Vinner vänstern i det grekiska valet?

Publicerat av
5

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Verkade utan att synas” – även när det gällde välfärden

Publicerat av
1

Inte blir vi förvånade. Från vårt majestät över thatcherinnan Lööf till hans excellens statsminister Löfvén. Alla hyllar de unisont den bortgångne Peter Wallenberg. ”Han verkade utan att synas” och hade en enorm betydelse för svenskt näringsliv, blir deras gemensamma eftermäle om den döde.

Utan att vara det minsta vanvördig borde det väl ändå sägas att han också verkade, ”utan att synas”, för att efter förmåga bidra till att demontera den svenska välfärden samt att försvaga svensk fackföreningsrörelse.

Mest av allt verkade han ändå till sist för sin familj. Med ett resultat som syns ganska rejält. Riktigt sticker ut. Inte minst för alla som arbetat i något av hans många företag. Med den tystlåtne, nu avlidne Peter Wallenberg vid rodret ökade finansfamiljens tillgångar med den nätta summan av åttiotusen miljoner kronor, alltså 80 miljarder.

Kungligheter och politiker brukar tävla om att säga vem som flest gånger på en minut  kan säga vad som är ”Bra för Sverige” när de framför sina budskap. Varje gång du hör detta infantila mantra, tolka det då som vad som är ”Bra för Wallenberg”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nu är det många som inte vill vara ”Charlie”…

Publicerat av
18

Både i radikala liberala kretsar och bland en del människor som uppfattar sig som vänster har det blivit populärt att inte vara ”Charlie”. Satiren i tidningen Charlie Hebdo sägs ha kantrat och slagit över i islamofobi. ”Yttrandefrihet är bra, men den ska inte missbrukas. Gränser ska dras. Vi ska inte förödmjuka varandra utan i stället ha en fin samtalston. Vi måste ha en återhållsam självcensur”. Ungefär så går tonerna.

I går visade IS upp bilder som visar hur dess krigare i den syriska staden Nineve i veckan avrättar två män genom att kasta ut dem från ett högt torn. Männen hade dömts för homosexualitet eller sodomi.

Nu är jag ingen konnässör på området. Jag har ingen sammanhängande översikt av vad tidningen publicerat. Ingen av de teckningar jag har sett har i och för sig gjort mig särskilt upprörd.

Men, dels är jag själv som person hårdfjällad i sammanhanget, jag är alltsedan barnsben van vid ”rabulism” inom konst, musik, litteratur och politik. Som många andra i vår kulturmiljö är jag uppvuxen i en kritisk, mycket sekulär miljö. Min uppfattning är i sammanhanget alltså mycket subjektiv. Dels berättar en del förnuftiga människor, som sett mer än vad jag har gjort av den galliska satiren, att de ogillat en hel del av det som skapats av Charlie Hebdos redaktion.

Här var det kristna i Zürich 1482 som brände två ”sodomiter” på bål.

Men, med detta i vågskålen kippar jag ändå efter andan inför hur många det är som gjort ett nummer av att häckla Charlie Hebdos avrättade medarbetare. Till och med innan dessa fått sin sista vila.

Jag tappar andan, eftersom jag räds dem som plötsligt vill dra gränser. I dag för vad som är tillbörligt, vi ska rätta oss efter ”det som går an”. I morgon blir det kanske tal om lagstiftning.

Själv är jag en svuren fiende till alla klerikala institutioner. Med några få undantag – som kväkarna – har världens olika trossystem, när de väl blivit institutioner, också blivit en del av en härskande, förtryckande statsmakt. Vi människor må söka tröst i olika religiösa övertygelser men eventuell religion är definitivt en privatsak. Var och en må leva med sina gudar, men kom inte med påbud om hur andra ska leva. Både lagstiftning och vardagsliv ska helt och hållet vara sekulär, den ska alltigenom vara jämlik och rättvis. Dess första budord, ristat i granit, ska givetvis vara: ”Påtvinga ingen annan någon Gud av något slag!”. Nej till identitetspolitik och särlagstiftning. En lokal majoritet ska inte kunna leva med andra regler för exempelvis familjerätten än de som gäller för majoritetssamhället. Om vi vill ska vi också kunna vara byfånar efter eget behag utan att störas av en häcklande mobb.

