De Lokala Koordinationskommittéerna (LCC) har växt fram som civila aktiva krafter på många ställen i befriat område i Syrien.
Vad är LCC? Vad gör de? Vad vill de?
Jaber Zain, LCC:s representant i den Syriska Nationella Koalitionen berättar och svarar på frågor.
Moderator: Helena Gillinger.
Arrangör: Föreningen Syrien Sverige i samarbete med ABF Stockholm
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, LCC, Assad, ABF,
Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.
Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.
Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.
Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.
De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.
I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.
Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.
Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.
Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.
Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.
Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!
Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.
Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …
Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.
Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.
Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.
Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.
För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …
Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.
Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …
I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.
Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.
Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.
Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.
Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.
Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.
Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.
Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.
Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.
De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.
Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.
I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.
Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.
I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.
I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.
I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.
På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.
Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.
Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.
En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.
Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!
Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.
KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.
Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.
Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.
Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.
Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.
Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.
Utan tvekan är NPA inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!
Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.
Detta innebär att klargöra tre frågor:
(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.
(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.
(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.
De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Vänster, EU, Syriza, Revolution, Socialdemokrati,
I februari 2011 när den libyska regimen försökte kväsa det breda folkliga upproret i blod pressades Carl Bildt av den svenska journalistkåren som samfällt frågade om det nu inte var dags att ”åtminstone kräva ett slut på regimen Khaddafi”.
”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stånd stabilitet och en rimlig utveckling”, blev det irriterade svaret. Eftersom Washington ännu inte bestämt sig för hur den skulle hantera revolutionen i Libyen gällde det också för kuriren här hemma i Arvsfurstens palats att hålla tand för tunga. Samtidigt backades han upp av kollegan i Berlusconis Italien som sa att det vore fel ”att störa” Khaddafi…
I år har samme Carl Bildt i stället lagt sin möda på att försöka blockera alla EU:s medlemsländer från att ge någon som helst form av vapenhjälp åt det syriska folk som sedan två år försvarar sig i en strid på liv eller död mot diktaturen Assads besinningslösa våld. Eftersom Washington inte vill ”stödja den ena eller den andra” i Syrien så vill inte Bildt det heller. Assad förses med ett ständigt flöde av tunga vapen, ammunition och militära instruktörer från Ryssland och Iran. Hans flyg, stridsvagnar och tunga artilleri bombar och skjuter timma efter timma mot det egna folket. I dagarna har den franska tidningen Le Monde dessutom med en journalistisk bedrift belagt att regimen också använder kemiska stridsmedel. Den brittiska tidningen Guardian understryker samma sak.
Internationell press har uppmärksammat Bildts aggressiva och mycket energiska roll i de diskussioner som förts i frågan med EU:s utrikesministrar. Svensk media – för att inte tala om den ”samlade oppositionen” har inte uppmärksammat någonting samtidigt som vår utrikesminister har lagt ner all all möda i världen i ett försök att förlänga EU:s vapenembargo. En sluggande Bildt som vet att USA – och inte minst Israel – definitivt inte vill att upproret ska segra. Gärna en förhandlad mindre regimförändring. Men inte mer.
Nu ser det ut som om Bildt misslyckats i Bryssel. Vapenembargot kommer att hävas. Men trots bakslaget är USA:s vakthund ändå nöjd med sitt skällande och sin bedrift och sa i natt att ”Det hela är en kompromiss. Ingen har för avsikt att leverera några vapen i och för sig, men några medlemsstater vill ha möjlighet att studera den optionen och det kommer i så fall att kunna ske under väldigt restriktiva förhållanden”.
Storbritannien och Frankrike säger samtidigt att någon vapenhjälp till rebellsidan hur som helst inte är aktuell före augusti. De vapen som kanske ska skickas i höst, de ska tydligen läggas ner på rebellsidan många gravar som en salut, en sista hälsning…
För samtidigt som Bryssel pratar då handlar Assad genom att sätta in sina stormtrupper från libanesiska Hezbollah i en ursinnig militär offensiv för att på så sätt skapa ett styrkeläge inför de ”fredsförhandlingar” som USA och Ryssland försöker få till stånd.
Men är det ändå inte klokt att hålla inne med dessa vapen? Så frågar ändå säkert många oroliga svenskar i dag. Skulle de inte bara skapa mer våld, lidande och förödelse? Kanske hamnar de i händerna på reaktionära jihadister?
Frågor som är lätta att ställa sig eftersom upproren i arabvärlden, med sina över trehundra miljoner människor, inte följer de mönster eller speglar de motsättningar och klasskonflikter som vi varit vana vid. Historiskt har vår kultur dessutom betraktat araber endera genom en lins färgad av orientalisk romantik eller genom en lins smutsad av islamafobi och rädsla för svingande kroksablar. Ett av problemen är ointresset och likgiltigheten för det som sker hos stora delar av den traditionella arbetarrörelsen. Inte ens Jonas Sjöstedt pratar om Syrien, han moltiger mycket medveten om att många i hans eget parti, inte vill ha kvar diktaturen men väl tvekar om att stödja upproret eftersom de faktiskt vurmar för Assad som en sorts ”antiimperialist”. Han kan ta ställning för Väst-Sahara och tala för dess rätt till frihet, men tiger om det Syrien som brinner. Medias borgerliga utgångspunkter, dess jakt på tillfälliga sensationer och snuttifiering av en komplex verklighet gör inte saken bättre.
Jag och min vän och bloggkompis Benny har lagt ner bra mycket tid de senaste åren för att själva försöka förstå mer och samtidigt skriva om de arabiska upproren på vår blogg väl medvetna om att det är lätt att ta miste. Men en sak är uppenbar för den som vill se: Själva huvudströmmen, det som är den gemensamma nämnaren för samtliga upprorsrörelser eller bara oppositionella strömningar i regionens tjugotvå stater, den går inte att missa, den är lätt att följa. Från den gnista den 18 december 2010 i Tunisien när den arbetslöse Muhammed Bouazizi tände eld på sig själv efter polisens beslag av hans grönsaksvagn fram till branden i dagens Syrien. Det som oavbrutet driver den strida strömmen framåt är krav på arbete, social rättvisa och frihet från diktaturer.
I Syrien finns många sociala och politiska krafter, svarta salafister och inte minst imperialistiska stater, vare sig de har sitt säte i Washington eller Moskva, som vill få massrörelserna att lämna sin huvudfåra. Här finns kurder i flera berörda stater, Turkiet och Iran samt inte minst den sionistiska staten Israel. Regionen vibrerar också av en konfrontation mellan sunni och shiiter. I detta Syrien som i dag är i fokus pågår flera krig eller begynnande krig. Där finns också en kurdisk minoritet, alawiter, druser, kristna trosbekännare samt beduiner.
Som sagt. Det är inte lätt att ta ställning. Men det gäller att följa huvudfåran, för när den stora majoriteten av människor i ett land är beredda att dö i kampen för frihet, demokrati och rättvisa då inte bara förtjänar de vårt stöd. Det är helt enkelt ett moraliskt imperiativ, en självklarhet för varje internationell socialist att stödja den massrörelse som vill störta Assads diktatur och då de politiska och sociala komponenter som vill se ett demokratiskt och sekulärt Syrien.
Läs mer här: Kan Assad förhandlas bort?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, John Kerry, Assad, Syrien, FSA,
I media: SR1,
När Gustaf Fridolin och Åsa Romson i helgen kom till Västerås var de under fredagens kongressfest lika soliga, glada och skrattande som de egna partisymbolernas maskrosor kan vara en vacker försommardag.
Hemresan var säkert inte lika upprymd och uppsluppen eftersom kongressen – efter att först ha gett sina företrädare nytt förtroende i den politiska debatten – sedan bröt av de bägge nyvalda språkrören lika enkelt som man bryter stänglarna på just maskrosor…
Fridolin och Romson – liksom partistyrelsen – blev fullständigt utskåpade i alla stora frågor som var uppe till diskussion. Idéerna bakom hela deras upplägg med ”En ny arbetslinje” var att de gröna numer borde ses som en för systemet regeringsfähig partner. Ett uppsåt som inledningsvis lyckades väl. I fredags sammanfattade exempelvis Göteborgs-Posten deras budskap med den feta helsidesrubriken ”De har lämnat plakatpolitiken”. Ord som var hämtade från Åsa Romson själv.
Men sedan gick allt åt fanders. I den mest uppmärksammade frågan om en arbetstidsförkortning förlorade partistyrelsen med 169 röster mot 50 för det egna förslaget. Dagens Nyheter gör i dag en parafras av Carls Bildts liknelse om ”en rödgrön röra” genom att skriva om ”en helgrön röra”…
I min värld borde det vara omöjligt att åka hem med ett sådant politiskt nederlag i bagaget och samtidigt fortsätta med att vara språkrör för det man inte tror på. Avbrutna maskrosor skiner inte som solen särskilt länge.
Men uppenbart är allt möjligt i Miljöpartiet. Kongressbesluten kommer att tolkas som ”visioner”, de blir en tröst för medlemmarna och ett lockbete för väljarna medan ”politiken” sedan blir en helt annan sak.
Både Fridolin och Romson, liksom veteraner som en Peter Eriksson, suktar stort efter att ta plats i en regering. Kongressbesluten gör det säkert omöjligt att delta i ett kabinett lett av moderaterna men i ett spann lett av socialdemokraterna är inte loppet kört. Där kan de säkert hitta en plats. Trots kongressbesluten. Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson konstaterar med en stor portion humor att (s) inte kan välja bort de gröna och att ”hur man manövrerar bort krav på slopade vinster i välfärden det kan Stefan Löfven doktorera på efter s-kongressen i våras”…
Hur är det då med kongresskravet på exempelvis en radikal arbetstidsförkortning, är det plakatpolitik?
Ja, självklart, om man väljer att inte helt gå på tvärs med marknadens eller kapitalismens helt grundläggande logik. Det är därför kongressen lätt som en plätt kunde byta ut den förra kongressens beslut om 30-timmars arbetsvecka mot den nu antagna 35-timmarsveckan. Eftersom det hela inte tas på allvar utan bara är ”en vision” spelar det ingen roll vad man säger och där låter sjutimmars arbetsdag trots allt lite mer realistiskt än sextimmarsdagen…
En av Miljöpartiets ledamöter i EU-parlamentet Carl Schlyter (där han slipper bilda regering) jublade stort:
– Det är ju väldigt skönt att veta att Miljöpartiet fortfarande står för en linje som säger att alla våra effektivitetsvinster och all innovation inte ska användas till löneökningar med ständigt ökad resursförbrukning, utan att vi kan gå hem lite tidigare och ta hand om varandra, våra barn och våra kära och vår planet, säger han.
