Kinesisk imperialism i Afrika?

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Varför inte gömma de afghanska tolkarna på våra regementen?

 

 Samtidigt med ÖB landar krigsmaktens nya  helikoptrar i Afghanistan.

Vår Överbefälhavare Sverker Göransson är på benen igen, pigg och rask. Han säger sig ”vara redo ” efter att ha haft en period med ”återladdning, reflektion och fokusering på sig själv”. Hans första framträdande skedde på militärbasen Marmal utanför Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan:

– Det är ingen slump att jag valde att åka hit det första jag gjorde, jag ville börja hos soldaterna. I den miljö jag trivs bäst, hos de som varje dag är beredda att offra sina liv för att hjälpa andra, säger Sverker Göranson i ett uttalande på Försvarsmaktens hemsida.

Hans första utspel blir att Sverige nu – när NATO:s USA-ledda ockupationsstyrkor ska bantas – måste hjälpa de lokala tolkar som hjälpt oss att kriga. Det handlar om ”en grad av medmänsklighet”. Men framförallt är det varumärket Sverige som annars hotas, menar ÖB i en intervju med Dagens Nyheter. Ska vi kunna kriga i andra länder (och då kanske mer än en vecka?) så måste tolkarna uppfatta det som att vi tar hand om dem. När han ändå är här i krigszonen passar Göransson på med att leda en rituell ceremoni där man inviger  fyra av de femton amerikanska helikoptrar av märket Blackhawk som kommer att kosta den svenska krigsmakten 4.7 miljarder räknat fram till 2020.

Överbefälhavarens utspel med ett svenskt asylprogram för de afghanska tolkar som sägs ha hjälpt NATO och oss att under tio års krig att ”befria” landet bekräftar bara att denna elva år långa militära insats varit ett fiasko. De som borde vara dekorerade afghanska krigshjältar kan inte efter befrielsen ens leva kvar i sitt eget land eftersom de av många uppfattas som samarbetsmän och quislingar.

Minst sagt en märklig befrielse. ”Mission accomplished?”.

Enligt DN får nu Göransson ta en dust med Tobias Billström när det gäller tolkarnas möjligheter att få svensk asyl. Något som lär bli svårt eftersom denne till Svenska Dagbladet säger att ”Sverige inte delar ut asyl som en belöning för utfört arbete”. 

.

.

”Mission accomplished?”  Våra ”hjältar” på väg hem från ett förlorat krig…

Nåväl, här har jag ett förslag till hur det hela kan lösas. De svenska krigsmännen gör bivack här hemma på sina regementen och där kan sedan Göransson gömma tolkarna som smugglats förbi gränspolisen i ett Herculusplan. Här kan de sedan diska, städa, bädda och servera för ”de svenske”. På så sätt undkommer de mörkhåriga afghanerna Billströms långa arm. Vilken polis vågar söka efter papperslösa flyktingar på våra tungt beväpnade regementen? Dessutom är det här billigt och därmed en bra lösning för att klara regeringens sparbeting på en halv miljard för den svenska krigsmaktens personalkostnader. Vi får råd både med helikoptrar, nya Viggen – och personal…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,DN3,SVD5,

Carl Bildt som skvallerbytta…

.

 

Tack vare WikiLeaks har vi nu belägg för det alla i och för sig visste. Carl Bildt är en skvallerbytta eller snarare en spion.  Utrikesministerns fingeravtryck i syltburkarna har säkrats! Han har slickat alla skålar och sedan berättat om allt sött och gott för den amerikanska ambassaden i Stockholm…

Själv menar han att skvallret om de hemliga regeringsförhandlingarna bara handlade om ”banaliteter”. Våra stora tidningar väljer att kalla honom för ”informatör”. Aftonbladets Lena Mellin föredrar att beskriva slickeriet för USA som ”osnyggt och våghalsigt”…

Bevismaterial är säkrat.  Men detta reser en rad nya frågor? Var Gösta Bohman och moderaternas partiledning informerad?  Har Bildt fortsatt sitt spionage? Vad berättar han för USA om alla de de gårdar där han i dag ränner runt?

.

.

Anrika Villagatan 13. Här bodde Carls Bildts partiordförande och blivande svärfar,

Gösta Bohman, och hit kom Carl Bildt varje dag för en lång ”briefing”.

WikiLeaks dokument är från tiden med Fälldins och Ullstens regeringsbildningar. Själv hade jag under denna tid goda möjligheter att speja på Carl Bildts morgonvanor. Han var då moderaternas partisekreterare och samordnare i olika regeringsförhandlingar. Högerns portalfigur och partiordförande var Gösta Bohman. Denne residerade i en av lyxlägenheterna på fina Villagatan 13.

Fastigheten Villagatan 13 har en anrik historia. Där härskande en gång tändstickskungen Ivar Kreuger. Andra omtalade hyresgäster har varit Sigvard Bernadotte, Jan Stenbeck, Ingmar Bergman, Jarl Kulle med flera. Även Sovjets ambassad  var under lång tid inkvarterad i det stora huset och då med kvinnokämpen  Alexandra Kollontay som mest kända hyresgäst.

Av en slump bodde jag mittemot några år under 1970-talet, i en lägenhet anvisad av Bostadsförmedlingen. Det var en kuskbostad, utan dusch och varmvatten samt med toaletten över en gård och ner i källaren till den gamla huvudbyggnaden.

Varje morgon kom då den unge Bildt, nyss skild från sin första fru Kerstin Zetterberg, med morgonposten till sin partiordförande och blivande svärfar, Gösta Bohman. Bildt stannade ofta ett bra tag, pratstunderna med Bohman tog lång tid. Kanske flirtade han också samtidigt med sin blivande fru, Mia Bohman. Vad vet jag, det är ointressant, men mycket talar för att Bohman var väl informerad om att svärsonen in spe också var USA:s skvallerbytta när det gällde olika skarpa regeringsförhandlingar. Gösta Bohman gick bort 1997 och kan inte själv berätta. Kanske vi någon gång får svar från andra källor…

.

.

1952 protesterade upprörda Östermalmsbor

utanför Sovjets ambassad på Villagatan 13.

Det handlade om ”Catalinaaffären” i spåren av

det svenska spionplan som Sovjet skjutit ner över Östersjön…

En annan självklar fråga gäller naturligtvis Bildts jakt på främmande ubåtar. Hur mycket av denna var regisserad i samband med USA:s underrättelsetjänst? Tids nog lär vi få svaren.

Kunde svenska staten sätta Jan Guillo och Peter Bratt i fängelse för spionage, bara för att de avslöjade IB, borde naturligtvis Bildt omedelbart buras in. Att han själv pladdrar om ”banaliteter” och fungerar som en teflonpanna för all kritik är inga avgörande skäl för ett frikännande. Visst vore det spännande att få se ett beslag av Bildts datorer med alla minnen och IP-adresser på samma sätt som en gång för Bratt och Guillou som fick se alla sina manuskript och brev genomsökta…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

.

Walidimir Putin har sannerligen inte vänt ryggen åt Assad…

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

.

Assad försörjs hela tiden med vapen.

Men rebellerna får använda fantasin…

Ryssland ska alltså i lugn och ro kunna fortsätta med att försörja Assad med tunga vapen. Quatar ska samtidigt kunna hjälpa sina trosfränder med att resa sina svarta salafistfanor. Allt detta samtidigt som Syriens demokratiska och djupt folkliga upprorsrörelse riskerar att utplånas och malas ner i de grusade storstäder som Scudmissilerna lämnar efter sig. Det mänskliga lidande som diktaturen förorsakar ska obehindrat få fortsätta.

Dagens demokratiska borgerlighet i Väst liksom vår gamla utlevade och i stora stycken förkalkade arbetarrörelse brukar ibland medlidsamt och beklagande prata om den brittiske konservative premiärministern, Neville Chamberlaine, som försökte vinna fred med Hitler genom ständiga eftergifter. Deras egen passivitet, likgiltighet – och svek – när det gäller dagens Syrien kommer att höra hemma i samma historiska skamvrå.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: AB1,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

””I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet” – Per Albin 1936

 

 26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

.

.

29 januari  2013 förvandlas stadsdeen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

 

.

I går, 19 februari 2013, utplånade Assads scudmissiler ett helt bostadskvarter i Aleppo som tack för EU:s och Sveriges vänliga gest att inte hjälpa det folkliga upproret med vapen. Här letar förtvivlade människor efter döda nära och kära...

.

EU: s utrikesministrar har i veckan förlängt sitt vapenembargo när det gäller Syrien. Samma ståndpunkt som USA:s president Barack Obama har. Eftersom strida strömmar av vapen från Ryssland, Vitryssland och Iran hela tiden når fram till Assads regim är det i praktiken en dödskallemärkning av upprorsrörelsen och dess krav på frihet, demokrati och rättvisa. Assads hängivna elittrupper kan obehindrat terrorisera sitt eget folk med flygbombningar över civila bostadsområden. Krigsbrott som den senaste tiden kompletterats med de brutala men ”dumma” scudmissiler som kan hamna var som helst och där skapa en fruktansvärd förstörelse. I praktiken har EU och det haussade ”Internationella samfundet” också accepterat Assads eget embargo mot humanitära hjälpsändningar till de stora områden som helt eller delvis kontrolleras av rebellsidan. Hans regim vägrar konsekvent FN:s hjälpsändningar tillträde.

Vi ser en tragedi i vårt närområde utan motstycke i detta århundrade. Sjuttiotusen människor har dödats. Ännu fler skadats och invalidiserats. Tusentals plågas i Assads tortyrkammare. Miljontals är på flykt och mer än tre miljoner civila behöver akut humanitär hjälp i Idlib, Aleppo, Latakia, Raqqa, Hasaka och Deir el Zour.

Det var britternas utrikesminister som med visst stöd från Frankrike och Italien hade begärt en omprövning av EU:s beslut. Men embargot blev kvar, de olika ekonomiska och politiska eliterna i Europa har för tillfäller skilda intressen.  I brittisk press kan vi läsa att det speciellt var Tyskland och Sverige som blockerade en omprövning.

.

.

I Syrien sprider rysktillverkade stridsflygplan ständigt död och förintelse.

Deras missiler ska rebellerna möta med enkla vapen. På bilden en hemgjord granatkastare tillverkad i en gammal verkstad i Aleppo.

 

 

Carl Bildt var naturligtvis glad över sitt lyckade samarbete med Angela Merkels regering om att försvara vapenembargot. Till pressen meddelade han att hans ”prioritet bland prioriteter är att ge de politiska ansträngningarna vårt fulla stöd och vi bör självfallet inte göra någonting som kan uppfattas som att vi skulle underminera dessa”.

Med ”politiska ansträngningar” menas försöket att få huvudelen av regimen och dess statsapparat att överleva samtidigt som Assad själv efterhand stilla kan avvecklas. En skrivbordskonstruktion som aldrig kan få fast mark i verkligheten.

”Att inte göra någonting” betyder i klartext därför att inte störa den syriska diktaturens terror mot sitt eget folk genom att militärt (eller humanitärt) stödja rebellerna.  Redan några timmar senare tackade Assad för att EU vek ner sig genom att i ett militärt hångrin låta tunga scudmissiler förstöra bostadskvarter i Aleppo.