”Vad ska vi göra med våra pedofila biskopar? Gör film, som Polanski…”

Det sägs att vi inte ska rita karikatyrer av vare sig ”profeten” eller Jesus. Vad mer? Ska vi avstå från blasfemi eller hädelse? Eller andra kätterier? Får man rita en karikatyr av en påve? Av en ayatollah? Av en ärkebiskop? Av en rabbin? Av Dalai Lama? ”Om man visar bilder som religionen förbjuder är det inte religionen som utsätts för övergrepp, det är religionen som utsätter samhället för övergrepp. Bildförbud genomdrivet med våld, det är själva övergreppet”, skriver en av mina läsare. Bättre kan det inte uttryckas.

Ska kvinnorna ”tiga i församlingen”, alltså i offentligheten, som Paulus hävdade i Första Korinthierbrevet? Vidare, ska vi säga åt våra bögar att rusa tillbaka in i sina garderober? I de flesta stora trossystem ses homosexualitet, som straffbar, det sägs vara ”sodomi”, eller en handling som skändar skapelsen.

Ja, vad är det mer som kan få andra att ta illa upp. Får man skriva en roman om en kvinna som sliter sig loss från den patriarkaliska, religiösa miljö som fjättrar hennes liv? Var det verkligen rätt av Salman Rushdie att skriva sin ”Satansverserna”? Borde han inte ha redigerat om de delar där hundratals miljoner muslimer tyckte att han gav en provokativ och felaktig bild av deras profet? Eftersom han inte gjorde det, var det inte då rätt med fatwan om dödsstraff? Eller Carl Jonas Love Almqvist som på sin tid skrev romanen ”Det går an” där han ifrågasatte äktenskapet. Var det inte egentligen en patriotisk och bra sak att driva honom i landsflykt?

Symboliskt bränns här Salman Ruschdie på bål

Ja, frågorna hopar sig inför alla gränsdragningar som måste göras. För att inte tala om alla dem som kan komma sedan om vi börjar med denna självvalda censur.

Tro inte heller att denna konservatism, denna reaktion, kravet på återhållsamhet, skulle stanna vid den religiösa sfären om denna får genomslag. Varför ska man få förödmjuka konungen? Är inte detta i grunden ett avskyvärt majestätsbrott? Eller statsministern? Ja, ve den som ritar en nidbild av kungen med hans kaffeflickor, eller framställer Göran Persson som en pösig godsägare! Tänk hur många som skulle ta illa vid sig av sådana grova överdrifter. Ja, är inte modernism inom litteratur, konst och musik överhuvudtaget något som gör att människor tar illa vid sig? Tänka sig, att måla kvinnor som både är nakna och ser ut som kuber…

Redan i mina juvenila år vände jag mig emot alla förtryckande auktoriteter. Mitt i 1960-talets väldiga vänstervåg fanns ett väldigt baksug där Josef Stalin och Mao Tse Tung dyrkades som ledare, vilka inte gick att ifrågasätta. Vi som var då var revolutionära marxister och därför vände oss emot både stalinism och maoism utsattes för en förföljelse som kan vara svår att förstå för den som inte var med.

Här gjorde den legendariske satirtecknar Lars Hillersberg ett självporträtt sedan han sparkats ut från FIB/Kulturfront anklagad för ”trotskism”.

När vi i egna tidningar, broschyrer och på möten, ifrågasatte den traditionella arbetarrörelsens historieskrivning och dåvarande praktik, jagades vi ibland bort från möten, demonstrationer och organisationer. Under de senare tjugofem år i livet som jag arbetade som facklig aktivist inom Metallarbetarförbundet mötte jag från ledande socialdemokrater samma krav på återhållsamhet, samma auktoritära syn på ”rörelsen” och kraven på hovsamhet inför dess forna och nutida patriarker.