Tjo flöjt! Vad betyder detta? Jo, i vart fall säkert inte sänkt arbetstid med bevarad lön. Detta därför att ett sådant isolerat nationellt ingrepp i den globala marknadsekonomin självklart innebär att fler privatägda och vinstdrivna företag drar utomlands. Massor med jobb försvinner och skatteunderlaget för den offentliga sektor där de anställda också ska jobba mindre blir än mer anorektiskt än i dag. Det har vi som jobbat fackligt känt ända in i ryggmärgen. Carl Schlyter kan kosta på sig en runda exempelvis till Säffle där Volvo Bussar i dag river upp ett helt samhälle genom att flytta den egna tillverkningen till Polen med dess lägre timlöner för de många man- och kvinnotimmarna…
Arbetarna vid Volvo Bussar AB i Säffle har gått hem för sista gången
Återstår sänkt lön som alternativ. Realistiskt för många med höga löner, exempelvis Schlyter själv, men knappast för den stora mängden av löntagare. Inte minst när Fridolin sammanfattade framtiden med orden om att partiet nu också skulle tänka på dem som inte får pengarna att räcka till i slutet på månaden…
Varje budskap om en radikal förkortning av arbetstiden från partier som vill bevara det nuvarande marknadssystemet skorrar falskt. Visionen är naturligtvis helt rätt. Till hundra procent. Men ska den förverkligas och inte bli mer än simpel plakatpolitik kräver den ett verkligt systemskifte, ett uppbrott från den verklighet där jakten på vinster styr politiken. Den kräver en konfrontation med ägarna till våra storföretag och banker och detta i en omfattning som kräver åtminstone en påbörjad samordning av en reorganiserad europeisk arbetarrörelse i samarbete med det bredaste spektrum av folkliga rörelser. Inte minst gröna sådana.
En tanke helt fjärran även för Carl Schlyter, han må twittra hur glatt som helst över hur stormförtjust han är över kongressens vändning. Men att gå från ord till handling finns det inte en tanke på heller i hans värld. ”Upp flyga orden, stilla tanken står” diktade Shakespeare på 1500-talet. Det kunde i dag, femhundra år senare, stå som en rätt riktad kommentar till denna eskapism i ord.
Väl detta sagt finns det ändå en bra sak med Miljöpartiets kongressbeslut. De gör det svårare för Reinfeldt att hitta ett nytt regeringsunderlag och det kan säkert få många fler att fundera över det orimliga med vårt nuvarande ekonomiska system där det bara blir plakatpolitik av det som i sak är alltigenom förnuftigt.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Åsa Romson, Gustaf Fridolin,
Så har Syriens «vänner» på nytt samtalat om revolutionens framtid högt över frihetskämparnas huvuden. Mötet som hölls i Amman hade till uppgift att bereda väg för ett Geneve 2 i juni där USA och Ryssland vill se regimen i Damaskus förhandla med representanter för oppositionen.
-Bevare oss för våra ”vänner”, kan de säga som strider i Qusair, Homs, Aleppo och Damaskus förorter. Två år av uppoffringar och tiotusentals döda ska glömmas bort så att USA/EU kan få till stånd en ”ordnad övergång” till en ny regering i Damaskus utan Assad vid rodret. Inte ens det är säkert eftersom John Kerry med mycket svävande formuleringar lämnat Assads plats öppen i en ny regim.
Det diplomatiska spelet hotar allvarligt den revolutionära resningen mot diktaturen. Ryssland, Iran och nu Hezbollah drar sig inte för att öppet stöda Assad, med vapen, trupper och mycket pengar. Till det kommer det indirekta stödet till Assad i form av västmakternas vapenembargo mot de stridande miliserna. Resultatet av dessa faktorer har skapat en militär situation som blir alltmer ohållbar för FSA och de andra miliserna som kämpar för frihet och diktaturens fall. De reaktionära islamisterna är också en black om foten för de revolutionära krafterna, men det kommer vi tillbaka till.
De senaste veckorna har miliserna haft motgångar på flera fronter. Hur stora återstår att se. Men det är uppenbart att rebellernas isolering och materiella svårigheter har gett Assad tid att strukturera om sina trupper och med hjälp av iranska instruktörer och flera tusen soldater från Hezbollah ta tillbaka byar och stadsdelar som varit kontrollerade av rebellerna i månader.
Regimen har tillfälligt släppt alla intentioner på att ta tillbaka norra och östra delarna av landet och verkar i stället koncentrera sig på att kontrollera vad av media kallats det ”nyttiga Syrien”, det vill säga områdena runt Damaskus och norrut till Latakkia vid Medelhavskusten, via Homs, och Hama. Syftet måste vara att skapa en stat i staten där den alawitiska minoriteten har sina fästen. Då blir massakern och den etniska rensningen i Banias och al-Bayda första veckan i maj förståliga. De två orternas sunnitiska befolkning skulle dödas och skrämmas på flykten för att homogenisera den tilltänkta ”ministaten”, vars skapande verkar ingå i en plan B om resten av landet förloras för regimen.
Men det är som sagt en plan B. Innan den sätts i verket håller Assad uppenbarligen fast vid att segern mot ”de utländska terroristerna” inte ligger långt bort. I det avseendet har en helt ny situation uppstått. Hezbollahs inmarsch med flera tusen soldater i Syrien kan bli en vattendelare för hela regionen, inte bara i Syrien. Hassan Nasrallah spelar ett mycket högt spel med organisationen Hezbollahs överlevnad som insatts.
Det innebär att Nasrallah beslutat koppla sin organisations överlevnad till att Assad sitter kvar vid makten. Det har också mullorna i Teheran gjort. Men om Assads regim faller blir säkerligen konsekvenserna för Iran och Ryssland mindre allvarliga än för Hezbollah, som byggt sin popularitet i kampen mot Israels invasion i Libanon och sociala program bland de fattiga i Libanon.
Nu kommer kistorna med ”martyrer” hem i allt snabbare takt från Syrien och kritiken i Libanon mot Hezbollahs militära uppslutning på Assads sida växer snabbt, inklusive bland supporters, som sett Hezbollah som en garant för att stå emot sionisterna vid gränsen i söder. Att Nasrallahs soldater nu deltar i strider där de dödar arabiska bröder i försvaret av en diktatur faller inte i allas smak. Den ideologiska bankrutten för Hezbollahs ledning kunde inte vara större. De politiska, strategiska och regionala konsekvenserna kan bli enorma.
Vad som inte är nytt och ändå avgörande för den fortsatta utvecklingen är upprorets allt större isolering tack vare ”vänner” som gör allt för att det militära upproret inte ska segra. Det är bara i den absurda och hårresande propagandan från Russia Today och regimens megafoner i Väst som rebellerna är beväpnade till tänderna av USA/EU och gulfstaterna. Att alla materiella bevis pekar på att miliserna, med undantag för al-Nusra, saknar det mesta spelar ingen roll i dessa regimkramares skriverier.
I stället har revolutionen tvingats beväpna sig på samma sätt som i Libyen. Militära förråd har erövrats från regimen, korrupta officerare säljer vapen till miliserna, soldater som hoppar av tar med sig sina vapen, vapen kan köpas på ”öppna marknaden” i Turkiet och Jordanien och till sist har många lokala brigader använt fantasin och det mekaniska kunnandet till att tillverka egna granatkastare och tunga kulsprutor, på samma sätt som skedde i Misrata under Khaddafis månadslånga belägring av staden.
Det är uppenbart att rent militära styrkeförhållanden i längden spelar en viktig om inte avgörande roll. Stridsmoral och motivation kan i stor utsträckning väga upp skillnaden i beväpning. Det är vad som skett i Syrien. Från upprorets första dagar då demonstranterna mötte Assads skarpskjutande säkerhetsstyrkor med bara händer stod det klart på vilken sida modet och viljestyrkan fanns. Sedan dess har de lokala miliserna, under FSA:s paraply eller de fristående, haft den moraliska styrkan och den kampvilja som en rättvis sak ger.
I motsats till den reguljära armén som uppenbarligen saknar stridsmoral. Annars går det inte att förklara varför Assad har högst 50-60 000 soldater i aktion. Resten av den 250 000 man starka armén sitter inlåst i sina kaserner eller har deserterat. Det är bara elitstyrkorna under Maher Assads ledning som verkar kunna hålla ihop en offensiv utan att den rinner ut i sanden. För när det kommer till beväpning talar vi naturligtvis om David och Goliath. Ryskt stridsflyg och stridsvagnar, tungt artilleri, missiler av olika slag och attackhelikoptrar står mot små handeldvapen, granatkastare erövrade från regimens baser, och till synes ständig brist på ammunition. Med enstaka erövrade luftvärnskanoner har rebellerna lyckats skjuta ned ett litet antal stridsflygplan och helikoptrar, utan att kunna påverka Assads totala kontroll över luftrummet.
Hittills har viljan segrat över den råa styrkan. Bästa beviset för det är att diktaturen tvingats be om militär hjälp utifrån. Att flera tusen milismän från Hezbollah nu öppet deltar i striderna inne i Syrien, att allt fler iranska (stridande?) instruktörer finns på plats visar att regimen i Damaskus inte längre kan stå upprätt utan hjälp av utländska kryckor. Det om något är ett förödande slag mot Assads propagandabild av att Syriens folk ”försvarar sig mot utländsk inblandning”. Den verkliga inblandningen sker på regimens sida.
Sedan ett antal veckor tillbaka verkar trots allt den rent militära styrkan ta överhanden. Med hjälp av Hezbollahs trupper har regimen lyckats gå på offensiv för att säkra kontrollen över kustregionen och gränsen mot Libanon. Håller den revolutionära resningen på att tappa energi och kapacitet att motstå de reaktionära krafternas gemensamma angrepp? Det är ännu alldeles för tidigt att svara ja på den frågan, speciellt utifrån kanske tillfälliga segrar för Assad.
Men att Assad tydligen lyckats stabilisera sitt grepp i vissa regioner, organisera ”frivilligkårer” av de före detta gangstergängen Shabihas finns det bara en ansvarighet för. I två år har ”Syriens vänner” pratat, ätit fina middagar på lyxhotell världen över, och pratat igen med ett mycket tydligt resultat. De som gjorde uppror mot regimen våren 2011 och som sedan tog till vapen för att skydda sina byar och stadsdelar har i praktiken stått helt ensamma. Ingen hjälp, vare sig finansiell eller materiell, värd namnet har hamnat där den behövdes –hos de lokala milisgrupperna, de lokala samordningskommittéerna och den fördrivna befolkningen.
Bland ”Syriens vänner” är det USA som sätter dagordningen. EU har under revolutionens gång visat att det saknar tänder och lagt lösgommen åt sidan. Obamas grundidé har alltid sammanfattats med frasen att det är ”en ordnad övergång” till en ny regering som är lösningen i Syrien.
Bakgrunden till den politiken är uppenbar. När de revolutionära upproren slog ner som en blixt från klar himmel i Tunisien och Egypten togs imperialismen på sängen. Obamas, Sarkozys, Camerons och Merkels ryggmärgsreflex var att klamra sig fast vid de diktaturer man var så vana att frekventera och hålla under armarna. Frankrike gick så långt att utrikesministern erbjöd Ben Ali hjälp att organisera kravallpolisen. De förstod helt enkelt inte vad som skedde och saknade allt intresse av revolutionära förändringar, demokratiska reformer och utbyte av mossiga despoter. De diktaturerna hade stått för stabilitet i decennier i för imperialismen strategiskt viktiga regioner.
Vissas idé att USA-imperialismen kan göra vad den vill utan hänsyn till andra nationer, utan hänsyn till den internationella opinionen är närmast barnsliga fantasier. Obama och alla andra ledare i parlamentariska regimer är maktlösa om den demokratiska legitimiteten urholkas eller försvinner helt. USA:s stöd till Ben Ali och Mubarak in i det sista sköt stora hål i Obamas demokratiska legitimitet som han skapade sig i Mellanöstern med talet i Kairo 4 juni 2009.
