Assads linslus

Publicerat 16 jun 2013 av Benny Åsman

Diktaturer och auktoritära regimer saknar ofta både finess, fantasi och god smak. Assads styre är inget undantag. Klumpig propaganda som ingen kan ta på allvar är lego. Men i videoklippet här under avslöjar Syrian4all ett ovanligt töntigt propagandanummer.

En ”hygglig prick” som bombar sin egen befolkning och raserar hela städer.

Mannen på gatan, folkets röst, är en betald bluff. Han heter Souhayb Chouaib och har hittills dykt upp i syriska statliga tevens reportage arton gånger. Att propagandamakarna trodde det skulle passera obemärkt säger mer om deras fantasi än något annat. Han dyker upp som mannen på gatan där det hänt ett attentat och talar i folkets namn.

Han dök upp i ett reportage från Banyas då representanter för en välmenande internationell delegation besökte orten. Souhayb syns nickande och leende på skärmen. Han dyker upp som upprörd medborgare i moskén där den gamle sunnitiske imamen dog i ett underligt bombattentat den 21 mars 2013.

Han fanns med i ett teveprogram om bostadsbristen i rollen som medborgare med sunda åsikter. Nästa gång deltar han i en spontan demonstration utanför en moské. Han har intervjuats av BBC:s arabiska kanal och andra internationella media som trott sig funnit en vanlig medborgare som vågar tala ut.

Nu är hans roll som mannen på gatan över. Men Assad har fler ”vittnen” på lager. Syrian4all har redan upptäckt en ny linslus som redan funnits med sju gånger i statliga tevens ”direktreportage”.

När man inte är säker på vad den ”vanlige” mannen på gatan kan tänkas säga är det säkrast att anställa en linslus som vet vad som ska sägas.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Assad,

Har Aftonbladet rätt? Har du och jag dödat 1 729 barn?

Publicerat 15 jun 2013 av Göte Kildén

Bland det värsta jag vet är folk som kletar på andra människor ett moraliskt ansvar i syfte att själva få syndernas förlåtelse. Om det sedan är bankirer på konkursens brant, politiker, militärer, präster eller ledarskribenter som kladdar ner sin nästa kan kvitta.

Dagens ledarkrönika om Syrien i Aftonbladet av Anders Lindberg är ett exempel på detta.

Hans utgångspunkt är att du och jag, gemene kvinna och man, genom vår passivitet har dödat 1 729 barn i landet. Han kunde lika gärna ha skrivit 93 000 människor, vilket är FN:s senaste uppgift om hur många människor som har fått offra livet under upproret mot Bashar Assads diktatur.

I ett senare stycke har subjektet ”du och jag” omtolkats och blivit ”världen”:

”Att agera i konflikter har ett pris, att agera militärt kan ha ett mycket högt pris. Men att inte göra något är också en handling, många gånger med ännu värre konsekvenser. Hade världen sagt stopp redan våren 2011 när konflikten startade skulle den troligen ha varit över för länge sedan utan att 93 000 människor behövt sätta livet till.”

Det är här som Lindbergs ord stupar och varje tillstymmelse till en logisk tråd i krönikan klipps av. Hans slutsats är sannerligen korrekt men subjektet ”världen” syftar uppenbart vare sig på dig eller mig, inte heller på exempelvis en utblottad textilarbeterska i Bangladesh eller en sjukpensionerad metallarbetare i Borlänge utan på de stater och politiska rörelser som sagt sig ha sympatier för upprorets krav på rättvisa, frihet och demokrati.

Med ”världen” menar Lindberg helt enkelt Barak Obama, Francois Hollande, David Cameron och alla andra på vår planet som säger sig vara demokratins ståthållare, liksom givetvis vår egen alliansregering och de etablerade oppositionspartierna i Sverige. Den politiska maktsfären har ett ansvar också i den meningen att den för oss andra med alla tillgängliga medel ser till att ge sin berättelse, att tolka och förklara allt det som sker runt om våra liv så att det passar in med sitt egenintresse.

Vad Lindberg egentligen vill säga är att Reinfeldt, Löfvén och de andra svenska riksdagspolitikerna måste åläggas ett moraliskt ansvar för att Assad månad efter månad har kunnat fortsätta med terrorn mot sitt eget folk. I och med att de är politiskt ansvariga är deras likgiltighet och passivitet inför det som skett och sker också ett ställningstagande. Den polis som ser en våldtäktsman i färd med sitt brott utan att ingripa är givetvis ingen bra polis…

Alla de opinionsbildare i övrigt, inte minst de stora tidningarnas ledarskribenter, som valt att stödja ”världens” passivitet inför den syriska diktaturens terror har då på samma sätt ett moraliskt ansvar för det som sker inför deras ögon. Exempelvis en Anders Lindberg. Inte så att han – genom sin passiva linje – varje dag dödat barn i Syrien, men definitivt så att han genom sina ställningstaganden medverkat till att Assad fått hållas. Aftonbladets ledarsida är dessutom – ännu så länge – ett socialdemokratiskt revir vilket i rimlighetens namn höjer de moraliska kraven.

Rebell i Aleppo. Han behöver luftvärn och pansarbrytande vapen.

Vare sig mer handeldvapen eller mer plåster…

Men än värre. I dag, när Assad i godan ro, under två långa år har fått ta emot tunga transportflygplan med vapen från Ryssland och Iran och med hjälp av Irans högste ledare Khamenei tll sist har lyckats att få Hezbollahs libanesiska elitförband i sin egen sold, då fortsätter Lindberg med sin ansvarslösa passivitet. Som om hans första del av krönikan bara var en meningslös blindgångare:

”På båda sidor Atlanten börjar man nu på allvar diskutera att förse rebellerna med vapen. Det är en farlig strategi. Dels finns redan stora mängder vapen på plats, dels kommer de att finnas kvar och kan utgöra ett hot mot en möjlig framtida fredsbevarande trupp.”

Rysktillverkat syriskt stridsflyg bombar El Edaa-distriktet i Aleppo.

Ja, Anders Lindberg, det ”finns redan stora mängder vapen på plats”. I diktaturens vapendepåer. Det som däremot borde vara på plats – för snart två år sedan – är luftvärn och pansarbrytande missiler i händerna på det demokratiska och sekulära upproret. Rebellerna behöver inte fler konservburkar, plåster och värktabletter. Inte heller mer skyddsvästar eller mobiltelefoner. De behöver ingen invasion utan bara något så enkelt som vapen som det går att försvara sig med. De har fått nog av de politiska dödgrävare runt om i ”världen” som gråter av medlidande samtidigt som de bara ser på när ett folk går under.

Eller hade du tänkt dig att skriva en ny ledare om några månader, när upproret är krossat, och då än en gång försöka skylla ansvaret för detta historiska brott på människor i största allmänhet?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Aleppo, Assad, G8,

Den tredje personen

Publicerat 14 jun 2013 av Benny Åsman

-Tayyip kommer inte att låta sig stoppas av extremister och plundrare.

Likt Louis XIV talar Recep Tayyip Erdogan om sig själv i tredje person. Han tar sig kanske inte för Kung men uppträder definitivt som en ottomansk pascha.

-Lugn, det här klarar jag av.

