”Mitt eget Nakba” – 65 år sedan den sionistiska statsbildningen Israel proklamerades

I dag är det 65 år sedan de sionistiska terrororganisationerna proklamerade den egna statsbildningen Israel i det land som var Palestina. Västerlandets sista koloni vilken alltsedan dess har haft som ideologi och praktisk politik att ständigt utvidgas på bekostnad av de etniskt rensade palestinierna. 15 maj 1948 är därför en dag som kallas för Nakban eller an-Nakba (Fördrivningen eller Katastrofen). Rawia Morra berättar här som gäst på bloggen om sitt eget Nakba. Den finns också på hennes sida på Facebook. Med bara några stycken, noga räknat med knappt 600 ord, får vi här i blixtbelysning en komprimerad bild av en av vår tids stora tragedier. Vi får också ett budskap om att kampen för palestiniernas rättigheter måste fortsätta. Den sionistiska staten, som en ”ren judisk statsbildning”, är en kolonial efterbörd, som i historieböckerna en gång bara kommer att läsas som en lika brutal som absurd parentes i Mellanösterns historia:

 

 .

Min egen Nakba!

Nakban upptäckte jag hemma när jag var ett litet barn. Nakban, katastrofen, inträffade varje gång min far drog sig undan för att gråta. Och varje gång rasade min lilla värld samman. Och med tiden, förstod jag vidden av det svek jag och mitt folk utsattes för, om inte helt och hållet, och att gå undan och gråta blev också min egen tradition.

Min far grät över det han såg av den förnedring som hans folk utsattes för. Han grät på grund av lögnerna som spreds om oss. Han grät när han utsattes för diskriminering. När han såg folk gå under på grund av sorg, fattigdom och orättvisor.

Min far var inte född flykting. Han var son till Mariam Fa’aor Qaddoura och Muhammad Hussein Morra. Släkten Morra var inga fattiglappar men Mariams far var tydligen en dag en av dem mest förmögna människorna i Övre Galilén. Efter årtionden av kamp mot brittisk ockupation och sionistiska terrorligor hamnade de helt utfattiga i Libanon, medan deras mark och deras skördar, ja till och med deras olivpress och kvarn stals av sionisterna.

Utblottade, ensam med sin svårt deprimerade mor, Mariam som under årens lopp förlorat sin far, alla sina syskon och sin förmögenhet, och att över en natt även förlora den mark som utgjorde hennes säkerhet, föll hennes värld sönder och samman. Mariam, min stolta farmor, levde ända fram till den israeliska invasionen av Libanon 1982. Hon hörde varenda skott, varenda raket och varenda bomb som släpptes över Beirut. Sen dog hon. Förföljd från sin barndom och ungdom till sjukhussängen där hon vägrade vara med längre.

Min far dödades av en bomb i Tall al-Zaatar. Han var då 41 år gammal. De som grät var mina syskon och jag. Jag var tio år gammal och min yngsta syster fyra. Vi grät och grät. Far var den ende som inte grät den gången. Han såg förvånat på oss och på de floder av blod som forsade ur hans många sår. Som om han kämpade emot tanken att där skulle allt ta slut. Tanken på att lämna oss ensamma till sionisterna och deras lakejer att göra sig av med oss också.

Bilden som ni ser nedan var det som återstod av Tall al-Zaatar då, 1976. Flyktinglägret bombades av falangisterna, med israeliskt bistånd och vägledning och själv överlevde jag i ett källarhålet i det enda huset som står kvar på bilder längst till höger. Och så slutade allt i mitt liv med jämna mellanrum för sionisterna lämnade oss aldrig i fred.

Min by var gammal. Dess bysantinska kyrka vittnar om det. Och dess moské. Och nej, vi flydde inte utan anledning. Byn Suhmata bombades med samma teknik som Assad använder idag mot det syriska folket. Man släppte ner tunnor fulla med sprängmedel över byn från flygplan. Men det fanns då tyvärr inga mobiler att filma fasorna med.

Om jag hatar sionisterna som stal mitt land? Och förvandlat mitt liv till en enda lång golgatavandring? Hat är ett alldeles för litet ord. Det som håller mig vid liv är lusten att se rättvisa skipas. Att se att det som stals återigen lämnas tillbaka till dess rättmätiga ägare. För det kommer att ske. Sionisternas skulder är alldeles för tunga och för fasansfulla för att någon som helst statsbygge skulle klara av att bära dem. Sionisternas stat kommer att rasa under tyngden av våra tårar och vårt blod. Det är en sorts naturens lag. Och då, först då, kommer jag att känna sann glädje. När Palestina återuppstår som det alltid har varit. Ett land för alla dess barn, oavsett hudfärg eller religion.

Här ett nästan en timme långt inslag om Nakba från Aljazeera.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Syriens lokala samordningskommittéer fördömer Israels flygbombningar.

