Skrattar bäst

som skrattar sist

Det gick så bra för Mona Sahlin. I politikens singelåkning fick hon allt bättre poängbedömning. Piruetterna blev tekniskt mer drivna. Visade snabba framskär också i sin ”styling” och i sitt ”utförande”. I hopp klarade hon med en ”trippel axel” mer än någon av sina rivaler. I september fick hon och partiet ensamma 45.7 procent i Synovates opinionsmätning

Men den 8 oktober kom vändningen. Hon lämnade singelåkningen – inte för teamåkning med en samlad opposition – utan för pardans med Miljöpartiet. De bägge partierna steg fram inför press och TV-kameror och förklarade att de skulle dansa tillsammans ända till 2020.

Men Mona hade gjort ett felskär. Vänster stålskena fick inte fäste och i det inledande korta programmet föll hon pladask på rumpan redan i parets första ”sida vid sida hopp”.

Lars Ohly fick sig ett gapskratt och vi fick äntligen se honom på gott humör.

I radions ”Lördagsintervjun” levererade han däremot dystra besked för oss socialister. Vad som behövs för att möta regeringen Reinfeldt är inte en glad piruett  och ett fortsatt käbbel i regeringsfrågan. Vad vi längtar efter är försök till en gemensam mobilisering mot högerpolitiken i alla fackliga och folkliga sammanhang där det överhuvudtaget är möjligt att börja resa motstånd. I Rambergs intervju kom motsatta besked. Ja, Ohly gav sig ut på så tunn is att han berömde regeringens attityd till finanskrisen:

”Jag tycker att dom i flera fall har skött sig bra…t ex Anders Borgs kritik av bankerna när det gäller räntenettot, alltså gapet mellan in- och utlåning och att han uppmanat kunderna att vara mycket tuffare. Men också att man direkt har försökt visa att det här måste vi ta tag i, det är inte en kris som löser sig själv.”

Berömmet är till för att visa att Vänsterpartiet verkligen vill ingå i en ansvarsfull opposition. Ohly är regeringsfähig. Jag tror definivt inte att alla varslade arbetare runt om i landet delar Ohlys bedömning av hur regeringen hanterat den ekonomiska krisen. De hade säkert hellre hört ett budskap där han krävde gemensamt motstånd mot avskeden. Solidaritet med arbetarna i stället för med bankerna. Borgs joller om att kunderna ska ringa upp bankerna och klaga är nonsens.

I intervjun stod det klart att Ohly och hans parti är berett att anpassa sig till ett nyliberalt regeringsprogram i snart sagt varje stavelse. Visst det ska formuleras som kompromisser. Men i sak kan han tänka sig att göra upp om allt. Vare sig det handlar om utgiftstak, inkomstskatter, friskolor, vapenexport eller svensk truppnärvaro i Afghanistan. Som han själv sa visade partiet under Göran Perssons regeringsår att man tog ansvar.

Frågan är om Mona Sahlin nu tänker pröva med teamåkning eller göra ännu ett försök till pardans med Miljöpartiet?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, regeringen, vänsterpartiet, Miljöpartiet, socialdemokraterna, regeringsfrågan

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Man brukar säga att det är svårt att koka soppa på en spik. Inte smakar soppan mer om man som Aftonbladet försöker med bara en ynka liten nubb.

Inte ens en hel låda med spik räcker om man vill ha en vision…

Aftonbladets ledare frågar i dag: Vilken Är Mona Sahlins vision? Svarar sedan själv med att detta måste bli att kritisera kapitalet:

Mitt under brinnande finanskris lanserade Mona Sahlin sin nya koalition med miljöpartiet. I stället för att kritisera hyperkapitalismen och de snabba klippens globala ekonomi fick oppositionsledarna ägna veckor åt att reda ut vilken roll vänsterpartiet ska få i den nya vänsteralliansen. Samtidigt har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig i sin politiska analys. Det känns lite märkligt när en fransk högerpresident framstår som mer radikal i sina krav på den internationella finansmarknaden än svensk socialdemokrati.

