.

Pål Hollender skjuten.

En märklig människa som alltid söker sensationer.

Jag avstår ifrån en recension. Vet helt enkelt för lite.

Men under hösten kommer de rödgrönas förhållningssätt till vårt krig i Afghanistan att prövas.

Gemensamt har de gjort en analys där mutkolven Karzai och USA/Sverige är i färd med att vinna kriget.

Lars Ohly vill satsa på hans korrupta polis. Det låter bättre än att satsa på hans militär.

Men i sak har de sagt sig vara överens. Vi ska kriga/döda något eller några år till. Stärka Karzai`s statsapparat.

Nu är sanningen en annan. Nedan lägger jag ut en del grafiska bilder från FN. Även i norra Afghanistan, där vi dödar,  vittrar regimen. De mest aktuella siffrorna är inte tillgängliga. Men enligt BBC lär de stärka tendensen. ISAF/NATO är i färd med att förlora sitt krig.

I höst kommer också ett lackmustest för de rödgröna. Ska de överlåta oppositionen till sverigedemokraterna? Carl Bildt har bjudit in Mona Sahlin till en ”förnuftig uppgörelse”.

Eller ska den nysvenska militarismen. Den strid under NATO:s fanor, som det var tyst om i valrörelsen. Nu,  snart ”uppe på bordet”, som det heter, i en spektakulär omröstning i riksdagen, ska den omhuldas eller begravas? Vår monark, Carl Gustav, lyckades i ett jubileumstal, få fram, att släkten Bernadotte, alltid garanterat fred, samtidigt som vi var i krig. Utan kommentarer. Men verkligheten, ”on the ground”,som Bush brukade säga, den är snart i fatt de rödgröna…

.

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Kabul, Pär Hollander, De rödgröna,
I pressen: DN1,VG1,

Obama i motvind.

.

De amerikanska fyllnadsvalen till Kongressens två kamrar närmar sig. På mindre än två år har Barack Obamas yes-we-can slagits i spillror och nu driver hans presidentskap kring som ett förlist skepp med knapp styrfart.

Till stora delar har han sig själv att skylla. De förhoppningar om förändring som tändes släcktes snabbt med brutna löften om Guantanamo, tortyr av ”illegala stridande” och upptrappningen av kriget i Afghanistan.

.

.

2012 kan karriären vara över.

Men den avgörande faktorn för det troliga nederlaget för Obamas demokrater i nästa veckas val är den ekonomiska krisens djupa effekter i det amerikanska samhället. Miljontals jobb har försvunnit i den amerikanska industrin på globaliseringens altare. Den så omtalade ”amerikanska medelklassen”, det vill säga arbetare med bra betalda jobb och trygga socialförsäkringar, har under det nya seklets ingång fått sina framtidsdrömmar krossade. Den ekonomiska krisen flåsar dem i nacken och miljoner bland dem upplever för första gången arbetslöshet och risken att bli fattig.

Det är inte frukterna av Obamas ekonomiska politik men det är han och hans demokrater som kommer att få stå för räkningen. Speciellt eftersom det var Obama som ställde upp med de hundratals miljarder som användes till att rädda storbankernas ägare samtidigt som han varit oförmögen och ovillig att satsa lika mycket på att rädda jobb och skapa jobb.

USAs statistiska centralbyrå, US Census Bureau, publicerade i dagarna sin årliga rapport över de amerikanska hushållens ekonomiska situation. Det är sannerligen ingen trevlig läsning för demokraterna så här en vecka innan nyvalen.

Rapporten visar att det nya seklets första årtionde förtjänar titeln – det förlorade decenniet. Det finns i stort sett inte en enda ljusglimt som byrån kan peka på. Fattigdomen har nått rekordnivåer och arbetslösheten gått upp snabbare än någonsin.

Census Bureau visar att för första gången på 30 år har den reala medianinkomsten för hushållen minskat. Toppen nåddes 1999 och sedan dess bar det av utför. Mellan 2008 och 2009 minskade till och med den nominella inkomsten, det vill säga inkomsten innan justering för inflationen. I tabellen nedan ser vi hur alla familjers realinkomster utvecklats sedan 1979.

.

Förklaring: Medianinkomsten är inkomsten i mitten av alla inkomster. Medianen är ett bättre mått än genosmnittet som alltid förhöjs av de extrema inkomsterna för 1% av inkomsttagarna. Se En tjänar mer än nittio

Tabellen anger inkomster omräknade till 2009 års dollarvärde.

Källa. Economic Policy Institutes analys av Census Bureau rapport.

Den övre linjen visar utvecklingen för familjer med vuxna i arbetsför ålder, 18-64 år. Vi kan också se att för första gången sedan 1979 föll realinkomsten mellan konjunkturcyklernas toppar. 1979-89 ökade den, likaså mellan 1989-2000. Men mellan toppen 2000 fram till toppen 2007 minskade den reala medianinkomsten från 52 301 dollar till 51 965. För hushåll med vuxna i arbetsför ålder var fallet ännu större. Från 60 746 dollar år 2000 till 55 821 år 2009. Det vill säga att medianfamiljens realinkomst är 4 925 dollar lägre i dag än 2000.

Samtidigt hoppade arbetslösheten i USA upp med 3,5 procent mellan 2008-2009, vilket är den snabbaste ökningen under ett år sedan mätningarna började 1948.  Bara under 2009 försvann 3,7 miljoner jobb och 1,1 miljoner fler fick nöja sig med deltidsarbete. För att återställa sysselsättningsgraden till den nivå som rådde innan finanskrisen måste det skapas många miljoner nya jobb. Just nu syns de inte ens vid horisonten.

