Kategoriarkiv: Moral

Till massmördarens fördel mördar han bara med vanliga vapen…

Publicerat av
Svara

Ställd inför hotet att bli skjuten på fläcken slänger en massmördare I New York ett av sina vapen. ”Uppriktigt sagt måste vi säga att detta är till mördarens fördel”, meddelar stadens polis samtidigt som mördaren fortsätter att skjuta ihjäl nya människor med sina andra automatvapen.

Ett sådant TT-meddelande skulle vi aldrig få. Men när Kerry kramas med Lavrov måste naturligtvis massmördaren Assad berömmas för att han lämnar ifrån sig en del kemvapen. Om det har ingen mer än regimen och Iran vetskap om. Samtidigt fortsätter Assads flyg- och stridsvagnsattacker mot sitt eget folk som vanligt.

Kerrys ord enligt BBC:

 ”The process has begun in record time and we are appreciative for the Russian co-operation and obviously for the Syrian compliance. I think it’s extremely significant that yesterday, Sunday, within a week of the (UN) resolution being passed, some chemical weapons were being destroyed. I think it’s a credit to the Assad regime, frankly. It’s a good beginning and we welcome a good beginning.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tariq Alis långa resa.

Publicerat av
34

-Vad är en revolution?

Det är rubriken på en artikel som Tariq Ali ursprungligen publicerade på sin webbsida den 4 september. Socialistiska Partiets veckotidning Internationalen publicerade en svensk översättning i nummer 37/2013. Rubriken lockar till läsning. Att utlova ett svar på frågan i rubriken gör att läsaren kan ställa krav och ha höga förväntningar. Speciellt som artikeln är skriven av Tariq Ali som var en av de mest kända och uppskattade ledarna i den europeiska studentvänstern och senare en framstående ledare i Fjärde Internationalen. Tariq Ali var också förebild i Mick Jaggers berömda låt från sommaren 1968 – Street Fighting Man.

Men fyra decennier har snart gått sedan gatukämpen ropade ut att det är rätt att göra uppror. Det är en lång resa han gjort. För nu är det en ytlig och kanske besviken äldre man som serverar en rad pompösa uttalanden om den arabiska resningen, speciellt om Syrien, i ett försök att slå fast vad en revolution INTE är.

-Regionen är i en total röra, skriver Tariq. I Libyen är det bara ”väpnade gäng” som ”strövar omkring och kräver sin del av bytet”. I Syrien ”begår båda sidor illdåd” och ”Vi vet inte” om regimen använde gas eller andra kemiska vapen. Kort sagt, allt tal om en ”arabisk revolution” är nonsens enligt Tariq Ali. Så långt om hans inte särskilt djuplodande analys av vad som verkligen sker. ”En total röra”, och att kalla det revolution är ”löjligt”, konstaterar Tariq.

Där vi ser ett revolutionärt uppror mot en diktatur ser Tariq Ali en ”röra”.

Men vad har veteranen egentligen som svar till sin egen rubrik: Vad är en revolution? Efter ännu några negativa avgränsningar som att ”den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor” får vi svaret att en revolution är ”en överföring av makten från en samhällsklass (eller även ett skikt) till en annan som leder till grundläggande förändringar”.

Eftersom Tariq förnekar existensen av en arabisk revolution måste han först amputera betydelsen av ordet revolution så som det används i alla tillgängliga ordböcker. Även engelska sådana. Liksom i all samhällsvetenskaplig litteratur. Ordet kommer från senlatin och innebörden är kort och gott ”omvälvning”. I analyser, historieböcker och debatt kvalificerar man sedan denna bredare betydelse med attribut som ekonomisk, social, politisk, religiös och diskuterar vilka klasser och skikt som är indragna i den dramatiska vändning man diskuterar. ”Kulturrevolutionen” i Kina kan exempelvis analyseras som en politisk revolution där en del av KKP:s ledarskikt med hjälp av iscensatta massrörelser eliminerar ett annat. Pågående revolutioner kan naturligtvis segra eller lida nederlag. Men i efterhand brukar man tala om dem som ”revolutioner” oavsett utgång.

Men med Tariqs nyspråk kan vi inte kalla detta för en revolution. Även om politiska diktaturer störtas som i Tunisien, Egypten och Libyen. Den ekonomiska ”Makten” måste definitivt byta ”ägare” och mer grundläggande förändringar måste ske. Lider revolutionen nederlag, om så även efter långt tid, är det heller ingen revolution. Med detta sätt att se på saken måste vi också börja rensa i historieböckerna om vi ska följa Tariqs recept. Först att raderas ur läggen blir 1848 års revolutioner i Europa. Varken maktöverföring eller grundläggande förändringar ägde rum, ändå har de två åren av uppror, revolter och kontrarevolution alltid kallats för revolutioner i den marxistiska litteraturen.

1848 svepte revolutioner fram över hela Europa. Inom lite mer än ett år hade kontrarevolutionen segrat. Men det var ändå revolutioner.

Den ryska revolutionen 1905 går samma öde till mötes. Ut flyger ordet ”revolution”. Trotskijs skrifter om den spanska revolutionen får döpas om till ”Om den spanska röran”. Lite närmare i tiden får vi börja omvärdera begreppet den ”portugiska revolutionen” eller ”Nejlikerevolutionen” 1974. Den amerikanska revolutionen kanske får godkänt som revolution eftersom makten bytte ägare.

Ändå finns inte det verkliga problemet med Tariqs svar på vad en revolution är i hans definition om maktskifte utan i ett annat villkor som han ställer upp och som är den verkliga orsaken till att han förkastar den syriska revolutionen som en ”röra”. I början av artikeln kan vi läsa: ”Den faktiska storleken på folkmassan är inte en avgörande faktor om inte majoriteten av deltagarna har tydliga sociala och politiska syften”. Här ligger pudeln begravd. Vad som står här är ett krav att folkliga resningar  ska ha ”tydliga sociala och politiska syften”, i meningen ett program för ”grundläggande förändringar”, för att det ska kunna kallas en revolution. Om inte detta är en sammanblandning av vad som driver ”folkmassan” till revolt och vad som eventuellt står i ett revolutionärt partis program då har vi missförstått alla revolutioner.