Mycket av kritiken mot hans styre riktar in sig på hans tydliga strävan efter att forma det turkiska samhället efter islamska moralregler.

Men det finns en annan aspekt av ”Tayyip” som trätt fram tydligt de senaste veckorna. Mannen har ett ego brett och högt som en ladugårdsdörr och är drucken av den makt han byggt upp i tre segerrika parlamentsval. Lägg till det en klar tendens till paranoja. Det senare måste tas med i beräkningen av hans politik sett till de totalt kontraproduktiva galenskaper han släppt ur sig vad gäller ”utländska makter” och ”räntebankirers” påstådda räntesabotage.

Hans attack på de två största bankerna i Turkiet fick ett omedelbart svar av Ergon Ozen, VD för den största av dem. Han slöt nämligen upp på Taksimtorget med ett plakat som förkunnade: -Jag är inte vänster, jag är inte höger. Jag är ”plundrare”. Med en klar vink till Erdogan som kallat demonstraterna för vandaler och plundrare.

Erdogan säger, helt utan bevis och logik, att bankirerna driver upp räntan för att stimulera inflationen och skada landets ekonomi. Sett till att Turkiet de senaste åren varit totalt beroende av utländskt kortfristigt kapitalinflöde, upp till 90 %, för att balansera betalningarna med utlandet verkar det inte finnas någon som helst rationalitet i hans angrepp på ”räntebankirerna”. Reaktionerna på den turkiska börsen och i Londons finanskvarter visar att ”investerarna” föga uppskattar Erdogans nyfunna ”anti-kapitalism”.

Stora folkmassor är mobiliserade mot Erdogans politik.

Under ”Tayyips” besök i Nordafrika sviktade självsäkerheten i regeringen och AKP:s ledning. President Abdullah Gul och vice-premiärministern Bulent Arinc räckte båda ut en hand till demonstranterna och erkände grova misstag i polisens framfart. Väl tillbaka i Ankara visade det sig att Erdogan med lätthet kunde slå ned alla kritiska röster i regeringen och AKP:s ledning. Gul och Arinc håller tyst och Istanbuls borgmästare har vänt kappan efter vinden och angriper demonstranterna med samma invektiv som Erdogan. Är det tillfälligt? Kan krisen om den fortsätter provocerar fram en öppen schism i regimen? Kanske det. Men för tillfället är det uppenbart att Erdogan dikterar handlingslinjen –som till synes bara bygger på tårgas, batonger och fängslande av oppositionella.

Den turkisk regeringens reaktion på protesterna i Geziparken och senare över hela landet påminner mycket om en ”stark stats” ryggmärgsreflexer. Trots flera decenniers parlamentariskt styre hänger mycket av militärdiktaturernas rutiner med i dagens turkiska demokrati. Godtyckliga arresteringar och fabricerade bevis, censur och självcensur i media, kompispolitik och korruption i statens kontrakt med byggherrarna som ”äger” AKP, är bara några av kännetecknen på Erdogans regim.

Polisens brutala ingrepp tände en eld.

Efter tio år vid makten och en allt större tyngd i parlamentet använder Erdogan sin dominerande position till att sakta men säkert tvinga på samhället hans egen och den anatoliska muslimskt konservativa borgarklassens syn på moral och livsstil, i våra media kallad ”islamisering”. Parallellerna till Putins allt hårdare ”moralpolitik” ligger nära till hands, trots den ryska regimens sekulära karaktär.

Erdogans intrång i det privata livsrummet är den huvudsakliga förklaringen till protesternas omfång och den sociala sammansättningen av oppositionen. De töntiga moralkakorna om att dricka yoghurt, inte äta vitt bröd, skaffa fler än två barn, inte pussas offentligt, att bära ”sedligt” läppstift och andra intrång i privatlivet har retat upp en stor majoritet av den urbana ”eliten”, det vill säga studenter, utbildade akademiker, läkare, advokater, journalister och andra sekulära grupper. I Istanbul har också många muslimer deltagit i protesterna. De vill själva ta hand om sin religiositet.

Parallellen till Putins styre finns där också i metoderna som används för att tysta media och hålla rättsväsendet på mattan. Turkiet är landet med flest journalister dömda till fängelse, fler än i Iran och Kina.

-Det är bara en handfull journalister som fängslats. Inte för deras artiklar utan därför att de är kuppmakare, vapensmugglare och terrorister, sa Erdogan nyligen till Angela Merkel som hade uttryckt sin oro över journalisters öde i Turkiet.

En handfull för Erdogan är 66 journalister som sitter fängslade just nu enligt Europeiska Journalistförbundet. Många av dem är kurder och har anklagats för det mesta, alltifrån ”terrorism” och ”droghandel” till ”anti-statlig propaganda”. Domstolar med speciella rättigheter kan dessutom hålla journalister (och andra) upp till tre år i fängelse utan rättegång.

Män och kvinnor enade i krav på frihet från islamska moralregler.

Fem döda och femtusen skadade, varav sex hundra poliser, är facit över ”Tayyips” beslut att möta alla protester med tuffa tag och nedsvärtningskampanjer om ”internationell konspiration”, vandaler och plundrare som förleder naiva medborgare. Om han valt rätt taktik ur maktens synpunkt återstår att se. Demonstrationerna fortsätter och ”hotet” att mobilisera den ”tysta majoriteten” kan bli en motgång. AKP har fortfarande ett starkt stöd bland sina väljare, men om de är motiverade till att ta över gator och torg från de som demonstrerar i dag är inte säkert.

För att testa en fredlig utväg verkar regeringen överväga en folkomröstning i Istanbul om projektet för Taksimtorgets framtid. Blir den av är det nog en god gissning att en majoritet kommer att säga ja till Erdogans projekt. AKP har fortfarande den politiska förankringen som krävs för att dominera en folkomröstning.

Men eftersom protesterna huvudsakligen riktas mot Erdogans krypande ”moralisering” av det offentliga rummet är det inte säkert att en folkomröstning kring byggplaner för Taksim kan avväpna den rörelse som nu går in på sin tredje vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Turkiet, Erdogan, Istanbul, Ankara, Taksim

Assad vinner på tid.

Publicerat 6 jun 2013 av Benny Åsman

Slaget om Qusair är över och det är med tungt sinne vi tvingas konstatera det första större militära bakslaget för den syriska revolutionen. Man kan söka hjälp i klyschan att ”ett slag är förlorat men inte kriget”. Ändå är det så det oftast börjar när ett ”krig” till sist förloras.

Men det vore kriminellt att blunda inför de möjliga följderna av Assads seger i Qusair, eller ska vi kanske säga Nasrallahs seger. Om Qusair ska bli en vändpunkt och en början till nederlag för revolutionen är det alldeles för tidigt att vara säker över. Kanske, kanske inte.

Den enda absolut säkra slutsatsen är att de som kämpar mot diktatorn i Damaskus mer än någonsin behöver vårt stöd. Det är inte beroende och får inte vara beroende av motgångar eller bakslag i kampen. Vårt stöd finner sitt motiv i en enda omständighet – det syriska upproret mot Bachar al-Assad är en rättfärdig sak som vi stöder till fullo. För de löss i den röda fanan som i första hand frågar sig vad som ”tjänar USA:s intressen” är det ointressant om ett folkligt uppror mot diktatur och förtryck krossas i blod.

