Syriza och krisen i Grekland

 

Av alla politiska organisationer i Grekland är det vänsterkoalitionen Syriza som gjort sig mest känd internationellt. För delar av den europeiska vänstern ger Syrizas framgångar hopp. Andra ser Syriza som ännu ett reformistiskt försök att avleda ”massornas kamp”.

I den här artikeln ska jag försöka lyfta fram Syrizas politiska linje i ett antal viktiga frågor. Underlaget är en intervju med Yannis Bournous som tillhör ”centern” i organisationen, som samlas kring Syriza mest kände person, Alexis Tsipras. Det kallas ”centern” därför att det också finns en vänster- och en högerflygel.

I maj 2013 kommer Syriza att hålla en grundningskongress. Då går koalitionens organisationer samman och bildar ett öppet demokratiskt socialistiskt parti. Demokratiskt- därför att tendenser och fraktioner i partiet kommer att kunna fungera öppet inom ramen för de gemensamma besluten fattade av kongressen. Det är en viktig fråga för en grekisk vänster som dominerats av det grekiska kommunistpartiet KKE, med kadaverdisciplin och grotesk sekterism mot alla andra organisationer inom arbetarrörelsen.

Alexis Tsipras är Syrizas mest kände ledare utanför Greklands gränser.

Intervjun med Yannis Bournous är mycket lång och här kommer jag att koncentrera mig till ett antal problem som livligt diskuterats även utanför Greklands gränser, som frågan om Grekland ska lämna euron, om statsskulden ska avskrivas i sin helhet, hur kampen mot nazisterna i Gyllene gryning ska föras och vad är arbetarrörelsens alternativ till det reellt existerande EU.

Syrizas uppgång är närmast unik i historien. Från att ha varit en ”normal” vänstergrupp kring 2 procent i parlamentsvalen har det på mycket kort tid seglat förbi alla andra politiska partier till vänster. I dag har Syriza cirka 30 000 medlemmar och Yannis säger att de kommer att vara tio tusen fler till grundningskongressen eftersom nya medlemmar strömmar till i snabb takt. I den senaste gallupen har Syriza 28,5 procent och ligger bara en procent efter det borgerliga regeringspartiet Ny Demokrati. Socialistpartiet PASOK når knappa 8 procent och nazisterna i Gyllene gryning något över 10 procent.

Detta är en stor utmaning för det unga partiet. Det räcker inte att i propaganda och agitation fördöma regeringens krispolitik, och Trojkans strypgrepp. Syriza måste också ge konkreta svar på krisen som kan vinna förtroende bland en majoritet av de arbetande som drabbas av krispolitiken på alla nivåer. Det gäller helt enkelt att framstå som ett parti kapabelt att bilda en regering som likviderar borgarnas krispolitik för att vidta alla åtgärder som krävs för att stoppa det fria fallet ned i misär.

Tsipras talar till en stor folkmassa på Omoniatorget i Aten.

En kritik som riktats mot Syriza av många i den europeiska vänstern är att man inte kräver att Grekland ska hoppa av euron och i stället återinföra den grekiska drachmen. Här i Sverige har bland annat Jonas Sjöstedt drivit den linjen med argumentet att det skulle öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft.

-Vår främsta paroll har hela tiden varit –”inga fler uppoffringar i eurons namn”. Kritiken från vänster handlar i själva verket inte om vårt motstånd till ett grekiskt avhopp, en ”grexit’, eller en upplösning av eurozonen. Kritiken som stöder en återgång till drachmen utgår från en strikt keyensiansk syn, säger Yannis Bournous och förklarar vidare:

-En återgång till drachmen skulle provocera fram en devalvering av den nationella valutan. En devalvering som kommer att föra med sig en kraftig försämring för lönearbetare och pensionär. Men sedan, enligt samma keynesianska teori, kommer den grekiska exporten att vara mer konkurrenskraftig. De stora exportfirmorna som då tar hem större vinster antas då som en god fe distribuera ut sina rikedomar. Det är till 100% en keynesiansk idé som inte har någonting att göra med en radikal linje till frågan om eurozonens existens och dess ekonomis funktion. Kritiken svarar egentligen på en felställd fråga. Genom att framhålla valutan som den viktigaste faktorn stärker de fiendens spel.

”Grexit” or not?

-Det är inte valutan vi vill byta. Vi vill modifiera de sociala relationer och maktfördelning som euron representerar.

-Det är orsaken till att vi manar till kamp inte bara på den nationella nivån. Vi vet att den nationella nivån är grundläggande för klasskampen. Men vi inser samtidigt att även om vi vinner i Grekland och lyckas etablera en vänsterregering förblir den isolerad om vi inte genomför gradvisa förändringar av maktförhållandena och styrkeförhållandet på åtminstone europeisk nivå, svarar Yannis.

En annan kritik som rests inom vänstern är att Syriza kräver förhandlingar om statsskulden i stället för att vägra betala ett öre. Syriza menar att den grekiska statsskulden inte är ett tekniskt problem utan ett politiskt problem, att nästan alla länder inom EU har en stor statsskuld och att lösningen är europeisk. I den andan har också Syriza tillsammans med andra vänsterpartier i Europa föreslagit en lösning.

-En sådan överenskommelse berör två problem. Å ena sidan måste den förutse att en stor del av skulderna skrivs av. Vi förslår att en revision av skulderna för att kunna upptäcka exempelvis hur stor del som orsakats av korruption eller spekulativa räntenivåer.

-Å andra sidan måste vi skydda småsparare, familjer som hela livet sparat i grekiska statsobligationer eller sociala försäkringsfonder som innehar obligationer och som i fjol stod oskyddade mot det som kallades ”hårklippning” av den grekiska skulden. Småspararna och de sociala försäkringsfonderna är de första som krossades av krispaketen. Samma sak gäller universiteten som var snubblande nära bankrutt till följd av ”hårklippningen”. Därför säger vi att vårt program och strategi ska anpassas efter de sociala klasserna. Det gäller att skydda de som inte orsakat krisen och att straffa de ansvariga, säger Yannis.

Papandreou har offrat sitt eget PASOK på Trojkans altare.

Inför kongressen i maj ska Syriza arbeta fram ett mer komplett program för en regering i de arbetandes tjänst. Men redan nu anger Syriza alternativa vägar till den sanslösa åtstramningspolitik som Trojkan tvingat på det grekiska parlamentet och som den borgerliga koalitionsregeringen villigt genomför utan hänsyn till de sociala konsekvenserna.

-Om vi ska installera en vänsterregering är det absolut nödvändigt att hitta finansiella resurser. Ett förslag är därför att omedelbart införa en extraskatt på de stora kapitalegendomarna, storbolagen och de rika. Samtidigt behöver vi snabbt en strategi för att ändra vårt aktuella skattesystem.

-Jag läste nyligen i en officiell rapport att under de två gångna årens recession ökade de 500 största grekiska bolagen sin vinst med 19 procent. Det om något visar att det måste till förändringar.

-Ett grundläggande mål är därför att det är de rika som ska betala, inte de fattiga, eftersom medel- och underklassen och de som förlorat sina arbeten och hem inte kan bidra med mer. I Aten finns det i dag 25 000 uteliggare.

Den sociala misären blir allt mer skriande.

-Det krävs en överenskommelse att beskatta kyrkans fasta egendomar eftersom den är den störste fastighetsägaren i landet. En skatt på de stora redarna måste också införas. De äger den näst största flottan i världen och åtnjuter 70-75 procents skattereduktion. Om vi inte söker lösningar orienterade efter klasslinjer kommer vi aldrig att kunna ta oss ur den tragiska situation som den grekiska ekonomin befinner sig i.