Vi lever också i en tid när den traditionella socialdemokratin i Europa helt och hållet har kapitulerat inför sina respektive borgarklasser. EU:s vapenembargo lotsades fram av dess utrikesminister, den brittiske socialdemokraten Lady Ashton, och vår egen Stefan Löfven har ingen som helst kritik av Carl Bildt när det gäller hans samspel i denna fråga med Merkel och Obama. Tragedin fullbordas av att politiska grupper och partier till vänster om socialdemokratin till stora delar är likgiltiga inför den syriska tragedin eller till och med spelar med i Assads propaganda.

.

 Målning av Rabee Kiwan, en av de syriska konstnärer som tvingats till exil

Karl Marx konstaterade en gång att ”historien upprepar sig, första gången som en tragedi, andra gången som en fars”. Det händer säkert. Men det är nog lika vanligt att det handlar om en tragedi även den andra gången. Det är i alla fall det vi ser i Syrien. Vapenembargot som förhindrar vapenhjälp till det folkliga upproret har till en del stora likheter med det embargo som gällde mot Spanien (läs till republiken) under dess inbördeskrig 1936-39.

Det gör att jag inte kan låta bli att klippa in ett stort stycke från Anders Hagströms utmärkta sammanfattning och analys av Spanska inbördeskriget 1936-39:

 

*****

”I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet även om den folkliga regimen i Spanien icke vunnit fasthet och ännu tycks kunna ge garantier för en demokratisk ordning. Men även om man blott håller sig till vad man nu närmast kan följa måste en seger för folkfronten vinna tillfredsställelse.”

Det var den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hanssons reaktion på inbördeskrigets utbrott några dagar tidigare. Ställningstagandet återfanns i Socialdemokraten den 22 juli 1936.

Men när socialdemokratin återtog regeringsmakten efter valet på hösten 1936, slöt man upp bakom den engelsk-franska ickeinblandnings- eller noninterventionspolitiken. Den förut-varande borgerliga ”semesterregeringen”, så kallad på grund av sin kortvarighet, hade redan anslutit sig till den engelsk-franska hållningen. Regeringsskiftet kom därmed inte att innebära någon förändring av förhållningssätet till den spanska konflikten.

Det ställningstagande som varit ”på förhand givet” blev inte mycket mer än välvilja i ord. I praktiken anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vad som av den amerikanske journalisten och historikern William Shirer karaktäriserades som ”en av de mest upprörande farser som utspelades i Europa mellan de båda världskrigen”. Till den liberale Shirers omdöme anslöt sig ingen mindre än ett av den europeiska socialdemokratins ledande namn under efterkrigstiden, Willy Brandt.

För Brandt, som en period vistades i Spanien under inbördeskriget och själv var flykting från det nazistiska Tyskland på 30-talet, var det inte lätt att blunda för icke-inblandningens bittra konsekvenser: Att den spanska republiken lämnades åt sig självt i en förtvivlad kamp mot Franco och hans fasciststödda arméer.

Det som framför allt gjorde noninterventionspolitiken till en fars var att både Hitler och Mussolini formellt anslöt sig till den – och fortsatte att sända vapen och soldater till Franco.

Paradoxalt nog anslöt sig även Sovjetunionen officiellt till noninterventions-politiken – utifrån strategiska avvägningar i den så kallade folkfrontspolitikens hägn. Men eftersom det snabbt blev varse att Hitler och Mussolini såg anslutningen noninterventions-politiken som en cynisk taktisk manöver började det ge militärt stöd till regeringssidan – än mer som det insåg att ett nederlag för republiken skulle inverka negativt på Sovjetunionens prestige, och inte minst anspråk på att spela en ledande roll i kampen mot fascismen. Men det militära stödet kom aldrig i närheten av det stöd Franco fick av Hitler och Mussolini, även om det kom att väga mycket tungt i republikens inrikespolitiska utveckling.”

 

*****

I dag ser vi hur historien går igen. Den upprepar sig som en fruktansvärd tragedi. Noninterventionspolitiken drivs denna gång av en ohelig allians mellan politiska krafter alltifrån Barack Obama, över Angela Merkel, Carl Bildt och den europeiska socialdemokratin till Norrskensflamman, Kommunistiska Partiet och FIB/Kulturfront i våra svenska hemmavatten. Genom att inte göra det mest elementära för en vänstersinnad människa, att aktivt stödja det syriska upprorets sekulära och demokratiska krafter, i en borgerligt demokratisk revolution, dukar man borden både för Bashar Assads familjediktatur och reaktionära salafistgrupper.

”Lär av historien” sjöng en gång Kommunistiska Partiets (med tidningen Proletären) sånggrupp Knutna nävar. Uppenbart är det många som gärna vill se sig själva som vänster, men som ändå inte intresserat sig för historia och därför inte har lärt sig någonting…

*****

På Marxistarkiv.se finns även denna grannlaga genomgång av Bernt Kennerström:

Socialistiska partiet och den spanska revolutionen – den problematiska principfastheten
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tuareger -ett folk i blått.

Med den franska militära interventionen i Mali och de islamistiska extremisternas agerande i norra delen av landet har nomadfolket tuaregerna kommit i fokus. Myter och verklighet blandas. Här vill jag ge er en längre analys av tuaregernas historia, kamp för sin livsstil och det dagliga brödet i ett utmärglat ökenlandskap.
Texten är skriven av Sarah Knopp, en amerikansk socialist som arbetar som lärare på en offentlig högskola i Los Angeles. Jag har låtit Google göra grovjobbet. Sedan har jag bara korrigerat de grövsta felaktigheterna i översättningen till svenska. Det är inte ett förfarande att rekommendera i allmänhet men i brist på tid får det duga även om språket är lite krystat i vissa passager. I slutet av artikeln finns en länk till originalet på engelska för dig som föredrar det.

För kosmopolitiska musikälskare, bröt tuaregfolket in på scenen år 2001 när deras mest framträdande musikgrupp, Tinariwen, sparkade loss under en internationellt uppmärksammad musikfestival i Timbuktu i Malis öken. Tio år senare, efter att ha spelat över 700 föreställningar i USA och Europa, vann Tinariwen en Grammy för «Bästa utländska album. »

Musikgruppen Tinariwen för fram tuaregernas kulturarv.

Men Tinariwen har en viktig historia som går tillbaka före 2001. Dess medlemmar deltog i tuaregernas motståndskamp mot den maliska regimen fram till 1990-talet. De flesta av dem växte upp i flyktingläger efter att ”ishumargenerationen” (utstötta arbetslösa) tvingades överge tuaregernas traditionella livsstil på grund av statligt tvång.

De var kritiska till sina förfäders strikta sociala hierarkier. Men när Tinariwen blev en internationell sensation, visade gruppen upp sig i traditionella tuaregkläder och hjälpte till att återskapa en romantiserad bild av gångna tider.

Med krisen i norra Mali och den franska regeringens militära ingripande i den tidigare kolonin, har tuaregerna hamnat i fokus för uppmärksamheten i väst på ett nytt sätt. I både dominerande media och i FN: s resolutioner, har de felaktigt sammanblandats med islamska jihadister, medan deras legitima klagomål mot den maliska regeringen ignorerats.

En domstol i Malis huvudstad Bamako utfärdade arresteringsorder förra veckan för tuaregledare från både Mouvement National de Liberation de L’Azawad (MNLA), den mest framträdande politiska tuareggruppen och Ansar al-Dine, en islamistisk grupp som importerats till norra Mali från Sydostasien, med en särskild evangelisk och sekteristisk salafistisk historia. Dessa två grupper har helt olika mål, ursprung och strategi, men den maliska staten målar dem med samma pensel.

Tuaregerna finns utspridda över en stor del av Sahara och i fem länder.

Vilka är tuaregerna och vilka är deras krav? Kräver de en separat stat? På vänsterkanten på webbsidan Counterpunch hävdade Patrick Cockburn i januari, «Den senaste krisen har sitt ursprung i ett nationalistiskt uppror av tuaregerna 2012. »[1]

Detta är delvis rätt, men den tuaregiska nationalismens karaktär, och kraven i upproret, måste utforskas mera konkret, annars kommer tuaregernas krav på ekonomiskt stöd och ett slut på det statliga förtrycket att förbises.

FN har redan undvikit de pressande ekonomiska och politiska frågor invånarna i norra Mali står inför genom att fördöma tuaregernas rätt till självständighet. I praktiken började upproret inte krav på en egen stat. Och Frankrike kan inte tillåtas hålla fast vid att ett militärt ingripande är lösningen på «problemen» i Mali, medan Paris ignorerar de svåra ekonomiska förhållandena som är roten till missnöjet bland tuaregfolket.
Tuaregfolket talar tamasheq, en del av den berbiska språkgruppen. Majoriteten av de en och en halv miljon tuareger som är utbredda över Niger, Mali, Algeriet, Libyen och Burkina Faso är muslimer. Historiskt är tuaregerna nomader och boskapsuppfödare och de dominerade de stora ökenområdena i dessa länder.

Handelsvägarna genom öknen känner tuaregerna utan och innan. Numera också till turisters nöje.

Nu, på grund av en rad år av torka i Sahara, påtvingad fast boende, restriktiv markpolitik från statens sida och statligt förtryck, har de blivit en migrerande arbetskraft i norra Afrika. Vissa praktiserar fortfarande boskapsskötsel, men många fler är beroende av urbana arbeten, pengar från anhöriga utomlands och statliga bidrag. Innan Muammar al-Gaddafis fall i Libyen förra året, fann en del arbete i den libyska statsapparaten, inklusive dess militär och säkerhetstjänst.

Tuaregfolket har alltid haft en konstig relation med den franska kolonialismen. Under konsolideringen av franska Sudan-som blev Republiken Mali efter självständigheten, mötte kolonialisterna hårt motstånd från tuaregerna, inklusive ett stort antikolonialt uppror 1919. Även om Frankrike segrade, förblev man försiktig med tuaregerna, vars kunskap om öknen gjorde dem till formidabla fiender.

Kolonialisterna utvecklade en romantisk fascination för dessa ökenmänniskor. Som en guvernör i Gaoregionen i Mali observerade 1962:

”De koloniala fanatikerna, förälskade i exotism, ville bevara nomaderna åt antropologer, etnografer berberofiler och orientalister som i sin besvikelse över 1900-talet, sökte en ö av människor orörda av föroreningar eller framsteg för att från tid till annan kunna andas in den ljuva doften av antika tider »

Grav i Gao, byggd i slutet av 1400-talet. I den tros Askia Mohammad I, Songhaifolkets förste Kung ligga begravd.

Eftersom en militär kontroll av tuaregerna aldrig var möjlig på grund av problemen med strid i ökenterräng beviljade fransmännen tuaregfolket stor självständighet. De befriades från obligatorisk militärtjänst och baskattades inte. De koloniala härskana lät också i praktiken slaveriet fortsätta bland tuaregerna.

Av den anledningen ogillade malierna i söder den privilegierade ställning som tuaregerna hade getts av den koloniala staten. Enligt historikern Baz Lecocq, ansåg tuaregerna den franska kolonialismen som ett bättre alternativ än den centrala maliska regeringen efter självständigheten.

Tuaregfolket är den dominerande etniska gruppen i öknen och i Kidal, men är en minoritet i de två största städerna i norra Mali, Timbuktu och Gao. Även om de utgör mindre än 10 procent av den maliska befolkningen, har nomaderna haft en oproportionerlig inverkan på den maliska statens öde sedan början av 60-talet. Vid tre viktiga tidpunkter, var de avgörande för statens öde i sin helhet.

