Verkliga och falska problem för revolutionen. Del II

Intervju gjord av Odai Alzoubi

Här följer andra delen av intervjun med tre syriska oppositionella. Första delen publicerades 25 december 2012. 

För att påminna om vilka de tre personerna är:

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

 

***

Vilka är islamisterna i Syrien? Och vilken är deras roll i revolutionen?

Yassin: Man kan inte prata om islamister i Syrien som om det handlade om en enda grupp. Det finns en salafistisk rörelse, som var liten och oorganiserad innan revolutionen, men som nu verkar vara den rörelse som utvecklas snabbast på det politiska och militära planet. Vi har också det Muslimska broderskapet vars ledare befunnit sig i exil i decennier. De dominerar Syriens nationella råd och har stridande grupper i vissa regioner i norra Syrien och i guvernörskapet Hama. Grovt sett kan man säga att den salafistiska rörelsen representerar politisk islam på landsbygden medan muslimska broderskapet står för politisk islam i städerna.

Utöver det finns det diverse oberoende islamister som inte är organiserade i specifika strukturer och som i allmänhet står närmare den sekulära rörelsen. Till sist har vi ”prästerskapet” som tjänat i regimens religiösa institutioner och som lämnade Syrien i revolutionens början. Vissa av dem, för att inte säga alla, strävar efter att spela en offentlig medial roll.

Samtliga islamister som nämnts delar en socialt konservativt inriktning som reser en utmaning för Syrien efter Assad.

Islamisterna hade ingen speciell roll i resningen och i revolutionens första stadier. Som i andra arabiska revolutioner kom de in sent. Däremot har de stora materiella resurser och kontakter som andra grupper i oppositionen saknar. Under de tjugo månaders krig som regimen tvingat fram har den upproriska befolkningens (till sin majoritet bestående av sunnimuslimer) psykologi börjat glida över på den islamistiska ideologins sida, speciellt salafisternas sida. Det kommer att ha betydelse för framtiden. Hur som helst ser jag inte hur det kan undvikas under de krigsförhållanden som tvingats på syrierna.

Bakr: Dagens läge i Syrien är en fertil grogrund för islamistiska gruppers utveckling bland annat därför att regimen bygger på en minoritets ”tribalism”, vilket triggar rebellerna att lyfta fram majoritetens tro (sunnitisk islam). Man kan inte se bort från den internationella dimensionen av kampen som presenterats som stående mellan den dominerande västliga kristendomen och en islamsk värld i uppror. Sett utifrån den vinkeln representerar regimen den brutala främmande dominansen på det interna planet. Den sekteristiska kopplingen till den iranska regimen har inte ändrat den bilden utan bara lagt till en ny dimension.

Assads vänner i Teheran vet hur opposition ska tas.

Trots det är den syriska revolutionen inte islamistisk: den uttrycker i stället en nationell självständighetsrörelse som strävar efter frihet, dignitet och rättvisa. Islamisterna anslöt sig sent till revolutionen vilket också gäller den sekulära oppositionens politiska krafter. Egentligen representerar det Muslimska broderskapet det ”sekulära” inom rörelsen av politisk islam. Den salafistiska rörelsen som gynnas på många sätt av den aktuella situationen i Syrien är mer utbredd men samtidigt mindre centraliserad. Gulfstaterna som är emot Assad stöder också den salafistiska rörelsen finansiellt och via trogna media. Pengarna har använts till att köpa lojalitet medan vissa media engagerat sig i att överdriva stödet till islamisterna.

Turkiet, under ledning av regeringspartiet AKP, har också spelat en roll i att överdriva Muslimska broderskapets betydelse, deras dominerande roll i Syriens nationella råd svarar inte mot deras verkliga popularitet i samhället. För övrigt har regimen i decennier utnyttjat jihadisterna och infiltrerat deras organisationer under Damaskus terroraktioner i Irak. Bilbomber var ett resultat av regimens och jihadisternas gemensamma ansträngningar, även om vissa av dessa grupper sedan vänt sig mot regimen efter revolutionens början.

Islamisternas roll står i direkt samband med den syriska revolutionens förändring från ett fredligt icke-våldsmotstånd till ett väpnat motstånd. De sekulära civila rösterna hörs svagt bland allt vapenskrammel. Men den betydande roll som avhoppade officerare spelar i den Fria syriska armén återställer jämvikten något.

Huvuddelen av den Fria syriska armén är unga sekulära krigare och avhoppade soldater.

Hazem: Det som sker i Syrien är en autentisk revolution mot en tyrannisk och korrumperad regim. Krafterna närvarande i revolutionen fanns där sedan länge, både på den ekonomiska och politiska nivån. Revolutionens paroller bars upp av en grupp civila aktivister som regimen eliminerade genom att döda eller fängsla dem och därmed tappade den revolutionära rörelsen en klar vision.