Syriza och den grekiska vänstern står inför ett annat och mycket allvarligt hot –den grekiska nazismen i Gyllene gryning och statsapparatens spel under täcket med nassarna. Den senaste tiden har nassarnas våld och de angripna flyktingarnas försvar gett regeringen ett initiativ. I stället för att angripa nazisterna har regeringens inrikesminister dragit igång omfattande räder mot hemlösa som ockuperat tomma hus. Flera kända ockuperade hus har tömts med våld av polisen och i den borgerliga hetspropagandan angrips Syriza hårt och avkrävs ett avståndstagande från ”allt våld”.

Propagandan försöker jämställa nazisternas organiserade våld mot invandrare och fackliga aktivister med invandrarnas försök att skydda sig och blandar medvetet samman detta med de anarkistiska gruppernas ”strategi” för permanent konfrontation med reaktionen.

Gyllene grynings parlamentariker visar vad de går för.

I den senaste gallupen från den 11 januari har Gyllene gryning stöd av 10% av de tillfrågade. Parallellen med Tyskland innan Hitlers maktövertagande finns naturligtvis med i debatten. Enligt Yannis Bournous måste vänstern slåss mot hela reaktionen och inte bara mot Gyllene gryning.

-Gyllene grynings tillväxt är ett komplext fenomen. Man kan inte bara förklara det med att 500 000 väljare helt plötsligt blivit fascister. De föddes som en radikal lösning mot systemet. Därför är det många unga som röstade på dem. Det är i första hand PASOK-regeringen, med sin rasistiska och xenofobiska retorik som fyllde de officiella politiska deklarationerna, som skapat grogrunden för de nyfascistiska idéernas framväxt.

-Vad har vi gjort? Problemen är svåra och kräver en mångsidig strategi. Vi tror inte att lösningen, som vissa anarkister föreslår, består i att skapa chocktrupper för att slåss med dem varje natt.

-Vi försöker att skapa anti-fascistiska kommittéer i skolorna i samarbete med lärarna och i vissa kvarter, speciellt i Aten där problemet är som värst. Där samarbetar vi exempelvis med artister och intellektuella och vi deltar i kulturella evenemang för att försöka utveckla en annan typ av kultur, säger Yannis och menar en annan ”kultur” än den fascisterna sprider.

-Vi försöker att utveckla kollektiva metoder för att ta tag i sociala problem, vilket bland annat innebär att arbeta tillsammans med våra invandrade grannar. Det handlar inte om filantropi, inte heller en vertikal relation, eller ett maktspel mellan de som har och som ger och de som inget har och beror av personen ovanför. Det är i stället en horisontell relation.

Nya mötesformer prövas av unga kämpar på Syntagmatorget.

-I vårt nätverk för solidaritet, utöver gratis distribution av mat och kläder, bygger relationerna på idén om ett utbyte utan penningen som mellanhand. Utbyte av varor och tjänster.

-Det är ett tänkande som knyter an till mer strategiska problem. För om vi talar om en vision av socialism i frihet och demokrati måste vi utveckla en samhällsmodell av en typ som öppnar små fönster till visionen.

-Vårt mål är inte att ta över den statliga servicens roll. Det gör vi klart för de som deltar i vårt solidaritetsnätverk. När vi startar en lokal vårdcentral på frivilligbasis ersätter vi inte ett sjukhus. Vi försöker hjälpa folk att överleva på ett kollektivt sätt samtidigt som vi uppmuntrar dem att kollektivt kräva att deras grundläggande behov möts. En strategi som bygger på kollektiva svar utgör samtidigt ett vapen mot fascismen, ett antirasistiskt och kulturellt svar på Gyllene grynings metoder för att vinna folk.

Det finns kanske en fara i att peka ut nynazisterna som den största faran för den grekiska arbetarklassen i dagsläget. Den borgerliga koalitionsregeringen går inte fram med silkesvantar och dess kravallpolis har närmast fria händer att slå mot invandrare, hemlösa och demonstrerande medborgare. Att då enbart prata om det ”fascistiska hotet” kan skymma både den officiella repressionen och politikers spel under täcket med nynazisterna.

Men det är lika galet att ignorera Gyllene gryning med argument som i realiteten gör dem rumsrena. Yannis Bournous menar att det grekiska kommunistpartiet KKE misstar sig helt i analysen av nynazisterna.

-Efter parlamentsvalet i juni deklarerade KKE:s generalsekreterare Aleka Papariga i en intervju att vi borde inte vara rädda för Gyllene gryning eftersom väl inne i parlamentet kommer deras medlemmar att blir rumsrena och anpassa sig till systemet. Det är naturligtvis en enorm felbedömning. För tyvärr visar historien att när demokratiska institutioner kommer i kontakt med fascismen är det snarare de som anpassar sig.

Gemensam kamp är inget för KKE som alltid defilerar i eget majestät

För tillfället har den grekiska krisen försvunnit från tidningarnas förstasidor och de extrema räntorna på statsobligationerna sjunkit något. Men det betyder inte att den sociala krisen är över. Tvärtom är det ett tecken på att regeringen just nu har initiativet och går på offensiv mot de arbetandes motstånd mot krispaketen. För att slå tillbaka regeringens offensiv krävs största möjliga enhet i handling från partierna till vänster och de fackliga organisationerna. Mot det talar den sekteristiska tradition som dominerat grekisk vänster, speciellt den yttersta vänstern, i decennier. Kommunistpartiet KKE som går kräftgång i opinionsundersökningarna har bara en linje –vid sidan av oss finns ingenting. Oavsett vad som sker fortsätter partiet sina aktioner i ”splendid isolation”. Inför valet i juni utropade man till och med Syriza som ”huvudmotståndare” och manade väljarna på partiaffischer att inte rösta Syriza.

Kommer Syriza att kunna motsvara de förhoppningar som partibildningen i maj reser? Fallgroparna är många både vad gäller den nationella och den internationella linje som ska antas på kongressen. Vad som behövs är ett starkt antikapitalistiskt parti med ett konkret handlingsprogram för den ekonomiska och social kris som härjar i landet. Det kräver initiativ riktade till hela den arbetande befolkningen, förslag till ett enat motstånd mot Trojkans krisprogram och dess hantlangare i regeringen.

Maj är snart här. Tiden går fort i kristider. Då får vi anledning att komma tillbaka till det nya partiets grundningskongress.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Censur i Kina explosivt problem för makten.

Censur av kinesisk press från makthavarnas sida är inget nytt. Pressen är till och med mycket friare i dag än under ”rorsman” Maos dagar. Ändå har censurens ingrepp nyligen mot en veckotidning vuxit till en nationell fråga.

Protester utanför Nanfang Weekends lokaler.

Det hela började med att redaktionen på veckotidningen Nanfang Weekend ville publicera en nyårsledare baserad på den nye partichefen Xi Jinpings tal i december då han hyllade den kinesiska konstitutionen och sa att den garanterar medborgarnas individuella rättigheter.

Ledaredaktionen tog fasta på Xi Jinpings tal och lyfte i ledaren fram behovet av att följa konstitutionen, som bland annat garanterar pressens frihet. Men se det var att misstolka partiledningens intentioner. Den regionala chefen för censuren i Guangdong i södra Kina, ingrep och stoppade redaktionens text och publicerade i stället en hyllningsartikel av Partiet.

Scenariot för en konflikt var skrivet. Redaktörerna och journalisterna publicerade den egna ledaren på tidningens websida vilken snabbt togs bort av webcensuren tillsammans med alla kommentarer som redan börjat cirkulera. Varpå andra tidningar, som Nanfang Metropolitan och Caijin, i sin tur spred ordet vidare för att sin tur censureras. I ett vipps var ingreppet mot Nanfang Weekend känt av landets urbana ”medelklass”.

Demonstranter kräver pressfrihet

Hundratals demonstranter samlades utanför tidningens lokaler i solidaritet med redaktionen med krav på press- och yttrandefrihet. Snart fanns polisen på plats och föste undan demonstranterna som ”var ett hinder för trafiken”. Med eld i baken vågade myndigheterna inte ens säga att den förtryckte demonstranternas konstitutionella rättighet. Trycket på tidningens redaktion ökade och fyra dagar senare ingicks ett avtal med redaktionen. Ingen redaktör eller journalist avskedades, inte omedelbart i alla fall och censuren förbinder sig att inte ingripa innan artiklar publicerats.
Samtidigt agerade partiledningen i Peking i vanlig ordning. Regeringsorganet Global Times skrev att allt var ”utländska krafters” fel. Assads propagandametoder sprider sig tydligen snabbt till diktaturens uppbackare. Journalisterna kallades dock inte terrorister, ännu.