Mali hade kanske inte grundats på det sätt som det blev om tuaregerna inte hade ingått ett avtal med EU Soudanaise-partiet Samling Démocratique Africain (US-RDA), ett afrikanskt-socialistiskt parti med medlemmar mest från södra Mali.

Efter att ha säkrat en allians med tuaregerna, förhandlade US-RDA fram villkoren för det franska tillbakadragandet. Fullt upptagna i kriget mot en nationell självständighetsrörelse i Algeriet, beslutade Frankrike att följa en annan strategi i franska Sudan. De lämnade fredligt över makten till US-RDA, i hopp om att alliera sig med den nya ledningen, i stället för att bekämpa den. Och faktiskt har det rått en mycket nära relation mellan Frankrike och härskarna i Mali sedan självständigheten.

Den andra gången som tuaregerna påverkade Malis öde var under deras andra uppror i början av 90-talet. Det var delvis den kris som orsakades av tuaregernas uppror som skapade utrymme för en demokratisk rörelse i huvudstaden för att störta diktaturen Moussa Traoré, som styrde Mali från 1968 till 1991. Från den tiden och framåt, var Mali allmänt erkänd som en demokrati, om än begränsad som den var.

Moussa Traoré tillsammans med Hissène Habré, blodig diktator i Tchad 1982-90.

Den en gång populära ledaren Amadou Toumani Touré som ersatte Traoré, störtades i en militärkupp i mars 2012. Än en gång var det ett tuareguppror, som inleddes i januari samma år, som utlöste militärkuppen. Amadou Haya Sanogo, en lägre officer utbildad i USA, piskade upp hat mot tuaregerna bland andra etniska grupper för att motivera kuppen.
Söder om Sahara är förbittringen tuaregerna omfattande. De pekas ofta ut som syndabockar för problemen i norr bland människor som citerar deras historia med slaveri och förmånlig behandling under det franska kolonialväldet. Sanogo motiverade kuppen genom att hävda att regeringen i Bamako borde slå ner hårdare på rebellerna.

Inom ett par månader efter kuppen organiserades Sonaga irreguljära milisenheter organiserade i norr baserade på andra etniska grupper än toaregerna för att bekämpa «islamisterna» och Ansar al-Dine [2]. Det är troligt att dessa miliser gjorde liten skillnad mellan tuaregerna i Ansar al-Dine, som har anslutit sig till islamister som al-Qaida i islamiska Maghreb, och tuaregfolket som ser sig själva föra en icke-religiös politisk kamp mot nationellt förtryck och för ekonomiskt stöd.

Att kategorisera en grupp nomader som en «nation» kan vara eller inte vara lämpligt. Det är en särskilt komplicerad fråga i post-koloniala Afrika, där kolonial inblandning i territoriella gränser för alltid förändrat maktrelationer mellan ursprungsbefolkningar.

Trots det delar tuaregerna ett språk och en historia, och ser sig själva som en sammanhållen grupp. De är utan tvekan förtryckta av den maliska staten. Mellan 1964 och 1967 utsattes de för en våldsam kampanj av påtvingad fast bosättning, bort från sin traditionella nomadiska livsstil. I de koloniala herrarnas fotspår fortsatte den maliska staten att utse tuaregernas chefer och ledare, och upphäva demokratiska val som tuaregiska klaner gjort. Användningen av deras språk tamasheq förbjöds i skolorna.

Kläder, kultur och språk är gemensamt för Saharas tuareger

Under tuaregupproren 1962-63 och 1990-94, begick den maliska armén brutala kollektiva bestraffningar. Den anklagades för förgiftning av brunnar och massmord på både civila och boskap. Maliska staten förklarade vissa ökenområden «förbjudna zoner” och hotade att skjuta alla i dessa områden, en särskilt förödande politik för ett folk som är beroende av betande boskap.

Tuaregfolket har alltid hävdat sin rätt till självbestämmande i Azawad, ökenregionen i Mali, Niger, Algeriet, Burkina Faso och Libyen. Även om en del av denna rätt stöder sig på påståendet att de historiskt har dominerat området, så kompliceras det av frågan om slaveriet.

Tuaregfolket praktiserar vissa former av slaveri, mycket olika, bör det noteras från slaveriet i den nya världen, fram till Malis oberoende. Nobla tuaregfamiljer höll hushållsslavar («iklan») och krävde tribut från byar under «slav»-jordbruk. Historiskt hade de också varit involverade i slavhanden över hela Nordafrika. Ett inslag som sporrade tuaregerna att göra uppror 1962 var deras önskan att kontrollera sina sociala hierarkier (och slavar) utan ingripande av regimen i Bamako -som till skillnad från den franska kolonialmakten genomförde ett allvarligt försök att stoppa tvångsarbetet.

Inne Mali är en populär förklaring till våldet i norr att tuareger hade kämpat som legosoldater den libyska regimen och kom tillbaka tungt beväpnade efter av Gaddafis fall. De nordliga rebellerna saknar ideologi, går detta argument, men är tidigare klienter åt Gaddafi som är intresserade av att skaffa inkomster nu när de är utan jobb.

Azawad är tuaregernas namn på deras ”land”.

Detta påstående har förnekats av MNLA, som skriver i en artikel på deras hemsida:

«Vi bekräftar och understryker att de stridande som återvände från Libyen kämpade mer ofta [tillsammans] med NTC (National Transitional Council) än vad de gjorde med Gaddafis styrkor. Vår högste militära befälhavare Mohammed Ag Najm, var förvisso en libysk officerare med maliskt ursprung, i tjänst hos Gaddafis regim liksom alla andra libyska officerare. Överste Mohammed Ag Najm uttryckte sin oenighet med den libyska ledaren mycket tidigt, i början av upproret i Libyen, och denna meningsskiljaktighet bekräftades av hans avgång från den libyska armén och hans anslutning till sitt eget folk i den nuvarande kampen för frigörelse av Azawad. »[3]

Utan tvekan hade vissa tuareger kämpat för Gaddafi. Medlemmarna i musikgruppen Tinariwen, till exempel, träffade varandra i militära träningsläger i Libyen i början av 80-talet. Gaddafi hyrde tuareger som legosoldater, och vid olika tidpunkter, för sina egna strategiska och politiska skäl, stödde den libyska diktatorn tuaregernas sak.

Men detta faktum gör inte tuaregernas anspråk på självbestämmande illegitimt. Eftersom de berövats sitt traditionella sätt att tjäna sitt uppehälle på av både miljöförändringar och maliska statens politik fanns få möjligheter för tuaregerna att överleva. Deras krav på autonomi är legitimt, och deras kamp fortsätter också efter Gadafis död.

Det finns åtminstone fyra stridande krafter i norra Mali.

Från och med november 2011, ägde en serie uppmärksammade kidnappningar av västerlänningar rum i norra Mali. Dessa kidnappningar antingen utförda av al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) eller av krafter anslutna till algeriska säkerhetstjänsten. (antropologen och FN-konsulten Jeremy Keenan tror det ganska troligt att algeriska styrkor deltagit i uppmärksammade kidnappningar i Sahara sedan 2003.)

I januari 2012, troligen stärkta av en ny ström av vapen till regionen efter Gaddafis fall, började tuaregmilis en serie skärmytslingar med Malis militär. Deras främsta mål var till synes att tvinga fram ekonomiska eftergifter från staten.

Saif Islam Khaddafi med sina tuaregiska livvakter

In i striden hoppade Rörelsen för Enhet och Jihad i Västafrika (MUJAO). Dessa två jihadistiska grupper har fått sällskap av Ansar al -Dine, som etniskt består av tuareger men som inte bör ”tuareggrupp” –eftersom den har sitt ursprung i Sydostasien. Efter att ha rekryterat den framträdande tuaregledaren Iyad ag Ghaly, efter nedgången av den politiska tuaregrörelsen, fick Ansar Dine stort följe bland tuaregerna. Men dess mål är inte att övervinna det historiska förtrycket av tuaregfolket, utan snarare en bredare agenda för en dominans för en salafistisk islam.

Det totala antalet soldater mellan de tre islamistiska grupperna är förmodligen ungefär 2 000 personer. MNLA, den största politiska tuareggruppen, står nu i hård opposition till dessa grupper.

Tuaregfolket, precis som alla andra «nationer», är inte en enhetlig grupp. Sedan det första upproret 1962, har det varit delat i fraktioner, en del vill föra kravet om «självbestämmande» till sin logiska slutsats av politiskt avskiljande på alla sätt, och andra vill någon typ av autonomi uppnådd genom förhandlingar med regimen i Mali.

De senare krafterna segrade. Det MNLA som dominerar idag hävdar att de mantlat Mouvement Frente Unite de l’Azawads roll, en av de viktigaste grupperna som förhandlade fred med Malis regering 1996.

År 1996 avslutade Bourempakten det andra tuaregupproret. Den maliska staten, med stöd av det internationella samfundet, både stater och icke-statliga organisationer, ägnade cirka 9 miljoner US$ för ett DDR-program (Avväpna,Demobilisera,Återanpassa) som gav kontanter i utbyte mot vapen, krediter för små företag och ökad finansiering av infrastruktur . Skolor och vårdcentraler byggdes, och ytterligare 150 miljoner dollar öronmärktes för återuppbyggnad. Staden Kidal fick elektricitet för första gången 1996.

Marknad i huvudstaden Bamako

I utbyte mot sitt löftet att lägga ned vapnen, fick tuaregiska ledare större  självstyre. Utöver DDR-programmet och investeringar i infrastruktur, valde flera tusen tuaregsoldater att integreras i Malis armé. I utbyte mot att ge upp det väpnade motståndet, tog Malis armé in dem som soldater och betalade dem en regelbunden lön.

Med denna historia utan tvekan i åtanke, kämpar MNLA i dag  i praktiken för mer ekonomiskt stöd och ett slut på statligt förtryck. I en obskyr del på MNLA:s webbsida och på franska, finns det krav på «suveränitet» och «självbestämmande”. Men i ett dokument som kallas« Förnyelsen av den väpnade kampen i Azawad» som är avsedd för en internationell publik, betonar MNLA mer pragmatiska och praktiska krav: dialog med maliska staten, ett stopp på militärens dödande och  ingripande av det «internationella samfundet».

Det är denna «pragmatism» som har lett MNLA till att acceptera den franska militära intervention i norra Mali. Enligt den kanadensiske socialisten Roger Annis [4] startade MNLA «samtal med Malis regering i december om autonomi i den norra regionen. I ett uttalande på sin webbsida den 13 januari ger MNLA sitt medgivande till den franska interventionen, men säger att maliska armén inte får passera förbi demarkationslinjen som deklarerades i april förra året.»

Tuaregfrågan är internationell. Mer tuareger bor i grannlandet Niger än i Mali, och även där har de organiserat en rörelse mot statligt förtryck, deras senaste uppror upphörde 2009.

Nigers president Mahamadou Issoufou sade att «hoten i Mali utgör ett inhemskt säkerhetsproblem för Niger»-och skickade 500 soldater till den internationella fredsbevarande styrkan i Mali [5] och bad den internationella styrkan att avväpna MNLA. Den nigeriska regeringen undertecknade ett avtal med USA om en bas för övervakningsdrönare [6].

François Hollandes smekmånad med opinionen i Mali kommer inte att bli lång.

Niger, liksom Mali under perioden före den senaste krisen, hade antagit en strategi för att försöka assimilera tuaregerna, integrera dem i staten (2011 utsågs en Tuareg till premiärminister) och bevilja dem begränsade ekonomiska eftergifter. Stora urangruvor i Niger representerar stora potentiella vinster för franska företag, samt geopolitisk makt. Således vill både Frankrikes och Nigers styrande elit ha stabilitet.