När inkomsterna faller och arbetslösheten rusar i höjden följer naturligt nog att antalet verkligt fattiga i samhället ökar. Så skedde också. I tabellen nedan ser vi att antalet absolut fattiga ökade kraftigt under perioden 2000-2009. Tabellen visar de med inkomster under hälften av det officiella fattigdomsstrecket. I dagens USA anses den gränsen gå vid 10 977 dollar för en familj på fyra, eller strax under 80 000 kronor per år. Inte ens en ensamstående svensk pensionär med enbart grundpension plus bostadsbidrag ligger så lågt. Det innebär helt enkelt att miljontals familjer lever i absolut misär.

Andel av befolkningen under halva fattigdomsstrecket 1975-2009.

.

Vilket också byråns siffror visar. Antalet personer som ligger under fattigdomsstrecket har ökat med 3,7 miljoner personer mellan 2008-2009, vilket betyder att i dag lever nästan 44 miljoner i officiell fattigdom.

Det här den verkliga grunden till Barack Obamas kräftgång som president och just nu finns inget som visar att den ekonomiska situationen kommer att ändras väsentligt innan nästa presidentval 2012. Enda chansen för Obama att vinna ett andra mandat kommer då kanske att bero på vilken kandidat som Republikanerna ställer upp med. Vinner Tea Party-rörelsen över en majoritet bland de republikanska väljarna då kan Obama eventuellt hoppas på en framtid som president även efter 2012.

.

Media:GP1,DN1,SVD1,AB1,DN2,SVD2,

Bloggare: Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kris, Obama, Fattigdom

.

I trädgården virvlar höstlöv.

Samtidigt bänkar sig snart 20 sverigedemokrater i riksdagen.

I den borgerliga demokratins namn får de nu 300 miljoner kronor av våra skattepengar. I olika former av partibidrag.

De sverigedemokrater som fått plats i riksdagen får dessutom en lön på det tredubbla som du eller jag tjänar. Omkring 55 000/månaden. Dessutom anställer de tjugo ”sekreterare”. Alltså tjugo personer, med en lön på omkring 30 000/månaden.

Pengar som kommer att användas till rasistisk propaganda.

.

.

På ett nästan absurt sätt visar detta skröpligheten hos vår åldrande demokrati.

I runda siffror beviljar socialdemokrater och moderater varandra en miljard kronor. I bidrag. Självfallet hade de aldrig tänkt sig att de övergödda, fläskiga bidragen skulle hamna hos Jimmie Åkesson och hans gäng. Vi får se hur aptiten ser ut. ”Demokratiska fascister”?  Ett Svenskt Folkeparti? Där Björklunds gamla dammiga liberaler försvinner som höstlöven i vinden…

Men varför granskar inte media den demokrati som hamnat i ”bidragsberoende”?

Vi som strider mot strömmen är fattigare. Kanske”snåla”. Vi får inte heller del av moderaternas miljonärsstöd.

Men låt oss visa att att vi har många ben och klara strupar!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson,

I pressen:SVD1,SVD2,DN1,AB1,SDS1,GP1,GP2,SVD3,SVD4,DN2,GP3,SVD5,Expr1,

En lektion i lag och rättvisa.

.

I dagens New York Times finns en sedelärande historia som visar att  om man ska lära barn hur lag och rättvisa ska fungera då bör man inte misshandla dem och stjäla mitt framför näsan på dem.

USAID, amerikanska hjälporganisationen, spenderade 35 miljoner dollar på att organisera bland annat en dag med drakflygning på Nadar Kahnkullen i Kabul i syfte att propagera för det afghanska rättsväsendet.

.

Drakflygning på kung Nadar Kahns kulle i Kabul.

.

Fem hundra drakar skulle delas ut till barnen. Drakarna var målade med slagord om rättvisa och jämlikhet för kvinnorna. Under evenemanget skulle också kopior av den afghanska konstitutionen delas ut tillsammans med tecknade serier om lag och rättvisa.

-Vad gick fel, frågar sig NYT och svarar – allt utom vinden.

Barnen var kanske både bråkiga och ivriga över det uthärdliga. Men det borde kanske de godhjärtade hjälparbetarna förutsett. Men det var inte barnens uppspelthet som förstörde dagen.

Det var i stället polisen som gav en läxa i samhällskunskap till de små. I stället för att hjälpa USAID att fördela drakarna och de tecknade serierna till barnen jagade polisen dem med batonger och spön. Polisen tyckte att de vackra drakarna passade bättre till sina egna och släkt och vänners barn. Så merparten av drakarna lastades upp på polisens bilar och försvann från drakflygarnas kulle i Kabul.

.

Något har gått snett i deras utbildning. Eller…,?

-Det här var ingen fin förebild för lag och rättvisa, sa bedrövat en av organisatörerna.

-Kanske man måste ändra de här människornas natur, la han till och avslöjade att han själv inget lärt under sin tid i ett land ockuperat av hans egna landsmän.

.

Media; DN1,GP1,DN2,SVD1,SVD2,GP2,AB1,SVD3,DN3,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Afghanistan, Kabul, Drakflygning, USA, NYT, Polis, Barn, Rättvisa,

Nya strider väntar.