Det hela kan synas vara en ”liten” story. Men till skillnad från lokala protester mot korruption och maktmissbruk är censuren en explosiv fråga. En korrupt lokal potentat kan avsättas och ersättas utan större problem. Men när det gäller pressens frihet står partiledningen inför ett dilemma den saknar svar på. Om den släpper loss pressen och avskaffar censuren kommer Kommunistpartiets enväldiga makt att omedelbart ifrågasättas. Om den upprätthåller censuren växer bara missnöjet.

Partibyråkratin i all sin splendör.

Den nya relativt välbärgade och välutbildade ”medelklassen” i landets större städer nöjer sig inte längre med underdånighet och tystnad i utbyte mot välstånd. Det har under lång tid varit en vanlig förklaring till ”stabiliteten” i landet. Allt talar för att det ”kontraktet” mellan partiet och ”medelklassen” inte längre kommer att hållas.

-Varför höll vi tyst? Därför att vi lever i en tid då någon kan ta ifrån dig jobbet med ett enkelt telefonsamtal, därför att man måste föda familjen, därför att du sätter dina journalistkollegor och tidningen i fara om du vågar säga ifrån. Vi talar ut därför att vi inte står ut längre, därför att det som drabbar en av oss drabbar oss alla, därför att det hänger ett svärd över huvudet på alla mediearbetare och för att vi vet att de som kämpar för frihet och rättvisa inte står ensamma.

Orden lades ut på Nanfang Metropolitans hemsida av tidningens vice-direktör. De visar att rädslan för övermakten börjar ge vika för ett mod som kan förflytta berg. Kommunistpartiets nye partichef Xi Jinping kanske har svåra tider framför sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Politik och moral. Råd till unga i dag.

Jag hade privilegiet att under fyra års tid dagligen arbeta med Ernest Mandel i Fjärde Internationalens  ledning mellan 1974-78. Det var en hektisk period. Det mesta jag lärt mig om revolutionär moral och marxistisk metod i analys av vad som sker har jag honom att tacka för. Han var inte en lättsam person att arbeta med. Han lät ingen undgå att veta vad han tyckte och tänkte. Det var en rättfram revolutionär med bara ett mål i livet: bidra till mänsklighetens frigörelse från förtryck och utsugning.
Texten härunder var Ernests svar till vad unga människor bör veta. Inget som skolan lär ut. Men något man kan lära i livets skola.

**********

På ett offentligt möte om socialismens framtid som hölls 1993 i staden Liège i södra Belgien kom Ernest Mandel, på förfrågan från publiken, att sammanfatta vad ungdomar bör veta, ifall de vill förändra världen till det bättre.
Det första budskapet. “Utan att engagera sig politiskt kan man i denna förskräckliga värld – inte leva som människa och samtidigt vara människonamnet värdigt. Vart fjärde år har 60 miljoner barn i tredje världen dött i sjukdomar, som inte är dödliga! Det är lika många döda som dog totalt under det andra världskriget. Det är det förskräckliga idag; vart fjärde år har ett världskrig förts mot barnen. Att engagera sig politiskt för att bekämpa denna politik, att slåss så att vart barnaleende kan försköna vår värld, är för varje man, varje kvinna den enda värdiga hållningen. Engagera er politiskt!”

I Mandels arbetsrum staplades böcker och protokoll i varje hörn. Arbetsbordet var överbelamrat med papper, det fanns knappt plats för skrivmaskinen på ett hörn. Det rådde ”vetenskaplig oreda” sa min vän Charles-André.

Det andra budskapet. “Mitt andra budskap är svårare. Det är ett budskap om vetenskaplig realism. Studera human- och samhällsvetenskaperna, försök att begripa de huvudsakliga linjerna i en vetenskaplig förklarning av historien. Av vad som är följderna av en social och en politisk ordning… allt vad du vill, men gör det i en vetenskaplig anda, i Marx anda som säger ‘tvivla på allt’. Men tvivla på ett konstruktivt sätt, dvs se din kunskap som tillfällig, som öppen för nya fakta, som kan sätta ifråga den kunskap du har”.
Det tredje budskapet. “Det tredje budskapet är det viktigaste, det är vad Karl Marx – vilket inte är så känt – kallade en moralregel. Ett kategoriskt imperativ till kamp – villkorslöst mot allt slags förfrämligande, underkuvande, förtryck, och utsugning av människorna – alltid och överallt. Det är något bländande i denna moraliska absoluthet. Här ges inget utrymme för tvivel, här måste du vara helt säker. Alltid mot etablissemanget, alltid mot orättfärdigheten. Om det finns hopp eller inte, oberoende av hur det sägs eller om det ligger rätt i tiden, alltid mot!

”Tvivla på allt” i Marx’s anda

Detta moraliska engagemang, jag försäkrar er och jag talar av personlig erfarenhet av 55 års kamp, att håller du fast vid det, är engagemanget en källa till individuell lycka. Du slipper dåligt samvete, du slipper skuldkänslor. Du kan missta dig, alla kan vi missta oss. Men du misstog dig för en rättvis sak. Du har inte misstagit dig i sak, du har inte gett ditt stöd åt cyniska torterare, mördare, utsugare – nej aldrig, under inga som helst villkor!”
Ernest Mandel.
Översättning Per-Erik Wentus

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rika skattesmitare här som där.

Två pågående skatteaffärer visar hur den extremt rika eliten i världen för sitt liv inte vill betala skatt på sina extrema inkomster.

Obama och republikanen Boehner i faller tillsammans i ett ”chicken race”

I USA är den republikanska majoriteten i Kongressen beredd att skapa ett enormt budgetkaos och eventuellt en finanskris bara för att stoppa Obama från att höja skatten för de som tjänar mer än 1 miljon dollar om året. Om ingen överenskommelse blir till mellan demokraterna och republikanerna upphör det paket av skattelättnader som Georg W. Bush införde under sitt första presidentmandat. Republikanerna spelar poker eftersom inget avtal innebär att skatterna höjs för nästan alla skattebetalare på den övre halvan av inkomstskalan.

Gerard Depardieu snuvar staten på skattepengar.

I Frankrike har Konstitutionsdomstolen med flummiga argument stoppat (tillfälligt om inte Hollande viker sig) en 75-procentig marginalskatt för de som tjänar mer än 1 miljon euro om året, vilket berör 1 500 personer i landet. Reaktionära egoister som skådisen Gerard Depardieu har gjort stora rubriker genom att flytta till Belgien där han kommer undan skatten och dessutom kan räkna på en lägre skatt på kapitalinkomster. Den belgiska staten är i realiteten en sorts skatteparadis. Inte för belgare men väl för rika utlänningar och företag.

I båda fallen är det ”demokratiska” institutioner som med näbbar och klor försvarar 1% av befolkningen. Det är kanske dags att börja avsätta denna extremt lilla minoritets hantlangare i parlament och domstolar och konfiskera 1%:s rikedomar till förmån för 99%.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Socialdemokratin gravsätter Socialistinternationalen – hundra år efter dödsfallet

 

.

 

”Men den vackraste visan om kärleken

kom aldrig på pränt.

Den begrovs i en massgrav i Flandern

med en fattig parisstudent”

.

Under mellandagarna har vi lyssnat till ett historiskt vingslag. Socialdemokratins Carin Jämtin har meddelat att partiet är med i en öppen fraktion som är i färd med att upplösa den Andra Internationalen, Socialistinternationalen.

