Etikettarkiv: USA

Finansierade Washington med fem miljarder dollar en « statskupp » i Ukraina?

Publicerat av
4

Påståendet att USA spenderat fem miljarder dollar för att ”destabilisera” Ukraina dyker sedan ett år tillbaka regelbundet upp på konspirationssajter. Den 22 juni i år återfinns samma idé i den ryska tidningen Kommersant i en artikel av Nikolai Patrouchev, sekreterare i den Ryska ferderationens säkerhetsråd.

Trogen linjen i Kreml fördömer den ryske höjdaren en ”statskupp” i Ukraina som initierats av USA i syfte att ”försvaga Ryssland”. Som bevis använder han den amerikanska politikern Victoria Nulands medgivande enligt vilken hon ”sagt att USA har spenderat fem miljarder dollar för att organisera händelserna”.

Samma mycket förvanskade version av Victoria Nulands ord publicerades redan tidigare i år på sajten CounterPunch i en artikel av den omstridde journalisten John Pilger som utan omsvep påstår att i Ukraina ”har Obamas administration satt sprätt på 5 miljarder dollar under 2014 för att finansiera en statskupp mot en folkvald regering”.

I den version som konspirationsteoretikern Paul Craig Roberts (sedan 2008 kollaboratör i den högerextrema American Free Press) lagt ut blir det till: ”Washington har gjort av med 5 miljarder dollar för att köpa upp ukrainska politiker och finansierat en femte kolonn av vissa ONG” (källa: QuenelPlus, 6 dec. 2014. En antisemitisk kanal med satirikern Diedonné som garant )

I själva verket handlar det om 5 miljarder dollar av amerikansk hjälp till Ukraina under perioden 1992-2013, alltså mer än 20 år.
En verifikation visar snabbt att Nulands tal långt ifrån var ett ”erkännande”. Det hölls 13 december 2013 och finns tillgängligt på U-tube sedan samma dag. Hennes exakta ord går så här:
”Sedan Ukrainas självständighet 1991 har USA stött utvecklingen av demokratiska institutioner och främjat det civila samhället och demokratiskt styre, nödvändiga villkor för att Ukraina ska kunna realisera sina europeiska aspirationer. Vi har investerat 5 miljarder dollar för att hjälpa Ukraina i sin målsättning att garantera ett säkert, rikt och demokratiskt Ukraina”.

Man kan tycka vad man vill om Nulands blomsterspråk och USA-imperialismens manövrer i det forna Sovjetunionen men Pilgers och andra komplottisters användning av det är nonsens.

Däremot har ingen av de konspirationssajter som förmedlat skrönan om en statskupp för fem miljarder dollar brytt sig om att precisera att under exakt samma period (1991-2013) betalade USA 20 miljarder dollar till Ryssland i samma typ av ”utvecklingshjälp”.
Detaljerna i ”hjälpen” finns i diagrammet här under som den brittiske journalisten Eyuan MacDonald publicerat på Twitter.

PS: Den här artikeln bygger på uppgifter i en fransk sajt som regelbundet övervakar olika konspirationsteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Samordnar Obama och Assad flygräderna mot Raqqa?

Publicerat av
2

Frågan i rubriken är mer än berättigad. Sedan den 25 november har Assads flygvapen dödat hundratals civila i Raqqa där befolkningen igen dagligen terroriseras av trotyltunnebomber.

Assads trotylbomber kan inte riktas mot specifika mål. Syftet är att döda och terrorisera civilbefolkningen.

Hur är det möjligt att Assads flygvapen kan bomba en stad vars luftrum sedan slutet av september kontrolleras av USA och dessa allierade?
-Det amerikanska och syriska bombflyget avlöser varandra ovanför staden med några timmars intervall. Tisdag eftermiddag bombade syriska plan, på kvällen bombade amerikanska plan. Man utför inte en sådan luftkampanj utan samordning, säger aktivisten Abou Ward al-Rakkaw i ett skypesamtal med tidningen Le Monde. Abou Ward är en av aktivisterna bakom webbsidan ”Raqqa massakreras under tystnad” som retar gallfeber på ISIS med reportage om jihadisternas dagliga terror mot stadens befolkning.
Sedan den internationella koalitionens flygvapen i september började bomba ISIS i Rakka har många flyttat tillbaka till sina hem eftersom de såg att inga civila mål träffades av bomberna. Det tog slut med förskräckelse den 25 november då Assads flyg på nytt började vräka sina primitiva men mycket dödliga trotylbomber över stadens bostadsområden.
-Det verkar som att den syriska militären hämnas. Regimens ledare stod inte ut med de videoklipp där Daech, synonym för IS, visade hur sexton soldater halshöggs tillsammans med den amerikanske gisslan Peter Kassig. Men de gjorde sig naturligtvis inte besväret att bomba IS ställningar. Som vanligt är det de civila som betalar priset, säger Abou Ward.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att dessa alternerande bombningar alltsedan den 25 november med hundratals döda skett utan att USA gett Assad tillgång till luftrummet över Raqqa.
-Vi hatar regimen, vi hatar ISIS och nu hatar vi den internationella koalitionen nästan lika mycket, säger Abou Ward bittert.
I onsdags, 26 november, förklarade Nato att det inte finns några planer på att inrätta en no-fly zon över norra Syrien. Inga röda linjer här inte. Fritt fram för Assads flyg att bomba städer och byar till ruiner av sten och grus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Röster från Yarmouk: Syrien och Palestina – samma kamp.

Publicerat av
Svara

En intervju med tre palestinier med bakgrund i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Oktober 2014

Intervjuare: Joseph Daher redaktör för SyriaFreedomForever och medlem i Revolutionära Vänsterströmningen i Syrien.