Trots enorma mineralrikedomar är Nigers bruttonationalprodukt per capita runt $ 374, enligt Världsbanken. Malis är runt $ 669, trots enorma guldreserver.

Så även om det är rätt på sätt och vis att tala om ett ”nationalistiskt uppror,» det är viktigt att notera att tuaregernas fattigdom är, mer än något annat, den drivande impulsen för ett folk som har lärt sig att väpnad kamp fungerar för att uppnå ekonomiska eftergifter från staten.

Detta är viktigt att erkänna eftersom västerländska regeringar och FN har tillbringat mycket tid till att «avvisa» tuaregfolkets rätt till självbestämmande. I juli 2012, säger FN: s resolution 2056, att det «upprepar sitt kategoriska avvisande av uttalanden från Nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA) om ett så kallat ”oberoende” i norra Mali och upprepar vidare att det (FN) anser sådana proklamationer av noll värde».

Genom att låtsas att tuaregerna bara fokuserar på att skapa en separat stat, kan västerländska regeringar ignorera tuaregernas mer omedelbara krav. De kan ignorera den verkliga krisen, -att 400 000  malier i norr har fördrivits från sina hem.

Sarah Knopp

Länk till original; Who are the Tuareg?

Noter

[1] See on ESSF (article 27766), The Tuareg Insurgency and the Mali Trap.

[2] http://www.nytimes.com/2012/08/06/w…

[3] http://mnlamov.net/english/101-they…

[4] See on ESSF (article 27606), France launches bombing of northern Mali, with Canadian support.

[5] http://www.menafn.com/menafn/109360…

[6] http://www.guardian.co.uk/world/201…

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad är och gör Fria Syriska Armén?

Röda Malmö är en fin blogg som vår partikamrat Ronny Åkerberg håller i. Där hittar du dagligen inte bara texter om svenska och internationella händelser utan också fina bildreportage från Malmö och Skåneregionen. Här under publicerar vi med Ronnys godkännande en artikelserie om den Fria Syriska Armén. Hur den uppstod, vad den gör och vart den är på väg. Det är en lång text och därför den kanske riktar sig mest till er som intensivt följer vad som sker i Syrien. Men vi tror att ni är många och att Ronnys text ska hjälpa till att förstå hur det väpnade motståndet i Syrien utvecklats och vilken roll det spelar.  

Fria Syriska Armén, del 1

…rent allmänt om FSA

Den fria syriska armén, FSA, är den viktigaste väpnade oppositionsgrupp som verkar i Syrien och som varit aktiv under syriska inbördeskriget. Den är sammansatt av deserterad personal från syriska försvarsmakten och av frivilliga.

Dess bildande offentliggjordes den 29 juli 2011 i en video som släpptes på internet med en uniformerad grupp desertörer från den syriska militären som uppmanade medlemmarna i syriska armén att hoppa av och gå med dem. FSA:s ledare i augusti 2011, överste Riad al-Asaad, meddelade att FSA skulle arbeta med demonstranterna för att störta systemet och förklarade att alla säkerhetsstyrkor som attackerade civila var legitima mål.

FSA samordnas med Syriens nationella råd som startade i december 2011, och stöder Syrian National Coalition som bildades i november 2012. En stor omorganisation av FSA:s kommandostruktur inträffade i december 2012, al-Asaad behåller sin formella roll men förlorar verklig makt och brigadgeneral Salim Idris blir stabschef och effektiv ledare.

Riad al-Asaad uppgav i oktober 2011 att den fria syriska armén (FSA) har inga politiska mål utom avlägsnande av Bashar Assad som Syriens president. FSA har också hävdat att konflikten inte är sekteristisk, de har i sina led alawiter som motsätter sig regeringen, och att det inte blir några repressalier om den faller. Den 23 september 2011 gick Fria syriska armén samman med Free Officers Movement och blev den största armégruppen inom oppositionen. I början av december 2011 fanns det uppskattningsvis 15 000 till 25 000 avhoppare från de väpnade styrkorna enligt aktivist- och mediekällor. Amerikanska underrättelsekällor uppskattade dem till mer än 10 000 avhoppare. Det verkliga antalet avhoppade soldater till Fria syriska armén är okänt.

 FSA opererar i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib , Aleppo), den centrala regionen (Homs , Hama och Rastan), kusten runt Latakia , söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal), och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dess krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama och omgivande områden) med nio eller fler bataljoner aktiva där. Chefen för FN, Ban Ki-moon har sagt att den fria syriska armén kontrollerar betydande delar av vissa städer.

Fria Syriska Armén, del 2

…hur fria syriska armén växte fram

Ursprung

Den fria syriska armén spårar sitt ursprung till tidiga avhoppare från den syriska armén som vägrade att skjuta på obeväpnade demonstranter under syriska upproret . De första avhoppen inträffade när armén skickades in i Daraa att kväsa pågående protester. Det fanns rapporter om att olika enheter hade vägrat att skjuta på demonstranter och hade splittrats från armén. Videofilmer visade civila som hjälpte avhoppade soldater som hade tagits för att de vägrade order. Avhoppen fortsatte under hela våren när regeringen använde dödligt våld för att slå ned demonstranterna och belägra protesterande städer i hela landet som Banyias, Hama, Talkalakh och Der ez-Zor. Många soldater som vägrade att öppna eld mot civila avrättades summariskt av armén. I juli 2011 tillkänngav Riad al-Asaad och en grupp officerare, som såg behovet av åtgärder, bildandet av den fria syriska armén med målet att skydda obeväpnade demonstranter och att hjälpa till att störta regeringen

Bildandet

Den 29 juli 2011 kungjorde Riad al-Asaad motståndsarméns bildande. Han förklarade att den fria arméns bildande berodde på avhoppade soldaters nationalistisk plikt, lojalitet till folket, behovet att slutgiltiga stoppa regeringens mord och arméns ansvar att skydda obeväpnade fria människor. Han tillkännagav vidare att den fria syriska armén skulle arbeta hand i hand med folket för att uppnå frihet och värdighet, att störta regeringen, skydda revolutionen och landets resurser, och stå upp mot den oansvariga militära maskin som skyddar systemet.

 Asaad uppmanade officerare och män i den syriska armén att ”hoppa av från armén, sluta rikta sina gevär mot sitt folks bröst, gå med i fria armén, och bilda en nationell armé som kan skydda revolutionen och alla delar av det syriska folket med alla dess trosinriktningar.” Han menade vidare att den syriska armén ”[representerar] gäng som skyddar regimen” och förklarade att ”från och med nu, kommer säkerhetsstyrkorna som dödar civila och belägrar städer att behandlas som legitima mål. Vi kommer att betrakta dem som mål i alla delar av det syriska territoriet utan undantag.”

Expansion

Sen den syriska sommaren 2011 har det varit en jämn ström av avhopp till fri syriska armén, dokumenterat i avhoppsvideor. Västliga underrättelserapporter i december 2011 visade att så många som hälften av arméns värnpliktiga inte fullgjort sin plikt efter de tre senaste kallelserna och att på lägre nivå officerare deserterar i stora skaror.  I vissa fall hade hela enheter övergivit en masse. Under den syriska vintern 2011/12 fortsatte FSA att meddela bildandet av nya arméförband, offentligt förklara till Bashar al-Assad att ”du hittar oss överallt alla gånger, och du kommer att se det som du inte förväntar dig, tills vi återupprättat de rättigheter och friheter för vårt vårt folk”. I ett försök att försvaga pro-Assad styrkor släppte fri armén ett uttalande i mitten november som meddelade att ett tillfälligt militärt råd hade bildats.

I januari 2012 fortsatte höga avhopp. Den 6 januari hoppade general Mustafa al-Sheik av den syriska armén och anslöt sig till FSA. En dag senare hoppade överste Afeef Mahmoud Suleima från syriska Air Force Logistics av från Bashar al Assads regim tillsammans med minst 50 av hans män och anslöt sig till FSA. Han meddelade sin grupps avhopp på live-tv och beordrade sina män att skydda demonstranter i staden Hama. Överste Suleima förklarade i ett uttalande: ”Vi är från armén, och vi har hoppat av eftersom regeringen dödar civila demonstranter. Den syriska armén anföll Hama med tunga vapen, lufträder och tung eld från tanks … Vi ber Arabförbundets observatörer att besöka områden som drabbats av flygräder och attacker så att du kan se skadan med egna ögon, och vi ber dig att skicka någon att avslöja de tre kyrkogårdar i Hama fyllda med mer än 460 lik”. Avhoppen fortsatte en vecka senare, när en annan general i den syriska armén hoppade av till oppositionen i staden Qusayr i Homs provinsen.

General Mustafa al-Sheikh sade till Reuters att upp till 20 000 soldater totalt hade övergivit armén sedan början av konflikten och att FSA hade tagit kontroll över stora delar av landet. Han sade i en intervju den 12 januari 2012: ”Om vi ​​får 25 000 till 30 000 desertörer organiserade i gerillakrig i små grupper om sex eller sju är det tillräckligt för att uttömma armén i ett år till ett år och ett halvt, även om de är beväpnade endast med granatgevär och lätta vapen”, och nämnde också att majoriteten av arméns desertörer hade gått för att vara med sina familjer, snarare än att gå med upproret. Den 29 januari var det rapporter om en ny omgång av högt uppsatta avhopp efter att den syriska armén satts in för att slåss i Damaskus förorter. Minst två generaler och hundratals soldater med sina vapen hoppade av vid denna tid.

Den 21 februari 2012, hoppade general Fayez Amro från Syriens flygvapen av till oppositionen. Han är ursprungligen från Bab Amr distriktet i Homs och av turkmenskt ursprung. En annan underrättelsegeneral från den syriska armén hoppade också av vid denna tid till Turkiet. Hans namn har inte avslöjas av säkerhetsskäl. Detta var samtidigt som en deserterande löjtnant, som arbetade på den kemiska vapenavdelningen, hävdade att ”BZ-CS, KlorBenzilate, som skadar människors nerver och får dem att tyna bort, används i Bab Amr.”  Han sade att några syriska soldater hade försetts med gasmasker för skydd. Det har också rapporterats att en brigadgeneral hoppade av i Idlib med 200 av hans soldater. Nästa månad deserterade General Adnan Farzat från Rastan och två andra generaler. Turkiska regeringskällor rapporterade samma månad om ett uppsving i deserteringar och att det finns över 20 000 deserteringar under den senaste månaden innebär att det totala antalet desertörer från den syriska armén uppgår till över 60 000 soldater.

Den 24 mars 2012 förenades Fria syriska armén med högre militära rådet. Grupperna enades om att lägga sina meningsskiljaktigheter bakom sig och sade i ett uttalande: ”Först beslutade vi att förena alla militära råd och bataljoner och alla beväpnade bataljoner inom landet under en enhetlig ledning av Fria syriska armén och följa order av chefen för FSA, överste Riad al-Asaad.”

Omorganisation

Den 7 december 2012 möttes ungefär 260-550 befälhavare och företrädare för den syriska väpnade oppositionen i Antalya och valde ett nytt 30-personers militärråd för FSA. Överste Riad al-Asaad, som inte var närvarande vid mötet, behöll sin formella roll som befälhavare-in-chief, men förlorade effektiv makt till brigadgeneral Salim Idris, som valdes till ny stabschef för FSA. Säkerhetstjänstemän från Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Gulfstaternas samarbetsråd och Jordanien var närvarande vid mötet.