När Charb, Charlie Hebdos chefredaktör och legendariske tecknare gick till sista vilan var det flera tusen personer som hyllade honom genom att sjunga med till tonerna av Internationalen och vid begravningen deltog partiledare från hela Frankrikes arbetarrörelse. Till skillnad från anglosaxiska vänsterröster (inklusive svenska) och media som anklagat Charb för islamofobi och rasism demonstrerades här att det inte går att svikta när det gäller försvaret av det fria ordet – och de fria bilderna. Man kan gilla eller ogilla Charlie Hebdos humor och satir, men det finns ingen grund för att dess tecknare skapat sitt eget öde, att de bäddat för avrättningarna genom sina bilder.

Låt oss i stället vara vaksamma mot dem som försöker få alla oss andra att sjunga i samma lågmälda kör. Man ska ha rätt att ibland sjunga både falskt och högt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Svämmas Europa över av syriska flyktingar?

Publicerat av
2

En flodvåg av flyktingar dränker Europa och hotar vår kulturella trygghet. Det är den bild som sprids av våra främlingsfientliga propagandister i media och på rasistiska nätsidor. Av känd anledning är det flyktingarna från Syrien som stått i centrum den senaste tiden.
Men hur ser egentligen strömmen av asylsökande till Europa ut? I de tabeller jag sammanställt här under handlar det enbart om asylsökande flyktingar. Den ekonomiska invandringen är en annan sak, som för övrigt starkt begränsas i Fästning Europa under den ekonomiska krisens och den växande främlingsfientlighetens tecken.

Enligt internationella konventioner är alla stater skyldiga att ta emot asylsökande flyktingar och bevilja asyl om flyktingens begäran är rimlig. Den statistik som finns visar att de flesta stater i EU anser att de flesta asylsökandes begäran om asyl saknar grund och avslår deras begäran. Att det handlar om människor som flyr för sina liv tas inte som ett tillräckligt skäl i många fall.
I tabellen här under ser vi hur många som sökte asyl i EU och i enskilda länder under perioden 2009-2013. Som vi ser är det bara ett par länder som beviljar asyl för mer än 50 % av de asylsökande. Frankrike utmärker sig genom att acceptera dryga 10 %. Medan Sverige, Italien, Storbritannien och Holland i alla fall ger asyl till närmare 60% av de sökande.

Men hur ser det ut med den syriska ”tsunamin”? Den nådde aldrig längre än till Libanon, Turkiet och Jordanien. Libanon ensamt har tagit emot fler syriska flyktingar än alla länder i EU tillsammans. Så var det med den flodvågen av syrier som dränker våra stränder, om vi nu inte ska tala om de som drunknar i havet utanför våra stränder.

Källa: FN:s flyktingkommission

Skalan är så grov att antalet som funnit sin tillflykt i Europa knappt syns i diagrammet. Men så här fördelades de 2013: Tyskland 21 253; Sverige 17 984; USA 3 802; Holland 3 404; Storbritannien 3 169; Belgien 1 987; Norge 1 311 och Ryssland 1 163.
Så kan vi se att flodvågen, den rasande tsunamin i själva verket är en skamlig rännil som även den rör upp skribenters och främlingshatares känslor. Vår kontinent med sina 507,4 miljoner innevånare är inte förmögen att ge en fristad till de syrier som flyr undan regimens terrorbombningar. Lilla Libanon och lilla Jordanien tar var för sig emot fler än hela EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bryt alla förbindelser med NATO! Social upprustning – militär nedrustning!

Publicerat av
5

Så avslutades Folk och Försvars årliga samkväm på Sälens högfjällshotell med Överbefälhavarens rituella vädjan om mer miljarder till vapenindustrin och militären.

Allt annat vore naturligtvis tjänstefel för en person i den ställningen.