När det stod klart att Mubaraks tid var slut begicks nya misstag. Vita Huset talade om en ”ordnad övergång” men satsade sina kort på Mubaraks säkerhetschef Suleiman. När den fortsatta revolutionen gjorde Suleiman till persona non grata satte Washington sitt hopp till det Muslimska Brödraskapet. I brist på bättre har de i alla fall fördelen att vara anhängare av en nyliberal marknadspolitik.
Sedan kom resningen i Libyen. Att USA tillsammans med Frankrike och Storbritannien omedelbart sa sig stödja upproret och krävde Khaddafis avgång kan bara förklaras mot bakgrund av det minst sagt virriga agerandet i Tunisien och Egypten. Prestige och legitimitet hade förlorats och här gavs tillfälle att putsa den demokratiska fasaden. Despoterna i Tunisien och Egypten hade fallit på några veckor, så varför skulle inte Khaddafi snabbt följa samma bana?
När det snabbt visade sig att Khaddafi kunde samla sig till en militär motoffensiv som hotade att på kort sikt krossa upproret vart det redan för sent för Obama och hans vänner att byta sida. Någon ”ordnad övergång” kunde det inte bli fråga om eftersom Khaddafis son Saif Islam som imperialisterna satt sitt hopp till snabbt visade att han var en omutlig del av familjediktaturen. Det var omöjligt att låta Khaddafi krossa upproret och samtidigt fanns det ingen i regimens topp som kunde ställa honom åt sidan. Därför bombades Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi.
Utgången av den libyska revolutionen förklarar mycket av hur USA/EU förhållit sig till resningen i Syrien alltsedan våren 2011. I stället för att uppnå en ”ordnad övergång” i Libyen segrade rebellerna på marken och Khaddafis statsapparat krossades i grunden. Armén och polisen gick upp i rök och den civila administrationen som var helt baserad på Khaddafis ”revolutionära råd” stod där som tomma skal. I dag två år senare leds landet av en svag regering, utsedd av den nya demokratiskt valda nationalförsamlingen. I grunden är det ännu de olika lokala miliserna som på gott och ont garanterar säkerheten eftersom vare sig polisen eller armén är stark nog. Det skapar naturligtvis kaotiska situationer som när exempelvis milis från Misrata omringar ministerier för att driva på kravet att alla som hade topposteringar under Khaddafi ska hindras från att inneha höga ämbeten i det nya Libyen.
Det är ett absurt självbedrägeri som dominerar i den miljö som direkt eller indirekt tog ställning för Khaddafi mot revolutionen när de målar upp en fantasibild av dagens Libyen. Det sägs vara ett land i ruiner, totalt sönderbombat av Nato. Man riktigt kan se framför sig människor med tom blick, irrande bland ruinerna i sökande efter ett plagg eller en brödbit. Och i Tripoli härskar al-Qaida med USA:s stöd och goda minne. Hur någon läskunnig person kan tro på den bilden övergår vanligt sunt förnuft.
Det råder kaos och det finns kriminella grupper som profiterar på situationen. Men det som slår alla besökare är det sjudande organisationslivet och folks deltagande i aktiviteter som varit förbjudna i 40 år. Fackföreningar bildas i alla branscher. Fria media blomstrar. Konst och litteratur exploderar. Och skadorna efter kriget repareras snabbt. Till och med i Khaddafis sista fäste, Sirte, ger regeringen bidrag till familjer som fick sina hus förstörda under de sista striderna i staden innan Khaddafi mötte sitt öde, samma öde som många andra despoter mött.
Inte ens fantasierna om att regeringen i Tripoli är Obamas leksak stämmer. Det sades att USA efter kriget skulle bestämma villkoren för den ekonomiska utvecklingen och kamma hem alla nya kontrakt på olja och nybyggnation. Det räcker med att läsa den nya fria dagspressen i Libyen för att inse vidden av de vilda fantasier som fyller spalterna i den ”anti-imperialistiska” vänsterns medier.
Det kryllar av kinesiska, ryska, brasilianska och turkiska affärsdelegationer i Tripoli samtidigt som amerikanska företag lyser med sin frånvaro. De vet att representanter för den amerikanska imperialismen inte är välkommen i alla läger. Trots hjälpen att bli av med Khaddafi finns minnena kvar från Reagans provokativa bombningar av Tripoli i juni 1986. Inte heller är de nya oljekontrakt som skrivits under mer fördelaktiga för USA/EU än tidigare. Tvärtom har den nya regeringen infört villkor i exploateringen som ger Libyen större inkomster från oljan och nya kontrakt har skrivits under med udda bolag som inte domineras av de stora oljemonopolen.
Så åter till Syrien. Utvikningen via Tunisien och Egypten över till Libyen gör det möjligt att förstå varför den syriska resningen mot Assad aldrig fick det stöd som de libyska rebellerna fick.
Det råder ingen tvekan om att resningen i Syrien var en del av och en följd av upproren i andra arabstater. Ändå bemöttes det syriska upproret inte på samma sätt som det libyska. Orsakerna till det är många men bara några av avgörande betydelse. Först av allt har Israel en gräns mot Syrien vilket inte är fallet med Libyen. Det har spelat en helt avgörande roll för USA:s och sionisternas politiska hållning till upproret i Syrien. USA:s dilemma att både bevara den demokratiska legitimiteten och samtidigt bejaka så små förändringar som möjligt i Mellanöstern gick att handskas med i Libyen som inte spelar någon strategisk roll vare sig för USA eller Israel. Men för Israels ledare har Assadfamiljens regim varit en garant för stabilitet i regionen och säkra gränser i norr. För Pentagon och Vita Huset är det av största betydelse. Det förklarar varför Netanyahus regering inte sagt ett positivt ord om revolutionen utan låtit alla förstå att i Jerusalem ser sionisterna helst att Assad sitter kvar. Rädslan för att en seger för revolutionen ska skapa en okontrollerbar situation är vad som bekymrar Netanyahu och Obama –ingenting annat.
Samtidigt är det omöjligt för strategerna i Washington att öppet hugga den folkliga resningen i ryggen som man gjorde i Bahrain. För mycket blod har flutit. Krav på att Assad ska avgå har lämnat Obamas mun alltför många gånger för att de öppet ska kunna dras tillbaka. Därför ser imperialismens hållning till resningen i Syrien ut som den gör. Rädslan för att den syriska statsapparaten, liksom den libyska, ska falla samman, att krafter som inte kan styras från Washington ska komma till makten ligger bakom det intensiva diplomatiska spelet som syftar till att tvinga regimen att sitta ned vid samma bord som representanter för oppositionen och planera en ”ordnad övergång” av samma kaliber som i Jemen. Det vill säga allt ändras för att inget ska ändras.
Det förklarar också det myckna och utdragna pratet om att hjälpa paraplyorganisationen Fria syriska armén och andra ”pålitliga” miliser utan att något konkret sker. Fortfarande efter två år av strider saknar miliserna möjlighet att skydda sig mot regimens ryska stridsflygplan och attackhelikoptrar. Vem som helst med lite sunt förnuft inser att orsaken är att USA låtit alla sina allierade förstå att leveranser av avancerade vapen, handburna luftvärnsrobotar av typ Man-pad, är tabu. Obama, Hollande och Cameron har till leda upprepat att man inte vet i vilka händer levererade vapen hamnar. Det islamistiska spöket målades upp på väggen redan tidigt i revolutionens början och har sedan dess använts till att konsekvent neka de stridande miliserna de vapen och materiella hjälp de behöver för att störta regimen. Eftersom målet i Washington, Bryssel och Jerusalem inte är att störta regimen utan bara att bli av med Assad som Obama, Hollande och Cameron inte längre med hedern i behåll kan skaka hand med i de diplomatiska salongerna.
Nu har det islamistiska hotet mot revolutionen blivit verklighet tack vare det helt uteblivna stödet till det demokratiska upproret. Det blev en självuppfyllande profetia. Först ut i det sekteristiska spelet var Assad själv, då han i mars 2012 släppte ut dagens ledare för Al-Nusra ur fångenskap. Sedan stegade andra kontrarevolutionära krafter in och började förse det extremt reaktionära al-Nusra med stora pengar och vapen. Saudiska wahabisters mål med uppbackningen av extrema islamister i hela Mellanöstern är uppenbart –att stoppa den arabiska våren från att sprida sig vidare, att stoppa människornas krav på frihet, rättvisa och värdighet och leda in de folkliga resningarna i en religiös återvändsgränd. Emiren i Qatar har samma mål men använder andra metoder. Medan wahabistiska shejker i Saudiarabien stöder jihadister satsar Qatar på att det Muslimska Brödraskapet ska kunna avleda det folkliga missnöjet in i ofarliga banor för petromonarkierna och den kapitalistiska marknadsekonomin. Idén att gulfstaterna är lakejer till Washington är bara delvis korrekt, vilket bevisas av deras agenda i Syrien. Stöd till al-Nusra och andra extrema grupper ingår inte i Washingtons politik men väl i Saudis och Qatars. Det handlar inte heller om en ”arbetsfördelning” utan om två delvis motsridande strategier för att stoppa den arabiska revolutionen från att sprida sig, radikaliseras och i sista hand hota emirernas och kungarnas makt.
Med en sådan utblick blir det aktuella diplomatiska spelet kring ett nytt möte i Geneve begripligt. Syftet är dubbelt. Dels att tvinga in oppositionen i förhandlingar med regimen, kräva att den ska ta kontroll över de lokala miliserna och acceptera en kompromiss med Damaskus om en ”ordnad övergång”, dels att tvinga den syriska eliten av affärsmän, politiker och officerare att under tryck från Ryssland acceptera idén att Assads familj har gjort sitt.
Vilken är chansen att detta spel lyckas? Inte en chans på tusen skulle vi tippa. Hela upplägget bygger på idén att Assads regim kan överleva utan Assad. Men Assad är mer en Khaddafi än en Ben Ali. I 40 år har hans familj byggt armé, säkerhetsstyrkor och statsapparaten kring sig själv och med en sekteristisk bas i det alawitiska samfundet som omfattar knappt tio procent av befolkningen.
Bachar Assad och hans generaler söker bara vinna tid, eftersom de just nu anser tiden spelar dem i händerna. Med Hezbollahs och Irans direkta militära hjälp tror sig Assad vittra en seger inom kort, eller åtminstone att han ska lyckas upprätta full kontroll över regionen från Damaskus i söder till Latakia i norr. Det går inte att blunda för risken att Assad kan nå detta etappmål i kontrarevolutionen. FSA och de fria miliserna lider enormt under det ojämna militära styrkeförhållandet. Varje försök att flytta fram positionerna möts av jaktflygets bombningar. Den pågående striden om staden Qusair kan förloras om inte förstärkningar når fram. Om det blir en vändning till det negativa för revolutionen återstår att se. Risken finns och redan det är allvarligt.
