Kategoriarkiv: EU

PKK – ”Låt vapnen tystna och politiken tala”

Publicerat av
1

.

.

”Låt vapnen tystna och politiken tala” säger PKK:s Abdullah Öcalan i ett uttalande under det kurdiska nyårsfirandet, Noruz. En milstolpe för fred kan vara på väg att resas. Nu gäller det för den turkiska regeringen att ge landets stora kurdiska nation sina konstitutionella, kulturella, språkliga och religiösa rättigheter.

.

.

I går och i dag firar den kurdiska nationen sitt nyår, Noruz, där våren hälsas välkommen med eldfester och dans. En tradition med rötter tillbaka till filosofen  och religionsstiftaren Zarathustras tid för 3000 år sedan som överlevt både islam och otaliga statsbildningar.

Samtidigt har PKK:s historiske ledare, Abdullah Öcalan , från sin fängelsecell utlyst en vapenvila för det kurdiska militära motståndet mot den turkiska staten. Hans uttalande lästes av två parlamentsledamöter, både på kurdiska och turkiska, inför hundratusentals nyårsfirare i staden Diyarbakir som ligger i östra Turkiet och helt domineras av kurder. ”Låt en ny process inledas. Nej till vapen! Ja till politik!”. Öcalans declaration avslutades med en uppmaning till PKK:s väpnade del att dra sig tillbaka till sina baser i nordvästra kurdiska Irak.

.

.

Abdullah Öcalan hyllas i en demonstration

Uppenbart har Turkiets regering, vilken länge förhandlat under bordet med Öcalan, gjort en del avgörande eftergifter i förhållande till de krav som finns i den ”Fredsplan till fred” som PKK:s ledare tidigare har skissat och där det egna kravet på en egen statsbildning har släppts. Men när det gäller viktiga konstitutionella förändringar, ökat regionalt självstyre och fullständiga språkliga och kulturella rättigheter har Ankaras förhandlare säkert fått ge vika. Det är dessutom till stora delar samma förändringar som EU krävt för ett turkiskt medlemskap i den egna unionen.

Därmed blir också upp till den turkiska regeringen att hålla dessa nyårslöften i de fortsatta förhandlingarna. Annars lär inte vapenvilan bli långvarig.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

Cypern är ett skatteparadis

Publicerat av
7

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Trojkan stjäl pengar från småsparare

Publicerat av
3

Trojkan stjäl pengar. Det är den nakna sanningen bakom helgens beslut att tvinga regeringen i Cypern att stoppa sina långa fingrar i vanliga medborgares pengar på sparkonton och roffa åt sig ett betydligt byte, 7 miljarder euro närmare bestämt.

Beslutet att konfiskera sparade pengar är unikt i modern historia och riskerar att skjuta i sank hela banksystemet. För det finns en sak som banker inte kan fungera utan –förtroende. Vanliga medborgare med små eller medelstora inkomster sätter in sina pengar på sparkonton i stället för att stoppa dem i madrassen av en enda anledning.

Olli Rehn från Finland håller i EU-kommissionens finans- och penningpolitik.

Sparade pengar är nämligen garanterade upp till en summa som ytterst få familjer äger -nämligen 100 000 euro. Var garanterade, för efter beslutet att punktera bankkonton på Cypern och i ett slag konfiskera pengar från alla familjer oavsett storleken på de sparade medlen har den heliga insättningsgarantin kastats ut genom fönstret av Trojkan under press från framför allt de tyska och finska regeringarna.

Utpressningen av den cypriotiska regeringen är uppenbar och ytterst allvarlig. I fredags ställdes president Nicos Anastasiades inför ett fullbordat faktum.

-Hosta genast upp 7 miljarder euro eller så blir det inget stödpaket, var andemeningen i det budskap som mötte Anastasiades vid ankomsten till Bryssel. Vad ska då pengarna användas till? Rätt gissat –hjälpa de privata bankerna att överleva. Om den cypriotiska regeringen lägger beslag på 7 miljarder av sparade medel ställer EU upp med 10 miljarder som alltihopa sedan ska användas till att stärka de privata bankernas egna kapital. Principen är verkligen enkel –ta från de små och ge till de rika. Inga sjukhus, barnhem eller skolor kommer att byggas med de 17 miljarderna, nej de ska gå direkt ner i de privata bankernas fickor.