En efter en föll de i politiska revolutioner.

Inte ens under den ryska revolutionen hade den stora ”majoriteten av deltagarna” tydliga sociala och politiska syften. ”Bröd, jord och fred”, var vad som mobiliserade den stora majoriteten. Att det skulle kräva ett maktskifte för att realisera kraven fanns det säkerligen ingen insikt om hos den stora majoriteten. Resningen i Syrien, som enligt Tariq inte på något sätt kan kallas en revolution, samlade ”den stora majoriteten” bakom slagordet ”folket vill regimens fall” för att möta kravet på ”frihet, rättvisa och värdighet”. Det är väl ”tydliga sociala och politiska syften”? Ned med diktaturen, Frihet. För den som bara vill kalla en folkresning för en revolution om det är en ”socialistisk revolution” så är självfallet resningen i Syrien ingen revolution. Men det finns som sagt andra revolutioner än socialistiska.

Vi vill inte spekulera i orsakerna till Tariqs användning av en så snäv ram för ordet revolution. Egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord man använder under förutsättning att man är överens om vad som sker. Men det är vi inte. Eftersom Tariq helt enkelt vänder ryggen till den syriska folkresningen och menar likt en del andra intellektuella till vänster att det är ett reaktionärt inbördeskrig med lika goda kålsupare på båda ”sidorna”.

-Rebellerna begår medvetet massakrer för att kunna skylla dem på Assad. Det är Tariqs budskap i den här intervjun på Russia Today.

”Syriens rebeller skapar förödelse för att kunna skylla det på Assads regim” säger Tariq den 16 juli 2012 i en intervju i Russia Today. Skamligare än så kan det inte bli, dessutom när det basuneras ut på Putins propagandakanal. Han går till och med längre på ett rent skandalöst sätt. I en artikel som publicerades ett par dagar innan artikeln i Internationalen skriver Tariq att det är uteslutet att regimen Assad låg bakom gasattacken den 21 augusti. Vi överdriver inte för så här stod det skrivet svart på vitt i en artikel publicerad den 29 augusti: ”Since Obama had said chemical weapons were the ‘red line’, the weapons were bound to come into play. Cui prodest? as the Romans used to inquire. Who profits? Clearly, not the Syrian regime.” (Eftersom Obama hade sagt att kemiska vapen var den ”röda linjen”, var det ödesbestämt att vapnen skulle komma att användas. ”Qui prodest?”, som romarna brukade fråga. Vem vinner på det? Uppenbarligen inte den syriska regimen).

Meningen ovan har ett exakt budskap. Det finns ett logiskt samband, en orsak och verkan, mellan att Obama drog en ”röd linje” och att kemvapen användes. Vi har kollat med personer med engelska som modersmål. Det finns inget tvivel; orden ”bound to come into play” utesluter att regimen låg bakom. För vilken logik finns det i en mening omformulerad till exempelvis: ”Assad använde kemvapen därför att Obama drog en röd linje”? ”Bound to come into play” kan bara betyda att ”rebeller” använde gasen för att provocera fram en reaktion från Obama och detta är exakt vad Tariq menar.

Enligt Tariq Ali och andra mördade rebellerna 1 400 av de egna. Det kan inte människor göra, bara monster. Vi vet var monstret bor. I Presidentpalatset.

Något liknande hände strax efter massakern i Hula. Då skrev han att det existerade bevis och ögonvittnen, från bland annat Assads betalda propagandanunna Agnes Miriam, som visade att massakern begåtts av FSA-milis. När FN:s rapport om massakern i Hula publicerades tvingades Tariq Ali att backa och ta tillbaka sina utsagor. Hittills har han inte tagit tillbaka det totalt självsäkra påståendet att det är uteslutet att Assad låg bakom massakern 21 augusti i Ghouta. Vi tvivlar dessvärre på att det kommer att ske. Han har bränt för många broar med sina senaste artiklar. ”The Street Fighting Man” har satt sig tillrätta i de bekväma fördomarnas länstol. Tyvärr.

Några av er kanske frågar sig varför vi brytt oss om att polemisera med en person som så uppenbart bespottar det syriska upproret. Vi har två motiv. Tariq Ali är en välkänd politisk personlighet som ofta når ut i media och som sådan har han ett inflytande. Vi antar att det är av den anledningen som Internationalens redaktion beslutade att publicera hans artikel. Tariq är också en gammal vän till oss båda. I vår ungdom arbetade vi båda tillsammans med honom i Fjärde Internationalens politiska ledning. Det är därför extra sorgligt att se honom förnedra sig och bespotta ett revolutionärt uppror.

Benny & Göte

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Varför guldregn över just golfspelare och riskkapitalister?

Publicerat av
Svara

Lika ofta som vi hör om politiker som hävdar att de satt stopp för alltför giriga bonusar eller vinster, lika ofta kan vi konstatera att det sker igen. Wallenbergare eller moderna riskkapitalister det kvittar i slutändan lika, för det mesta börjar man med att tjäna pengar på andras arbete för att sedan fortsätta med att ta hem vinster genom att på ett smart sätt flytta runt de pengar man tidigare kammat hem genom andras svett.

Det är också uppenbart att hur pengar eller andra värden fördelas mellan människor i form av löner, bonusar, priser och annat som glimmar eller uppskattas högt säger mycket om ett samhälle.

I vårt samhälle dyrkas rikedomen. Lystenheten efter pengar är smått ofattbar. Vad än Göran Hägglund säger så är Mammon större än alla andra eventuella gudar och en oavbruten vinstjakt leder till att ägare av kapital ständigt söker efter och koloniserar nya marknader. Vare sig det handlar om markspekulation i Afrika eller att riskkapitalister våldför sig på den gemensamma välfärden i Reinfeldts Sverige. Rotlöst kapital använder sig av en alltmer förfinad reklam vilken bryter, bänder och bökar till och med i våra innersta sinnen för att locka oss till att bli konsumenter på nya marknader. Allt kan kommersialiseras. Vare sig det handlar om hundmat, barnvagnar eller vår sexualitet. Barn som växer upp i vårt land lär sig snabbt att allt som är åtråvärt här i livet det kan man egentligen bara skaffa sig om man har gott om pengar.