« Vi förlorar inte kompassriktningen. Vår fiendes fiende är inte vår vän”

Angående Israels flygräder

De lokala samordningskommittéerna i Syrien (LCC) beklagar Israels flygräder mot syriskt territorium och fördömer pågående kränkningar av det syriska folkets nationella suveränitet.

LCC slår fast att den syriska regimens hänsynslösa uppträdande har kastat Syrien in i kaos och att regimen ensamt bär det fulla ansvaret för framtiden i ett land som blivit en lekplats på vilken regionala och internationella makter gör upp sina tvister på bekostnad av det syriska folket.

Det är viktigt att påminna sig att regimen aldrig har utgjort en motståndskraft utan i stället skyddat Israel under gångna decennier. Det spelade ”motståndet” har bara använts till att införa repression, tyranni och trakasserier mot den inhemska befolkningen under förevändning av externa faror.

De israeliska flygräderna träffade militära installationer och vapendepåer, som använts för att döda obeväpnade medborgare –Syriens söner och döttrar. Trots det ska räderna endast ses som tjänande Israels intressen, som på många sätt sammanfaller med den syriska regimens intressen. Regimen försöker tvinga in landet i ett sekteristiskt krig och att det blir en delad stat –något som länge varit ett strategiskt mål för Israel.

Lokala Samordningskommittéerna i Syrien

Maj 6, 2013

Publicerat av SyriaFreedomForEver: Översatt till svenska av Benny Åsman

 

Syriens förtryckta står ensamma.

Israels flygangrepp mot militära anläggningar inne i Syrien är inte som Assad säger ett stöd till och en allians med oppositionen i landet. Israels agerande är enbart dikterat av egenintressen. Liksom vid många andra tillfällen då Israel använt ”förebyggande” attacker är de senaste dagarnas angrepp mot eventuella Fateh 110-missiler i Damaskus inte början på en israelisk inmarsch i Syrien.

Flygattacken är inte ett stöd till oppositionen. Tvärtom, fungerar den som en hjälp till regimens försök att diskreditera det två år långa upproret mot diktaturen. Det är inte israeliska kryssningsmissiler avskjutna från libanesiskt luftrum som de kämpande i Syrien är i behov av. Deras behov är mycket mer konkreta och jordnära. För att stoppa regimens flygbombningar av och artillerield mot bostadsområden, skolor, sjukhus och brödköer är det bara mobila luftvärnsrobotar, så kallade Man-pad, som effektivt kan stoppa Assads flyg och i praktiken upprätta en no-fly zon över befriade områden och skydda befolkningen mot regimens hämndaktioner.

Men för varje vecka som går blir det allt mer uppenbart att omvärlden, imperialisterna i väst, oljeshejkerna kring Persiska gulfen och sionisterna i Israel, inte vill att de syrisk upproret ska besegra regimen i Damaskus. Vita Huset söker desperat efter en väg att bli av med Assad på diplomatisk väg, i förhandlingar med Moskva. Obama vill till varje pris undvika att den syriska militärmakten faller samman, att statsapparaten spricker och lämnar kvar ett kaotiskt vacuum som USA inte kan kontrollera.  Det är den avgörande förklaringen till varför Obama lagt sitt veto mot vapenleveranser till FSA.

Samtidigt kan inte Washington stilla se på medan Assad bygger upp styrkor med hjälp av Iran och Hezbollah och eventuellt lyckas vända styrkeförhållandet till den väpnade oppositionens nackdel och eventuellt krossa upproret. Det förklarar den halvhjärtade materiella hjälpen till oppositionen och närvaron av militära rådgivare vid den turkiska och jordanska gränsen.

Det tragiska resultatet av alla diplomatiska manövrer och egoistiska kalkyler i väst och i oljemonarkierna är att de som kämpar i Syrien står helt ensamma utan verkligt effektiv hjälp. Det är inte israeliska flygangrepp eller amerikanska GI:s på syrisk mark som de behöver. Tvärtom tar de lokala samordningskommittéerna och miliserna i FSA helt avstånd från direkt inblandning av utländska styrkor. De vill ha de vapen de behöver för att försvara sig mot regimens flyg och artilleri.

Men inte ens den humanitära hjälpen till de hundratusentals flyktingarna inne i Syrien och i grannländerna kommer fram. I flyktinglägren i Jordanien saknas allt och misären, brottsligheten, och lidandet breder ut sig. Talet om att shejkerna i oljestaterna helhjärtat stöder upproret är inget annat än prat. De uppfyller inte ens de offentliga löften om humanitär hjälp som de avgav vid ”givarkonferensen” i januari i Kuwait då sammanlagt 1,5 miljarder dollar i humanitär hjälp utlovades. FN:s flyktingorganisation i regionen visar i en aktuell rapport att inte ens bråkdelar av vad som utlovats kommit fram.