Sedelautomaterna tömdes redan i ferdags.

Det har redan luftats en viss skadeglädje över att nyrika ryssar som använt Cypern som skatteparadis också kommer att drabbas. Det må vara, men hela 35% av de 68 miljarder som finns insatta i landets banker ägs av cypriotiska medborgare med mindre än 100 000 euro på sparkontot och 48 av de 68 miljarderna tillhör cyprioter.

 Om idén varit att sätta åt nyrika ryssar som placerat mer eller mindre svarta pengar i Cypern finns det mer drakoniska metoder. Gör en grundlig revision av hur stor del av ryska och grekiska fonder som placerats på Cypern som är tvättade pengar och konfiskera dem rätt av.

Enligt rapporter av journalister på plats i Bryssel i fredags kom beskedet som en chock för president Anastasiades.

-Jag kan inte göra det. Ni försöker krossa oss. Även om jag skulle acceptera det kan jag inte få det igenom parlamentet, lär han ha sagt och lämnat salen.

Men Trojkan har mer än en trumf i skjortärmen och lät presidenten förstå att utan en överenskommelse skulle ECB omedelbart inställa stödkrediten till Cyperns banker, det vill de pengar som bankerna får i lån över natten för att reglera den dagliga aktiviteten. Hotet räckte för Anastasiades som lydigt fick krypa tillbaka till förhandlingarna. Utan ECBs korta stödlån hade banken Laiki tvingats i omedelbar konkurs och samtidigt dragit med sig andra banker på ön. En kollaps av landets banker hade kostat staten 30 miljarder euro i investeringsgaranti för sparkonton med mindre än 100 000 euro insatta.

Cyperns president Níkos Anastasiádis till vänster verkar inte speciellt nöjd, men vad hjälpte det?

I dag och i morgon tisdag 19 mars är bankerna på Cypern stängda för att presidenten ska få tid på sig att sätta kniven på strupen på parlamentet. Den regerande koalitionen har bara 28 röster av 56 och måste vinna över ett par ledamöter för att begå den historiska hold-up som planerats i Bryssel och den cypriotiska regeringen väntas begå oavsett om den vill eller inte.

På onsdag vet vi inte vad som ska ske. Antagligen kommer Trojkan att gå med på en förändring av ”punktskatten” så att ”bara” 3,5 % tas av sparade medel under 100 000 euro och 12,5 % tas ut på medel däröver. Men principen är densamma. Insättningsgarantin hamnar i papperskorgen. Blir det upplopp och rusning på bankerna är det inget att förundras över. De arbetande och småsparare i allmänhet är rasande på regeringen och EU. Redan i fredags gick det hett till på vissa platser. En ägare av en bulldozer försökte till och med dra loss en bankautomat i desperation över att inte komma åt sina pengar. Men spekulationer behövs inte. I övermorgon får vi veta hur uppretade vanliga medborgare reagerar.

En sak är i alla fall säker. Med sitt beslut har EU lyckats skjuta sig självt i foten. Grunden för sparande i banker är skadeskjuten –förtroendet kan aldrig mer återupprättas. Vid minsta rykte om problem för en bank kan en omedelbar panik utlösas.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Höga löner skapar ingen kris

Publicerat av
11

Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,

I Storbritannien dumpas barnen…

Publicerat av
2
.
.

Hur ser deras framtid ut?

I dagens Independent berättas om en skrämmande rapport.

”Om två år kommer en majoritet av Storbritanniens familjer med barn och ungdomar under 18 år att leva under existensminimum. För ett civilerat samhälle är detta en skam.”

Det är TUC, Storbritanniens LO, som rasar över de siffror som publiceras i en ny studie (A Bleak Future For Families ) av hur framtiden ser ut för Storbritanniens löntagare. Frysta eller sänkta löner, minskade bidrag samt höjning av skatter och avdrag innebär tillsammans att mer än häften av nästa generation kommer att växa upp i nyfattigdom. 2015 kommer 7.1 miljoner av landets 13 miljoner unga att leva i nyfattigdom eller ”under the breadline” som det heter på engelska

Storbritanninen är på väg att rusa in i sin tredje recession på fyra år, i januari sjönk industriproduktionen med 1,5 procent. Men högerregeringen Cameron, med Clegg och hans liberaler som bekväma armstöd, fortsätter med sin medvetna och sedan länge planerade nedskärning av välfärden. Främst är det barnfamiljer som drabbas. Deras boende blir sämre, maten än mer, klassrummen förtätas med fler elever, bibliotek läggs ner, viktiga sociala tjänster försvinner. Regeringen försöker få i gång sin omskrutna ”tillväxt”  genom att  missköta de lika skira som sköra små plantor som är framtiden…

TUC:s ordförande menar att det är hundra år sedan landets familjer upplevde en liknande åtstramning av levnadsstandarden. ”Landets regering gör livet miserabelt för miljoner familjer med  små eller medelstora inkomster”.

Dave Prentis,  ledare för Unison en facklig samorganisation för de offentliganställda med 1.3 miljoner medlemmar, menar att ”Åtstramningen är OK om du är rik. Den fungerar bra för landets 13 000 millionärer (i brittiska pund) eftersom de blir rikare. Deras skattesänkningar tas ur de fattigas fickor”.

.

Oliver Twist känner vi alla. Nyfattigdomen har andra ansikten.

Barnen svälter inte ihjäl, men de drabbas på många andra sätt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En sen överraskning

Publicerat av
Svara

I natt har snön vräkt ner över Bryssel. Här brukar vi inte prata om aprilväder utan marsväder. Till och från kan det komma en liten hagelskur eller några flingor snö. Man att se hela stan ligga under ett vitt täcke ännu den 12 mars har nog inte hänt i mannaminne. Jag har bott här i snart 40 år och har aldrig upplevt liknande. I januari är det inget exeptionellt. Men i mitten av mars då rungar besvärjelserna över vädrets gudar i slirande bilar och bland väntande resenärer i busskurerna.

Utanför min dörr ligger snön tjock och bilarna stanar hemma. Dubbdäck är okända redskap i Bryssel. De flesta byter inte ens till vinterdäck. De kanske kommer till nytta tio dagar om året.

I morse var jag nästan ensam i soimhallen jag brukar gå till. Ensam eftersom jag är en av de få som alltid kommer till fots. Så för den skull kanske jag ska be om mera av ovädret. Men för våra stackars växter i trädgården är det mindre roligt. De får stå sig till tåls ännu en vecka i väntan på värmen.

Kaffe på terassen och en morgontidning får vänta ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,

Historisk kris i Europa

Publicerat av
4

På ett år har antalet arbetslösa i EU ökat med närmare två miljoner. Sammanlagt är i dag över 26 miljoner personer registrerade som arbetslösa. Siffran är skrämmande och visar på den djupa ekonomiska och sociala kris som pågår. Bakom de kalla siffrorna från Eurostat döljer sig en grym verklighet.

Utöver de som figurerar som arbetslösa i den officiella statistiken finns det ett mörkertal på många miljoner personer som försvunnit ur statistiken eftersom de helt tappat hoppet om ett arbete och därför inte längre söker jobb. Hur många de är finns det inga klara uppgifter om.

Men det mest fruktansvärda bakom de kalla siffrorna är att de speglar genomsnitt. I södra Europa som befunnits sig under Trojkans stövelklack i flera år är det upp till en fjärdedel av människorna i arbetsför ålder som saknar ett arbete. Bland de yngre är det en social katastrof som vi står inför. I Spanien, Grekland, Portugal och Italien är närmare hälften eller mer av alla ungdomar utan arbete. En hel generation håller på att gå under i den nyliberala köttkvarnen. De är förbrukade redan innan de trätt in i det aktiva livet. Det är brasved till den sociala/politiska kris som berättigar frågan -vart är Europa på väg? Revolt, revolution, uppror, reaktion, fascism??? Inget är givet. Det är bara den sociala kampen mellan klasserna som avgör riktningen.

De härskande i Europa står också inför en djup kris. De har bara den ”enda vägens politik” att erbjuda och den fungerar inte. Det är en historisk återvändsgränd som bara kan jämföras med den djupa ekonomiska och politiska krisen i Europas trettital. Massarbetslösheten är definitivt här för att stanna. Kapitalismen i Europa anpassar sig till den internationella konkurrensen genom ”interna devalveringar”, det vill säga försämrade lönevillkor för de anställda och nedskärningar för att inte säga slakt av de sociala skyddsnät som bundits under efterkrigstiden. De ska rivas upp så till den grad att många, många kommer att ramla igenom maskorna de närmaste åren. Den stora massarbetslösheten är det viktigaste vapnet i händerna på Europas regeringar och Trojkan för att driva ned lönekostnaderna för företagen. Den fackliga kampen för bättre löner blir i det närmaste omöjlig, speciellt med fackliga ledningar som fortfarande tror att det finns ett förhandlingsbord med en resonabel ”partner” på andra sidan.

Demonstration i Bryssel 20 februari till försvar av löner och jobb. 40 000 fackligt anslutna deltog i marschen mellan norra och södra stationen. Det var dubbelt så många som den fackliga ledningen hoppats på.  Foto:Benny Åsman

Medias fixering vid aktiekurserna basunerar ut den ekonomiska återhämtningen i takt med kursuppgången. Egentligen ska man se det senaste halvårets aktievurm som baksidan på den allt djupare krisen. Företagen och bankerna badar i pengar men investeringarna bara sjunker. Det finns helt enkelt inga industrigrenar med tillräckligt höga vinstprognoser för att kapitalägarna ska satsa på stigande investeringar. I stället slussas pengarna ut i den finansiella karusellen. Tills nästa bubbla spricker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Solidaritet med Moisis Litsis, journalist och fackligt ansvarig, hotad av fascisterna.

Publicerat av
Svara

De grekiska nynazisterna i Gyllene gryning utvidgar snabbt sina attacker mot utsatta grupper i det grekiska samhället. Anhängare till partiet har redan begått mord på flera invandrare. Gatuförsäljare och arbetslösa, med preferens för svarta invandrare, angrips och misshandlas nynazisterna.

No comment

Senast angrep en grupp av partiets avskum anställda på ett sjukhus i syfte att hitta papperslösa. Det var en allvarlig utvidgning av deras mål för våldet.

 Gyllene gryning är riktiga nazister så att de nu börjar en klappjakt på judar i samhället är inget att förvånas över. Men däremot en orsak till att mobilisera alla krafter i solidaritet med alla de som utsätts för nynazisternas våld mot invandrare, minoriteter och radikala människor.

Här under hittar du ett solidaritetsuttalande med journalisten Moisis Litsis som varit mycket aktiv i kampen mot Gyllene gryning. Nu har de bruna svinen börjat en hotkampanj mot Moisis där det faktum att han är jude är huvudargumentet.

Fascisternas tidning Stohos publicerade nyligen en ”biografisk not” om Moisis. Den kör med titeln: ”De grekiska journalisternas fackförbund har en jude som kassör”. Moisis Litsis är en av ledarna för den omtalade och exemplariska strejken på dagstidningen Elefterotypia som pågått i åtta månader. Han är också en av grundarna av den grekiska kommittéen mot statsskulden som kräver att skulden avskrivs.

 I nassarnas tidning Stohos skriver de att ”på journalisternas fackliga stormöten gillar Moisis Litsis att tala om den judiska utrotningen och behovet av att fördöma Gyllene gryning i stället för att tala om journalisternas problem”.

 För att organisera en kampanj till stöd för Moisis Litsis har ett stort antal organisationer skrivit under följande korta uttalande:

”Vi vill manifestera vår solidaritet med den facklige aktivisten och journalisten Moisis Litsis och hans kamp mot den nynazistiska gruppen Gyllene gryning. Det är ett problem som berör alla fackligt aktiva, alla demokrater, antirasister och antifascister, var de än befinner sig.

Onsdag 27 februari 2013. »

Hittills underskriven av:
Alternative Libertaire, ANTARSYA France, Association pour l’autogestion, ATTAC France, CADTM France, Euro marches, Fédération pour une Alternative Sociale et Ecologique, Fondation Copernic, Féministes pour une Autre Europe, Gauche Anticapitaliste, Initiative des Etudiants et Travailleurs Grecs à Lyon et à Paris, Initiative des Grecs de Grenoble, Appel des appels, Les Alternatifs, Ligue des Droits de l’Homme, Nouveau Parti Anticapitaliste, Parti de Gauche, Parti Communiste des Ouvriers de France, Union Syndicale Solidaires, SYRIZA Paris, Union Locale CGT et CGT cadres de Bobigny, USI-CGT, Vigilance Initiatives Syndicales Antifascistes, Mouvement pour le socialisme/Bewegung für Sozialismus (Suisse)