De som inga pengar har utan bara skapar värden åt andra med sitt arbete de drömmer om att förändra sina liv med en storvinst på spel och dobbel av något slag. Idrotten i sina olika former har mer och mer blivit cirkus. Nybyggda arenor svulstiga marknadsplatser. Fotbollens elitspelare saknar helt den berömda ”klubbkänslan”. De är promiskuösa och hyllar den klubb som betalar mest. På elitnivån är ersättningar och köpesummor ofattbart stora.

Samhällets belöningssystem har på så sätt fått än fler absurditeter än tidigare. De som forskar om mediciner som kan bota miljoner människor eller de som viger sitt liv åt exempelvis ett arbete med energieffektivitet inom transportsektorn, och är duktiga på sina områden, ersätts med småpengar i jämförelse med den elit som är bra på att sparka på en boll. Därmed talar vi om för nästa generation vad som är viktigt och vad den därför måste satsa på. I det här fallet helt enkelt fotboll.

Men även de som är mycket skickliga med att slå med en klubba på en liten hård golfboll belönas med oändligt större summor än låt säg de forskarlag som är bäst i världen när det gäller att bekämpa olika former av cancer. Det fick vi än en gång bekräftat i går när svensken Henrik Stenson vann slutrundorna i den amerikanska PGA-touren. Vilket naturligtvis i sig var kul både för mig och andra som gillar sport. Men segerpremien på 74 miljoner kronor är obscen.

Tanken svindlar. Det hela har blivit groteskt. Men dessvärre inte för vår gamla idol Annika Sörenstam, den skickliga golfaren som numer skriver på Expressens sportsida:

”Segern gav Stenson 72 miljoner kronor men jag tror inte att just summan betyder så mycket för honom. Jag tyckte aldrig att det var det viktigaste. Det är alltid viktigast att vinna. När jag vann US Open vann jag 350 000 dollar. Tankarna på pengar dök upp ibland när jag spelade men det motiverade mig aldrig. 72 miljoner kan kanske låta mycket men man får tänka på det som ett slutspel. Det är seriespel som man kvalar in till och spelar för hela året. Och golfare har ingen garanterad lön, de får jobba för lönen hela året. De här pengarna är vanliga i slutspel i USA, så jag tycker inte alls det är konstigt. Golf är en stor sport i USA, som man pratar om hela säsongen, precis som fotboll hemma i Sverige.”

Golfspelare får alltså ”jobba för lönen hela året”.  De här pengarna ”är vanliga i slutspel i USA” så därför tycker inte Sörenstam ”alls det är konstigt”. Dessutom menar hon i sin krönika att segern i går bara är en början på en framgångssaga och med den nya fantasibelopp som vinstpengar.

Ja, vem får inte jobba för lönen hela året? Men inte kan vi kvittera ut 74 miljoner från lönekontot bara för det. Det är inte bara ”konstigt” utan groteskt. Lika groteskt som när riskkapitalister tjänar grova pengar på att byta runt det som en gång var gemensam egendom eller gemensam välfärd.

Tänk om de eviga rubrikerna om guldregn över den eller den riskkapitalisten, eller den eller den elitidrottaren, i stället handlade om ett skyfall med guldpengar över förskolor och cancerforsnking…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En kvinna i tvivlets korseld.

Publicerat av
1

En kvinna i korselden. Det är den berättelse som författarinnan Samar Yazbek ger i den artikel vi översatt och publicerar här under. Artikeln publicerades i The Washington Post den 15 september.
Hon gör en stark beskrivning av hennes tvivel, ett tvivel som många brottas med inför alla problem som den syriska revolutionen ställer. Men oavsett alla tvivel kan det inte ursäkta den känslokyla som alltför många visar inför det lidande som regimen Assad utsätter landets befolkning för.

 

Samar Yasbek är författare till ”A Women in the Crossfire” och vinnare av PEN/Pinter Prize 2012 för modigt författarskap.

Av Samar Yazbek

 

Jag är två kvinnor. De stirrar på varandra, som två dumskallar.

Den revolutionära kvinnan i mig anslöt sig till det som startade som fredliga demonstrationer mot den syriska regeringen i mars 2011.

Författarinnan i mig flydde till Frankrike i juli samma år.

Revolutionären, som sedan dess flera gånger flyktigt krossat gränsen till sitt land, är inpyrd av lukt av blod. Hon borstar bort dammet från barns kroppar vanställda av våld, stannar upp och sliter ut hjärtat, och går vidare.

Författarinnan kämpar för att blunda inför det avskyvärda, hon står inte ut längre. Hon ber revolutionärerna att sluta vandra runt i de syriska helvetescirklarna.

Men den andra rösten tuktar henne: ”Det är upp till dig att stiga in i helvetet, att vittna om det, kära romanförfattare. Det är upp till dig att bekämpa allt mörker och våld, allt som gör ditt land till en ruin.”

Författarinnan, som i sin exil bor i politikens och diplomatins värld långt ifrån fallande granater och omedelbar död, undrar om syrierna bör tveka inför att välkomna ett militärt slag från Väst.

Hon säger sig att inget land har rätt att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, att oberoende och nationell suveränitet är heligt. Hon frågar sig om angrepp på militära mål utan att fälla Assad kommer att upphäva det omänskliga som regimen står för, speciellt medan Ryssland och Iran fortsätter stödja honom.

Revolutionären i mig, som rör sig bland gerillakrigare och civila aktivister, står tillsammans med de som lever under regimens bomber och dödas av den militära maskinen. Hon säger sig att suveränitet inte får betyda frihet att döda sitt eget folk, att tvinga dem på flykt eller att driva in trosmässiga kilar mellan människorna.

Hon inser att de soldater som hon hört prata persiska när landsbygdsorten Haish förintades är bevis på att den internationella interventionen skedde för länge sedan. Hon säger sig att Syrien inte är Assads regim; Syrien är det syriska folket.

Romanförfattaren ser med häpnad på den religiösa extremismen från en del grupper som säger sig representera oppositionen: hindrar kvinnor från att visa sig offentligt, iscensätter arresteringar, hot och dödande, allt i namn av Islam.