Lyssnade i måndags till Thomas Nordegren i PI som var på plats och konstaterade att det här mötet mellan medlemmar i den kungliga familjen, militär, säkerhetstjänster, toppar i svenskt näringsliv, politiska partier och våra stora intresseorganisationer måste ses som en avläggare till den historiska Saltsjöbadsandan. Här minglar alla med alla, i skidspåren eller över en drink.

Vare sig du kommer från Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund, Kooperativa Förbundet, eller Moderata Studentförbundet kan du hitta en plats i vimlet. Folk från Kungliga Krigsvetenskapsakademin kan småprata med Flygvapenfrivilligas Riksförbund, Bilkåren, Landsorganisationen i Sverige eller varför inte från Livsmedelshandlarna eller Rädda Barnen. Alla är där! Vare sig du är s-kvinna, prins, medlem i Stöldskyddsföreningen eller har officers rang…

I fjol trotsade kungen kylan i Sälen och tog sig en tur i skidspåren. Enligt Nordegren stod skidliftarna still i år. Deltagarna fick inte mycket motion under sitt ”sportlov”…

Det nya i år, som slog Nordegren, var militärens uppenbara glädje över att socialdemokraternas Peter Hultqvist tagit över rodret som försvarsminister från moderaternas Karin Enström. Trots hennes bakgrund som kapten i Amfibiekåren har hon inte i deras ögon ”levererat” de nya pengar som de alltid hoppas på. Hultqvist däremot, han har redan varslat om nya tider. Svenska folket har också via media, fått sin dagliga dos av rysskräck. Enligt Nordegren rådde därför en uppsluppen stämning både bland militärer och alla dem som i bakgrunden kränger vapen- och säkerhetssystem.

Nytt för i år är också att allianspartierna vill att Decemberöverenskommelsen ska kompletteras med en gemensam utredning om svensk Nato-anslutning. Redan tidigare tecknade regeringen Reinfeldt det så kallade värdlandsstödavtalet med denna kärnvapenbestyckade militära gigant. Ett avtal som ger Nato möjligheter att placera ut trupper och upprätta högkvarter under såväl freds- som krigstid i Sverige. Ett avtal som måste bekräftas i riksdagen senare i år och som redan har fått klartecken från socialdemokraterna…

För alla oss som ser detta som ett hot mot vår välfärd och vår egen säkerhet gäller raka motsatsen. Sverige måste i stället bryta alla förbindelser med Nato, stoppa vår vapenexport och i stället stödja de krafter som verkar mot upprustning och krig i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I natt ”gick det åt skogen”…

Publicerat av
3

Orkanen Egon var en burdus fan. Skriver orkan därför att vi, som har vårt gamla båtmanstorp några mil innanför Väderöarna, kunde notera att man där i natt mätte upp så mycket som 38 sekundmeter i byarna.

Hemma skallrade fönstren och elströmmen bröts. Men det kan bli trivsamt med fotogenlampa, värmeljus, järnspis och kakelugn, gott om ved och upptappat vatten.

Men med mojnade vindar och dagsljus visade det sig vara värre ute i markerna, för där hade det helt enkelt ”gått åt skogen”. Hundratals yngre granar och en hel del äldre fur, i kantbestånd efter en avverkning i vintras, hade vräkts omkull av denne våldsverkare som av någon anledning döpts efter ett urgammalt grekiskt mansnamn (Aigon).

Orkanbyarna drog in från nordväst. Med mycket nord i sig och den nyss gallrade biten hade då en oskyddad flank.

Över en natt gick det därför ”åt skogen” med en tredjedel av det bestånd som sparats. En gång var detta hagmark, när korna ”gick på skogen”. Men under sjuttiotalet planterade vi. Gallrat två gånger. I dag är det plockepinn av alltihop.

Egon var inte bara burdus utan också en stark fan. Brukar bara svära till vardags. Men nog blir man ilsken över all denna brutalitet…

Ett mindre ekonomiskt värde är också borta. Det går att svälja. Många i Västsverige har drabbats värre och i ett större sammanhang är det en bagatell. Det som känns trist är att så mycket är borta innan det fick växa färdigt.

