Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Syriza, Trojkan, KKE, Europa