Samtidigt sviktar den internationella solidariteten med det syriska folkets resning eftersom al-Nusra och andra bland revolutionens dödgrävare spelar regimen i händerna med iscensatta vidriga propagandaklipp som den simulerade akten av kannibalism och offentliga avrättningar av tillfångatagna officerare. Det spelar ingen roll om det uträttats av enskilda individer och minoritetsgrupper. Skadan är ändå skedd. I den allmänna opinionen sprids känslan av att ”alla är lika galna”, regim som opposition.
Det bästa stöd vi kan ge till det syriska folkets resning är att outtröttligt visa upp den revolutionära sidan av upproret mot regimen, de lokala samordningskommittéernas arbete för att den dagliga administrationen ska fungera, de lokala milisernas försvar mot regimstyrkornas angrepp från luften och på marken, stärka det konkreta arbetet för humanitärt bistånd samt kräva av ”Syriens vänner” att miliserna ges de vapen de behöver för att segra.
-Ned med diktaturen i Damaskus.
-Frihet, rättvisa och värdighet.
Av Benny&Göte
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, USA, EU, Saudi, Qatar
Här under följer ett gemensamt uttalande till följd av Isarels bombningar i Syrien antaget av syrier i exil i Schweiz och solidaritetsorganisationer i landet.
Publicerat 14 maj 2013
Vi syrier i Schweiz, engagerade medborgare och syriska och schweiziska organisationer som stöder den syriska revolutionen fördömer utan förbehåll den sionistiska statens aggressioner begångna under helgen 4-5 maj mot det syriska folkets nationella suveränitet.
Den sionistiska staten som ockuperar Syriens territorier på Golanhöjden sedan 1967 och som är ansvarig för oavbrutna brott mot det palestinska folket och folk i regionen är på inga villkor det revolutionära syriska folkets vän i kampen mot Assads kriminella maffiaregim.
-Vi tappar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende blir aldrig vår vän.
Under de senaste fyrtio åren har den syriska regimen fängslat alla i Syrien som försökt utveckla ett effektivt motstånd för Golanhöjdernas och Palestinas befrielse. Efter Israels flygräd söndagen den 5 maj 2013 riktade Assad inte sina bomber mot den sionistiska staten utan bombade i stället syriska städer och det palestinska flyktinglägret Yarmouk i närheten av Damaskus centrum.
Regimens tal om ”motstånd” har endast tjänat till att upprätta en tyrannisk repressiv statsmakt och ta ifrån det syriska folket all frihet under ett hot från omvärlden som förevändning.
Vi deklarerar att det enda verkliga motståndet är det som det revolutionära syriska folket står för. Den syriska revolutionens seger och regimen Assads fall kommer att vara de första stegen mot en befrielse av Golanhöjderna och det historiska Palestina.
Vi påminner om vårt totala stöd till det palestinska folkets rättigheter och till självbestämmande, inklusive till flyktingarnas rätt att återvända och rätten till självbestämmande för de som befolkar det historiska Palestinas territorier.
Vi fördömer också den syriska regimens försök att omforma den syriska revolutionen till ett religionskrig, speciellt efter de senaste massakerna i Baniasregionen och i byn Bayda mot obeväpnade civila, speciellt kvinnor och barn. Vi fördömer också de sekteristiska deklarationer från vissa minoritetsgrupper i den syriska oppositionen, med stöd från gulfstaterna. Vår revolution har frihet och värdighet som mål.
Scenerna från Banias är outhärdliga. Diktaturens kräk står för barbariet.
Detta innebär också vår totala opposition mot det libanesiska Hezbollahs militära politik, vars medlemmar strider tillsammans med Assaddiktaturens kriminella trupper och ansluter sig i sitt smutsiga verk till den iranska diktaturens trupper. I sista hand är Nasrallahs organisation beroende av Iran.
Vi fördömer också det dubbla bombattentatet som den 12 maj 2013 dödade 46 personer och skadade 100 i Reyhanli, den turkiska staden nära gränsen till Syrien och fördömer alla begångna aggressioner mot de syriska flyktingarna. Vi uttalar vår fulla solidaritet med de oskyldiga turkiska och syriska offren för attentatet.
Vi uttalar till slut ännu en gång vårt totala stöd till det syriska folkets revolution och upprättandet av en demokratisk stat, social och sekulär och baserad på alla syriers medborgarskap oavsett religion, etnisk tillhörighet och kön…
Leve den folkliga syriska revolutionen och ära till våra martyrer.
Signerat av följande fram till 13 maj 2013:
– Collectif Jasmin (Jasminkollektivet)
– Femmes Syriennes pour la Démocratie, (Syriska kvinnor för demokrati)
– Courant de la Gauche Révolutionnaire syrienne (Revolutionära syriska vänsterströmningen)
– Mouvement Pour le Socialisme (Rörelsen för Socialismen)
– SolidaritéS (Solidaritet)
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Revolution, Solidaritet.
I debatten om skatteparadisen är det framför allt soliga öar som pekas ut som bovar i skattefusk. Men inom Europas gränser existerar det också skatteparadis som drar till sig pengar på jakt efter låg beskattning.
Det pratas just nu enormt mycket om nya regler för bankhemligheten och en harmonisering av beskattningen inom EU för att hindra illojal konkurrens mellan olika medlemsländer. Sett till vad som sker i vardagen är det bäst att stryka under ordet ”pratas”.
Alla arbetande vars skatter dras vid källan vet att det pågår ett race mot botten för de sociala försäkringarna och tryggheten i arbetet. Men ett annat race som också direkt påverkar allas liv utspelas utanför medias spalter.
I snart sagt varje land i EU, Sverige inräknat, sänker borgerliga och socialdemokratiska regeringar skatten på bolagens vinster. Vi känner till argumentet: det ska skapa mer vinster som används till nya investeringar som i sin tur skapar nya jobb.
Det vara den tyske socialdemokraten Helmut Schmidt som myntade teoremet i syfte att få de tyska fackföreningarna att acceptera återhållsamhet i löneförhandlingarna i utbyte mot framtida jobb.
Om Schmidts teorem någonsin fungerade så gör det definitivt det inte längre. Nu blir dagens ökade vinster för bolagen inte nya jobb utan allt större utdelning till aktieägarna. Investeringarna uteblir. I botten ligger ett faktum som oftast glöms bort i diskussioner om den kapitalistiska marknadsekonomins funktionssätt.
Det finns en parallell med hur ett enskilt företag fungerar som kan hjälpa till att förklara det till synes vansinniga racet mot botten i beskattning av företagens vinster trots att knappast en enda seriös ekonom håller fast vid att Reinfeldts kära ”jobbskapande” fungerar.
En enskild företagare vill se två motstridiga saker ske. Dels vill han kunna sänka lönekostnaderna i det egna företaget till ett minimum. Samtidigt ser han gärna att alla andra företag ger sina anställda så höga löner som möjligt. Det ger köpstarka kunder till hans egna produkter.
Mellan olika kapitalgrupper med nationell förankring råder samma knivskarpa konkurrens. De ser gärna att lönekostnaderna hos konkurrenterna ökar samtidigt som de egna minskar. Samtidigt kräver samma kapitalägare att EU ska anpassa skatter och arbetsgivaravgifter till ”producenternas” behov. Det är motstridiga önskningar och öppna konflikter mellan olika kapitalgrupper i Europa som styr kampen om profiterna.
För att tillfredsställa kapitalägarnas krav och stimulera det egna landets konkurrenskraft sänks slag i slag skatterna på företagens vinster. Och inte bara i de svagare staterna i EU, som Medelhavsländerna, vilket kanske skulle kunna ses som schyst utan också i norra Europas konkurrenskraftiga ekonomier. Racet mot botten står i skarp kontrast till de officiella middagstalen om skatteharmonisering inom Unionen.
-I vår tid när nationalekonomerna tagit över kan högern stödja sig på den vetenskapliga sanningen att rika människor blir flitiga om de får mer pengar, medan fattiga människor i ett sådant eventuellt fall blir lata. Det vill säga, skattesänkningar för de rika gör att de ”sätter fart på hjulen” och skapar jobb och tillväxt. Medan fattiga människor blir passiviserade i bidragsberoende, skrev Jan Guillou häromdagen i Aftonbladet i en mycket slagkraftig krönika.
Lite fakta om skattelättnaderna för kapitalet bekräftar Guillous eleganta formulering. I Storbritannien har Cameron lovat att sänka företagsbeskattningen till 20 % innan 2015. Här hemma sänkte Borg företagens vinstbeskattning från 26,3% till 22% från 1 januari 2013. I Danmark hänger sossarna på och går från 25 till 22%. Finland sänker vinstbeskattningen från 24,5% till 20%.
Att vinstbeskattningen är lägre i EU:s periferi av svaga ekonomier kan eventuellt ursäktas med argument om solidaritet inom EU. Men så är det inte. Den verkliga vinnaren i skatteracet är det tyska kapitalet. Tysklands stora produktion i Östeuropa gynnas av vinstskatter kring 19-20% och i Tyskland har bolagsskatterna minskat med 10% sedan 2008 och ligger nu kring 15%. Det allt snabbare racet mot botten försvaras med de argument som Jan Guillou förlöjligar. De ska ge investeringar och jobb, låter det. Men massarbetslösheten och utslagningen i Europa ökar medan utdelningen till aktieägarna skjuter i höjden.
Det finns en ganska enkel metod att mäta hur mycket pengar som flyr till skatteparadisen och peka ut vilka länder det handlar om bortsett från beryktade öar under solen.
Tabellen här under visar skillnaden mellan BNP/person i ett land och nationalinkomsten/person i samma land. BNP/person antas visa hur stort värdet av den samlade produktionen är per person medan nationalinkomsten visar hur stor den reella inkomsten är per person. När skillnaden mellan de två enheterna är stor innebär det att en betydande del av det som antas ha producerats i ett land sedan försvinner ut i världen. I själva verket handlar det om att delar av BNP är fiktiva rikedomar i form av bokföringsmanipulationer. Bolagsvinster görs i ett land och deklareras i ett annat där vinstbeskattningen är låg, som i de tre länderna i topp i tabellen.
I tabellen ovan kan vi konstatera vad alla vet -Schweiz, Luxemburg och Irland är skatteparadis inom Europas gränser, två av dem inom EU och Schweiz under specialavtal med EU. Internationella storbolag, banker och försäkringsbolag deklarerar sina vinster i Schweiz, Luxemburg och Irland som tar ut låga skatter. Goodbye till Helmuth Schmidts teorem om vinster som investeras och skapar jobb. Nu skapar de ett alltmer polariserat samhälle där den extremt lilla minoriteten av krösusar tar hand om en allt större del av de samlade inkomsterna.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Skatteparadis, Kapital, Arbete
…att förstå en revolution
Den syriska revolutionära processen pågår fortfarande och har nu tagit både en fredlig och väpnad karaktär för att konfrontera regimens våldsamma förtryck. Den folkliga rörelsen i Syrien har, trots sina meddelanden, rapporter och ramsor om enighet och solidaritet för det syriska folket, ställts inför ständiga anklagelser av regimen och vissa specifika grupper inom vänstern regionalt och internationellt för att domineras av extremistiska islamister som kontrolleras av Saudiarabien och Qatar, medan anhängare av regimen har porträtterat Assads regim som sekulära och som en beskyddare av religiösa minoriteter.