Utmed en bergssida bakom vårt hus hade vi också sparat en hektar. Även där har många träd stupat för denne vredgade Egon. Nu blir det att röja upp eländet – och börja om från början med nyplantering. Gäller att delta så gott det går i livets kretslopp…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nyårsklockorna ringde inte in en bättre värld…

Publicerat av
4

Ny grå vintermorgon. Själv gråkulen i sinnet. Gryningen motar bort mörkret över trädtopparna och i väntan på ännu en storm från Västerhavet flyger lite förmildrande snövitt över landskapet.


Jag lyssnar och tittar samtidigt retroaktivt på Aktuellts extra utsändning från i går kväll där redaktionen lät svenska journalisten Lena Lutaud, på den högerkonservativa tidningen Le Figaro, stå för en sammanfattning av hur fransmännen ser på de vidriga dödsskjutningarna i Paris:

”Hur tror du att folk ser på det som har hänt, hur det ska bli i framtiden?” ”Folk vet att vi har utkämpat en strid”, svarade hon på frågan från SVT-redaktionen, ”vi har inte vunnit ännu, ögonen har öppnats och man är inte naiv längre och man har förstått att det faktiskt är ett religionskrig som är på gång, och att man måste vara väldigt försiktig…”

Avslutningsvis konstaterade sedan detta högerspöke, som varit Aktuellt nyhetsankare dessa vådliga dagar, att det krävs mer polis och mer specialstyrkor för att klara av alla de fanatiker som varje dag återvänder till Frankrike från strider i Mellanöstern eller släpps ut från republikens fängelser. Man kan ana sig till hur snacket går när Le Figaros journalister tillsammans intar sina långa franska luncher…

Svenska folket, via vårt Public Service, fick alltså gå och lägga sig och fundera över världens elände med hjälp av denna billiga analys, faktiskt nära nog en reproduktion av Anders Breiviks apokalyptiska världsbild. Är det då ett nytt korståg, ett ”religionskrig” i Mellanöstern som Västvärldens ledare ska samlas till i Paris nu på söndag, i denna ”union sacré” som planeras? Ska Francois Hollande tiodubbla sina kravallstyrkor för att lösa massarbetslösheten bland landets unga muslimer? Hela fyrtio procent av dem lever utan jobb och utan framtid. ? Är det mer vapenexport till Saudiarabien och Gulfstaterna som är lösningen?

Francois Hollande i diskussion med Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdulaziz al-Saud om nya vapenaffärer…

Riktigt så illa är det nog inte. Inte helt och hållet. Inte än. Men analyser och värderingar flyttas snabbt högerut. Religiösa vanföreställningar och religiös extremism gödslas och frodas i ett samspel mellan social utarmning och socialt utanförskap för hundratals miljoner människor, genom en växelverkan mellan nykoloniala imperialistiska krig, vidriga politiska diktaturer i Mellanöstern samt de härskande eliternas lystna, giriga och hänsynslösa nyliberalism.

Årets nyårsklockor tycks inte ha ringt in en bättre värld. Nödvändigheten av att återskapa levande folkrörelser och en kämpande internationell arbetarrörelse är större än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Har Bryssel fått fnatt?

Publicerat av
1

En överläkare ser att patienten håller på att dö av de läkemedel som satts in. Läkaren drar slutsatsen att dosen inte varit tillräckligt stark och sätter in en ny injektion av den dödande medicinen.

Naturligtvis en absurd historia. Ändå är det vad som sker mitt framför våra ögon i dagens Europa. I Bryssel och Berlin regerar till synes ”överläkare” som envetet fortsätter att använda ett dödligt recept med argumentet att dosen varit för svag. Jag talar förstås om den åtstramningspolitik som förts ända sedan den ekonomiska krisens början 2008.

Det officiella målet med krispolitiken har varit och är att minska statskulderna genom att sänka skatter och avgifter för företagen och att minska de statliga utgifterna för sjukvård, utbildning, och annan offentlig service. Enligt ”överläkarna” skulle det leda till ökad tillväxt med påföljande högre skatteintäkter för staten som i sin tur skulle underlätta avbetalningar på statsskulden. Så såg idealbilden ut.