Ungefär två tredjedelar av de invalda i det nya kommandot var personer med anknytning till muslimska brödraskapet i Syrien. Den extremistiska Al-Nusra Fronten och Ahrar al-Sham var inte inbjudna till mötet. Det rapporterades att den nya stabschefen general Salim Idris inte hade någon ideologi, medan två av hans nya vice befälhavare, Abdelbasset Tawil från guvernörskapet Idlib  och Abdelqader Saleh från Aleppo guvernörskap var moderata islamister. Det rapporterades att FSA kommandot verkade vilja marginalisera islamistgrupper som har spelat en större roll de senaste månaderna, och att det skulle finnas totalt fem vice befälhavare knutna till fem olika regioner i Syrien.

Fria Syriska Armén, del 3

…fria syriska arméns strategi

Den fria syriska armén är den militära grenen av oppositionsrörelsen och syftar till att få bort regeringen genom att skydda civila demonstranter, uppmuntra avhopp från den statliga armén och genom att utföra väpnade aktioner. Som den syriska regimens armé är mycket organiserad och väl beväpnad, har den fria syriska armén antagit gerillataktik på landsbygden och i städerna. FSA: s militära strategi är inriktad på en spridd landsomfattande gerillasoldataktion med en taktisk inriktning på väpnad aktion i huvudstaden Damaskus.  Kampanjen är inte avsedd att hålla territorium utan snarare att sprida regeringens styrkor och tunna ut deras logistikkedjor i striderna om tätorterna där protesterna fortsätter, för att nöta ut säkerhetsstyrkorna, att bryta ned moralen och att destabilisera Damaskus, regeringens centrum.

Den fria syriska arméns väpnade aktioner fokuserar på att bekämpa regeringens fördelar, som inkluderar möjligheten att genomföra samordnade operationer i stor skala, förmågan att flytta sina styrkor efter behag och förmåga att använda tung eldkraft. För att stoppa dessa fördelar har FSA genomfört angrepp på regeringens ledning och logistiska infrastruktur.  En sabotagekampanj har inletts i Syrien med rapporter om attacker mot olika statliga tillgångar. FSA har gjort attacker mot säkerhetstjänstens kommandocentraler och syriska sociala medier rapporterar om blockering av vägar, attacker mot logistikfordon, inklusive tankstransportörer och tankbilar, avskärning av kommunikations-kablarna till flygfält och förstörelse av telekommunikationstorn, sabotage av stridsmotorer och andra fordon som används av regeringsstyrkor och attacker mot järnvägar och rörledningar.

Den fria syriska armén på lokal nivå genomför bakhåll mot statens shabiha milis och konfronterar armén under vilken den uppmuntrar avhopp. Några medlemmar av Fria syriska armén har förklarat att organisationen inte har resurser att ockupera och ta kontroll över territorier och istället inriktar man sig främst på slå-till-och-försvinna-attacker för att driva den syriska armén tillbaka. FSA använder också egentillverkade vägbomber för att attackera militära konvojer av bussar, lastbilar och tanks som transporterar förnödenheter och förstärkningar av säkerheten och bedriver attack-och reträttoperationer mot regeringens vägspärrar. I områden som befinner sig i opposition mot regeringen, har FSA agerat som en försvarskraft, bevakat gator medan protester ägt rum och attackerat milisen, känd som shabiha som är en integrerad del av regeringens ansträngningar att undertrycka oliktänkande. I Deir ez-Zor, Al-Rastan, Abu Kamal och andra städer har Fria syriska armén bedrivit gatustrider som rasat i flera dagar utan att någon särskild sida vann fördelar. FSA har också sökt internationell hjälp för att störta Assad-regeringen. Den har bett det internationella samfundet om vapen och genomförandet av en flygförbudszon och en marin blockad av Syrien.

Fria Syriska Armén, del 4

…den fria syriska arméns vapen

Soldater ur Fria syriska armén rengör sina AK-47:or

Den fria syriska armén är huvudsakligen beväpnad med AK-47: or, DShKs och RPG-7s. Eftersom avhoppade soldater saknar luftskydd måste de överge sina pansarfordon. Avhoppade soldater bär endast lätta vapen och gömmer sig i städer, förorter eller på landsbygden. Förutom AK-47: or har vissa FSA-soldater också M16s , Steyr AUGs , FN FALS , hagelgevär , G3 och PK maskingevär. FSA har några tunga vapen tagna från den syriska regeringen.

I februari 2012 kom videofilmer på nätet som visar en kapad regeringstank som används i Homs av FSA-styrkor. Stridsvagnen, som bar syriska oppositionens flaggor, sågs skjuta med beväpnade män i civila kläder i skydd bakom den. En FSA-talesman har sagt att organisationen fick tre tanks från en grupp på 100 desertörer från den syriska armén. FSA har också enligt uppgift fått ett antal luftvärnsrobotar. Fria syriska armén har nyligen börjat tillverka sina egna granatkastare och raketer.

Räder mot statliga vägspärrar och vapendepåer utförs för att förse FSA med mycket av dess ammunition och nya vapen. FSA köper även vapen på den syriska svarta marknaden av vapensmugglare från grannländer och korrupta regeringstrogna krafter som säljer statliga vapen. Det har förekommit rapporter om att hela vapendepåer har erbjudits till försäljning, även om dessa erbjudanden avslogs på grund av rädsla för en eventuell fälla. FSA-kämpar kan också ibland köpa vapen direkt från arméns förrådsbaser, förutsatt att de har tillräckligt med pengar för att tillgodose regeringstrupperna som vaktar dem. Det har också rapporterats att FSA köper mycket av sina tunga vapen från irakiska vapensmugglare.

Överste Riad Asaad har bett det internationella samfundet att förse FSA med vapen för att lindra organisationens leveransbehov. Även om många nationer varit tveksamma att ge vapen av rädsla för att eskalera konflikten verkar organisationen ta emot några vapenleveranser utifrån. I april 2012 avlyssnade libanesiska marinen ett Sierra Leone-registrerat fartyg som hade en stor mängd vapen och ammunition som tros vara avsedd för den fria syriska armén. Några av vapnen var märkta Libyen.

Fria Syriska Armén, del 5

…läget för den fria syriska armén

Världen tittar på medan syrierna försöker skydda sig mot diktaturens mördare

Den fria syriska armén har verksamhet i hela Syrien, både i städerna och på landsbygden. Krafter är aktiva i nordväst (Idlib, Aleppo), den centrala regionen (Homs, Hama och Rastan), söder (Daraa och Houran), öster (Dayr al-Zawr, Abu Kamal) och Damaskus-området. Den största koncentrationen av dessa krafter verkar vara i den centrala regionen (Homs, Hama, och omgivande områden), med nio eller fler bataljoner aktiva där.

Den fria armén använder gerillataktik när den kämpar och syftar inte till att ockupera terrängen när en kamp är över, men i slutet av 2011 hade stora delar av Syrien fallit under partiellt kontroll av Fria syriska armén. I slutet av 2011 inrättade FSA kontroll över ett antal städer och byar i Idlibprovinsen. Senare i januari 2012 lyckades Fria syriska armén ta kontroll över staden Zabadani i Damaskus- provinsen efter intensiva sammandrabbningar med reguljära trupper. Den 21 januari erövrade FSA tillfälligt staden Douma nära Damaskus.

Fria syriska armén kontrollerade även under tre månader omkring två tredjedelar av Homs, Syriens tredje största stad, enligt syriska militärer inne i staden. I januari föll en del av Damaskus förorter under partiell kontroll. Exempelvis föll staden Saqba, en östlig förort till Damaskus under oppositionens kontroll för en vecka tills FSA tvingades taktiskt retirera in i lokalbefolkningen efter ihållande kraftiga bombardemang av den syriska armén. I slutet av februari var staden Idlib under oppositionens kontroll med oppositionen flaggor i stadens centrum.

I maj bekräftade FN-övervakare rapporter i media om att stora delar av Syriens landsbygd och provinsiella städer var under de facto-kontroll från FSA eller saknar kontroll. Fria syriska armén har sagt att den bara har partiell kontroll över sina hållna områden, och att i öppen strid med den syriska armén var den i de flesta fall var oförmögen att hålla områdena. FSA:s mål var snarare att lossa regeringens kontroll över områden än att införa strikt kontroll av sina egna.

Under det syriska inbördeskriget, har många operationer utförts av Fria syriska armén. Verksamheten var blygsam efter dess bildande i slutet av juli 2011, men så småningom utvidgades den. FSA skulle växa i storlek, till cirka 20 000 i december, och uppskattningsvis 40 000 i juni 2012.

I oktober skulle FSA börja ta emot militärt stöd från Turkiet, som tillät rebellarmén att driva sitt högkvarter i landets södra Hatay-provinsen nära den syriska gränsen och sitt fältkommando inifrån Syrien. FSA startade ofta attacker i Syriens norra städer, medan de använde den turkiska sidan av gränsen som en säker zon och försörjningsväg.

Ett år efter dess bildande fick FSA kontroll över många städer nära den turkiska gränsen. FSA-soldater gjorde attacker över gränsen vid Syriens norra gräns. I september 2012 var större delen av Syriens norra gräns under FSA:s kontroll. Då flyttade FSA sin kommandocentral från södra Turkiet till upprorskontrollerat territorium i norra Syrien, där den fortsatte att leda verksamheten mot regeringskontrollerade städer och baser. FSA har genomfört stora operationer även i andra regioner, bland annat i och runt städerna Homs och Damaskus. I december 2012 hade rebellerna tagit cirka 60 procent av Syriens territorium.

Fria Syriska Armén, del 6

…fria syriska arméns kommandostruktur

 Huvudkommandot

Före september 2012 drev Fria syriska armén sin ledning och huvudkontor från Turkiets södra Hatay-provins nära den syriska gränsen med fältbefälhavare verksamma inom Syrien. I september 2012, meddelade FSA att man hade flyttat sitt huvudkontor till Idlibprovinsen inne i Syrien.

FSA:s formella ledare är dess Commander-in-Chief Överste Riad al-Asaad, men arméns effektive militäre ledare är dess stabschef brigadgeneral Salim Idris. Vid sidan av Salim Idris finns fem biträdande chefer för personal som är ansvariga för fem olika regioner i Syrien. Två av dessa biträdande chefer för personalen är Abdelbasset Tawil från Idlibs guvernörskap  och Abdelqader Saleh från Aleppos guvernörskap. Arméns strategiska planering och vapenanskaffning hanteras av dess militära råd.

Regionala ledningar

Den fria syriska armén har fältenheter placerade över hela landet. Fältenheterna är under direkt befäl av nio regionala befälhavare som är baserade i provinserna Homs, Hama, Idlib, Deir al-Zor, Damaskus, Aleppo och Latakia. De regionala befälhavarna inkluderar överste Qasim Saad al-Din som leder de militära operationerna i Homsprovinsen och överste Khaled al-Haboush som leder militära operationer i huvudstaden. De regionala befälhavarna är under direkt operativt befäl av överste Riad Asaad och håller konferenssamtal nästan dagligen. För intern kommunikation och drift verkar FSA ha ett omfattande internetbaserat kommunikationsnätverk som statens säkerhetstjänst har försökt att tränga igenom.