Efter framgången 23 september har de fackliga organisationerna i Frankrike beslutat om en ny massdemonstration nästa lördag och en den 12 oktober. Beslutsamheten över att sätta stopp för regeringens orättvisa pensionsreform växer i   hela samhället.

Våra kamrater i det Nya antikapitalistiska partiet NPA deltar i mobiliseringen på alla nivåer. Här under hittar du NPAs första uttalande efter succén 23 september. Här på bloggen kan du räkna med att hitta all information  vi har tillgång till efter nästa kraftmätning den 2 oktober. De franska arbetarnas kamp är vår kamp.

.

Långt upp i bergen skallar ropen på generalstrejk.

”Efter succén den 23 september:

Nu slår vi ännu hårdare.”

.

Strejkerna och demonstrationerna den 23 september var en stor succés trots regeringens lögner och dimridåer om deltagandet. Med tre miljoner demonstranter och protester i fler städer och samhällen än 7 september är rörelsen långt ifrån att mattas av. Det är ett ytterligare bevis på missnöjets omfattning, vidden av nejet till lagförslaget om pensionerna och misstron mot regeringen och speciellt arbetsministern Eric Woerth.

Tonläget i demonstrationerna visade på en ännu större kampvilja än 7 september och frågan om uppföljningen av kampen ställs av många. Stormöten är planlagda, bland annat i den kemiska industrin. Fredag morgon 24 september stoppades skiftbytet vid flera anläggningar.

De nationella fackförbundsledningarna beslutade i dag 24 september att kalla till en ny protestdag lördag den 2 oktober för att de i strejk och majoriteten av befolkningen som stöder motståndet ska kunna protestera gemensamt. Fackförbunden kallar också till nya strejker och demonstrationer den 12 oktober.

Vi önskar för vår del att uppmaningen till mobilisering vore mer radikal vad gäller en obegränsad strejk. Men vi manar naturligtvis till kraftiga mobiliseringar som svar på de fackliga organisationernas appell för att visa att rörelsen inte försvagas utan tvärtom fördjupas och gör framsteg. Om utvidgade strejker blir en realitet på ett stort antal platser där det är möjligt stärks kampläget ytterligare och speciellt om blockader organiseras överallt.

Regeringen låtsas att det regnar men vi har redan sett regeringar med samma attityd tvingas kapitulera på kort tid. Det var fallet i december 1995 i kampen mot Juppes plan(pensionsreform m.anm) och 2006 mot premiärminister Villepins lag om korttidskontrakt för ungdomar som redab hade antagits av parlamentet.

Pensionsreformen är inte en avslutad affär. Vi kan ännu segra. Det syns sprickor i högerfronten. Parlamentsledamöter tänker i första hand på att bli omvalda och dessa människor vet vad som väntar nästa val om situationen inte ändras. Motståndet har reserver på lager – alla de som är mot regeringens politik och som inte ännu gett sig ut på gatan. I gårdagens demonstration deltog många unga. De kan bli fler.

Tvärtemot vad Eric Woerth säger är regeringens försvar av lagförslaget mindre effektivt än oppositionens kritik. Alltfler förstår att bakom pratet att rädda det skattefinansierade pensionssystemet finns en vilja att ta död på det. De arbetande ska tvingas köpa privata försäkringar och andelar i pensionsfonder.

Ingen har lust att dö på jobbet. Det finns pengar till att bevara pensionen vid 60 års ålder utan att öka antalet arbetade år och också för att återgå till situationen innan 1993 med 37,5 arbetsår för att få full pension i både det privata och det offentliga. Det räcker att avsätta de 3 procent av BNP som pensionsutredningen föreslår. Det är inte precis en kommission som infiltrerats av farliga ”vänsteraktivister”.

Det handlar om att fördela rikedomarna. Vi ska ta från profiterna för att vi ska kunna njuta av ålderdomen. Mindre pengar till Sarkozys vänner i samhällstoppen och till CAC40 (Parisbörsen, m.anm.) ger mer pengar till pensioner, sociala bidrag och våra löner.

Vi ger inte upp. Fortsätt att slå allt hårdare.

.

Media:SVD1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Strejker, NPA, Pensioner

.

.

Här bor drottningens alla bryllingar och skyddslingar.

Gratis och med ett liv i överflöd.

.

Samtidigt som högerregeringen i Storbritannien riktar in sig för det största dråpslaget mot landets sociala välfärd sedan 1930-talet, avslöjar nu den brittiska tidningen Independent att drottningen 2004, försökte att sno åt sig 600 miljoner kronor från en fond med statliga pengar öronmärkta för uppvärmning åt fattiga familjer, utsatta bostadsområden, nerslitna sjukhus mm.

Bakgrunden är tidningens tre års långa kamp för att få tillgång till de papper som visar hur drottningen och hennes hov använder de 2 miljarder kronor/år som skattebetalarna får punga ut med.

Elisabeth II klagade över sina astronomiska kostnader för att värma alla kalla slott och tinnar där hennes bryllingar och drösar av skyddslingar bor gratis och lever i överdåd.

Nu fick hovet till sist nej – efter tvekan – från regeringen Blair. Det hela skulle bli för pinsamt om en sådan transferering blev offentlig. En drottning, huvudstupa ner i syltburken, det skulle inte se vackert ut. Inte minst därför att hon personligen har en egen förmögenhet som gör henne till en av Storbritanniens rikaste personer.