För att er fackliga organisation eller politiska grupp ska kunna delta i uttalandet kontakta:

Roxanne Mitralias på roxanne.mitralias@gmail.com  eller Panos Angelopoulos på panos.angelopoulos@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Konkurrenskraft och recession i eurozonen

Publicerat av
Svara

Av Michel Husson 26 februari 2013

(Kommentarer och översättning av mig själv)

(Eftersom Michel Hussons förklaringar av vad diagrammen visar är mycket komprimerade har jag tagit mig friheten att lägga till vissa kommentarer i syfte att göra förklaringarna lättare att förstå för alla)

För att korrigera den ekonomiska obalans som mäts i varje lands underskott med utlandet förespråkar EU:s institutioner att konkurrenskraften ska återställas med en ”intern devalvering”, det vill säga återhållna löner.

Vid en första anblick verkar receptet fungera (se grafik 1): korrelationen är mycket tydlig. Två grupper av länder kan urskiljas inom eurozonen. Fyra länder (Spanien, Grekland, Irland och Portugal) har sänkt lönekostnaderna per producerad enhet mellan 2009-2012 och har under samma tid förbättrat sina bytesbalanser i andelar av deras BNP.

(Den andra gruppen till höger i grafiken är från vänster på den horisontella axeln: Italien, Holland, Tyskland, Finland, Frankrike, Österrike och Belgien. Grafiken visar alltså tydligt att i länderna i gruppen till vänster har lönekostnaderna minskat med 6-10 procent och enligt ”experterna” lett till en förbättring av bytesbalansen med utlandet av 6,5 till 9,5 procent av BNP. Grafiken visar också vad ”experterna” vill ha sagt, nämligen att i den andra gruppen har ökade lönekostnader lett till en försämrad bytesbalans)

Grafik 1

Bytesbalans och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variationer i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Förändring av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-12.

Men vad vi ser är en optisk illusion och ett bra exempel på svårigheterna att alltför snabbt hoppa från korrelation ( ett till synes statistiskt samband) till orsakssamband. Det finns två sätt för ett land att förbättra sin bytesbalans, endera genom ökad export av varor och tjänster eller en minskad import av varor och tjänster. Allt görs naturligtvis för att privilegiera den första metoden och antyda att minskade lönekostnader ger väntade effekter, alltså en ökad export tack vare bättre pris- och konkurrenskraft.

I själva verket är det kausala sambandet det direkt motsatta: de fyra länder som förbättrat sin bytesbalans har uppnått resultaten därför att importen sjunkit på grund av den recession de drabbats av.(grafik 2) (För tre av de fyra i första gruppen har bytesbalansen förbättrats med 6,5 till 9,5 procent tack vare en minskad import. Människorna i Grekland, Portugal och Spanien har tvingats minska sin konsumtion kraftigt. Irlands förbättring av bytesbalansen verkar däremot inte bero på en minskning av importen)

Grafik 2

Bytesbalans och import inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i bytesbalansen i % av BNP

Horisontell axel: Tillväxt av importen 2007-2012

Spanien, Grekland, Irland och Portugal har nämligen tvingats på en gemensam behandling: drastiska åtstramningspaket som drivit dem in i en recession. Deras lönekostnader per producerad enhet och deras import har sjunkit samtidigt och det leder till samma bild (grafik 3) (Här arbetar alltså Husson om grafiken och placerar in förändringen av lönekostnaderna för att se hur den påtvingade recessionen inverkat på importen. Och mycket riktigt har importen sjunkit kraftigt i den första gruppen och därmed förbättrat bytesbalansen)

Grafik 3

Import och lönekostnader per producerad enhet inom eurozonen

Vertikal axel: Variation i % av lönekostnaderna per producerad enhet 2009-2012

Horisontell Axel: Tillväxten av importen i % 2007-2012

Resultatet av den här snabba undersökningen visar en tydlig skillnad mellan två grupper av länder. Den ena gruppen är den som tvingats bära ett dubbelt ok. Och så har vi de övriga som (för tillfället?) klarat sig undan: mellan 2007 till 2012 har deras lönekostnader per producerad enhet ökat och bytesbalansen försämrats vilket betyder att de varit relativt mindre utsatt för recessionspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Publicerat av
2

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,