Revolutionären grips av rädsla över vad de representerar vid mötet med ledare från Jabhat al-Nusra, Ahrar al-Sham och andra inflytelserika jihadistiska brigader. Men hon är övertygad om att Assad har uppmuntrat dem, i vetskap om att ett så motbjudande alternativ till hans regim gör att det internationella samfundet tvekar om att ingripa. Hon har gjort intervjuer med dussintals jihadister som berättar att de hade varit i Assads fängelser innan de helt plötsligt blev frigivna i början av revolutionen. Hennes övertygelse är att Assads våld ger dem legitimitet och att det bara är ett slut på regimen som kan rädda Syrien från det ökande hotet av extremism.

Samma kvinna har varit vittne till närvaron av moderata stridande och heroiska civila aktivister som inte har fått det stöd som de behöver. Hon minns också sina långa samtal med syriska familjer som tar avstånd från försöken att utestänga kvinnor, samt med de mödrar som tar avstånd från försöken att avskilja kvinnor, liksom med de mödrar som fortsätter att gå med sina barn till skolan trots de ständiga bombningarna från Assads stridsflyg.

Romanförfattarinnan beklagar att oppositionsrörelsen har rört sig bort från sitt fredliga ursprung. Hon vägrar att samtycka, än mindre att applådera väpnade uppror. ”Är inte en politisk opposition ett bättre alternativ”, säger hon beskedligt.

Den andra kvinnan skrattar henne rakt i ansiktet och förkastar hennes logik: ”Vad väntar du på, du din meningslösa klottrare, när mer än 100 000 människor ligger döda och tusentals andra är fängslade eller saknade? När sjukhusen bombas och läkarna är mål, när det sker massakrer i bagerier och människor skärs av från tillgången på vatten och elektricitet? Vad mer begär du av ditt folk? Vilken sorts rättvisa är det som du är ute efter?

De båda kvinnorna brottas med varandra inom mig, kolliderar vid varje kast i denna oavslutade historia. Men de är överens om en sak: Allt som äntligen kan sätta ett definitivt stopp för mördaren Assad och hans regim är ett slag för det goda. Frågan är om världen verkligen vill sätta stopp för illdåden eller om den nöjer sig med att stå vid sidan av och titta på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det syriska folket offras i diplomatins dödsdans

Publicerat av
10

Tänk dig en vanlig seriemördare som går fri bara han säger sig vilja lämna igen sina vapen. Det är vad som sker i den diplomatiska dödsdans där USA och Ryssland nu offrar det syriska folket. USA backar från kravet på att ett hot om våld skrivs in i en FN-resolution om Syrien. I stället sägs att man vill tillämpa andra medel, som sanktioner om regimen inte överlåter sina enorma lager av nervgas åt internationella övervakare. Alla krav om att krigsförbrytaren Assad måste gå är borta. Parterna ska träffas om två veckor, sedan – kanske längre fram i höst – kan det bli en ny förhandling i Genève. Regimens massakrer på sitt eget folk med konventionella vapen har med dessa vändor kommit i bakgrunden och mer eller mindre blivit legitimt. USA:s utrikesminister John Kerry sa efter gasattacken den 21 augusti att denna var ”obscen”.  Efter de senaste handslagen mellan  honom och ryssarnas Lavrov kan vi tala om en lika obscen diplomati.

Nedan en artikel som jag skrivit om detta i Fria Tidningars lördagsnummer:

 

Utanför Rysslands välbevakade ambassad i Damaskus

hyllas Putin och Assad med regimens upptryckta propagandabilder

Vare sig Obama eller Putin

Vapenhjälp åt den syriska revolutionen!

Wladimir Putin har kommit in från diplomatins kulisser och – för en stund – ryckt åt sig rollen som Fredsfursten för Syriens plågade folk. I ett öppet brev till USA:s medborgare åberopar han till och med Gud och att denne skapat alla oss människor som jämlikar när han sparkar in en välriktad känga på Obama för dennes tal om att amerikanarna skulle vara helt ”unika”, en sorts Guds nya egendomsfolk.

Men med den bibliske Fredsfursten som profeten Jesaja siade om, med denne Messias har Putin inte många likheter. Trots att rysk TV säger att hela världen nu hyllar honom och att han måste nomineras som näste fredpristagare.

”Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken ska inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig”, hette det hos Jesaja när han beskrev Fredsfurstens kommande rike. Putin har i stället varit huvudleverantören av vår tids vapen till Assaddiktaturen. Det är visserligen inte svärd och spjut, men väl ryska automatvapen, ryska höghastighetsgevär, ryska granatkastare, ryskt artilleri, ryska SCUD-missiler, ryska stridsvagnar, ryska stridshelikoptrar och ryskt stridsflyg som dödat de syrier som rest kraven på frihet, jämlikhet och värdighet. Det är samma vapen som förvandlat mängder med stadsdelar och förorter till makadam och drivit bort sex miljoner människor, trettio procent av landets befolkning, från sina hem. Med sitt eget Tjetjenien i minne har den skrupelfrie Putin hela tiden haft stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Assadregimen har förvandlat hela stadsdelar och förorter till makadam…

Alltsedan regimens gasattack mot Ghoutas befolkning (i FSA-kontrollerade områden) den 21 augusti har ryska talesmän och ministerier med de mest spretiga och patetiska uttalanden försökt att rädda skinnet på Assads familjediktatur och sin egen roll i Mellanöstern. Först hade det inte förekommit någon attack med nervgas överhuvudtaget, sedan sa man och säger att det är uppenbart att gasattacken var ett eget massivt självmord från rebellsidan, en utstuderad provokation för att få Obama att avfyra sina Tomahawkmissiler mot diktaturens militära infrastruktur.

Det berättades om egna ryska satellitbilder som skulle bevisa detta scenario. I sitt öppna brev I New York Times tog Putin också detta för givet och fortsatte med att ”underrättelser nu talar om att militanterna förbereder ännu en attack – denna gång mot Israel – vilket inte kan avfärdas”.