Independent driver nu en kampanj för att hovstatens samtliga utgifter ska redovisas offentligt.

Dags för Expressen att stampa i gång? Efter drevet mot Mona. Varför inte mosa Silvia och Gustav?

I Sverige är det ju faktiskt så illa att regeringen Reinfeldt anser att det både är anständigt och lagligt att muta familjen Bernadotte…

När alla nu vänder på varenda sten – i röset av valresultat – för att se varför regeringen vann fortsatt fötroende. Då finns det en som ännu ingen lyft på. Kronprinsessans bröllop i juni!

Det var under den månaden av rojalistisk yra, svensk konservatism och militarism, som opinionsinstitutens alla kurvor vände. I maj/juni ryckte den borgerliga alliansen förbi de rödgröna!

.

.

Drottningen på ridtur med Ronald Reagan.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, monarki, drottning Silvie, Elisabeth 11,
I pressen: SVD1,SVD2,

Motståndet står i ett vägskäl.

.

I går visade franska arbetare att de inte gett upp kampen mot Sarkozys försämring av pensionerna. Minst lika många demonstranter som den 7 september, säger både de fackliga organisatörerna och polisen.

Närmare tre miljoner deltog i 232 demonstrationer i lika många städer och större samhällen. Närmare 300 000 tusen i Paris, 200 000 i Marseille, 120 000 i Toulouse, lika många i Bordeaux, 80 000 i Nantes och så vidare ner till 2 000 i alpsamhället Digne.

.

I Paris protesterade närmare 300 000 mot Sarkozys ”reform”.

.

Så här ser läget i mobiliseringen just nu. Nationalförsamlingen har redan röstat igenom regeringens ”reform”. Men den kan inte bli lag innan Senaten gjort samma sak den 5 oktober. Därför har de fackliga organisationerna rätt när de säger att allt ännu är möjligt – om mobiliseringen fortsätter.

De opinionsundersökningar som gjorts visar att det finns ett massivt folkligt stöd för kampen mot attacken på pensionerna. I förrgår visade Viavoice att 63 procent står på demonstranternas och sida medan bara 29 procent stöder regeringen. Ett starkt varningstecken för regeringen är att hela 80 procent i gruppen 18-24 år stöder kampen. Redan i går var det betydligt fler skolungdomar och studenter som deltog i demostrationerna än den 7 september.

Viavoice undersökning visar också att det råder en upprorisk stämning på många arbetsplatser och bland de som känner sig hotade av inte bara pensionsreformen utan hela den ekonomiska och sociala krisen i landet. Inte mindre än 45 procent sa sig vara ”upproriska”(révoltées) medan 18 procent sa sig ha förtroende inför dagens ekonomiska och sociala situation.

.

Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon, de grönas Cécile Duflot och Socialistpartiets chef Martin Aubry demonstrerade tillsammans.

.

De fackliga och organisationerna och vänstern har alltså ett gynnsamt läge för att slå tillbaka regeringens reform. –Det är inte för sent, säger exempelvis CGTs ledare Bernard Thibaut. Men motståndet står ändå inför ett vägval. Regeringen säger att den helt enkelt struntar i vad som sker på gatan och räknar med att avsluta och anta reformen den 5 oktober i Senaten.

De fackliga organisationerna visar upp klara skillnader i bedömningen av ur kampen ska föras vidare. CFDT vill i princip förhandla med regeringen om hur den liggande reformen ska kunna göras acceptabel för arbetarna. CGT, FO och Solidaire säger att regeringen ska dra tillbaka reformen och glömma bort den.

Oavsett detta är samtliga fackföreningar överens om att mobiliseringen måste och kan fortsätta. Redan i dag möts de för att fatta beslut om vad som ska följa. CFDT vill organisera en ny jättedemonstration lördagen 2 oktober för att alla arbetande ska kunna delta. CFDT menar att det är svårt att begära av de arbetande att förlora ännu en dagsinkomst. CGT och FO har hittills drivit strejklinjen. Men i går gav CGT intrycket av att de ansluter sig till idén om nya demonstrationer 2 oktober.

.

CFDTs François Chérèque och CGTs Bernard Thibault sida vid sida men med skilda strategier.

.

Den fråga de inte ställer är vad de ska göra om Senaten trots alla protester antar lagen. Hur ska då kampen fortsätta? För Socialistpartiet, som har stort inflytande i CFDT, är svaret entydigt. Samla era krafter till presidentvalet 2012. Partiet manade sina anhängare att demonstrera i går men i grunden är partiledningen överens med Sarkozy att pensionerna ska reformeras. PS säger att de är emot höjningen av pensionsåldern från 65 till 67 år. Men de är överens med regeringen om den värsta aspekten av reformen, nämligen att man måste betala till sin pension under 41 år (upp från 39) för att få ut full pension. För ett stort antal av dagens unga människor är det en matematisk omöjlighet då studierna ofta pågår till långt efter tjugiostrecket.

Men för de som inte vill vänta till 2012 återstår frågan vad som kan göras nu för att tvinga den skakade regeringen till reträtt?

-Det är pensionsfrågan som står i centrum för kampen. Den bestämmer styrkeförhållandena för den närmaste framtiden därför att frågan berör alla löntagare, alla ungdomar och därför att den handlar om ett central och avgörande socialt problem – en omfördelning av rikedomarna, säger NPAs talesman François Grond.