Ledaren fortsätter sedan med det som man menar ska vara den politiska visionen:

Men just nu står finanskrisen på dagordningen, och är det någon slutsats man bör dra av den senaste tidens kaos är det att det krävs ett nytt internationellt regelverk. En reformering av de institutioner som är till för att reglera den globala ekonomin. De nuvarande räcker uppenbarligen inte till. Den saken borde den politiska oppositionen betonat tydligare. Här erbjuds ett lysande tillfälle att formulera sin vision om en ny global världsordning. ”Vad hade oppositionen att säga? I stort sett ingenting annat än moraliserande kritik av girighet”, skriver Per Wirtén retoriskt men korrekt i Dagens Arena.

Sammanfattningsvis: Monas, partiets – och – oppositionens samlade vision ska vara att först kritisera kapitalet. Dessutom ska man utnyttja tidens kaos till att reformera de institutioner som reglerar den globala ekonomin. Visionen om en ny global världsordning sägs ska vara ett nytt internationellt regelverk för den internationella finansmarknaden.

Är det inte det kapitalistiska systemet som är i kris? Inte bara dess regelverk?

En miljard människor hotas i dag av svält. Tiotals miljoner människor är på väg ut i arbetslöshet. Inte ens för alla av oss som lever våra liv i en av kapitalismens rika högborgar kan de grundläggande behoven tillgodoses. Som bra mat, värme, boende. god sjukvård, fri skolutbildning, en bra ålderdom och värdiga arbetsförhållanden.

Allt detta därför att de som äger kapital, kapitalisterna, inte vill investera i verkliga samhälleliga nyttigheter. Finanskrisen är i grunden ingenting annat än en investeringsstrejk. Är det inte dags med en vision där arbetande människor erövrar den politiska makten och ser till att det är denna, som i demokratisk ordning, fattar de viktiga besluten om vår framtid? Är det inte dags för ”Det socialistiska blocket” att plocka fram lite socialistisk politik?

▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬

I går fick Dennis Olsson, facklig ordförande på den  gamla verkstad vid Volvo Lastvagnar/Tuve,  där  jag själv var aktiv under många år, ett rejält utrymme i Göteborgs-Posten för att argumentera mot ledningens massvarsel.  Härligt att se att det fortfarande slås gnistor i fackföreningsrörelsen!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, Aftobladet, finanskris, socialism, regeringen, EU

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SDS1,

Ned med det gamla. Leve det nya.

Det var en ren tillfällighet som gjorde att det franska socialistpartiets medlemmar i går röstade om vilket partikotteri som ska ta över ledningen vid nästkommande helgs partikongress och att det Nya Anti-kapitalistiska partiet samma dag höll sitt första stora offentliga möte i Paris.

Kontrasterna kan inte ha varit större. Endast lite över hälften av socialistpartiets medlemmar deltog i omröstningen trots att alla sagt och vet att kongressen i staden Reims den 15-16 november blir avgörande för om de franska socialisterna definitivt ska anamma en socialdemokratisk ”blairism”. Ségolène Royal, partiets Mona,  fick 29 procent av rösterna och leder därför den största gruppen på kongressen. Paris borgmästare Bertrand Delanoë som var favorit och som själv trodde på minst 50 procent, slogs ut med 25 procent och samma öde drabbade ”vänsteroppositionen” som fick 19 procent. Senare meddelade de att de lämnar partiet för att bilda ett nytt ”verkligt” socialistparti med det tyska Die Linke som förebild. Det franska socialistpartiets ideologiska och politiska sönderfall är imponerande. Det ska inte uteslutas att det slutar i hur det började, innan Mitterand skakade liv i det gamla skelettet, nämligen splittring och fraktionskrig som får partiet att falla tillbaka under 10 procent i opinionen.

I Paris var däremot stämningen i topp när NAP höll möte i ett fullsatt La Mutualité. Det fanns anledning för de i salen att känna sig nöjda. Inför NAPs konstituerande kongress i januari har redan 420 kommittéer bildats och tillsammans krävt 11 000 medlemskort. Mötets höjdpunkt blev som väntat Olivier Besancenots tal.

-Förändra världen innan den krossar oss, manade han de entusiastiska deltagarna och passade på att ge socialistpartiet en känga.

-De som säger att vi kan skapa en moraliskt ansvarsfull kapitalism vet inte vad de pratar om.

Det var socialistpartiets ordförande François Holland som förklarade att ”LCR är ingen partner” eftersom de inte ”vill delta i en regering på socialisternas villkor”.