Nåja, vingslag och vingslag. Snarare är det en ryckning i några sista glesa fjäderpennor. För arbetande människor, för socialister, dog Andra Internationalen redan för snart 100 år sedan. Den gick under i det Första världskrigets barbari. Det Carin Jämtin och Stefan Löfvén nu är med om är en ovanligt försenad gravsättning. För att förstå detta i grunden blir det nödvändigt med en historisk utflykt:

Vi närmar oss det sorgliga hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. Tjugo miljoner människor dog direkt i vanvettets leriga skyttegravar och sönderbombade bostäder. Femtio miljoner dog efter kriget när artillerielden tystnat, av ”spanska sjukan”, den influensa som hämtade sin näring i utarmningen av alla civila, sociala strukturer, fick först fäste hos svaga lemlästade och sjuka för att sedan grassera över hela världen. Till och med i Sverige, som klarat sig från själva kriget dog över trettiosjutusen människor av denna svåra influensa.

Lillebros Söderlunds/Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” fångar vackert sorgen över detta meningslösa kapitalistiska krig om kontroll över marknader och råvaror. Men inte bara den förälskade fattige pariserstudenten dog. Fyra imperier kollapsade efter militära nederlag och sociala uppror: Tyska kejsarriket; Ryska Tsardömet; Habsburgarnas Österrike-Ungern och det Osmanska riket.

Men även den hyllade idén inom arbetarrörelsen om internationell solidaritet och om en gemensam generalstrejk mot kapitalisternas krig samt en orubblig vägran om att rösta för krigskrediter i sina respektive parlament gick i graven.

Så sent som den 25 juli 1914 uppmanade de tyska socialdemokraterna, SPD, sina medlemmar att demonstrera mot det kommande kriget. Två veckor senare, den 4:e augusti röstade man i riksdagen för de stora krigskrediter som regeringen begärt! Den franska socialdemokratin valde samma katastrofala politik när väl kriget bröt ut, trots tidigare väldiga massdemonstrationer mot kriget tillsammans med fackföreningsrörelsen CGT. Raseriet mot mordet på pacifisten Jean Jaurès var bokstavligen ”gränslöst” och krävde fred. Det fanns partier och grupper som höll fast vid antimilitarismen. De ryska bolsjevikerna, socialister i Frankrike och Storbritannien, socialistpartierna i USA och Italien, en opposition i Tyskland under ledning av Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Dessa krafter samlades kring Zimmerwaldmanifestet med Leo Trotskij som huvudförfattare.

Zeth Höglund talar till Stockholms arbetare när han släpps från Långholmen

I Zimmerwald deltog den djärve unge socialisten Zeth Höglund, han hade redan 1905 agiterat mot det svenska kungahusets planer på ett krig mot Norge och nu använde han sin plats i riksdagens Andra kammare för att tala mot kriget och ”Det befästa fattighuset”. Ett mod som innebar att han kastades in i en av Långholmens fångceller. Brottet sas vara ”förräderi mot Kungahuset Sverige”…

Den fraktion som alltså hundra år senare tänker gravsätta Socialistinternationalen, vars idéer varit döda så länge, tänker kalla sin nya sammanslutning för Progressive Alliance. Vilket vi tydligen ska tolka som en Reformvänlig Allians.

Dessvärre behöver man inte spå i kaffesump för att begripa att det handlar om partier som är på nyliberal mark. Deras reformer är kontrareformer. Det israeliska Arbetarpartiet kommer säkert också att fortsättningsvis ha en viktig roll och begära stöd för sin krigspolitik.

Vi socialister låter helt enkelt begravningen ske i stillhet bara med de närmast anhöriga. Hur dödsboet delas och förvaltas är deras sak.

.

*******

.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Myten om den amerikanska medelklassen.

I mytologin finns det många trossatser om den amerikanska drömmen, landet av mjölk och honung, om ’the self made man’ med mera med mera. Myter är liksom kokosnötter nästan omöjliga att knäcka. Ändå finns det en uppsjö av ekonomisk forskning som visar att chansen att ”slå sig fram” är numera mindre i USA än i Europa, att den ”sociala hissen” stannat och att den materiella ojämlikheten är större än i alla andra avancerade industriländer.

Ibland kan en grafisk bild på ett bättre sätt än ord visa den brutala verkligheten. De amerikanska fackföreningarnas tankesmedja, Economic Policy Institute, är en mästare i just grafisk framställning av nyliberalismens förödande inverkan på samhället, den ekonomiska och sociala ojämlikheten och de rikas outhärdliga arrogans.

I de fina universiteten där de nyliberala dogmerna härskar oemotsagda sedan decennier tillbaka har det odlats en myt att i USA har inte lönernas andel av BNP, den samlade produktionen av värden, inte sjunkit alls eller mycket lite sedan början av 80-talet till skillnad från löneutvecklingen i Europa och andra industriländer. I själva verket handlar det om en statistisk manipulation.

Alla direktörer och andra extremt högt ”avlönade” räknas nämligen in i den totala lönepotten i landet. När chefen för GM eller Goldman Sachs kammar hem hundratals miljoner kronor i samlad årsinkomst (lön plus olika bonusar) räknas det som inkomst av arbete. Det rätta vore att statistiskt behandla det som en del av de samlade kapitalinkomsterna (vinsterna) och då sjunker plötsligt den totala lönesumman till en nivå av BNP helt i nivå med situationen i Europa. Sedan början av 80-talet, den nyliberala revolutionens avstamp, har löneandelen i den amerikanska ekonomin minskat medan samtidigt vinsternas andel ökat i motsvarande grad.

Det finns många sätt att visa detta på. EPI ger oss en grafik som tydligt visar vad som skett med lönernas utveckling jämfört med produktivitetens utveckling.

Den gröna linjen (kanske röd eftersom jag är färgblind på rött och grönt, ett öde för en röding) visar den reella utvecklingen (inflationen borträknad) av timlönen för arbetare i den privata tillverkningsindustrin och den blå linjen visar produktivitetens utveckling, det vill säga hur mycket mer värde som produceras per timme jämfört med året innan. Här kan vi se att från 1979-80 upphör kopplingen mellan timlönens och produktivitetens utveckling.

Det ”amerikanska undret” förklaras i grafikens linjer för perioden 1948-73. Arbetarnas timlöner ökade helt enkelt i samma takt som produktiviteten. Vilket innebär att de arbetandes andel av produktionsresultatet inte minskade i förhållande till vinsterna. Varje år ökade den reella köpkraften ordentligt och den omtalade amerikanska ”medelklassen” skapades. Utvecklingen sedan dess visar att det naturligtvis inte hade skapats en ny klass, en medelklass, utan att arbetarna i tillverkningsindustrin helt enkelt fick det materiellt bättre ställt under det som senare skulle kallas kapitalismens ”guldår”.

Resten av grafiken visar däremot grunden till den oerhörda ansamling av rikedom och överflöd som samlats i samhällets absolut högsta toppar. Medan produktiviteten rusar vidare har reallönerna stått stilla för vanliga arbetare i över trettio år. Alla andra förklaringar av nyliberalismens härjningar faller platt till marken om inte lönernas sjunkande andel av det samlade produktionsvärdet tas som utgångspunkt. Allt, skuldsättningen, lyxkonsumtionen, utslagningen och den exploderande arbetslösheten, har sin botten i detta.

Men hur är det med myten om ”medelklassen”. EPI ger oss ännu en grafisk bild som säger mer än ord. Här under ser vi att republikanernas ramaskrin över en ”ruinerande” beskattning av medelklassen bara är krasst försvar av de rika.

EPI:s kommentar är glasklar. ”Familjer med inkomster över 250 000 dollar per år är inte medelklass”. De rikas stridsrop att ökad beskattning av de med inkomster över 250 000 dollar per år är ett angrepp på medelklassen och ”the American way of life” är helt enkelt struntprat. De med högre inkomster än denna ”magiska” gräns är varken medel eller mitten, de är en extremt liten minioritet, inte ens en procent av landets familjer, vilket syns tydligt i grafiken.
Samma utveckling visas av en annan grafik. Här ser vi hur de kumulativa löneökningarna fördelats mellan den tiondel som har de största inkomsterna och resten av de lönearbetande, inte 99% men 90%.

Här ser vi än en gång att det sker ett ”systemskifte” de första åren av 80-talet, den nyliberala revolutionens avspark med Reagan och Thatchers makttillträde. Gapet mellan de olika linjerna i grafiken bara vidgas och visar att fördelningen av inkomstökningen under perioden blir alltmer ojämn till fördel för den rikaste tiondelen. Dessutom råder det inte ens jämlikhet bland de välbärgade. I diagrammet ser vi att den rikaste hundradelen (1%) inkomsttagare ökat sina inkomster snabbare än ”kollegorna” i den tionde decilen. (91-99%). De som verkligen kan räknas till de lönearbetande fick inga reella ökningar alls 1979-95, följt av en relativt snabb ökning 1995-99 (It-boomen) och sedan dess har faktiskt reallönerna minskat en aning för 90% av löntagarna, speciellt de senaste två åren. Det blev alltså 14,5 procents reallöneökningar under trettioårsperioden 1979-2011 för den arbetande befolkningen.

På den andra sidan av medaljen ser vi i hur lönerna för finansdirektörerna och storindustrins verkställande direktörer utvecklats i förhållande till en genomsnittlig arbetarlön i de industrier de styr och råder över.

Som ni ser passar även den här grafiken in i ”systemskiftet” under 80-talet. Under kapitalismens ”gyllene period” var VD-lönerna (bonus inräknat) cirka 18-20 gånger större än en vanlig arbetares. Redan det är naturligtvis alldeles för mycket. Själv kan jag inte se varför en VD ska tjäna mer än tre gånger en utbildad yrkesarbetare. Men vad som sker sedan visar varför direktörer och nyliberala tankesmedjor med näbbar och klor försvarar teser om att ’begåvningar” och ”kompetens” ska belönas. De försvarar helt enkelt sina egna köttgrytor. De två linjerna i diagrammet visar lön inklusive utlovad bonus och lön inklusive realiserad bonus.

I en svindlande fart ökade dessa girigbukar sina löner till en nivå av 400 gånger en vanlig yrkesarbetares lön. Inte illa för alla dessa ”begåvningar” som lyckades köra jätteföretag i botten, kasta miljoner i arbetslöshet, rycka på axlarna och inkassera sina feta bonusar.

Efter IT-bubblans explosion 2001 belönas inte ”kompetens” med samma extravagans. Nu får den genomsnittlige ”begåvningen” nöja sig med inkomster bara 230 gånger större än arbetarens. Även med höjd pensionsålder finns det inga utsikter för six-pack Joe att tjäna lika mycket under ett helt livs arbete. Han behöver fem yrkesliv för att ta hem samma summa. The American dream –leva i 400 år för att slå Goldman sachs VD på fingrarna.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Svårt nederlag för den amerikanska fackföreningsrörelsen.

I tisdags drev republikanernas guvenör i Michigan, Rick Snyder, igenom beslut som innebar ett svårt, till och med historiskt nederlag för den amerikanska fackföreningsrörelsen. Detta i den delstat där dess vagga stod för sjuttiofem år sedan. Michigan blev den 24 delstaten där den reaktionära kampanjen ”Rätt att arbeta” segrade.

.

.

Tolvtusen fackliga aktivister i protest utanför delstatsparlamentet i Lansing

Det kunde ha varit 120 000 med en annan facklig linje

Kampanjens ekonomiska medel har bröderna David H och Charles G Koch stått för. Samma duo som varit de viktigaste finansiärerna bakom Tea Party-rörelsen. Bröderna är bland de rikaste i världen och genom sina fonder fördelar de hundratals miljoner till förmån för olika reaktionära projekt. Den amerikanska fackföreningsrörelsen har visserligen eroderats år för år och organiserar i dag bara omkring nio procent av USA:s löntagare. Bil- och flygarbetarförbundet UAW med en viktig roll i Michigan har fortfarande ett fäste. Men tappar taget år för år. En gång hade man över en miljon medlemmar. Så sent som 2004 hela 650 000. I dag bara 380 000. Syftet med lagstiftningen om ”Rätt att arbeta” är att för gott bli av med resterna av den amerikanska fackföreningsrörelsen. Både när det gäller lönebildning och dess ekonomiska stöd för det Demokratiska partiet.

Villkoren för fackligt arbete i USA ser inte alls ut som i Sverige och det går inte att på ett enkelt sätt översätta till vår verklighet vad denna nya antifackliga lagstiftning innebär. Men kortfattat ser det ut så här:

På ruta ett är varje nytt företag stängt för facklig verksamhet. För tillträde till en arbetsplats krävs att minst 50 procent av de anställda röstar för att facket ska få driva ett organiserat arbete. En svår uppgift eftersom företagets ledning har alla kort på hand när det gäller information och propaganda. Men lyckas det, då får facket en förhandlingsrätt och en position där det har gått att få ett avtal där alla anställda betalar en fackavgift via sitt lönekonto. En form av facklig kollektivanslutning om man så vill. Motiveringen är självklart att alla anställda drar nytta av de villkor som facket kan förhandla fram. En minoritet ska inte åka snålskjuts på de förbättringar en majoritet lyckas få till stånd. Till skillnad från i Sverige, där företagen tvingas att betala lokal facklig tid på grund av MBL-lagstiftningen, får den fackliga organisationen i USA själv stå för det mesta av sina kostnader. Som förlorad förtjänst, lokalhyror, utredningsarbete, advokatkostnader, informationsmaterial mm. Då ska alla anställda vara med och betala.

Bakom slagordet ”Rätt att arbeta” är kravet på en lagstiftning som förbjuder alla former av arrangemang där facket kan ta hem en uppbörd (som det hette förr) från alla anställda. Den som tar ett arbete ska ha rätt att arbeta och fri att själv bestämma sina egna villkor med företaget. Musklerna i en fackförening är den gemensamma beslutsamheten och aktiviteten och det är dessa som kommer att förtvina med besluten i Michigans delstatsparlament. I de 23 delstater som tidigare levt med denna lagstiftning har lönenivån sjunkit snabbare än i övriga landet. ”Rätt att arbeta” har inneburit ”Rätt till sämre lön”. Hur ideologiskt urvattnade och byråkratiskt styrda fackföreningarna än är i USA har de ändå stört de värsta nyliberalerna.

.

.

Huvudorsaken till fackföreningsrörelsens försvagning är ekonomins utveckling.1947 svarade industriproduktionen för 26 procent av BNP. Dessa stora kollektiva arbetsplatser har vid sekelskiftet halverats och utgör bara 13 procent (Lila linjen). Samtidigt har finansindustrin vuxit från 11 till 22 procent av BNP (Översta  streckade röda linjen som korsar den lila 1985). Finansindustrins kringverksamheter ökar också från 4 till 12 procent (Understa röda linjen som är i kapp industriproduktionen 2004).  Andra traditionellt starka fackliga fästen som byggnads står still som andel av BNP eller minskar som transporter.

.

.

Här sprängs Detroits historiska landmärke vid Lake St.Clair. Skorstenarna ”De sju systrarna” som försörjde industrin med elström störtar samman till en tegelhög.

Till en stor del ligger ansvaret för nederlaget hos de fackliga ledarna. De har helt enkelt inte använt fackets muskler och har under en lång tid bara levererat försämringar. UAW:s ledarskap har accepterat en halvering av lönerna (!) för alla nya och kommande anställda samt ett strejkförbud i sex år. De fackliga ombudsmännen har sedan själva kapat åt sig själva extremt höga löner och sidoinkomster från förvaltning av sjuk- och pensionsfonder. Den enda fråga där de visat antydan till strid är denna om fackavgifter eftersom storleken på dessa är kopplade till deras egna löner. Förbundet är också absurt nog stor aktieägare i de företag där det ska vara en motpart. Stora summor av fackets pengar har dessutom villkorslöst slussats över till demokraterna. Dagen före beslutet i Michigan var UAW värd för Barak Obama vid ett möte utanför en bilfabrik i Detroit. Denne hyllade facket som accepterat alla försämringar vid den våldsamma omstruktureringen av bilindustrin och UAW hyllade Obama genom att acceptera alla de nedskärningar som kommer att bli resultatet av de pågående förhandlingarna i Washington om det så kallade skattestupet…

.

 *********

 .

För bröderna Koch och deras anhängare innebar segern en extra sötma eftersom de vann den på bortaplan, de segrade på fackföreningsrörelsens historiska marker. Michigan har varit ”The Union Belt” och är så  även i dag om än försvagat i takt med nerläggning av stålverk, verkstadsindustrier och monteringsfabriker. Detroit är förslummat och i dag ingår delstaten i det som brukar kallas för ”The Rust Belt”. Det rostiga, förfallna avindustrialiserade nordvästra USA.

Men det var här för 75 år sedan efter en ockupation under 44 dagar av General Motors fabriker i Flint, tio mil nordväst om Detroit, som arbetarna lyckades med att få ett erkännande av UAW och det första egentliga industriavtalet. Det var en brytning med det gamla American Federation of Labor, AFL, som bara organiserat manlig vit arbetararistokrati och som arbetade hand i hand med arbetsgivarna. Vanliga montörer och industriarbetarna skulle inte vara med överhuvudtaget. Inspirationen till massaktionen i Flint kom inte minst från Frankrike där Folkfronten under våren 1936 segrat och bildat regering, vilket utlöste en tsunami av fabriksockupationer och sittstrejker. Två miljoner arbetare var ute i 12 000 strejker varav 9 000 med ockupation.

,

.

Strejkvakter inne i karosseriverkstaden

Genombrottet i Flint och det generella avtalet med GM utlöste i sin tur en kedjereaktion i hela USA. Arbetare inom textil- och stålindustrin, i handeln, i restaurangnäringen, transport, offentlig sektor och på många andra håll lyckades vinna fackliga rättigheter. Under detta enda år, när den amerikanska arbetaren reste sig upp, ökade UAW:s medlemsantal från 30 000 till 500 000. Det anrika BBC konstaterade att strejken vid Flint ”hördes över hela världen”.

.

.

Nationalgardet övervakade Chevrolets fabriker nr 4 och 8

Eftersom GM arbetade med betalda tjallare överallt i verkstäderna fick förberedelsen för konflikten och den första medlemsrekryteringen skötas mycket omsorgsfullt. Medlemsmöten arrangerades i de egna hemmen och namnen på de som anslöt antecknades i hemliga matriklar. Flint hade vid den tiden 146 000 invånare varav 44 000 arbetade i GM:s industriella kedja med tio fabriker i rad. UAW valde att först slå till vid karosseriverkstaden Fischer Body 1 där pressarna matade fram och försörjde alla de andra anläggningarna med karosser. Den 44 dagar långa ockupation som följde blev dramatisk och det finns mängder med episka berättelser från dessa dagar. Inte minst hur organiseringen av de färgade, svarta arbetarna gick till. På grund av tjallarna och Pilkingtons säkerhetsvakter, men framförallt Ku Klux Klan, bjöds dessa in till hemliga möten där det endast fanns stearinljus för ordföranden. I rummens mörker kunde sedan ingen se vem som var svart eller vit när de kom in till mötet.

.

.

Genora Johnson blev en legendarisk kvinnlig ledare

Den 11 januari 1937 hade polisen i Flint beslutat sig för att storma karosseriverkstaden. Men på dess andra våning hade arbetarna lagrat stora högar med tunga metalldelar som de vräkte ner över de poliser som försökte bryta upp de igenbommade portarna. Samtidigt satte andra grupper av arbetare på fabrikens brandslangar och riktade dem mot inkräktarna. Det blev också regelrätta slagsmål där tolv arbetare skadades av skarpa skott. Men till sist flydde poliserna och denna legendariska fackliga strid har sedan kallats för ”Battle of Bulls`run”, ungefär ”Tjurarnas flykt”…

,

.

Den kvinnliga strejkbrigaden med sina träklubbor

Kvinnorna, som vid denna tid var förbjudna att jobba vid banden, spelade ändå en mycket viktig roll för utgången. En av legendarerna var Genora Johnson. Hon var gift med en arbetare vid Chevrolet, medlem i Socialist Party, senare Fjärde Internationalens Socialist Workers Party. Under stormningsförsöket trängde hon sig fram till poliserna och skrek åt poliserna att de var några fega kräk som angrep obeväpnade och försvarslösa arbetare. Sedan manade hon sina kvinnliga kamrater att tillsammans med henne ”bryta igenom polislinjerna för att kunna stå sida vid sida med era män, era bröder, era farbröder och andra ni älskar”. Nära tusen kvinnor slöt upp bakom hennes aktion. När striden var vunnen organiserade hon vad som fick namnet ”Women`s Emergency Brigade”. Bara de som omedelbart kunde ställa upp vid en nödsituation skulle vara med och de skulle också ”vara beredda att möta tårgas och kulor, vara starka och fortsätta att kämpa även om en syster faller”. 400 kvinnor anslöt sig direkt och den kvinnliga brigaden var sedan aktiv ända fram till segern över GM.

Det finns många mer berättelser, massor med artiklar och böcker om denna arbetaroffensiv. Dessvärre är den som skrivs i dag mest en fråga om hur människor ska bära sina besvikelser. Men då kan det vara bra att minnas Flint för att se hur snabbt förändringens vind kan kasta om. Det fackliga anloppet i Michigan kom mitt i 1930-talets djupa ekonomiska depression, med dess massarbetslöshet och fattigdom. Våldsamma sociala utbrott lär komma även i dagens USA och kommer då att helt att förändra den politiska scenen.

.


.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Generalstrejk i Tunisien

En ny fas i den tunisiska revolutionen har öppnats. Det var den 17 december 2010 som en ung man brände sig till döds i den fattiga staden Sidi Bouzid. På en knapp månad störtades diktatorn Ben Ali och ett hopp om ett rättvisare mer jämlikt samhälle föddes.

I dag två år senare rasar en allt intensivare ekonomisk, politisk och social strid utefter klasslinjer i samhället. Nu på torsdag, 13 december, kallar landets största fackförening, UGTT, till en dygnslång generalstrejk i protest mot regeringens nyliberala politik och regeringspartiet Ennahadas försök att lägga sina islamska vantar på hela samhället.

Beväpnade anhängare till partiet har den senaste tiden angripit UGTT:s lokaler på flera orter och i städer som Kasserine, Gafza och Sfax utbröt i torsdag 6 december lokala strejker i protest mot regeringens politik och dess anhängares våld mot arbetarrörelsen. I staden Siliana i närheten av Tunis, angrep regeringens beväpnade anhängare fredliga demonstrationer och fackliga lokaler. Inte mindre än tre hundra personer skadades och ett stort antal arresterades av polisen som tidigare låtit den organiserade dräggen angripa människorna som protesterade mot regeringens totala avsaknad av ett program för kamp mot fattigdom och orättvisor.

Strax efter diktaturens fall hade det islamska Ennahada stor prestige. Liksom i Egypten var de mest kända bland befolkningen, de som i decennier förföljts av diktaturen och det var helt normalt att Ennahada och Muslimska broderskapet i Egypten vann stora segrar i valen till de konstituerande församlingarna. Då räckte det med parollen ”islam är lösningen”. Redan då skrev vi här på bloggen att islam inte kommer att skapa jobb och fylla borden med mat och att de snart skulle stå klart för många att dessa muslimska partier i själva verket är genomborgerliga partier med en nyliberal ekonomisk agenda. Många i ledningen för dem är rika affärsmän som nu förhandlar med IMF om vilka ”reformer” som ska anpassa ekonomierna till de nyliberala recepten. De fanns på samma sida i upproret mot Ben Ali och Mubarak men inte med ett program för frihet, värdighet och ett slut på korruptionen som de unga massorna kämpade för.

Den tilltagande klasskampen, och sammanstötningar mellan unga som kräver en fortsättning på revolutionen och de muslimska partiernas försvarare av social och moralisk konservatism öppnar en ny fas i revolutionen. Det är ingen tillfällighet att Ennahada riktar in sina angrepp på i första hand de fackliga organisationerna. Generalstrejken den 13 december är unik. UGTT har under hela sin existens organiserat två storstrejker, den på torsdag blir den tredje. Med sina 750 000 medlemmar är UGTT den största organiserade kraften i samhället. Tyvärr är den delvis handikappad av sin historia av kollaboration med diktatorn Bourguiba och senare även Ben Ali. Men den skamfläcken kan tvättas bort i en hård kamp till revolutionens försvar. Utan UGTT:s fulla deltagande får Ennahada överhanden.

Den direkta orsaken till torsdagens generalstrejk är att Ennahadas ”privatmilis” som kallar sig ”Förbundet för revolutionens beskydd”, den 4 december angrep UGTT:s huvudlokaler i Tunis medan medlemmarna förberedde en årlig ceremoni till minne av mordet 4 december 1952 på Farad Hached, UGTT:s grundare.

-I dag mer än någonsin är det inte bara UGTT utan också vårt land som behöver stöd. Revolutionen är i fara och ett internationellt stöd är oerhört viktigt för att överkomma denna kritiska fas där Ennahada förbereder inrättandet av en ny diktatur, säger Sami Tahri, UGTT;s vice ordförande i en intervju med TEAN Hebdo dagen efter attacken mot fackets lokaler.    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syriensolidaritet från Libyen

Gharyan är en liten stad i Libyen, tio mil söder om Tripoli, en strategisk handels- och transportled mot den sydvästra regionens Fezzan och oaserna i Sahara samt till berbernas bergsområde Nafusa. Stor som Falun med knappt 40 000 invånare. I början av 1900-talet var staden centrum för motståndet mot den italienska ockupationen. Många kända ledare kom härifrån som Asharif Alghyriany. Gharyan var ett viktigt nav också i kampen för att störta Khaddafis diktatur.

Trots – eller tack vare- alla offer och umbäranden under dessa strider har Gharyans invånare i veckan skickat en konvoj med tio lastbilar till Misrata lastade med medicin, nappar, barnmjölk och mat. Från hamnstaden ska hjälpen skickas vidare till alla de syrier som flytt undan Assads militära vanvett.

Bidrag till insamlingen har kommit från enskilda, det lokala styrande rådet, flera civila organisationer, från vatten- och hälsomyndigheterna samt sjukhusen i Gharyan och Nalut.

Vore det inte på sin plats om arbetarrörelsen och inte minst då fackföreningsrörelsen, med LO och Unionen i spetsen, tog ett liknande initiativ. Statliga pengar via FN är en sak. Men traditionella medlemsinsamlingar, med information och diskussion om den arabiska revolutionen, någonting helt annat. Det finns ingen anledning att låta hökar i borgerligheten ha initiativet när det gäller solidariteten med de miljoner människor som är i uppror mot sina döende diktaturer och kräver frihet och rättvisa. Varför ska bara Carl Bildt få tala för Sverige? Han som mumlar så lågmält om motståndet i exempelvis Bahrein. Varför bjuder inte Stefen Löfvén in representanter för den Nationella koalitionen till Sverige? Passiviteten i svensk arbetarrörelse gynnar bara nyliberalismens talesmän här hemma och reaktionära salafistiska rörelser i Mellanöstern.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det grekiska samhället faller sönder.

-Vi tvingades göra ett val och kommer att spara pengarna till vård av barn. Din fru är 62 år. Låt henne dö hemma.                                                    Det är inte ett citat ur en skräckroman eller science-fiction. Det är ett svar som M.I. (rädd för repressalier och därför anonym) fick från ledningen för ett sjukhus i Thessaloniki till varför hans cancersjuka fru inte längre skulle få subvention för den dyra medicin hon var i behov av.

Den grekiska sjukvårdens totala sammanbrott i blixtbelysning. Efter att tre krispaket tvingats på samhället via Trojkans chocktrupper i Greklands parlament finns det snart ingen offentlig sjukvård kvar. De rika behöver självfallet inte bekymra sig, men för de som ska leva på en minimilön under 500 euro i månaden gäller det välja mellan vård, husrum eller mat. Till alla tre räcker det inte.

Delvis på skämt, men bara delvis, satte personal upp ett meddelande på dörren till ett sjukhus: -köp inte blommor till patienten, ta med en rulle toalettpapper.

Delvis på skämt, eftersom det redan är vardagsrutin att patienter i offentliga sjukinrättningar uppmanas att ta med sig den medicin de behöver. För enligt apotekens centralorganisation är närmare 300 olika läkemedel omöjliga att hitta på marknaden. Stora läkemedelsbolag som Merck har stoppat sina leveranser av livsviktiga mediciner med ursäkten att obetalda räkningar hopar sig.

Renhållningsarbetare och kommunalanställda protesterar

Bilden av den offentliga sjukvården är samstämmig över hela landet. Allt saknas. Latexhandskar, kompress, kanyler osv osv. Och hur skulle det kunna vara annorlunda. Redan 2007-2009 minskades de offentliga sjukhusens budget med 40 procent. Som svar på Trojkans diktat har statens utgifter för vården i sin helhet sänkts med 32 procent sedan 2009. I spåren på arbetslösheten, misären och den havererade sjukvården dyker gamla sjukdomar upp. ”Barfotadoktorerna” i gruppen Dragoumi ser alltfler fall av malaria och tuberkulos bland de fattigaste patienterna liksom sjukdomar bland barn till följd av undernäring eller felaktig näring.

Sjukvårdens förfall är en bild av hur resten av samhället sviktar och rasar samman under det nyliberala frontangreppet på det grekiska folkets levnadsvillkor –allt för att garantera långivarnas räntor och kapital.

IMF:s Christine Lagarde är en av Trojkans centralfigurer.

Situationen i landet kan sammanfattas i begrepp som lyfter fram motsättningarna, kontrasterna och krisens djup: resignation, desperation, ursinne, och revolt. Det är grunden till de stora parlamentariska svängningar som skett på så kort tid. Det trogna röstandet på ”klassikerna” upphör. Socialistpartiet PASOK som sedan militärjuntans fall varit det absolut största partiet ligger i spillror. De borgerliga demokraterna sviktar och upp kommer i stället partier som i vanliga tider det ses ned på med förakt. Vänsterpartiet Syriza gick på kort tid från knappt fyra procent till att bli det näst största partiet. Fascistern i Gyllene gryning har trots sin groteska framtoning gått från ett nollprocentparti till ett kaxigt parti som siktar mot stjärnorna.

Den senast publicerade opinionsundersökningen bara understryker de stora kasten: Det borgerliga Ny Demokrati tar 26,5%, vänsterpartiet Syriza 31,5%, fascistiska Gyllene gryning 12,5%, det stalinistiska KKE 6,5% och PASOK otroligt låga 5%. Resultatet är skakande för Trojkan och de grekiska finanskapitalisterna eftersom det nyliberala blocket inte har en majoritet om siffrorna realiseras i ett kommande val eftersom ”socialisterna” i PASOK kraschat.

Socialistpartiet PASOK är bara ett skelett -även om partiledaren ger ett motsatt intryck.

I kontrast till den verkliga situationen i landet klingar Trojkans språk utomjordiskt. Den sociala och ekonomiska katastrofen kläds i rent tekniska termer, som om det handlade om ett problem med reglagen: ”balansera de offentliga utgifterna”, ”skapa en rörligare arbetsmarknad”, ”minska skuldens andel av BNP”, ”öka den grekiska ekonomins konkurrenskraft”, ”skapa en effektiv administration” och många andra fruktansvärda teknikaliteter som skyler över det sociala innehållet i Trojkans politik.