Ändå föreslår inte Assad märkligt nog en internationell insats för att tvinga rebellerna att lämna ifrån sig sina kemvapen. Han dokumenterar självfallet inte heller sina ”underrättelser”. Det hela är uppenbart bara skabrös diplomati. Nej, Putin föreslår i stället absurt nog att det är Assad som ska lämna ifrån sig sina kemvapen – som man dessutom egentligen inte har haft – under internationell kontroll!  Men, han sätter villkor för en FN-resolution. Han drar en egen ”röd linje” för att det ska bli samsyn. Den syriska diktaturen ska inte pekas ut som ansvarig och ett gemensamt uttalande från säkerhetsrådet får inte heller innefatta någon form av hot om militära repressalier även om regimen inte skulle infria ett löfte om att lämna ifrån sig alla kemvapen…

Barak Obama har på sitt håll famlat runt i snart tre år när det gällt hur Vita Huset ska svara på den arabiska revolution som vare sig har dansat färdigt efter en enda vår eller handlar om ett kortvarigt väderomslag utan är ett klimatskifte, en historisk decennielång process med uppror mot de auktoritära diktaturer som så länge satt lås och bojor på nya generationers strävan efter frihet, demokrati och rättvisa. Obama har sett hur gapet i den egna Djävulsklyftan bara vidgats mellan demokratisk retorik och USA:s eget cyniska maktspel ”on the ground”. Senaste stridsflyg och klusterbomber levereras i parti och minut till diktaturens Saudiarabien. Generande tystnad om alla brott mot mänskliga rättigheter i Bahrein samt – om än med viss motvillighet – fortsatt miljardstöd till Egyptens militär trots att Assad fått en ny kompis i al-Sisi…

USA:s humanitära hymlande om Syrien och Vita husets olika löften om hjälp åt oppositionen har under två år bara resulterat i proviantpaket, skyddsvästar och en del satellittelefoner. Först nu – samtidigt med hotet om en missilattack har de lättare handvapen som John Kerry utlovade i april börjat att nå fram till stridszonerna. Västvärlden har en del öppna skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim.

Assads terrorbombningar av sjukhus har blivit nära nog legitimt…

Vår utgångspunkt som socialister måste vara en helt annan. Vår röda linje korsades redan för två år sedan. För oss måste det handla om ett fast band av solidaritet med de sekulära och demokratiska krafter som i Syrien kämpar mot denna besinningslösa diktatur. Avväpnas Assad på sin arsenal av kemvapen är det naturligtvis bra och betydelsefullt. Men det får inte ta bort fokus från motståndet i övrigt. Bara sedan den 21 augusti har regimen dödat tretusen människor, nästan bara civila, med sitt artilleri och sina stridsvagnar. I tisdags satte man på nytt in stridsflyg även i Damaskus.

Till skillnad mot Obama måste vi stödja upprorets krav på ett regimskifte. Jag skulle inte gråta om amerikanska missiler slog ut exempelvis Assads stridsflyg. Men det är inte detta rebellerna först och främst har begärt och de mest framsynta av dem inser att de med detta själva skulle få mindre kontroll över utvecklingen. Deras alternativ är kravet på verklig vapenhjälp så att diktaturen kan störtas och dörren åtminstone på glänt kan öppnas för en demokratisk revolution.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,RödaMalmö,SvD2,

När Bashar Assads högra hand skrubbar honom på ryggen…

Publicerat av
13

När Åke Sellström och de andra inspektörerna från FN dokumenterade den storskaliga attacken med nervgas i Damaskus var de, utan att veta om det själva, nära nog i sällskap med den brittiske fascisten och medlemmen i EU-parlamentet Nick Griffin, ledare för British National Party (BNP).

För inte så långt ifrån Ghouta flinade han upp sig för media tillsammans med sin leende värd, det syriska ”parlamentets” talman, Mohammad Jihad al-Laham.  Men Griffin var inte där för belägga diktaturens mer än två år av furiösa försök att fördriva och förinta stora delar av sitt eget folk utan för att gnugga mördarregimen på ryggen och visa sin solidaritet med  terrorväldet. Vid en tidigare träff med regimen i somras, tillsammans med högerextrema polska och ryska nationalister, pratade han storvulet och med ett inte så litet mått av storhetsvansinne om att han ”var där för att prata fred och förhindra ett krig”.  Helt blind för det vanvettiga våld som regeringen själv iscensatt sedan två år.

Det är Bashar Assads högra hand i Europa som kliar honom på ryggen. Ja, riktigt skrubbar honom. British National Party är en rörelse med många rötter i den brittiska fascismen. Griffin själv som många andra i partiets ledning gjorde sina läroår i miljön där det öppet rasistiska, antisemitiska, våldsinriktade och pronazistiska National front ropade på Vit makt.

Den unge Griffin agiterar på ett möte med National Front.

Nedan ser vi hans entusiastiska åhörarskara. Bara järnrören som fattas…

I dag har BNP tvättat en del av sin brunskitiga hals. Men långt ifrån allt är borta och i partiet finns det medlemmar med starka kopplingar till det British Defence League vilket försöker att bygga upp brittiska kampgrupper på gatan, halvmiliser, som kan terrorisera och skrämma muslimer med våld. Griffin ser Assad som en stark nationell ledare vilken med fast hand kan hålla efter extrema islamister. Inrikespolitiskt fiskar han i den nationella högermiljön och konkurrerar med United Kingdom Independent Party om de väljare som flyr David Camerons konservativa regeringsparti. Partiet är inte systerparti med Sverigedemokraterna, men många av deras politiska ådror löper åt samma håll och det finns sympatier och kontakter emellan medlemmar i respektive parti. I den högerextrema europeiska miljön möts ofta deras vägar. I Sverige är det i bottenslammet högerut bland Nationaldemokraterna, Svenska motståndsrörelsen och Nordisk ungdom där vi sett samma vurm bubbla upp för Assads ”storhet som nationell ledare”.