I Kuwait lovade Saudiarabien 78 miljoner dollar i omedelbar hjälp, 21,6 miljoner har kommit fram. Förenade Emiraten lovade 300 miljoner varav 18,4 realiserats. Qatar lovade 100 miljoner dollar och 2,7 har kommit fram till FN:s hjälporganisation i regionen. Bahrain och Iraq lovade 20 respektive 10 miljoner dollar varav noll realiserats. Den humanitära katastrofen är ett faktum och FN säger att redan i juni kommer organisationen att tvingas skära ned på hjälpen.

De som i dag talar yvigt om en internationell komplott mot regimen i Damaskus lever i en fantasivärld. Den enda komplott som man eventuellt kan tala om är omvärldens myckna prat om hjälp till upproret i Syrien, prat som inte följs upp av handlingar. Det tragiska och bedövande faktumet är att det syriska folket står ensamt i sin nu två år långa resning mot diktatorn Bachar Assad.   

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När linden föll

Det var i fjol vi bestämde oss för att den gamla linden mellan hus och ladugård skulle fällas. Egentligen två träd som vuxit ihop i ett åttio år långt liv tillsammans. Dessvärre hade det börjat murkna inifrån och dessutom skada tak, vindskivor och fasader med fukt. Tack och lov var det inget vårdträd, som fått symbolisera släktens liv. Men ändå, ett vackert gårdsträd med konserter från tusentals bin. Med en lövmassa som gett skydd både för sol, vind och regn.

Träd har haft en stor betydelse i många mytologier. Med grenverket utsträckt mot himlen och rötterna ner i jorden har de i många föreställningar varit en symbol för skapelsen, men också vishet, styrka skönhet, skydd och rikedom. I Bibeln har vi livets och kunskapens träd, i vår egen nordiska mytologi växer asagudarnas eget väldiga Yggdrasil under vars trädkrona de håller sina rådslag. Yggdrasil hade tre rötter. En gick till vårt hem, människornas Midgård. Den andra till jättarnas land, Jotunheim eller Utgård. Den tredje gick till helvetet eller Hel – dödsriket – som ganska självklart fanns i den mörka underjorden.

I går blev det dags att fälla den tunga och svårhanterliga bjässen. Jag vågade inte såga själv…

Utan fick ta hjälp av grannfamiljen med deras traktor och timmerkärra med kran. Här sätter Krister fällskäret.

För att trygga taken säkrade vi trädet med en vajer och ett spel från traktorns hydraulik.

Så föll den med ett brak, närmare arton meter lång.

Morgan kom ner från traktorn för att se hur sonen ”styckar bytet”.

Hundgården hade fått maka på sig en bit.

Här ser man hur de två träden vuxit samman till ett samt hur mittpartiet börjat murkna.

Första lasset går med ris och grenar.

Vilket följs av stam och underkropp.

För att hamna på vedbacken i väntan på kapning och klyvning. Kretsloppet kommer sedan att slutas när askan hamnar ute på åkrarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Första Maj i huvudstaden

Det var många år sedan jag demonstrerade en 1 Maj i Stockholm, jag tror det var 1997. Det var därför med stora förväntningar som jag tog mig till Medborgaplatsen vid middagstid. Redan att solen lyste från molnfri himmel gjorde att humöret var på topp. Självfallet anslöt jag till Socialistiska Partiets del av det gemensamma vänstertåget. Lika självklart var det för mig att ställa mig under banderoller till stöd för den syriska revolutionen. Där mötte jag underbara glada, leende syrier som ropade ut sitt stöd till revolutionen mot diktaturen. De var den direkta motsatsen till de sura hatiska figurer som cirkulerade på Medborgplatsen för att visa sitt stöd till despoten i Damaskus.

Här under hittar ni ett antal bilder som jag tog under marschen till Kungsan. De visar inte bilder från hela demonstrationen eftersom jag hela tiden följde delen av tåget som stödde revolutionen mot Assad. Men det verkar som att de var kring 10 000 deltagare. En imponerande siffra. Det var en dag som jag kan minnas tillbaka till för jag vet inte när jag får tillfälle att på nytt delta på 1 Maj i Stockholm.

Eldsjälen och veteranen Håkan Blomqvist höll som vanligt i megafonen för att elda på slagorden. Och lyckades som vanligt. Bravo Håkan.

-Stöd den syriska revolutionen!!! Självklart.

På väg mellan husfasaderna.

-Vi ska segra.

Mellan slottet och vattnet rinner tåget fram

Yngre och äldre, människor från världens alla hörn med ett gemensamt mål.

Vid Kungsan möttes vi av Vänsterpartiets blåsorkester med bland annat solidaritetsaktivisten Dror Feiler som klämde i med Internationalen.

Leve det syriska motståndet. Ned med diktatorn Assad.

Unga och äldre syriska aktivister med ett gemensamt mål -FRIHET

I Kungsan inbjöd solen att sitta ned och lyssna till alla talen.

På vägen till T-centralen sprang jag på KP:s demonstration som avhölls i ”splenid isolation” på Plattan. Det var något fler banderoller och flaggor än deltagare.

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rättvisepartiet Socialisterna når botten.

Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.

I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.

Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.

Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.

Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.

-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.

-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?

Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.

AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.

-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.

Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.

Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.

För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.

-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.

Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:

Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV

– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.

Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.

I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.

Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.

Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.

Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:

-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.

Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.

För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.

Assads beskyddare brinner.

Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.

Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.

Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.

I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:

-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.

Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.

Länkar: AJ:s artikel i Offensiv, 

Tidigare debatt

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Visst tar ”Syriensolidaritet” ställning för mördaren Assad

 

.

.

Här är fyra bilder som talar för sig själva. På kommentarsfältet till mitt lilla inpass om Bahrein i morse hävdade Anders Romelsjö att ”Syriensoldaritet” inte alls handlar om solidaritet med diktaturen. Han skriver: ”Jag och andra som stödjer Syriens rätt till demokrati och självbestämmanderätt tar inte ställning för Assad, som du väl känner till sedan tidigare.”.

 

Fan tro`t! Bilderna ovan är från ett litet opinionsmöte på Medborgarplatsen i går. Uppbackat av Romelsjö ”och andra”. Som synes stod mördaren och torteraren Assad högt i kurs. Nästan mer plakat på honom än deltagare…

 

Under ett klipp från Syriensoldaritets hemsida och därefter ett klipp från Romelsjös egen blogg.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

«Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens !»

Lördagen 13 april hölls ett möte i Zurich i solidaritet med det syriska folkets kamp mot diktaturen. Det ägde rum i Volkshaus  och samlade något över 200 deltagare. Pengar samlades in till syriska barn i nöd.

Som talare deltog Gilbert Achcar som placerade den syriska revolutionen i sitt sammahang med resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen med flera. Den katolske prästen Paolo Dall’Oglio vittnade om sitt arbete i Syrien under mer än trettio år.

Här under följer en översättning av det tal som Nahed Badawia (1) höll inför mötet. Hon är socialist, skribent, feminist och syrier.

*****

 

 

Tal av Nahed Badawia (1)

Hej,

Jag ska tala med er som en oberoende oppositionell och en politiskt engagerad aktivist på plats i den syriska revolutionen. Jag har deltagit i demonstrationerna och fortsatt min verksamhet som journalist under revolutionen. Jag har också hjälpt till i stödet till familjer som drabbats av repressionen mot uppror i stadsdelar och kvarter i Damaskus och i Damaskus förorter som Douma, Barzeh, Al-Hajar Al-Aswad, Artous och Dareya.

Nahed Badawia tillsammans med Fader Paolo Dall’Oglio

Jag har varit aktiv från revolutionens första dagar, något jag drömt om sedan 1980 när jag var student och engagerad i kampen mot den diktaturregim som härskat i vårt land sedan ett förtital år. Vår generation var den sista som i unga år engagerade sig i det politiska livet, något som då var förbjudet av Assads regim.

I dag ser vi en ny generation av unga som vill en förändring. De vill inte längre leva som föräldrarna. De vill se en ”öppning”, en framtid i vårt land som varit blockerat, förstelnat. De kräver ett annat liv i ett fritt land. De vill leva i en demokratisk stat, i en rättsstat som bildar ett Syrien för alla syrier, män och kvinnor.

Det är dessa ungdomar, framför allt, som bär upp den syriska revolutionen. Men jag har ett intryck av att det nu finns en vilja i media och de ”internationella institutionerna” att låta folket försvinna ur bilden av kampen mot diktaturen. En rad frågor ställs till mig hela tiden.

Några som föll innan. Nu är det Bachar Assads tur.

-Är det en revolution?

Ja därför att efter det ”kommunistiska lägrets” fall 1989 och det så kallade kalla krigets slut, finns det ingen motsvarighet till de bördor som tynger ner det syriska folket sedan fyrtio år tillbaka, vare sig i den arabiska världen eller annorstädes, Nordkorea undantaget.

I Syrien är det en maffiafamilj som håller i makten, i alla dess aspekter, tack vare repressiva metoder vars like vi sällan sett i andra delar av världen. Det syriska folket saknar yttrandefrihet och organisationsfrihet, möjligheterna att hitta ett arbete är små, och det saknas en modern utbildning. Hennes värdighet har tagits ifrån henne. Regimen förbjuder bildandet av fackföreningar, fri press och media, civila organisationer och politiska partier.

Det politiska livet som historiskt varit omfattande har förtryckts. Oppositionella politiska partiers medlemmar har kastats i fängelse under årtionden, vilket lett till partiernas sönderfall. De partier som inte står i opposition till regeringen har också försvagats och fragmenterats och de saknar därför en folklig bas.

En politisk torrläggning av landet har genomförts på alla nivåer, socialt och politiskt. Syrien dirigeras av tio avdelningar inom säkerhetstjänsten och förtryckarapparaten (al Mukhabarat) De senaste sex åren har situationen förvärrats sedan Assad trodde sig ha vunnit envigen med USA. Sedan har han i en viss mening lagt Syrien i händerna på makten i Iran i syfte att skydda sin post som ledare.

I ett tal från 2006 sa han att säkerheten hade prioritet över modernisering och utveckling och de sista sex åren innan revolutionen är de värsta som Syrien upplevt.

Assads styrkor i farten.

-Är det ett inbördeskrig?

I revolutionens början var jag rädd för en konfessionell sekterism. Några dagar innan revolutionen bröt ut skrev jag en artikel med rubriken: ”Hur komma över 80-talet i Syrien så att de unga inte faller för sekterismen?”

Det visade sig senare att jag hade fel. Sekterismen har i själva verket främst utnyttjats av regimen och dess ”shabihas”(Assads milis som inte är främmande för det värsta barbariet).

Vår generation har tur som kan se Syriens unga vägra leva som deras föräldrar. De gör uppror för att kunna rensa horisonten och skapa en framtid. Tack vare kommunikation och information har de sett att ett annat liv är möjligt. De har intagit gatorna för att konkretisera sina drömmar. Den första parollen var: ”Ett, ett, ett, Syriens folk är ett”. De manifesterade en vilja att undvika sekterism eftersom de stod upp för frihet, värdighet och rättvisa.

Trots regimens alla försök att skapa det har det hittills inte förekommit någon betydande konfessionell sammandrabbning.

-Är du inte rädd för fundamentalisterna?

Det är klart att de radikala islamistiska grupperna skrämmer mig. Jag är lika rädd för dem som för alla fundamentalister, alla extremister, oavsett om de är sunniter eller shi’iter, eller för den delen konfessionslösa eller nationalister, eller kristna eller judar. Idag råder det ingen tvekan om att de islamistiska grupperna har vunnit mark. Men det har att göra med att vi befinner oss i väpnat krig. Deras legitimitet är stark på grund av att de bekämpar regimen och därmed skyddar delar av befolkningen mot det fruktansvärda statliga våldet. Men så snart det gränslösa våldet från statens sida upphör (efter att regimen störtats), kommer allt som gör dem trovärdiga eller ursäktar deras ”radikalism” också att upphöra.
Jag tror absolut inte att deras några tusen medlemmar kan ta kontroll över landet, inte med vapen, och inte heller i allmänna val! Vår uppgift är alltså att bekämpa dem, men det kommer att bli en politisk strid. Och det jag känner till om syriernas religionsutövning gör mig övertygad om att de inte har någon som helst möjlighet att segra.

Varje fredag hålls fredliga demonstrationer över hela landet. Det är det civila stödet för det väpnade försvaret mot regimen som är revolutionens ryggrad.

-Vad väntar ni er av det internationella samfundet?

Först av allt begär vi av det internationella samfundet att det ska börja betrakta oss som ett normalt folk som längtar efter frihet. Det vill säga att förstå och acceptera vårt folks vilja att leva i en demokrati…

Men också att erkänna revolutionens civila ansikte, ett ansikte som aldrig syns i media. Som exempelvis alla de fredliga demonstrationer som hålls i alla Syriens regioner, i de som befriats likväl som i de som ligger under regimens kontroll. Varje fredag hålls ett par hundra demonstrationer trots prickskyttar, artilleri och bomber.

Det är absolut nödvändigt att utföra en omfattande undersökning och avge officiella fördömanden vad gäller alla fängslade. Just nu hålls cirka 160 000 i de syriska fängelserna. Glöm inte de fruktansvärda förhållandena i fångenskapen och det outhärdliga lidande de utsätts för. Fler än en har dött under tortyr. De senaste månaderna har för övrigt antalet fångar som dött under tortyr ökat väsentligt. Ofta lämnas inte kropparna ut till familjen.

Majoriteten av de fängslade är unga fredliga aktivister, ofta läkare, demonstranter, intellektuella eller personer engagerade i humanitär hjälpverksamhet. För att ge er ett exempel. I celler byggda för tio fångar fyller regimens hantlangare på med hundra fångar. De saknar allt, syre, mat, toaletter, och läkarvård. Men tortyren besparas de inte.

Vi måste göra klart för oss omfattningen av de unga revolutionärernas aktiviteter i dag.

Dussintals fria tidningar, i olika former, publiceras och distribueras som motvikt till regimens tre officiella tidningar. Det finns lokala råd som styr de befriade regionerna. Det pågår en träning i att garantera skyddet av offentliga byggnader i syfte att undvika ett okontrollerbart kaos utifall regimen faller.

Vi önskar att det civila ansiktet träder fram i media världen över, ett ansikte som funnits sedan flera tusen år i Syrien. Det är en realitet som måste ta sin fulla plats i stället för en revolutionens ansikte som reduceras till ”porträtt av skägg”, av beväpnade män, utan att ens nämna den islamofobi som karaktäriserar mer än en kommentar.

När den verkligheten är känd för alla blir det lättare att bredda solidariteten med det syriska folkets kamp och bidra med alla nödvändiga medel för att ro revolutionen i hamn och minska lidandet.

Tills sist vill jag också proklamera att Syrien berör inte bara syrierna. Hela världen måste beröras, för landet, denna region representerar mänsklighetens minne. Vi ska komma ihåg att Assads regim inte skyddar Syriens arkeologiska arv. Historiska platser och städer har förstörts och plundrats. Det är platser som integrerar historiska minnen för judar, kristna, muselmaner, ottomaner, romare, greker, araber och de antika civilisationerna. Glöm inte att det första alfabetet föddes i Syrien.

Här vill jag citera arkeologen André Parrot, som ledde utgrävningar i Libanon, Irak och Syrien och som var direktör för Louvren 1968-1972:

”Varje människa har två fosterland –sitt eget och Syrien”.

Alltså är det ert land. Försvara det! Försvara dess existens!

____

[1] Nahed Badawia, föddes 1958. Hon tog civilingenjörsexamen vid universitetet i Damaskus. Som medlem av Kommunistiska arbetarpartiet, förbjudet av regimen, satt hon fängslad i fyra år, 1987-91. Som i de flesta fall utan förundersökning och utan rättegång. När hon släpptes engagerade hon sig som vänsteraktivist i kampen för demokrati. Hon är känd för sin kamp för den syriska kvinnans emancipation. Hon skriver på arabiska på olika webbsidor. Hon fängslades på nytt 2005 vid slutet av det som kallades ”våren i Damaskus”. Hon deltog i organisationskommittén för Jamal Atassi Forum för en ”demokratisk dialog”. Hon fängslades ännu en gång av polisen under en demonstration den 16 mars 2011 framför justitiepalatset i Damaskus. Hon var en av tio kvinnor som arresterades den dagen. Efter två veckors hungerstrejk befriades hon. Nu lever hon utanför Syrien och vittnar som socialistisk aktivist om den revolutionära processen i hennes hemland.

Översättning : Benny Åsman

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Internationell vänster stöder den syriska revolutionen.

Dokumentet här under antogs av 23 anti-kapitalistiska organisationer under det nyss avslutade Sociala forumet i Tunisien. Det tar en klar ställning för den syriska revolutionen, tar avstånd från imperialismens försök att leda den in i ofarliga banor, tar avstånd från de som i ”anti-imperialismens” namn vänder revolutionen ryggen och uppmanar alla till att visa sin solidaritet med de som kämpar för frihet, värdighet och demokrati i Syrien.

*********

Deklaration till stöd för den syriska revolutionen av deltagare vid det sociala forumet i Tunis 26-30 mars 2013.

Omvärlden visar intresse för revolutionerna i de arabiska länderna med start i Tunisien. Efter att revolutionen nådde Syrien har bilden blivit mer oklar. En stor oförståelse har uppdagats grundad i den gamla doktrinen från kalla kriget och uppdelningen av världen i två ”läger. Av den anledningen hävdar vi undertecknade förljande:

1/. Det som sker i Syrien är en revolution i begreppets fulla mening. Den är ett resultat av det ekonomiska sönderfallet i Syrien under det senaste decenniet, orsakad av den strukturella krisen som drivit stora delar av befolkningen in i fattigdom och svårigheter medan rikedomar samlas i händerna på en minoritet av maffiafamiljer stöttade av diktaturen.

Revolutionens mål är därför att främja frihet och demokrati, att skapa ett ekonomiskt system i de undertryckta klassernas intresse och bygga en demokratisk sekulär stat som behandlar alla syrier likvärdigt, inklusive kurder och alla andra minoriteter.

2/. Därför uttalar vi vårt stöd till revolutionen. Vi anser att den ska stödjas så att dess seger kan öppna perspektiv på avgörande politiska och sociala förändringar, så att revolutionen kan sprida sig till andra länder –från Maghreb till Saudiarabien – i en situation där den globala krisen för kapitalismen annonserar breda rörelser i många länder världen över.

3/. Vi tar avstånd från alla krav på utländsk militär intervention, amerikansk-europeisk, och tar samtidigt avstånd från Rysslands, Irans och Kinas inblandning. Vi tar också avstånd från en konfessionell logik eller försök att tvinga på revolutionen en religiös karaktär. Det är en folkets revolution och det är inte och kommer inte att bli ett samfunds eller en religions uppror. Vi fördömer den politik av oppositionen som reducerar revolutionen till de egna liberala kraven, den politik som inte griper sig an befolkningens problem utan bara de individer som strävar efter makt.

4/. Vi hävdar att makten i Syrien utvecklats på en nyliberal maffiabas och inte i konflikt med imperialismen. Den har alltid underkastat sig den sionistiska staten genom att föra krig mot revolutionen och det palestinska folket. Under lång tid har den garanterat lugn vid gränsen till Israel genom att inte försöka ta tillbaka Golanhöjden.

5/. Vi måste fördöma diktaturens brutala repression av folket, en repression som nått en nivå av brott mot mänskligheten. Vi fördömer också Saudiarabiens, Qatars och andra Gulfstaters försök att avleda revolutionen, i Saudiarabiens fall leda den till nederlag, i Qatars fall till att Muslimska brödraskapet ska ta överhanden. Vi fördömer också exporten av ”jihadister” till Syrien som en del i en kontrarevolutionär process.

6/. Vi måste stödja den syriska vänstern som deltar i revolutionen med politiska, mediala och alla andra medel som står oss till buds. Stödet är en del i en politik som syftar till att samordna alla vänsterkrafters aktivitet för ett deltagande i revolutionerna, för att utveckla dem och omforma dem till segerrika folkliga revolutioner.

7/. Vi måste samordna vår mediala aktivitet för att bryta Gulfimperialismens mediala hegemoni som deformerar revolutionen med en falsk bild. Det kan vi uppnå genom utbyte av information och genom att publicera den syriska vänsterns analys av revolutionen.

8/. Vi måste tydliggöra den syriska revolutionens natur för varje vänsteraktivist världen över. Vi måste försöka ändra hållningen hos den vänster som med anti-imperialism som förevändning stöder den brottsliga och maffiaartade makten. Vänstern måste anta ett verkligt revolutionärt stöd till den syriska revolutionen. Den ska ses som en integrerad del i de arabiska revolutionerna, som en källa till stimulans av klasskampen i världen och en gnista som kan tända revolutioner i Europa och Asien och möjligtvis i resten av världen som en påskyndare av och en effekt av imperialismens kris.

Som en konsekvens av ovan ska vi arbeta för att bygga en stödkampanj med den syriska revolutionen. Vi måste förtydliga dess villkor, dess svårigheter och dess i grunden revolutionära karaktär, mot kapitalismen för dess överskridande, och mot maffiaregimen.

Vi kan börja med en dag av solidaritet den första veckan i maj till stöd för revolutionen, organiserad av krafter till vänster i våra hemländer.

En kommitté tillsatt av den internationella vänstern förbereder en kongress i Tunisien, troligen i juni 2013, till stöd för revolutionen i Syrien. En stående kommitté tillsatt av kongressen ska arbeta för ett fortsatt stöd till revolutionen och den syriska vänstern, för att öka förståelsen för revolutionen bland vänstern i hela världen.
Tunisien den 31 mars 2013

Översättning: Benny Åsman

 

Lista över organisationer som undertecknat uppropet: (franskan i originalet får stå kvar eftersom det saknas vedertagna svenska namn på de flesta som skrivit under).

Coalition de la Gauche Syrienne
Organisation des Communistes en Syrie
Parti Démocratique Kurde Syrien (PYD)
Courant de la Gauche Révolutionnaire Syrienne
Ligue de Gauche Ouvrière (Tunisie)
Parti des Travailleurs (Tunisie)
Lutte Internationaliste -LI (Espagne)
Front Ouvrière (Turquie)
Unité Internationale des Travailleurs-IV Internationale (UIT-CI)
SolidaritéS (Suisse)
Mouvement Pour le Socialisme (MPS, Suisse)
Forum Socialiste (Muntada Ishtaraki), Liban
Comité pour la cause arabe (Espagne)
Nouveau Parti Anticapitaliste- NPA (France)
Marea Socialista (Venezuela)
Gauche Anticapitaliste -IA (E.Espagnol)
Parti Socialisme et Liberté- PSL (Venezuela)
Gauche Socialiste-IS (Argentine),
Mouvement Socialiste des Travailleurs-MST (Chile),
La Protesta (Bolivia),
Unis dans la Lutte (Peru),
Courant Socialiste des Travailleurs-CST du PSOL (Bresil),
Proposition Socialiste (Panama

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Daniel Suhonen – segerrik rebell ?

”Jag känner mig som en vinnare”, förkunnade en stormförtjust Daniel Suhonen direkt efter uppgörelsen med partihögern i den heta frågan om ”välfärdens driftsformer”.  Aftonbladets Eva Franchell menade att rebellen Suhonen för en gångs skull hade blivit ”hela partiets hjälte”. Men var det verkligen han och socialdemokratins vänster som segrade?.

.

Den här bilden från (s)-kongressen säger mer än bra många ord. Sextio procent av Socialdemokratiska partiets medlemmar är över sextio år. Vad göra? Jo, man apar efter amerikanska valkampanjer eller TV-shower genom att sätta in ett skyltfönster bakom Stefan Löfvén med applåderande ungdomar som cheer leaders. Fick SSU:arna verkligen diskutera och  ta ställning till ”linjetalet” innan de gick med på att stå där och frenetiskt klappa händer?

Vad blir det nästa gång? Kanske något mer vågat i själva valrörelsen? Som här med The Red Cheer Leaders från hockeylaget  Tampa Bay Buccaneers.

För att besvara frågan kan det vara bra att ha en startpunkt några år tillbaka i tiden. Nyligen började jag med en försiktig vårstädning bland alla kartonger med papper, häften och böcker från mina år som fackligt och politiskt aktiv metallare vid Volvo Lastvagnar i Göteborg. En av skrifterna har jag bläddrat i med ett stort mått av nostalgi, sönderläst och tummad som den är av ett otal gamla arbetskamrater. Många sidor är veckade, där finns massvis med hundöron och en del stycken är fläckade av olja eller vanlig smuts. Det är Metallindustriarbetarförbundets ”heliga skrift” eller handbok från Överstyrelsen 1970. Den fick jag överta av min företrädare och jag skulle sedan under tjugo år som ordförande i gruppen för Lastvagnars tunga montering ansvara för att dess stadgar och riktlinjer var riktmärken för styrelsens fackliga arbete. I många debatter eller i vardagens ilskna munhuggning mellan oss socialister och socialdemokraterna på Volvo fanns det där ett stycke som vi älskade och våra motståndare helst ville vara utan.  Det var i den Andra paragrafen och grundtanken där härstammade ända från kongressen 1919. Rakt ut sas att i Metallarbetarförbundets ”uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering”.

I dag har några decennier rusat förbi. På Aftonbladets kultursida skriver Jan Scherman om hur rörelsen har gått från folkhemsbygge till att bli ett slags remissorgan till borgerligheten med främsta uppgift att finputsa det marknadsekonomiska samhällsbygget. I dag diskuterar socialdemokratin inte längre den privata produktionens socialisering och makten över kreditmarknaden utan bara de obscena vinstuttag som görs av de riskkapitalister som i sin jakt på profiter sökt sig till den lika liberala som lukrativa skattefinansierade svenska friskolemarknaden.

”Med de här skrivningarna kan vi stå i varenda valstuga och säga det vi tycker, nämligen att vi är emot vinst och girighet, rofferi i de här jäkla bolagen som skor sig”, summerar Suhonen han och de andras uppgörelse med partiledningen. Han är nöjd fast det inte finns ett beslut om nej till vinster i välfärden. Ja, kongressen har inte ens ställt sig bakom LO:s förslag om en maxgräns för vinstuttagen. För hans del handlar det framförallt om ”en ideologisk omsvängning”.  Dessutom betonas att kommunerna ska få ”ett avgörande inflytande”.

Men är det verkligen så?  Dagens Ekos politiske senior Tomas Ramberg har granskat uppgörelsen och dessutom blickat tillbaka några kongresser. Den förra partikongressen 2009 slog fast att ”de folkvalda ska ha rätt att neka nyetableringar”. Enligt Ramberg var lördagens beslut i stora stycken en kopia av de tidigare. ”Redan 2009 ansåg socialdemokraterna att friskolor måste ingå samarbetsavtal med kommunerna för att få starta. Kom de inte överens skulle etableringen skjutas upp”. Till och med formuleringen om att kommunernas åsikt skulle vara ”avgörande” var redan då på plats. Ramberg fortsätter vidare med att: ”På en punkt gick partiet till och med längre 2009 än igår. Då krävde socialdemokraterna att också redan existerande friskolor skulle ingå ett samarbetsavtal för att få fortsätta finnas”. Ramberg har inte behövt gå tillbaka särskilt långt i tiden för att slå Suhonen på fingrarna. Daniel Suhonen är född 1979 och kan inte lastas för att han glömt debatterna på 1970- och 80-talen. Men vad som sas och skrevs 2009 borde han komma ihåg.

Vad är det då som inte fungerat? Jo, främst att Miljöpartiet då som nu vägrar att vara med i båten. Efter valet talar mycket för en minoritetsregering bildad av socialdemokrater och miljöpartister uppbackad av hoppande majoriteter i riksdagen. Partiledningens bjudning till vänstern på (s)-kongressen betyder därför ingenting. Eller som Ibrahim Baylan kommenterat uppgörelsen i sin replik till en måttfullt upprörd Jan Björklund:

”Det här är uppfattningar vi i grund och botten har haft tidigare om kommunalt inflytande. Visst, nu stärker vi de skrivningarna – inget snack om den saken. Men att använda det som ett svepskäl till att inte komma vidare i kommittén är märkligt”, säger Ibrahim Baylan. ”Det här är våra utgångspunkter. Men förhandlingar funkar ju aldrig så att man hugger i sten”.

Stridsropet från s-kongressen är inte ristat i sten…

.

I ett annat inslag från Dagens Eko menade Tomas Ramberg att (s) nu kanske fått ett ”lite annat tonfall” i frågan.

Ja, helt visst när det gällde kongressdebatten. Men när den egentliga valkampanjen kommer i gång kommer tonfallet att vara betydelselöst eftersom partiledningen kommer att göra allt som står i dess makt för att inte behöva ta en endaste ton när det gäller de enskilda vinstintressen som vill sko sig på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SR1,AB1,AB2,DN1,GP1,DN2,DN3,SVD1,