Fältenheter

Den fria syriska armén har antagit form och taktik av en gerillastridskraft. En typisk fältenhet såsom Tel Kalakh Martyrs’ Brigade räknar mellan 300 till 400 soldater som delas upp i stridande enheter på sex till 10 män. Varje människa i enheten är beväpnad med ett lätt vapen, såsom en AK-47 och kampenheten som helhet är utrustad med en RPG bärraket och en lätt kulspruta. Kommunikation inom bataljonensenheten utförs med walkie talkie. FSA-bataljonens enheter har ett nära samarbete med den lokala befolkningen och avhoppare från regeringsarmén ansluter sig normalt till enheter från regionen eller staden som de kommer från. FSA hör nära samman med ad hoc-aktivistiska nätverk och fungerar nära samman med de bildade civila råden. Runt viktiga befolkningscentra såsom Damaskus, Aleppo, Daraa och Hama, driver FSA militära råd som samordnar verksamheten i området.

Arméns ledning och kontroll utövas på en mängd olika sätt, bland annat mobiltelefoner, Voice over IP, e-post, kurirer och sociala medier. I november 2011 använde armén $ 2 miljoner för att förbättra kommunikationslänkar mellan oppositionella soldater i Syrien. Bashar al-Assad-regeringen beslagtog ett antal sofistikerade kommunikations-enheter från oppositionens kämpar, inklusive Thuraya mobila satellittjänster telefoner, mycket hög och extremt hög frekvens (VHF / UHF) enheter och Inmarsat mobila kommunikations-satellitsystem. I februari 2012 hade Qatar levererat armén 3 000 satellittelefoner. USA har också gett kommunikationsutrustning för att skapa en mer strukturerad armé.

Fria syriska arméns enheter är specialiserade på olika uppgifter. Enheter nära gränserna arbetar med logistik och transport av skadade soldater ut ur landet och även med transport av medicinsk utrustning, förnödenheter, material och vapen in i landet. Andra enheter såsom Farouq brigaderna, som är baserade i staden Homs, deltar i att skydda civila och avvärja den syriska armén. Farouq- brigaden är en av de mer aktiva av FSA:s bataljonsenheter. Den leds av löjtnant Abdul-Razzaq Tlass, brorson till förre försvarsministern Mustafa Tlass. Löjtnant Tlass var en av de första avhopparna och är en av huvudpersonerna i det syriska upproret. Hans enhet har 500-2000 soldater aktivt engagerade i den syriska armén i Homs och gjorde räder mot syriska kontrollstationer och kommandocentraler. I januari 2012 [uppdatering], hade armén runt 37 namngivna bataljonensenheter, varav 17-23 tycktes vara aktivt engagerade i strid.

Fria Syriska Armén, del 7

…det internationella stödet till fria syriska armén

Det libyska nationella övergångsrådet meddelade i november 2011 att det hade haft samtal med det syriska nationella rådet och övervägde att leverera vapen och frivilliga från den nationella befrielsearmén till fria syriska armén och att internationellt ingripande kanske bara var veckor bort. Enligt personer med kopplingar till det nationella rådet erbjöd libyerna pengar, vapen och utbildning för krafter lojala mot det syriska nationella rådet. I slutet av månaden rapporterades att minst 600 soldater i den nationella befrielsearmén från Libyen hade sänts för att stödja den fria syriska armén och hade kommit till Syrien via Turkiet.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har försökt att ”odla en positiv relation med den regering som kan ta över Assads plats”.

I februari 2012 sade brittiske utrikesministern William Hague att Storbritannien var beredd att skicka avancerad kommunikationsutrustning till FSA för att hjälpa dem samordna sina styrkor, men nämnde inte vapenleveranser. En vecka senare rapporterade den saudiska tidningen Saudi Gazette att Gulfstaternas samarbetsråd tänkte erkänna Fria syriska armén ”som den enda och legitima representanten för det syriska folket”, med hänvisning till en icke namngiven Bahrain-tjänsteman som begärt anonymitet.

I slutet av februari 2012 var det omfattande prat från Gulfstaterna att beväpna Fria syriska armén. FSA:s ledarskap rapporterade dock i mars att den ännu inte hade fått några medel, vapen eller utrustning från någon regering trots den senaste tidens löften om att stödja deras väpnade kamp. I en intervju med Wall Street Journal, sade FSA:s ledare Riad Asaad att: ”Det finns inget praktiskt stöd från det internationella samfundet”, och att ”Det har allt varit prat”. Fria syriska armén planerar för att lita på sig själv och på razzior mot vapendepåer, men hoppades ändå på väpnat stöd utifrån.

Den 1 mars, förklarade Kuwaits parlament stöd för FSA. I mitten av maj hade, enligt oppositionsaktivister och utländska tjänstemän, FSA börjat få betydande ekonomiskt stöd från Persiska-vikens nationer för inköp av vapen.

I juli 2012, fick Syrian Support Group, en så kallad icke-statlig organisation baserad i Washington DC, klartecken från det amerikanska finansdepartementet att finansiera fria syriska armén.

Utländska stridande

Antalet utländska sunni-aktivister verksamma inom FSA är svårt att bedöma. I slutet av maj 2012, rapporterades det, enligt intervjuer med FSA-soldater, att 300 libaneser hade anslutit sig till FSA. Förekomsten av algerier, tunisier, jordanier och kämpar från Saudiarabien har också bekräftats. En ledare från FSA sade till en AFP-korrespondent att fem libyska stridande har dödats i sammandrabbningar med den syriska armén. Samma ledare, förnekade samtidigt förekomsten av många utländska soldater och sade att det finns få av olika nationaliteter. Peter Harling, från International Crisis Group, sade till AFP att andelen utländska soldater för närvarande är mycket liten, men kan växa efter att Saudiarabien och Qatar meddelade sitt stöd för att beväpna rebellerna.

Den kroatiske generalen Marinko Kresic bekräftade att det finns mellan 80 och 100 kroatiska legosoldater i åldrarna 40 till 60 som hjälper Fria syriska armén. De är veteraner från det kroatiska självständighetskriget (1991-1995) eller bosniska kriget (1992-95), men också sådana som kämpade som legosoldater i Irakkriget (2003-11), i libyska inbördeskriget, i tunisiska revolutionen och egyptiska revolutionen. Kresic uppgav att vissa tjänar som vakter och instruktörer medan andra dödar. Han uppgav också att de är mycket väl utbildade och att ”det är de som kommer förmodligen att döda snarare än att dödas”. Kresic uppgav att deras betalning är upp till 2 000 USD per dag på grund av ”rika utländska donatorer”. Han tillade också att majoriteten av de frivilliga som kommer från Balkan för att hjälpa FSA är serber och medborgare i Bosnien och Hercegovina. Källor nära Belgrads militära kretsar bekräftade att tidigare medlemmar i Kosovos befrielsearmé också hjälper FSA. De är mestadels instruktörer som tränar rebellerna främst för urbana strider och gerillakriget. Det första rapporterade dödsfallet av en medlem i Kosovos befrielsearmé tillkännagavs den 13 november. Naman Demoli, en tidigare medlem av UCK, dödades nära syrisk-turkiska gränsen.

Det finns dussintals frivilliga från Kuwait som kommit in från Turkiet som kämpar i FSA:s led. De frivilliga får syriska ID som en försiktighetsåtgärd i fall de arresteras, innan de beväpnas och skickas ut att slåss på olika platser i det oroliga landet.

Relationer med den politiska oppositionen

Den fria syriska armén stöder National Coalition of Syrian Revolutionary and Opposition Forces, en koalition av syriska oppositionsgrupper som skapades i november 2012 och som innehåller många SNC-medlemmar i sitt råd.

I början av december 2011 enades Fria syriska armén att samordna sin verksamhet med Syriska nationella rådet (SNC). Den 6 februari 2012, uttryckte Riad al-Asaad sin oro för SNC:s brist på politiskt och materiellt stöd till FSA och förklarade att om skillnaderna inte kunde lösas skulle FSA bryta sina förbindelser med SNC.

I slutet av februari 2012 inrättade det syriska nationella rådet en militär byrå för att övervaka militära operationer. Detta initiativ möttes med kritik från Fria syriska arméns ledare som sade att de inte hade informerats. Den avhoppade generalen Mustafa al-Sheikh skapade en liknande oenighet i armén när han etablerade en rivaliserande grupp som kallas högre militärrevolutionära rådet som avvisades av FSA:s ledarskap och fält-enheter. Tidigare har också muslimska brödraskapet försökt att ansluta FSA men ledarskapet förkastade deras försök. Överste Al Kurdi, vice ledare för FSA, avfärdade interna tvister och sa att trots meningsskiljaktigheter förblev oppositionen enad i sin väpnade kamp mot regeringen.

Fria Syriska Armén, del 8

…anklagelser om krigsförbrytelser

Hundratusentals flyr undan Assad-diktaturens terror

FSA har anklagats för att summariskt avrätta fångar som den menar är regeringssoldater eller shabiha samt människor som den anser är informatörer. En rebellbefälhavare i Damaskus sade att under månader hade hans enhet avrättat kanske 150 personer som ”militära rådet” hade funnit vara angivare. Han förklarade: ”Om en man är anklagad för att vara en informatör så döms han av det militära rådet. Antingen avrättas han eller frisläpps”.

Nadim Houry, en forskare för Human Rights Watch, hävdar att ”avsiktligt dödande av någon, även en shabiha, när han är utanför strid är en krigsförbrytelse, oavsett hur hemsk personen kan ha varit ”. Den 10 augusti 2012, visade en rapport att Human Rights Watch utredde rebellstyrkor för sådana mord. FSA för sin del uppgav att de skulle ställa de kämpar som hade genomfört mord inför rätta. Undersökningen bekräftades fem dagar senare när FN:s människorättsorgan anklagade oppositionen för att ha begått krigsförbrytelser, men inte i samma omfattning som regeringstrupperna.

Vittnen har också rapporterat att rebeller utför ”rättegång med grav” där en påstådd statlig soldat fick en rättegång bredvid en färdig grav och avrättades på platsen av medlemmar i FSA:s Amr bin al-Aas brigad. En rebell sade: ”Vi tog honom rätt till hans grav och efter att ha hört vittnen, sköt vi honom”.

Daoudbataljonen, som verkar i Jabal al-Zawiya området, har enligt uppgift använt tillfångatagna soldater i proxy-bombningar. Detta innebar att binda den infångade soldaten i en bil lastad med sprängämnen och tvinga honom att köra till en armé-kontrollpunkt där sprängämnen skulle distans-detoneras.

FN noterade några trovärdiga anklagelser om att rebellstyrkor, däribland FSA, rekryterar barn som soldater, trots FSA:s policy att inte rekrytera personer under 17 år. En rebell-befälhavare sade att hans 16-åriga son hade dött under strider mot regeringstrupper.

I en video upplagd på internet i början av augusti, meddelade en FSA-representant som svar på den internationella oron att FSA-enheter ska följa Genèvekonventionens riktlinjer för behandling av fångar och ska garantera dessa fångar mat, läkarvård och hålla områden från stridsområdena. Han bjöd också Röda Korset att inspektera deras fängelser. Den 8 augusti distribuerade FSA-befälhavare en 11-punkters uppförandekod undertecknad av massor av brigadbefälhavare och rebelledare. I den står det att alla kämpar måste ”respektera de mänskliga rättigheterna … våra toleranta religiösa principer och internationell människorättslagstiftning – samma mänskliga rättigheter som vi kämpar för idag”.