Befolkningen mobiliserades av sin längtan efter frihet och värdighet, den krävde inte en islamsk stat och lydde inte islamistiska personers eller partiers vilja. Exempelvis visades mycket lite respekt för regimvänliga islamska personligheter som Al-Bouti och Hasoun och på banderollerna syntes främst krav på en obrytbar enhet inom det syriska folket på nationell nivå. Det är inte rättvist att anklaga de protesterande för att ha börjat sina demonstrationer utanför moskéerna eller att de ropat ”Allah Akbar” eftersom de drevs till det av regimens våldsamma metoder som syftade till att hindra dem från att ockupera offentliga platser. Det är ju inte heller resonabelt att vänta sig att de som begraver sina martyrer sjunger Mozart eller Beethoven!

Det är dock viktigt, både vad gäller struktur och riktning, att observera de förändringar som äger rum bland upprorets rebeller som nu varit aktiva i över ett och ett halvt år. Förändringarnas orsaker kan vara subjektiva eller objektiva beroende på de konkreta politiska omständigheterna på marken. Det eskalerade våldet från regimens sida, som nu når oanade nivåer, och dess försök att med våldet mot oppositionen generera en sekteristisk reaktion har spelat en viktig roll i och med att det tvingat delar av den revolutionära rörelsen att reagera. Det är sant att vissa sektorer av det folkliga upproret har börjat resa religiösa paroller. Men det är också sant att när man överger obeväpnade människor utsatta för regimens obarmhärtiga kanonad har de en tendens att vända sig till sitt kulturella arv för hjälp och tröst. Det kan man inte förebrå dem. Vi ska ta i beräknande att denna aspekt kan ändras efter omständigheterna. Syriernas böjelser och övertygelser har dessutom utvecklats i en politisk och kulturell omgivning som kontrollerades helt av regimen. I ett halvt sekel har Syrien, med sina statliga institutioner, sina universitet, skolor, sina media, moskéer och allt annat, setts som regimens egendom.

Klanen Assad har styrt Syrien som ett familjeföretag i snart ett halvt sekel.

Det finns mycket riktigt ett antal små radikala religiösa grupper som infiltrerat upproret. Deras inflytande kommer att växa så länge som omvärlden inte hjälper syrierna att göra sig av med regimen. Till skillnad från de demokratiska politiska krafterna som är utblottade, åtnjuter dessa grupper en solid finansiering som de kan använda till att ge befolkningen hjälp och till att vinna dess stöd.

Vad kan vi vänta oss ske efter regimens fall? Fruktar ni att islamisterna försöker skapa en islamistisk stat som missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna?

Yassin: Det beror på tillfället när regimen faller, om den då har förstört Damaskus som den redan gjort med Aleppo, Homs och Deir Ezzor. Ju längre Assads krig fortsätter med som följd ett ständigt större antal offer bland syrierna och en massiv förstörelse av landet desto svårare kommer förhållandena att bli i Syrien efter regimens fall. Då utvecklas också en omgivning som favoriserar de mest radikala islamistiska grupperna. I alla revolutioner med många dödsoffer och stor förstörelse skapas en idealisk terräng för framväxten av extremistiska krafter. Syrien utgör inget undantag till den regeln. Men med frånvaro av starka politiska och ideologiska konkurrenter, stabila och kapabla att handla i de radikaliserade förhållanden som råder i Syrien, är det i högsta grad troligt att extremismen tar sig en islamistisk form. Den radikala islamismens form av engagemang representerar dessutom den mest adekvata kampideologin för de som strider i ett samhälle som tyngts av en så djup politisk och kulturell utarmning.

Studenterna i Aleppo var de första att resa sig i staden.

Islamisterna saknar inte politiska ambitioner. Det finns ingen anledning att tro att de syriska islamisterna skiljer sig från sina kollegor i Egypten och Tunisien på det området, speciellt eftersom den stora majoriteten av den syriska revolutionens martyrer tillhör deras sociala bas, det vill säga den sunnimuslimska majoriteten. Personligen är jag emot deras modell som saknar all attraktionskraft för mig vare sig politiskt eller socialt.

Trots det måste jag uttrycka min avsmak för orden: ”missgynnar minoriteterna och speciellt kvinnorna”, vilket klingar som en sliten klyscha som flitigt använts de senaste tjugo åren av västerlandet i svepande anti-islamska historiebeskrivningar av dessa samhällen och deras religion. Sådana klyschor går ofta hand i hand med tvivel om eller underskattning av de fruktansvärda former av förtryck som utövas av regimerna vid makten. Det hänvisas till ”islam” utan några andra historiskt jämförbara element i andra samhällen och kulturer och vägrar att ta upp dessa problem i ett historiskt perspektiv. Dessa stereotyper signalerar en total avsaknad av eftertanke och är på snudden till uppvigling och provokation.

Det innebär inte att islam och islamismen är oklanderlig och fri från all form av diskrimination. I ett annat sammanhang funnes det mycket att säga i den saken.

Bakr: Inget provocerar så mycken rädsla som perspektivet att regimen ska överleva. Det är den som utgör det största hotet mot Syriens politiska och sociala existens. Under denna juntas dominans har vi förlorat den nationella suveräniteten och vi är på väg att förlora den nationella sammanhållningen. Regimen har i vilket fall lyckats skapa separatistiska tendenser bland alawiterna och kurderna. Dessutom har armén omvandlats och fungerar nu som en ockupationsstyrka.

Armén är överlägset utrustad.

Den enorma förstörelse som orsakats av artilleriets bomber och flygräderna under de senaste fem månaderna, såväl i tätorterna som på landsbygden, speglar exakt i vilken grad samhällsstrukturen pulvriserats. Det är det största hotet mot Syrien.

Islamisterna oroar mig inte. De är en politisk kraft bland alla andra. De har en speciell vision som de tror på, som det är deras rättighet att försöka förverkliga. Kanske har syrierna tur som varit åskådare till islamisterna makttillträde i Egypten och Tunisien utöver i andra länder. Naturligtvis ger det oss en bild « on live » över vår framtid under islamistiskt styre. Islamisterna måste i själva verket handskas med det moderna livets administrativa utmaningar. I Syrien skulle islamisterna tvingas att möta den utmaning som den komplexa sammansättningen av det syriska folket utgör. Under trycket från de krav som styret av landet skulle ställa kommer islamisterna att tvingas rationalisera sin ideologi för att undvika att deras inflytande i samhället, som för övrigt inte är garanterat, inte smälter samman.

Hazem: Den framtida statens ställning kommer att bestämmas av samtliga medborgare med rösträtt. Även om vissa röster inom oppositionen lyssnar till strikt islamistiska proklamationer visar en enkel kalkyl att den stora massan av syriska väljare föredrar en sekulär stat.

Syriens befolkning består av en stor variation av samfund och etniska grupper. De religiösa minoriteterna utgör cirka 25 procent av befolkningen, medan de etniska minoriteterna utgör cirka 10 procent. Ingen av dessa grupper kräver upprättande av en religiös stat. För övrigt kan majoriteten av sunnimuslimerna i de urbana regionerna anses tillhöra det sekulära och demokratiska blocket. Det är ingen överdrift att påstå att majoriteten av syrierna strävar efter en sekulär demokratisk stat. De radikala religiösa rösterna skapas och uppmuntras av de barbariska massakrer som begås av regimen. De religiösa känslorna i Syrien är i allmänhet måttliga och toleranta. Vilket också gäller religiösa rörelser som det Muslimska broderskapet som stöder en stat baserad på jämlikhet mellan medborgarna.

I sin helhet är inte det fundamentala problemet i dagens Syrien att välja mellan baathpartiets eller islamisternas ideologi, utan mera att ta ställning för förtryckaren eller offren. Vi ska aldrig glömma, trots allt vad regimen säger, att den inte är sekulär eftersom det sekuläras grundpelare saknas: friheten, medborgarnas jämlikhet och de statliga institutionernas självständighet.

Vad kan västvärlden göra? Vilken typ av hjälp behöver syrierna?

Yassin: Om jag vore politiker skulle jag säga så här till ledarna i väst: ”Håll käften, vi har fått nog av er stolthet och arrogans!” Det är också vad jag har lust att säga utan att vara politiker. Mer än 600 dagar har gått sedan den syriska revolutionens början. Mer än 35 000 rebeller och civila har dött. Under den tiden har alla dominerande makters ledare inte slutat dryfta den exakta betydelsen av internationell rätt och regerandet enligt dess normer. Under den tiden har ni inte gett någon hjälp till det syriska folket under en rad haltande ursäkter: ena gången därför att det inte finns någon alternativ ledning, därefter att oppositionen är för splittrad och nu till sist därför att det finns jihadistiska grupper i landet. Ni koncentrerar er hela tiden på effekterna i stället för att ta fasta på orsakerna. Ni kräver ett väletablerat alternativ i ett samhälle som under ett halvt sekel avvecklat och krossat alla självständiga politiska och kulturella representanter. Sedan, med er dominans av internationella media, dramatiserar och lyfter ni fram det som bara är andrahandseffekter av Assads krig, det vill säga jihadisterna. Det är en strategi för att skyla över er egen brist på handling och det faktum att några begränsade ställningstaganden bara tjänar till att förvärra den syriska krisen, som riskerar att driva landet i en ruin och ett kaos utan slut. Det passar era egna ”jihadister” perfekt, dessa politiska högergrupper, deras medier och de förkalkade allierade i Israel. Men tillåt mig säga att det vore dumt av er att tro att ni inte också kommer att beröras av en sådan katastrofs följder.

Bakr: Faktum är att den syriska regimen alltid slutit avtal med Väst, då speciellt USA. Hafez el-Assad hade aldrig invaderat Libanon 1976 eller behållit ett dominerande grepp över Libanon efter 1991 utan USA:s medgivande. Inte heller hade han kunnat lämna över presidentposten till sonen Bachar utan ett samförstånd med Europa och USA.

Det var efter USA:s och Frankrikes beslut att tvinga bort de syriska styrkorna från Libanon som regimen tvingades dra tillbaka sina styrkor år 2005. Efter kriget 2006 har regimen lyckats återvinna ett visst inflytande, kopplat till Iran:s roll och tack vare USA:s utrikespolitik som den lagts fast i Beker&Hamilton-rapporten som bejakar en dialog med Teheran och Damaskus som alternativ till en konfrontation.

Om USA velat hade det kunnat skynda på regimens fall utan att för den skull starta ett krig mot den. Till skillnad från oppositionen mot Saddam Hussein, som entydigt begärde en militär intervention av Väst, har den syriska oppositionen aldrig begärt ett sådant ingripande. Sedan augusti 2011 har president Obama uppmanat Assad att avgå, med det verkar som att massakrer av oskyldiga barn inte är tillräckligt allvarligt för att övertyga honom. Ändå kunde USA om viljan fanns stoppa massakern och påskynda regimens sammanbrott utan att ta till en direkt militär intervention.

Den syriska regimens begriper bara maktspråk. Ett hot om att använda våld mot regimen hade därför räckt för att ha undvikit den aktuella förstörelsen. Kriget mot det syriska folket har pågått i nitton månader utan att madame Clinton besökt Damaskus, såsom M. Powell gjorde 2003 i Irak. En sådan ”engagerad politik” (som termen lyder i Baker&Hamiltons rapport) hade totalt förändrat händelseutvecklingen i Syrien. Ett verkligt ingripande bestod i att använda hotet som övertalningsmetod i stället för en koncentration på en dialog kring organisering av inflytande i Mellanöstern. Men vilka fördelar skulle kunna leda USA till att utöva ett tillräckligt inflytande på regimen för att göra sig av med den? Det är frågan!

Hazem: Väst har haft en negativ roll och har inte tagit situationen i Syrien tillräckligt på allvar. Tills nu verkar Väst likgiltig för syriernas liv. Efter att ha stått passiv i nästan tjugo månader, förutom halvhjärtade krav på regimens avgång, fokuseras nu Västs farhågor på islamisterna. Det är en illusorisk farhåga, eller så har den framhållits för att rättfärdiga frånvaron av handling vad gäller skyddet av civila. Jag noterar att västerlandet ofta verkar ignorera att varje försening i hantering av krisen medför en ökad extremism.

Det är inte nödvändigt att ingripa direkt militärt för att skydda civila. Det skulle kunna uppnås med andra metoder om staterna i Väst hade den politiska viljan. De måste inta en klar attityd till regimen. Om de verkligen vill att regimen avgår kan de starta ett program som tar hänsyn till det specifika i situationen för att skydda civila. De kunde bidra med hjälp och hälsovård för att stödja folket. Det kan göras genom ett direkt finansiellt stöd eller genom att ge hjälporganisationer i Syrien tillgång till regimens frysta finansiella tillgångar i världen.

De kunde dessutom anpassa program med mål att utbilda medborgare i syfte att ta ansvar på statlig nivå i syriernas framtida administration. Jag tror att många initiativ kunde tas av Väst. Men det kräver ett klart ställningstagande i det syriska folkets favör och för att avsätta den nuvarande regimen

 (Översättning till franska av A l’Encontre. Översättning till svenska av Benny Åsman. Intervjun gjordes den 29 nov.2012)

Media: DN1,DN2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Läkare som gör sin plikt dödas.

Syriern Hassan Hassan ger här ett skakande vittnesmål om hur regimen ger sig på läkare bara för att de gör sitt arbete och hedrar sin läkared –vårda sjuka och sårade.                      I dag kan vi hoppas att Assads tid snart är över. Signalerna saknas inte. Vice-presidenten säger att regimen inta kan segra militärt. Propagandachefer hoppar av. Bakom kulisserna förbereder sig säkert regimens mest hängivna tjänare att fly till välfyllda bankkonton utomlands.

******

Från ett improviserat sjukhus i Deir Ezzor (Läkare utan gränser)

Av Hassan Hassan.

Tre veckor efter massakern i staden Deraya den 27 augusti 2012 gjorde medborgare en skakande upptäckt –trettiotre kroppar hade kastats ned i en brunn på en bondgård i stadens närhet.

Offren hade knuffats ned i brunnen med bakbundna händer. Därefter hade sprängladdningar slängts efter dem. Senare förde en lokalbo kropparna till det lokala sjukhuset. Historien om dessa offers lidande berättades mig av Anwar Herata, en läkare som nyligen lämnat Syrien. Doktor Herata som var ortopedspecialist på statens sjukhus i Deraya sedan upprorets början ger oss en av de få förstahandsbeskrivningar av de blodiga händelser som utspelats i staden. Hans berättelse är bekräftad.

Tydligen har omkring tusen personer dödats i den strategiskt belägna staden mindre än en mil från Damaskus. I oktober 2012 rapporterade lokala aktivister att kropparna av hundra avrättade personer hittats i sjukhuset.

Offer i Daraya i väntan på begravning. Regimen påstår att de är offer för ”utländska terrorister”. Varför gör den då inget för att ta hand om de döda och hjälpa de anhöriga med begravningarna?

Doktor Herata berättade nyligen att i början av massakern kom det militära fordon och trupp till staden. Säkerhetsstyrkorna började konrollera id-handlingar och personer som var från andra platser drev de iväg på motorvägen. Personal på sjukhuset drevs också iväg och sedan stängdes sjukhuset. Vissa tror att byggnaderna användes av arméns prickskyttar under massakern.

-Det var dagen efter som massakern ägde rum. Enbart i Solaiman al-Dairanimoskén dödades 122 personer bland de boende som sökt skydd där för att undkomma kanonelden, berättar doktor Herata.

I Deraya var detta inte de första morden. Under de första månaderna av upproret tog det statliga sjukhuset i Deraya emot sex till åtta allvarligt skottskadade patienter efter varje fredlig fredagsdemonstration och en eller två per dag under veckorna.

Doktor Herata berättade för mig att det var ”skottskador i huvudet eller bröstet. De flesta patienterna dog eller fördes bort av säkerhetsstyrkorna”.

Offren fördes till sjukhuset i civila bilar. Eftersom ambulanserna förbjöds transportera patienter från platser där folk protesterade. Om patienterna överlevde släpades de iväg av säkerhetsstyrkorna till den värsta sortens behandling, ibland redan innan deras hälsotillstånd förbättrats.

Improviserat ”sjukhus” i Deir Ezzor

Doktor Herata minns speciellt ett av offren, Mohammed Al Dabbas, en aktivist från Daraya som träffats av en kula i bröstet och en i axeln under en demonstration. Han släpades iväg från akutmottagningen ännu under anestesi. Enligt doktor Herata var Mohammed eftersökt av regimen sedan fem månader tillbaka på grund av hans aktivism. Vad var hans brott? Att ha placerat revolutionens flagga på kommunalhuset och deltagande i demonstrationer.

-Säkerhetsstyrkorna släpade ut honom från akutmottagningen svärandes åt läkarna som försökt att vårda honom. De förde honom till militärsjukhuset som i själva verket är en begravningsplats för skadade demonstranter, fortsätter doktor Hereta.

De dagliga ohyggligheter som doktor Herata bevittnat på sjukhuset stryker under inte bara regimens extrema våld, utan också anhängarnas brutalitet. Samtidigt visar det tydligt den outhärdliga situation som möter många som arbetar i landets statliga institutioner. Även om många av kollegorna förstår upproret och sympatiserar med protesterna, förklarar doktor Herata att de måste hålla inne sina känslor om de inte vill riskera att anmälas. För vissa läkare är anhängare till regimen. De frågar ut de kollegor som försöker ge skadade demonstranter vård. ”Vi svarar att vi bara gör vårt jobb”, lägger han till.

Staden Daraya ligger bara en mil utanför Damaskus centrum. En ny massaker är kanske på gång. Det sägs att armén samlar ett stort antal stridsvagnar utanför Daraya för att på nytt försöka ta kontroll över den upproriska staden.

Han berättar att en av hans vänner som arbetade på sjukhuset AL Moujtahid i Damaskus dödades därför att säkerhetsstyrkorna misstänkte att han gav sårförband till sjukhus på landsbygden. Sårförband med sjukhusets märke hade hittats under en räd mot ett improviserat sjukhus på landet och säkerhetsstyrkorna gjorde en undersökning av vem från regionen som arbetade på Al Moujtahid. ”Han avrättades utan en utredning trots att han inte hade någon kontakt med improviserade landsbygdssjukhus”, säger doktor Herata.

Vid ett annat tillfälle kom två medlemmar av säkerhetstjänsten till sjukhuset för att vårda en förkylning. En av soldaterna krävde att man gav mer medicin till hans kollega, vilket läkaren vägrade utan att först undersöka soldaten. Då varnade officeren honom för att inte ”sätta sig upp”. När läkaren ändå vägrade kallade officeren sin överordnade som skickade sex soldater till sjukhuset. Läkaren fördes bort tillsammans med en kollega som försökte hjälpa honom.

 

Ett sårat barn i Daraya vårdas av läkare som vågar göra sin plikt.

Doktor Herata förklarar att situationen föder rädsla som gör att medicinsk personal lämnar landet trots att de så väl behövs. De som stannar står under speciell bevakning av regimens styrkor. Haidar Ali Al Fandi, en läkare jag lärde känna under min studietid vid Damaskus universitet, dödades i september 2012 i provinsen Deir Ezzor av säkerhetsstyrkor som gjorde ett tillslag i hans hem. Han avrättades därför att han använde sitt hem som underjordisk klinik.

Yrkesverksamma i den syriska vården står under press oavsett hur de gör: om de stannar kvar står de under hot, om de lämnar landet blir de utfrysta. Landet hotas av en sanitär katastrof. Det är livsviktigt att läkare ges möjlighet till fortbildning och att avsluta sina studier. Syriska flyktingar i grannländer borde kunna vända sig till deras vårdinrättningar så länge den syriska krisen pågår. Det krävs insatser för att skapa band mellan läkare som flytt våldet och landsfränder i lägren vid gränserna.

En dag kanske doktor Herata på nytt kan ge syrier medicinsk hjälp. Under tiden är det bästa han kan göra att berätta om de fasor som han upplevt i Syrien.

(Översatt av A l’Encontre. Originalet publicerades 13 december 2012 på sajten Jadaliyya)
Översättning till svenska: Benny Åsman

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assad bombar, rebellerna rycker fram


Av Nadia Aissaoui och Ziad Majed

Två mycket viktiga händelser har ägt rum de senaste dagarna. Den ena är politisk och gäller överenskommelsen mellan de främsta delarna av oppositionen i Syrien för att skapa en bred nationell koalition representativ för revolutionen, inklusive det nationella rådet SNC som valt George Sabra, känd som stående till vänster, till ny ordförande. Den nya koalitionen har till uppgift att bilda en övergångsregering och har valt sheik Maaz Khatin till ordförande och den politiske aktivisten Souheir Attasi samt den oppositionella affärsmannen Riad Seif till vice-ordföranden.

Flera stater i väst och i arabvärlden ser koalitionen som en legitim representation för det syriska folket. Paris har också erkänt Monzer Makhous som koalitionens första ambassadör i Frankrike.

Men för syrierna kommer dessa länders trovärdighet att bedömas efter deras förmåga att bidra med en mer omfattande humanitär och militär hjälp. Hittills har hjälpen varit ynklig och inte innehållit mer sofistikerade vapen och ingen luftvärnsutrustning. Washington, Paris och många europeiska länder var tills nu emot vapenhjälp, medan Qatar, Saudiarabien, Libyen och Turkiet gett oppositionen lättare vapen och ammunition med en eldkraft och en kvantitet ojämförbar med vad Ryssland och Iran gett Assads regim. Vilket försenat regimens fall eftersom dess flygvapen och tunga artilleri raserar de zoner som befriats av revolutionen och allvarligt försvårar revolutionärernas handlings- och rörelsefrihet.

Kvarter i Homs efter flygräder 7 oktober 2012.

Nu återstår att se om bildandet av koalitionen kommer ändra västs hållning vad gäller beväpning av och underhållsstöd till revolutionen.

För det andra sker en viktig utveckling i kampen på ”marken”. Bristen på vapen har inte hindrat enheter ur FSA och fristående brigader att i fredag och lördag (16-17/11) vinna terräng i regionen Abou Kamal i landets östra del, där de tagit kontroll över en militär flygbas.

Rebellerna har också lyckats ta över flera byar vid den turkiska gränsen och behålla alla befriade områden trots den intensiva flygbombningen de senaste månaderna och arméns markoffensiv i Aleppo, Deir al-Zour, Idlib och Damaskus med omgivningar.

Den 16 november hölls dessutom 431 demonstrationer över hela landet med banderoller till stöd för oppositionen och med krav på vapenhjälp till FSA. Otaliga plakat med slagord till stöd för befolkningen i Gaza syntes också.

Stadsdelen Jaramana i Damaskus efter bombningar 29 oktober 2012

Sett till att den makabra summan av döda bara ökar, med redan mer än 40 000 döda, varav mer än tre tusen barn och två miljoner sårade, fängslade, på flykt och förflyttade är den internationella reaktionen, efter Obamas valseger, verkligt passiv inför regimens brott och massakrer.

Syriens befolkning väntar sig att tvingas uthärda en hård vinter. Trots att frivilliga med livet som insats eller risk att arresteras mobiliserar sig för civila hjälporganisationer eller det syriska Röda Månen.

Text publicerad i A l’Encontre. Översättning BÅ

Media;

Bloggar: Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Splittring i Assads sociala bas ?

Vad är det som egentligen händer i den lilla syriska bergsstaden al-Qardaha? Och varför skulle det vara av intresse jämfört med striderna i Aleppo och Damaskus?

Svaret är att al-Qardhaha är familjen Assads födelseort och den alawitiska sektens ”huvudstad”. Sedan ett par dagar sipprar få nyheter ut ur staden och ryktena om en våldsam dispyt mellan stadens finaste familjer saknar ännu formell bekräftelse.

I Qardaha har gudfadern själv en hedersplats.

Men fakta är att stadens tillfartsvägar totalt blockerats av armén och alla kommunikationer är brutna. Enligt den information som finns tillgänglig har armén sänt in ett trettiotal stridsvagnar i staden.

Det började enligt uppgift med ett bråk i ett café mellan den ökände ”bergskungen” Muhammed al-Assad, president Assads kusin, och en dignitär i familjen Othman. Den senare lär ha öppet kritiserat Bachar Assads politik och frågat Bachars kusin Muhammed när Bachar tänkte avgå eller om de väntade på att FSA skulle komma till staden. Kusinen drog sin pistol, missade rivalen och lär själv ha skjutits och sedan dött på ett sjukhus.

Ska Assad även tappa greppet om den alawitiska befolkningen?

Det har redan förekommit våldsamma dispyter mellan de rika familjerna i staden. Oftast har det handlat om bråk om kontrollen över den lukrativa smugglingen med Libanon. Men stödet till regimen i Damaskus verkar luckras upp i takt med antalet unga män som återvänder till staden paketerade i svarta plastsäckar. Flera av familjerna har förlorat söner och vänner medan familjen Muhammed al Assad inte förlorat medlemmar i arméns försök att krossa revolutionen. Det sägs bland annat vara en källa till tvist mellan de rika familjerna.

Att Muhammed al-Assad är känd av alla som chefen för det beryktade Shabiha, vilken tydligen uppträder ostört i staden utan att ställas till svars för organiserad brottslighet, har bara spätt på motsättningarna mellan de viktigaste alawitiska familjerna.

Om det visar sig korrekt att denna gång är familjefejden politiskt motiverad kan det vara vändningen i revolutionen och besegla Assads öde. För utan ett homogent stöd från den alawitiska shiasekten går regimen upp i fogarna, kittet torkar och spricker.