Inledning.
Flyktinglägret Yarmouk ligger åtta kilometer söder om Damaskus centrum och klassas som ”inofficiellt” av FN:s hjälporganisation UNRWA. (1)
Lägret skapades 1954 av de syriska myndigheterna som sedan dess stått för administrationen. Med tiden har lägret kraftigt urbaniserats och blivit ett attraktivt och dynamiskt kvarter. Befolkningen i lägret har förändrats i takt med olika regionala konflikter och invandring från den syriska landsbygden. Från 70-talets början skapas folkliga kvarter runt Yarmouk som kopplar ihop lägret med huvudstadens struktur. I dag täcker Yarmouk två kvadratkilometer med tre- och fyravåningsbyggnader. Av en total befolkning på 250 000 personer var innan 2011 cirka 150 000 palestinska flyktingar med ytterligare syriska flyktingar och irakiska flyktingar som anlände efter 2003.
Med tiden blev Yarmouk ett ekonomiskt aktivt centrum med en folkligt boende och en mindre medelklass av butiksägare, lärare och andra med begränsade inkomster. I lägret speglas också de skilda politiska strömningar som finns i det palestinska politiska landskapet.
Flyktinglägret Yarmouk upplever i dag en humanitär katastrof på grund av den påtvingade belägringen sedan sommaren 2013, med cirkulationsförbud för människor och livsmedel i Damaskus södra förorter i uppror. En belägring som upprätthålls av regimen tillsammans lojala palestinska organisationer, i synnerhet PFLP(GC) under Ahmad Jibrils befäl. (2)
I dag finns det bara femton till tjugo tusen personer i kvar Yarmouk.

Deltagare:
1) Salim Salamah, palestinsk-syrisk aktivist och bloggare, kommer från Yarmouk och är i exil i Sverige för närvarande.
2) Tareq Ibrahim, palestinsk aktivist från Syrien, med sitt ursprung i flyktinglägret Yarmouk, för närvarande i exil.
3) Raed Abou Zeed, palestinsk aktivist i Syrien, ursprungligen från flyktinglägret Yarmouk, numera i exil.

Joseph Daher (J.D) : Låt oss börja med ert deltagande i den syriska revolutionen. Varför deltog ni och vilken roll hade ni?

S.S. Jag tror att jag och många andra i min ålder tillhör en generation som växt upp under en epok av förhoppningarnas kris, i form av en negativ stabilitet, i en rutin med begränsade möjligheter på många områden med början i det dagliga livet fram till studierna och ens framtid. Jag började mina juridiska studier vid Damaskus universitet i september 2007.
Redan då kände jag av en längtan efter djupa förändringar hos många studenter, en längtan som sällan uttrycktes offentligt. Det var en längtan som överskred den religiösa tillhörigheten och klantillhörigheten, provinsiellt och nationellt.
Från och med de första demonstrationerna i Tunisien startade revolutionen för mig och många andra i min generation. Jag deltog i den folkliga rörelsen från och med Ben Alis flykt från Tunisien. Det var för mig ett historiskt ögonblick.
Jag minns de första historiska parollerna för den syriska revolutionen: ”Ben Ali har flytt”, och ”Det syriska folket viker sig inte” var grundpelarna i mitt eget engagemang i rörelsen.
Det kan framstå som en romantisk förklaring, men det rättfärdigandet har alltid styrt alla mina val sedan den 15 mars 2011, starten för den syriska revolutionen. Så, varför deltog jag? Jag deltog från första dagen därför att jag ville återfinna en del av mig i Syrien, en del av mig som ville uttrycka mina åsikter och min rätt att inte dö på ett anonymt sätt.
Vad gäller min roll deltog jag som många i möten och demonstrationer från första början 2011. Sedan utvecklades vi som individer och grupper mot organisatoriska etapper av bredare folkliga rörelser som omfattade Damaskus universitet och hela huvudstaden.

T.I. Jag beslöt att ansluta mig till de civila organisationer som gav hjälp till syriska flyktingar i flyktinglägret Yarmouk och i flera kvarter i närheten av lägret som utsattes för regimens bombningar.

R-A.Z. Jag deltog från den syriska revolutionens första dagar efter den folkliga rörelsen i Deraa och anklagelserna mot palestinierna att vara ansvarig för ”terroristerna” av Bouthaina Shaaban, diktatorn Assads rådgivare, som då talade i den syriska regimens namn.
Jag tror starkt på och stödjer folkens rätt till självbestämmande, speciellt efter år av förtryck och orättvisor som de arabiska folken, särskilt det syriska, upplevt. Som palestinier är det dessutom vår övertygelse att de arabiska folkens befrielse är vägen till befrielse av Palestina och återupprättande av våra usurperade rättigheter.
Det var då vi började ta kontakt med flera vänner i flyktinglägret från Deraa och när den folkliga mobiliseringen nådde Damaskus och dess förorter beslutade vi att delta i mötena och demonstrationerna som individer i flera kvarter i Damaskus som Midan, Hajar al-Asswad, och al-Qadam som ligger nära Yarmouk.

J.D: När startade mobiliseringen i Yarmouk i solidaritet med den syriska revolutionen? Hur organiserade sig de unga palestinierna för revolutionen inne i lägret? Hur togs de första kontakterna med de syriska demonstranterna?