Följande är en tidslinje av påstådda krigsförbrytelser av FSA-inriktade grupper:

Den 22 maj 2012, kidnappade en FSA-brigad 11 libanesiska pilgrimer som kom från Iran. Fyra av dem dödades i ett luftanfall från det syriska flygvapnet och resten släpptes oskadda.

Den 20 juli 2012 sade Iraks vice inrikesminister, Adnan al-Assadi, att irakiska gränsvakter hade bevittnat hur FSA tog kontroll över en gränskontrollstation, kvarhöll en syrisk arméöverstelöjtnant och sedan bröt hans armar och ben innan de avrättade 22 syriska soldater.

Den 21 juli 2012, sade turkiska lastbilschaufförer att de hade fått sina lastbilar stulna av medlemmar i FSA när de tog en gränsstation. De sade att några av bilarna brändes och andra såldes tillbaka till sina förare efter att varorna plundrats.

Den 13 augusti 2012, dök en serie av tre videor upp som visar avrättningar av fångar, uppenbarligen av rebellstyrkor i Aleppoprovinsen. I en video har sex postanställda kastas ut från postbyggnaden i Al-Bab och dött. Enligt påståenden av FSA-soldater. De beväpnade männen hävdade att de var shabiha.

Den 9 september 2012 FSA exploderade en bilbomb nära al-Hayat sjukhus och Centralsjukhuset i Aleppo. Enligt syriska statliga medier har minst 30 människor dödats och mer än 64 skadats.  FSA hävdade att armén hade ockuperat sjukhusets byggnader och använde dem som bas.

Den 10 september 2012 avrättade FSA:s Hawks of Syria-brigad mer än 20 syriska soldater fångade i Hanano militärbas.

Den 2 november 2012 kidnappade FSA:s al-Siddiq-bataljon och avrättade den framstående syriska skådespelaren Mohammed Rafeh. De hävdade att han var medlem av shabiha och bar en pistol och militär-ID.

Fria Syriska Armén, del 9

…förhållandet till islamister

Den fria syriska armén slåss för demokrati i Syrien

Från och med december 2012 slåss vissa islamistiska eller jihadistgrupper mot regeringen i Syrien. Dessa grupper innefattar al-Nusra Fronten (med 6 000-10 000 frivilliga) och Ahrar al-Sham. De påstås ha kämpat tillsammans med sekulära rebellgrupper ett antal gånger. Vissa jihadister påstås också ha förenat sig med FSA-inriktade grupper.

Men vissa rebeller oroas över de extrema trosuppfattningar och den taktik som används av islamister. FSA har konsekvent fördömt al-Nusra Frontens användning av självmordsbomber. Det finns också oro mellan islamister och andra rebellgrupper. I vissa delar av Syrien, bevakar ”jihadister och sekulära rebellgrupper varandras militärbaser varsamt, osäkrar sina vapen när de passerar”. FSA- befälhavare anklagar islamisterna för ”kapningen av en revolution som började som ett uppror för att kräva ett demokratiskt system”. Intervjuer med FSA tyder på att toppbefälhavarna ser islamisterna som” ett hot mot stabiliteten efter regimförändring”. Ledaren för en rebellgrupp i Idlib-provinsen sade ”Vi slåss inte mot Bashar al-Assad för att gå från att leva under ett envälde till ett religiöst fängelse”. Några medlemmar av FSA tror att efter att Assad-regeringen har störtats, kommer nästa krig vara mellan FSA och islamisterna.

FSA-ledare har även ”allmänt fördömt uppkomsten av jihadgrupper”, många av dess fotfolk ”hävdar att de behöver all hjälp de kan få.” Abu Haidar, en syrisk FSA-samordnare i Aleppos Saif al-Dawla distrikt sade att islamistiska grupper ”har erfarna soldater som är som revolutionens elitkommando soldater … De är inte alla al-Qaida, många är bara volontärer som vill att Syrien ska befrias”. I mitten av 2012 sa Mohaimen al-Rumaid från syriska rebellfronten att USA bör kasta bort sin ovilja att beväpna oppositionen på grund av inblandning från islamister, eftersom dessa är bland de mest effektiva kämparna mot regeringen. Sameh al-Hamwi, en framstående aktivist vid Syriens gräns mot Turkiet, sade att rebellgruppernas bruk av islamistiska slagord och videor i jihadiststil är bara för att behaga sina Gulfanhängare och förnekade att islamism var den största strömningen inom oppositionen. En FSA-befälhavare har hävdat att deras kamp är en islamisk kamp mot en sekulär regering, med förbehållet att de kämpade för alla Syriens religioner och sekter: kristna, muslimer, alawiter, sunniter, druser, shia.

Enligt Vatikanens nyhetsbyrå Agenzia Fides har 90% av den kristna befolkningen i Homs, cirka 10.000 människor, fördrivits från sina hem av medlemmar i FSA:s Farouq-brigad. Vissa lokala kristna familjer bekräftade att de fördrevs från Homs eftersom de ”ansågs stå nära regimen”. Den katolska välgörenhetsorganisation Aid to the Church in Need stödde Agenzia Fides-rapporten, som anger att de kristna fruktade ”etnisk rensning” av militanta islamister. Jesuiter i Homs ifrågasatte orsaken till flykten, och sade att kristna inte utpekades specifikt, men flydde staden på eget initiativ på grund av den pågående konflikten. ​​Enligt kristna flyktingar i Libanon och medlemmar av Farouq brigaderna, intervjuad av David Enders av McClatchy Dagstidningar, hade kristna inte förföljts på grund av sin religion. Snarare hade Farouqbrigadernas fängslande av ett antal kristna med kopplingar till regimen, förmått vissa kristna att fly området.

I mitten av juni 2012 uppgav en rapport att i mars hade det olycksaliga ”Islamiska emiratet Homs” utropats av en libanesisk islamistisk radikal, al-Boustani, som utsåg sig själv till emir. Al-Boustani, enligt uppgift engagerade i kidnappning och mord, påstod sig samtidig föra jihad mot den syriska regeringen. ”Emiratet” varade bara några veckor. Slutligen avrättades Al-Boustani av en lokal FSA-brigad anklagad inte bara för att vara en förrädare mot den syriska oppositionen utan också en agent för den syriska regeringen. Al-Boustani hade tidigare varit en av ledarna för Fatah al-Islam.

I juli 2012 räddade FSA en brittisk och nederländsk fotograf från sina islamistiska kidnappare. Journalisterna, John Cantile och Jeroen Oerlemans, hölls gisslan i en vecka av islamister som anklagade dem för att arbeta för CIA. FSA stormade lägret och befriade journalisterna och skällde ut gisslantagarna. Oerlemans kommenterade: ”Om FSA verkar kämpa för demokrati, vill dessa utländska krigare inte något mer än att införa sharia i Syrien”. I augusti dödade Farouqbrigaderna ledaren för islamisterna som hade kidnappat journalisterna. En Farouq-brigadmedlem sade: ”Jihadisterna delar inte kampen mot regimen, eftersom de säger att vi är otrogna och de slåss inte tillsammans med otrogna”.

När USA betecknat al-Nusra Fronten som terrorgrupp i december 2012 kritiserade en FSA-ledare i Aleppo detta och en FSA-talesman i Aleppo sa ”Vi kanske inte delar samma tro som Jabhat al-Nusra, men vi kämpar mot samma fiende ”.

Även om syriska rebeller brukade uppfatta al-Nusra fronten som allierade, började i slutet av 2012 en tvist mellan FSA och al-Nusra att växa. En hel del av de civila och FSA-medlemmarna fruktar de strikt religiösa åsikterna hos al-Nusra och deras iver att införa sharialagar. En FSA-befälhavare sade enligt rapporten att ”Vi kommer att slåss mot dem på dag två efter Assads fall” och stoppade militärt samarbete med al-Nusra. Han anklagade också jihadister för att råna fabriker och annan statlig egendom och stoppa pengar i egen ficka. Andra rapporterade att al-Nusra-medlemmar hade krävt unga flickor som brudar i utbyte för sitt arbete som soldater och även hade förstört gravar på lokala kyrkogårdar på grund av att de ”är för anspråksfulla för islamiska traditioner”.

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?”

 -Ned med tyrannerna av alla färger !

Så lyder stridsropet som en av ledarna för Rättvisepartiet Socialisterna, Arne Johansson, höjer i en artikel som är riktad mot Kildén&Åsman, det vill säga vår blogg. Hans artikel är en fortsättning på den debatt som redan förts mellan oss och som publicerats här på bloggen och av Arne Johansson i veckotidningen Offensiv. Senare fortsatte debatten med Vart går Syrien  av AJ och vårt svar. Men över till nutid.

-Ner med tyrannerna…

Ja, vilken underbar paroll. Överallt där det råder diktatur reser sig så småningom förtryckta människor och höjer ropet –Ned med tyranniet. Den arabiska revolutionen är ett skolboksexempel på hur decennier av despoti plötsligt blir för mycket för de som dagligen tvingas leva på knä.

Problemet för Arne Johansson och hans Rättviseparti är att i Syrien finns det bara tyranner. Därav knorren ”av alla färger” i rubriken till hans artikel. Rubriken är ett citat från en person i Syrien som AJ instämmer i eftersom han valt det till rubrik. Debatten började i höstas då AJ beskrev situationen i Syrien som ett ”reaktionärt krig” där socialister inte kan stödja någon sida. Det är huvudfrågan som den här debatten handlar om.

Men innan vi går vidare med huvudproblemet ska vi bemöta några påståenden av AJ som inte kan betecknas som annat än medvetna vinklingar för att inte säga förvanskningar. Vi väger orden. Det handlar inte om missförstånd eller okunskap om vad vi skrivit.

Först säger AJ att vi ”direkt urskuldat” salafismen och jihadismen i Syrien, det vill säga ”urskuldat” al-Nusrafrontens politiskt/religiösa agenda. AJ vet att det är en vinkling i syfte att måla ut oss som ”okritiska” och naiva inför den grymma verkligheten i Syrien. Tyvärr för AJ finns det svart på vitt:

Al Nusrafronten har en agenda med en teokratisk stat som mål.

”Tyvärr är det de salafistiska jihadisterna som är bäst beväpnade eftersom de får direkthjälp från Qatar och Saudiarabien. De är enligt alla uppgifter ännu en liten minoritet bland rebellerna. Men om resten av upproret sätts på dropp kommer fundamentalisternas inflytande att öka. Ett makabert resultat av en politik där stater som säger sig stödja upproret vägrar att ge de som gör uppror de vapen de behöver med argument att ’de kanske hamnar i fel händer”, skrev vi den 30 juli 2012.

”Antalet utländska jihadister i Syrien sägs vara kring 1 000. Om den inhemska oppositionen inte får den hjälp den behöver riskerar dessa revolutionens dödgrävare att stärka sitt inflytande” skrev vi den 12 december 2012

Kan det bli mycket tydligare än så? ”Revolutionens dödgrävare”, är naturligtvis rätta beteckningen på de som vill ersätta en familjediktatur med en religiös diktatur. Utöver dessa citat kan alla konsultera det femtiotal texter vi publicerat på K&Å i vilka vi vid flera tillfällen påpekat att de fundamentalistiska grupperna, som al-Nusra, inte har FRIHET som mål utan en teokratisk diktatur. Att vi sakligt konstaterar att de bättre beväpnade salafisterna dragit till sig ungdomar som inte nödvändigtvis ställer sig bakom deras religiösa agenda tar AJ som bevis för att vi ”direkt urskuldar” salafisternas politik. Han glömmer bort att han själv tidigare citerat the Guardians reporter Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour som beskrev samma fenomen.