-I dag finns det massor av tillfällen att attackera regeringen och vi är med på alla fronter. Det är skillnaden mellan oss, svarade Olivier Besancenot och uppmanade alla att ”öppna ögonen på miljoner människor” så att de ser hur kapitalismen ansvarar för dagens kris.

-Det är mot det kapitalistiska systemet som vi reser oss, avslutade Besancenot.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Besancenot, NPA, LCR, Sarkozy, Frankrike

”Obama kommer att bomba

skiten ur mer människor

i Afghanistan”

Åsa Linderborg i Kanal 5

I väntan på fler amerikanska bomber…

I Kanal 5:s valvaka i veckan, som jag ”snubblade över” vid ett snabbt kanalbyte sa hon vidare att Obama ”sannerligen inte är någon fredsapostel”. Ett uttalande som kanske fick en del att haja till. Hon hade naturligtvis en mer sammansatt syn på den man som kom att väljas till USA:s nästa president. Men detta skarpa inlägg var en bra påminnelse om Obamas åsikter i sak när det gäller Afghanistan. Fakta som uppenbart Lars Ohly missat när han uttalade sig om valresultatet. I Svenska Dagbladet menade han att det nu var ”ett slut på åtta års elände för USA och världen”. ”Nu får vi en president som är mindre aggressiv i utrikespolitiken”, tillade han. Som vänsterpolitiker är karln fullständigt förvirrad. Visst segern för Obama var en triumf för framförallt den svarta minoritetens långa kamp för jämställdhet. Man kan säga att den Amerikanska revolutionen äntligen fullbordats genom att den borgerliga demokratins princip om lika rättigheter för alla nu är verklighet även när det gäller dess högsta ämbete. Valsegern är ett fantastiskt steg. Abraham Lincoln upphävde slavsystemet 1863. På sextiotalet, hundra år senare fullbordades denna demokratiska kamp av den svarta medborgarrättsrörelsen. Med familjen Cosby på åttiotalet fick de svarta jämlikhet i TV-rutan – nu i det tjugonde seklet är en svart man president.Återstår demokratiska rättigheter för homosexuella!

Slavar i South-Carolina

Att glädjas över detta är en sak. En bra sak. Som vi hyllat här på vår blogg. Men som Obama sa till McCain – ”Det gäller att kunna hålla två bollar i luften samtidigt”. För en helt annan och bedräglig historia är att rakt av påstå att ”eländet skulle vara över” och att ”USA skulle få en mindre aggressiv utrikespolitik”. Det förra är inte sant. Eländet för USA:s arbetande människor kommer att bli värre. Recessionen sätter sig fast och kan sluta i en långvarig depression. När det gäller utrikespolitiken är det ytterst osäkert hur USA:s härskande klass kommer att reagera på att dess roll har degraderats under de senaste decennierna. Vad vi vet är att Pentagons militärer inte stod till val – inte heller Wall Street – och att USA snarast har ökat sitt försprång när det gäller militär teknologi. Att de ekonomiska och ideologiska resurserna för nya krig har minskat efter Bush`s ökenfärd i Irak betyder inte att vi på något sätt kan utesluta nya militära aggressioner. Just när det gäller Afghanistan vill Obama öka de egna och andras truppinsatser. Han vill helt enkelt bomba skiten ur mer människor. I går dödade amerikanskt flyg fyrtio, civila (!), bröllopsgäster i Kandahar och med en ökad krigsinsats kommer sådana övergrepp bara att bli fler.

Enligt TV Rapports sändning i går vill den svenska regeringen vara först med att charma Obama. Ett regeringsförslag till riksdagen om att utöka mandatet från 600 soldater till 855 svenska soldater sägs vara på väg. Carl Bildt har förberett det hela genom att i veckan ha flugit runt ett varv över Afghanistans bergmassiv och då lärt sig en del om landet. Han ger mer än gärna ett hårt paket till den nye amerikanske presidenten. Han vill visa att svenskt stål fortfarande kan bita. Antalet officerare som ”utbildar” Karzais soldater ska öka från 10 till 50 och då ska vi komma ihåg att dessa soldater i praktiken ingår i direkt stridande förband. Vidare ska ett svenskt Herculesplan stationeras i Mazar-e-Sharif. Dess väldiga lastutrymmen ska då stå till förfogande för Sveriges partner i den Norra Alliansen: Abdul Rashid Dostum. Krigsherre, klanledare, knarklord och massmördare. Rapport berättade vidare att avancerade sjukvårdshelikoptrar ska kunna stötta de svenska trupperna.