Efter nederlaget är det befogat att se tillbaka på revolutionens problem innan slaget i Qusair för att lyfta fram väsentliga orsaker till den oväntade vändningen i kampen mot diktaturen. För i två år har revolutionen gått från fredliga demonstrationer i ett fåtal mindre städer till att kontrollera stora delar av landet, militärt men också civilt i form av lokal administration utförd av lokala samordningskommittéer.

Striderna i Aleppo har lagt delar av staden i ruiner..

Ett första konstaterande är att Assads armé var mycket svag trots den imponerande beväpningen. Med flera hundra tusen soldater i sold hade man kunnat vänta sig större effektivitet redan från början. För det rådde ingen tvekan om att regimen från första dagen gav order om att skjuta för att döda. Men den absoluta majoriteten av soldaterna hölls instängda i sina kaserner eftersom regimen inte litade på deras lojalitet. Beviset för det såg generalstaben i de deserteringar som hände så fort tillfälle gavs. Stommen i den begynnande milisen under sommaren 2011 utgjordes av avhoppade soldater och lokala aktivister i Homs och andra städer där armén sköt skarpt mot varje demonstration och begravningståg.

Qusair bevisar att Assads armé fortfarande i mycket är en papperstiger. Segern i Qusair hade inte ens varit tänkbar utan att ett par tusen svartklädda extremister från det libanesiska Hezbollah tagit på sig det smutsiga jobbet. Assads militär stod för flygbombningen och artilleribeskjutningen medan Nasrallahs unga fanatiserade män stod för striderna på marken. Utan den insatsen hade inte Qusair fallit.

En andra avgörande förklaring till den ändrade dynamiken i situationen är att Assad i två års tid vunnit på tid. Det är lite som i ett officiellet schackparti med begränsad tid per spelare. Det spelar ingen roll hur bra ställning man har, hur överlägset pjäserna är placerade och att segern ligger inom nära räckhåll. Motståndaren kan nämligen vinna på tid.

Tiden har varit emot miliserna i den Fria syriska armén. Det är inte vågat att anta att revolutionen hade kunnat segra redan för länge sedan. Just precis: OM INTE. Om inte FSA:s miliser från första dagen saknat det materiella stöd som var nödvändigt för att krossa den reguljära arméns motstånd i det skede då den uppenbarligen saknade all stridsmoral och soldaterna bara väntade på ett tillfälle att desertera.

Det enda som hindrade upproret att segra militärt var regimens totala dominans i luften, långskjutande artilleri och stridsvagnar. Med korrekt hjälp i form av bärbara luftvärnsraketer, så kallade ”man-pad” hade miliserna själva kunna upprätta en no-fly zon. Och med effektiva pansarbrytande granatgevär hade regimens stridsvagnar förvandlats till dödsfällor. Inget av detta skedde och Syriens så kallade ”vänner” pratade, superade, pratade igen och igen. Spelöppningen vanns på tid av Assad.

En förtvivlad man utanför sjukhuset Dar El Shifa i Aleppo. Hans dotter skadades när Assads flyg bombade en skola den 4 oktober 2102.

Allt fanns på plats för att fälla regimen lika snabbt som andra despoter föll i den arabiska vårvärmen. Nu ligger i stället Homs, Aleppo och andra städer till stora delar i ruiner. Assads bombflyg och artilleri kunde agera ostört. I Bryssel och Geneve pratades det vitt och brett om faran över att beväpna ”extremister”. Ruinerna i Qusair ligger där som rester efter cocktailpartyt i Geneve.

Ruinerna i Damaskus förorter vittnar om samma sak. Den kanske våghalsiga och dåligt förberedda resningen i Damaskus förorter i juli 2012 kom till ett snöpligt slut då miliserna tvingades dra sig tillbaka under häftigt flygbombande och artilleri med de egna patronhylsorna tomma. Inga granatgevär mot diktatorns pansar, inga man-pad mot ryska Mig. Tomt prat i Bryssel och tomma ammunitionslådor vann ytterligare tid åt Assad.

I ett schackparti kan man inte kalla på hjälp utifrån. Inte heller kasta in nya pjäser i spelet. Däremot kan man omgruppera trupperna och ändra strategi. För Assad fanns alla möjligheter, att både kalla på hjälp utifrån, omgrupera trupperna och byta strategi. Han hade ju fått gott om tid av ”Syriens vänner”, som i stället för att förse revolutionen med vad den behövde för att vända det militära styrkeförhållandet parlamenterade sinsemellan och med den syriska revolutionens självutnämnda representanter i utlandet om hur vapen inte ”skulle hamna i extremisters händer”.

Även stridande milis förtjänar lite avkoppling.

Hjälpen utifrån har varit avgörande för den långt utdragna processen som har stärkt regimens positioner. Ryssland spelar rollen av ett outtömligt vapenlager i Assads tjänst. Mullorna i Teheran har satsat allt på att Assad blir kvar vid makten. För dem är det ett sätt att försvara den egna teokratiska despotin. Med iranska instruktörer (och troligen specialtrupper) har Assad kunnat utnyttja den vunna tiden till att bygga upp en reaktionär milis baserad på de välkända banditgängen Shabihas, som omstrukturerats till bättre organiserade enheter som arbetar mer direkt i samordning med armén. Mer lojala män, kanske 50 000, har dragit på sig arméns uniformer som ersättning för de opålitliga soldaterna med sunnimuslimsk tro.

Ändå verkade det inte räcka till för Assad att vända i motvinden. Inte förrän Hassan Nasrallah fick order av Ayatollah Khamenei att fienden inte längre fanns i Israel utan på andra sidan gränsen i Syrien. Från självförsvar mot sionistisk aggression placerades Hezbollahs trupper om på brädet och kastades in i en offensiv mot arabiska bröder i Syrien under förevändning att de tjänar ”sionismens intressen”. I schack kan man offra en pjäs för att ta initiativet. Nasrallah beslutade att offra unga män för att ge en inbillad vän överhanden. Följden kan bli att det gamla inbördeskriget i Libanon blossar upp igen. Men utan att det, till skillnad från i Syrien, finns en sida som radikala och socialister kan stödja.

Assad vann också på tid eftersom han delvis lyckats driva in en sekteristisk agenda i resningen mot regimen. När han i mars 2012 släppte ut ledarna för vad som snabbt blev al-Nusra visste han mycket väl vilken roll de skulle komma att spela i upproret –en sekteristisk odemokratisk falang som skulle göra mer skada än nytta för de som har frihet, rättvisa och värdighet som mål.

I mars 2011 kunde Assad ännu driva ut statsanställda ”supporters” i Damaskus.

In i spelet stiger också wahabistiska saudier och finansmän i Qatar med samma religiösa agenda som al-Nusra och förser dem med stora mängder pengar vilket gav dem möjligheter att skaffa vapen och annan militär utrustning som FSA saknade grymt. För unga män utan bestämda ideologiska uppfattningar blev det naturligt att ansluta sig till de som verkade mest effektiva i strid. Indoktrineringen följer som ett brev på posten. Vad ”Syriens vänner” ville undvika blev i stället en självuppfyllande profetia tack vare deras tomma prat om hjälp till de demokratiska krafterna, det vill säga de som var beredda att följa imperialismens planer för ett Syrien utan Assad men utan en seger för de stridande miliserna inne i landet –en så kallad ”ordnad övergång”.