I nazistiska Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag hyllas allt som sluter upp bakom diktaturen. Alltifrån  den politiske krämaren Mohamed Omar  över syrianska kristna till det Syriska Nationalsocialistiska partiet…

Dessvärre har Assad inte bara en utan många vänsterhänder som gnuggar honom på ryggen. I Sverige är det främst miljön kring Kommunistiska partiet/Proletären och smärre grupper som vi skulle kunna kalla för Jan Myrdals sista vänner. Satelliter som fortfarande kretsar kring den gamle maoisten och helgar allt som han säger eller berör. På ideologins fält fungerar de som mer eller mindre maskerade agenturer för Assads diktatur. Förr var det Kinesiska Kommunistpartiets Peking Review som höll rättning i leden, i dag är det den ryska kapitalismens utrikespolitiska propagandaforum Russia Today, de iranska mördarmullornas IRNA samt Assads egen SANA tillsammans med ett gidder av konspirationsteoretiker världen över som får duga till de ”klara källor av kunskap och insikt” där dessa vidunderliga fantomer från en svunnen värld försöker släcka sin törst…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SR1,

Ingen ”politisk lösning” utan regimens kollaps!

Publicerat av
1

 

En mycket intressant intervju med en gammal vän och politisk färdkamrat till Benny och mig, Gilbert Ashcar som har sina rötter i Libanon men som nu mer bor i England och verkar som professor i orientaliska studier. I en intervju med France 24 diskuterar han varför Assads gasattack kom nu liksom att det inte finns förutsättningar för  den ”politiska lösning” som  många önskar. Till skillnad från rubbet av borgerliga eller mer vänsterinriktade analytiker slår han kort och gott fast att endast en militär seger för upproret med en kollaps för regimen kan leda framåt. Han hinner också med att understryka att det i regionen inte handlar om ”en arabisk vår” utan en historisk process, ”på flera år, kanske flera decennier”. Vi skulle kunna kalla det för ett klimatskifte!

Ta dig tolv minuter och lyssna!

.

.

-Stumheten i mitt bröst

Publicerat av
21

Vår blogg publicerar här ett ögonvittnes berättelse om gasangreppet mot den civila befolkningen i östra Ghouta, en yttre del av Damaskus. Razan Zeitounes text översattes ursprungligen från arabiska till engelska och jag har gjort översättningen till svenska.
Regimen i Damaskus begår det ena brottet mot mänskligheten efter det andra. De så kallade ”Syriens vänner” vrider sina händer och beklagar Assads grymhet. Men så länge regimen inte tagit steget över den ”röda linje” som Obama ritat upp då kan den fortsätta att flygbomba hela städer, skjuta med artilleri mot civila bostadsområden, släppa tunnor fulla med TNT över skolor och sjukhus. Det är inte tillräckligt grymt för att omvärlden ska ge oppositionen i Syrien de vapen de behöver för att stoppa och slå tillbaka regimens allt brutalare angrepp.


Razan Zeitounes tunga smärtfulla berättelse är ännu ett vittne till att Assad inte dragit en ”röd linje” likt Obamas. Hans linjer dras i blod.

Från Östra Ghouta i Damaskus, Syrien:

Av Razan Zeitoune

Augusti 23, 2013

– Jag försöker att spela upp dagen i slow motion i hopp om att brista i gråt som en ”normal” person förväntas göra. Jag är livrädd över stumheten i mitt bröst och av suddiga bilder som snurrar runt i mitt inre. Det är ingen vanlig reaktion efter att under en lång dag ha snubblat fram över kroppar uppradade sida vid sida i långa och mörka korridorer. Kroppar är svepta i vita linnen och gamla filtar där bara blånade ansikten syns, torkat skum i mungiporna och ibland, en sträng av blod som blandats med skummet. På pannbenen eller svepningen står ett nummer, ett namn, eller ordet ”okänd”.    

Samma berättelser och bilder upprepas vid varje medicinsk utpost i Ghoutas städer, där martyrer och sårade tas emot. Sjukvårdare, varav de flesta påverkats av de giftiga gaserna, berättar om och om igen hur de slet upp dörrar och trädde in i hus där de fann barn sovandes lugnt och fridfullt i sina sängar. Några hade nått medicinska utposter och erhållit första hjälpen. Men den mest påträngande bilden är den av hela familjer som dödats: en far, en mor, och alla deras barn som togs från sina sängar direkt till massgravar

En pappa står vid en till synes oändligt lång grav i Zamalka, där hans fru och barn är begravda vid sidan av många andra familjer. Jag tänkte att han i hemlighet måste avundas de familjer vars medlemmar alla fanns tillsammans i dessa smala gravar, utan att lämna efter sig någon att känna smärtan av förlust.

Hårda sammandrabbningar pågår i närheten, men ingen bryr sig. Alla är upptagna av att gräva och strö jord över nära och kära. En person som övervakar begravningen förklarar hur 140 kroppar läggs sida vid sida i den lilla graven.

Ta bilder, säger han, innan han noterar namnen på hela familjer begravda här och där. Vi väntar som om vi förväntas möta familjer, hälsa föräldrarna, och leka med barnen, men allt vi ser är några ojämna jordhögar och kvistar spridda slumpmässigt över dem.

Familjer samlas i varje stad för att söka efter sina barn i korridorerna kantade av kroppar. En gammal dam kommer in, och bönfaller de närvarande att leda henne till kropparna av hennes söner och bröder om de har lidit martyrdöden. Unga män hjälper henne att lyfta skynkena från ansikten på okända martyrer som väntar på att någon identifierar dem. Hon går från en kropp till en annan, kippar efter andan vid ett tillfälle då hon misstar sig och tror sig känna igen ett ansikte. Sökandet slutar och hon börjar prisa Allah med darrande röst när chansen minskat för att en av hennes nära och kära är död sedan hon inspekterat en av de medicinska utposterna.

I de flesta fall var familjer utspridda bland medicinska utposter över hela Ghouta. För de som behandlats och återfått sin styrka börjar irrandet från plats till plats för att leta efter familjemedlemmar. Bland de som inte hittar sina nära och kära i korridorerna med rader av sårade och martyrer, eller på de listor över avlidna som den administrativa personalen lyckats upprätta, kunde de flesta knappt kontrollera sin ilska och sorg – och föll ofta samman gråtande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Syrisk revolutionär besökte Socialistiska Partiets sommarläger

Publicerat av
2

Av Per Leander. Hämtat från Internationalen.