Det är ett språk som speglar det stålbad som i dag tvingas på de arbetande i Grekland och som skyler över att Trojkans grekiska chockterapi leder rakt in i motsatsen till vad som sägs vara målet –ekonomisk tillväxt. I stället bryter programmen ned samhället och skapar den första depressionen i Europa sedan 1929-33. Det är som att borra hål i skrovet på det sjunkande M/S Ekonomia i hopp om att vattnet ska rinna ut.

Den katastrofala situationen i sjukvården är ett tecken på krisens djup. Arbetslösheten som rusar i höjden en annan. Och bakom arbetslösheten och misären döljer sig den individuella desperationen då allt blir svart och ljuset i änden av tunneln släckts. På alla fronter ljuder sirenerna. Alla ljus blinkar rött.

På grund av den extrema svångremspolitiken är landet inne i en djup recession sedan tredje kvartalet 2008 och som nu med säkerhet kan kallas en depression eftersom den i vissa avseenden till och med slår ut trettitalskrisen. Innan nästa sommar har landet samlade produktionsvärden, BNP, sjunkit med 25 procent, helt i klass med trettitalets depression.

Produktionen sjunker som en sten, investeringarna har upphört, arbetslösheten rusar i höjden och den sociala stressen driver fattiga mäniskor till desperation. Statistiken för de senaste tre åren visar att tre tusen personer begått självmord. I takt med krisens intensitet ökar också desperationen. År 2009 begicks 677 självmord, 2010 var de 830, 2011 registrerades 927 och 690 framtill augusti i år.

Hemlösa och fattiga överlever tack vare soppköken.

Bakom statistikens kalla siffror gömmer sig familjedraman och enskildas förlust av allt hopp.

-Jag kommer inte hem mer. Jag har inget mer att bidra med. Jag är ingenting längre. Jag älskar er alla, ta väl hand om barnen.

Den 29 augusti tog före detta byggnadsarbetaren Giorgios Chatzis livet av sig sedan han fått beskedet att hans handikappersättning på 350 euro i månaden inte längre skulle betalas ut. Med sin förtidspension på 50 euro var dessa 400 euro hans familjs enda inkomst. Familjen kan ”tacka” Trojkans sparpaket för dramat. Den 15 november kastade sig en sjuksköterska ut från sjätte våningen med avskedsbrevet i handen. Ett annat offer för Trojkans kriminella sparpolitik.

I takt med att landets produktion sjunker stiger arbetslösheten. Enligt grekiska ELSTAT sjönk BNP med följande siffror sedan 2008: -0,13% 2008, -3,1% 2009, -4,9% 2010, -7,1% 2011 och med -6,0% som prognos för 2012 och -4,2% 2013.

Hela samhällets produktiva kapacitet och struktur raseras. De produktiva investeringarna har mer än halverats sedan sista kvartalet 2008 och tillverkningsindustrins andel av de sysselsatta har minskat från 13 procent 2002 till 9 procent 2012.

Endast massiva protester av hela den arbetande befolkningen kan stoppa vansinnet.

I det sammanhanget är det märkligt att lyssna till Jonas Sjöstedts oavbrutna prat om att ett avhopp från euron, och införande av en ny drachm är lösningen. Att det skulle vara lösningen för den arbetande befolkningen i Grekland är absurt. Enligt Sjöstedt så kan Grekland med en drachm devalvera sig ur krisen och öka landets konkurrenskraft. I själva verket skulle en kraftig devalvering av en ny drachm bli dödsstöten för de arbetande eftersom alla importerade konsumtionsvaror omedelbart skulle stiga med kanske 50 procent. Grekland har inte en industristruktur som tillåter det att ”exportera” sig ur krisen. Den enda stora verksamheten är rederibranschen och den är helt befriad från skatt i Grekland. Man tar väl hand om sina rika.

Annars tar de rika väl hand om sig själva med benägen hjälp av Greklands politiker och Trojkan. För det finns mer tillgångar i den grekiska överklassens ägo än hela statsskulden. Bara i Schweiz har de rika grekerna gömt undan omkring 200 miljarder euro. Hur mycket redarna och andra krösusar gömmer i andra skatteparadis finns inga exakta uppgifter om. Trojkan har inga förslag till hur dessa pengar ska tvingas återvända till Grekland.

Polisen arbetade för högtryck under Merkels besök i Aten

De har inte ens en vettig plan för hur de rika ska tvingas betala inkomstskatter efter kapacitet. Utestående obetalda skatter ökade från 3,8 miljarder euro i juni 2012 till 10 miljarder euro i slutet av september. Men hur inkomst- och rikedomsfördelningen ser ut är inget problem för Trojkan. Enda målet är att driva in den grekiska statsskulden och det med vinst. Just precis, vinst. De privata bankerna håller nu bara en liten del av de grekiska statsobligationerna. Inte mindre än 75 procent innehas av ECB och vissa länders riksbanker. Det till synes obegripliga bråket i Bryssel mellan olika finansintressen och regeringschefer handlar om vem som ska göra stora vinster på Greklands misär. ECB och andra har ”stödköpt” grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden till 60-70 procent av det nominella värdet. Nu kräver ECB och Merkel att Grekland ska betala tillbaka 100 procent av det nominella värdet. Ta fram räknestickan och kolla vinstmarginalen. Tack för det, grekiska arbetare.

Angela Merkel är symbolen för svångremspolitiken

Dagens situation i Grekland har av många jämförts med 1930-33 i Tyskland och det med rätta. Depressionen slog mycket hårt mot Tysklands ekonomi som dessutom fortfarande betalade stora krigsskadestånd till segrarna 1914-18. Krisen 1929 hade spridit sig från Wall Street (känns det igen?) till Europa och med depressionen följde sjunkande priser med lägre vinster för företagen och en exploderande arbetslöshet. Dåtidens liberala ekonomer hade bara ett svar –minska statens utgifter och driv ned de arbetandes löner.
I mars 1930 utnämndes Heinrich Brüning till rikskansler. Hans bidrag till historien var att bana väg för Hitlers maktövertagande tre år senare. Tre miljoner var arbetslösa när han intog sin post. Sex miljoner saknade arbete tre år senare. Han började med att sänka alla offentligt anställdas löner med 10 procent och att sänka a-kassan med 14 procent. Kvinnorna uteslöts från a-kassan, familjebidragen minskades och skatterna höjdes med 5 procent. Samtidigt fick de stora företagen sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera produktionen (känns kanske igen?). Sänkta lönekostnader var enda receptet oavsett de sociala konsekvenserna.

Heinrich Brüning banade väg för Hitler med en ”krispolitik” som skapade mer kris.

-Vi ska återföra lönerna och levnadskostnaderna till 1913 års nivå, sa den blinde och döve Brüning. Tre år senare avsattes han av Hindenburg som utnämnde Hitler till ny rikskansler. De liberala sparprogrammen hade drivit samhället till ruinens brant och resten av historien känner vi.

Ska Trojkan driva Grekland in i en liknande mardröm? Fascister finns på plats och stöds redan av 10-15 procent av befolkningen. Kvar av den borgerliga demokratin finns mest bara en fasad. Trojkans diktat sägs vara ”enda vägen”. Hoppet står i dag till de arbetandes revolt mot svångremspolitiken, till den nya vänsterns förmåga (att bevisa) att bryta med de nyliberala diktaten och ställa den grekiska borgarklassen till svars för korruptionen, svindleriet, kapitalflykten, skattefusket och spelet under täcket med den växande fascistiska faran. Det kan bara göras om Trojkans diktat ignoreras och de arbetande människornas intressen lyfts upp till samhällets prioritet nummer ett.

Källor: Citaten från enskilda personer är hämtade i en artikelserie av den schweiziske socialisten Charles-André Udry.

Media: DN1,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,