För Assad och hans familj var det en gåva från vilken gud han nu tror på. Sett till de miljarder som han och hans familj stoppat undan på bankkonton i skatteparadis är det väl närmast guden Mammon han sätter sin tillit till.

Tills sist har Assad vunnit mycket tid på västmakternas diplomatiska spel. Geneve 1 gav noll och intet, så ett år senare planeras Geneve 2 med ännu mindre chanser att leda till det proklamerade målet –avtal om eld upphör och förhandlingar om en ”övergångsregering”. Mötet som redan skjutits fram till juli utan fastställt datum är det nya fikonlöv som USA/EU gömmer sig bakom för att sitta på händerna och utelämna FSA:s miliser i ett nödläge med knappa resurser och inga vapen att försvara sig med.

Mot stridsvagnar räcker gamla RPG inte långt.

Resultatet av alla tidsvinster för diktaturen heter Qusair. Det totalt uteblivna stödet, vid sidan av det högljudda tompratet, gav Assad den tid som behövdes för att gruppera om sina pjäser på brädet och kalla in förstärkningar i form fanatiserade soldater från Hezbollah, som i dag jublar över den död de spridit kring sig.

I ett parti schack är målet att sätta motståndaren schack matt, inte att vinna på tid i tvivelaktiga ställningar. För att gå tillbaka till den gamla klyschan i början är ”ett slag förlorat men inte kriget”. Stora delar av landet är fortfarande under revolutionens kontroll. I Qusair kunde ett par tusen krigare från Hezbollah vara tungan på vågen, men att sprida ut Hezbollahs trupper över hela Syrien är en annan femma som kan sluta i totalt fiasko för Nasrallah och eventuellt i ett nytt libanesiskt inbördeskrig.

Men för att vända den nuvarande motgången till offensiv och seger krävs strid på flera fronter, inte bara militära dessutom. Den kanske viktigaste fronten är den ideologiska. Den jihadistiska falangen, representerad av framför allt al-Nusra, kan aldrig vinna och tvinga på det syriska samhället en fundamentalistisk islamistisk regim. Det omöjliggör den sociala, etniska och religiösa sammansättningen av landet. Men de kan hindra revolutionens seger så länge den demokratiska oppositionen, civila och militära, inte tar en ideologisk klar och öppen strid med al-Nusras mål. Oklarhet i den kampen innebär bara att Assads försök att framställa det hela som en sekteristisk kamp mellan olika samfund underlättas.

En avhoppad polisman tar skydd i en grotta mot regimens flygräder. Platsen är byn Jirjanaz i provinsen Idlib i februari 2012.

För att vända på styrkeförhållandet krävs också att den civila och militära fronten inne i Syrien lyckas samordna sina ansträngningar och skapa en mer samlad och välorganiserad ledning för kampen. En ledning som inte befinner sig mer i Geneve och Istanbul än i de befriade områdena i Syrien. Dagens SNC saknar den prestige bland kämparna som är nödvändig för att kunna tala i deras sak. Vill SNC fortsätta att kalla sig Syriens rättmätige representant krävs det grundliga förändringar i dess strategi.

Tills sist gäller det för oss själva, vi som från första dagen stödde den arabiska revolutionen och från den första vårdagen 2011 helhjärtat stödde upproret mot diktatorn i Damaskus, att inte låta en sten ligga ovänd i stödet till de som kämpar. Att mobilisera till stöd för revolutionens rättfärdiga mål om frihet, rättvis och värdighet måste vara vårt mål som socialister och äkta anti-imperialister. I den kampen måste också lössen i den röda fanan avslöjas, de som satt i Khaddafis knän och som nu under prat om fred och frid skyler över maktens brott mot mänskligheten och det syriska folket.

Benny & Göte

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Qusair,

Morddrama i familjen Assad

Publicerat 5 jun 2013 av Benny Åsman

I fredags mördade Bachar al-Assad två av arméns soldater. Men det var inte presidenten som stod för dådet utan hans namne och kusin, Bachar Talal al-Assad.

De två soldaterna var hemma i byn Bassin, nära Assadfästet Latakia, för att begrava en soldat som dödats i strid med FSA i Damaskus.

Efter begravningen samlades de dödas anhöriga i en restaurang i byn Bakrama för ett stilla avsked i gemenskap. Stilla tills Bachar Talal al-Assad travade in i restaurangen tillsammans med lokala banditer. Bachar Talal al-Assad är nämligen chef i regimens mördarband Shabiha. Sällskapet passade inte in mördarens smak så de beordrades att lämna restaurangen eftersom mördaren ville äta ensam, i ”lugn och ro”. Fäderna till de soldaterna vägrade upprört att lyda varpå Bachar drog sitt vapen, dödade de två soldaterna och slängde ut de sörjande.

Hela byns befolkning reagerade kraftigt och vägrade ta hand om de döda för en omedelbar begravning som den muslimska seden kräver. I stället krävde de att myndigheterna skulle fängsla Bachar Assads kusin, ställa honom inför rätta och döma honom till döden.

Men det var att inte räkna med kusinen, diktatorn och presidenten Bachar Assad. Order utgick från presidentpalatset till de lokala myndigheterna och säkerhetspolisen att tvinga de anhöriga att omedelbart ta hand om de dödade soldaterna och begrava dem.
Bachar al-Assads kusin Bachar går obekymrad vidare i sitt verk, att terrorisera lokalbefolkning, organisera smuggling och etnisk rensning i sunnitiska byar kring Latakia.

Är någon förvånad? Då glömmer den bort att vi talar om en diktatorisk regim som inte har några regler att följa i sitt maktutövande. Det är bara lite över en månad sedan som Bachar Assad beordrade en etnisk massaker i kustbyarna Banias och Badya. Varför skulle han beröras av sin kusins grymhet. Familjen har frisedel för alla tänkbara brott.

I staden Daraa där allting började för över två år sedan utmärkte sig en annan kusin. Det var kusinen Ateb Najif, högsta hönset i den lokala säkerhetstjänsten, som skymfade föräldrarna till de barn som hade fängslats och torterats och som ledde till de första upproren mot diktatorn i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bachar Assad, Syrien, Damaskus,

Hezbollahs stormtrupper i brodermord på syriska rebeller

Publicerat 4 jun 2013 av Göte Kildén

Länge har libanesiska Hezbollah förnekat att rörelsen skulle ha deltagit i den syriska diktaturens massakrer på sitt eget folk. Till sist erkände man ändå att den egna milisen gått in i Syrien, men då ”bara för att försvara några små shiitiska gränsbyar”. Uppenbart ville man inte smutsa ner den egna trovärdigheten, den legitimitet som man vunnit både i den sunnitiska arabvärlden och internationellt som en nationell motståndskraft mot den israeliska ockupationen av södra Libanon.