I stället skedde det motsatta. Där medicineringen var som starkast föll i stället tillväxten och statsskulden ökade. I Grekland där hästkuren var grotesk är patienten döende. Det har till och med EU:s egna utredningsinstitut insett och varnat för. IMF har offentligt medgett att deras ”beräkningar” av krispolitikens påtänkta positiva effekter var felaktiga.
I stället för ett slut på krisens härjningar skapade Trojkans diktat till Grekland den värsta ekonomiska kris landet någonsin upplevt. Diagramet härunder visar att krisen inte står trettiotalsdepressionen efter.

I flera avseenden är det värre i dag. Bakom diagrammets nakna siffror döljer sig ett socialt ökenlandskap. Mycket har redan skrivits om den sociala katastrof som den nyliberala krispolitiken orsakat. En siffra kan sammanfatta effekterna av den kriminella politiken: 90 % av de 1 250 000 arbetslösa saknar helt a-kassa och 70 % av dem har varit arbetslösa i mer än ett år.

Det är svårt att hitta en värre cynism än den grekiske premiärministern Antonis Samaras ord inför en samling investerare i New York:
-Vi skördar i dag frukterna av våra gemensamma ansträngningar, sa han stolt och utropade Grekland som ”champion” i strukturell anpassning och fiskalitet. Miljoner greker vet vad han pratar om.

Från nyliberala ekonomers sida har det hävdats att åtstramningen är den enda möjliga vägen till ny tillväxt. Till och med ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen har sagts stimulera den ekonomiska tillväxten. Det är dags att sätta punkt i den ”debatten” och konstatera att de ”teorierna” är tomma floskler i de rikas tjänst.

Efter Thomas Pikettys utredning av ojämlikhetens utveckling det senaste seklet ansåg OECD att det var dags att klargöra bandet mellan ojämlikhet och tillväxt.
-Empiriska resultat visar att ojämlikheten har negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten, konstaterar organisationens experter samtidigt som de konstaterar att ”aldrig under de senaste trettio åren har klyftan mellan de rika och de fattiga varit så stor i de flesta länderna inom OECD”.

Så är det kanske äntligen dags för lite rim och reson även i Bryssel och Berlin? Ska Junker och Merkel, Hollande och Cameron inse att det inte går att skapa tillväxt genom att svälta Europa tills revbenen står ut?

Inget kunde vara en mer felaktig slutsats. I stället ser vi hur kontinentens borgerliga ledare vill införa en ny modell för lönebildningen, byggd på den tyska modellen utformad av socialdemokraten Gerhard Schröder. Åtminstone fram till krisen 2007-08 var det regel inom EU att lönerna i stort följde med produktivitetens utveckling. Lönerna i servicesektorn, där produktivitetsökningarna är låga, följde mer eller mindre löneutvecklingen i den för internationell konkurrens utsatta produktionssektorn (+/- samma sak som industrin). Enda undantaget från den regeln är Tyskland där den ”regeln” för lönebildningen bröts redan med Schröders Agenda 2010 som sjösattes redan 2001.

I diagrammen härunder ser vi vad det betytt konkret för lönerna i de två sektorerna och vad som skett i Tyskland. Jämförelsen med utvecklingen i Frankrike är passande eftersom utvecklingen där är representativ för resten av EU vad gäller de faktorer som diagrammen visar.

Resultatet i Tyskland av den nya modellen för lönebildning visade sig snart i att miljontals underbetalda jobb skapades i servicesektorn. Medan lönerna i Frankrikes servicesektor följde lönerna i produktionen stagnerade och till och med sjönk lönerna i den tyska serevicesektorn jämfört med lönerna i industrin. Häromdagen tvingades Merkel att införa en minimilön på 8 euro i timmen för att stoppa den nedåtgående lönespiralen i servicejobben eftersom det blir allt mer uppenbart att de stagnerande eller sänkta reallönerna för fyra-fem miljoner tyska löntagare spelar en alltför depressiv roll för den inhemska konsumtionen och driver fram en deflation i landet.