-Många till vänster utropar, med gallupsiffror i handen, en seger 2012. Vi delar inte den synen på situationen. En kraftmätning vinns eller förloras och styrkeförhållandet 2012 avgörs här och nu, fortsätter François Grond.

.

Facket Solidaires kräver generalstrejk.

.

-Antalet demonstranter visar att slaget inte är över, säger fackföreningen Solidaires ledare Annik Coupé som är för en obegränsad strejk tills regeringen viker ned sig.

-Republikens president och parlamentets ledamöter måste ta i beräkning den omfattande förbittring som en lag inspirerad uteslutande av Medef (arbetsgivarföreningen) orsakar, säger å sin sida CGTs Bernard Thibault och varnar regeringen för att den håller på att provocera fram en ”djup social kris” om den inte går med på seriösa förhandlingar.

Det är det vägval som landets arbetare och studerande står inför. Acceptera reformen och ställa in siktet på presidentvalet 2012 eller utvidga dagens kamp till en frontalkrock med regeringen med målet att få den att vika ner sig eller avgå.

.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,

Bloggare;

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Strejk, Pensioner, NPA

Millenniemålet tusen år borta.

.

I dagarna har 140 statschefer pratat fattigdom i New York. FN kallade samman till krismöte om Millennieprogrammet som antogs år 2000 med pompa och ståt. Målet då sattes till att halvera fattigdomen och svälten i världen innan 2015. Nu tio år senare visar det sig att målet är nästan lika avlägset som för tio år sedan.

Många av oss minns ännu de stiliga talen, de högtidliga sammankomsterna och de ståtliga mål som 147 statschefer antog inför det nya årtusendet. Åtta målsättningar antogs av de församlade. I dag kan vi konstatera att bara ett av de åtta målen ligger inom räckhåll till 2015, åtminstone på pappret.

.

FN såg ljust på framtiden.

.

Den viktigaste och första målsättningen var att med utvecklingsstöd halvera fattigdomen och svälten i världen. Gränsen för fattigdom sattes till 1,25 amerikanska dollar per dag. I sig är definitionen av vem som lever i fattigdom ett mycket grovt mått. FN räknar visserligen om 1,25 dollar till jämförbar köpkraft i olika länder, men det är ändå ett grovt mått som täcker enorma skillnader i den fattiges liv. Exempelvis är det inte samma sak för en ensamstående i en storstadsslum att leva på 1,25 dollar som för en person i en storfamilj på landsbygden. Men ändå kan man acceptera FNs definition för att göra jämförelser över tiden. Det är trenderna som är viktiga inte det exakta beloppet i kronor och ören.

En bakgrund till Millenniemålet var att två decennier av IMFs och Världsbankens ”strukturanpassningspolitik” hade gått i väggen. Anpassningen var inget annat än de fattiga ländernas anpassning till världsmarknadens diktat om öppna gränser och agroindustrins tillgång till de fattiga ländernas marknader. Resultatet av politiken var katastrofalt för de fattiga ländernas jordbruk, speciellt för de småskaliga familjejordbruken. Billiga importvaror slog ut det lokala jordbrukets produkter och miljontals utblottade småbrukare drevs in till megapolernas slum.

Samtidigt knöt det internationella kapitalet allt starkare band med den lokala starkt korrupta eliten i de fattiga länderna, framför allt i Afrika där tillgång till kontinentens naturrikedomar lockade starkt. I utbyte kan lokala politiker och affärsmän nära sig på kommissioner och mutor från det utländska kapitalet. Att det inte handlar om småpengar syns på de belopp som lämnar kontinenten för att hamna på privata konton i London, Zurich och Wall Street. Bara från Nigeria lämnade i genomsnitt 17 miljarder dollar landet varje år 1999-2008. Från Angola försvann 2,4 miljarder per år under samma period. Tillsammans ”investerade” Afrika över 30 miljarder per år i utlandet under perioden. Vi talar här om mer pengar än den ”hjälp” som kontinenten får från utlandet.

.

Den rika eliten placerar sina pengar i finanscentra och skatteparadis.

.

Hur har det då gått med Millennieprogrammets första målsättning, att halvera fattigdomen och svälten innan 2015? FN säger att fattigdomen i utvecklingsländerna minskat från 46 procent av befolkningen 1990 till 27 procent år 2005. Men efter 2005 har det på nytt gått åt fel håll. Enligt FN har finanskrisen kastat 64 miljoner människor på nytt ner i den fattigdom de just lyckats lämna bakom sig. Man måste också se bakom statistiken för att se sanningen. Nästan hela den förbättring FN talar om beror på att flera hundra miljoner människor i Kina har lämnat svält och direkt misär bakom sig. Det är en förändring till det bättre som FNs millennieprogram inte kan sätta upp på sin meritlista. Det är omvandlingen av Kina till världens verkstad som helt ligger bakom. Där programmet borde ha gett resultat lyser de helt med sin frånvaro. I södra Afrika är situationen värre än 2000. Enligt FAO (Food and Agriculture Organisation) svalt 1,02 miljarder människor 2009. Det är ett absolut maximum någonsin uppmätt. Så mycket för de stolta målsättningarna från 2000.

Med tanke på att priset på säd och andra basvaror just nu rusar i höjden på grund av krisen och skördekatastrofer är det tyvärr troligt att rekordet från 2009 kommer att slås redan i år. FAO räknar också med att produktiviteten i jordbruket kommer att minska med 9-21 procent fram till 2050 på grund av klimatförändringarna.