En av ”Guds soldater” kommer hem till Bekaadalen från Quasayr

Men sedan några veckor har Hezbollah eller ”Guds parti”, efter ett personligt besök av Hassan Nasrallah hos den shiitiska rörelsens ”Högste andlige ledare” Ali Khamenei i Teheran, valt att överge alla betänkligheter och erkänner nu öppet att tusentals egna milismän i grannlandet kämpar för Assad i vad som inte är annat än ett brodermord på andra araber. För Quasayr är sannerligen inget litet utsatt samhälle med shiitiska trosbekännare. Enligt senaste syriska folkräkning hade staden före upproret för två år sedan nästan 30 000 innevånare, varav något drygt tusental kristna katoliker och några hundra alawiter. Människorna som lever här och som varit med i kampen mot diktaturen är till en förkrossande majoritet sunnimuslimer och ser Hezbollas religiösa stormtrupper som en utländsk invasionsarmé.

I arabvärlden, där sunniternas tolkning av Islam är dominant är beslutet från den shiitiska klerikala eliten att delta i Assads utplånande av Quasayr helt förödande för Hezbollahs ställning. All prestige som organisationen vunnit för sitt motstånd mot Israel riskerar att bokstavligen gå förlorad i ett enda slag.

Som ett sätt att motverka detta försökte den syriska propagandacentralen, statliga TV-kanalen SANA, och Hezbollah att klippa ihop ett inslag som skulle bevisa att rebellerna i Quasayr egentligen slogs för Israels räkning. I ett filmat inslag från en intagen stadsdel lät man ”en erövrad israelisk militär jeep” paradera framför kameran. ”Krigsbytet” skulle ses som det definitiva beviset för att ”Israel, Turkiet och Quatar ledde aggressionen mot Syrien”, som det hette i nyhetskabeln.

Propaganda som absurd teater

Varför en gammal typ av israelisk jeep som varit ur bruk sedan mer än tio år satts in, fick inte tittarna reda på. Men snart kom sanningen fram. I själva verket kom jeepen från ett museum…

Ursprungligen hade Israel använt jeepen till fångtransporter under sin ockupation av södra Libanon ända fram till år 2 000 då man tvingades bort av bland annat motståndet från just Hezbollah. Jeepen övergavs och blev kvar och användes därefter som en del av inventarierna i det minnesmuseum som Hezbollah byggde upp i det före detta israeliska fängelset. Det gamla vraket hade uppenbart sedan transporterats till Quasayr för sluta sina dagar som bevis för att Hezbollah egentligen inte var i färd med brodermord av det värsta slag utan höll på med att bekämpa arabvärldens gemensamma fiende, det sionistiska Israel…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Syrien, Hezbollah, Nasrallah, Khatamenei,

I media: DN1,DN2,

Det lokala motståndet i Syrien

Publicerat 31 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

De Lokala Koordinationskommittéerna (LCC) har växt fram som civila aktiva krafter på många ställen i befriat område i Syrien.

Vad är LCC? Vad gör de? Vad vill de?

Jaber Zain, LCC:s representant i den Syriska Nationella Koalitionen berättar och svarar på frågor.

Moderator: Helena Gillinger.

Arrangör: Föreningen Syrien Sverige i samarbete med ABF Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, LCC, Assad, ABF,

Den europeiska vänsterns kris

Publicerat 30 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

…vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Vänster, EU, Syriza, Revolution, Socialdemokrati,

Kan Assad förhandlas bort?

Publicerat 26 maj 2013 av Benny Åsman

Så har Syriens «vänner» på nytt samtalat om revolutionens framtid högt över frihetskämparnas huvuden. Mötet som hölls i Amman hade till uppgift att bereda väg för ett Geneve 2 i juni där USA och Ryssland vill se regimen i Damaskus förhandla med representanter för oppositionen.

-Bevare oss för våra ”vänner”, kan de säga som strider i Qusair, Homs, Aleppo och Damaskus förorter. Två år av uppoffringar och tiotusentals döda ska glömmas bort så att USA/EU kan få till stånd en ”ordnad övergång” till en ny regering i Damaskus utan Assad vid rodret. Inte ens det är säkert eftersom John Kerry med mycket svävande formuleringar lämnat Assads plats öppen i en ny regim.

Det diplomatiska spelet hotar allvarligt den revolutionära resningen mot diktaturen. Ryssland, Iran och nu Hezbollah drar sig inte för att öppet stöda Assad, med vapen, trupper och mycket pengar. Till det kommer det indirekta stödet till Assad i form av västmakternas vapenembargo mot de stridande miliserna. Resultatet av dessa faktorer har skapat en militär situation som blir alltmer ohållbar för FSA och de andra miliserna som kämpar för frihet och diktaturens fall. De reaktionära islamisterna är också en black om foten för de revolutionära krafterna, men det kommer vi tillbaka till.

De senaste veckorna har miliserna haft motgångar på flera fronter. Hur stora återstår att se. Men det är uppenbart att rebellernas isolering och materiella svårigheter har gett Assad tid att strukturera om sina trupper och med hjälp av iranska instruktörer och flera tusen soldater från Hezbollah ta tillbaka byar och stadsdelar som varit kontrollerade av rebellerna i månader.

Regimen har tillfälligt släppt alla intentioner på att ta tillbaka norra och östra delarna av landet och verkar i stället koncentrera sig på att kontrollera vad av media kallats det ”nyttiga Syrien”, det vill säga områdena runt Damaskus och norrut till Latakkia vid Medelhavskusten, via Homs, och Hama. Syftet måste vara att skapa en stat i staten där den alawitiska minoriteten har sina fästen. Då blir massakern och den etniska rensningen i Banias och al-Bayda första veckan i maj förståliga. De två orternas sunnitiska befolkning skulle dödas och skrämmas på flykten för att homogenisera den tilltänkta ”ministaten”, vars skapande verkar ingå i en plan B om resten av landet förloras för regimen.

Men det är som sagt en plan B. Innan den sätts i verket håller Assad uppenbarligen fast vid att segern mot ”de utländska terroristerna” inte ligger långt bort. I det avseendet har en helt ny situation uppstått. Hezbollahs inmarsch med flera tusen soldater i Syrien kan bli en vattendelare för hela regionen, inte bara i Syrien. Hassan Nasrallah spelar ett mycket högt spel med organisationen Hezbollahs överlevnad som insatts.

Det innebär att Nasrallah beslutat koppla sin organisations överlevnad till att Assad sitter kvar vid makten. Det har också mullorna i Teheran gjort. Men om Assads regim faller blir säkerligen konsekvenserna för Iran och Ryssland mindre allvarliga än för Hezbollah, som byggt sin popularitet i kampen mot Israels invasion i Libanon och sociala program bland de fattiga i Libanon.

Nu kommer kistorna med ”martyrer” hem i allt snabbare takt från Syrien och kritiken i Libanon mot Hezbollahs militära uppslutning på Assads sida växer snabbt, inklusive bland supporters, som sett Hezbollah som en garant för att stå emot sionisterna vid gränsen i söder. Att Nasrallahs soldater nu deltar i strider där de dödar arabiska bröder i försvaret av en diktatur faller inte i allas smak. Den ideologiska bankrutten för Hezbollahs ledning kunde inte vara större. De politiska, strategiska och regionala konsekvenserna kan bli enorma.

Vad som inte är nytt och ändå avgörande för den fortsatta utvecklingen är upprorets allt större isolering tack vare ”vänner” som gör allt för att det militära upproret inte ska segra. Det är bara i den absurda och hårresande propagandan från Russia Today och regimens megafoner i Väst som rebellerna är beväpnade till tänderna av USA/EU och gulfstaterna. Att alla materiella bevis pekar på att miliserna, med undantag för al-Nusra, saknar det mesta spelar ingen roll i dessa regimkramares skriverier.