En parallell och samhörande händelse ägde rum inför den så kallade ”fredskonferensen” i Damaskus som organiserades av den lagliga oppositionen, det vill säga stödpartier till regimen som inte är med i Assads baathparti. Det handlar om Abdel-Aziz al Khayer, medlem i en annan viktig familj i Qardaha som greps av säkerhetspolisen den 20 september när han kom hem som chef för en delegation som varit på besök i Peking. Inga nyheter har kommit fram om vad som hänt honom och två andra ”oppositionella”.

De båda händelserna visar att Bachar al-Assad inte har en minsta tanke på att lämna makten ifrån sig och tillåta en ”jemenitisk” lösning som både Ryssland och USA verkar favorisera. Det ”jemenitiska” skulle bestå i att den syriska staten, armén och säkerhetstjänsten inte faller samman som i Libyen för att undvika det ”kaos” som imperialismen bävar för i regionen, och bland annat behålla status quo som rått vid gränsen mellan Syrien och Israel sedan 1967.

Bachar Assad verkar även beredd att ta strid med delar av sin egen alawitiska sekt. Då kommer hans makt att stå där mer naken än någonsin. Endast Maher Assads elitbrigad blir kvar som bas för en familjediktatur mer isolerad än någonsin. Slutet för regimen kan vara nära.

Media: DN1,

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Slaget om Aleppo

 

Den här dokumentären ger en chockerande närgången bild av kampen vid fronten i Aleppo: Det revolutionära kriget i all dess smuts, vidrighet och heroism… Se den!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.


Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna.

Som ni läsare säkert märkt har bloggen använts till en politisk debatt med Arne Johansson i Rättvisepartiet Socialisterna om vad som sker i Syrien och hur socialister bör förhålla sig till den kamp som förs mot Assads diktatur.

Det började med en artikel av Arne Johansson i tidningen Offensiv – Slaget om Aleppo, Syrien sjunker ner i tilltagande kaos.

Jag svarade här på bloggen – Vad stöder vi i Syrien? Arne Johansson svarade i sin tur i en text med rubriken – Vart går Syrien? I samma nummer av Offensiv där den artikeln publicerades finns en artikel som har relevans för debatten – Syriens kurder tar kontroll.

I det här svaret ska jag hålla mig kort. AJ tillför i sin replik inte debatten något nytt om hans och RS:s hållning till kampen och vad som bör göras. Den innehåller nästan uteslutande detaljer om vad han anser vara det alltmer centrala problemet -de olika milisernas ”sekteristiska våld”. Jag är överens med AJ att det ”sekteristiska våldet” är ett tilltagande hot mot revolutionen. Men jag är inte alls ense med honom om vare sig omfattningen av problemet och ursprunget till det ”sekteristiska våldet”. Bland annat citerar han helt okritiskt en indisk journalist, Kapil Komireddy, som påstår att FSA drivit bort 80 000 kristna från Homsregionen utan att ens fråga sig vilken roll regimens bomber och granater kan ha haft när människor, kristna, muslimer och andra flyr sina bostadskvarter. Följande citat av samme Komireddy i samma artikel säger allt om den indiske journalistens verklighetsuppfattning:

”En del kristna krävde politiska förändringar i början av upproret mot regimen. Men i takt med att upproret översvämmades av sunniaktivister sympatiskt inställda till eller medlemmar i Al-Qaida ryggade de kristna tillbaka.”

Om detta är en korrekt beskrivning av upprorets huvudfåra då bör RS/AJ och alla andra socialister omedelbart dra konsekvenserna och totalt förkasta det. Ett uppror ”översvämmat” av Al-Qaida och dess anhängare är inget att stödja ens om det sker mot yankees i Afghanistan eller i Jemen.

I stället är det ju uppenbart att alla minoriteterna i Syrien, förutom Assads alawitiska sekt, inte helhjärtat stöder vare sig regimen eller upproret. Kurderna är exempelvis i sin stora majoritet emot regimen utan att för den skull vara pro-FSA. Men mellan FSA och de kurdiska miliserna finns en sorts ”gentlemannaöverenskommelse” om att inte agera på varandras ”territorium”. Det gäller också i Aleppo mellan de kurdiska kvarteren och FSA. Inte heller ser de kurdiska organisationerna på SNC:s nye ordförande som en Judas. Han är nämligen kurd och för övrigt bosatt i Sverige.

Synen på karaktären av upprorets väpnade miliser, FSA och andra, som ”religiösa rövarband” får mycket konkreta följder för den linje som AJ/RS föreslår för kampen i Syrien. AJ skriver att befolkningen i varje stad och by bör organisera demokratiska val av ”lokala försvarskommittéer” med uppgift att försvara bostadsområden och arbetsplatser. För enligt AJ måste befolkningen skydda sig mot regimens och de ”sekteristiska milisernas” våld.