Detta betyder dock inte att sekterism inte existerar i Syrien inom den folkliga rörelsen, det gör det och vi ska inte förneka dess existens. I en revolutionär process är olika ideologier närvarande och kämpar mot varandra, och vissa grupper i Syrien tillgriper sekteristisk propaganda i sin kamp mot regimen.
Vilken är alltså rollen för den revolutionära vänstern i denna situation? Ska vi räkna med att lämna slaget och vänta på den perfekta sociala revolutionen, som vissa gör, och gjorde inom den traditionella vänstern? Eller bestämmer vi oss för att vara en fullvärdig del av denna revolutionära process och kasta våra styrkor helt in i kampen för att störta regimen och samtidigt arbeta för en radikalisering av de olika delarna av revolutionen?
Lenin svarade på denna fråga för länge sedan:
”Att tro att social revolution är tänkbar … utan revolutionära utbrott av en sektion av småborgerskapet med alla dess fördomar, utan en rörelse av de politiskt icke-medvetna proletära och halvproletära massorna mot förtrycket från godsägarna, kyrkan, och monarkin, mot nationellt förtryck, osv – att föreställa sig allt detta är att förneka den sociala revolutionen. Så en armé ställer upp på ett ställe och säger, ”Vi är för socialismen”, och en annan, någon annanstans, och säger, ”Vi är för imperialismen”, och det kommer att bli en social revolution! …”Den som förväntar sig en ”ren” social revolution kommer aldrig att få uppleva den. En sådan person uttalar läpparnas bekännelse till revolutionen utan att förstå vad revolution är.”
En revolutionär process är inte av en enda färg, och kommer aldrig att bli så, annars skulle det inte vara en revolution. Å andra sidan, är den roll som den revolutionära vänstern ska spela kristallklar: kämpa mot regimen och radikalisera folkrörelsen!
Vi har trots detta visat och demonstrerat i många artiklar om hur den stora majoriteten av den syriska folkrörelsen upprepade gånger har avvisat sekterism sedan början av upproret, trots regimens försök att antända denna farliga eld. Demonstranternas paroller som ”Vi är alla syrier, vi är enade” upprepas ständigt. I många demonstrationer vi har sett banderoller som säger ”Nej till sekterism”. De lokala samordningskommittéerna organiserade förra året i juni en kampanj under parollen ”Frihet är min sekt”, där det höjdes skyltar med avvisande av den avskyvärda sekteristiska diskursen, regimens sekteristiska metoder och regimens dödliga försök att dra den syriska revolutionen i en sekteristisk fälla.
I Saraqeb-kommittén höjde LCC-demonstranter skyltar med symboler för alla syriska sekter, medan demonstranter i Dael höll upp en skylt som sade ”I framtidens Syrien kommer den exkluderande politiken att upphöra”. Under de senaste månaderna har vi sett också plakat där det stått ”sekterism är revolutionens grav”.
Folkrörelsen har bekräftat sin kamp för det syriska folkets enhet och mot denna splittring, utvecklat en känsla av nationell solidaritet som överskrider etniska och sekteristiska uppdelningar.
Vad som är mindre känt är användningen av sekterism från regimen som ett vapen för att splittra syrierna både på en religiös och etnisk grund, som har använts sedan Hafez al Assad kom till makten. Detta betyder inte att regimen är sekteristisk eller består av en sekt som vissa i den syriska oppositionen eller så kallade analytiker presenterar det.
Det är en auktoritär regim som har funnit stöd bland det övervägande sunnitiska och kristna borgerskapet i Aleppo och Damaskus, som har gynnats av den nyliberala politiken de senaste åren, framför allt sedan lanseringen av den sociala marknadsekonomin 2005. Den innefattar säkerhetstjänstens apparater, som mestadels domineras av alawiter, och nätverk av byråkrater och kapitalistkumpaner konsoliderade kring offentliga sektorns beskydd, som alltmer utvecklats under 1990-talet inom den privata sektorn efter genomförandet av investeringslagens dekret nr 10 från 1991.
Vi får inte glömma att 1970 hade de urbana köpmännen i Aleppo och Damaskus prisat ankomsten av Hafez al Assad till makten och början av ”den korrigerande rörelsen” (Harakat tashiyya) han lanserade och som satte stopp för 60-talets radikala politik som utmanade deras kapital och politisk makt. De urbana köpmännen, som hade varit mycket aktiva mot vänsterflygeln inom Ba’ath vid denna tid, skickade demonstranter ut på gatorna i storstäderna med banderoller där det stod ”Vi bad Gud om bistånd – Al Madad. Han skickade oss Hafiz Al Assad”. Sedan denna period har regimen byggt ett nätverk av lojaliteter genom olika band, främst ekonomiska, med individer från olika grupper.
Det är ändå så att säkerhetsapparaten består till sin majoritet av alawiter, kopplade ofta genom släktskap, stam eller familjeband till familjen Assad.
Användningen av sekterism som vapen utvecklades på följande sätt, i samband med förtrycket av oppositionella folkliga sekulära och civila organisationer och politiska partier, och samtidigt främjande av sekteristiska och primära identiteter, såsom stamlänkar, bland syrier.
Denna politik utvecklades av den auktoritära kapitalistiska regimen för att splittra syrierna och avleda all kritik mot dess korruption, sociala orättvisor, förtryck och brist på demokrati.
…sekterism – den härskande klassens vapen för att splittra folket
Sekterism förklaras väldigt ofta som återupplivandet av ursprungliga passioner, eller det urgamla hatet mellan två samhällen, till exempel mellan shiamuslimer och sunnimuslimer i Irak, Bahrain och Libanon, alawiter och sunnimuslimer i Syrien, eller till och med kristna och sunniter i Egypten. I detta fall är sekterism därför att förstå som en baksmälla av historien som förhindrar moderniseringen av dessa länder, eller som något som är viktigt för människorna i regionen.
Vi håller inte alls med om denna förståelse av sekterism och anser tvärtom att det, tyvärr kan man säga, är en produkt av moderniteten. Dr Ussama Makdissi förklarade väl detta dilemma kring analys av sekterism och skrev i sin bok:
”Bland de största villospår i Mellanösterns historia har varit karakterisering av sekterism som ett hinder för modernitet och som ett symtom på en så kallad båge av kris. Denna tolkning har lett till en allt mer frustrerad väg av historisk undersökning, med några forskare som ivrigt söker bakåt i tiden efter svar medan problemet med sekterism marscherar framåt, får allt starkare fäste och blir ännu mer komplext. Sekterismens uppdykande innebär inte en återgång. Det markerade en brytning, en födelsen av en ny kultur som pekar ut religionstillhörighet som definitionen på offentliga och politiska kännetecken för ett modernt ämne och medborgare.”
Ja, sekterism är en produkt av moderniteten och det har varit ett av de föredragna vapnen för de auktoritära och kapitalistiska länderna i regionen att dela upp folket och förtränga folkrörelser med. I Saudiarabien och Bahrain har, trots samtal och uttalanden mot sekterism och för enheten av folket mot diktaturen gjorda av oppositionen och som sammanförde Sunni och Shia-medborgarna i länderna, så anklagade myndigheterna dem för att vara sekteristiska rörelser som stöds av Iran. En saudisk kamrat förklarade situationen väl med att säga att:
”Sekterism är en produkt av den regim som skapar diskriminering mellan arbetarna och statligt anställda och skapar myter för varje sektion av arbetstagare, i syfte att bryta alla försök att ena och agera direkt genom att konfrontera den klass som exploaterar och förtrycker. Det är därför vi skapat en kamp mellan shiitiska och sunnitiska sekter – medan det i verkligheten inte finns något samband mellan exploatering av fattiga sunni och de fattiga shiamuslimerna”.
I Libanon framkom sekterismen som resultatet av två ursprungliga element, som utvecklats tillsammans å ena sidan i samband med osmanska reformerna i det nittonde århundradet i Mount Lebanon och å andra sidan i samband med utveckling och expansion av den europeiska kapitalismen i Mellanöstern. Usama Makdissi bok förklarar perfekt dess utveckling i kulturen i Libanon och daterar dess uppdykande också: ”När den gamla regimen i Mount Lebanon, dominerad av en hierarki där den sekulära rangen snarare än religionstillhörighet definierade politiken, blev misskrediterad i mitten av artonhundratalet.”
Dessa förändringar var en återspegling av sociala förändringar, särskilt i samband med utvecklingen av silkesindustri, koncentrerade till de maronitiska byarna i Mount Lebanon, som började på sjuttonhundratalet. Fram till i dag, har de olika politiska krafterna i Libanon, både från 8 mars och 14 mars använt sekterism och det sekteristiska politiska systemet för att etablera och utveckla sin makt, medan man samtidigt driver en politik som syftar till att dela in människor, dessutom att utarma dem genom att främja den nyliberala politiken och för att förhindra varje folklig mobilisering och förening av de libanesiska medborgarna mot deras styre.
I Egypten har militärregimen använt sekteristisk politik vid många tillfällen i det förflutna, i synnerhet för att stävja demonstrationer ledda av koptiska demonstranter som i Maspero i november 2011, eller genom att försöka splittra och skapa rädsla bland muslimer och kristna. Det bästa exemplet var 2010 års nyårsafton-bombning av al-Qiddissinkyrkan i Alexandria, där 21 människor dödades, och där förre inrikesministern Habib el-Adly´s anklagades för att ligga bakom detta terrordåd.
Som vi kan konstatera är sekterism ett vapen i handen på den härskande klassen för att förtrycka och splittra folket och särskilt förtrampade i alla samhällen. I samtliga dessa fall står vi inte inför sekteristiska regimer som styrs av sekteristiska intressen, utan auktoritära, borgerliga stater med sekteristisk politik som ett av sina instrument för att förtrycka och splittra folket.
Den syriska regimen har inte släpat efter i denna typ av politik. Det har utvecklat en dubbel politik att undertrycka självständiga folkliga medborgarorganisationer och sekulära organisationer och politiska partier, lämnat som de enda alternativen organisationer godkända av regimen, och samtidigt stärkt sekteristiska inklusive stamidentiteter genom tiderna på olika sätt.
Vi kommer att titta på den politik från regimen som syftar till att fördjupa den sekteristiska politiken de senaste 40 åren utan att glömma att regimen använder dem i det aktuella upproret, till exempel med hjälp av intensiv propaganda för ett sekteristiskt och fundamentalistiskt sunnimuslimskt uppror för att beskriva den revolutionära processen, eller beväpna vissa religiösa minoritetsgrupper, till exempel kristna i Damaskus, men inte enbart, inklusive stammar och andra, för att involvera dem i kamp mot så kallade ”terrorister”.
…förtrycket av sekulära och civila politiska organisationer och politiska partier
Hafez Al Assads uppstigande till makten markerade en ny era i Syrien där oberoende folkliga organisationer – fackföreningar, branschorganisationer och medborgerliga sammanslutningar – kom under regimens auktoritet efter hårt förtryck. Professionella sammanslutningar av läkare, advokater, ingenjörer och apotekare upplöstes 1980. De var de viktigaste organisationerna som hade lett kampen för återlämnande av demokratiska friheter och hävandet av undantagstillståndet under åren före. De blev senare återupprättade och deras ledare ersattes av personer utnämnda av staten.