I stället har revolutionen tvingats beväpna sig på samma sätt som i Libyen. Militära förråd har erövrats från regimen, korrupta officerare säljer vapen till miliserna, soldater som hoppar av tar med sig sina vapen, vapen kan köpas på ”öppna marknaden” i Turkiet och Jordanien och till sist har många lokala brigader använt fantasin och det mekaniska kunnandet till att tillverka egna granatkastare och tunga kulsprutor, på samma sätt som skedde i Misrata under Khaddafis månadslånga belägring av staden.

Det är uppenbart att rent militära styrkeförhållanden i längden spelar en viktig om inte avgörande roll. Stridsmoral och motivation kan i stor utsträckning väga upp skillnaden i beväpning. Det är vad som skett i Syrien. Från upprorets första dagar då demonstranterna mötte Assads skarpskjutande säkerhetsstyrkor med bara händer stod det klart på vilken sida modet och viljestyrkan fanns. Sedan dess har de lokala miliserna, under FSA:s paraply eller de fristående, haft den moraliska styrkan och den kampvilja som en rättvis sak ger.

I motsats till den reguljära armén som uppenbarligen saknar stridsmoral. Annars går det inte att förklara varför Assad har högst 50-60 000 soldater i aktion. Resten av den 250 000 man starka armén sitter inlåst i sina kaserner eller har deserterat. Det är bara elitstyrkorna under Maher Assads ledning som verkar kunna hålla ihop en offensiv utan att den rinner ut i sanden. För när det kommer till beväpning talar vi naturligtvis om David och Goliath. Ryskt stridsflyg och stridsvagnar, tungt artilleri, missiler av olika slag och attackhelikoptrar står mot små handeldvapen, granatkastare erövrade från regimens baser, och till synes ständig brist på ammunition. Med enstaka erövrade luftvärnskanoner har rebellerna lyckats skjuta ned ett litet antal stridsflygplan och helikoptrar, utan att kunna påverka Assads totala kontroll över luftrummet.

Hittills har viljan segrat över den råa styrkan. Bästa beviset för det är att diktaturen tvingats be om militär hjälp utifrån. Att flera tusen milismän från Hezbollah nu öppet deltar i striderna inne i Syrien, att allt fler iranska (stridande?) instruktörer finns på plats visar att regimen i Damaskus inte längre kan stå upprätt utan hjälp av utländska kryckor. Det om något är ett förödande slag mot Assads propagandabild av att Syriens folk ”försvarar sig mot utländsk inblandning”. Den verkliga inblandningen sker på regimens sida.

Sedan ett antal veckor tillbaka verkar trots allt den rent militära styrkan ta överhanden. Med hjälp av Hezbollahs trupper har regimen lyckats gå på offensiv för att säkra kontrollen över kustregionen och gränsen mot Libanon. Håller den revolutionära resningen på att tappa energi och kapacitet att motstå de reaktionära krafternas gemensamma angrepp? Det är ännu alldeles för tidigt att svara ja på den frågan, speciellt utifrån kanske tillfälliga segrar för Assad.

Men att Assad tydligen lyckats stabilisera sitt grepp i vissa regioner, organisera ”frivilligkårer” av de före detta gangstergängen Shabihas finns det bara en ansvarighet för. I två år har ”Syriens vänner” pratat, ätit fina middagar på lyxhotell världen över, och pratat igen med ett mycket tydligt resultat. De som gjorde uppror mot regimen våren 2011 och som sedan tog till vapen för att skydda sina byar och stadsdelar har i praktiken stått helt ensamma. Ingen hjälp, vare sig finansiell eller materiell, värd namnet har hamnat där den behövdes –hos de lokala milisgrupperna, de lokala samordningskommittéerna och den fördrivna befolkningen.

Bland ”Syriens vänner” är det USA som sätter dagordningen. EU har under revolutionens gång visat att det saknar tänder och lagt lösgommen åt sidan. Obamas grundidé har alltid sammanfattats med frasen att det är ”en ordnad övergång” till en ny regering som är lösningen i Syrien.

Bakgrunden till den politiken är uppenbar. När de revolutionära upproren slog ner som en blixt från klar himmel i Tunisien och Egypten togs imperialismen på sängen. Obamas, Sarkozys, Camerons och Merkels ryggmärgsreflex var att klamra sig fast vid de diktaturer man var så vana att frekventera och hålla under armarna. Frankrike gick så långt att utrikesministern erbjöd Ben Ali hjälp att organisera kravallpolisen. De förstod helt enkelt inte vad som skedde och saknade allt intresse av revolutionära förändringar, demokratiska reformer och utbyte av mossiga despoter. De diktaturerna hade stått för stabilitet i decennier i för imperialismen strategiskt viktiga regioner.

Vissas idé att USA-imperialismen kan göra vad den vill utan hänsyn till andra nationer, utan hänsyn till den internationella opinionen är närmast barnsliga fantasier. Obama och alla andra ledare i parlamentariska regimer är maktlösa om den demokratiska legitimiteten urholkas eller försvinner helt. USA:s stöd till Ben Ali och Mubarak in i det sista sköt stora hål i Obamas demokratiska legitimitet som han skapade sig i Mellanöstern med talet i Kairo 4 juni 2009.

När det stod klart att Mubaraks tid var slut begicks nya misstag. Vita Huset talade om en ”ordnad övergång” men satsade sina kort på Mubaraks säkerhetschef Suleiman. När den fortsatta revolutionen gjorde Suleiman till persona non grata satte Washington sitt hopp till det Muslimska Brödraskapet. I brist på bättre har de i alla fall fördelen att vara anhängare av en nyliberal marknadspolitik.

Sedan kom resningen i Libyen. Att USA tillsammans med Frankrike och Storbritannien omedelbart sa sig stödja upproret och krävde Khaddafis avgång kan bara förklaras mot bakgrund av det minst sagt virriga agerandet i Tunisien och Egypten. Prestige och legitimitet hade förlorats och här gavs tillfälle att putsa den demokratiska fasaden. Despoterna i Tunisien och Egypten hade fallit på några veckor, så varför skulle inte Khaddafi snabbt följa samma bana?

När det snabbt visade sig att Khaddafi kunde samla sig till en militär motoffensiv som hotade att på kort sikt krossa upproret vart det redan för sent för Obama och hans vänner att byta sida. Någon ”ordnad övergång” kunde det inte bli fråga om eftersom Khaddafis son Saif Islam som imperialisterna satt sitt hopp till snabbt visade att han var en omutlig del av familjediktaturen. Det var omöjligt att låta Khaddafi krossa upproret och samtidigt fanns det ingen i regimens topp som kunde ställa honom åt sidan. Därför bombades Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi.