Revolutionen fortsätter i Syrien. Det som började som en fredlig proteströrelse har utvecklats till ett fruktansvärt inbördeskrig, men det är fortfarande ett revolutionärt krig. Det förklarar den unge syriske aktivisten Salim Salamah när han föreläser om det syriska folkets kamp mot diktatorn Assad på Socialistiska Partiets sommarläger.

– Enligt västerländska media handlar konflikten om religion. Sunnimuslimer sägs kämpa mot alawiter. Man säljer inte tidningar med artiklar om det civila samhällets arbete. Det som säljer är reportage om blodtörstiga extremister, säger Salim Salamah.

– Men det är ingen religiös revolution, utan en revolution för värdighet, för demokratiska rättigheter, säger han.

Syrien är ett land rikt på många etniska folkslag och olika religioner. Situationen kompliceras av att det finns så många olika stridande grupper och även motsättningar inom oppositionen. Fria syriska armén består också av olika fraktioner, förklarar Salim Salamah.

Men fraktionerna enas i kampen mot Assad och det faktum att majoriteten av dem som strider mot regimen är Assads egna avhoppade soldater visar också att det är ett folkligt uppror.

– Före revolutionen hade syriska armén 350 000 soldater. När revolutionen bröt ut deserterade hälften av soldaterna, och många anslöt sig till Fria syriska armén, säger Salim Salamah.

Det påstås ofta att Assads regim består av alawiter och att det är en gynnad folkgrupp som sunnimuslimerna nu vill göra upp med. Alawiterna är visserligen den grupp som traditionellt har stött Assadregimen, men det är också den grupp som har lidit mest under regimen eftersom alawiterna tillhör den fattigaste delen av befolkningen.

– Men Assads regim består av både alawiter och sunnimuslimer. Det är en politisk och militär elit som härskar och förtrycker folket, inte en religiös eller etnisk folkgrupp, säger Salim Salamah.

Ytterligare ett exempel på att det inte är någon etnisk eller religiös konflikt är det faktum att många familjer är splittrade. Olika familjemedlemmar kan vara liberaler, eller socialister eller islamister.

– De religiösa islamisterna existerar, vi kan inte låtsas som att de inte gör det, men de är i minoritet och en stor del av oppositionen tar avstånd från islamisterna, säger Salim Salamah.

Syrien är ett traditionellt muslimskt land där islam är huvudreligion, men folk är i regel moderata muslimer, inga extremister.

– Men den växande religiösa extremismen är ett symptom på den svåra situationen. När man riskerar att dö varje dag blir religionen viktigare för allt fler människor. Man måste ha nått hopp att tro på.

Men islamisterna är inte ledare för oppositionen och har ingen avgörande politisk roll. Det finns en större och mera betydelsefull social rörelse i och med de hundratals civila syriska hjälporganisationerna och lokala demokratiska råden.

– Denna struktur kan vara grunden för det framtida demokratiska samhället i Syrien, säger Salim Salamah, samtidigt som han förklarar att det politiska arbetet är komplicerat och att det begås många misstag.

– Men under 40 år har vi inte haft något politiskt liv i Syrien, så det är mycket som måste läras om från grunden, säger han.

– Oppositionen jobbar med att försöka få internationellt stöd från regeringarna i Väst, men vi måste inse att vi också måste upprätta förbindelser inte bara med regeringar, utan också med oppositionella i andra länder. Framför allt med oppositionen i Ryssland och Iran, säger Salim Salamah.

Det är nämligen dessa länder som förser Assadregimen med vapen, och en folklig opinion mot detta stöd till Assad i Ryssland och Iran, skulle få stor betydelse, förklarar Salim Salamah.

USA och EU säger att de stödjer oppositionen, men i praktiken gör de inget för att hjälpa revolutionen.

– Vi har inga internationella vänner, inget utländskt stöd, säger Salim Salamah.

Han berättar om hur oppositionen bad USA om skydd från regimens bombflygplan. Ett skydd som USA lätt skulle kunna garantera med de amerikanska patriotmissilerna som finns stationerade i Turkiet. Men USA har inte velat bistå med ett sådant skydd.

– En patriotmissil är dyr. Enligt USA är deras missiler värda mer än 100 000 syriers liv, säger Salim Salamah.

Ja, över 100 000 människor har redan dött i konflikten och miljoner är på flykt. Enligt FN:s beräkningar är 10 miljoner syrier i akut behov av hjälp. Det är hälften av landets befolkning.

– Den som bär ansvaret för blodbadet är Assad. Folket är utmattat, men de vill fortfarande bli av med regimen så revolutionen fortsätter, säger Salim Salamah.

– Vi är för en politisk lösning, men så länge regimen bombar och massmördar befolkningen kan vi inte lägga ner vapnen och sätta oss och förhandla. Därför tror vi på en mix av väpnad revolutionär kamp och politiska förhandlingar.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Islamsk vinter? Eller vinter för islamisterna?

Publicerat av
4

Det var kanske närmare trettio miljoner som strömmade ut på gator och torg i Egypten den 30 juni för att kräva nyval och Muhammed Mursis avgång. Det var inte en konfrontation mellan ateister, liberaler och allmän vänster på ena sidan mot muslimer på den andra. Det var en mobilisering mot Mursis maktutövande och det Muslimska Brödraskapets politik efter valet av Mursi till president. I demonstrationerna mot Mursi och hans regering fanns det uppenbarligen en majoritet av muslimer. Annat vore omöjligt i ett land där i stort sett alla är muslimer. Vilket visar att muslimer inte kan buntas ihop i ett homogent ideologiskt block. Vem skulle förresten tala om kristna som en enhetlig grupp?

Samtidigt som Muslimska Brödraskapet drog på sig miljoners ilska ser vi en liknande utveckling i flera länder där ”bröderna” tagit makten eller har ett starkt inflytande. I Tunisien hänger regeringskoalitionen i en skör tråd. Efter två års styre ser människorna att regeringen inte lyckas uppfylla ett enda av de löften som gavs för två år sedan. Inte ens den nya Konstitutionen som skulle vara klar till december 2012 är klar för omröstning i den Konstituerande församlingen.

Ben Ali Avgå!  Så blev det.