I skolsystemet riktade regimen huvudsakligen in sig på vänsterorienterade lärare från olika tendenser under 1970-talet, samtidigt som man lät religiösa fundamentalisiska strömningar utvecklas. Oberoende intellektuella, såsom Michel Kilo och Wadi Iskandar, och regimkritiska universitetslärare, inklusive Rif’at Sioufi och Asef Shahine, var också målen.
Ingen immunitet beviljades universitetscampus på något sätt, vare sig lärare eller elever. Säkerhetsstyrkorna kunde arrestera studenterna inne i föreläsningssalar eller på campus.
På ett liknande sätt införde regimen sin dominans i den fackliga byråkratin, vilket hindrade kamp mot den nyliberala politik som den auktoritära regimen förde sedan 2000. Detta orsakade en nedgång i levnadsstandarden för de flesta människor, såväl som politiskt förtryck, och dessa var de främsta orsakerna till den våg av protester, som under de senaste åren präglat den ekonomiska frågan. Till exempel i maj 2006 protesterade hundratals arbetare vid det offentliga byggföretaget i Damaskus, och drabbade samman med säkerhetsstyrkorna, och under samma period strejkade taxiförarna i Aleppo.
Precis som i det förflutna, är arbetarnas fackföreningar helt tysta inför förtrycket av det syriska folket, och mer specifikt mot arbetarna. De senare har också varit målet för förtryck. Lyckade kampanjer med generalstrejker och civil olydnad i Syrien under december 2011 förlamande stora delar av landet och visar också aktivismen från arbetarklassen och de utsugna som verkligen är hjärtat av den syriska revolutionen.
Av denna anledning sade diktaturen upp mer än 85 000 anställda och stängde 187 fabriker mellan januari 2011 och februari 2012 (enligt officiella siffror) för att bryta dynamiken i protesterna.
Förtrycket inkluderar också alla politiska partier som vägrade att underkasta sig diktat av Hafez al Assad och att komma in under paraplyorganisationen Nationella progressiva fronten, där de hade nästan inga rättigheter för politiska aktiviteter än de som godkänts av regimen. Det är inte bara det Muslimska brödraskapet som har drabbats av den hårda repressionen sen regimen kom till makten.
I början av sjuttiotalet var olika sekulära politiska partier, i synnerhet från vänsterorienterade tendenser, måltavla för regimen, inklusive 23 februari-rörelsen (den radikala tendens inom Ba’ath närstående Salah Jadid), the League of Communist Action (Rabita Al Amal al shuyu’i), vars medlemmar till största delen kom från alawiterna, och i mindre utsträckning Kommunistpartiet politbyrån (CPPB) i Ryad Turk. Den nationella samlingen, som innehöll olika vänsterpartier, var dessutom kraftigt undertryckt i början av 1980-talet.
Denna trend har fortsatt under 2000-talet sen Bachar Al Assad kom till makten. Mellan 2000 och 2006 har oppositionsrörelsen samlat intellektuella, konstnärer, författare, forskare och även politiker som kräver reformer och demokratisering av staten åtföljts av öppnandet av forum för debatt och, mellan 2004 och 2006 genom tillkomsten av sit-ins, en nytt politiskt fenomen i Syrien. Kallelser till sit-ins kom från politiska partier och civila organisationer samtidigt. Regeringen i Bashar Al Assad slog ned på denna rörelse, forum stängdes, sit-ins undertrycktes strängt och många intellektuella, som lanserade denna uppmaning till det civila samhället och demokratisering, fängslades. Samtidigt blev den kurdiska intifadan 2004 kraftigt undertryckt.
Syriska samhället föll alltmer under kontroll av regimen sönder i dess olika beståndsdelar. Baathpartiet var den enda politiska organisation som hade rätt att anordna evenemang, föreläsningar och demonstrationer på ett universitetsområde eller militärförläggningar eller att publicera och distribuera en tidning på sådana platser. Inte ens de politiska partierna, allierade med regimen i National Progressive Front, hade rätt att organisera, att göra propaganda eller ha en liten officiell närvaro i dessa institutioner. Ba’ath kontrollerade också en rad korporativa sammanslutningar genom vilka olika samhällssektorer fördes under ledning av regimen. De kallades folkliga organisationer och införlivade bönder, ungdomar och kvinnor.
Beträffande den roll Ba’ath spelade i samhället, bör det sägas att partiet förlorade alla sina ideologiska referenser och dynamik när Hafez Al Assad kom till makten. Han förvandlade den till ett instrument för styrning av samhället. Partiorganisationen modifierades genom att interna val ersattes med ett toppstyrt system lett av regimen och säkerhetstjänsten, medan element som motsätter sig regimens politik blir utsatta för repression.
Rifaat Al Assad sammanfattade sin politiska uppfattning av Baathpartiet genom att hänvisa till dess modell på sjunde regionala kongressen: ”ledaren utser, partiet godkänner och folket jublar. Detta är hur socialismen fungerar i Sovjetunionen. Den som inte hejar åker till Sibirien … ”
Partieliten efter 1970-talet har tenderat att ta på sig drag av funktionärer, medan deras tidigare kamrater av 1950- och 1960-talen ofta var engagerade militanta och/eller entusiastiska aktivister.
Perioden från 1970-talet präglades av en massa inskrivning i partiet med målet att bredda den folkliga basen, för att så långt möjligt använda partiet som det viktigaste instrumentet för att utvidga regimens kontroll över samhället. Från ett totalt medlemsantal i partiet på 65 398 år 1971, steg det till 374 332 år 1981 och 1 008 243 den 30 juni 1992.
Den sekteristiska sammansättningen av Ba’ath-partiet användes också vid några tillfällen av regimen för att förändra allmänhetens uppfattning av den ”sekteristiska” karaktären av regimen eller mer exakt svara på några attacker från vissa delar av oppositionen. I januari 1980 framkallade man förändringar i makeupen av Ba’ath regionala kommandon genom att höja andelen sunniter från 57,1 till 66,7%, medan antalet alawiter minskade från 33,3 till 19%. Stamlänkar spelade också en viktig roll när det gäller sammansättningen av Ba’ath under de senaste åren.
Förtrycket av folkliga organisationer gick hand i hand med ökad anslutning och samarbete med övervägande sunnimuslimska urbana näringslivet genom en politik av ekonomiskt närmande och kontrollerad avreglering, samt med konservativa element i samhället. Detta återspeglas i regimens olika institutioner. Betydande antal urbana sunniter, främst från Damaskus, har adjungerats till topplaceringar i partiets och många partilösa teknokrater fördes in i regeringen.
I folkförsamlingen gavs starkare röst och utrymme för fria yrkesutövare eller affärsmän eller religiösa Shaykhs och även några traditionella stamledare bland partilösa och självständiga element. De ockuperade 33,2% av platserna i parlamentet 1994.
Hafez Al Assads mål var att säkerställa stabiliteten i systemet, säkra kapitalackumulation och blidka mäktiga delar av näringslivet. Privata företag fick en allt större roll i Hafez Al Assads styre, liksom religiösa konservativa element.
Det muslimska brödraskapet var strängt undertryckt under 1970- och 1980-talen, men detta hindrade inte regimen att utveckla en religiös konservativ diskurs i total motsättning till den bild som förmedlar en så kallad sekulär regim. Regimen byggde moskéer och gav stora bidrag till Shariah eller islamiska skolor, beskyddade ulama (religiöst lärde), höjde lönen för landets sunnitiska religiösa etablissemang av imamer, mudarris, khatibs, etc. flera gånger på 1970-talet och propagerade islam i massmedierna, samtidigt som man försöker främja ett konservativt islamiskt etablissemang för att kanalisera islamiska strömningar och legitimera regimen.
År 1973, efter protester och kritik från vissa sunnireligiösa personligheter såsom Shaykh Hassan Habannakah, introducerade Hafez Al Assad en ändring av den nya konstitutionen som antogs av folkförsamlingen samma år, som förklarade att ”presidentens religion är Islam”. Denna artikel har faktiskt behållits i ”nya” konstitutionen som antogs av den nuvarande regimen i mars 2012, och ”islamisk rättsvetenskaplig doktrin är en primär källa till all lagstiftning” lades till för att stärka de islamiska referenserna till regimen.
Bachar Al Assads regim har fortsatt dessa typer av politik och har ökat samarbetet med religiösa sammanslutningar och konservativa delar av samhället i samband med den nya sociala marknadsekonomin och påskyndandet av den nyliberala politiken. Detta innebar ett återkallande av tillståndet med sociala bidrag och många viktiga offentliga utrymmen.
Före början av revolutionen levde 30,1 % under fattigdomsgränsen och nästan två miljoner människor – eller 11,4% av befolkningen – hade inte möjlighet att tillgodose sina grundläggande behov. Den reella BNP-tillväxten och reella inkomsten per capita har minskat sedan början av 90-talet. Detta har drivit regimen att fortsätta sin nyliberala politik och söka efter mer privat kapital.
Inom området hälsa, drog regimen ner avsevärt, vilket ökar utrymmet för välgörenhetsorganisationer, och särskilt religiösa sådana. År 2004 gav cirka 300 föreningar totalt 842 miljoner syriska pund (SP) till mer än 72 000 familjer. Den mest framgångsrika och ökända av dessa är Jama’at Zayd, som har djupa och rotade förbindelserna med Damaskus sunnimuslimska bourgeoisie, utförd av Rifa’i bröder, trots deras välkända opposition mot den religiösa förbindelsen till regimen i det förflutna.
Även om den har en ganska oppositionell ton mot regimen nuförtiden, har föreningen inte tvekat att ha relationer och samarbete med den i det förflutna, framför allt för att få kontroll över nya moskéer på andras bekostnad, och en del av deras medlemmar kunde också nå viktiga poster i olika religiösa officiella institutioner. Den nyliberala politiken har förstärkt religiösa sammanslutningar, både muslimska och kristna, i Syrien och spridningen av deras nätverk, ökat deras roll i samhället på bekostnad av staten.
Omkring 10 000 moskéer och hundratals religiösa skolor byggdes och mer än 200 konferenser under ledning av präster hölls i kulturella centra i viktiga städer under 2007. Samtidigt har de höga religiösa inrättningar av alla sekterna som används av regimen som aktörer för ”syriska civila samhället” presenterat en modern och gemensam bild av landet till utländska delegationer som besöker landet.
Bachar Al Assad tvekade inte att möta Yusuf Al Qardawi, som för närvarande ”stödjer” revolutionen mot regimen, som besökte Damaskus i 2009 i spetsen för World Union of Ulemas.
Regimen har fortsatt en politik för avspänning som inleddes i början av 1990-talet mot oppositionella islamister genom frigivning av tusentals politiska fångar 1992, tolerans av islamistiska publikationer och vissa rörelser så länge de avstod från politisk inblandning.
År 2001 till exempel, fick Shaykh Abu Al Fath Bayanuni, bror till ex-chefen för det muslimska brödraskapet, rätt att komma tillbaka efter 30 år i exil och hans son, en rik affärsman, deltog i skapandet av den första sexuellt segregerade gallerian i Syrien 2010. Denna politik var också en del av en strategi för att skapa och fördjupa närmande till den ekonomiska eliten i Aleppo.