Bildts verklige partner i Afghanisstan. Klanledaren

Abduk Rashid Dostum

Den kraftiga upptrappningen av de svenska militära insatserna borta i Afghanistan ställdes i går i bjärt belysning av en dödsolycka i våra egna fiskevatten utanför Karlshamn. En finsk fiskare drunknade i sitt nät, förmodligen därför att den enda svenska räddningshelikoptern tillfälligt tagits ur drift. Den svenska militären var av annan orsak i luften med en helikopter, men är av ekonomiska skäl inte med i nödropssystemet. Hjälpinsatserna har privatiserats och sköts av Norrlandsflyg, som bara har en helikopter på plats och denna hade nu fel på en luftdatorkomponent.

Detta hela är enbarmligt. Svensk trupp strider i Afghanistan bara för att regeringen vill visa lojalitet med USA. Till sin hjälp har de redan nu sjukvårdshelikoptrar  som naturligtvis i stället borde ha varit på plats i Hanöbukten.

Ett annat absurt inslag var att det i går skottskades två danska militärer i en hemlig övning utanför Karlsborg. Förmodligen första gången sedan freden i Roskilde som soldater under Dannebroggens fana föll på svensk jord. I striderna deltog från svensk sida soldater från Särskilda Skyddsgruppen (SSG). Det verkade troligt att man samövade för att tillsammans kunna skjuta skiten ur folk i Afghanistan. De danska soldaterna där i detta plågade land har nyligen klagat över att de inte får skjuta på fienden lite mer offensivt.

När frågan kommer till riksdagen blir det sanningens minut både för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den heta regeringsfrågan kommer att bli kokhet.

Här en video både för Eriksson/Wetterstrand och Ohly.

”Bombs over Afghanistan”:

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Afghanistan, USA, Obama, Barak Obama, Carl Bildt, Åsa Linderborg, Lars Ohly, Vänsterpartiet, miljöpartiet, regeringen, Svenska försvaret

I pressen: DN1,DN2,SVD1,AB1,SDS1,SDS2,

Obama vald av ungdomar, latinos och färgade

Den statistik som redan finns till hands visar tydligt ett USA delat i klart åtskilda läger. I sitt segertal sa Obama att ’vi är inte ett land av röda och blå stater utan ett Amerikas Förande Stater’. Visserligen sant. Skiljelinjerna dras inte utefter delstatsgränserna utan efter sociala gränser.

Bakom Obamas seger ligger de ungas röst oavsett hudfärg, afro-amerikanernas röst och latinos röst.

Bakom McCain hittar vi vita medelålders arbetare i rostbältet, de över 65, den protestantiska högern och landsortsborna i allmänhet.

Det är ett kluvet land. Om vi tittar lite närmare på röstresultatet hittar vi följande bild.

1. Bland män i allmänhet delade kandidaterna rösterna med 49 procent var. Och bland kvinnor vann Obama klart med 55 procent. Vilket bland annat visar att Sarah Palin inte var en tillgång för McCain.

2. Förstagångsväljarna tvekade inte i valboxen. Hela 69 procent röstade Obama. Demokraternas kampanj bland de som normalt valskolkar lyckades till fullo.

3. USAs svarta röstade till 95 procent för Obama. Aldrig tidigare har en demokratisk kandidat så dominerat bland de svarta väljarna. Vita amerikaner röstade till 55 procent för McCain. Till synes en hög siffra men historiskt mycket låg. I sydstaterna fick McCain dubbelt upp mot Obama och bland vita arbetare röstade 58 procent för McCain. Däremot vann Obama starkt bland latinos som både 2000 och 2004 röstade George Bush. Nu fick Obama 67 procent av latinos röster.

4. Det unga USA tvekade inte heller i sitt val. Bland de under 29 år fick Obama 66 procent och i gruppen 29-44 vann han med 53 procent.