För det andra säger AJ att vi ”inte haft ett enda vettigt ord” att säga om kurdernas situation och status som minoritet. Liksom i förra punkten finns det svart på vitt:

”Den kurdiska minoriteten i norra Syrien har i stort sett inrett självstyre och tagit den militära kontrollen sedan armén övergett hela regionen. Situationen är därför explosiv. Regimen i Ankara som ser rött så fort ordet Kurdistan uttalas hotar att ingripa militärt på den syriska sidan om kurderna skapar ett självständigt syriskt Kurdistan. Samtidigt har SNC i Ankara och enskilda chefer i FSA visat upp en storebrorattityd mot kurderna. Deras krav som nationell minoritet måste naturligtvis respekteras, speciellt om revolutionen ska kunna räkna med kurdernas stöd i kampen mot diktaturen.” skrev vi 9 augusti 2012 och fortsatte: ”Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter.”
Det är möjligt att AJ tycker detta inte är vettigt. Men själv har han hittills bara sagt en sak om situationen i syriska Kurdistan och då hamnade han helt fel. I en tidigare artikel skrev AJ nämligen att kurderna satt upp demokratiskt valda självförsvarsorganisationer och att de till skillnad från banditerna i FSA var ett vackert exempel att följa. Problemet var bara att AJ förväxlade en demokratiskt vald folkmilis med partiet PYD: s väpnade milis YPG. Det misstaget har han inget att säga om nu. Glömt och lagt åt sidan. I stället fortsätter han att missta sig vad gäller situationen i den kurdiska regionen. Det är sant som AJ skriver att alla syrisk-kurdiska partier skapade Kurdish National Council. Men AJ verkar inte känna till att sedan bildandet av KNC i juli 2012 har flera partier i KNC anklagat PYD/YPG för att bryta avtalet och bara se till egna intressen. Det har dessutom bildats kurdiska brigader inom FSA av avhoppade kurdiska soldater som ser kampen mot diktaturen som viktigast.

Bilden visar enhet ur den kurdiska milisen YPG, som inte alla stöder: se länk

Men tillbaka till huvudproblemet. Vad kan vi som socialister stödja i Syrien, eller i Libyen då det begav sig? För Arne Johansson och Rättvisepartiet finns det inget att stödja. Det är ett reaktionärt krig. Det enda hopp AJ ser är att ”visst kan det fortfarande finnas fickor av progressiva element” bland de som kämpat och det är till en ” revolt bland dem mot alla falska ledare” som vi ska ställa vårt hopp.

Bilden är klar. Vid sidan av eventuella ”fickor”, vars existens AJ verkar tveka om, är det nattsvart. De tiotusentals avhoppade soldater och civila som tagit till vapen och organiserat sig i FSA:s brigader strider på en reaktionär sida av upproret – mot Assadregimens reaktionära sida. Vilka skilda klassintressen som kommer till uttryck i detta krig mellan reaktionärer får vi inte veta av AJ. Men eftersom det bara är reaktionärer blir enligt AJ den rätta attityden att två sina händer och hoppas på existensen av radikala fickor som kan följa AJ:s mall för hur en äkta, ren och vacker revolution ska gå till.

 

En liten ficka av folkligt självstyre

Den här debatten visar på viktiga problem i förståelsen av vad som sker i den arabiska revolutionen, till att börja med vilken typ av revolution som pågår. Jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är socialistiska revolutioner som startade i december 2010 i Sidi Bouzid och som sedan spridit sig till stora delar av den arabiska världen.  För socialister hade det naturligtvis varit fantastiskt om avsparken i Sidi Bouzid lett till kamp för socialismen. Men nu får vi hålla oss till vad som sker på marken, ta ställning till de aktuella upproren mot despoti och förtryck. Önskelistan bör vi lägga åt sidan. Vad vi vill ska ske ändrar inte den verklighet vi står inför.

Ett år av revolution firas i Sidi Bouzid. I bakgrunden porträtt av Mohamed Bouazizi.

En bättre beskrivning är nog att det handlar om revolutioner mot diktaturer som i årtionden varit intimt allierade med imperialismen, främst den amerikanska; revolutioner som i praktiken ställer sig uppgiften att införa borgerligt demokratiska styren, att upprätta (och i vissa fall återupprätta) demokratiska fri- och rättigheter, som varit helt frånvarande i decennier i Libyen och Syrien och kraftigt beskurna i Tunisien och Egypten.

Det förklarar också den sociala sammansättningen av revolutionerna. Vid sidan av Tunisien och delvis Egypten har arbetarklasserna som självständig politisk kraft inte deltagit i upproren. Upproren, inklusive i Tunisien, inkluderade hela samhället, alltifrån industriarbetare, lantarbetare och utblottade på landsbygden, småhandlare, småborgare, intellektuella och studenter, arbetslösa ungdomar och städernas utstötta, advokater och läkare, ja till och med delar av den välbärgade borgarklassen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan i Tunisien slogs an mot den sociala flintan av en utarmad ambulerande grönsaksförsäljare.

I Libyen var det ännu tydligare än i Syrien. På grund av Khaddafis politik utgjordes huvuddelen av den manuella arbetskraften av utlänningar, framför allt egyptier. Den libyska arbetarklassen spelade ingen självständig roll alls i störtandet av Khaddafis regim. Ändå krossades den statsapparat som Khaddafi byggt upp runt sin egen klan och i dag konsolideras demokratiska fri- och rättigheter i Libyen, trots alla problem som fortfarande finns och trots allt struntprat i vissa kretsar, som att exempelvis al-Qaida styr i Tripoli å Obamas vägnar. För första gången sedan 1969 är pressen fri, fackliga organisationer och politiska partier bildas, film, kultur och andra civila aktiviteter frodas.

I dag kan folket i Libyen öppet kräva sina rättigheter.

Om vi ser tillbaka på vad Rättvisepartiet skrev om utvecklingen i Libyen slås vi av likheten i analysen av Syrien. Då gav också RS råd om vad revolutionärer borde göra i Libyen utan någon kontakt med vad som verkligen skedde. Sedan segern över diktaturen har Rättvisepartiet inget haft att säga om situationen i Libyen. Det verkar vara en vana för dem och deras internationella organisation CWI att inte korrigera gamla positioner utan bara låta dem falla i glömska, som exempelvis CWI:s analys av Syrien och Irak som ”arbetarstater” efter Baathpartiernas maktövertagande i respektive länder.

I den syriska revolutionen intar AJ, RS och moderorganisationen CWI samma attityd. ”Det finns inget att stödja”. I stället öppnar AJ sin marxistiska verktygslåda och plockar fram de brännjärn som finns i lager: arbetarråd, klassens självständighet, arbetarnas självförsvar, och andra former för klassisk ”leninism” utan att ens se till de kampformer som revolutionen tagit sig i Syrien, exempelvis de otaliga former för självorganisering och självförvaltning som de lokala samordningskommittéerna, LCC, representerar. För AJ är allt detta redan dött för länge sedan, kvar finns bara ”reaktionärer” och enstaka ”fickor” av radikaler som vi inget vet om men som han hoppas existerar.

AJ och RS ställer den reellt existerande kampen i Syrien mot en idealbild av hur det borde vara, helst en ny variant av den ryska revolutionen. Eller egentligen myten om den ryska revolutionen. För det finns en utbredd mytbildning om den socialistiska revolutionen som en ren och fin tillställning utan överdrifter, misstag och reaktionära handlingar.

Den ryska revolutionen segrade mot alla odds. På vägen till seger begicks många grova misstag och övergrepp.

”En revolution ger ett monolitiskt intryck bara på avstånd. Vid en närmare titt kan den jämföras vid en störtflod som våldsamt sveper med sig samtidigt det bästa och det värsta och nödvändigtvis drar med sig några verkligt kontrarevolutionära strömningar. Den är av nöden tvungen att ta upp den gamla regimens slitna vapen och det är tveeggade vapen.” Dessa kloka ord hittar vi i revolutionären Victor Serges memoarer. Det är en idé om revolutioners våldsamma, komplexa karaktär som passar in i Lenins ord att de som letar efter en ”ren” revolution aldrig kommer att uppleva den.

Så är det naturligtvis också i Syrien där hela samhället dragits in i kampen och där ledningen för revolutionen inte ligger i händerna på revolutionära partier med en socialistisk ideologi. Människorna går in i en revolution med det ideologiska, religiösa och moraliska bagage som de skaffat sig under livet. Ska vi ställa krav på dem att först bli sekulära innan vi ger den arabiska revolutionen vårt stöd?

-Vad vill ni att vi ska göra för att få ert stöd. Sjunga Mozart och Beethoven när vi begraver våra döda, frågade en man i Homs.

Begravning i Homs

Det finns mycket mer att säga om Rättvisepartiet Socialisternas hållning till den arabiska revolutionen och då speciellt kampen i Syrien. Bland annat problemet med rebellmilisernas beväpning. AJ anklagar oss för att ”vädja till USA och västmakterna om mer vapen”. Vi tar oss inte rätten att fördöma FSA för att de accepterar vapenhjälp från var än den må komma.

Utifrån sin analys borde AJ kräva en strikt applikation av vapenembargot, en total torrläggning av vapenhjälpen till FSA. Men det gör han inte. Man kan undra varför. Varför inte löpa hela linan ut, eftersom det handlar om reaktionärer mot reaktionärer?

Det finns redan på internationell nivå en alldeles utmärkt kritik av CWI:s (och därmed AJ:s/RS:s) ståndpunkter som ni kan konsultera på länken här ovan. Så därför avslutar vi här vårt inlägg.

Det är möjligt att vi kommer att behöva föra debatten vidare med RS och kamrater inom Socialistiska Partiet med liknande syn som RS. Men det får ändå komma i andra hand jämfört med behovet att följa vad som sker i Syrien, skriva vad vi själva anser och översätta dokument av syriska aktivister.

Kilden&Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur ni svek Syrien!

Ett besviket rop i mörkret. Texten här under är skriven av en syrisk man som nu bor i Maryland efter att han tvingats fly med sin familj från sitt hemland. Ammar Abdulhamid ger uttryck åt de känslor av svek och att vara övergiven som många syrier känner. Varför har omvärlden varit så passiv inför despotens massaker på sitt eget folk? Texten anklagar världens regeringar för att ha vänt det syriska folket ryggen. Men den kunde lika gärna vara riktad mot de som kallar sig vänster och som mer eller mindre öppet stöder dikaturen i Damaskus under krystade förevändningar om salafisters deltagande i det väpnade upproret.

 

”Hur ni svek Syrien !

 Låt mig berätta hur ni svek Syrien. Ni svek henne då rörelsen för demokratiska förändringar ännu var fredlig. Ni lät Assad våldta henne och döda hennes barn. Ni vände hennes barn ryggen när de skyndade till hennes hjälp medan ni låtsades inget veta. Ni yttrade ord av sympati och uppmuntran, sände några filtar och tält till folket som var oskyddade mot inte bara vädrets makter utan också mot granater och Mig-plan. Ni band hennes öde till en geostrategisk agenda som ligger utanför hennes kontroll och intressen. Ni lät hennes legitima aspirationer och hennes så mänskliga och humanitära behov hamna sist på en lång lista av objektiv. Vad väntar ni er nu av henne? Ska ni säga att hon har fel i att hata er? Ska ni ställa henne till ansvar om hon faller samman? Tror ni verkligen att hon bryr sig längre?”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,