I Libyen växer sig demonstrationerna starka mot Brödraskapets roll i Benghazi och också i Tripoli. Demonstranterna som räknas i tusentals kräver nationalförsamlingen GNC:s och regeringens avgång för att den vare sig lyckas stoppa politiska mord på kända ledare som stod i spetsen för det väpnade upproret mot Khaddafi eller avväpna de jihadistiska grupper som agerar i framför allt Benghazi.

I Syrien är civila demonstrationer mot al-Nusra och andra reaktionära islamistiska grupper allt mer vanliga. Mitt i de svåra striderna och de vidriga materiella förhållandena vänder sig ändå människor mot de islamister som vill införa ett diktatoriskt islamskt styre.

Trots det relativa lugnet i Jordanien och Marocko har partier som är ideologiskt knutna till det Muslimska Brödraskapet tappat mark efter tidigare framgångar i parlamentsval. Till och med i Kuwait fick ”bröderna” helt oväntat stryk i det nyligen avhållna valen.

I media är det tyst om Marocko. Men inte heller där råder islamsk vinter.

Vad är det som sker? Är det tidiga tecken på en allmän tillbakagång för den politiska islam som verkade gå segrande fram i vågorna efter den arabiska resningen som började i Sidi Bouzid den 17 december 2010 och sedan svepte med sig hela Mellanöstern?

Efter ”brödernas” valsegrar i Tunisien och Egypten var det många ”experter” som besviket annonserade att den vår som många hoppades på i stället redan gått över i en islamsk vinter. De senaste månadernas utveckling visar att ”experternas” klimatprognos var mer impressionism än fast kunskap. I stället för en islamsk vinter ser det mer ut som en vinter för islamisterna.

Jag tror inte att det går att förstå vad som startade i Tunisien december 2010 om man inte ser den arabiska ”våren” som en lång revolutionär process där hela den arabiska världens sociala, politiska och ekonomiska strukturer kommer att förändras. Manodepressiva reaktioner på kraftiga folkliga resningar följda av svåra tunga steg bakåt i reaktionens favör är inte bra för analysen av vad som sker.

Våren 1848 stormade Europas befolkning despotins murar.

Det är en transformation av en hel samhällsstruktur och en region som startat. Många har redan liknat det med den europeiska revolutionen 1848. Jämförelsen är kanske orättvis för den arabiska resningen eftersom revolutionen i Europa, som startade med ett uppror mot en despotisk härskare på Sicilien, varade i knappt två år. Då hade reaktionen helt krossat de folkliga upproren och det enda konkreta som fanns kvar var att den absoluta monarkin i Danmark blivit konstitutionell och att livegendomen upphävts i Österrike-Ungern. Ändå var 1848 inledningen till de europeiska despotiernas och absoluta kungadömenas fall och inledningen på den borgerliga demokratins dominans över hela kontinenten.

Kanske måste vi anlägga samma syn på den revolutionära resningen i Mellanöstern och Nordafrika. Det är bara inledningen till en omfattande och djup förändring av regionens samhällen. Exakt vad som kommer att ske på kort sikt finns det ingen som vet. Ska Assad lyckas krossa upproret mot honom? Ska den egyptiska militären lyckas lägga locket på och bevara generalernas ekonomiska position i landets ekonomi? Ska resningen i Tunisien lyckas driva bort broderskapet från makten och inleda omfattande sociala reformer? Frågorna är hur många som helst och naiv är den som tror sig ha svar på dem alla. Jag har det inte, i alla fall.

Väggmålning som påminner om att det var militär som sparkade och slog den unga kvinnan i blå behå.

Däremot går det att titta i backspegeln och se vad som var fel i analyserna som spretade åt alla håll vartefter demonstrationer och repressionen avlöste varandra.

Då utvecklingen i Egypten och Tunisien gavs beteckningen ”islamsk vinter” var det för att det Muslimska brödraskapets partier i de två länderna tog hem stora segrar i de första parlamentsvalen efter diktaturernas fall. Den analysen var felaktig.

Den byggde på en felaktig syn på vilken typ av revolution vi stod inför. Besvikelsen över valresultaten speglar att många inom den internationella vänstern trodde att en social revolution, för att inte säga socialistisk revolution, hade börjat. Så när islamisterna skördade i valurnorna vad revolutionen uppnått på gatan då tyckte många att den kidnappats och att racet var över.

Men det är en revolutionär process som startat, inte en socialistisk revolution. Upproren var demokratiska revolutioner som stod inför den omedelbara uppgiften att störta sedan länge etablerade diktaturer. Det var det första nödvändiga steget för att ens kunna börja resa sociala och politiska mål för kampen.

Utan despoternas fall finns inga möjliga framsteg.

-Folket önskar regimens fall, var det samlande stridsropet alltifrån Libyen, via Tunisien och Egypten, till Syrien. Utan despoternas fall finns ingen fortsättning på revolutionen, vilket den blodiga och fruktansvärda utvecklingen av resningen mot Assad visar. Despoten måste störtas innan nya steg kan tas. Libyen och Tunisien visar på motsatsen. Trots kaos, existensen av islamistiska terrorgrupper och politisk osäkerhet har de nyvunna demokratiska rättigheterna öppnat vägen för politisk, social och facklig organisering som inte var möjlig under diktaturen. Våra ”anti-imperialisters” fantasier om al-Qaida vid makten i Tripoli med USA:s goda tycke är en av vår tids mest groteska tankefoster.

Det är vunna framgångar som man inte kan fnysa åt med prat om att inget har ändrats i samhället. Jo, mycket har ändrats. Nämligen det viktigaste av allt, att kunna organisera sig politiskt och fackligt utan att hamna i en tortyrcell i Khaddafis eller Mubaraks fängelser. I Tunisien säger den revolutionära vänstern att den ekonomiska situationen blivit värre efter Ben Alis fall. Däremot har revolutionen fört med sig fri- och rättigheter som man bara kunde drömma om under diktaturen.

Det är bara en början. Men en absolut nödvändig början för att den arabiska resningen ska kunna gå vidare och ta sig an de sociala och ekonomiska frågorna och möta alla demonstranters krav på  –bröd, rättvisa, jämlikhet och värdighet.

    

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,