5. Till sist går det också en klar skiljelinje mellan rika och fattiga. Trots att republikanska media framställt Obama som en överklasskandidat från Harvard och väl hemma i Washingtons elit vann Obama 60 procent bland de med en inkomst under 50 tusen dollar per år, det vill säga bland mer än hälften av alla hushåll i landet. Däremot vann McCain med knapp marginal bland de med inkomster över 100 tusen dollar per år.

Valet är över. Inte sedan 1964 har så stor del av väljarkåren lagt sin röst. Enorma förhoppningar ställs nu på den nya unga färgade Barack Obama. Ingen som sett scenerna från valnattens firande kan ha undgått att se vilka förväntningar som väckts.

-Det känns som jag räknas, att jag betyder något, ljublade en ung svart kvinna inför ABCs kamera. Må hennes förhoppningar inte grusas.

Andra bloggar: Svensson,Röda Malmö,Trotten,

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,,Dala Demokraten,Dagens Arena,AB1,AB2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Obama, McCain, USA-val,

I natt skrevs historia

In i det sista fanns det tvivel över Barack Obamas chanser att vinna nattens val. -Han är ju ändå färgad, och vem vet, Bradelyeffekten kan verka igen. Inte så få analytiker både i och utanför USA trippade fram på tårna för att slippa förutsäga en eventuellt felaktig utgång.

En historisk natt som tänder hopp bland unga

Men i natt skrevs historia. All tveksamhet, all smygrasism, allt bigotteri och skräck för de RÖDA räckte inte för att stoppa de ungas, de svartas, latinos, det friska   Amerika från att välja en färgad person till landets högsta politiska post- president av US of A.

Det är en historisk natt därför att något skett som ingen ännu för 20 år sedan ens vågat drömma om- inte ens Martin Luther King såg en svart president i sin dröm. Det är en historisk brytpunkt i landets historia där vägval som inte fanns plötsligt öppnar sig. Det har inget att göra med Barack Obamas person eller vad han lovat eller inte lovat under valkampanjen. Men hans ständigt upprepade tema om förnyelse- we need change- yes we can-visar för de som lyft honom in i Vita Huset att det mångkulturella, mångfärgade USA inte är dömt att ledas av vita puritaner, att saker och ting kan ändras, ändras till det bättre.

Barack Obama är naturligtvis ingen socialist som de mest korkade over there inbillar sig och han kommer inte heller att krypa ned i den så kallade medelklassens plånbok och vända den ut och in. Men om han vill bli omvald om fyra år måste det till en förändring på många områden. De snart 50 miljoner som i dag saknar all form av sjukförsäkring måste försäkras. Inom fyra år måste krigen i Irak och Afganistan vara slut och USAs trupper hemtagna. Svarta och latinos vill inte se fler bröder flygas hem i svarta plastsäckar. Den stora majoriteten av de arbetande i landet som inte sett röken av en reallöneökning det senaste decenniet kommer inte att nöja sig med samma lott under nästa presidentperiod. Inom 25 år kommer de vita att vara en minoritet i USA. I natt började den förvandlingen.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,Dagens Arena,Dagbladet,

Bloggar: Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, USA, Barak Obama, McCain, Vita Huset

”Rule Britannia!

Rule the waves!”

Kanske är du en av dem som entusiastiskt sjunger med när vi varje år i svensk TV får se “Last night of the proms” from Albert Hall.

Jag är en av av dessa förtappade som hänfört använder både magmuskler och lungornas fulla kraft i den smått orgiastiska, triumfatoriska:

”Rule. Britannia! Britannia, rule the waves:

Britons never shall be slaves”

( Britannien härska! Härska över haven:

Britterna ska aldrig bli slavar)

Jag brukar ursäkta mig med att detta det brittiska imperiets vackraste lovsång stammar ända tillbaka från 800-talet och då var en hyllning till kung Alfred den store som besegrat den plundrande danska vikingaflottan. Händel blev så betagen i den att han i ett av sina oratorier gjorde en vink genom att plocka med meningen ”War shall cease, welcome peace” ( Krigen upphör, Freden är här ). Ord som de flesta av oss gärna stämmer in i. Även Beethoven älskade stycket och plockade in melodin i flera av sina pianovariationer. Att stycket också används av Glasgow Rangers FC, med dess bas i stadens protestantiska kvarter i ”hatmatcherna” mot Henke Larssons gamla ”katolska klubb” Celtic, kanske inte är lika lyckat som det där med Beethoven…