S.S. Jag var inte bland de aktiva inne i Yarmouk. De flesta av mina kontakter och mina aktiviteter var utanför lägret på grund av kommunikations- och säkerhetsproblem och av ren slump. Men jag kan bekräfta att lägret följde varje etapp av utvecklingen i landet som helhet. Yarmouk är en geografisk och befolkningsmässig förlängning av Damaskus och är en integrerad del av staden.
Jag tror att den folkliga mobiliseringen i lägret till stöd för den syriska resningen började kring två viktiga händelser.
För det första i maj 2011 då regimen och dess allierade palestinska organisationer utnyttjade den palestinska folkliga och massiva mobiliseringen för en ”marsch för rätten att återvända” till åminnelse av Nakba. De fyllde bussar med unga palestinier och körde dem till gränsen mot Israel. Den dagen upplevde vi en gruvlig massaker med många ungdomar från Yarmouk som dödades. Det var då det skapades ett folkligt medvetande med en helt ny framtidssyn. Jag kan inte säga hur djup förändringen var men det ursinne som massakern orsakade var mycket stort.
För det andra var det ankomsten av de första syrierna som drivits bort från kvarteren i Midan som bestämde hållningen till revolutionen i lägret. Det var dagen före Assadregimens brutala attack under Ramadan 2012 mot ett kvarter på bara två minuters gångavstånd från lägret.

T.I. Det var en grupp unga palestinier som i början av revolutionen deltog i demonstrationerna utanför Yarmouk, som i Midan, Kfarsoushe, Douma och Harasta. Det var innan den folkliga samordningskommittéen skapades i Yarmouk. Efter kommittéens bildande började demonstrationerna inne i lägret samtidigt som den syriska säkerhetstjänsten och de palestinska grupperna allierade med regimen, med PFLP(GC) i täten, började sitt förtryck och stärkte sitt grepp över lägret. Det var min första kontakt med den syriska revolutionen, i samordningen av aktiviteterna med de unga i kommittéen.

R-A.Z. Flyktinglägret Yarmouk är den palestinska diasporans huvudstad och den palestinska revolutionens energikälla sedan lägret skapades. I lägret fanns också de viktigaste palestinska falangernas huvudkvarter, speciellt de lojala som understöddes av Baathregimen i Syrien. De hade tidigare splittrats från Fatah med stöd från Hafez al-Assad som försökte att skapa en alternativ befrielseorganisation till PLO i syfte att konfiskera palestiniernas autonomi över beslut i palestinska frågor. Till att börja med mobiliserade vi i lägrets granndistrikt och vi var i kontakt med de folkliga samordningskommittéerna där.
Senare svarade vi på uppmaningar till mobilisering från folkliga palestinska organisationer i hela regionen, efter diktatorn Mubaraks fall i Egypten och den syriska revolutionens start, genom att organisera demonstrationer 15 maj 2011 vid gränsen mot Palestina för minnesdagen av Nakban.
Demonstrationer ägde rum i Egypten, Jordainen, Syrien, Libanon och på de ockuperade palestinska territorierna. Vi fruktade starkt regimens exploatering av en så omfattande rörelse, särskilt sedan vissa samordningskommittéer vägrade att klargöra sin hållning till den palestinska frågan. Vi försökte arbeta för organiseringen av demonstrationerna i samarbete med oppositionen och vi förklarade att det var nödvändigt att rikta revolutionens kompassnål mot Palestina. Vi visade på den revolutionära rörelsens band med befrielsen av ockuperade palestinska och syriska territorier.
Vi förvånades över att delar av den syriska oppositionen, speciellt liberaler och Muslimska Brödraskapet, (som i dag sitter i Nationella syriska rådet och Syriens nationella koalition för oppositionen och revolutionära styrkor), vägrade ta upp frågan med ursäkten att det var nödvändigt att vinna världsopinionen och att inte blanda samman målen för att inte stöta sig med USA.
Under demonstrationen på Nakbadagen vid gränsen till de av Israel ockuperade Golanhöjderna dog tre unga män från Yarmouk som martyrer medan fler är 350 palestinier från skilda flyktingläger i Syrien skadades av den israeliska arméns skottlossning.
Under den andra dagen av de unga martyrernas begravning upplevde vi den största ceremonin i Yarmouk sedan begravningen av Khalil al-Wazir och Abou Jihad som Israel mördade i Tunisien 1988.
Som vi väntat oss exploaterade regimen händelsen. Syriens rikaste man och tillika Bachar al-Assads kusin, Rami Makhlouf, deklarerade att Israels säkerhet är beroende av att Assad förblir vid makten.

J.D. Hur har situationen utvecklats i Yarmouk sedan revolutionens början? Hur reagerade Assadregimen inför den folkliga mobiliseringen i området? Vilken är relationen mellan de olika palestinska grupperna med de syriska revolutionärerna, med FSA och med de islamistiska styrkorna? Vilken roll spelade de olika palestinska partierna inne i lägret?

S.S. Som jag sa innan så utgör lägret en integrerad del av Damaskus urbana struktur. Det har gjorts många försök av palestinska skribenter att övertyga det palestinska flyktinglägret att stå neutralt. Många beskyllningar har utbytts mellan olika palestinska krafter över lägrets deltagande i rörelsen och speciellt i ljuset av den humanitära katastrofen som uppstått, liksom i många andra regioner, efter 450 dagars blockad.
Enligt min mening var det inte möjligt för lägret att hålla sig utanför konflikten eftersom beslutet att delta i huvudsak var en konsekvens av regimen Assad som irriterat och provocerat folks känslor i den palestinska miljön i och med misslyckandet med dagen till minnet av Nakban i maj 2011 och alla som dog den dagen, för att inte tala om de dussintals artillerigranater som slumpmässigt föll i lägrets utkanter från resningens allra första månad.
Vad gäller Assadregimens behandling av den folkliga rörelsen i lägret var den inte annorlunda än säkerhetsstyrkornas repression på andra platser i landet. Jag tar inte upp relationerna mellan de palestinska organisationerna och de syriska revolutionärerna därför att jag i dag befinner mig i en svår ställning i exil.
Däremot kan jag tala utifrån en god kännedom och med stor säkerhet om de palestinska organisationernas destruktiva roll vilka har erbjudit noll och intet åt det palestinska folket i Syrien. Tvärtom, Ahmad Jibrils PFLP(GC) står än i dag, 13 oktober 2014, sida vid sida med den syriska armén för att svälta ut lägret som är utan vatten sedan 34 dagar.
De övriga palestinska organisationerna har inte spelat någon större roll för situationen i Syrien. Hamas har vänt ryggen till alla och visat än en gång de islamistiska krafternas pragmatism medan det inte går att räkna med den palestinska ledningen under Mahmoud Abbas och PLO som förhandlar med ockupationsmakten Israel.
Det har varit mycket diskussioner, speciellt sedan april i år, om PLO:s stilleståndsförslag och dussintals delegationer sponsrade av PLO och dussintals delegationer bestående av medlemmar i olika palestinska fraktioner som besökt Damaskus ett flertal gånger.
Jag har redan skrivit på Carnegieinstitutets hemsida för konsolidering av freden att varje fredsprocess, stillestånd eller eldupphör, oavsett vilket namn man ger det, inte kan komma tillstånd om man inte kommer överens om proceduren.
Vad menas med ett eldupphör om man låter regimens soldater bryta överenskommelsen tusen gånger om dagen? Vad menas med ett stillestånd om man inte låter barnen få vitala livsmedel?
På så vis står vi palestinier under ständigt dödshot liksom resten av befolkningen med enda skillnaden att vi har mindre tur än de vad gäller det juridiska internationella skyddet givet faktum att vi inte täcks av ett visst antal internationella konventioner om skyddet av flyktingar.

T .I. Den syriska säkerhetstjänstens och PFLP(GC):s ökade grepp över lägret ledde till en alltmer upprörd stämning i lägret med främst två massiva demonstrationer. Den ena efter demonstrationen i maj 2011 vid Golanhöjden för ”rätten att återvända”. Den andra efter den första mördade martyren inne i lägret, en viss Iyas Farhat.
De palestinska organisationerna har inte spelat en stor roll i den syriska revolutionen, bortsett från Ahmad Jibrils PFLP(GC) som stöder regimen och fungerar som förtryckare inne i lägret.

R-A.Z. Efter demonstrationen för ”rätten att återvända”, planerade regimen en annan manifestation till Naksadagen (den ”lilla katastrofen” i form av arabstaternas nederlag under sexdagarskriget) till den 5 juni 2011. Den israeliska armén stod beredd vid gränserna.
Jag var en av representanterna för de unga självständiga i Yarmouk och hade möten med de palestinska fraktionerna nästan varje dag. De lokala samordningskommittéerna informerade oss om regimens planer och regimens och PFLP(GC):s avsikt att utnyttja mobiliseringen till att utöva tryck på Israel genom att framställa den som ett hot mot Israels säkerhet. Men vi kunde inte stoppa mobiliseringen. Demonstrationen slutade i en omfattande slakt med 38 martyrer dödade och 850 skadade av de israeliska ockupanterna.
Dagen efter innan begravningen av martyrerna hölls syntes tydligt den enorma ilskan i ansiktet på människorna i lägren. I flyktinglägret Yarmouk förvandlades begravningen snabbt till en demonstration med slogans som hånade den syriska armén för att den inte rört ett finger inför den israeliska armén mord på de unga palestinierna. För första gången ropades förolämpningar mot de högst uppsatta i regimen, mot Bachar al-Assad och hans bror Maher. Foton av Bachar revs för första gången sönder. Till sist riktades hånet mot de palestinska fraktionerna som deltagit i regimens vämjeliga spel, med Ahmed Jibrils PFLP(GC) i täten och som hade ett stort ansvar för massakern.
Efter martyrernas begravning fortsatte demonstrationerna framför PFLP(GC):s kontor. Innan demonstrationen nådde fram till byggnaden började Ahmed Jibrils soldater att skjuta på demonstranterna. Den dagen dog fjorton martyrer under PFLP(GC):s och den syriska säkerhetstjänstens beskjutning.
Arresteringsvågen avtog inte medan de unga palestiniernas mobilisering växte i distrikten intill Yarmouk där de upprättade lägrets samordningskommitté för den syriska revolutionen. PFLP(GC) och den syriska säkerhetstjänsten började då att beväpna miliser bestående av brottslingar som släppts ut ur fängelset av presidentens amnesti. De bildade vad som kallats ”Shabiha” eller ”ligister” eller ”regimmiliser” som erhöll attraktiva löner för att slå ned demonstrationer och systematiskt mörda demonstranter.
Regimens trupper intog samtidigt distriktet Tadamun som överlappar Yarmouk och beboddes av palestinier och syrier och började i juli 2012 att massakrera civila, liksom i andra städer där regimen redan agerat.
Den tilltagande väpnade anarkin antydde en kommande katastrof och vi kom överens med alla krafter i oppositionen, den revolutionära ledningscentralen och FSA:s militärråd i regionen, att göra Yarmouk till en neutral zon och förbli en skyddad plats för flyktingar från grannregionerna. Skolor, moskéer och bostäder tog emot flyktingar som i början var få till antalet för att sedan räknas i tiotusentals, fler än hundra tusen, som kom från alla städer och regioner i Syrien.

J.D. Tror ni att det är möjligt att bygga en tredje kraft, en progressiv, demokratisk front som garanterar den syriska revolutionens initiala mål, som är oberoende av regimen Assad och de reaktionära islamistiska krafterna?

S.S. Än en gång anser jag mig inte vara i en situation där jag kan göra några förutsägelser, speciellt som jag befinner mig i säkerhet utomlands. Men jag tillåter mig att påminna om att i slutet av varje tunnel finns det hopp. Andra folk har upplevt fruktansvärt våld men rest sig. Döden är inte permanent och ska inte vara det.

T.I. Ja, jag tror att det är möjligt att bygga en tredje kraft självständig i förhållande till den kriminella regimen och de reaktionära islamistiska krafterna. Därför att det syriska folket har rest sig för friheten och inte för regionala eller internationella krafters vinning. En sådan tredje kraft, demokratisk och progressiv, är det enda sättet att ändra revolutionens riktning och lämna den blodiga återvändsgränd som Syrien befinner sig i nu.
Vi måste skapa en demokratisk tredje kraft för att skydda revolutionen och det syriska folket som angripits av den auktoritära kriminella regimen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

R-A.Z. Alltifrån revolutionens start såg vi att stödet till den politiska oppositionen i exil var långt ifrån i höjd med det syriska folkets offer inne i landet. Det stod klart att regimen ville omforma revolutionen till ett sekteristiskt inbördeskrig, redan från dess första deklarationer till användandet av våld i dagliga massakrer.
Samtidigt utvecklades de islamistiska jihadisterna av två principiella orsaker utöver vad som nämnts ovan:
-Regimen frigav hundratals eller flera tusen islamister och jihadister från fängelse redan under revolutionens första månader samtidigt som den riktade in sig på att döda demokrater och ungdomar.
-Det direkta stödet till de islamistiska jihadisterna från monarkierna i Gulfen.
Dessa reaktionära islamister ville förvrida den revolutionära retoriken till en religiös diskurs och lanserade slogans som saknar grund i det syriska folkets kultur och band till de revolutionära kraven på frihet, värdighet och social rättvisa.
Att bygga en tredje självständig kraft från regimen och de reaktionära islamisterna är verkligen en nödvändighet och de folkliga krafterna på plats representerar i dag den folkliga syriska revolutionens krav på demokrati, social rättvisa och jämlikhet.

J.D. Assads regim framställer sig som ”motståndets” regim som stöder den palestinska saken och det är en propaganda som sprids vidare av vissa delar inom ”vänstern” och västliga organisationer för ”solidaritet med den Palestinas sak”. Vad säger ni som palestinier och syrier till dessa organisationer och regimens propaganda?

S.S. Jag tänker på att tre och ett halvt år efter revolutionens början, med fler än två tusen palestinska martyrer dödade av regimen, med fler än 150 martyrer som dött i svält på grund blockaden mot Yarmouk, allt enligt våra siffror i Palestinska förbundet för de mänskliga rättigheterna i Syrien, plus alla martyrer som vinterkylan 2013 tog… Jag tänker på att det är förnedrande för oss som palestinier i Syrien att ställas mot den totalt falska propagandan som framställer regimen som en del av motståndsfronten.
Regimen har hållit Golanfronten tyst och säker för Israel i 40 år. Jag är mycket besviken på den del av vänstern som trott på och sprider Assadregimens propaganda och som förnekar syriernas folkliga förhoppningar.

T.I. Vad gäller Assadregimens propaganda om dess påstådda motstånd (mot Israel; m.anm.) är det en enorm lögn som jag är utledd på och som andra ännu använder sig av för egna regionala intressen.
Hur kan man kalla det motstånd samtidigt som Golanfronten varit tyst i 40 år? Var är dessutom motståndet då regimen inte besvarar Israels bombräder och kränkningarna av dess luftrum?
Regimen påstår att den skyddar motståndet men propagandan om dess motstånd är bara ett sätt att uppnå förhandlingar, medan samtidigt hundratals palestinier som bor i Syrien mördats av regimen och dess allierade grupper därför att de tagit ställning för revolutionen och det revolutionära syriska folket.
Ett stort antal civila palestinier har dödats, många andra har dött av svält på grund av den mer än ett år långa blockaden av flyktinglägret Yarmouk. Blockaden övergår lidandet under den 79 dagar långa blockaden mot de palestinska ”fedayin” 1982 i Beirut.
Regimen är inte trogen sitt folk och har varit oförmögen att ta tillbaka Golanhöjderna. Hur skulle den då kunna vara trogen motståndet och Palestina när den angriper den källa för den palestinska revolutionen som Yarmouk utgör, där martyrer dör dagligen, endera av hunger eller av bomber?

R-A.Z. Baathregimens roll i försvaret av gränsen till Israel stod klart för oss sedan lång tid tillbaka, vilket kunde ses i det lugn som rått sedan 1974 på fronten vid Golanhöjderna som ockuperas av Israel. Den första gången jag arresterades i Syrien var 2002 då jag deltog i en demonstration till stöd för de palestinska Intifadan.
Den syriska regimen har fängslat hundratals palestinier och hundratals har mördats. Regimen har också sedan länge ständigt försökt splittra palestinierna under alla faser av den palestinska revolutionen och begått massakrer på vårt folk, alltifrån i flyktinglägret Tel Zaatar i Beirut 1976 till flyktinglägret Yarmouk med en blockad utan motstycke under vilken 175 personer svultit till döds.
I dag fortsätter regimen att stänga av vattnet som lägret varit utan i över en månad. Vi tror inte på regimens lögner, inte heller på vissa så kallade vänsterkrafter som sprider dess propaganda världen över. De känner inte vår sak eller palestiniernas liv i lägren och inne på de ockuperade territorierna och palestinierna som flyr från Syrien och regimen Assad för att dö på Medelhavet.
Själv bor jag nu en av Europas huvudstäder och den så kallade vänster som försvarar regimens propaganda får mig att hånskratta.

J.D. Tror ni att det finns ett samband mellan det palestinska folkets mobilisering i Syrien för den syriska revolutionen och den palestinska saken? Och i allmänhet med befrielsen av Palestina?

S.S. Befrielsen av Jerusalem börjar med befrielsen av Damaskus. Det säger jag som en palestinier som vuxit upp i Syrien och som är till hälften syrier på min mors sida.

T.I. Ja, de arabiska folkens befrielse, i synnerhet i Syrien och Egypten, är vägen till Palestinas befrielse.

R-A. Z. Nu följer vi utvecklingen som pågår i hela regionen. Friheten för oss palestinier är odelbar med de revolutioner som förr eller senare siktar in sig på Palestinas befrielse.
Jag är trots allt lite pessimistisk över det sätt som den syriska oppositionen i exil, liberaler associerade med Muslimska Brödraskapet, till skillnad från det revolutionära syriska folket, behandlar oss som palestinier och sköter sina band med Väst och mot personer i oppositionen som förespråkar en falsk fred mellan folken i regionen och Israel.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Noter:
(1). De « officiella lägren » skapades av FN till följd av flyktingströmmen 1948 och lyder under en speciell status och en delad administration.
(2). En organisation som skapades 1968 efter en splittring av PFLP organiserad av Ahmad Jibril en före detta syrisk militär. PFLP(GC) är en historisk allierad till den syriska regimen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Global recession eller värre?

Publicerat av
Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Verklig och uppfattad ojämlikhet

Publicerat av
1

I dyningarna efter den omtalade studien av ojämlikhetens utveckling av Thomas Piketty publiceras nu en ny undersökning som ger ett mycket intressant perspektiv på hur människorna i olika samhällen uppfattar ojämlikhetens utseende.
Det är en studie som gjorts av tyskan Judith Niehues för Tyska företagarinstitutet i Köln. Det speciella med studien är att den jämför den reella ojämlikheten i inkomstfördelningen i olika länder med hur människorna i samma länder tror att fördelningen ser ut.
I digrammen här under ser vi studiens resultat i tre länder, Sverige, USA och Frankrike.

Sverige

USA

Frankrike

En aspekt, som jag tycker är den viktigaste, i studien är att den visar på en klyfta mellan den uppfattade ojämlikheten i USA och resten av OECD-länderna i studien.
I USA tror människorna att ojämlikheten är mindre än vad den är i verkligheten. I alla andra länder är det tvärtom. Människorna tror att ojämlikheten är större än den reella. I diagrammet ovan ser vi att i USA tror de tillfrågade att andelen av befolkningen i botten av inkomstskalan är färre an de är i verkligheten och samtidigt tror de att toppskiktet är mindre än i verkligheten.
I Europa, som i diagrammen ovan representerar svaren i Sverige och Frankrike, är svaren de motsatta till USA. Vi ser att de tillfrågade i EU tror att ojämlikheten är större än den reella. I samtliga länder tror man att bottenskiktet på inkomstskalan är större än den reella och att toppen är större än i verkligheten.
Den kanske intressantaste frågan som den här studien reser är varför mäniskorna svarar som de gör. Varför tror folk i USA att ojämlikheten är mindre än den reella? Och varför är det tvärtom i Europa.
Det är inte så enkelt att hitta svar på frågorna. Jag har bara en gissning som kanske inte är så tokig. Vad ser vi? Jo, att den dominerande ideologin i samhället har trängt mycket djupare ner i det amerikanska samhället än i Europa. Trots alla fakta så är det fortfarande den ”amerikanska drömmen” som dominerar tänkandet. ”Bara man vill så kan man” ta sig upp i inkomstskikten är den omfattande åsikten som hamrats in genom åren. ”The selfmade man” klarar allt.
I Europa har tydligen inte den dominerande ideologin samma kraftiga grepp över människornas uppfattningar om hur samhället ser ut. I och med krisen som utlöstes av den amerikanska finanskrisen 2007 ser människorna i Europa mer svart på samhället än vad fakta lockar till.
Varför? Kanske för att den dominerande ideologin är i kris. Hoppet att den existerande nyliberala ordningen ska leda till en bättre framtid verkar ha slocknat.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vinsterna flödar utan att beskattas.

Publicerat av
5

Affären Pfizer mot Astra-Zeneka har varit förstasidesstoff i några veckor. Finanspressen har skrivit sida upp och sida ner om den amerikanska läkemedelsfirman Pfizers försök att köpa upp konkurrenten A-Z.

Det är en stor affär som kan få konsekvenser för forskning och läkemedelstillverkningen i världsmått. Men det är inte en isolerad affär. I stället är det en del av en våg av fusioner och övertaganden (merger&aquisitions som fackliteraturen skriver) som de amerikanska internationella storbolagen varit inblandade i.

Sedan 1 januari i år har amerikanskt kapital varit part i inte mindre än 555 M&A till ett belopp av 169 miljarder dollar, enligt specialistfirman Dealogic.

Bakgrunden till köplusten är inte att skaffa ny produktionskapacitet eller att få tillgång till nya tekniker, patent eller andra fördelar. Ett motiv kan däremot vara att göra sig av med en konkurrent.

Men den avgörande orsaken till vågen av amerikanska M&A är att de stora bolagen med omfattande verksamhet utanför USA:s gränser badar i vinster som de inte vill ta hem till USA. Det handlar om att undvika den amerikanska vinstbeskattningen på 35 procent. Genom att hålla vinsterna på konton i skatteparadis kan de helt komma undan beskattning på utlandsvinsterna.

Vita Huset har lagt ett förslag om att minska vinstbeskattningen från 35 procent till 28 procent och att samtidigt införa en 20-procentig skatt på bolagens vinster i utlandet även om de inte förs hem till USA. Det vill bland annat Pfizer undvika genom att köpa upp Astra-Zeneka och lägga det fusionerade bolagets huvudkontor i London. En manöver med skattesmitning som enda motiv.

Enligt den amerikanska ONG:n Citizens for tax Justice hade 301 företag av de 500 största i USA ackumulerat 1 950 miljarder dollar i vinster utomlands 2013 jämfört med 1 496 miljarder dollar två år tidigare.

På CTJ:s hemsida finns information om enskilda företags obeskattade kassakistor utomlands. I tabellen nedan ser vi att Apple leder ligan, som vanligt kan man säga. Tabellen visar de olika företagens ackumulerade vinster i utlandet som inte tagits hem till USA.

I stället för att betala skatt till samhället använder de sina pengar till att köpa upp konkurrenter. Det är ingen vågad gissning att en hel del jobb kommer att försvinna i processen.

Det lönar sig att smita undan skatt, kan passa som sammanfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

-Dö av hunger eller ge upp!

Publicerat av
Svara

Fruktansvärda scener med svältande människor i Damaskus förorter möter oss varje dag. De är offer för Assadregimens medvetna politik som syftar till att kollektivt bestraffa oskyldiga människor, att terrorisera befolkningen till underkastelse.

-Svält eller ge upp.

Så kallar regimen självt sin taktik. Att det handlar om krigsbrott och brott mot mänskligheten enligt alla internationella konventioner och lagar bekymrar inte diktatorn i Damaskus. Efter att gasangreppet den 21 augusti i fjol inte möttes av annat än diplomatiska protester och totalt fruktlösa ”samtal” i Genève anser sig Assad ha fria händer att begå omfattande krigsbrott utan fara för regimens överlevnad.

-Svält eller ge upp, är inget nytt vapen. Redan 400 år f.K. tvingade Spartas arméer befolkningen i Aten till underkastelse efter en lång belägring av staden med omfattande svält till följd.

Då var begrepp som mänskliga rättigheter och krigsbrott okända. Det skulle krävas miljoner och åter miljoner av civila offer i krigstider för att dagens krigslagar skulle antas.

Under åren 1941-44 belägrade Hitlers arméer Leningrad. Totalt stopp för all införsel av förnödenheter och ständig artillerield skördade fler än en miljon civila offer.

Ett decennium tidigare, 1932-33, dog mellan fyra till sju miljoner ukrainare i en svältkatastrof som inte var en katastrof utan en medveten politik från Stalins sida. Ukrainska nationella strävanden skulle krossas och därför stoppades all import av mat till regionen och regimens polis la beslag på alla lager av mat och säd som fördes bort till Ryssland.

I Vietnam gjorde den amerikanska imperialismen allt i sin makt för att krossa befrielserörelsen. Skördar brändes systematiskt och jordbruksmark förgiftades av bomber och kemiska medel. Hur många som dog av svält finns det inga uppgifter om. Men omkring fyra miljoner vietnameser dödades under kriget, de flesta av dem oskyldiga bönder.

Det finns många andra exempel på hur organiserad svält använts som strategi i krig och revolutioner. I dag är det regimen i Damaskus som visar upp de värsta sidorna av det barbari som förtryckare stått för i alla tider. Civila icke beväpnade människor bestraffas kollektivt, endera för att de råkar bo på fel plats vid fel tidpunkt eller för att de stöder upproret mot regimen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

USA- en stormakt på fall?

Publicerat av
7

Media översvämmas av olika analyser av vad som sker i USA och dess relationer med omvärlden. I speciellt engelskspråkig press hittar vi alla sorters analytiska teser, alltifrån ”imperiet” på fall till de som proklamerar det amerikanska århundradet. Båda extremerna bygger under sina teser med statistik och exempel på hur Kina redan sägs slå ut USA på världsmarknaden till beskrivningar av det amerikanska imperiet som lägger under sig allt större delar av världen via erövringskrig, ja till och med i allians med al-Qaida.

Men vad sker egentligen? Kanske svaret på frågan i rubriken är att USA:s roll i världen domineras av motstridiga tendenser av både isolationism och minskad tyngd i världspolitiken till expansionism och ny ekonomisk dominans.

Det har hänt flera gånger att USA dragit sig tillbaka i en mer eller mindre uttalad isolering i meningen att agerande på världsscenen fösts åt sidan av Vita Huset och Kongressen och/eller att ekonomin varit ”inåtriktad”.

Efter första världskriget begränsade USA starkt sin roll på den internationella scenen. Kongressen hade fått nog av krig och stora militära utgifter för att rädda allierade i Europa. Rent ekonomiskt följde också en stark isolationism på börskraschen 1929 och depressionen därefter. Men det var inte en självvald isolationism utan något som dominerade i hela västvärlden där alla stater införde höga tullar och andra protektionistiska åtgärder, med resultat att kraschen på Wall Street omvandlades till en depression i världsmåttstock.

Efter det spektakulära nederlaget i Vietnam 1975 följde en period i USA:s internationella roll som dominerades av det så kallade vietnamsyndromet. Nederlaget sved i skinnet på den amerikanska imperialismen och landets befolkning var helt emot att skicka ”våra pojkar” till internationella krishärdar. Det var först i och med invasionen i Grenada 1983 som herrarna i Pentagon kunde testa ”antikrigsstämningarna” i landet och dra slutsatsen att de inte längre var urstarka.

Tack vare Saddam Husseins invasion av Kuwait kunde USA på nytt mobilisera till ett omfattande militärt agerande utomlands utan att den amerikanska opinionen gjorde revolt. Resten är historia. En historia av invasioner och militära äventyr som fick sitt slut i Irak. Kampanjen för att invadera Irak backades upp av propaganda som får reklamen för kända tvättmedel, som tvättar vitare än vitt, att framstå som modest och amatörmässig. Vem minns inte ”bevisen” för Saddams lager av massförstörelsevapen som presenterades i FN av försvarsministern Colin Powell.

Det totala fiaskot i Irak och det lika stora fiaskot i Afghanistan har skapat ett nytt läge internationellt där den amerikanska imperialismen på nytt har stora problem att agera militärt. Den stora majoriteten av amerikanarna, liksom engelsmännen, anser att de bluffades till att stödja ett krig mot Irak 2003. Det var det massiva folkliga motståndet i USA och England som stoppade Vita Husets planer på att bomba Bachar Assads militära anläggningar som straff för gasangreppet i Östra Ghouta den 21 augusti 2012.

Det totala misslyckandet att skapa en lydig regim i Bagdad har kostat amerikanska skattebetalare många hundra miljarder dollar med följd att vi kan tala om ett ”Iraksyndrom”. Vilket speglas i den årliga gallup som frågar om folkets inställning till Amerikas internationella roll. För första gången på femtio år svarade hela 52 % att USA ska sköta sina egna interna affärer och inget mer.

USA saknar inte militär styrka. Tvärtom, det har aldrig haft större militär slagstyrka än i dag, till havs, i luften och på marken. Men politik och militärstrategi handlar inte bara om att kunna utan också om att vilja. De män och kvinnor som sitter i Kongressen är direkt beroende av sina väljare i delstaterna och stämningarna efter bluffen inför och fiaskot i Irak hindrar för närvarande Pentagon att agera efter behag. Det är följderna av ”Iraksyndromet”.

Extremerna i synen på USA:s plats i dagens världspolitik hamnar fel. Idén att USA tillsammans med sina allierade kan agera hur det behagar dem och att det bara är Kina och Ryssland med sina respektive vänner i Syrien, Iran, Nordkorea, Vitryssland och Zimbabwe som hindrar USA från att ohindrat ta kontroll över planetens alla resurser och förslava folken är inget annat än nonsens.

Lika verklighetsfrämmande är teserna om att det amerikanska imperiet är skakat i grunden och att det bara är en tidsfråga (till och med på kort sikt) innan Kina med allierade blir den ekonomiska, politiska och så småningom den militära huvudkraften i världen. Det är säkerligen en missbedömning som dels underskattar USA-imperialismens styrka och materiella resurser, dels överskattar (eller önsketänker) var Kina befinner sig i dag och som tror på en linjär utveckling av dess ekonomiska och militära styrka.

Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten. Det verkliga problemet att förstå är om USA:s modesta uppträdande just nu, den diplomatiska reträtten i Syrien, anpassningen till militärstyret i Egypten, reträtten från Irak och Afghanistan, bara är en tillfällig ”isolationism” eller om vi ser en strukturell anpassning till en värld där inte längre USA kan, som strax efter murens fall, uppträda som den enda verkliga stormakten. Det finns inget givet svar på den frågan. Bland annat hänger det samman med hur den amerikanska ekonomin utvecklas.

Det märkliga med de två extrema prognoserna om ett USA på fallrepet och ett USA som angriper alla är att de har en gemensam uppfattning om den amerikanska ekonomin i kraftig tillbakagång speciellt i jämförelse med Kinas expansion. Är det verkligen en seriös analys av den amerikanska ekonomins kris men också dess potential?

Under ett par årtionden har USA:s ekonomi tappat mark på världsmarknaden, sett stora delar av den tunga industrin endera lägga ned eller flytta utomlands. Med finanskrisen 2007 verkade hela ekonomin snarast ligga i dödsryckningar där storbanker som Lehman Brothers och Merrill Lynch rasade samman och arbetslösheten rusade upp i nivåer som landet inte upplevt på decennier. Hushållens skulder hade nått smärtgränsen, konsumtionen stagnerade och företagen avskedade i rasande tempo. Det fanns verkligen fog för bilden av en ekonomi i förfall.

Det kinesiska ordet för ”kris” sägs också betyda ”möjlighet”. I USA:s fall verkar det i alla fall stämma. För den nyliberala globaliseringen, flytten av amerikansk industri utomlands, nedläggningen av gamla industrier och den omfattande arbetslösheten har lagt grunden till ett nytt ekonomiskt uppsving för den amerikanska kapitalismen. Receptet heter billig energi och billig arbetskraft.

USA är numera ett låglöneland. Industriarbetarnas reallöner har stagnerat eller till och med minskat de senaste 15 åren. Så till den grad att globala bolag nyinvesterar inom USA och vissa tar även hem produktion från Kina därför att den reella skillnaden i produktionskostnad per producerad enhet minskat starkt. En billig och oorganiserad arbetskraft är något kapitalägarna uppskattar. Det finns det numera överflöd av, speciellt i sydstaterna.

Det andra benet som expansionen går på heter billig energi. I förhållande till den europeiska industrin  åtnjuter företagen i USA priser på elenergi kring hälften av priserna i Europa. Till det kommer att priset för olja och gas i USA ligger mer än 50 % under priserna för industriella konkurrenter i Europa. Det är avgörande konkurrensfördelar som just nu lägger grunden till en renässans för den amerikanska industriproduktionen.

Inte heller saknar de amerikanska storföretagen kontanter i sina bankvalv. Sedan krisen 2007 har de samlat på sig enorma summor i kontanter som lagts på hög i stället för att investera dem i den reella produktionen av varor och tjänster. De har helt enkelt inte sett tillräckligt bra investeringsmöjligheter, det vill säga tillräckligt vinstgivande investeringar. Men med ett allt större utbud av billig oorganiserad arbetskraft och tillgång på billig energi kan vi vänta oss att den amerikanska industrin ska börja investera och det alltmer i USA självt. Enligt amerikansk finanspress sitter företagen just nu på en hög av ”cash” till ett värde av tusen miljarder dollar. Apple har exempelvis 145 miljarder dollar i cash på sina konton och Microsoft kring 75 miljarder dollar.

Nyligen visade Oxfam i en studie att 85 personer i världen äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning eller att en procent av befolkningen äger 65 gånger mer än den fattigaste halvan av planetens sju miljarder innevånare. Vid en liten närmare titt på listan över de 85 syns omedelbart att den helt övervägande delen av dem är amerikanska medborgare. Att förklara den amerikanska kapitalismen död är en stor överdrift. Den rör betänkligt på sig för att ligga i dödsryckningar och ingen bör förvånas om den de närmaste tio åren stärker sin position som den ledande ekonomiska stormakten i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,

Friheten offras i Genève

Publicerat av
1

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Publicerat av
1

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,