Andra millenniemålet var att alla barn ska gå i skolan. Vissa farmgångar har uppnåtts i vissa länder. Men Unicef säger att det är minst 100 miljoner barn som inte får gå i skolan och att chansen att det ska avhjälpas till 2015 är noll.

Tredje målet är jämlikhet mellan män och kvinnor. Det är ett mål som bara finns på pappret det är skrivet. Inte ens i världens industriländer råder jämlikhet mellan könen. I fattiga länder är det luftslott.

.

Fjärde målet var att minska barndödligheten.

.

Fjärde målet är att minska barnadödligheten med två tredjedelar. Bland barn under fem år är dödligheten i dag lägre än för 20 eller 30 år sedan. Men den är fortfarande för hög. Inte så där i allmänhet utan därför att 43 procent av alla barn som dör i fattiga länder drabbas av sjukdomar mot vilka det finns effektiva läkemedel. Det gäller malaria, diarréer, lunginflammation och det mer svårbehandlade HIV. Sett till de små summor som behövs är det därför en enorm skandal att över 8 miljoner barn dör innan fem års ålder.

Femte målet är att minska barnsängsdödligheten med tre fjärdedelar innan 2015. Här liksom med barndödligheten har det skett förbättringar. Men takten i förbättringen är ändå långt ifrån den som behövs för att målet för 2015 ska uppnås. Det är fortfarande enligt FN mer än tusen kvinnor som dör varje dag i komplikationer under födandet. Av dem bor 99 procent i fattiga länder. Investeringarna i mödravårdscentraler ligger långt under vad som krävs. Samma sak här. Det är relativt små summor som krävs. Men var är profiten?, frågar sig de som villigt skänker bort hundratals miljarder till privata banker.

Det sjätte målet är att helt utrota malaria och HIV. FN säger i sin rapport att stora framsteg gjorts på den här punkten. Men samtidigt kan vi konstatera att av 15 miljoner HIV-smittade i fattiga länder är det fortfarande 10 miljoner som helt saknar bromsmediciner eller annan behandling. Framsteg? Tål att diskutera efter 10 års arbete. Däremot verkar kampen mot malaria ge det resultat som man hoppats. Men det vore ju skam annars eftersom det krävs extremt små summor för att skydda befolkningen mot sjukdomen och att utrota den smittbärande myggan.

.

Det kostar småpengar att stoppa malarian.

.

Sjunde och åttonde målen var vaga utfästelser om att skapa en ”hållbar utveckling” i de fattiga länderna och en bättre internationell samordning av hjälpen till de fattiga länderna. Sett till hur det gått med de sex första målen faller det av sig själv att de två sista slirar på plats eller till och med backar. År 2005 lovade på nytt olika statschefer att hjälpen till de fattiga skulle ökas till 0,7 procent av BNP. Fem år senare är den knappa 0,31 procent i snitt för OECD. Det är kris, det är svårt att hitta pengar, regeringarna håller hårt i börsen. Ursäkterna är många. Men vi har de senaste två åren sett att det finns massor av pengar när den politiska viljan finns. Bush, Obama, Sarkozy och andra statschefer hittar hundratals miljarder dollar i en handvändning när bankirerna knackar på dörren.

De mål som sattes upp år 2000 var inga luftslott. De hade redan kunnat vara uppfyllda i dag och de 140 församlade statscheferna i New York hade kunnat avsluta sitt möte i går den 22 september 2010 med hyllningstal till den internationella solidariteten och det gemensamma arbetet för att befria hela mänskligheten från svält och djup misär.

I stället avslutades mötet med de vanliga tomma fraserna och falskt klingande löftena om krafttag mot fattigdomen. Men vi kan tyvärr redan nu säga att Millenniemålen inte kommer att uppfyllas och att löftena kommer att brytas. Den internationella situationen går mot en allt hårdare konkurrens mellan de ”stora” om råvaror, jordbruksmark och varumarknader. I den konkurrensen kommer allt fler att slås till marken och krossas under de starkas hälar.

.

Den stora majoriteten fattiga är småbrukare.

För att de fattiga i Afrika, Latinamerika och Asien ska kunna häva sig upp ur sin misär är det deras eget jordbruk som ska ställas i centrum. Åttio procent av alla svältande i världen är småbrukare. De behöver hjälp med småskaliga investeringar, transporter till lokala marknader, giftfritt gödsel och lån utan ockerräntor. Utvecklingen går i motsatta riktningen. I länderna i södra Afrika går bara 4 procent av budgeten till jordbruket och av hjälpen från utlandet är det bara 3,8 procent som går till jordbruket jämfört med 17 procent 1980.

Världshandelsorganisationen, WTO, Världsbanken och IMF driver fortfarande på de fattiga länderna, med morot och piska, för att de ska öppna upp sina marknader för världsmarknaden och satsa på att ”exportera sig ur fattigdomen”. Receptet har redan visat sig dödligt för de flesta länderna i Afrika och Latinamerika liksom för många i Asien.

Utlandshjälpen blir bara lite balsam på såren. De starka misshandlar de fattiga i världen med basebollträd och Millennieprogrammet skyndar till för att lindra smärtorna och plåstra om skadorna.

I New York gav i går statscheferna med en hand vad de i morgon kommer att ta tillbaka med den andra handen. Milleniemålet ligger tusen år borta om världens fattiga lägger sitt hopp till 140 statschefer som klingade glas i går.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,DN4,AB1,

Bloggare: Biology&Politics,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Millenniemål, New York, Obama, Sarkozy, Afrika, IMF, WTO, FN

.