Men det är skillnad på Alfred den stores försök att mota undan invasionerna från Västra Skandinavien och dagens brittiska imperialistiska statsbildning. Även om det är ett bra tag sedan som britterna härskade över haven och dess handelshus och furstar tjänade grova pund på att göra andra folk till slavar, är dess väpnade styrkor i dag inblandade i flera blodiga nykoloniala krig. Påhejade inte bara av landets konservativa politiker utan också av Göran Perssons och Mona Sahlins älskade nyliberala ”New Labour”. Gordon Brown liksom Carl Bildts juniorpartner David Miliband, den nye ”lysande” utrikesministern, vill också ha nya miljardinvesteringar för en genomgripande förnyelse av Britannias kärnvapenbärande tridentrobotar.

I takt med att allt fler brittiska soldater dött i Irak och nu alltfler i Afghanistan har det blivit svårare att rekrytera nya soldater till krigen på andra sidan haven.

Men i en enda tag har nu bilden blivit en annan. Den ekonomiska recessionen och en exploderande arbetslöshet har snabbt gjort att det blivit lättare både att rekrytera ”pojkar och flickor” i ”kampen mot terrorismen”. Insamlingarna till ”Poppy Appeal” går dessutom allt bättre. Denna välgörenhetskampanj för militären, med den vackra vallmoblomman som sin symbol, går till sårade soldater, till blomstersmyckning vid Flanders gravfält från Första världskriget med dess alla ”döda pojkar”mm. Om du ser på exempelvis TV-kanalen Skynews har alla nyhetsankare och kändisar i dess program en klädsam röd vallmoblomma väl synlig för kameran. Ett sätt att visa sig lojal med Hennes Majestät och hennes militära våldsapparat. Ideologiskt är kampanjen en hyllning till militarismen. Omslagspojken prins Harry bäddas också ständigt in på bild i regisserade, mycket kavata stridscener.

Prins Harry inbäddad i lite krutrök

Men när The Times skrev om denna ”positiva” utveckling punkterades glädjen omedelbart av en kommentar på nätet som jag hann plocka upp:

Since the downturn, there was an increasing amount of young men turning up the the recruitment office I go past in central London. Many were from minorities. There are no jobs out there.

John, London

(Sedan nedgången ( den ekonomiska ) har det varit en ökning av unga män som kommer till det rekryteringskontor, som jag passerar I centrala London. Många från minoriteterna, Det är ont om jobb där ute. )

En gång berättade antikrigsaktivisten Tariq Ali en historia för mig om ett upphetsat studentmöte under vietnamrörelsens kulmen. Han själv som hade sina rötter i Pakistan, men nu sedan några år studerat i England, blev attackerad från högerhåll. ”Dom gapade upp till mig att jag var en ’paki’ som borde åka hem. Varför är du överhuvudtaget här skrek dom”, fortsatte han. ”Men jag fick tyst på dom genom att helt kort gapa tillbaka att ’Jag är här därför att ni var där’ ”.

Nu har britterna gått ännu längre. I sitt gamla imperiebygge förstörde de andra ekonomier, kulturer och stater. Vilket tvingade många människor från ”Samväldet” att söka sig till moderlandet för att där hitta jobb. När britterna nu i sina moderna nykoloniala krig har svårt med hitta frivillig kanonmat kan de utnyttja den ekonomiska krisen till att rekrytera arbetslösa immigranter som sedan kan sköta striderna i sina gamla hemländer.

En sådan påhittighet Ett kolonialt perpetum mobile. Där förarlösa droner inte räcker kan man som marksoldater sätta in arbetslösa immigranter från de länder som  ska  betvingas. Let the immigrants rule the waves ( låt immigranterna härska över haven ). Kanske något för den norska nobelkommitté som brukar dela ut fredspriset med de mest luriga och underfundiga motiveringar.

Här en bild från kampanjen för att med köp av vallmoblommor hjälpa

soldater som skadats  i de nykoloniala krigen. Men i det Afghanistan där

brittisk trupp är med och styr där blommor opiumvallmon som aldrig förr.