Dessa statliga åtgärder åtföljdes även av censur av litterära och konstnärliga verk, och samtidigt främjandet av en religiös litteratur som fyller hyllorna i biblioteken mer och mer och islamisering inom högre utbildning. Detta gäller särskilt inom humaniora och uttrycker sig i tämligen systematiska religiösa referenser i varje vetenskapligt, socialt och kulturellt fenomen. Under 2007 drog regeringen in tillståndet från två feministiska organisationer (Social Initiative och en organisation knuten till kommunistpartiet som samarbetar med regimen) efter påtryckningar från olika religiösa grupper och personligheter.
I början av upproret i april 2011, försökte regimen faktiskt att nå ut till de konservativa sektorerna av samhället genom att stänga landets enda kasino och skrota en dom som förbjöd lärare att bära niqab. Regimen hade förbjudit niqab i klassrummet i juli 2010, vilket tvingar hundratals kvinnor bort från undervisning till administrativa befattningar. Regimen har också träffat ett antal religiösa dignitärer från olika städer för att försöka blidka proteströrelsen.
…alawiterna och strävan att bygga en politisk sekt knuten till Assad-familjen
Under 1960-talet förbättrade Ba’aths tillgång till makten levnadsstandarden för befolkningen på landsbygden avsevärt. Detta inkluderade alawiterna – som var till sin majoritet men inte uteslutande från landsbygden – och gav dem mer sociala och ekonomiska möjligheter. Det har varit en politisk strategi från Assads regim sedan Hafez ankomst till makten att länka alawitsamfundet inte bara till regimen men mer exakt till Assadklanen. Regimen har utvecklat olika strategier för att försöka nå detta mål, att försöka eliminera alla oliktänkande röster i det alawitiska samfundet och omvandla det till en politisk sekt kopplad till Assadklanen. De har dock aldrig förverkligat detta mål.
Först eliminerade Hafez Al Assad möjliga alawitiska militära alternativ till hans styre, sådana som hade förbindelser med den sunnitiska borgarklassen i Damaskus, inklusive generalen Muhammad Omran, mördad i Libanon 1971. Genom sin ställning som historisk chef för Ba’aths militärkommitté och nära relationer till Bathpartiets civila flygel med Salaheddin Bitar var han ett hot mot Hafez al Assad. Hafez al Assad fängslade också Salah Jdid, som var vid makten 1966-1970, från hans ankomst till makten fram till 1993.
Regimen låg bakom bildandet av Imam Ali al Murtadas förening 1981, som hade som mål att svetsa samman alawitsamhället och att öka makten för Jamil Assad, presidentens bror i regionen Lattakia där han bodde. Den senare sade faktiskt att syftet med föreningen var att utveckla en alawitisk ”personlighet” (Shakhsiyya). Jamil Assad använde speciellt föreningen mot det lokala Baathpartiet, presenterade kandidater från föreningen mot den i valet till folkförsamlingen 1980, för att bygga upp ett nätverk av beskydd i staden och dess utkanter. Ali Murtadas-föreningen blev ändå kortvarig och avslutades 1983, efter ökande kritik och protester från Baathpartiet och medlemmar av regimen.
Med undantag för Ali al Murtada-föreningen tillät regimen inte utvecklandet av någon sekteristisk välgörenhetsorganisation i det alawitiska samfundet, till skillnad från andra sekter. Assadfamiljen ville inte ha någon alternativ maktkälla inom gemenskapen. De flesta relationer har fastställts på en klientbasis (dvs beskydd i utbyte mot stöd) mellan alawitsamhället och tjänstemän på en personlig nivå efter en mängd olika former som härrör från ömsesidiga intressen och lojaliteter till familjen eller den snäva klanen. Många i alawitsamhället klagade på att de flesta av tjänstemännen i denna gemenskap hjälpte andra samhällen mer än dem eftersom de senare betalade mer, eller på grund av en ovilja att engagera sig i frågor om mutor med släktingar och bekanta, som kan kritisera dem.
I samma anda som hindrar någon annan kraftkälla bland samhället, tillät Assadregimen inte någon form av civil representation för att bilda ett högre alawitiskt råd, såsom det shiitiska Högsta rådet eller Ismaeli högsta råd, det finns inga offentliga religiösa referenser för Alawisamhället. Detta var inte på grund av regimens så kallade sekularism utan i syfte att knyta samhället till regimen och den totala dominansen av familjen Assad. Regimen har också uppmuntrat stamuppdelning inom alawitsamhället, vilket leder till uppkomsten av smala stamlojaliteter inom gemenskapen. Det finns inga privata kammare eller domstolar för alawitsamhället, de följer samma lagar som den sunnimuslimska samfundet om lagen om personlig ställning (äktenskap, skilsmässa, arv, osv …).
Alawitsamfundet däremot omfattas inte av någon särskild ekonomisk politik som gynnar dem gentemot andra samfund. Under 1990-talet skrev forskaren Hanna Batatu om klagomål från alawiter på höglandet att merparten av bönderna i deras områden var utblottade på komfort och var fortfarande beroende för jordbearbetning av oberäkneliga väderförhållanden. Utöver detta, hade deras verkliga inkomster från jordbruket minskat och många var tvungna att söka ytterligare inkomstkällor.
En färsk rapport konstaterar att ”den alawitiska landsbygden förblir påfallande underutvecklad, många går med i armén i brist på alternativ, medlemmar av säkerhetstjänsten är vanligen överarbetade och underbetalda. Unga medlemmar av samhället gick för det mesta med i säkerhetsapparaten enbart på grund av att regimen erbjöd dem inga andra framtidsutsikter. Vanliga alawiter gynnades sällan av korruption på hög nivå, minst av allt under Bashar”.
Dessa trender var gemensamma med andra regioner i Syrien och visar likartade villkor för alla syrier oavsett deras samhälle.
De alawitiska bergen är den näst mest utarmade regionen efter de nordöstra befolkade till sin majoritet av det kurdiska folket. Regionen och alawitsamhället drabbades precis som andra i landet av liberaliseringen av ekonomin, av stoppade subventioner och hög inflation.
Denna politik från regimen var inte helt framgångsrik i att homogenisera samhället kring Assads ledarskap och att koppla dess öde till det, eftersom många i samhället har kämpat och kämpar mot regimen.
Alawitiska aktivister, såsom den feministiska Hanady Zahlout och långvarig dissidenter som Habib Saleh, Samar Yazbeck, Louai Hussein och Fadwa Soleiman, är alla företrädare för oppositionen, inte att förglömma den framstående ekonomen och oppositionsmedlemen Aref Dalila, som har tillbringat många år i fängelse för sin verksamhet mot regimen. En alawitbrigad bildades också i Fria syriska armén (FSA) i provinsen Idlib, medan ett antalet officerare och soldater från alawiterna har deserterat från regimens armé.
Facebook-sidor som har dykt upp visar alawiters engagemang i upproret, såsom ”Alawi Coalition Against Assad Family regim”, “Committee of anti-Bashar Assad Alawi Youth – Homs”. Det har också varit ett överflöd av likasinnade offentliga uttalanden, med titlar som ”Uttalande av ledamöter från Alawi-sekten” efter Houla-massakern också.
…diskriminering av kurderna
Assadregimen har sedan 1970 ökat diskrimineringen av det kurdiska folket och höjt spänningarna mellan olika befolkningsgrupper (kurder, araber, assyrier, turkmener) som bor i nordöstra regionen i Syrien för att dölja korruption och sociala och ekonomiska problem för den regionen som är fattigast trots oljereserverna där. I det här fallet var det den etniska klyftan som användes för att separera människor.
Under Assadregimen hade kurderna, som utgör mer än 10 procent av befolkningen och är den största minoriteten i landet, alltid andra klassens status. De hade varken rätt att undervisa på sitt eget språk eller odla sina traditioner. Beteende som bryter mot dessa regler kan resultera i ett 10-årigt fängelsestraff.
Den kurdiska befolkningen har medvetet utarmats. Jorden var uthyrd till arabiska markägare, oljefält togs ifrån dem av staten och vägarna blev kvar i förfall.
Mellan 1972 och 1977 genomfördes en politik för kolonisering av specifika regioner befolkade övervägande av kurdisk befolkningen. Omkring 25 000 ”arabiska” bönder, vars mark översvämmades av byggandet av Tabqa-dammen, sändes till High Djezireh och etablerades i ”moderna byar” nära kurdiska byar. De nya ”moderna byarna” var väl utrustade med vatten, el, sjukhus, skolor, vägar, polisstationer, etc … medan deras kurdiska grannar saknade nästan allt. Den kurdiska befolkningen i dessa regioner mötte daglig diskriminering, inklusive uppsägning från förvaltningen av lärare, under förevändning att de var utlänningar, uppsägningar av arbetare, förstörelse av hus, och gripanden av politiska ledare, etc … Den syriska regeringen har förändrat kurdiska ortsnamn till arabiska, förbjudit butiksskyltar i Kurmandji och hindrat föräldrar från att registrera sina barn med kurdiska namn.
Denna politik för ett ”arabiskt bälte” var en plan för en sanitär avspärrning mellan Syrien och angränsande kurder runt den norra och nordöstra kanten av Jazira, längs gränsen till Turkiet och Irak. Kurdisk mark konfiskerades och kurder tillsagda att bosätta sig i inre Syrien för att ge plats för araber. Det fanns också en stark militär närvaro i denna avspärrning och arabiska bosättningar tillhandahölls, som vi sagt ovan, förstklassiga faciliteter och statliga förmåner för att uppmuntra till ökat ekonomiskt välstånd.
Det fanns återkommande protester, konfrontationer och gripanden under 1980- och 1990-talen, ofta på viktiga dagar såsom Newruz eller årsdagen av al-Hasaka folkräkningen, 1962 års folkräkning i östra Syrien, vilken resulterade i att omkring 150 000 kurder nekades medborgarskap och därefter förnekades de och deras barn grundläggande medborgerliga rättigheter och dömdes till fattigdom och diskriminering. De är idag fler än 300 000.
År 2004 inleddes ett kurdiskt uppror i staden Qamichlo och spreds till kurdiska områden över Syrien – Jazira, Afrin, Aleppo och Damaskus blev svårt förtryckt av säkerhetsstyrkor och arabiska stammar användes av regimen i nordöstra regionen. Många kurdiska aktivister och demonstranter dödades och greps, mer än 2000, medan andra var tvungna att lämna landet.
I början av den revolutionära processen, utfärdade Bachar Al Assad ett dekret i april, efter möten med kurdiska företrädare beviljades personer, registrerade som utlänningar, syriskt medborgarskap, medan 48 fångar, främst kurder, släpptes. Många statslösa kurder väntar dock fortfarande på medborgarskap.
Firandet av den kurdiska nyårsfesten Newruz tilläts av regimen under 2011, medan tidigare säkerhetsstyrkor alltid ingrep och undertryckte varje medborgare som firade det. Dessa beslut fattades för att blidka den kurdiska befolkningens känslor speciellt.
Kurdiska aktivister har spelat en ledande roll i upproret och är mycket närvarande i den revolutionära processen, även om pressen underskattar deras roll. Många kurdiska aktivister har varit utsatta för syriska säkerhetsstyrkor under det pågående upproret.