Berättelser om ”Herrskap” och ”Tjänstefolk” har alltid fascinerat.

Det kan vara ursinnig erotik som i August Strindbergs Fröken Julie. Där betjänten Jean, en underdog med djurisk sexualitet, under en midsommarnatt kan erövra grevens plats. Ett klasskrig fyllt med ångest och åtrå.

.

.

Erotiskt ursinne. Med åtrå och ångest.

Eller en mer sexuell ömsesidighet.

.

.

I TV-sketchen Grevinnan och betjänten ser vi en mer dement och åldrig, humorfylld sexuell ömsesidighet, där klasskillnaderna mellan Miss Sophie och betjänten James efterhand, mellan klingande glas, försvinner i en snubblande, komisk charad…

Men även i politiken finns det många berättelser när Herrskapet försöker få ut nytta av lite ömsesidighet med sitt Tjänstefolk.

När greve Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus och skivmakaren Bert Karlsson skapade Ny Demokrati såg vi ett sådant möte. Bägge hade de för en kort tid både nytta och nöje av varandra. Sedan föll de. Var och en på sitt sätt.

.

.

Med Tista slott som herresäte är det inte lätt

att på egen hand slå mot överheten…

.

Ian har sina ”anor” eller ”härkomst” ( i dag säger man invandrarbakgrund ) i ”en ätt”  från Estland. En baltisk krigarfamilj vilken i karriären som korsfarare i österled tog sitt ett tyskt namn. Den svenska ”grenen på familjeträdet” adlades sedan av Johan III. Med Tista slott som sitt herresäte kunde nu den sentida ättlingen Ian inte på egen hand bilda ett högerpopulistiskt, invandrarfientligt parti med strålkastarna riktade ”mot etablissemanget”. Ett parti ”för vanligt folk” som skulle slå vilt mot makthavarna. politikerna, fackföreningarna, byråkraterna, bidragstagarna – och invandrarna. Han behövde den korvätande, slagfärdiga och bredkäftade skivbolagskungen och direktören för Skara Sommarland, Bert Karlsson, för att lyckas med sitt projekt.

.

.

Men man kan låtsas att man är ”vanligt folk”

och tillsammans dansa en sommar.

.

.

”Old warriors never die”…

Bert i Svenska Dagbladet 15 år senare

.

Bert Karlsson. En modern Jean. Med Skara sommarland, dansbandsmusik och allt tingeltangel på köpet. En betjänt som kunde prata om rädslan för invandrare så att vanligt folk förstod.

Ian och Bert. Tillsammans dansade de en sommar. Med sina galoscher och ölbackar. Sedan blev det polka i galopp med Ny Demokrati i riksdagen 1991 -94. När väljarna sedan upptäckte ”alla stolpskott” i partiet, som greven lite snopet sa, föll korthuset samman.

Våren 1998 försökte Ian sig på ett eget partibygge, ”Det nya partiet”. Mer blåblodigt. Utan ”populasen”. Självklart blev det ett fullständigt fiasko med bara 25 000 röster i riksdagsvalet. Greven skyllde på massmedia. Men naturligtvis var det Bert som saknades. En aristokrat utan en plebej ger inga röster.

På ålderns höst träder nu slottsherren på Tista fram i media och välsignar sin nye betjänt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Till Dagens Nyheter och i långa inslag för SVT Aktuellt och i TV:s lättsamma frukost-TV berättar han för alla att Jimmie Åkesson är en ”en skarp, trevlig och duktig svärmorsdröm”. Sverigedemokraten Åkesson, får trots eller tack vare sitt sonnamn, Riddarhusets välsignelse…

Wachtmeisters egen agenda är egentligen hatet mot moderniteten, demokratin, arbetarrörelsen – och alla nya invandrare. Helst skulle nog bara människor med namn i adelskalendern ha rösträtt. Det är därför han älskar Berlusconi, en man som ”förstår sig på det italienska folket, och gärna skulle se sig själv som Sveriges ”Silvio”.

.

.

”Verklighetens folk” på galej…”

.

Mellan sina förhållanden med Bert och Jimmie regisserade Wachtmeister dessutom en föga uppmärksammad mellanakt. Där han själv hade rollen som kristdemokrat. Först vigde den folkliga prästen Alf Svensson greven med hans nya slottsfru Lil Wachtmeister. Sedan tackade Ian genom att ordna en flott middag på Riddarhuset som support till Alfs krysskampanj i EU – valet. Näringslivets Ebba Lindsö var där liksom stjärnadvokaten Per Althin och Mats Odell. Den senare förmodligen som representant för ”verklighetens folk”. Det nutida namnet för ”vanligt folk”. I valrörelsen dansade sedan Ian och Alf schottis ”för att roa folket”…

Tidningarna berättade också om ett litet snedsprång från ”den rätta vägen”. Ian var på väg att bilda ett nytt parti med deckarförfattaren Leif G W Persson…

Men valet föll alltså till sist på Jimmie…

Vi har sett Julie och Jean. Miss Sophie och James. Ian och Bert.

Så Ian och Alf.

Till sist går då ridån ner – eller upp.