Utgången av den libyska revolutionen förklarar mycket av hur USA/EU förhållit sig till resningen i Syrien alltsedan våren 2011. I stället för att uppnå en ”ordnad övergång” i Libyen segrade rebellerna på marken och Khaddafis statsapparat krossades i grunden. Armén och polisen gick upp i rök och den civila administrationen som var helt baserad på Khaddafis ”revolutionära råd” stod där som tomma skal. I dag två år senare leds landet av en svag regering, utsedd av den nya demokratiskt valda nationalförsamlingen. I grunden är det ännu de olika lokala miliserna som på gott och ont garanterar säkerheten eftersom vare sig polisen eller armén är stark nog. Det skapar naturligtvis kaotiska situationer som när exempelvis milis från Misrata omringar ministerier för att driva på kravet att alla som hade topposteringar under Khaddafi ska hindras från att inneha höga ämbeten i det nya Libyen.

Det är ett absurt självbedrägeri som dominerar i den miljö som direkt eller indirekt tog ställning för Khaddafi mot revolutionen när de målar upp en fantasibild av dagens Libyen. Det sägs vara ett land i ruiner, totalt sönderbombat av Nato. Man riktigt kan se framför sig människor med tom blick, irrande bland ruinerna i sökande efter ett plagg eller en brödbit. Och i Tripoli härskar al-Qaida med USA:s stöd och goda minne. Hur någon läskunnig person kan tro på den bilden övergår vanligt sunt förnuft.
Det råder kaos och det finns kriminella grupper som profiterar på situationen. Men det som slår alla besökare är det sjudande organisationslivet och folks deltagande i aktiviteter som varit förbjudna i 40 år. Fackföreningar bildas i alla branscher. Fria media blomstrar. Konst och litteratur exploderar. Och skadorna efter kriget repareras snabbt. Till och med i Khaddafis sista fäste, Sirte, ger regeringen bidrag till familjer som fick sina hus förstörda under de sista striderna i staden innan Khaddafi mötte sitt öde, samma öde som många andra despoter mött.

Inte ens fantasierna om att regeringen i Tripoli är Obamas leksak stämmer. Det sades att USA efter kriget skulle bestämma villkoren för den ekonomiska utvecklingen och kamma hem alla nya kontrakt på olja och nybyggnation. Det räcker med att läsa den nya fria dagspressen i Libyen för att inse vidden av de vilda fantasier som fyller spalterna i den ”anti-imperialistiska” vänsterns medier.

Det kryllar av kinesiska, ryska, brasilianska och turkiska affärsdelegationer i Tripoli samtidigt som amerikanska företag lyser med sin frånvaro. De vet att representanter för den amerikanska imperialismen inte är välkommen i alla läger. Trots hjälpen att bli av med Khaddafi finns minnena kvar från Reagans provokativa bombningar av Tripoli i juni 1986. Inte heller är de nya oljekontrakt som skrivits under mer fördelaktiga för USA/EU än tidigare. Tvärtom har den nya regeringen infört villkor i exploateringen som ger Libyen större inkomster från oljan och nya kontrakt har skrivits under med udda bolag som inte domineras av de stora oljemonopolen.

Så åter till Syrien. Utvikningen via Tunisien och Egypten över till Libyen gör det möjligt att förstå varför den syriska resningen mot Assad aldrig fick det stöd som de libyska rebellerna fick.

Det råder ingen tvekan om att resningen i Syrien var en del av och en följd av upproren i andra arabstater. Ändå bemöttes det syriska upproret inte på samma sätt som det libyska. Orsakerna till det är många men bara några av avgörande betydelse. Först av allt har Israel en gräns mot Syrien vilket inte är fallet med Libyen. Det har spelat en helt avgörande roll för USA:s och sionisternas politiska hållning till upproret i Syrien. USA:s dilemma att både bevara den demokratiska legitimiteten och samtidigt bejaka så små förändringar som möjligt i Mellanöstern gick att handskas med i Libyen som inte spelar någon strategisk roll vare sig för USA eller Israel. Men för Israels ledare har Assadfamiljens regim varit en garant för stabilitet i regionen och säkra gränser i norr. För Pentagon och Vita Huset är det av största betydelse. Det förklarar varför Netanyahus regering inte sagt ett positivt ord om revolutionen utan låtit alla förstå att i Jerusalem ser sionisterna helst att Assad sitter kvar. Rädslan för att en seger för revolutionen ska skapa en okontrollerbar situation är vad som bekymrar Netanyahu och Obama –ingenting annat.

Samtidigt är det omöjligt för strategerna i Washington att öppet hugga den folkliga resningen i ryggen som man gjorde i Bahrain. För mycket blod har flutit. Krav på att Assad ska avgå har lämnat Obamas mun alltför många gånger för att de öppet ska kunna dras tillbaka. Därför ser imperialismens hållning till resningen i Syrien ut som den gör. Rädslan för att den syriska statsapparaten, liksom den libyska, ska falla samman, att krafter som inte kan styras från Washington ska komma till makten ligger bakom det intensiva diplomatiska spelet som syftar till att tvinga regimen att sitta ned vid samma bord som representanter för oppositionen och planera en ”ordnad övergång” av samma kaliber som i Jemen. Det vill säga allt ändras för att inget ska ändras.

Det förklarar också det myckna och utdragna pratet om att hjälpa paraplyorganisationen Fria syriska armén och andra ”pålitliga” miliser utan att något konkret sker. Fortfarande efter två år av strider saknar miliserna möjlighet att skydda sig mot regimens ryska stridsflygplan och attackhelikoptrar. Vem som helst med lite sunt förnuft inser att orsaken är att USA låtit alla sina allierade förstå att leveranser av avancerade vapen, handburna luftvärnsrobotar av typ Man-pad, är tabu. Obama, Hollande och Cameron har till leda upprepat att man inte vet i vilka händer levererade vapen hamnar. Det islamistiska spöket målades upp på väggen redan tidigt i revolutionens början och har sedan dess använts till att konsekvent neka de stridande miliserna de vapen och materiella hjälp de behöver för att störta regimen. Eftersom målet i Washington, Bryssel och Jerusalem inte är att störta regimen utan bara att bli av med Assad som Obama, Hollande och Cameron inte längre med hedern i behåll kan skaka hand med i de diplomatiska salongerna.

Nu har det islamistiska hotet mot revolutionen blivit verklighet tack vare det helt uteblivna stödet till det demokratiska upproret. Det blev en självuppfyllande profetia. Först ut i det sekteristiska spelet var Assad själv, då han i mars 2012 släppte ut dagens ledare för Al-Nusra ur fångenskap. Sedan stegade andra kontrarevolutionära krafter in och började förse det extremt reaktionära al-Nusra med stora pengar och vapen. Saudiska wahabisters mål med uppbackningen av extrema islamister i hela Mellanöstern är uppenbart –att stoppa den arabiska våren från att sprida sig vidare, att stoppa människornas krav på frihet, rättvisa och värdighet och leda in de folkliga resningarna i en religiös återvändsgränd. Emiren i Qatar har samma mål men använder andra metoder. Medan wahabistiska shejker i Saudiarabien stöder jihadister satsar Qatar på att det Muslimska Brödraskapet ska kunna avleda det folkliga missnöjet in i ofarliga banor för petromonarkierna och den kapitalistiska marknadsekonomin. Idén att gulfstaterna är lakejer till Washington är bara delvis korrekt, vilket bevisas av deras agenda i Syrien. Stöd till al-Nusra och andra extrema grupper ingår inte i Washingtons politik men väl i Saudis och Qatars. Det handlar inte heller om en ”arbetsfördelning” utan om två delvis motsridande strategier för att stoppa den arabiska revolutionen från att sprida sig, radikaliseras och i sista hand hota emirernas och kungarnas makt.