Assadregimen är ansvarig för sekterismen
Regimen är, som vi har sett genom texten, huvudansvarig för uppkomsten av sekteristiska känslor och relationer. Assads regim har under de senaste 40 åren uppmuntrat och genomfört åtgärder som splittrat människor längs sekteristiska och etniska linjer för att behärska landet. Alla dessa element har, liksom förtrycket av folkliga och medborgerlig sekulära organisationer, skapat utrymme för en retorik av sekterism som yttrar sig bland de mest konservativa delarna av den syriska revolutionen.
Regimen är därför själv ansvarig för splittringen bland det syriska folket och den är inte, som regimen påstår, följden av en konspiration som stöds av utländska aktörer för att dela landet. Vår uppgift som revolutionära socialister är att krossa den viktigaste källan till sekterism, med andra ord regimen och utövarna av den bland de reaktionära och opportunistiska elementen inom revolutionen.
Ussama Makdissi skrev att ”övervinna sekterism, om det alls är möjligt, kräver ännu en bristning, en brytning så radikal för samhällskroppen som införandet av sekterism var för den gamla regimen, det kräver en annan vision av moderniteten”.
Kampen mot sekterism är en del av kampen för att störta denna kriminella regim, och att upprätta en radikal brytning med det förflutna. Brytningen med regimens sekteristiska politik riktar sig också mot en del av oppositionen som använder en sekteristisk diskurs och backas upp av de arabiska Gulfstaterna i sin sekteristiska propaganda. Sekterism kan bara besegras genom att kämpa tillsammans för demokrati, social rättvisa, sekularitet och verklig självständighet.
Den sekularisering vi kräver är inte skild från vår kamp för demokrati, socialism och anti- imperialism. Vår sekularism är en del av vår revolutionära kamp för att befria religionen från politiska partier och att låta människor utöva sin religion fritt utan förtryck av staten. Vår revolutionära sekularism särskiljer inte olika sekter och etniciteter, och motsätter sig alla former av diskriminering. Dessutom kräver vår sekularism social jämlikhet och inte bara jämställdhet inför lagen, med andra ord kamp mot social ojämlikhet och orättvisor som skapas och ökas av det kapitalistiska systemet, men även mot alla former av imperialism och vi agerar i solidaritet med människor i kamp, och först och främst med det palestinska folket.
Det innebär att vi befinner oss i en fullständig och total klasskamp. Dessa ord i kampen mot sekterism av en libanesisk kamrat gäller lika fullt för Syrien: ”Det är inte bara en kamp för ett mer tolerant samhälle. Detta är en klasskamp, både en kamp mot de dominerande idéerna och en kamp för de förtryckta mot förtryckarna. Denna kamp kan inte föras av borgarklassen, tvärtom, det kan bara ske genom en kamp mot det härskande borgerskapet. Arbetarklassens centrala ställning är inte längre en teoretisk fråga. Faktum är att den enda försvarslinjen för det libanesiska folket mot sekteristiska splittringar och brutala attacker från de härskande är klassens enhet”.
Kampen mot sekterism är en del av kampen mot det kapitalistiska systemet och för att förena de förtryckta i Syrien; araber, kurder, assyrier, sunniter, kristna och alawiter för att störta regimen och bygga ett nytt Syrien.
Som de protesterande skanderar, det syriska folket är ett och frihet är min sekt!
Leve den syriska revolutionen!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad, FSA, Revolution
EU-kommissionen har fattat ett preliminärt beslut om att redan den 6 juni införa strafftullar på 47 procent för import av solceller från Kina. Blir det verkligt hotar mörka moln i form av dyrare priser att bromsa utbyggnaden av denna viktiga energikälla. Dessutom väntar ett handelskrig med Kina som skulle drabba Europas export av verkstads- och anläggningsprodukter.
Bakom beslutet finns lobbygruppen EU ProSun där den tyske ”solkungen” och slottsherren Franck Asbeck är fältherre. Själv har han blivit berömd för att ha blivit miljardär på den tyska statens bekostnad. Detta genom att hans eget stora företag i branschen Solarworld enligt Institutet för näringslivsforskning i Rhen-Westfalen tidigare lyckats med att sammanlagt få el från solpaneler subventionerat med så mycket som 100 miljarder euro. Subventioner som innebar ett genombrott för utbyggnaden av solpaneler i Tyskland men också svindlande vinster för Solarworld och dess viktigaste ägare Asbeck. Han blev känd som ”Solkungen”, men också som ”Slottsherren” efter köpet av två vackra gamla slott med stora privata skogar. Mellan dessa, affärsmöten och den egna lyxvillan i Bonn har han susat fram i en svart Maserati på 300 hästar. Alltså lite fler än de som ingick i de hästspann som drog äldre tiders tyska grevar och baroner.
Marienfels. Ett av de slott som Frank Asbeck förvärvat…
Han försöker också med ett fem kilometer långt stängsel få ha sin privata skog på 350 hektar i fred…
Under de sista åren har solen däremot börjat gå ner för den egna vinstmaskinen. De relativt enkla produkterna har inte klarat konkurrensen från Kina som stormat in på marknaden för solpaneler med låga priser och likvärdiga eller bättre varor. Solarworld är under rekonstruktion efter att trots stora förluster ha fortsatt med stora utdelningar till aktieägarna, främst då Asbeck själv.
Vad kan då vara naturligare för en man som blivit rik på statens bekostnad än att se till att staten stoppar konkurrensen från Kina som i dag absurt nog anklagas för att dumpa marknaden för solpaneler genom billiga statliga krediter till sina producenter. Att den tyska staten i åratal dumpat de egna elpriserna för solenergi och därmed gett Solarworld en nära nog monopolställning på hemmamarknaden är borta från protokollen…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Solarworld, EU, Frank Asbeck, solpaneler, solenergi,
Som små brukade vi ropa att ”den som viskar han ljuger”.
När USA:s utrikesminister John Kerry viskar i örat på sin ryske kollega Sergei Lavrov är det dags att upprepa barndomens visdom och ropa högt. När de offentligt pratar vackert om att ”syrierna själva ska få bestämma över sin framtid” viskar de sedan förtroligt till varandra om en helt annan dagordning.
Vad de från olika utgångspunkter försöker komma överens om är i själva verket en uppgörelse där så mycket som möjligt av regimen Assad ska bevaras intakt.
I långt mer än två år har det syriska folket röstat med sina liv och sina hem genom att härda ut i ett episkt uppror mot landets diktatur. Åttiotusen människor har dött, hundratusentals har skadats för livet. Miljoner har flytt och åtta miljoner människor behöver omedelbar humanitär hjälp…
Ryssland har obekymrat fortsatt med sina vapenleveranser till Assads elitdivisioner. Wladimir Putin med eget ursprung i den ryska säkerhetstjänsten bevakar Moskvas ekonomiska intressen och landets enda marina nödhamn i Medelhavet, syriska Tartus. Gick det bra att med ursinnig militär terror slå ner tjetjenerna duger samma järnnävar säkert också i Syrien…
USA har försett rebellerna med lite skyddsvästar, kommunikationsutrustning och paket med första hjälpen vid sårskador. I Washington, samt självklart i diskussioner med Israel, har det diskuterats viss riktat vapenhjälp till ”moderata” rebellgrupper så att dessa skulle kunna ändra den militära balansen i Syrien till sin fördel och på så sätt tvinga regimen Assad till eftergifter.
De ”eftergifter” Vita huset är ute efter handlar inte alls om att regimen ska störta sig själv utan att den framförallt ska bromsa vapenflödet till libanesiska Hezbollah. Det var det budskapet som Israel skickade med Kerry genom att salutera hans resa med tre flygattacker mot militära mål i Damaskus. I Kerrys samtal med Lavrov och senare även med Putin har denne uppenbart sagt att USA avstår från den diskuterade vapenhjälpen till rebellerna om Ryssland samtidigt ser till att Damaskus begränsar sitt stöd till Hezbollah. En helt annan sak är sedan hur en sådan uppgörelse ska säljas till den internationella opinionen och detta är vad den lösa skissen om en tänkt konferens ”med alla parter” handlar om.
I BBC:s analys av mötet i Moskva förklarar Jim Muir rakt av:
”Men Mr Kerry gjorde klart att detta scenario (med amerikansk vapenhjälp) blir irrelevant om det blir en seriös process om en uppgörelse. Slutsatsen av det hela är att USA:s administration inte vill att rebellerna ska vinna”.
Vita huset och Wall Street är mer än nöjda med att Bashar Assad sedan mer än ett decennium sprängt alla dammar och låtit nyliberalismen översvämma landets arbetande människor. Pentagon har dessutom konstaterat att Syrien ända sedan 1973 inte ens kastat en tennisboll över gränsen till de Golanhöjder som Israel ockuperat. Vad man vill åt är att bryta länken mellan Damaskus och Hezbollah.
Propagandaffisch med Assad och hans två kumpaner Hassan Nasrallah och Mamhmoud Ahminedejad. Texten är kanske lite ovan för Assads ”sekulära” supportrar: ”Den som har stöd av Gud kan inte besegras”.
Den cynism som ligger bakom detta synsätt är det som viskas i samtalen mellan Vita huset och Kreml och det är detta som draperas med floskler om en gemensam rädsla för ”terrorism och instabilitet i regionen”. Det bägge parter egentligen är rädda för är en kollaps för diktaturen och en seger för revolutionen, om än en borgerligt demokratisk sådan.
Det är en rädsla som de delar med Quatar och Saudiarabien som själva iscensatt en försiktig ”dropp” med enklare vapen och ammunition ensidigt riktad till de rebellgrupper som de hoppas ska kunna lägga locket på för alla demokratiska krav vid en seger för upproret.
Storbritanniens David Cameron, liksom Frankrikes Francois Hollande, har länge arbetat för taktiken med en begränsad vapenhjälp till revolutionens mer sekulära motstånd. De har dragit slutsatsen att regimens fall är oundvikligt och vill själva skaffa sig inflytande över de krafter som kommer att segra. I morgon reser Cameron själv till Putins sommarresidens i Sochi för att fortsätta det samtal som Kerry påbörjat. Han kan där som påtryckningsmedel berätta om att EU:s utrikesministrar – den 27 maj – än en gång ska dryfta fråga om grönt ljus eller inte för direkta vapenleveranser…
En diskussion som luktar dubbelmoral. Samtidigt som Assads regim far fram alltmer brutalt med sin våldtäkt på det egna folket sitter EU:s ministrar och diskuterar en fråga som skulle varit löst för två år sedan. Inte minst stinker det från Angela Merkels regeringskvarter. Samtidigt som hennes regering blockerat beslut om vapenstöd till rebellerna från EU har Tyskland levererat ”världens mest effektiva stridsvagn” Leopard 2 till diktaturerna i både Quatar och Saudiarabien.
Det luktar inte heller gott från Carl Bildts svenska utrikesdepartement. Jag kanske har missat något samtal från hans residens till Ring P1 men i mer diplomatiska noter har vi inte hört ett knyst om vapenstöd åt sekulära och demokratiska upprorsrörelser i Syrien…