Med Ian och Jimmie…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Ian Wachtmeister, Bert Karlsson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,Expr1,GP1,GP2,SVD4,DN1,DN2,GP3,GP4,AB1,AB2,Expr2,SDS1,Expr3,SDS2,AB3,SVD5,DN3,DN4,

AB4,GP5,GP6,Expr4,SVD6,TrA1,

När krubban är tom

bits hästarna…

.

Så fick vi de första härliga stormbyarna av det motstånd som ska vina och piska över Sverigedemokraterna. I Malmö, Göteborg och i Stockholm samlades långt över tiotusen människor i  spontana protester mot Sverigedemokraterna. Vänstern på ytterkanten var med men initiativet kom från ungdomar. I Göteborg var det tre unga tjejer som lyckades med det som inte Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Wanja Lundby Wedin – eller för den delen Lars Ohly – försökt sig på i hela valrörelsen

.

Från Göteborgs-Posten

.

”Vi är privatpersoner som kände att vi var tvungna att göra något. Vi la upp Facebook-sidan”, sa Isabella Andersson till GP.

”Med sorg i hjärtat anordnas begravning för Göteborg och Sverige, ett land som numera accepterar rasism. Låt oss visa vår kollektiva sorg över årets valresultat. Vi tågar i tystnad svartklädda från Götaplatsen, klockan 18:00. Vi tågar till Järntorget via Vasagatan – Hagakyrkan”.

Isabella Andersson är en av tre initiativtagare.

Trots ihärdigt, nästan dagslångt ösregn, fylldes demonstrationen hela tiden på med människor. Vid 19-tiden sa polis till TT att det nu rörde sig om 5 000 personer. Sak samma i huvudstaden där Sergels Torg packades med människor. I Malmö  samlades snabbt 2 000 demonstranter.

– Det känns som man begraver Sverige men vi begraver SD och nazisterna i stället. Egentligen skulle vi haft en tyst minut här, men nu ska vi stället ha den minst tysta minut man kan tänka sig, sade Isabella Andersson.

Hon möttes av vrål och stamp och någon satte eld på en SD-affisch.

.

Det handlar inte om att debattera med

Sverigedemokraternas skränande inre krets,

det handlar om att vinna över många av partiets

mer än 330  000 väljare.

.

Protesterna var befriande efter en dag med många suckar och uppgivenhet. När socialdemokraterna slickar sina sår och tillsätter ännu en krisgrupp stormar upprörda människor ut på gatorna. Lite parodiskt var det att våra etablerade partier, statsvetare av alla de sorter och politiska kommentatorer samtidigt – i flera timmar – diskuterade i SVT hur man ska bemöta eller bekämpa SD. De spontana första eruptionerna av motstånd ute i landet visade Aktuellt bara under några sekunder…

Här sätter några unga tjejer helt på egen hand – utan spinndoktorer eller dyra reklamfilmer i TV – i gång något som den rödgröna oppositionen misslyckats med under hela valrörelsen. För att inte tala om LO som slängt ut spanska ryttare i vägen för alla försök till protester under de år som gått.

.

Från Expressen

.

Avskyn mot SD mår säkert bäst av att också handfast rikta in sig mot de sakförhållanden som fått över 300 000 väljare att rösta på SD. Så här skrev vi på vår blogg under upptakten till årets val:

”När krubban är tom bits hästarna” heter det i ett gammalt klokt talesätt. Grunden för sverigedemokraternas framgång är kort och gott den höga arbetslösheten och alla besparingar på a-kassor och våra socialförsäkringssystem. Inget av de regeringsalternativ som står till buds har ett program för att sätta yxan till rötterna på det ekonomiska marknadssystem som alstrar denna sociala förslumning som samtidigt föder en allt större segregering. ”Krubban är tom” för många ”gamla svenskar” och ingenting blir då lättare än att bita ”de nya svenskarna”.

Segregering och rasism bekämpas inte med vare sig moralism  eller goda etiska och humanitära argument. Det räcker inte med att vara ”upprörd”. Vad som krävs är ett rödgrönt regeringsalternativ, i tjänst hos löntagarna och med ett politiskt program som sätter hela Sverige i arbete. En allians mellan alla arbetare och tjänstemän, oavsett etnicitet eller kön, som vågar ha en vision där vi tillsammans bekämpar nyliberalism och kapitalism.

.

Från Dagens Nyheter

.

Kan byarna bli till en enveten storm. Kan vi börja resa stommen till det politiska program som sätter hela Sverige i arbete – och samtidigt löser övergången till fossilfria transport- och energisystem – och kan vi på ett konkret sätt få ut dessa politiska svar bland de många människorna, inte minst ungdomar utan både jobb och bostad – då kan Sverigedemokraterna besegras – och begravas för gott! Det handlar inte om att sätta dit Jimmie Åkesson i en debatt utan att vinna över hans väljare. Att visa att rädslan för arbetslöshet eller fortsatt sänkta sjukpensioner, rädslan för att ”andra ska ta det som är vårt”, att denna rädsla kan övervinnas i en gemensam kamp för att också för gott begrava vårt klassamhälle. Ett program för ett samhälle där vi alla – oavsett var vi är födda – kan leva värdiga liv.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,Expr1,GP1,GP2,GP3,SDS1,SVD7,AB3,VG1,GP4,SDS2,SVD7,

AB4,AB5,AB6,SVD8,SVD9,DN6,DN7,SDS3,GP5,GP6,SVD10,Expr2,GP7,SVD11,SVD12,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,UppkäftigaUppsala,Motvallsbloggen,Teckentydaren,Biology&Politics,