greece go back to – to – to drachma, that the second day, the other countries in Europe will have the – the same problem. And I – I really disagree with a lot of things that Madam Merkel say and do.

But I – I – I – I agree with that that she said. She said before – before a month – a month ago, a month before, that if Greece go out of euro, the second day, the markets will find who will be the second. And the second will be Italy or Spain.

Italy has a very big debt, public debt, not like Greece. Greece have 3,500 million euros, but Italy has a debt about 1.9 trillion.

So you can understand what I was meaning when I was telling to you that this road goes to hell. We don’t want Europe to be in – in – in a catastrophe way. So if we want to save Europe, we need to change – to change these directions.

AMANPOUR: I hear you loud and clear. And you keep saying we do not want to do austerity, we need to change this.

What is your responsibility, as a Greek politician, to make this work?

TSIPRAS: No, I don’t believe that we will have a benefit if Greece goes back to the drachma. I don’t believe that because as – as I told you before, the second day, the Eurozone will be in a big disaster.

So I don’t – we don’t – we don’t want a whole catastrophe of the Eurozone and for Europe.

And, at the same time, we don’t want to go back to drachmas because, in Greece, we will have the poor people to have drachmas and the rich people to buy everything with euro.

And this evolution, it will not a good evolution for society and for the people. We – we are here to – to – to try to be with – with the majority. And the majority of people need to be in a safe way.

So that’s why we don’t that we will have a benefit with the drachma.

AMANPOUR: OK.

TSIPRAS: It’s clear for us, we will be – we will do whatever we could do in this direction, to keep Greece inside the Eurozone and inside Europe.

But as I told you before, we are watching this situation in – in – in the whole view of Europe and the eurozone. You can understand what will happen if Eurozone will – will be split – splitted and if Eurozone will be in – in this big danger.

AMANPOUR: Right. You said you…

TSIPRAS: So…

AMANPOUR: You said you’re…

TSIPRAS: – I think that our position is clear in this…

AMANPOUR: It’s clear.

TSIPRAS: – in these questions.

AMANPOUR: It’s very clear.

TSIPRAS: OK.

AMANPOUR: But you said you’ll do everything that you can do. Just tell me, what will you do?

TSIPRAS: First of all, we will cancel all – all Greece’s austerity measures in memorandum. Do you know the memorandum?

AMANPOUR: Yes.

TSIPRAS: We will cancel the memorandum. And then we will go to renegotiate, in a European level, about a common way to go out – to go outside of this crisis.

And we that this crisis is not a Greek crisis, but a European crisis. And we will try to find a common solution. And I said to you before, what’s – what’s our opinion about the solutions, about the role of ECB, about the Eurobonds, about the negotiation of the debt in the European level of – of – of the public debt of – of all the European countries.

That’s – that’s – that’s our opinion. That’s our position. And I think it’s a clear position.

AMANPOUR: And do you think you’ll…

TSIPRAS: Again…

AMANPOUR: – do you think you’ll have partners for that negotiation?

TSIPRAS: Yes, we think that we will find partners. First of all, in – in the south countries, I think that we’ll have the – the same problem with Italy, with Spain, with Portugal and also with Ireland. And I think that we will find partners, and also in the Central Europe.

I’m looking very positive the change in – in France, with Mr Hollande’s win in the elections. We will try to find – to find partners. But I think that the situation – the political situation in Europe will change the next days, especially after the big change in Greece. These…

AMANPOUR: And do you think you’ll win?

TSIPRAS: – these people instead in this – in this – in this opinion that we – we don’t want more state measures. We – we can’t go on with these austerity measures, because everything is – was destroyed in Greece.

If the Greek people stick in this opinion, I think that everything will change in Europe.

AMANPOUR: Mr Tsipras, thank you very much, indeed.