Förra året kom 95 procent av världens heroin från just detta land…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, England, Storbritannien, Afghanistan, imperialism, kolonialkrig, New Labour, socialdeemokratin

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,

Krisens verkliga offer

I upphetsningen under de hektiska krisdagarna den senste månaden handlade de feta rubrikerna om miljarder som gick upp i rök, pensionerna som ligger illa till och hur de girigaste av de giriga trots bankernas konkurser hoppade ut i den kyliga luften skyddade av  gedigna fallskärmar med inbygda värmeslingor.

Men de som verkligen kommer att få känna av krisen in på bara skinnet är de som de närmaste månaderna avskedas. ILO, den internationella arbetsorganisationen, säger i ett uttalande att innan 2009s slut kan inte mindre än 210 miljoner vara arbetslösa. Det är ett sorts statistiskt världsrekord. Då räknas inte in alla de som förlorar sina arbeten i den informella ekonomin, vilken ändå täcker upp till hälften av all aktivitet i framför allt de så kallade utvecklingsländerna eller i Silvio Berlusconis Italien.

När förtetagen skär i anställningslistorna är det först inhyrda deltidsarbetande som får lämna golvet. Sedan åker företagets egna anställda, endera ut på gatan eller så tvingas de till teknisk arbetslöshet. Ståljätten ArcelorMIttal medelade i veckan att koncernen stänger ett dussintals anläggningar under de kommande två kvartalen. Efterfrågan på stål har sjunkit som en sten(ha ha). Det beror framför allt på bilindustrins katastrofala försäljningssiffror under de två senaste månaderna.

På uppmanan från Sarkozy ger Mittal arbetarna en gest

Om Europas arbetande befolkning stod väl rustade inför den arbetslöshetskris som väntar kunde effekterna ändå dämpas något. Men nu är det inte så ställt. I stället visar siffror som nyligen publicerats av Cedefop(samarbetsorgan mellan EUs regeringar, arbetsgivare och fackliga organisationer) att 108 miljoner anställda i EU arbetar under ytterst prekära förhållanden, att 80 miljoner saknar all form av kvalifikationer och att 30 miljoner kan räknas in i kategorin ”working poors”.  Med prekära arbetsförhållanden menas exempelvis att arbeta för uthyrningsfirmor utan fast kontrakt. I den europeiska bilindustrin är det inte mindre än 25 procent av de anställda som har just en sådan anställningsform.

OECD, rikemansklubben, varnar också för den arbestlöshet som kan väntas under de närmaste 15 månaderna. OECD visar att trots att efterkrigstidens baby-boom nu resulterar i en pensionärs-boom så kommer ändå antalet avsked att öka. Trycket på de över 55 att gå i förtid kommer därför att öka. Vilket går rakt emot pratet om att alla ska arbeta längre in i pensionsåldern. I andra ändan av generationerna kommer de under 25 år att helt möta kalla handen på arbetsmarknaden.

I Europa och i USA(om än i mindre omfattning) har de arbetare som får sparken ändå ett minimum av socialförsäkringar som skyddar mot den värsta misären. I de så kallade utvecklingsländerna är det svälten som knackar på dörren i samma takt som anställda förlorar sina arbeten. Där finns inga skyddsnät som lindrar fallet. Även i Kina, som nästan beskrivs som ett ekonomins perpetuum mobile stänger nu fabriker i hundratals och de anställda kan på sin höjd hoppas på en ståplats i bussen hem till byn.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB,DalaDemokraten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, ILO, OECD, Kina, Working poors,

Bankstödet ges till aktieägarna.

Jag vet inte om man ska kalla det moraliskt sammanbrott, skandal utan like eller bara rycka på axlarna och kort konstatera att allt är sig likt under den kapitalistiska solen. Pengarna i det stödpaket som den amerikanska centralbanken FED gett till bankerna för att de ska lätta på kreditgivningen verkar hamna där de alltid hamnar. Av de 163 miljarder dollar som FED hittills gett till de amerikanska bankerna har nämligen redan hälften öronmärkts. Just det. Den halvan ska under de närmaste tre åren garantera utdelningen till aktieägarna.

-Hela idén med programmet är att underlätta kreditgivningen och att injicera pengar i den reella ekonomin. Om pengarna används till utdelning på aktieinnehav skjuts programmets mening i sank, säger senator C.E. Schumer uppgivet till Washington Post och kräver att utdelningen tillfälligt stoppas.