Den tyska ”Agenda 2010” är nu hela Europas. Sedan krisen 2007-08 har samma brott mellan lönetutvecklingen i produktionssektorn och servicesektorn börjat införas i de flesta andra medlemsstaterna i EU. Jag skriver ”införas” eftersom det handlar om en medveten politik från regeringar och företagare. Enligt den nya modellen ska inte lönerna i den från utlandskonkurrens skyddade servicesektorn stiga i takt med lönerna i industrisektorn. Kollektiva avtal för hela arbetsmarknaden ska inte längre föras eller om de förs ska inte lönerna i servicesektorn följa den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i industrin. En gång var det LO:s käpphäst och kallades den ”solidariska lönepolitiken”. Socialdemokratin i Europa har redan glömt bort begreppet ”solidarisk” och talar nu bara om en lönepolitik som ska stärka industriproduktionens konkurrenskraft på världsmarknaden.
Om den nya lönebildningen får en dominerande roll inom hela EU kommer mycket snart lönebildningen att splittras upp i två distinkta sektorer med allt större lönegap mellan industri och service.
Att det redan är vad skett sedan krisen 2008 syns i tabellen här under som visar skillnaden i procent för löneutvecklingen i servicesektorn jämfört med industrisektorn under perioden 2009-13. Vilket visar på brottet i länder där lönerna innan krisen följdes åt.

Det behöver knappas strykas under att det samtidigt kommer att befästa och förvärra lönegapet mellan arbetande män och kvinnor eftersom kvinnorna är en stor majoritet inom servicesektorn.
Det är vad politiker och kapitalägare vill införa. Det är bara lönearbetarna i de båda sektorerna som i gemensam kamp kan sätta stopp för en fortsatt segregering av lönebildningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny storstrejk mot Belgiens högerregering

Publicerat av
6

Det började 6 november med en jättelik demonstration mot den nya högerregeringens ”krisprogram”. Minst 120 000 löntagare protesterade mot regeringens samlade angrepp på de arbetande. Sedan har de fackliga organisationerna kallat till tre regionala storstrejker i följd med mycket stort deltagande.

De stora infarterna till Bryssel blockerades från tidig morgon.

Inga tåg, inga bussar eller spårvagnar och ingen tunnelbana. Hela Bryssel stod still. Det var i måndags den 8 december som det var Bryssels tur att sätta press på regeringen. Alla större infarter till Bryssel blockerades av strejkvakter från första morgontimmen. Stora svårigheter att ta sig in i huvudstaden. I söndags kväll lät TV olyckliga bankchefer och yuppies gråta ut i rutan över att de tvingades sova över på hotell för att på måndag morgon kunna gå till sina dataskärmar och klicka hem spekulationsvinster åt bankernas ägare.
Kort sagt den nya högerregeringen av liberaler och nationalister är ute i riktigt blåsväder. Och värre ska det bli. Jättedemonstrationen och de tre regionala storstrejkerna är upptakten till en landsomfattande generalstrejk den 15 december. Då stannar Belgien helt.

Tunnelbanan var tom. ”Ej för resande” afficherar ljustavlan.

Målet för de fackliga organisationernas mobilisering är att tvinga regeringen att dra tillbaka de reaktionära åtgärder som parlamentet ska anta. De viktigaste punkterna i regeringens krisplan är uteslutande riktade mot de arbetande medan den innehåller skattelättnader för företagarna.
-lönerna ska enligt planen frysas i två år.
-den automatiska indexregleringen av lönerna i förhållande till inflationen ska utebli ett år. Det innebär att löntagarna kan förlora mer än två procent av reallönerna.
-pensionsåldern ska ökas och möjligheterna till förtidspension försämras.
Nu visar det sig att regeringen satt ned foten i ett getingbo. De arbetande i landet är mycket upprörda och beredda till kamp. Det syntes tydligt i jättedemonstration och i den stora uppslutningen i de regionala strejkerna. I måndags stod Bryssel still. Det är inte vanligt med en så stor uppslutning i strejker kallade av facken.
Enligt en ledare i det socialistiska fackförbundet FGTB:s medlemstidning är regeringens program helt förkastligt eftersom ”regeringen systematiskt begär uppoffringar av de lönearbetande, av de arbetslösa, av de sjuka och av pensionärerna, medan företag och investerare slipper undan”.