*****

Mer att läsa  om Greklands politiska vänster: Här.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Grekiskt nyval, Syriza, Alexis Tsipras,

I  Media: DN1,DN2,GP1,SR1,DN3,

Utgången av Greklands viktiga val blev alltså – nyval. Alla försök att bilda en ny regering har misslyckats. Under två år av våldsamt motstånd mot den egna regeringens och EU:s attacker på den sociala välfärden har landets gamla politiska mönster rivits sönder samtidigt som de nya ännu inte ritats.

.

Vi har vant oss vid att uppleva maktskiften i Europas parlament nära nog som slagen från en trygg, gammaldags pendylklocka, där makten allt efter tidens gång lugnt och stilla, med sin regelbundna rytm, skiftar från det ena lägret till det andra. Högern byter plats med vänstern. Vänstern byter plats med högern. Det ”blå laget” turas om med ”det röda” att vara serieledare.  Väljarna straffar sittande regeringar och de stora partierna turas om att skylla allt ont på varandra. Ibland kan man som jag, i mina mörka stunder, tro att väljarna helt saknar minne för tidigare politiska skeenden. Lars Stjernkvist, en gång socialdemokratisk partisekreterare, beskrev det här om dagen lite fyndigt så här:

”Borgerliga regeringar faller i stater och delstater i Europa. Men det handlar nog mer om motvind för sittande regeringar än en vänstervind. Sleipners seger i helgen (fotbollslag från Stjernkvists Norrköping) var emellertid helt och hållet en seger för just Sleipner och inte en förlust för motståndarna.”

Men samtidigt är det något nytt som hänt, vi lever mitt i ett väldigt skifte med globaliserad ekonomi och nyliberalism. I det nya seklets andra årtionde fäktar inte längre de traditionella regeringspartierna med varandra om takten i den offentliga tillväxten utan i stället strider de om hur denna ska skäras ner. Alla har de också ”statsskulden” eller ”budgetdisciplinen” som minsta gemensam ideologisk nämnare, som en bra förevändning för att ge sig på den välfärd de annars aldrig hade vågat röra.

.

 ”Risken” för att väljarna ska vraka dem allihop och pendylen stanna som i ett dödsbo har därför ökat.

Vad som hänt i Grekland är att ”bägge de stora lagen” har förlorat. Var och en på egen hand, men också tillsammans och trots det påslag, den väldiga bonus med 50 extra platser i det 300 personer starka parlamentet för största parti, som högerns Ny demokrati fick, kunde man inte ens få ihop en majoritet tillsammans med sina gamla mot- eller snarare medspelare, socialdemokraterna i PASOK.

Väljarna vrakade i avsky de två partier som alltsedan militärjuntans fall 1974 har turats om att i rasande fart styra Grekland ut över ruinens brant. Parlamentarismen som en väloljad transmissionsrem för folklig ilska fungerar därför inte längre. Den sprang av i valet den 6:e maj med en smäll som hördes över hela Europa. I meningen att det är svårt att hitta regeringsfähiga riksdagsmajoriteter har nyliberalismen lyckats med att skapa det nya seklets första Weimarrepublik.

Beskedet om nyval kom efter nio dagars politisk spärreld från alla håll mot den vänsterkoalition, Syriza, som i valet tack vare sitt motstånd mot landets åtstramningspakt med trojkan EU/ECB/IMF, ökade sitt stöd från 4.6 till 16.8 procent av väljarna. PASOK:s ledare, förre finansministern, Evangelos Venizelos, var sedan full av bitterhet när han konstaterade att ett val under så ogynnsamma omständigheter blivit nödvändigt bara för att Syriza kallblodigt och med arrogans och opportunism satt sina egna intressen före sitt fosterland. Som ett större parti hade Syriza nu också fått ett större ansvar för att ge en ny regering trovärdighet, menade han.

PASOK tillsammans med högerpartiet Ny demokrati och det mindre Demokratisk vänster var beredda att för två år bilda en ny regering med en majoritet i parlamentet på 168 av 300 platser. Men villkoret från Demokratisk vänster, en sorts politisk livförsäkring, var att Syriza, om partiet nu inte vill ingå i en regering eller rösta ja i själva förtroendeomröstningen, åtminstone skulle ge sitt passiva förtroende för den nya svältkuren (vilket i Grekland görs genom att man registrerar sig som frånvarande under själva omröstningen). Även Antonis Samaras från Ny demokrati vädjade om detta passiva stöd som ”en väldigt viktig politisk symbol för det grekiska folket”.

Greklands president bjöd  AlexisTsipras att delta i en nationell svältregering.

Men han och Syriza vägrade att svika sina väljare.

Men det som nu fick Venizelos att spy ur sig så mycket osande vitriol var givetvis att Syriza vägrade att ge de andra partierna frikort för en ny svältkur. “De vill att vi ska ge dem en fasad av trovärdighet för en politik som i valet tappade all legitimitet”, sa partiets talesman Alexis Tsipras till TV-kanalen AMNA. “Det Syriza som fanns den 5:e maj (dagen före valet) finns inte längre” underströk han. “Vi har återskapats och är inne i en process av att utvecklas till ett dominerande demokratiskt vänsterparti. Nyss har vi organiserat 70 stora och öppna partimöten runt om i landet.” I TV upprepade Tsipras också det fempunktsprogram som Syriza för fram under mottot “En vänsterregering för ett vänsterprogram”:

• Stopp för alla nedskärningar av löner och pensioner
• Stopp för alla attacker mot fackliga rättigheter
• Ett slut på riksdagsmännens immunitet och en valreform
• Statlig kontroll över bankerna
• En offentlig revision av statsskulden och inställelse av alla återbetalningar till dess denna är genomförd

Det grekiska kommunistpartiet KKE, med en medlemsbas bland viktiga arbetargrupper, men tyvärr helt infekterat av sekterism, kommenterade genom sin ordförande Aleka Papariga den nya utvecklingen med att: ”Kören har bytts ut, men sångerna är desamma. Landets politiska krafter terroriserar folket eller så fyller de dess huvud med falska förväntningar”. På sedvanligt manér avslutade hon sedan med att patetiskt slå fast att ”nu mer än någonsin behövs att folket ger makt åt Greklands kommunistiska parti”.

Med “falska förväntningar” syftar hon givetvis på Syrizas program. En synpunkt som det i en viss mening går att hålla med om. Syriza är positivt till EU:s nuvarande institutioner och för euron samtidigt som det egna programmet innebär en frontalkollision med Bryssel och det är självfallet nödvändigt att partiet klargör för sina väljare att en framgång för de egna kraven också innebär ett öppet krig med det europeiska finanskapitalet. Men dels är Syriza en antikapitalistisk valkoalition med många röster (Tsipras sa i samma TV-intervju at han “inte vet om eurozonen består”), dels är det mitt inne i en övergång till att kanske bli ett demokratiskt massparti. Men framförallt gör Syriza naturligtvis sjufalt rätt i att mobilisera kring regeringsfrågan  och då med det som blir krisens lika konkreta som  nödvändiga krav. Missnöjesdemonstrationer och proteststrejker måste ges en politisk dimension och det är precis vad Syriza har gjort och det är också därför som partiet har fått ett enormt uppsving, samtidigt som KKE stampat still.

Vi ska inte heller glömma att en stor majoritet av Greklands befolkning säger sig vara för euron och EU. För de flesta handlar det säkert om att de upplever en stor osäkerhet inför vad som skulle komma i stället. De tror inte, säkert klokt nog,  att en återgång till drachman i sig skulle lösa den sociala krisen. Ett uppbrott från EU måste  vara åtminstone en början till ett uppbrott från kapitalismen för att detta ska öppna för positiva förändringar. Att göra detta trovärdigt är bara möjligt genom att visa på förslag till politiska lösningar som får allt fler arbetande människor och andra befolkningsskikt att själva delta i förändringen. Syriza`s fempunktsprogram griper verkligen tag i människors nuvarande medvetenhet.

Vi ska heller inte glömma att siffrorna från den 6 maj inte i sig berättar om en våldsam vänstersving hos den grekiska befolkningen i stort. Nästan 46 procent av väljarna röstade för öppet borgerliga partier . Inkluderar vi Pasok i denna siffra rörde det sig om 59 procent och adderar vi dessutom resultatet från Demokratisk vänster blir slutsumman hela 65 procent. Vi såg en polarisering i samhället, men vänstersvingen var framförallt en rörelse inom vänstern själv. KKE:s förhärdade sekterism där man vägrar samarbete med alla andra politiska krafter än de egna “fronterna” gör inte heller bilden mer ljus. Sedan över ett halvt år strejkar exempelvis arbetarna vid stålverket Elliniki Halivurjia mot företagets brutala politik. KKE:s fackliga front PAME leder detta arbete och det väckte därför en stor offentlig uppståndelse när en stor solidaritetsdelegation från fascisterna i Gyllene Gryning hälsades välkomna av just stålarbetarna. Så stor att KKE:s politibyrå lät publicera ett deklaration där man angrep “pesudorevolutionärerna I Gyllene Gryning och Syriza”. En sådan makaber skrivning underskattar både hotet från fascisterna genom att ge dem ett bättre namn än de förtjänar, dessutom är synen  på en symmetri mellan dessa och Syriza politiskt pervers.

Ingenting är givet vare sig i nyvalet eller i de sociala och politiska strider som kan komma därefter. Runt om i  Europa byggs det i dag nätverk och solidaritetsgrupper som ställer sig bakom Syrizas fempunktsprogram och verkar för att motverka den desinformation som sker. Inte minst bland fackliga grundorganisationer. Självklart är detta ett åtagande också för Sverige. Inte minst om Syriza skulle göra ännu en stor framryckning I nyvalet.

******

Nedan en opinionsundersökning som publicerades i dag 10.00 och bara gäller för storregionen Attica (inklusive Atén). Valresultatet från den 6 maj inom parentes.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Nyval i Grekland, Syriza, Alexis Tsipras, PASOK, Ny demokrati,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,SVD4,GP1,DN4,DN5,SR1,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

Länge har Stefan Löfven valt att försöka hålla tyst när det gäller politiska sakfrågor. Tiga är guld, tala är silver har varit mottot.

Efter att ha lyssnat på honom i lördagsintervjun med Tomas Ramberg är det uppenbart varför. I ett program där det ska talas klarspråk fick vi höra Löfven försöka sig på en nytolkning av det ”nyspråk” som i George Orwells berömda dystopi 1984  användes som ett verktyg för att beröva människorna deras eget kritiska tänkande.

.

Så här såg nyspråket ut i George Orwells 1984

–

På SR:s hemsida sammanfattas den nye partiordförandens besked om ny kärnkraft eller inte på följande sätt:

”Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven anser att nybyggd kärnkraft är förenlig med Socialdemokraternas kongressbeslut om att avveckla kärnkraften.”

Visserligen anser partiets taleskvinna när det gäller närings- och energifrågor, Jennie Nilsson, att kongressbesluten gäller om att ingen ny kärnkraft ska byggas. Löfvens kärva svar blir bara att ”Jag leder partiet och följer kongressbeslut”.

Socialdemokraterna har i sakfrågan en berömd tradition av oklarhet och oredighet. I folkomröstningen om kärnkraft 1981 stod man tillsammans med Folkpartiet bakom Linje 2 med dess snömos om ”att avveckla kärnkraften med förnuft”. Men ändå var valsedeln från det året ett under av klarhet i jämförelse med det övervåld mot vårt svenska språk som Löfven nu tar till. Då hette det bland annat:

”För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift.”

Linje 2 segrade och under de år som gått har partiet gång på gång bekräftat sitt nej till ny kärnkraft, senast vid kongressen 2009. Under den förra socialdemokratiska regeringen var det även i lag förbjudet med ny kärnkraft.

Dessa demokratiska beslut tycks inte betyda något för Löfven. ”Jag leder partiet”, heter det stramt och krävs det ny kärnkraft för att komma överens med moderaterna om en gemensam energipolitik är detta helt i sin ordning.

Avvecklingen sker genom att kärnkraften utvecklas…

Till och med vår gamle vän, Salig dumbom, skulle nog ta sig för pannan.

*****

I samma veva får den ordkarge och auktoritäre Löfven svar på tal av socialdemokraternas förre miljöminister Lena Sommestad. På sin blogg lägger hon ut intressant grafik från energiexperten Tomas Kåberger som visar på utvecklingen när det gäller världens energiproduktion.   Trender vilka Sommestad sammanfattar i fem korta punkter:

”Diagrammen nedan visar 1) att den nya energikapacitet som tillkommer i världen inte är kärnkraft, utan sol och vind; 2) att nyproduktionen i EU inte heller domineras av kärnkraft utan av naturgas, sol och vind; 3) att det finns mer vind än kärnkraft i Kina;  och 4) och 5) att produktionen av både solenergi och vindenergi har fått ett globalt genombrott.”

.

–

Ett av diagrammen. Ingen vidare stake i den löfvska kärnkraften…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, lördagsintervjun, Tomas Ramberg, Lena Sommestad, Stefan Löfven,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,GP1,SVT1,GP2,

Kommunistiska partiets tidning Proletären är ofta en sorglig historia. Fylld med förvanskade och förljugna berättelser där fokus är att i namn av anti-imperialism försvara allehanda diktaturer.

Det gängse upplägget brukar vara att Patrik Paulov, ansvarig för centralredaktionen, letar upp och i intervjuform låter politiskt närstående människor från dessa länder bekräfta vad han själv och partiet tycker om det som sker.

Nu senast har Paulov pratat med en irakisk flykting i Syrien. En diplomatdotter från eran med Saddam (”Att tänka tillbaka på denna vackra tid river upp gamla sår…”) som numer fungerar som talrör för Assad. Intervjun flankeras med citat från ”Ahmad och Lamis”, två flyktingar från Homs som för henne berättat att det verkliga dramat i deras hemstad var en ”ockupation utförd av en multinationell armé som gick in i Syrien via Libanon och andra gränsövergångar”.  Denna armé ”attackerade offentlig egendom, sedan attackerade de polisen och när situationen började bli kaotisk attackerade de civila”.

Med stöd av denna förvridna verklighetsuppfattning låter Paulov sedan sin diplomatdotter, May Almoudalal, själv slå fast att:

”Från första stund efter att vi anlänt till Syrien förstod vi att folket har frihet att säga och göra vad de vill, så länge de inte skadar allmän egendom eller hotar människors säkerhet”

”I Syrien har det politiska systemet starka band till merparten av folket.”

”Missnöjet på marken är ett faktum, men det är inte det som är orsaken till dagens konflikt. 80 procent av medlemmarna i de väpnade gängen kommer från andra länder.”

Trots den fullständiga frihet som hon menar ska finnas i Syrien och trots påståendet om majoritetens starka band till det politiska systemet, tvingas hon ändå för sin trovärdighets skull medge att det finns ”ett missnöje på marken”.  Men det har ingenting med dagens konflikt att göra. Medlemmarna i ”de väpnade gängen” kommer från andra länder. Punkt slut…

Visst agerar imperialismen och arabiska regimer som emiratet Quatar för sina intressen i regionen. Seriösa bedömare bekräftar dessutom att det på plats finns mindre grupper av tränade högerextrema salafister med en egen agenda. Det folkliga upproret i Syrien sker i en mycket komplex situation.  Detta ska givetvis vara med i bilden. Men socialisters utgångspunkt måste som ryggmärgsreflex vara att stå på samma sida som upproret och från denna ståndpunkt försöka att värdera alla de krafter som är i rörelse.  