Om man ska förenkla linjen något säger AJ/RS till de som i dag kämpar med vapen i hand att de borde göra något annat. Det påstår jag därför att AJ i sin första artikel och i sin replik inte med ett ord berör den existerande organiseringen av motståndet på lokal nivå. Dagligen i media får vi information från olika ”lokala samordningskommittéer” som rapporterar om regimens angrepp, hur många som dödats och hur de organiserar det civila motståndet och hur samarbetet med lokala miliser sker. De flesta av dem är löst sammanknutna i FSA och andra i fristående lokala miliser. Ett ytterst litet antal personer anses vara ”salafistiska extremister” och kanske ett hundratal personer ”medlemmar” i al-Qaida. Sammanlagt beräknas de väpnade miliserna, av avhoppade soldater och civila unga män, uppgå till cirka 50 000. Och nya miliser bildas hela tiden. Senast rapporteras det att palestinierna i flyktinglägret i Damaskus bildat en milis som engagerat sig i kampen mot Assads tyranni.

Det är lite märkligt att AJ lägger så stor vikt vid det ”religiösa innehållet” i milisernas budskap och mindre till den kamp som förs. Han förfäras inför ”utländska jihadister” och att det finns religiösa slagord skrivna i asfalten på Aleppos gator. Många andra på vänsterkanten delar samma förfäran. En jämförelse med hållningen till Hizbollah och Hamas passar här in. De två organisationerna är ju i allas ögon klart ”religiösa extremister”. Men ingen skulle komma på idén att förneka dem rätten att försvara sig mot den israeliska statens våld, även när det sker under rop om Allah Akbar.

Ska vi ha andra ”renhetskrav” på den syriska oppositionen än på Hamas innan vi stöder deras kamp mot en blodig diktatur som inte tvekar att använda flyg, artilleri och stridsvagnar mot civila bostadskvarter?

AJ anser dock att det finns hoppfulla tecken på att ”lokala försvarskommittéer” håller på att bildas och att de förtjänar Rättvisepartiet Socialisternas stöd. Det handlar om folkliga försvarskommittéer (YPG) i den kurdiska provinsen i norra Syrien. Enligt en artikel som AJ citerar handlar det om ”unga aktivister som väljer sina egna ledare, säger sig ha stoppat både försök till turkiska invasioner och vapensmuggling till de syriska rebellerna”.

Att AJ framställer det som något positivt att de har stoppat vapenleveranser till FSA kan jag inte begripa. Nu har jag dubier om sanningshalten i den uppgiften som jag inte sett säkert bekräftad i något media. Men det är ett litet problem. Värre är att jag tror AJ hoppar i fel tunna när han framställer YPG som alternativen till FSA, andra miliser och de reellt existerande lokala samordningskommittéerna.

Kurdiska och syriska oppositionens flaggor i ett under en demonstration i Aleppo.

Den politiska situationen i den syriskt kurdiska regionen är långt ifrån så idyllisk som AJ framställer den. Det demokratiska enhetspartiet PYD är den syriska motsvarigheten till det turkiska PKK och den 11 juli i staden Erbil ingick PYD ett avtal med KNC, ett annat kurdparti i Syrien, om att dela på förvaltningen i regionen då Assads armé drog sig tillbaka. Sedan dess har det uppstått flera konflikter mellan de två där KNC anklagar PYD för att med vapenmakt ta över lokala administrativa byggnader där de flaggar med PYD:s flagga. YPG som AJ lyfter fram som demokratiska kommittéer verkar i stället vara beväpnade grupper under PYD:s ledning. Det är mycket svårt att få en entydig bild av vad som sker i den kurdiska regionen. Ett är dock klart att det inte är där som de organisatoriska formerna för en ”alternativ” kamp i resten av landet kan sökas. Dessutom finns det flera frågetecken om relationen mellan PYD och regimen i Damaskus. Enligt KNC fick PYD information på förhand om vilka städer i regionen som armén skulle evakuera, i syfte att PYD skulle kunna ta kontrollen. Men som sagt ryktena och anklagelser och motanklagelser mellan de kurdiska organisationerna gör det svårt att bilda en klar bild.

Själv anser jag att det syriska upproret i all sin brokighet är en politisk revolution mot en klandiktatur som inte kan störtas annat än med våld. USA:s och andras planer på en ”jemenitisk lösning” där Assad går men delar av regimen och armén består för att leda en övergångsfas är helt orealistisk. Armén kan inte ”sparka” Assad såsom Mubarak stöttes bort. Arméns elittrupper är familjen Assads trupper och intimt knuten till diktatorn. Mubarak var däremot arméns man och kunde offras för att rädda makten.

Det är uppenbart att den dag regimen faller kommer de sociala frågorna att flyta upp och inta den plats de förtjänar. Konflikter mellan klasser, etniska och religiösa grupper, stad och landsbygd och andra motsättningar kan då få sina rättmätiga uttryck när väl dörrarna öppnats tack vare diktaturens fall. För att stödja den processen kan vi inte ställa oss vid sidan av dagens kamp, kräva garantier för att den inte ska spåra ur och resa paroller baserade på önskningar att revolten ska stå under den syriska arbetarklassens ledning. Kampen mot regimen pågår just nu, på gott och ont vad gäller metoder och ideologiska preferenser.

**********

För dig som följer intensivt vad som sker i Syrien hittar du här en intressant intervju med den libanesiske marxisten Gilbert Achcar –Syrien: ”Bygga ett folkligt motståndsnät kring ett program för demokrati”

 

Media: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,