”Arbeta mer för att tjäna mindre. Kröka rygg eller kämpa. Det är bara att välja”.

-De arbetande vill inte arbeta hårdare och fler timmar och samtidigt se köpkraften minska. Regeringens åtgärder stöder inte de ungas sysselsättning. Pensionerna kommer inte att anpassas till utvecklingen i samhället, säger FGTB:s ordförande Alain Clauwaert. Han menar att om regeringen ger efter finns det ingen anledning att hålla fast vid generalstrejken 15 december. Men det räknar ingen med.
-För att kunna slopa alla dessa krisåtgärder räcker det att regeringen tar pengarna där de finns, det vill säga hos de stora förmögenheterna, säger han. Nu vet FGTB liksom de andra fackliga organisationerna att strejken den 15 december blir av för det finns små chanser till att den nya högerregeringen ger upp så lätt. Vad som kommer efter generalstrejken den 15 december återstår att se. De fackliga organisationerna har inte offentliggjort planer för den fortsatta kampen. Men viljan bland medlemmarna att sätta hårt mot hårt finns. Det är över tre miljoner viljor.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Samordnar Obama och Assad flygräderna mot Raqqa?

Publicerat av
2

Frågan i rubriken är mer än berättigad. Sedan den 25 november har Assads flygvapen dödat hundratals civila i Raqqa där befolkningen igen dagligen terroriseras av trotyltunnebomber.

Assads trotylbomber kan inte riktas mot specifika mål. Syftet är att döda och terrorisera civilbefolkningen.

Hur är det möjligt att Assads flygvapen kan bomba en stad vars luftrum sedan slutet av september kontrolleras av USA och dessa allierade?
-Det amerikanska och syriska bombflyget avlöser varandra ovanför staden med några timmars intervall. Tisdag eftermiddag bombade syriska plan, på kvällen bombade amerikanska plan. Man utför inte en sådan luftkampanj utan samordning, säger aktivisten Abou Ward al-Rakkaw i ett skypesamtal med tidningen Le Monde. Abou Ward är en av aktivisterna bakom webbsidan ”Raqqa massakreras under tystnad” som retar gallfeber på ISIS med reportage om jihadisternas dagliga terror mot stadens befolkning.
Sedan den internationella koalitionens flygvapen i september började bomba ISIS i Rakka har många flyttat tillbaka till sina hem eftersom de såg att inga civila mål träffades av bomberna. Det tog slut med förskräckelse den 25 november då Assads flyg på nytt började vräka sina primitiva men mycket dödliga trotylbomber över stadens bostadsområden.
-Det verkar som att den syriska militären hämnas. Regimens ledare stod inte ut med de videoklipp där Daech, synonym för IS, visade hur sexton soldater halshöggs tillsammans med den amerikanske gisslan Peter Kassig. Men de gjorde sig naturligtvis inte besväret att bomba IS ställningar. Som vanligt är det de civila som betalar priset, säger Abou Ward.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att dessa alternerande bombningar alltsedan den 25 november med hundratals döda skett utan att USA gett Assad tillgång till luftrummet över Raqqa.
-Vi hatar regimen, vi hatar ISIS och nu hatar vi den internationella koalitionen nästan lika mycket, säger Abou Ward bittert.
I onsdags, 26 november, förklarade Nato att det inte finns några planer på att inrätta en no-fly zon över norra Syrien. Inga röda linjer här inte. Fritt fram för Assads flyg att bomba städer och byar till ruiner av sten och grus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,