De banker som kontaktats av Washington Post säger att de inte kommer att använda FEDs pengar till aktieutdelningen. Ett mer idiotiskt svar kan man knappast tänka sig. Om man gräver i vissa konton för att låta pengar strömma ut ur bankerna och ner i aktieägarnas fickor så finns de ju inte längre i bankens ägo. De gropar som blir kvar i bankernas bokföring kommer i så fall att fyllas igen med FEDs pengar. Är det någon som ser en skillnad? Inte jag i alla fall.

I media: DN1,DI,SVD,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, FED, Bankkris, Aktier

Michael Moore i Michigan

Då ger McCain upp …

På Z-nets hemsida ligger nu ute en alldeles underbar intervju med Michael Moore som gjorts av Amy Goodman, programvärd på radiostationen Democracy Now! Moore är ingen socialist men många gånger är hans blick klarare och hans förslag mer intressanta än de som förs till torgs av många som gärna vill kalla sig för socialister. Här är en smakbit från den mycket långa intervjun. Hela menyn hittar du här: Z-net.

Michael Moore tvingar McCain att backa i Michigan

Goodman börjar sin intervju med att skojfriskt fråga Moore om han tror att det finns något samband mellan att han nu gått loss i sin hemstat Michigan för att hjälpa till med demokraternas kampanj och att McCain samtidigt valt att ”ge upp delstaten” :

Det skulle jag gärna vilja tro. Men jag vet inte ens varför han är här. Under de sista åtta åren har folk här blivit nerklubbade och du vet, den tråkiga sidan av detta är att nästa år eller året därpå, när de ser tillbaka, så kommer detta år faktiskt att uppfattas som om att det var ett riktigt bra år. Detta därför att när General Motors och Chrysler till sist slås ihop, då kommer tusen och åter tusen jobb att försvinna och detta utöver de tusentals jobb som kommer att elimineras de kommande åren bara för att General Motors och Chrysler byggde bilar för nittonhundratalet. Bilar som ingen av oss vill ha eller som vi inte borde bygga när vi tänker på den klimatkris som vi har framför oss.

Detta har skett därför att arbetarna inte kontrollerar produktionsmedlen. Hoppsan, nu gissar jag att jag inte kan bli president när jag säger det. Men seriöst, jag tror att om arbetarna hade fått säga sitt, för många, många år sedan, då hade ”The Big Three” byggt bilar som människor ville ha, i stället för den skit de har fortsatt att bygga. För människorna ville ha någonting annat – men ingen lyssnade därför att bilproducenterna var arroganta. Du vet, de har alltid haft den där attityden, du vet, vad som är bra för General Motors är bra för landet ( Vi kommer ihåg socialdemokratins gamle finansminister; ”Vad som är bra för Volvo är bra för Sverige ). Men, landet förändrades, men inte General Motors och som ett resultat av detta har folk drabbats. Om vi hade haft en demokratisk ekonomi, där folket, vi i folket, hade fått säga vårt när besluten skulle fattas. När det gäller hur våra storföretag leds och vad de producerar för vårt samhälle, vad vi gemensamt behöver som ett samhälle, då skulle vi förmodligen inte ha varit i samma situation som i dag.

Moore serverar gärna ”En flamberad Bush”….

Det stressar mig så mycket att jag inte ens vill tänka på det. Men det är nästan tjugo år sedan ”Roger and Me” ( Moores första succéfilm om bilarbetarnas Michigan ) och redan då sa jag att om vi inte tar tag i detta så kommer ingenting att bli bättre. Det blev det inte heller. Det har bara fortsatt att bli värre. Om du går tillbaka och ser det Flint (det stora bilfabriksområdet ) som fanns när ”Roger and Me” spelades in, då såg Flint riktigt bra ut. Även om det då hade försvunnit 30 000 jobb, så var det fortfarande 50 000 människor som arbetade där. Sista gången jag såg någon uppgift så var det 11- 13 000 människor vid General Motors i Flint. Sedan jag gjorde filmen har det alltså här försvunnit 40 000 arbeten. Detta är…Ja, jag kan inte beskriva hur detta stressar mig….

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, presidentvalet, Obama, Barak Obama, Bush, Michael Moore, finanskris, bilindustrin, Volvo

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SDS1,AB1,