Med en sådan utblick blir det aktuella diplomatiska spelet kring ett nytt möte i Geneve begripligt. Syftet är dubbelt. Dels att tvinga in oppositionen i förhandlingar med regimen, kräva att den ska ta kontroll över de lokala miliserna och acceptera en kompromiss med Damaskus om en ”ordnad övergång”, dels att tvinga den syriska eliten av affärsmän, politiker och officerare att under tryck från Ryssland acceptera idén att Assads familj har gjort sitt.

Vilken är chansen att detta spel lyckas? Inte en chans på tusen skulle vi tippa. Hela upplägget bygger på idén att Assads regim kan överleva utan Assad. Men Assad är mer en Khaddafi än en Ben Ali. I 40 år har hans familj byggt armé, säkerhetsstyrkor och statsapparaten kring sig själv och med en sekteristisk bas i det alawitiska samfundet som omfattar knappt tio procent av befolkningen.

Bachar Assad och hans generaler söker bara vinna tid, eftersom de just nu anser tiden spelar dem i händerna. Med Hezbollahs och Irans direkta militära hjälp tror sig Assad vittra en seger inom kort, eller åtminstone att han ska lyckas upprätta full kontroll över regionen från Damaskus i söder till Latakia i norr. Det går inte att blunda för risken att Assad kan nå detta etappmål i kontrarevolutionen. FSA och de fria miliserna lider enormt under det ojämna militära styrkeförhållandet. Varje försök att flytta fram positionerna möts av jaktflygets bombningar. Den pågående striden om staden Qusair kan förloras om inte förstärkningar når fram. Om det blir en vändning till det negativa för revolutionen återstår att se. Risken finns och redan det är allvarligt.

Samtidigt sviktar den internationella solidariteten med det syriska folkets resning eftersom al-Nusra och andra bland revolutionens dödgrävare spelar regimen i händerna med iscensatta vidriga propagandaklipp som den simulerade akten av kannibalism och offentliga avrättningar av tillfångatagna officerare. Det spelar ingen roll om det uträttats av enskilda individer och minoritetsgrupper. Skadan är ändå skedd. I den allmänna opinionen sprids känslan av att ”alla är lika galna”, regim som opposition.

Det bästa stöd vi kan ge till det syriska folkets resning är att outtröttligt visa upp den revolutionära sidan av upproret mot regimen, de lokala samordningskommittéernas arbete för att den dagliga administrationen ska fungera, de lokala milisernas försvar mot regimstyrkornas angrepp från luften och på marken, stärka det konkreta arbetet för humanitärt bistånd samt kräva av ”Syriens vänner” att miliserna ges de vapen de behöver för att segra.

-Ned med diktaturen i Damaskus.

-Frihet, rättvisa och värdighet.

Av Benny&Göte

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, USA, EU, Saudi, Qatar

I media: DN1,DN2,SVD1,DN3,SR1,

Stöd den syriska revolutionen och fördöm Israels aggressioner mot Syrien.

Publicerat 22 maj 2013 av Benny Åsman

Svara

Här under följer ett gemensamt uttalande till följd av Isarels bombningar i Syrien antaget av syrier i exil i Schweiz och solidaritetsorganisationer i landet.

Publicerat 14 maj 2013

Vi syrier i Schweiz, engagerade medborgare och syriska och schweiziska organisationer som stöder den syriska revolutionen fördömer utan förbehåll den sionistiska statens aggressioner begångna under helgen 4-5 maj mot det syriska folkets nationella suveränitet.

Den sionistiska staten som ockuperar Syriens territorier på Golanhöjden sedan 1967 och som är ansvarig för oavbrutna brott mot det palestinska folket och folk i regionen är på inga villkor det revolutionära syriska folkets vän i kampen mot Assads kriminella maffiaregim.

-Vi tappar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende blir aldrig vår vän.

Under de senaste fyrtio åren har den syriska regimen fängslat alla i Syrien som försökt utveckla ett effektivt motstånd för Golanhöjdernas och Palestinas befrielse. Efter Israels flygräd söndagen den 5 maj 2013 riktade Assad inte sina bomber mot den sionistiska staten utan bombade i stället syriska städer och det palestinska flyktinglägret Yarmouk i närheten av Damaskus centrum.

Regimens tal om ”motstånd” har endast tjänat till att upprätta en tyrannisk repressiv statsmakt och ta ifrån det syriska folket all frihet under ett hot från omvärlden som förevändning.

Vi deklarerar att det enda verkliga motståndet är det som det revolutionära syriska folket står för. Den syriska revolutionens seger och regimen Assads fall kommer att vara de första stegen mot en befrielse av Golanhöjderna och det historiska Palestina.

Vi påminner om vårt totala stöd till det palestinska folkets rättigheter och till självbestämmande, inklusive till flyktingarnas rätt att återvända och rätten till självbestämmande för de som befolkar det historiska Palestinas territorier.

Vi fördömer också den syriska regimens försök att omforma den syriska revolutionen till ett religionskrig, speciellt efter de senaste massakerna i Baniasregionen och i byn Bayda mot obeväpnade civila, speciellt kvinnor och barn. Vi fördömer också de sekteristiska deklarationer från vissa minoritetsgrupper i den syriska oppositionen, med stöd från gulfstaterna. Vår revolution har frihet och värdighet som mål.

Scenerna från Banias är outhärdliga. Diktaturens kräk står för barbariet.

Detta innebär också vår totala opposition mot det libanesiska Hezbollahs militära politik, vars medlemmar strider tillsammans med Assaddiktaturens kriminella trupper och ansluter sig i sitt smutsiga verk till den iranska diktaturens trupper. I sista hand är Nasrallahs organisation beroende av Iran.

Vi fördömer också det dubbla bombattentatet som den 12 maj 2013 dödade 46 personer och skadade 100 i Reyhanli, den turkiska staden nära gränsen till Syrien och fördömer alla begångna aggressioner mot de syriska flyktingarna. Vi uttalar vår fulla solidaritet med de oskyldiga turkiska och syriska offren för attentatet.

Vi uttalar till slut ännu en gång vårt totala stöd till det syriska folkets revolution och upprättandet av en demokratisk stat, social och sekulär och baserad på alla syriers medborgarskap oavsett religion, etnisk tillhörighet och kön…

Leve den folkliga syriska revolutionen och ära till våra martyrer.

Signerat av följande fram till 13 maj 2013:

– Collectif Jasmin (Jasminkollektivet)

– Femmes Syriennes pour la Démocratie, (Syriska kvinnor för demokrati)

– Courant de la Gauche Révolutionnaire syrienne (Revolutionära syriska vänsterströmningen)

– Mouvement Pour le Socialisme (Rörelsen för Socialismen)

– SolidaritéS (Solidaritet)

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Damaskus, Revolution, Solidaritet.

Kildén & Åsman

"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde

Kategoriarkiv: Imperialism

Har Aftonbladet rätt? Har du och jag dödat 1 729 barn?

Hezbollahs stormtrupper i brodermord på syriska rebeller

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Share this:

Av François Sabado, NPA Frankrike Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

…vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Share this:

Share this:

Share this:

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg