Gerard Depardieu har gjort många roller i fransk film. Många bra roller som i 1900 eller i Germinal där han symboliserade radikala personer i den framväxande arbetarrörelsens kamp mot förtryck och utsugning.
Han senaste roll är mindre gloriös men helt i tidens anda. Med kulmage och whiskyhäng under ögonen passar han dock bra in i rollen som girigbuken som flyr undan skatter och förpliktelser gentemot samhället. Att Marine Le-Pensupportern Brigitte Bardot hänger på Depardieus flyttkaravan till Ryssland förvånar inte. Jo, kanske förresten. Att Nationalfrontens anhängare inte gillar invandrare känner alla till men de gillar inte heller de som saknar ”patriotism”.
Men över till den konkreta bakgrunden till Depardieus provspelning i Putinfilm&CO’s studio. I presidentvalet lovade François Hollande att även de rika skulle tvingas dra sitt strå till stacken i dessa svåra kristider. Så för att snygga upp alla åtstramningspaket som han planerade (utan att tala om dem innan valet) för vanliga löntagare slogs det upp med stora rubriker att de som hade inkomster över en miljon euro skulle betala 75% i marginalskatt.
Ramaskri från en chockad borgerlighet. Skandal, konfiskation… till diktatur. Att skatten i själva verket berör cirka 1 500 personer med en inkomst över 1 miljon euro per år hejdade inte ramaskriet i de fina kretsarna. I förvirringen hos allmänheten verkade 75% enormt. Att det är en marginalskatt på 75% att applicera endast på den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro försvann i mediebruset. På inkomsterna under 1 miljon gäller den vanliga skatteskalan som Sarkozy hade gjort betydligt behagligare för de rika, med bland annat en maximal marginalskatt på 49% och andra skattegåvor till de rika.
Den vanliga ”vetenskapliga” förklaringen till varför de rika inte ska ”straffas” med konfiskatoriska skattesatser är att de använder sina vinster till att investera i produktion och därmed skapar jobb. Med låga skatter på de rika blir det helt enkel bättre fart i ekonomin, lyder det nyliberala mantrat.
Om den tesen stämmer borde det finnas ett samband mellan skattenivåer och ekonomisk tillväxt genom historien. Låga skatter – hög tillväxt. Höga skatter –låg tillväxt.
Som tur är finns det ekonomisk forskning som producerat statistik för långa perioder som tillåter oss att jämföra marginalskatterna på toppinkomster och den ekonomiska tillväxten. I grafiken här under kan vi se toppbeskattningen i olika länder under hela förra seklet och det första decenniet på det nya seklet. Det enorma hästarbetet har gjorts av Thomas Piketty, en fransk specialist i inkomstfördelning, skattetryck, och ojämlikhet.
Källa: A Theory of Optimal Capital Taxation (T.Piketty, E. Saez 2012)
Vad ser vi? Till allas förvåning, tror jag, visar grafiken att dagens nivåer på marginalskatterna för toppinkomsterna ligger historiskt mycket lågt. Det råder snarast ett omvänt förhållande mellan skattenivån och den ekonomiska tillväxttakten.
Den snabbaste tillväxten i USA:s ekonomi var definitivt perioden 1950-65. Så om de nyliberala fundamentalisternas tes ska bekräftas borde vi hitta de lägsta skatterna under samma period. Sanningen är den motsatta. USA har aldrig vare sig före eller efter den perioden haft så höga marginalskatter på de största inkomsterna – över 90% som vi kan se i grafiken.
Storbritannien visar upp samma bild. Under hela efterkrigstiden fram till 1980 låg marginalskatten över 90% , ja ända upp till 98% under några år en bit in på femtiotalet och i slutet av 70-talet. Även i Frankrike och Tyskland var marginalskatterna mycket högre under den snabba tillväxtens årtionden efter kriget till mitten av sjuttiotalet.
Det är först när den långa perioden av stagnation och låg tillväxt sätter in i början av 80-talet som marginalskatterna för de rika sänks ner till dagens nivåer.
Det är självfallet inte de lägre marginalskatterna som orsakat krisen. De är en följd av det nyliberala maktskiftet i början av 80-talet och de infördes under ursäkten att lägre beskattning av de rika skulle skapa tillväxt och jobb. Att det bara var en ursäkt uppbackad av ”experter” behöver ju ingen tveka om. Det snällaste ordet som kan användas om den ekonomiska utvecklingen i våra gamla industriländer de senaste 30 åren är stagnation, med massarbetslöshet och ökad ojämlikhet i samhället.
Inte heller riskerar de rika längre att beskattas in på ”bara skinnet” när privat rikedom går vidare i släktleden. Det mest märkliga med de högsta skatterna vid arv är att det var i USA och Storbritannien som de riktigt stora privata förmögenheterna drabbades av mycket hög arvsskatt, medan de rika i Frankrike och Tyskland lugnt kunde se framtiden an.
Källa: samma som grafik 1
I mycket är dagens offentliga skulder en effekt av de sänkta skatterna för de bäst ställda i samhället. Mekanismen är enkel att förstå. När statens minskar sina inkomster genom att sänka skatterna följer två fenomen omedelbart om inte de sänkta skatterna leder till snabbt ökad tillväxt med större skatteunderlag som följd. Vilket nyliberalerna utlovade men vilket aldrig blev av.
Endera ger staten ut obligationer, oftast på 10 år, och finansierar skattebortfallet eller så minskar staten sina sociala utgifter, det vill säga för sjukvård, skola och socialförsäkringar. I valet mellan de två blir det för det mesta en mix av lån (obligationer) och sänkta offentliga utgifter.
I alla lägen är det de rika som fått lägre skatter som vinner på både gungorna och karusellen. Lägre skatter ger större utrymme till att låna ut pengar till staten, de som man just fått tillbaka via skattsedeln, till kanske låga men säkra räntor. Sedan kommer nästa steg –privatiseringen av offentlig verksamhet. Mer kapital, tack vare lägre skatter i händerna på både företag och privata, underlättar uppköp av offentliga verksamheter som statens tvingas sälja ut, ofta till reapriser, för att balansera skulder och budget. Bingo på alla brickorna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skatter, USA, UK, Frankrike,
Gissa vem som drog snabbare än Lucky Luke efter Charlie Hebdos publicering av karikatyrer av ”profeten” Mohammed? Martine Le Pen naturligtvis. Så mycket kvinna hon är dök hon ändå upp som gubben i lådan för att sno hem poäng åt sig och hennes Nationalfront. Den politiska sommardvalan är över i Frankrike och tillfället att omedelbart låta tala om sig var oemotståndligt. Men ibland rinner orden iväg fortare än tanken. Marine Le Pen har envetet försökt tvätta bort Nationalfrontens stämpel av rasism och speciellt ”islamofobi” genom att vara ”principiellt” sekulär? Manövern går ut på att hänvisa till lagen från 1905 som skilde stat och kyrka och förklarade Republiken sekulär.
Kris och stor arbetslöshet har varit på tapeten i åratal. Från socialdemokrater och borgare hör vi ständigt att kortare arbetstid för att skapa fler jobb är ingen framkomlig väg. Ändå visar alla exempel av förkortad arbetstid med bibehållen lön att det leder till skapande av många nya jobb, under förutsättning att företagen inte tillåts att kompensera med mer övertid.
-Casse-toi, riche con, ropade den franska dagstidningen Libération ut på sin förstasida i veckan. -Stick, din rika idiot, var riktat till Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man och fjärde rikaste personen i världen. Arnault äger bolaget LVMH som kontrollerar en lång rad av lyxiga varumärken, som Luis Vuiton, Hennesy, Bvlgari och ett 60-tal andra lyxprodukter. Ilskan över Bernard Arnault beror på lyxkapitalistens beslut att söka medborgarskap i Belgien för att slippa undan förmögenhetsskatt i Frankrike. Affären är naturligtvis på allas läppar eftersom hans beslut ses som en utmaning av François Hollandes intention att höja skatterna för de superrika.