Vare sig Paulov eller Almoudalal berör med ett enda ord regimens vidriga våld mot de miljoner människor som under mer än ett år visat sitt ”missnöje på marken”. I stället sätter de likhetstecken mellan ”folket” och ”regimen”. Allt i namn av en förment anti-imperialism.

Journalistik är aldrig objektiv. Proletärens Patrik Paulov är en bra bekräftelse på detta. En fotsoldat i tjänst hos diktaturen Assad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Assad, Proletären, Patrick Paulov, Hezbollah, Quatar

I media:

.

En av mina favoritkompositörer, Greklands legendariske Mikis Theodorakis,  går nu aktivt in i landet politiska kamp genom att säga att det måste bli nyval. ”Jag kommer att ta del i dessa, med vem och hur kommer jag att meddela senare. Jag kommer att vara i frontlinjen”, berättade han för en TV-station.

Den åttioårige Theodorakis sa också att valet den 6 maj inte gav ett resultat som ger en ny regering ett klart mandat: ”Grekerna sa mycket högljudda nej till de som regerar och ett halvt ja till de andra. Vi måste ha ett nytt val för att på så sätt kunna klargöra detta ja”, avslutade den musikaliske legenden sitt oväntade men välkomna inhopp i den politiska hetluften.

Vem minns inte musiken till Zorbas dans?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Mikis Theodorakis, Zorbas dans,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SR1,DN1,SVT1,

I Europa – liksom för den delen i USA – handlar den ekonomiska krisen inte i första hand om dysfunktionella, icke fungerande valutor, utan om att viktiga mekanismer i själva det ekonomiska systemet glappar, andra har kört fast och skurit ihop. Vi lever helt enkelt mitt i den allvarligaste krisen för kapitalismen som globalt system sedan 1930-talet. Detta även om Skandinavien ännu är ett bra stycke ifrån den mest strida malströmmen.

I Storbritannien – med det traditionella pundet som valuta – söker sig motståndet mot deras borgerliga allians, dag för dag nya vägar. Förra veckans kommunalval i delar av landet blev till en katastrof för regeringskoalitionen mellan tories och liberaler. I dag följer 400 000 offentliganställda upp strejken den 30 november i fjol, då 2,6 miljoner anställda protesterade mot framförallt angreppen på sina pensioner. En hel karta med olika yrkesgrupper har valt att strejka för att visa sitt missnöje mot de kraftiga minskningar av personal som regeringen vill göra. Alltifrån sjuksköterskor, transportarbetare och talpedagoger till polis och fångvaktare.

,

Fångvakterna är enligt lagen förbjudna att strejka.

Men samlas ändå i protester utanför fängelsernas portar.

En helt annan lavin av protester har rullats i gång av en nioårig skolflicka, Martha Payne från Wales, som tröttnat på sin usla skolmat. Dag för dag dokumenterar hon sin lunch genom att ta bilder och sedan lägga ut dessa på sin blogg.

I början hade hon bara ett fåtal besökare. Men nu är det tiotusentals människor som hälsar på och kommenterar. De ynka portionerna, dessutom feta och näringsfattiga,  trista industriprodukter, har genom Internets försorg hamnat i synfältet också hos vanlig media och debatten rasar för fullt. Varför betala 500 kronor i månaden för sådant skräp? Samtidigt som regeringen Cameron pratar förtjust om de svenska friskolorna och säger sig vilja införa något liknande i öriket frågar sig alltfler engelsmän varför enskilda näringsidkare ska få tjäna på att verksamheter i skolan drivs privat?

,

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, Cameron, Clegg, bambamat

I media: